Blev den helige Pär Djäkne ihjälslagen på Kökar?

Ovanstående bild föreställer hur bonden Lalli dödar den kristne biskopen Henrik på Kjulo träsk.

Har vi på Åland en motsvarande händelse? Några små rottrådar leder oss in i en legend som berättar att den kristne missionären Pär Djäkne skulle blivit martyr på Kökar i den åländske kristendomens allra första årtionden. I så fall är han den ende kristne martyren med åländsk anknytning och som skulle haft den möjligheten att alls komma i närheten av en helgonförklaring inom den katolska kyrkan.
Denna Pär Djäkne har fått en väldigt sparsam för att inte säga obefintlig plats i den på Åland livligt utkommande litteraturen och omnämns inte i de allmänna berättelserna och sägnerna från Kökar som det finns en "Oppsjö" av.
I U.L. Lundbergs bok om Kökar är han omnämnd i några få rader.
Däremot har den hellige Per Diekne fått ett tydligt omnämnande i Den katolske kirkes för nordens hemsida under fliken personhistorik.
Den alltid träffsäkre och klurige Radloff har också i detta fall något att berätta: Efter en munk helig Peter Djäkne kallad, uppvisas ännu en gravsten, bestående av hvit kalksten, om vilken bemälte Munk spått att, när den skulle blifva höljd med jord skulle verldens slut nalkas. Stenen nyttjas nu till trappsteg vid kyrkan.

                                                            Franciskanermunk


Den katolske kirke. Den hellige Per Diekne.

På en ödslig öy i det åländske arkipelaget, Hamnö, lå i fordumstid et av Finlands tre franciskaner klostre, Kökars kloster. Dets medlemmer viet seg bland annat til sjelesorg blant fiskarbefolkningen. Klostret synes å ha blitt grunnlagt på 1400-talet, og som dets grunnlegger og förste forstander pekar folketradetionen ut en franciskanermunk ved navn helig Per Diekne (divus Petrus diaconus). Lenge efter reformasjonen viste man hans grav i klosterkirken..
Om denne åländske helgenens liv er ingenting kjent. ( eftersom han kaltes djekne synes han ikke å ha väert prestviet, for djäkne-eller diakone embetet var en forberedelse på prestevielsen).
Han ha väert äret som helgen av stedets befolkning. Man ha tilskrevet ham visste dystre spådommer, liksom tillfellet har väert med munken Helge bror Staffan i Husby kloster i Dalarna.
Om sin gravsten skal han ha forutsagt at når den en gang falt omkull og ble bevokst med gress, så var verdens undergang näer.
Den hellige Per Djekne har ingen känt minnesdag men i Sverige feires den 24 september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalendern.
Kilder: Lundén-kompilasion og oversettelse:p Per Einar Odden.

Boken Svenska helgon är skriven av Tryggve Lundén som är den verklige gurun i fråga om forskning om de Svenska helgonberättelserna. Ovanstående norska översättning är tagen ifrån denna bok.

                                     Kökars kyrka i dag, platsen för Kökars kloster.


Kökars franciskanerkloster som vi ser husgrunderna av på Hamnö skulle varit grundat i medlet av 1400-talet eller dess senare del. Av ovanstående text och en del andra källor gör gällande att den helige Pär Djäkne skulle varit klostrets grundare. Denna tid var kristendomen redan ett välinarbetat och allom i norden etablerat faktum. Legenden leder oss däremot in i en ännu längre grå forntid ja över 300 år längre bakåt, vi måste in i 1150-talet för att få detta att passa in. I medlet av 1400-talet slår inte den vilda befolkningen ihjäl missionärerna som de gjorde i Södermanland, i Åboland eller i Karelens ödsliga skogar. Denna tid, 1400-talet var kristendomen ett etablerat och statsbärande faktum

Att Pär Djäkne innehar benämningen helig, är ganska anmärkningsvärt och tyder på att legenden om hans martyrium skulle kunna ha bärighet. Att han inte finns med i den katolska förteckningen över helgon tyder dessutom på att vi har här att göra med en mycket gammal händelse som skulle ge styrka åt teorin om 1150-talet.

