Karl-Anders Lindholm, en sund - musiker och trubadur i Sund

En dag i slutet av november år 2018 åker jag in i byn Högbolstad i Sunds kommun på Åland för att göra en intervju med Karl-Anders Lindholm, en vän från ungdomstiden och en person som jag hållit kontakt med under hela livet.

Jag måste säga som den förriga idrottsreferenten,"Solen skiner från en molnfri himmel" och det gjorde den sannerligen denna dag! Då passade jag på att ta ett fotografi av Karl-Anders barndomshem Gropens i byn vars gårdar ligger utplacerade som praliner på slänterna längs de höga kullarna som vetter emot alla väderstreck.

Jag tog även ett foto av familjen Lindholms trevliga hus som ligger bara ett stenkast ifrån barndomshemmet. De har en strålande utsikt över Högbolstadsviken som ligger på andra sidan.

Om byn Högbolstad sägs det i "Familjer och gårdar i Sund" att den sedan 1500-talet haft fyra stomlägenheter varav gården Gropens är den ena. Att omgivningen är omväxlande med åker och betesmark och att fiske aldrig varit huvudsysselsättningen utan enbart funnits till husbehov.

Gården omtalas första gången i urkunderna år 1431 i en fastighetsaffär. Att folk bott här alltsedan hedenhös omvittnar de talrika brons- och järnåldersgravfälten. Namnet är som alltid i dessa sammanhang omstritt men härleds troligtvis ifrån byns höga läge, alternativt dess rikedom på höggravfält. Nåja, jag tror mera på det föregående förslaget.

Sedan tidigare känner bloggredaktören mycket väl till att här landade länge de små skärgårdsångbåtarna vid byns brygga och i en av hamnarna landsatte fransmännen en del av sina styrkor under Bomarsundskrigets dagar.

Då man slår upp Högbolstad på Google får man reda på att Lisa Simonsdotter föddes år 1685 och dog år 1734 i denna by.
Att enligt My Heritage var Anna Sundlom född i Högbolstad den 2 februari år 1852.
Att den 8 februari år 2007 rymde tre kronhjortar ifrån ett vilthägn i byn.
Att Motorportalen höll Off-road i Högbolstad den 19 maj år 2009.
Att polisen gjort en alkotest i byn den 31 juli år 2016 och kontrollerat nio förare som alla befanns nyktra.

Nej nu skall vi inte kåsera längre utan hålla oss till konceptet.

Vi börjar från början.
Karl-Anders Lindholm föddes den 9.11. 1946 så han är således 72 år.
Här det allra första fotografiet av honom hemma på gården i Högbolstad.
Vi kan redan nu se en vaken liten krabat som nyfiket spanar runt omgivningen.
Han är den äldsta i syskonskaran och de övriga heter Ann-Gerd, Per-Erik och
Bror-Åke. Alla bröder har blivit hemkommunen trogna medan Ann-Gerd bor i Mariehamn.
Föräldrarna hette Anders och Gerda Lindholm.

Men frågar jag, hur kom det sej att ni blev fastrotade i Högbolstad?
- Jo, säger Karl-Anders. Det började redan på farfar Abels tid, han inhandlade gården år 1922 efter att gift sig till gården Borgboda där han blev bonde, sedan införskaffade han Myran i Tosarby där en torvströfabrik anlades. Min far Anders blev bonde här, min farbror Bengt i Borgboda och min faster Borghill blev på Myran.

Ahaa, då förstår jag. Nå, varifrån kom din mor Gerda?
- Min far hittade henne i Saltvik ifrån gården Tommos i Bertby, hennes flicknamn var Lindblom.
Nå men då har du säkert kusiner i Saltvik?
- Jo flera stycken, det är Kockar och Lindblomare.

Som liten i pappas famn bredvid mor och pålle med sin fölunge.

Här är vi på besök i Borgboda i Saltvik hos farfar Abel.

Säg mig Karl-Anders, jag förstår att du hade ungefär samma barndomserfarenheter som jag, du växte upp på en bondgård med alla dess sysslor. Hade du tid för lek och simning som barn?

- Jo det hade jag men det var mycket man fick vara med om, rensa i land, slipa liar, valla kor och titta efter djur på gården. Men simma lärde jag mig och det fanns många kamrater denna tid att leka med.

- Klubbland var mitt stora intresse, jag odlade alla slags grönsaker och senare utvecklades odlingarna till att bli riktigt lönsamma med lök och gurka som jag sålde varje höst. Efter en tid hade jag en rejäl summa på banken.

Men jakt och fiske, har ju varit ett livsintresse, hur började det?
- Redan som 5-åring fick jag följa med far på har, rävjakt och fågelskytte, det var det bästa som fanns.
Det var så att min far hörde dåligt på ena örat så därför ville han ha mig med för att lyssna på hundskallet.
Sedan kom bisamråttorna in i bilden, fångade dem i fällor och sköt när det var lägligt. Skinnen spändes upp på tork och såldes senare till uppköpare i Mariehamn.
När rådjuren kom och man fick börja jaga dem på 1970-talet var all denna romantik försvunnen. Men den jakten tillsammans med älgjakten lever ju kvar hos mig.

Men minns du färgen på din första cykel och senare vad hade du för moppe?
- Nä cykelfärgen minns jag inte och mopeden kanske var en Husqvarna och den krånglade hela tiden.

Här anar jag redan Karl-Anders livsstil. Han var redan tidigt ingen motorintresserad kille. Det är klart skulle man fram så måste man men det där med att skruva på mopedens karborator och skaffa växelvajrar ifrån Edos i Strandnäs låg inte för honom.

Mitt allra första minne av Karl-Anders var faktiskt att han stod invid en cykel i Högbolstad vägskälet dit jag hade tagit mig av nån okänd anledning. Han var den som var huvudet högst och hans bärande röst hördes vida omkring.

Tosarby folkskola och på första klassen i småskolan år 1952. Denna tid några år efter kriget var årskullarna stora.
Skolföreståndare var Torsten Fagerlund och småskolans lärare hette Ingrid Lundberg.
Jag tror jag kan se en bekant i bildens mitt?

Ett ställe där ungdomen träffades denna tid var på Jan-Karlsgården i Kastelholm. Här ser vi Sundsungdom på gårdstunet. Denna tid var kaféet i lillstugan som vi ser ett hörn av och den pittoreska kiosken som fanns vid ingångsportalen.

För många Sundsbor är skriftskolan en väldigt viktig del en persons livsberättelse. Var gick du i skriftskolan och vem var din präst där?
- Hördu jag gick faktiskt i Saltviks församlings skriftskola och prästen hette Appelgren.
Och med den korta kommentaren anar jag Karl-Anders klena intresse för kyrkliga spörsmål.

Här ser vi en ung Karl-Anders. Denna tid var ju radion och grammofonen den enda möjlighet att lyssna till musik och lära in nya låtar. Här ser vi den traditionella Philips radion med inbyggd grammofon.

Klassfoto ifrån Ålands Lantmannaskola läsåret 1964-1965.
Karl-Anders står i bakre raden fyra ifrån vänster.
Lärare var från vänster, Tore Carlstedt, Per-Olof Böckelman, husmor Elin Virkunen ifrån Finby,
rektor Sture Karlberg och Paul Holmfors.

Karl-Anders första bil, en A-Ford av årsmodell 1929, med provbricka ÅP 77. Inköpt redan som 17-åring och då behövdes chaufför. Här ser vi som sådan, Nils Blomqvist från Gesterby och i baksätet Göran Dahl ifrån Svensböle.

- Vi hade alla tre ett gemensamt intresse, att fara på friarfärder och det gjorde vi med Forden. Den totala resan per gång kunde bli över 200 kilometer. Senare sålde jag bilen till min kusin Erik. Den rullar fortfarande på vägarna med annan ägare.

- Ja säger Karl-Anders, jag hade ju träffat Lumparlandsflickan Elisabeth Jansson och hon skulle senare bli min hustru.

Vigsel i Lumparlands kyrka år 1969 och prästen som förrättade vigseln var Carl Oberg.

- Här tillsammans med våra tre barn, Johan, Lilian och Linnea.
- Johan arbetar i dag inom Vikinglinjen, Lilian är inom dagvården och Linnea som bor i norra Sverige skymtar numera fram i det svenska televisionsprogrammet Plus. Johan är gitarrist i dansbandet Högtryck.

Sunds ungdomsförening och lokalen Klippan skulle bli en fast punkt för Karl-Anders. Han skulle deltaga i de flesta teateruppsättningar man ställde upp denna tid. Här ser vi honom längst till vänster tillsammans med övriga Sundsungdomar, under ledning och regi av folkskollärare Jan-Erik Manselin.