I kristenhetens första tid ansågs helgon vara alla som kom till tro, blev döpta i vatten och helig ande. Detta förändrades sedermera att omfatta endast de som lidit martyrdöden. Den tidigaste noteringen om detta finns om biskop Polykorpos i Smyrna som led martyrdöden år 155 och denna hans dödsdag kom att betecknas vara födelsedagen för hans helgonliv. De kristna martyrernas antal kom så att växa så enormt så att årets dagar räckte inte mera till. Vid tiden för Pär Djäkne ända fram till 1200-talet kunde även lokala biskopar utnämna helgonstatus till missionärer och kristna förkunnare som ansågs vara fromma välgörare och eremiter eller kanske suttit fängslade eller dött för kristna tron. På grund av dessa lokala utnämningar finns de heller inte med i kyrkans kanoniseringsregister över helgon. De platser där dessa helgon sedan begravdes i betraktades som heliga och man vallfärdade till dem. Mycket troligt är att Pär Djäknes grav inom kyrkans murar blev en sådan vallfärdsort och tack vare detta blev också Kökars kyrka en känd plats där man sedan byggde det riktiga klostret.

I Turistföreningen i Finland årsbok av den 1.1. 1901 har jag hittat följande artikel om Kökars klosterliv.

Även klostret som med sin kyrka gjorde kapellet överflödigt hade sannolikt köpmännens frikostighet att tacka för sin uppkomst. Klostrets byggmästare var enligt gammal sägen en munk som hette Per Diekne och sedan blev dess föreståndare.

Ur Bidrag till Finlands historia, meddelad av K.A. Bomansson.
Finska prästerskapets berättelser om Monumenter och Antiqviteter i Finland 1667- 1674


Öfver kyrkan som var koret inberäknat 27, 6 meter lång och 13,8 meter bred, reste sig ett så högt torn att det kunde ses 10 mil ut till hafs. Detta torn som måste varit så inbjudande för fredliga sjöfarande synes dock mer än en gång - bl.a. under jutefäjden - föranlett klostrets plundring på skrud och kostbarheter af fribytare, hvilka styrde kurs på detsamma. Efter klostrets upplösning tjänade kyrkan såsom kapellkyrka till 1645, då det utdömdes sedan en våldsam storm sydostlig kullstörtat tornet och kyrkans tak därvid krossats. Klostrets öfriga byggnader voro säkerligen av träd, emedan 1667 förutom kyrkan blott "många tomtställen" där munkarna utan tvifvel bott hafva voro synliga.
Klostrets ruiner användes 1784 till byggnadsmaterial för Kökars n.v. kyrka, hvars namn är Bethel. Af klostret visar därför numera blott en rest af klostermuren, en källare, några s.k. munkgrafvar, en
sprucken försedd dopfunt och utanför kyrkdörren en slät sten som fordom försedd med inskription betäckt Per Djeknes graf i klosterkyrkan.

En intressant notering hittar man i en gammal reseskildring: En resa uti åländska skärgården vårtiden 1786 af Pehr Gustaf Linderoth. Vad beträffar klostrets namn säger han följande:
7 Maij. I dag söndag och böndag bevistades Gudstjänsten uti Kjökars kyrka, Capell till Fögle Pastorat. Kyrkan var en bland de ljusare och vackrare på Åland, med trähwalf utan pelare, nyligen upbygd af ett fordom där varande kloster, som af somlige kallades Kors kloster och andre Kidrons kloster.
Frågan är om dessa namn då var gängse och senare har försvunnit ur folks medvetande.

 Erik "den helige" Jedvardsson ca. 1120-1160, målning i Söderala kyrka i Hälsingland.

Denne man, svensk kung och nationalhelgon var den som via sina korståg kristnade Finland säges det. Han föddes ca år 1120, var son till en rik uppländsk storman vid namn Jedvard, vars farfar skulle ha kristnats genom den dåtida engelska "Mälardalsmissionen" kring 1050 och troligen var den som bekostade bygget av Uppsala domkyrka.  Erik lär ha varit en ovanlig kung som lät bli att beskatta sin befolkning. Han var en varm anhängare av den kristna tron och levde som han lärde. Han hjälpte alla som kom i hans närhet och styrde med rättrådighet sitt land. Han tog konunganamnet 1141, erkändes av svearna 1150 och av götarna 1156.
Korståget till Finland lär skall ha skett 1155-60 och han tillsatte där som ledare för den nya församlingen biskopen i Uppsala, Henrik. Det är denne biskop Henrik som bonden Lalli, enligt legenden slog ihjäl. Inte nog med detta. Erik själv blev ihjälslagen och miste sitt huvud invid Uppsala domkyrka efter att han bevistat en gudstjänst där. Denna gång var det en dansk som var förövaren.
Erik blev aldrig helgonförklarad av den romerska kyrkan, orsaken skulle varit av politiska skäl. Erik drev en emot den katolska kyrkan misshaglig politik.

Vad har då Erikslegenden att göra med vår vän Pär Djäkne. Jo, sägnen berättar att dessa herrarna kände varandra. Per  skulle varit biskop Henriks  elev en gång i tiden. Pär Djäkne var predikant i Lemböte kapell före han åtog sig arbetet med den nya församlingen på Kökar.

I en artikel i Ålandstidningen av år 1910 benämnd: " Ett medeltidsminne", läser vi följande:
Pastor Petrus diaconus eller Pär Djäkne, som han kallades i biskopsgården i Uppsala, var född i Sörmland och  som han själv berättat en lärjunge av den från England härstammande biskop Henrik, konung Erik Jevardsons vän, hovbiskop kansler och rådgivare under svearnas första korståg till Finland. Av sin förra dopfader fick han nu till sin glädje erfara, hurusom kung Erik befästat kristendomen i Svealand och att nu hela Svea rike och folk underkastat sig kristendomen och den romersk-katolska kyrkan.

Artikel införd i Åland av den 23.7. 1910 av Gånge Rolf. Intressant berättelse om kyrkans första tid på Åland. Pär Djäkne skulle först varit verksam i Lemböte kloster och därifrån kommit till Kökars nya kyrkohus. Där skulle han blivit mördad och förklarad som "helig". Denna titel erhölls i den dåtida romerska kyrkan endast av martyrer. Han fick denna av en lokal biskop i en tid då Romkyrkan ännu godkände dessa lokala utnämningar. Därför finns han inte med i Roms lista på martyrer och helgon.

 

                                                  Lemböte kapellruin på Åland


Biskop Henrik dog martyrdöden för Lallis hand, så snart han, obekant med finnarnes språk och vildhet, lämnade östsvenskarnes bygder och trängde längre uppför Kumo älvdal bland de finska nybyggarne därstädes. Ingen bedrövades så djupt av underrättelsen om den fromme biskopens martyrdöd som hans forne lärjunge, pastorn i Lemböte, Petrus diaconus. Nu ansåg han sig hava fått den högre kalleslen att lämna sin post på fasta Åland, där kristendomen för varje dag befästades, och begiva sig över till Kökar. Där fann han även till sist martyrdöden och ligger begraven på Hamnö, där en mossig gravhäll med numera utplånade runor ännu visas av allmogen såsom "helig Pär Djäknes grav". Om hans liv, värksamhet och martyrdöd har folkminnet bevarat intet annat än namnet. Men över hans grav uppstod ett kloster, Monasterium Tjyckekarlense, ( = Tjyckekarl-Kökar), med en liten kyrka, av vilka numera återstå blott några obetydliga stensättningar. I den officiella katolska helgonlegenden har, "helig Per Djäkne" dock i likhet med många andra lokala svenska och finländska medeltidshelgon ej inrymts någon plats.