Här finner vi Karl-Anders framförande Dan Anderssons kolvaktarvisor. Ragnar Boman på fiol.
Stig Nordman liggande på scengolvet och invid honom Hans Rosenberg.
Tillställningen var ett biblioteksjubileum på Klippan.

Som brudgum i det åländska bondbröllopet.

Hela ensemblem i föreställningen " Marsfrassen "

En julfestspelning på Vävskolan i Tosarby med ihopplockat gäng från Sundsbygden. Invid Karl-Anders ser vi Aulis Lind, Bengt Granlund och Rolf Nummelin.

Nu kan jag inte hålla mej längre jag måste fråga, Karl-Anders hur kom det sej egentligen att du blev musiker, hur i herrans namn började du med en gitarr? Det var ju dragspel som var inne på den tiden
och din far trakterade visst ett sådant. Edgar Blomberg och Boje Eriksson var ju de stora idolerna på dragspel?

- Nå, det började som med allt annat i ungdomsföreningen. Där anordnades en kurs i gitarrspel och jag fick tag i en gitarr av en släkting. I början var det mest notlära så det höll på och stannade av. Så fick jag nys om en gitarrkurs på distans, en Jörgen Ingman lärde mej hur man skulle börja. Träna in ett par tre accord å sjung och öva utu tusan! Börja med Tom Dooley, han har bara två accord. Det blir fint skall du se!

Och jag kan tillägga att fint blev det. Karl-Anders kan snart fira 60-års jubileum som musiker och trubadur. Han har i olika uppsättningar i över 50 års tid spelat runtom på hela Åland. Till kalas, bröllop, lördagsdanser, Dansens vänner, älg- och rådjurshippor, på anrika krogar i Mariehamn som Miramar, Socis, Nautical och Böndernas, ja det finns ingen ungdomslokal och  dansbana på hela Åland inklusive skärgården där inte han uppträtt med sitt band Vikings.
På Godby Kongresshotell var hans orkester bokade i många år kväll efter kväll och de senaste åren behövdes inte grejorna plockas ned där, de stod bara och väntade. Ett år hade de nära hundra spelningar på den restaurangen, mestadels för svenska pensionärsgrupper.

Här ser vi en ung orkester vid namnet The Wikings och bandmedlemmar är från vänster på trummor Rolf Nummelin från Kastelholm, Karl-Anders på gitarr och till höger Rune "Sluggo" Hamnström med sin Farfisaorgel.

Säg mej hur kom ni på namnet The Wikings egentligen?

- Ja de ja, man skulle ha nåt sånt här denna tid, ett förnamn och ett s efter så det blev Runes bror Viking som fick ge namnet, hahaha. Sen tyckte vi att då vikingarna funnits här på Åland förr i tiden så kunde det ju passa bra!

Här ser vi Vikings underhåller på ett kalas år 1981.
Jan-Olof Sjöblom, en duktig dragspelare från Saltvik kom in i bilden ganska tidigt redan 1968, han kom in på ett vikariat och det blev över 40 år. Även Jan-Olofs bror Håkan fanns med på ett hörn i början.
Då jag själv sysslat lite med dansmusik så vet jag att det är ett "sjå" att hela tiden hitta nya danslåtar så jag frågar hur gjorde du Karl-Anders?
- Ja i början var det ju radion och så fort man hörde någon låt var det att knäppa på bandspelaren. Noter var det inte frågan om utan verser, refräng, repriser och stick fick man komma ihåg och öva in efter dem.
- Texterna till låtarna rekvirerade jag oftast ifrån Svenska Visförlaget.
Men säg mej, var det någon gång tal om att "mekanisera" er musik dvs. ge ut någon skiva, kasett eller CD?
- Nä aldrig, det blev inte tal om det inom orkestern, däremot var det några privatpersoner som puffade på om det, men som sagt det "blev inga av". Däremot finns någon programinspelning sparad på VHF
kasett, vid en spelning för Dansens Vänner . Programmet leddes av den dåtida kända programledaren på Åland, Vigmar Karlsson.

Turnélivet i skärgården har sina poänger, här ser vi Karl-Anders och Jan-Olof ute i gröngräset efter en midsommarspelning på Kökar.
Jag frågar så Karl-Anders att visst har ni under åren träffat en mängd olika "kändisar" i samband med era dansspelningar, kan du nämna några fina tillfällen!?
- Visst, det har blivit många under årens lopp. Vid en spelning i skärgården träffade vi på Lasse Mårtensson och hans dåvarande fru Siv Malmqvist.
Jaha säger jag då, var ni förband till dem?
- Nä, efterband, vi spelade ju till dansen. De lovade komma tillbaka ifrån båten och spela med oss men sen såg vi dem inte mera.
- Vid en av våra spelningar på Kongresshotellet i Godby träffade vi på författaren Wilhelm Moberg. Han var ju en person som hatade att bli gammal och ville bara umgås med unga som vi ju var då. Plötsligt frågar han om har får spela en trudelutt för publiken med munspel. Javisst svarade vi då.
Det blev en polkett vid namn Smålandspolkett. Sedan fortsatte han med att bjuda upp damer och samtidigt som han dansade spelade han munspel. Han fortsatte sedan med att helt ur minnet dra några ekivoka alster ur Gustaf Frödings texter som passade bäst mellan skål och vägg.

"Orkesterfruarna" har det inte alla gånger så lätt. Elisabeth har funnit sig väl i situationerna.
Här mera privat en vacker sommardag.

I dag finner man Karl-Anders mest i denna roll, som trubadur och underhållare på olika småfester och tillställningar. Det blir ett par gånger i månaden ungefär.

På min fråga om dagens repertoar svarar Karl-Anders såhär,

- Jag håller mej till den lättsamma och glada genrén inom visan. Det finns så mycket elände i världen så jag vill plocka fram det trevliga ur den kända visskatten vi har att ösa ur. Det finns så många fina kompositörer och textförfattare i Sverige som skrivit helt fantastiska låtar, dem vill jag framföra.

Bloggredaktören håller helt med. Och jag har lyssnat på Karl-Anders ett antal gånger och jag kan säga att han har både talets gåva och sången och allt framför han med glimten i ögat på ett mycket professionellt sätt.

Säg mej Karl-Anders, det sägs och jag har själv noterat, du har ett speciellt anslag i ditt gitarrspel, var har du hämtat det?

- Jaa, kanske det, jo det var så att vår trummis Roffe, var ofta lite försiktig i sitt anslag så det blev jag som fick bära lite av stommen. Jag fick slå lite starkare på bassträngarna i mina accord så det är kanske det du menar!

Just så där har vi det! Men på tal om gitarrer, hur många har du haft egentligen igenom åren och ångrar du att du sålde någon.

- Jo ser du det gör jag! En Marshall förstärkare som jag hade i början den sålde jag och köpte en Yamaha. Efter en vecka återvände jag och ville byta tillbaka den, från källarbutiken, men ser du de gick inga. Han sade att varje vecka kommer dom från Sverige och dammsuger upp de här sorters grejerna så den är gådd.
- Och gitarrer har jag haft 15 stycken.

Om vi lämnar musiken och går över till bilar.
Du Karl-Anders när jag körde in på gården står där en Mercedes Benz, jag tycker att jag känner igen den, min gamla Merca. Hur många sådana har du haft egentligen?

- Den här är nog min tredje, den har gått en halv miljon nu, bara barnet, halvvuxen. Det sägs att alla Mersor fram till år 2001 höll, men sen börja dom att krångla. Min far hade en Mercedes 170 så intresset började där.

Nå men, min var ju en 97-a så den borde gå ett tag till.

- Jo, jag är jättenöjd med den, haft nästan bara vanligt underhåll på den. Nån konstig signal hörs ibland men inget att lyssna på.

Vilken tur säger jag! Det sägs att vill man ha en ovän så skall man sälj en gammal bil åt honom. Men denna affär blev verkligen lyckad. Yes.

Men Karl-Anders inte har du kunnat leva på spelningarna, du har ju haft olika jobb här och där också

- Ja, det blev att hugga lite i skogen i början och här ser du en vedtrave, en halv vinters jobb.
Jag körde som ung en bolagsskördetröska här i bygden, det fanns 50 delägare i bolaget så det hade sina poänger. Jag arbetade även på SOK - torken i Färjsundet flera säsonger. Ett tag körde jag grävmaskin med traktorgrävare här i bygden.

- Mitt liv har därefter i stort sett bestått i att framföra olika typer av fordonstransporter, kan man säga.
Jag körde en tid åt Järnkompaniet och åt Max Sirén på Sunds Andelshandel, det var transporter av olika produkter runt hela Åland och körde även deras butiksbil ett tag.
Åt Pekka Lundström i Tranvik körde jag lastbil i ett antal år och därefter antog jag ett jobb på Pargas Kalks anläggning i Mariehamn som distributör av löscement som vi levererade till olika betongstationer på Åland. Därefter fick jag en möjlighet att komma till Landskapets vägstation i Godby och där var jag i ett tiotal år innan pensioneringen.