Reinhold Hausen har i denna utgåva av Åland, bidrag till kännedom af hembygden en lång artikel om Kökars kloster. Vid genomläsningen av denna kan man konstatera att mycket i legender och sägner är sammanblandningar av olika händelser och personer. Här kommer det fram att även en tredje person finns begraven i klostrets hägn som skulle varit en ledare för församlingen här. Det är frågan om en
Erik Olofsson även han från Södermanland. Man kan då fråga sig om det finns två södermanlänningar här eller om det är en sammanblandning. Hausen skriver: Om lifvet inom detta kloster känner man intet. Man har sig icke engång bekant det ungefärliga antalet munkar, som här hade sin fristad. Urkundligt känner man blott en af dessa "renlefnadens män". Uti Stockholms gråbrödraklosters förenämnda dagbok finnes en latinsk anteckning, som i öfversättning lyder: Herrans år 1472 afled vördige fadern och klosterbroderna Erik Olofsson, läsemästare, fordom klosterföreståndare i Kökar. Han var hemma från Södermanland, men begrofs här. Titeln, läsemästare, utmärkande en befattning, som hade sig undervisningen inom klostret ålagd, gifver vid handen, att denna munk varit en för sin tid lärd, eller åtminstone boksynt man. Kökars kloster hade i honom såsom föreståndare ägt en företrädare för den högre bildningen.

Sedan tidigare är ju känt att år 1496 avled den dåvarande ministern för alla i norden varande klosterkyrkor hörande till franciskaner eller gråbrödraorden Stefan Larsson och hans lik hämtades från Jylland och begravades under koret i Kökars kloster. I sammanhanget finns här en märklig historia. I gråbrödraklostret i Stockholms arkiv finns en anteckning om hans död vilken avslutas med de vanliga orden att han måtte vila i frid "pace", då ha någon ändrat detta ord till piice vilket betyder beck. Frågan är vem han hade trampat på tårna?

Hausen skriver vidare: En annan man som förmodligen och tillhörde antalet munkar på Kökar, var "helge Per Djäken". Om denne man visste en under senare hälften af 1600-talet i Kökar fortlefvande sägen förtälja, att han varit klostrets "byggmästare" och att han fått sin graf midt i klostret, (dvs. kyrkan) där hans grafsten då än låg orubbad. Märklig är den dåvarande kapellanen  Hamnodii uppgift, att kökarsborna sedan äldsta tid och äfven fortfarande höllo denna graf i så stor vördnad, att den fått förblifva orörd, ehuruväl de annars öfverallt där omkring jordat sina döda och då ännu gjorde det.

Att lita på folktraditioner angående kyrkors byggmästare kan vara vanskligt. Det finns i Sund en sägen om att Mårten Klas skulle varit dess byggmästare och att hans grav pryddes av det kalkstenskors som sedermera Matts Dreijer påstod vara biskop Unnis grav, vilket emotsades av de flesta och kanske endast är ett åminnelsekors för honom.

Min teori är att helige Pär Djäken var en av de första som etablerade sig här ute på Kökar vid församlingens allra första tid. Han är i den meningen ingen gråbrödramunk utan en av de första kristna ledarna som startade upp församlingen på Kökar. Därför finns han inte med i några förteckningar över de gråbrödraklostermunkar som finns förtecknade i Stockholm. Han var i tiden före denna organisation fanns till. Däremot lever han i folkminnet och sägnerna. Det måste varit eller hänt något speciellt med honom.


D-ristat i Godby den 18 februari 2015

Johan Granlund

När skräddare Berggren glömde sina saker i Bomarsund

Så ser den ut, skämtteckningen om ryssarnas ankomst till Åland efter Bomarsundskriget. Åland var lämnat åt sitt öde och överlämnat åt skräddare Berggren. Ingår i boken Från Bomarsund till Sveaborg av Marta Hirn. Bilden ingår i den finskspråkiga versionen  Oolannin sota.

England och Frankrike hade ställt upp på Turkiets sida i kampen emot Ryssland i bevarandet av fri tillgång till handel och samfärdsel genom bibehållandet av öppen passage genom Bosporen upp mot Svarta havet. Dessutom gällde tvisten även vem som innehade nycklarna till den heliga Födelsekyrkan samt Uppståndelsekapellet i Jerusalem.

Det kan då verka underligt för att inte säga märkligt att de allierade då inte med full styrka anfaller området man strider om vid Krimhalvön utan startar ett anfall uppe i Östersjön emot Rysslands befästningar här uppe. Skulle man anfalla Kronstadt, Sveaborg eller Bomarsund? Man valde då Bomarsund därför kallar vi detta krig för Bomarsundskriget. Det låter lite märkligt att tala om Krimkriget i Bomarsund.

                                   Brittisk-fransk örlogsstyrka i Östersjön sommaren 1854.


Som vi nu alla redan känner till så förlorade Ryssland denna strid och kriget blev inte långvarigt.
Ja det gick så fort så att de allierade inte ens hade en plan för hur man skulle agera om man vann kriget.
Skulle man (tiotalstusen engelska och franska marinsoldater och landstridskrafter) övervintra i de åländska byarna.
Nej huu, det skulle bli för kallt, vi diskuterar med kung Oskar I i Stockholm i stället vad vi skall göra. Han kan ta över Åland och ställa upp trupp och fartyg för att hålla öarna tills nästa sommar när vi kan börja segla igen.
Kung Oskar vrider sina händer och klagar: Måste jag nu starta ett krig med mina släktingar i Petersburg? Inte har de gjort mig något illa nu på länge och vi är ju neutrala, vi måste tänka på vår neutralitet.
Efteråt lär han ha yttrat: Att förhandla med fransmän och engelsmän är som att springa efter kalvarna på ängen!
Kontentan av detta är vad vi har i dag. Vår kära självstyrelse, men det är en annan historia.

                                       Oskar I, kung av Sverige mellan år 1844-1859

Vi skall nu för en stund återkomma till vår vän skräddare Berggren. Han var en av  fyra tolkar
den allierade flottan använde sig av vid sin vistelse på Åland. Berggren var stockholmare bosatt
vid Klara Norra Kyrkogatan och emedan han  hade franskt påbrå från mödernet behärskade han detta språk. Den andra franskspråkiga tolken hette Louis Daevell. De engelskspråkiga tolkarna hette 
Emil Theorell och Cederberg. Alla dessa skulle få en mycket hedervärd plats under kriget och de befanns sig alla i händelsernas exakta centrum. Deras namnunderskrifter finns på ett flertal dokument. De förstod att utnyttja situationerna till sin egen fördel. Många liknelser finns med Vilda Västern som skulle komma några år efter detta.
I boken Kring Bomarsund beskriver Martin Isaksson på ett ställe hur Daevell förde över plundrat gods från Bomarsund på en Ålandsskuta till Stockholm.

Vår vän Berggren kom från en handelsmannasläkt i Stockholm och man hade i flera generationer bedrivit affärsverksamhet där. Nu såg Berggren vilka enorma möjligheter han hade framför sina ögon. Hela Bomarsund och Åland i fullständig anarki. Kaos var det minsta man kunde säga om förhållandena. Ryssarna hade förlorat kriget, hundratals soldater och befäl förda i fångenskap, de flesta myndighetspersoner hade rymt eller sprungit och gömt sig. Kronofogde Lignell var tillfångatagen och satt i arrest på ett fartyg på Lumparn. Det fanns endast några präster kvar som kanske inte utgjorde något hinder. Berggren siktade högt, får av överbefälhavaren för den brittiska flottan Napier lov att ta vara på prylarna som fanns kvar efter sprängningen. Men vid flottans avfärd glömmer han en sak, att visa upp pappret. Jag kan här publicera ett brev adresserat till kronofogde Lignell i Tosarby, som inte tidigare varit känt:

Stockholm den 13 oktober 1854

H. Herr kronofogde Lignell

Ursäkta mig den friheten jag tager för att av H.H. få några upplysningar som H.H. vet så var jag anställd som tolk hos General Baraguay d´Hillier under hans vistande på Åland och vid hans avresa så ärhållt jag skriftligt att dagen efter truppernas avgång från ön borttaga allt å Bomarsund efter dess sprängning eller med ett ord allt efter minerna. Att jag om söndagen den 3 september i förbifarten ej tänkte på att gå in till H.H. gjorde jag mycket orett ut för att uppvisa den handling som är omtalt men detta tänkte jag för tillfället ej på och det har endast varit att genom H.H. få kungjort att ej något fick borttagas derav vad nu är orsaken att jag ej har kunnat uträtta något är att jag har varit tvungen att begära H.M Konungens tillstånd att få infört i landet och vilket nu har blivit mig beviljat och varföre jag nu vänder mig till H.H. och bedja om några upplysningar huruvida det är mycket borttagit och om dit skulle behövas att pålysa de till förbjudning var av den godheten att nu någon ålandsbo eller på något annat sätt låta mig veta huru det förhåller sig jag ber om min hälsning till H.H.s familj.