- Ett av mina trevliga minnen inom arbetslivet var nog när vi grävde fram en kanon på Notviksbasen i Bomarsund. En märklig arkeologisk utgrävning som delvis utfördes med grävskopa.

Nu inbryter Elisabeth med att påminna om att du skulle ju bli polis också!

-Jo, det blev jag också men polis var jag inte en enda dag!

Nu måste bloggredaktören få visa upp sig igen!
Ålands Jakt och fiskemuseum.

En dag i början av 2000-talet ringer Karl-Anders upp mig och frågar, vill du söka ett jobb som t.f. museiintendent på Ålands Jakt- och fiskemuseum. Det är ettårs vikariat som kan bli två.
Jovisst svarade jag och där blev jag i tio år. Tack för tipset Karl-Anders, vi hade roligt de här åren!

Men frågar jag i intervjun, hur började allt egentligen med museets tillblivelse, du är ju en av dess förgrundsgestalter?

- Det började med en enkel fråga från lantmäteriingenjör Bertel Fagerlund, till en man som hette Allen Mattsson, caféinnehavare på Indus i Hindersböle. Vad skall vi göra för att stoppa detta utflöde av gamla jakt och fiskedon till utlandet och vad kan vi göra för dess insamlande och dokumentation?

-Så var de säger Karl-Anders. Jag kom in i bilden tidigt i planerna emedan jag då var frukostkund hos Allen och vi diskuterade ständigt dessa saker. Det här är sent 1970-tal.

-Sagt och gjort, vi startade en förening, Stödföreningen för Ålands Jakt och fiskemuseum och den finns kvar än i denna dag och ingår i Stiftelsen för Ålands Jakt och fiskemuseum och jag skall för övrigt på delegationsmöte på museet om någon timme så vi har inte så lång tid på oss nu!

- Vi började från ingenting, med frivilliga medel och bara våra egna tankar och krafter. Det blev många vändor innan det till slut bildades en stiftelse som till slut fick Ålands Landskapsstyrelse att gå in som part i stiftelsen.
- Vi gav ut en tidning "Museinytt" hette den och den utkom i ca 10 exemplar. Där medverkade jag i många år med olika intervjuer och artiklar.

Ålands Jakt och fiskemuseum stod färdigt år 1995 och är en av Ålands vackraste skapelser ritad av den kände arkitekten Folke Wickström.
-Vi inom stödföreningen, där jag varit ordförande i många år efter att Allen Mattsson avgick, jobbar aktivt med fastighetens skötsel och underhåll och ställer upp på dess olika tillställningar säger Karl-Anders.

Här ser vi till höger idékläckaren till jakt och fiskemuseet, Allen Mattsson, samt styrelsens ordförande Gunder Eriksson från Eckerö.

Fiskaren Hasse Holmström från Saltvik, en person som gav många år och mycket av sina kunskaper till jaktmuseet och Stödföreningens verksamhet.

Karl-Anders, Ann-Christin Lindholm och Görgen Göstas, här i aktion under Åländska mästerskapen i allmänkunskap. En frågesporttävling vars första pris hemfördes till Sunds Ungdomsförening.

Säg mig Karl-Anders, visst har du alltid varit litteraturintresserad? Jag minns att du redan i unga år uppsökte Sunds kommunalbibliotek på Klippan. Vad lånade du då?

- Det blev med åren väldigt mycket historiska verk och romaner inom den gebiten. Jag har nog plöjt igenom många hundra sådana under åren.

Jag kan förstå det. Och en annan sak, visst reser du ofta tillsammans med din hustru utomlands? Många gånger då jag ringt dej är du i utlandet.

- Ja, det har blivit ett otal länder med åren, kanske ett 20-tal om man även räknar in alla nordiska länder. Många är också mina besök på olika idrottsevenemang. Jag har varit på ett otal VM och Europamästerskap samt flera landskamper i friidrott.

Här på VM i Rom år 1987.
Vi var en grupp ålänningar här som faktiskt gjorde ett ärevarv med Ålands flagga.

Fritidsfisket har alltid tillsammans med skyttet varit Karl-Anders stora intresse och då mest i Lumparn.

Vilka slag av fiskar gillar du att fånga?

-Gösfisket i Lumparn har alltid intresserat mig. Visst är det ju även roligt med de stora gäddorna som kan lura i vassarna. Gösen har tyvärr försvunnit och dragit sig undan till andra platser. Man har inte beaktat att gösen måste få ha sina djupfickor ifred för sin reproduktion. Att dammsuga denna fiskart gör att den försvinner helt.

Nå vad har miljöförstöringen påverkat fiskbeståndet och vattenkvalitén i Lumparn?
Även här har Karl-Anders ett direkt svar.

- Det är den allmänna miljöförstöringen som påverkat, vi har alla bidragit, jordbruk, bilavgaser  osv. Men den största enskilda miljöförstöraren i Lumparn har nog varit chipsfabriken i Haraldsby. Under många år leddes dess avloppsystem ned till Lumparn men efter att det numera leds till Mariehamn har en tydlig förbättring skett.
Tidigare beskylldes även fiskodlingen i Guttorp för förorening men forskning har visat att denna är försumbar i det vatten som når ned till Lumparn. Däremot kan det ha påverkat vattenkvaliten i de små träsken.

Nå men det skrivs ju nu i tidningarna att det är avfallsstationen i Gunnarsby som är boven, vad säger du om det?
- Nä det stämmer inte, inte kan den påverka allt, detta dike de skriver om är ju torrt en stor del av året.

- Men faktum är att vattnet i Lumparn håller på och återhämtar sig och denna förbättring går undan för undan ned i vattendjupet.

Att få åka ut på fågelskytte med vettarna har alltsedan barnsben varit en del av livet för Karl-Anders.
Här ser vi honom tillsammans med vännerna Karl-Johan Johansson och Max Sirén.

Här är familjens ögonsten, den smäckra snipan LILI. Med den har gjorts många turer i Östersjön och närliggande vatten.

Karl-Anders i aktion med pennan.
En mycket driven skribent, lättläst och kunnig i allt.

Karl-Anders är även kunnig i hembygdens historia. Här visar han mig den stora stenen som står på platsen Kyrklösa en bit ifrån Sunds kyrka. Denna plats skulle enligt legenden varit den som först planerades för bygget av kyrkan. Det godkände inte vår herre utan varje natt föll de uppmurade murarna ned. Man beslöt då att placera kyrkan där oxarna stannade och det gjorde de vid nuvarande plats.Det säges att man använde denna sten som barlast för att reda ut var kyrkan skulle bli. Man spände oxarna för stenkälkan och där den sedan stannade skulle vara den nya kyrkplatsen.
Det påstås även att stenen står i vattpass, så nästa gång tar jag med ett sådant för att kontrollera honom.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn. Här visar mig Karl-Anders den ugn hann fann en dag då han var ute i jaktmarkerna i området.

Tack Karl-Anders för att jag fick komma och prata med dej en stund!



Utgivet i Godby den 29 november år 2018

Johan G. Granlund

En officers berättelse från Bomarsund, midsommarveckan 1854

Denna vackra tavla ifrån vyn över Bomarsunds fästning är med största sannolikhet ifrån Grinkarudden. Konstnären har upphöjt sin omgivning rejält så att man tror sig befinnas på en hög platå men i övrigt är motivet rätt. Platsen kallas i kartor "Pelhams batteri" d.v.s. det batteri överste Pelham övertog på sagda udde av ryssarna vid huvudanfallet i augusti 1854.

Nedannämnda berättelse fann jag i Åbo Underrättelser av den 5 juli år 1854 och skildrar de fasansfulla timmarna den 21 juni på Grinkarudden då tre brittiska fartyg löper in via Ängösund och startar ett bombardemang emot fästningen. Berättelsen är skriven av en okänd officer i den Finska Grenadierskarpskyttebataljonen som aktivt deltog i beskjutningen av de tre fartygen. Vi får en mycket närgången och verklighetstrogen bild av hur det kändes för den enkla soldaten vid detta inferno när 60 kanoners eld dundrar in emot de längs med stranden liggande skarpskyttarna som de flesta var finlandssvenskar mönstrade i Åbo.

Skribenten skriver anonymt och min bedömning är att det är samma person som skrivit de manuskript som återfanns i de Edelsköldska pappren på Muddais gård i Pargas och som omtalas i Åländsk Odling av år 2004 - 2005 i en artikel kallad "En krigares klagosång". Även här är dokumentets författare okänd men man kan se stora likheter i skrivsättet i båda dessa artiklar.

I denna artikel kan man även skymta en humoristisk galghumor som tydligt framkommer i skildringen av huru hela soldatesken efter bataljen får från en åländsk hästfora sig serverad ärtsoppa och hur man plötsligt ser ett hundratal bombkistor samtidigt komma inseglande till stranden ifrån de brittiska fartygen och vilka man då använder för att äta sin soppa.

De upplevelser soldaterna var med om påminner mycket om det man hört ifrån vinter och fortsättningskriget i Finland samt filmatiseringen av Okänd soldat.

Jag har avsiktligt förändrat skriftspråket till dagens och förändrat skrivningar som af, hvilka, hvaraf, lifvet, begynte osv.

Korrespondans från Åland
Skarpans den 23 juni 1854

Naturfriska hälsningar från kartescher, bomber och granater, från glödande kulor och fräsande raketer, ja hälsningar från allt, allt, varmed den Brittiska artigheten helt nyss i närmare nio timmars tid trakterade oss. Du skall veta att det inte låter så illa när en fästning bombarderas. Tänk dej ett staccato, ett staccato så starkt att jord och himmel skälver! Och så får man under allt detta inte så sällan göra en ganska artig bugning, en den allra som ödmjukaste komplimang bara för äran att få behålla sitt eget huvud. Men nu till själva dramat.

Finska Grenadierskarpskyttebataljonen i aktion utanför Ekenäs 1854

Onsdagen den 21 juni klockan kvart över fyra på eftermiddagen hördes larmhornet ljuda här i Skarpans, där skarpskyttar redan den första i samma månad varit förlagda. "Engelsmännen kommer" ljöd det från alla håll och vi fick befallning att skyndsamt tåga ned till Lumparns strand. Här var nämligen ett batteri uppkastat emedan anfall på fästningen ifrån den södra sidan var att förmoda. Fyra fältkanoner skulle agera ifrån batteriet och vi tjänade desamma till betäckning. Framkomna till stranden övertygades vi även snart igenom våra ögon att uppbrottet denna gång inte var förgäves. Två Engelska ångfregatter och en korvett inlöpte nämligen som bäst genom Ängösund på Lumparn och uppställde sig där i slagordning på ett avstånd av två verst ( ca 2,1 km) från Bomarsunds fästning. En fjärde ångare inlöpte även genom samma sund men kom inte så långt fram som de övriga tre utan ställde sej i reserv bakom södra ändan av Mickelsö. Vid åsynen av allt detta var det inte underligt att hjärtat gjorde sina slag något tätare än vanligt. Den förflutna tiden det framfarna livet, alla minnen var med ens försvunna,- som ett barn levde man enbart i den närvarande tiden och verkligheten och hela ens varelse var sammanpressad blott i det för stunden varande nuet. Och leken började snart. Redan sände fästningen från sina kanoner mången järnhård hälsning och de fientliga fartygen som insvepte sej i en förfärlig slöja av rök, i det de emot fästningen  sprutade eld och lågor. Ännu var vår tid inte kommen, vi väntade på att fienden småningom skulle närma sig stranden. Snart är likväl ögonblicket inne och vi knappt andades. Då dundrade det helt plötsligt från batteriets kanoner och kort därpå från våra studsare. Nu var det roligt att se hur Brittens flegma med ens var försvunnen. Hals över huvud sprang alla ner för att däcken som hittills varit överfyllda av manskap nu i en hast blev helt tomma. Men det blev också allvarsamt för oss. Ursinnigt och med hela sin styrka vände sig fienden emot batteriet och oss. Otaliga kartescher, congrewska raketer, troligen var meningen att med dem antända skogen, kulor och granater ven i luften omkring oss, bomber kreverade över våra huvuden, skärvor från berg och stenar kastades vitt omkring och träden i skogen söndersplittrades. Då gällde det att kunna vara lugn. En man emot man på fält, med lika vapen, ja, men att blott med en studsare i hand vara utspridd längs stranden mot vilken omkring sextio kanoner öppna sina rysliga gap, detta är en situation där ingen tapperhet kan utvecklas, där inget mannamod i ordets egentliga betydelse ens kan komma ifråga. Detta oaktat hörde likväl bland våra modiga skarpskyttar månget komiskt infall, kryddat som vanligt med några kraftiga svordomar. Omkring klockan åtta på kvällen var högra falangen av batteriet förstört och artilleriet måste dra sig åt sidan och retirera. Ännu sköt fienden vid pass två timmar på oss. Även ovala studsar kulor kom varefter han småningom kommen utom skotthåll från oss ägnade hela sin uppmärksamhet enbart åt fästningen. Slutligen upphörde även denna väldiga kanonad först från den fientliga flottan med bomber, 96-pundiga och till och med glödande kulor. Klockan närmare två om morgonen satte Britterna åter maskinerna igång och försvann samma väg de kommit men med näsor så långa som herr Napiers kikare. Och fästningen stod kvar precis på samma ställe som förut och skickade dem ännu till vägkost några välriktade kulor.
Enbart några träbyggnader i närheten av fästningen antändes och brann ner. Då de första lågorna ifrån dem uppflammade hurrade Britterna tre gånger på sina fartyg. De trodde kanske att det var fästningen som råkade i brand  men denna tro var ett misstag. När allt nu äntligen var slut och vi åter kom tillsammans var och en från sina positioner kunde vi inte hålla tillbaka några glädjerop att vi alla levde än. Hela tilldragelsen återspeglade sig för vårt sinne endast som en vemodig dröm, en dröm om blod och död och vi förekom varandra likt vålnader från graven. Och undransvärt är det i sanning att av oss endast sju man, tre underofficerare och fyra soldater fick blessyrer, alla av mindre farlig beskaffenhet. Men var det inte grymt att mot oss, människobarn så utslungades maskiner, uppfunna enbart till att spränga murar av granit?
Dock - jag hade sånär glömt, att det "Brittiska parlamentet för ett civiliserat krig"!

Då nu bombarderingen fortfor ända in på morgonen bör det alldeles inte förvåna att vi småningom började känna oss allvarsamt hungriga. Välkommet var det därför i sanning att fort efter avslutad affär ett stort kar med yppig ärtsoppa och en kittel med brännvin framkom till valplatsen på en åländsk hästvagn. Jag kan försäkra att våra skarpskyttar visavi ärtsoppan ingalunda ådagalade mindre tapperhet är kort förut i striden men Engelsmännen. Vi officerare försmådde inte heller denna traktering. Men soppan lät vi oss serveras i en engelsk bombkista - ja flera hundra sådana liknande vårt kappmått flöt nämligen till stranden ( (1 kappa = 4,58 liter) . Vi slog oss ned på marken omkring dem, åt och skämtade och roade oss dels åt soldaternas infall, dels åt den arma Brittiska bombkistan som nu måste ombyta "role" och i sin famn sluta en simpel ärtsoppa. Så förflöt den första timman efter avslutad strid. Vi hade roligt igen och var glada. Detta nämligen gladde oss så onämnbart att fienden inget uträttat och att vi alla levde än.
Några av skarpskyttarna har författat runor efter den sista bataljen. Dessa utförs nu om kvällarna i en kör och många av dem är ganska fiffiga.

Annons i Morgonbladet den 22 augusti år 1855


Avlossat i Godby den 26 november år 2018

Johan G. Granlund

Fransmännen i Bomarsund - en bortglömd skara

Den ryska ortodoxa kyrkan i Bomarsunds fästning.

Så här tror man sig veta att den ortodoxa kyrkan såg ut i Bomarsunds fästning
En datorproducerad bild som man gjort efter mall ifrån andra liknande ortodoxa kyrkorum.

Bataille de Bomarsund 1854

I en utställningshall i Frankrike hänger detta ortodoxa Andreaskors. Korset var en gåva av
general Adolphe Niel som efter att Bomarsund kapitulerat hämtat korset med sig till Frankrike.

Men Johan varför envisas du med att hela tiden skriva om Bomarsund, är det inte de åländska museifolkets uppgift att göra det?

Då jag bad om att få tips om fransktalande personer som kunde tillföra Bomarsundsforskningen nya inslag fick jag inget svar. Jag tog då saken i egna händer och införde följande annons i en av våra lokaltidningar.

Jag satte helt enkelt in en annons i tidningen Nya Åland.
Finns det någon som är bevandrad i det franska språket och som kunde hjälpa mig att söka i franska arkiv och digitala tidningsarkiv?

Efter bara en dag fick jag napp, ett helt fantastiskt napp.
I min mailbox hade jag ett brev ifrån Sophia Sundelin - Krogius. Hon hade senaste sommar arbetat på Eckerö Post och Tullhus. Hon är franskspråkig och hennes stora intresse var fransmännens vistelse på Åland under kriget i Bomarsund. Av henne fick jag länkar till olika adresser, kartor och info om artiklar samt denna helt underbara bild på det 2,5 meter höga kors som general Adolphe Niel tog med sig ifrån Bomarsund, och som hänger på en utställning i Clement Adler - muséet i Frankrike, fantastiskt!