Med högaktning täknar
Claes Ferdinand Berggren
Adress: No: 16 Clara Norra Kyrkogatan

Tolkarnas smutsiga hantverk.
De anställda tolkarna hade den oangenäma eller kanske för dem angenäma uppgiften att förmedla order till lokalbefolkningen. Huru de skötte denna uppgift går åsikterna isär. En som oftast var anlitad som brevskrivare och kurir var den svenske löjtnanten Daevel som tolkade för fransmännen. Han har i eftermälet fått en negativ stämpel. Här ser vi ett dokument som bär hans handstil och är undertecknad av honom samt överbefälhavaren Hilliers. Texten enligt följande:

Till Kronolänsmannen uti Hammarlands socken ( Woivalin )

På befallning av den kommenderande Generalen för de Franskbrittiska trupperna får jag här medelst anmoda ??? att anbefalla allmogen uti socknen att omedelbarligen låta hitföra alla deras kor, kalfvar och får som de hafva att avyttra, och att dessa här inträffa med sin boskap senast kl 2 i morgon eftermiddag då de också genast erhåller sin likvid derföre. Motsträfvigheter mot denna befallning kommer att medföra de största olyckor för socknens innevånare.

Godby d. 23 augusti 1854
På befallning
Louis Daevel
Interpríté principal de Lármée Francaís                  Hilliers

I von Borns rapport om händelserna efter kriget tar han även upp tolkarnas insatser under kriget.
Han skriver: Det var ofta fråga om rykten och löften som ivrigt utspriddes av de fientliga tolkarna under deras samtal med allmogen och  ett fall har t.o.m inträffat då en av dessa tolkar Svenske Skräddaren Berggren, någon dag i början av september månad, vid färd genom Eckerö kapell över åt Sverige lät enkom sammankalla folket för att till detsamma hålla ett tal med detta syfte. Utom denna Berggren var Svenske Löjtnanterna Daevel och Theorell fiendens verksammaste tolkar. Av dem ådagalägger i synnerhet de två förstnämnda en synnerlig råhet och iaktogo vid flera tillfällen ett ovärdigt beteende. Sjelva på det högsta snikna efter penningar begagnade de sig av de fientliga Commissariatets tjänstemäns obekantskap med ortens språk för att uippträda såsom medlare vid upphandling av kreatur m.m. av allmogen och någon del av det utbetalda priset föll dervid alltid i tolkens ficka.

Jag kan inte låta bli att till sist visa bilden av den fina åländska flickan som kommer och säljer mjölk och smör till HMS Odin, det skepp där skeppsläkare Edward Cree tjänstgjorde och han avbildade henne såhär. Den gamla åländska folkdräkten hade tidigare duk, antingen färgad eller vit. Kalotten de bär i dag är ett senare tilltag.

Tolkat till åländska i  Godby den 9 februari 2015

Johan Granlund

Avrättningen av Velam de Viik i Föglö

Inte långt härifrån, i denna del av den vackra åländska  skärgården, i Föglö invid Flisö hamn, verkställdes  den, en arkebusering  som var den mest makabra och spektakulära av alla avrättningar som skett på Åland. Det hände den 1 september år 1598.

Själva händelsen skulle föregås av en intrig vars preludium inte är långt ifrån berättelsen om sköna Helena och Paris ur den grekiska gudasagan. Liknelserna är många enligt den tidens bedömare.