Vi som älskar Bomarsund och vill få fram så mycket som möjligt om händelserna där har nästan helt anammat den brittiska versionen av händelserna. Den kommer fram i alla sammanhang och guideningar. Så skall det inte vara, vi måste få en breddning här. Händelserna måste belysas inte bara av britterna utan även av den finländsk/ryska sidan samt av fransmännen. Endast då kan vi få fram hur sanningen var och kan göra våra egna bedömanden. Exempelvis Johan August von Borns 10-mannadelegation som efter kriget gjorde polisiära undersökningar över vad som hänt på Åland ikullkastar flera av engelsmännens propagandistiska påståenden.

General Adolphe Niel, chef för de franska ingenjörstrupperna (engineering operations) i Bomarsund. Han var den som drog iväg med det ortodoxa korset till Frankrike.

Plan des environs de Bomarsund

Jag fick även den fantastiska kartan som jag nog sett förut men då kopierad flera gånger och suddig.
Här ser man tydligt huru fransmännen landsteg och landsatte krigsmaterial vid Nabbudden i södra Finby.
Débacadiére de Í Artillérie. En bit upp ser man "Tuilerie" alltså det tegelbruk som fanns i Estvik vid denna tid.

I kartan ser man tydliga husmarkeringar som står sig än i dag. Man ser Janses gård som betecknar huvudkvarteret. Uppgifterna att den förra gården stod närmare vägen än nu stämmer också. Man ser Granlunds gård samt gårdarna Andersas och Göstas, Danels, Björkens och Lundgrens så även i dag.

Invid bäcken Svartbäck kan man se de olika linjeregementen 2, 48 och 51 placerade samt 12:te  chasseurs kompaniet invid kullen i närheten av Storängsvägen. Det 3:je linjeregementet låg invid Kuggens gård och åkrarna i norra Finby. Man ser hur de placerat ut de olika linjeregementen på åkrarna och ängarna i södra och norra Finby, Enligt general Niel strävade man efter att inte finnas i själva bykärnorna för att inte utsätta befolkningen för fara.
Den 19 august avlider soldaten De Bauchamp i kolera, han ligger begraven invid Kuggens gård vid en dikesren.

Vincennes skarpskyttar , Chasseur a´pied, i blå byxor var specialiserade på anfall i bergsterräng och tränade för det. Dessa trupper utgjorde spjutspetsen och var de som först skickades in i elden.

Chasseurs de Vincenne
Bild i boken Oolanin sota av Marta Hirn

I en artikel i Nerikes Allehanda kan vi läsa om Vincennes skarpskyttar följande:
Den steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt för de tappra Cincennesjägarna att rycka ända in under murarnas skottgluggar och rikta sina studsares spetskulor emot kanonernas servicer.
Vincennesjägarna som låg helt nära nedanför tornet störtade sig nu emot den beredda öppningen och besättningen gav sig till fånga.

Övriga linjeregementens uniformsbyxor var röda.

Landstigningen den 8 augusti vid Essvik i Hulta.

Samma plats i dag, kullerstenen i bakgrunden står kvar

Då man läser i denna bok, författad av general Adolpe Niel får åtminstone jag många aháuppleverser.
Här framgår att fransmännen anlände till Bomarsund i två olika omgångar och med både engelska och franska fartyg.
På sidan 8 läser vi: The infantry of the expedition embarked at Calais on English ships.
Alltså infanteriet anlände på engelska båtar, (och dessa landsteg i Tranvik den 8 de augusti på natten).

The artillery and engineer troops, with their material the personnel and meteriel of the intendancy embarked on French ships.

Den andra avdelningen med ingenjörstrupperna och med hela "trossen" anlände  på franska kölar (och det var de som landsteg på Nabbudden invid ön Öjen som felaktigt noterades som Öon).

På sidan 14 får man en väldigt intressant upplysning.
On the 2d of August the battalion of Chasseurs á pied, (Vincennes skarpskyttar,) was landed on a wooded island not far from Bomarsund with two officers of engineers and all the tools that could be drawn from the fleet, for the purpose of preparing gabions and fascines.

Alltså redan den 2 dra augusti landstiger en truppstyrka på en skogbeklädd ö inte långt ifrån Bomarsund ledda av två officerare och material som behövs för tillverkning av risknippen och skanskorgar.

Trupperna tillverkar skanskorgar, troligtvis av al, enris och långa grankvistar. Man ser de fällda granarna som är kvistade. Vi ser även en man med skyffel som fyller i sand i en korg, detta indikerar att platsen är väldigt nära artilleriplatsen. En fylld korg väger säkert ett par -trehundra kilo.
Platsen är nu lokaliserad. enligt en engelsk militärkarta är sandtaget inom nuvarande norra Bomarsund invid platsen för gården Lagmans.

I denna engelska militärkarta ser vi landstigningsplatsen i Estvik Nabbudden.
Point of disembarkation of Ships Guns

Här ser vi samma landningsplats ifrån den franska militärkartan
Débarcadiére de LÁrtillerie



Jag säger som det brukas nuförtiden: Vi hörs!
Denna bloggartikel kommer att fyllas på med intressant material undan för undan.


Chanson d´Amour
Johan G. Granlund

Glädjekvarteren runt Bomarsunds gård i början av 1900-talet

Bomarsunds gårds huvudbyggnad i dag
Foto ur Kulturhistoriska fastigheter på Åland

Jag brukar på frågan om var jag hittar alla mina historiska uppslag hänvisa till det berömda bananskalet. Aldrig har väl det talesättet fått större relevans än i följande artikel. Då jag gick igenom Sunds häradsrätts dombok för år 1904 i min forskning om mordet på Kastelholms kungsgård och avslutade det, vände jag några blad till och framför mig öppnade sig Pandoras ask.
"Vad i alla dagar är detta" !?
Jo, det skulle visa sig att jag fick svänga på klacken och på nytt gå in i tingssalen på Granlunds i Finby.

Tingsstaden, Granlunds gård i Finby.

Denna rövarhistoria har jag nu i tre veckors tid försökt bringa klarhet i. Här framträdde en handfull unga sjömans- och emigrantfruar, torparkvinnor och pigor som levde livets glada dagar.

Aldrig har väl uttrycket "Kom in, kom in, min man är på sjön" varit mera relevant! Vi skall nu i ett antal tingsförrättningar från oktober år 1904 fram till april år 1905 få en inblick i vad som hände.

Tidstypiska sjömän ombord, det enda nöjet ett handklaver.
Personerna på bild har inget med artikeln att göra


I stort sett hände följande:
Bomarsunds gård var denna tid för åländska förhållanden en stor gård, ägd av landskapet, men ändå inte kungsgård, då arrenderad av Reinhold Rosenberg. Den Rosenbergska släkten har i flera generationer arrenderat gården. Här arbetade ett antal pigor och drängar och olika statarfamiljer bodde i gårdens närhet.

Vy från "Janses backan", över området som förr kallades Skarpans, ett vidsträckt område som låg på andra sidan om Finby ström vi ser i fjärran. Dit hörde även det område vi i dag benämner Norra Bomarsund. De händelser vi här läser om här utspelade sig i dessa områden. Många av torp och statarstugorna är försvunna men några finns kvar.

I bygden runt gården växte med åren som svampar ur jorden upp små torpställen, från vilka man fick sin mjölk av den enda kon och av grisen fick man sitt fläsk. Man utförde också dagsverken på gården och kvinnor och barn hade mycket att göra i ladugård och på äng. Från det finska fastlandet kom kontinuerligt nya människor och de namn som figurerar i dessa tingsprotokoll är för längesedan bortflyttade och bortglömda eller ingått i andra släkter och bytt namn. Några släktnamn finns kvar.

Vi stöter på personer som Niskanen, Tamminen, Koskinen, Virtanen, Salonen, Laakso och Taveri. Men här finns också rent åländska namn som Jansson, Efraimsson, Andersson, Johansson, Sundman, Lundgren, Lindgrén, Ingman och Sundqvist.

Två kvinnor skall här visa sig vara huvudrollsinnehavare och jobbade i par, Elvira Wilhelmina, kallad "Mina", Jansson och Augusta Efraimsson. Elvira bedrev en slags massageinrättning, och hon benämns i tingsprotokollen som "gniderska" och Augusta skötte om brännvinsframställningen och försäljningen i bygden. Båda var gifta med sjömän och båda hade fyra barn i stugan.
Vid sidan av gnidarverksamheten skötte Elvira även en verksamhet som "fosterfördrivare" och båda hade även ombesörjt sina egna fosterfördrivningar.

De skall båda figurera i ett flertal brottshärvor som till sist slutade i katastrof. De får vintern 1905
"i huvudet" att plundra ett par Vårdöskutor, briggen Astrea samt skeppet Express, som ligger för vinterförvaring i isen i en vik i Lumparland. Spåren efter kälkarna leder polisen till deras hem i Skarpans numera Norra Bomarsund. De döms vardera till 9 månaders fängelse som de avtjänar i tukthus i Åbo. I förbifarten blir de indragna i mål rörande brännvinsminutering, och som motdrag anmäler de en granne Josef Virtanen för stöld och förtal.

Elviras tonåriga styvdotter Anna kallad "Lina" blir på smällen och Elvira visar henne hur hon skall använda "järnkroken" för att få ut fostret. Den stackars dottern döms till 1 år och 6 månaders fängelse i Åbo. Efter fängelsetiden gifter hon sig med en dräng från Gunnarsby, August Aaltonen, men lever blott några år därefter och avlider i 30-årsåldern, troligtvis i sviterna av fängelsetiden. I den vevan dras inför rätta även en torparhustru från Jyssböle in, hon anklagades för "lönnläggande av foster" Hon hade tömt ut fostret och efterbörden i sjön då hon tvättat sängkläderna efter Anna, och borde ha anmält händelsen.

En annan sjömanshustru i grannskapet, även hon med små barn i stugan, Ida Wilhelmina Johansson vars man är i Amerika, får hjälp av Elvira att göra en fosterfördrivning, hon blir frikänd i brist på bevis trots att sådana finns det ganska gott av. Hennes man återvänder och de lever under annat antaget namn många år fram till 1950-talet i Sverige.
Även Elvira försonas med sin man och lever i torpet i Norra Bomarsund ända fram till 1930-talet.

Augusta Efraimssons och Elvira Janssons hemtrakter i Norra Bomarsund, utsikt ifrån Persnäs emot Finby.

Jaa, vem skulle i dag kunna tro det man läser, men detta har hänt.

En sak som förbryllat mig vid genomgången av alla vittnesmål är; Var är alla män? Endast ett enda vittnesmål i fosterfördrivningsmålet ifrån en man, Karl Lundgren. Ett par gånger omtalas bondpatronen själv, Reinhold Rosenberg.

Arrendator Reinhold Rosenberg annonserar ut hästräfsor

Vi sätter igång rättegången.
Till Åland har från fastlandet i början av det nya seklet 1900 kommit en ung hovrättsaskultant som kronolänsman, hans namn är Axel Zacharias Planting. Han har troligtvis vanan inne hur man drar sådana rättegångar men det kan jag säga att han fick mycket att göra här. Han kom ur askan i elden.

Urtima ting i Sunds och Wårdös länsmansdistrikt den 10 oktober år 1904 å tingsstaden Granlunds i Finby.

Vi läser innantill ur rättegångsprotokollet.

På anmälan av allmänne åklagaren i tingslaget Kronolänsmannen Axel Zacharias Planting, föredrogs till åtgärd ett härtill instämdt mål hvaruti Kronolänsmannen tillkännagifvit sig erna  ställa Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken under tilltal för fördrivande av foster, och inställde sig vid i saken skedt upprop såväl åklagaren Planting som Elvira Wilhelmina Jansson personligen.

Elviras frejdebevis
Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson från Skarpans. Född 9.6. 1860, är nattvardsbeerättigad medlem av denna evangelisk - lutherska församling, vaccinerad samt åtnjuter medborgerligt förtroende. Om frejden anteckadt: af häradsrätten i Sunds och Vårdö socknars tingslag 22.1 1901, pliktfälld sjuttioffem mark för 1 resans oloflig brännvinsförsäljning, absolverad en gång för lägersmål
intygas i Sund den 10 oktober 1904 Oskar Eskelin pastor

Polisundersökning gjord av Kronolänsman Axel Planting

Åklagaren åberopade ett av honom uti vid detta ting under paragraf 2 handlagda ärendet ingifvet polisförhörsprotokoll här bifogat under signatur "Mikael" ( vissa protokoll denna tid bar signaturer, kanske någon arkivariefråga).

Efter uppläsandet hvarav åklagaren yrkade Elvira Wilhelmina Jansson som fällande till ansvar för fördrivande av foster, jemte det han om Elvira inlämnade ett frejdebevis, signatur "Hjälpsamma".

I åtalet förehållen bestred Elvira att hon gjort sig skyldig till de henne tillvitade brotten samt emotsåg förty åtalets förkastande såsom obefogat.

Åklagaren anhöll om målets uppskjutande till den 7 november skeende urtima ting emedan han ville framlägga ytterligare bevis i saken.

Samma dag hålles i tingssalen i Finby följande mål.
Ärende "fosterfördrivning och barnamord" emot Sjömanshustrun  Ida Gustava Johansson.

Då häradsrätten till behandling företog ett härtill utsatt mål, deri allmänna åklagaren i tingslaget kronolänsman Axel Planting anmält sig sinnad att åtala Sjömanshustrun Ida Gustava Johansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken för antingen barnamord eller fosterfördrivning inställde sig vid i saken skett upprop Kronolänsman Planting å tjänstens vägnar samt Ida Gustava Johansson sig personligen

Ida Johanssons frejdebevis
Ida Gustava Johansson ( född Karlsdotter ) från Skarpans, född 24.9. 1874 i Vårdö
Sund den 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Åklagare Planting inlämnade ett polisförhörsprotokoll och ett frejdebevis vilka här intagas och vara så lydande sign. "Maskstugna".

Den åtalade Ida Gustava Johansson uppgav sig vara gift med sjömannen Johan Oskar Johansson vilken för två eller tre år sedan begivit sig på utrikes sjöresor och därifrån ännu ej återkommit men i Maj månad innevarande år funnit sig vara havande efter det hon kort förut haft lägersmål med en främmande mansperson: Att Ida i därpå följande Juli månad överfallits av häftigt blodflöde från könsorganet varför hon av i närheten boende Sjökaptenskan Matilda Rosenberg vars man Reinhold Rosenberg innehade Bomarsunds gästgiveri (gård) anhållit om skjuts till lasarettet i Godby by av Finströms socken för att därstädes söka bot för sjukdomen, men hennes begäran hade av Matilda Rosenberg ej bifallits till följd varav Ida Gustava Johansson nödgats kvarstanna i hemmet och där legat under en veckas tid sjuk i stark feber tills hon en natt då blodflödet åter i högre grad än förut infunnit sig nödgats tillkalla hjälp av sina grannar.

Vid polisförhöret hörda Augusta Efraimsson och Adelina Tamminen: att Ida vid det senare tillfället
avsvimmat och i följd därav icke iaktagit huruvida något annat än blod avgått från henne och hon således ej heller kunde veta om hon råkat ut för missfall och jämte det Ida enständigt bestred sig hava försökt att döda eller fördriva fostret anhåll om att varda från åtalet befriad.

Åklagaren åberopade att i saken vittna vid polisförhöret avhörda Sjömanshustrun Augusta Efraimsson från Bomarsund, vilken på upprop tillstädeskom samt ojävig och välfredad befunnits avlägga vittneseden, hördes och bestyrkte riktigheten av vad vid polisförhöret intygat samt tillade:

Augusta Efraimssons frejdebevis
Sjömanshustrun Augusta Adelina Efraimsson ( född Nordberg ) från Skarpans
född 8.12. 864 i Sottunga
Sund 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Att den medicin som Ida uppköpt i Mariehamn och vilken hon intagit utgjort: nervdroppar, förkylningsdroppar, kaneldroppar, anisdroppar och peppermyntsdroppar ävensom hon av dem haft en liter var. Att den av vittnet vid polisförhöret omtalade i Idas hem rådande "ruttna lukten" utav vittnet vid samma tillfälle då vittnet lämnat henne sitt bistånd men icke efteråt.

Att Ida icke för vittnet omtalat att hon själv innehade "konsten att fördriva foster" utan att arbetarhustrun Ida Wilhelmina Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde för henne sagt hur det går till. Samt att vittnet icke med bestämdhet kan intyga att Ida skulle för ett år sedan varit havande men att vittnet tyckt henne befunnit sig i slikt tillstånd

På anhållan av åklagare Planting derom tillfrågad berättar vittnet vidare att Ida för någon tid sedan för vittnet såsom orden fallit: Bara det blir mörkt skall jag gå till Ämnäs och då när han (Planting) går ut och pissar så skall jag riva av honom sporrarna. Men detta sade hon sig bara sagt på skämt.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov i målet till nästa urtima ting för inhämtande av ytterligare bevis varpå Rätten beslöt att uppskjuta målet till den 7 november 1904.


Vi är så inne i den nya rättegången som höll även den på Granlunds i Finby och nu träffar vi den tredje damen som ställs till svars för fosterfördrivning samt dödande av foster. Det gäller Anna Mikaelina Jansson. Hon är styvdotter till förut nämnda Elvira Wilhelmina Jansson och har nu för andra gången trots sin ungdom blivit med barn med "en främmande man". Denna Anna är den jag tycker mest synd om. Hon var den enda i hela syndikatet som blev dömd och för dessa anklagelser om fosterfördrivning och dödande av foster. Troligtvis för att hon inte hade små barn i stugan och var det lättaste bytet. Anna förändrade hela tiden sin berättelse i målet för att skydda sin styvmor Elvira att undgå fängelse. Anna dog i 30-årsåldern med största sannolikhet i sviterna av sina upplevelser.

Urtima ting den 7 november å tingsstaden i Finby.
Paragraf 6.
På anmälan av allmänna åklagaren i tingslaget Kronolänsman Axel Planting företogs till fortsatt behandling det vid härstädes i tingslaget den 10:de sistvikne oktober under paragraf 2 av protokollet handlagda men för deri antecknad orsak härtill uppskjutna målet deri kronolänsman Axel Planting under tilltal ställd Pigan Anna Mikaelina Jansson, för fosterfördrivning samt Torparhustrun Gustava Jakobsson från Jussböle by i denna Sunds socken, för lönnläggning av foster och inställde sig härvid såväl Anna Mikaelina Jansson som Gustava Jakobsson personligen.

För att inhämta vidare bevisning i målet emot både Anna och Ida  anhöll så Kronolänsmannen om ytterligare uppskov i målet till den 3:je December 1904.

Däremot fortsatte rättegången emot Elvira Wilhelmina Jansson med vittnesmål av Pigan Emma Taveri som berättade följande: Att Elvira Wilhelmina Jansson för ungefär två år sedan för henne omtalat att efterföljande vittnet Augusta Efraimsson kommit till Elvira och gråtande beklagat sig över att hon var havande och måste "kasta sig i sjön Lumparn" derest Elvira Wilhelmina Jansson icke vilja hjälpa henne att bliva befriad ifrån fostret vartill Elvira skulle skrattande svarat: Tag en krok och drag ut det!
Samt att Elvira någon tid därefter hänsyftande på först nämnda tilldragelse för vittnet yttrat: Nog kom det ut en klump men inte vet jag vad det var.
I anledning av vittnesmålet uppgavs Elvira att folk ofta besökt henne med anhållan om hennes biträde vid fördrivande av foster men att hon städse avslagit deras anhållan varhos Elvira tillagt att orsaken varför mänskligheten i slikt avseende vänt sig till henne varit den att hon plägade syssla med massage.

Vittne Augusta Efraimsson: Att Elvira en gång åt vittnet visat en sju a åtta tum lång krok (ca 20 cm) med vilken hon påstod sig kunna fördriva foster, vilket enligt hennes utsago även kunde åstadkommas medelst gnidning ifall fostret ej var över 4 månader gammalt:

Att vittnet hört åtskilliga både karlar och kvinnor som besökt Elvira omtala det hon skrutit över om nämnda kunskap: samt att Elvira vid något tillfälle för vittnet yttrat: "Om också all annan förtjänst skulle raka sig så kan ingen taga konsten av mig" därmed avsett konsten att fördriva foster.

Nu sammanträdde rätten och beslöt att framskjuta ärendet för dess vidare behandling till den 3:je december.

Inför varje fall av anmälan gjorde Kronolänsman Axel Planting tillsammans med sin poliskonstapel Georg Andersson ett förhör där de uppsökte den misstänkte personen. Vi skall här se på en sådan undersökning de gjorde i Bomarsund emot Ida Wilhelmina Johansson. Protokollet fick signaturen
"Maskstungna".

Protokoll fört den 14 september år 1904 av undertecknad Kronolänsman Axel Planting i anledning av att ett rykte uppstått därom att Sjömanshustrun Ida Wilhelmina Johansson ifrån Bomarsund i Sunds socken skulle ha gjort sig skyldig till antingen barnamord eller fosterfördrivning.

Enär ett rykte uppstått därom att sjömanshustrun från Bomarsund i Sunds socken Ida Johansson skulle ha under förliden sommar gjort sig skyldig till barnamord eller fosterfördrivning, begav sig undertecknad ovan antecknade dag åtföljd av Poliskonstapel Georg Andersson till ort och ställe för att i anledning av ryktet utforska detsammas tillförlitlighet och för att sedermera framdeles kunna vidtaga nödiga mått och steg, för gärningmannens befordrande till laga ansvar.

Färden ställdes först till bemälde Ida Johanssons hem varest vid framkomsten endast hennes minderåriga fyra barn voro hemma vilka tillspordes att förtälja var deras mor för tillfället befann sig, förmält att hon var i skogen efter ved men att hon endera ögonblicket vore att förväntas hemkomma.
Då Ida Johansson emellertid efter en stunds väntan icke infann sig hemma uppmanades ett av barnen att vägleda Poliskonstapel Andersson till det ställe "i skogen där de antogs att uppehålla sig". Ungefär 150-200 meter ifrån Idas bostad fann Poliskonstapel Georg Andersson henne nedhukad bakom några buskar varest hon synbarligen gömde sig. Sedan Ida Johansson på Poliskonstapel Anderssons kallelse kommit till bostaden uppmanades hon att i anledning av ryktet avgiva förklaring men då bestred Ida att hon skulle ha gjort sig skyldig till något sådant. Att hon som icke ens idkat något intimt umgänge med någon mansperson sedan hennes äkta make för flera år sedan tillbaka begivit sig utomlands icke varit i havandeskap sedan hon framfött sitt yngsta barn i äkta säng avlade barn. Därefter hördes följande personer:

Sjömanshustrun Augusta Efraimsson
Att vittnet redan en månad före midsommar hört Ida Johansson beklaga sig över att hon som var sjuk samt även att döma av Ida Johanssons utseende vittnet slutit sig till att Ida var i havandeskap. I början av Juli hade Ida Johansson varit rest till Mariehamn och hemkommen därifrån medhavt stora kvantiteter mediciner i flera flaskor utan än på flaskorna syntes något recept. På frågan hvarifrån Ida fått så mycket medicin hade Ida berättat att hon icke besökt någon läkare utan på egen hand tillhandlat sig medikamenten från Apoteket. Efter resan till Mariehamn hade Ida genast börjat förtära av medicinen vilket vittnet flera gånger iaktagit samt så gott som genast därefter lagt sig och sedan legat oavbrutet på andra veckan. Sedan i medlet av juli och enligt vad vittnet kan erinra sig fredagen den 15 juli hade Idas minderåriga flicka klockan 3 på morgonen kommit till vittnets bostad som ligger endast några tiotal meter ifrån Ida Johansson och förmält att hennes mor bett vittnet komma till sig i anledning varav vittnet uppstigit och gått till Ida Johansson. Anländ till dem fann vittnet Ida Johansson så skral så hon enligt vittnet uttrycker sig varit nästan varit död. Vid den sjukes säng såg vittnet ett zinkämbar vilket var så gott som fullt med blod, samt däribland ett förkläde, en livströja samt knytnävestora sönderslitna köttstycken som vittnet vet att var delar av ett foster, men dock inte ett helt foster emedan allt synbarligen var sönderslitet genom handåverkan. På frågan av vittnet vad Ida hade för ärende hade Ida bett vittnet hjälpa sig på det hon icke skulle förblöda ihjäl samt i sådant avseende anhållit att få ättika och salt i vilket avseende vittnet jämväl villfor Idas önskan. Sedan hade Ida anhållit att vittnet skulle taga bomull från ett täcke samt stoppa det in i slidan för att yttermera hindra blödningen och även i detta avseende tillmötesgick vittnet Idas önskan Efter att hon vari ca 1 timme hos Ida hade hon återgått hem.

Sedan vittnet uppstigit hade hon vid pass klockan mellan 6 och 7 iakttagit huru Ida Johanssons minderåriga son burit ämbaret till sjöstranden samt där stjälpt innehållet i vattnet, varefter hon gick till stranden för att se efter vad det var som kastades i havet och då funnit i vattnet en stor blodfläck och däribland klimpar av levrat blod men varken tygtrasor eller delar av fostret återfann hon i det jämförelsevis grunna vattnet varav vittnet slutit sig till att Ida innan hon sände ämbaret till stranden därifrån avlägsnat trasorna och delarna av fostret och gömt dem annorstädes kanske i sängen ty efteråt hade i Ida Johanssons bostad iakttagits av vittnet en ganska synbarligen elak och förruttnad lukt. Några dagar senare har hon sett Ida Johansson i sängen och andra kläder ligga sänkta i havsbottnen nära stranden utanför Ida Johanssons bostad. Vidare förmärktes vittnet då Ida flera gånger för vittnet berättat att hon vet huru man fördriver foster. Under senaste vinterns lopp hade hon flerfaldiga gånger sett att obekanta finska talande manspersoner legat i samma säng och undersamma täcke som Ida och vid tal om huru hon hyste hos sej slika personer hade Ida för henne erkänt att hon med dessas manspersoner förövat samlag. Sedan vittnet ännu tillagt att Ida för ett år tillbaka även då befunnit sig i havandeskap och då Ida icke framfött något barn vittnet då redan misstänkt att Ida fördrivit fostret.

Rättegången emot Ida Johansson kom att behandlas i tre olika tingsförrättningar med ett otal vittnen men rätten frikände henne trots allt den 14 februari år 1905. Detta emedan det inte kunde bevisas att Ida framkallat fosterdöden för egen hand trots att vittnen sett avslitna köttklumpar och slamsor.
Ett märkligt domslut.

Vi skall nu återvända till rättegången emot tonårsflickan Anna Mikaelina Jansson och se hur man behandlade hennes fall, och vi är då inne i rättegången den 10:de oktober år 1904.

Allmänna åklagaren å tingslaget Kronolänsman Axel Planting å tjänstens vägnar tilltalat Pigan Anna Mikaelina Jansson för fördrivande av foster och uti vilket mål Torparhustrun Gustava Jakobsson ifrån Jyssböle by jämväl såsom svarandepart jämväl indragen för lönläggning av foster.

Pigan Anna Mikaelina Jansson född 13.9. 1883 i Korpo, den 9.10 1901 absolverad för 1 resans lägersmål

Här ville tilltalade Anna hava sitt i målet nästförinnan givna genmäle därhän ändrat att hon aldrig av sin styvmor erhållit den av henne omtalade kroken, utan hade hon själv förfärdigat den av ståltråd utav en vanlig strumpstickas tjocklek, som hon hittat på ladugårdsvinden där hon tjänat att i polisförhörsprotokollet omnämnande sjömanshustrun Augusta Efraimsson för Anna Jansson omtalad att hon hos Annas styvmor sett en järnkrok, vilken modern skulle begagnat såsom medel att fördriva foster med och att efter den beskrivning bemälda Efraimsson givit hade Anna gjort kroken av en ungefär ett kvarter lång ståltrådsbit genom att böja denna i ena ändan, att då Anna under två månader saknat sin månadadsreglering hade hon fullt övertygad om att havandeskap ha inträtt i bestämd avsikt att döda eller fördriva fostret ur modelivet infört kroken i livmodern så långt kroken då medgivit utan att hon på sätt förut allaredan blivit nämnt därvid erfarit någon som helst smärta eller en känsla av obehag. att fostret fyra dagar därefter utkommit efter föregångna vanliga födslovärkar vilka varat ungefär en halv dag och vilka hon som härförinnan fött barn genast igenkänt såsom sådana, att hon aldrig talat med sin styvmor om det inträdda havandeskapet, varför modern som förty ej haft anledning att uppmana henne att begå omordade handling med säkerhet inte heller uppmanat henne till densamma än hindra givit henna kroken, samt att Anna som nu hade sig djupt ångrat det begångna brottet på till henne ställd upprepade fråga ej avgav något som helst svar med förklaring om motivet som förmått henne att först uppgiva det hon av sin styvmor emottagit såväl kroken som anvisning om dess begagnande.

(Vi ser här tydligt hur Anna nu ändrar i sin bekännelse, fritar styvmodern och tar all skuld på sig)

I detta mål vittnade ett flertal vittnen, vi har här, Augusta Efraimsson, skomakarhustrun Hilja Koskinen, torparhustrun Gustava Jakobsson, barnmorskan Matilda Andersson och sjömansänkan Erica Sundqvist och alla fick avge vittneseden.

Bromans torp, som låg under Jyssböle hemman, till höger i bild, på näset mellan östra och västra Kyrksundet.
Här bodde Gustava Jakobsson och hennes dotter Hilma som arbetade som köksa på Bomarsunds gård.
Här stannade Anna (Lina kallad) då hon inte orkade gå hem över bergen.
Fotografiet taget av Anselm Sjöblad på 1920-talet

Vittnet Gustava Jakobsson berättar: Att tilltalade Anna Mikaelina Jansson palmsöndagen år 1903 inkommit till vittnet som bor i ett torp i Jyssböle och under förmälan att hon var så sjuk att hon som var på hemväg från kyrkan ej förmådde gå längre stannat hos vittnet och lagt sig i en säng där hon förblivit liggande vid pass en veckas tid att tilltalade Anna som haft svåra smärtor och klagat högljutt men dock ej förmått att säga i vilken del a kroppen plågorna varit förelagda natten emot påföljande dag betydligt försämrats varvid vittnet som på allt sätt sökt hjälpa henne lagt märke till att en mängd blod kommit i sängen och att på hennes underkjol eller det enda som hon haft på sig funnits en mörkare blodfläck vilken vid närmare påseende befunnits vara början till ett människoliv eller ett högst två månaders gammalt foster vilket Anna sålunda under natten framfött, att Anna därpå tillstått att de smärtor av vilka hon plågats av ha varit födslovärkar. den hon som förut fött barn genast väl igenkände, men av fruktan för att bliva bortkörd av vittnet ej vågat uppge för vittnet att sedan vittnet färdigt på morgonen begivit sig att hämta Matilda Andersson som var barnmorska och vilken även kommit och ägnat Anna nödig skötsel att då vittnet sedermera vid sjöstranden tvättat sina lakan på vilka Anna legat hade fostret jämte efterbörden sköljts bort och sålunda kommit i sjön samt att vittnet som var mycket fattig och vilket vid tvättningen av lakanen helt och hållet förbisett och ej haft tanke på anmälan att söka hindra det för att helt och hållet förstöras ej kommit sig för att spörja Anna om orsaken till missfallet om viket Anna självmant ej heller yttrat något.

Häradsrätten tog så målet i avgörande och fattade följande beslut:

Att med stöd av 22 kapitlets 5 paragraf i strafflagen döma Anna Mikaelina Jansson att för vad henne sålunda stannar till last hållas 1 år och 6 månader i fängelse.

Hur gick det då för den drivande i hela denna härva, Elvira Wilhelmina Jansson?

Fortsättningen av hennes mål kom att ske den 14 februari år 1905 och till detta rättegångstillfälle har Elvira skaffat sig försvarsadvokat, rättegångsbiträdet Odert Bergman. Men vi skall först se vad ett manligt vittne har att anföra:

Arbetskarlen Karl Lundgren ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde.
Att han en dag i Juli månad år 1903 då han haft sitt bo och hemvist hos tilltalade Elvira Wilhelmina Jansson skämtat med honom om olika saker bl.a. att "hon nog kunde och kände till på vad sätt en grosess kunde gås att få tillbaka" samt att vittnet som ej åtog sej att avgöra huru berörda yttrande fällts på skämt eller allvar, ej kunde draga sig till minnes om Elvira i sammanhang därvid sagt något vidare och mindes ej om hon uttalat sig hur långt framskridet havandeskapet vid antydda förhållande fingo vara.

Rättegångsbiträdet Odert Bergman
Motsade bestämt denna åklagarens anhållan om uppskov för vidare undersökningar i fallet förmenande att åklagaren allaredan haft mer än tillräcklig tid på sig att få all sin bevisning införskaffad och förvarande åtal vilket grundats å inga faktiska omständigheter utan endast på skvaller och obehörigt prat vore ägna att i hög grad nedsätta Elvira i hennes anseende samt minska hennes förtjänst i hennes yrke som gniderska uti vilket yrke hon ända intill dess åtalet på begynte varit mycket men därefter knapert alls anlitad anhöll rättegångsbiträdet Berggren att häradsrätten ville avslå åklagarens nu framställda uppskovsbegäran samt omedelbart ingå uti prövning av målet däri för övrigt någon vidare utredning tvärtemot åklagarens förmenande ej ens mera funnits att tillgå.

Åklagare Planting vidblev emellertid sin hemställan och rätten överlade och fattade följande beslut.

För vidare handläggning i målet sammanträda den 10 april i lagtima ting klockan 12 på dagen.

Det skulle inte visade det sig bli någon rättegång emot Elvira Wilhelmina Jansson i denna fråga och saken mynnade ut i ingenting. Det hände sig nämligen att Elvira tillsammans med kompanjonen August Efraimsson på vintern gjorde en stöt emot två vinterupplagda skutor som låg i en vik i Lumparland. De hade nattat sina barn och då de somnat med två kälkor och tomsäckar anträtt färden över Lumparn och rövat fartygen på allt löst. De döms i vårtinget 1905 till vardera 9 månaders fängelse och hela fosterfördrivningen glömdes bort.

Fördrivit tiden med detta missfoster i Godby den 3 november år 2018

Johan G. Granlund