                                                              Sköna Helena och Paris

Den avrättade kaptenen i hertig Karls flotta på krigsskeppet Lejonet var en yngling vid namn
Velam de Viik. Han var en så skön man att man ansåg att han hade stora likheter med den grekiska gudasagans  Paris. Även den annars så hårdföre hertig Karl lär ha uttryckt sitt missnöje med domen.
Upprinnelsen och orsaken till avrättningen skall vi nu ta oss en titt på.

Albert Edelfelts berömda målning som berättar om huru hertig Karl river den döde Klas Fleming i skägget och säger: " Om du nu var levande skulle detta huvud sitta löst"
Invid står änkan Ebba Stenbock med en av sina döttrar.

Ebba Stenbock, för övrigt syster till Catarina Stenbock, Gustav Wasas andra hustru, hade efter hertig Karls övertagande av Åbo slott blivit tillsammans med sina döttrar satta i husarrest i Stockholm, hos en myntmästare vid namn Velam de Viik. Denne hade en son som hade samma namn Velam och han var kapten på det kungliga krigsfartyget Lejonet.

Sonen började sällskapa med en av döttrarna, de blev kära i varandra och ville gifta sig.
Nu insåg Ebba vilka enorma möjligheter hon hade att sätta igång en intrig och på något sätt komma åt hertigen som hon hatade. Han hade ju emotarbetat konung Sigismund som var hennes beskyddare på
Åbo slott. Där hade hon ju haft ett underbart liv med ständiga bjudningar och fester där uppassare, påkläderskor och kockar förgyllde hennes liv. Nu skulle hon hämnas på hertigen. Velam skulle bli ett verktyg för hennes ränksmideri. Hon ställde ett ultimatum för giftermålet: Du får min dotter till maka om du först gör mig en tjänst!

Sigsmund III Wasa, född år 1566, död år 1632. Kung av Polen, storfurste av Litauen och kung Sverige. Son till Johan III och Katarina Jagellonica. Sonson till Guastv Wasa och drottning Margareta. Gifte sig först med Anna av Österrike och därefter med Konstantia av Steiermark.

Velam gör nu sitt livs stora misstag. Han accepterar budet, tar emot den skrivelse Ebba tillsammans med en Samuel Lascy utarbetat. Det var en uppmaning till flottans kaptener att med sina namnteckningar på pappret svära trohet till konung Sigismund och vända sig emot hertig Karl.
Till villkoret hörde även att Velam skulle sprida osanna rykten om hertig Karl ombord på de olika fartygen.
Detta blev småningom känt bland det högre befälet och ryktet kom fram till den högsta krigsledningen.
Man visste att Velam hade ett papper, men var och hur skulle man få tag i det?

Flisö på Åland har i alla tider varit den plats där den svenska kungliga flottan ankrat då den legat och inväntat bättre väder eller annars avvaktat nya order. Nu låg man här sensommaren 1598 under de böljande striderna mellan konung Sigismunds och hertig Karl om herraväldet över Finland och Åland. Just vid detta tillfälle innehade Sigismunds sida Kastelholm slott.

                                       Svenska örlogsfartyg här vid slaget vid Svensksund

Flottan leddes av Joachim Scheel, denne hertigens trogne amiral. Nu lägger man sig i vila för inväntande av bättre väder och nya order på redden i Flisö.
Vi återvänder till våra vänner kaptenerna och befälet på ett av flottans fartyg Blå Falken.

Underamiral Per Stolpe ställer nu till med ett dryckeslag till vilket även Velam de Viik inbjudes.
Här tömmes många glas som kastas i skottet och då stämningen blir hög kastar någon fram idén;

Vi spelar kort och fram med brännvinet!

Sagt och gjort, spelet börjar och man kommer överens om att efter varje sup slänga upp kläderna på ovandäck.
Då man sedan  sitter i kalsongerna skickas en man upp för att gå igenom Velams byxor och vad hittar man där? Jo pappret alla sökt efter. Nu hade man beviset för Velams skuld, ryktet var sant!

Velam de Viik blir nu gripen och satt i arresten, väl bevakad.
Dagen efter ställs han inför en fyrtiofemmanna domarnämnd som leddes av amiralerna Joachim Scheel och Per Stolpe.

De fyrtiofem namnunderskrifterna och deras sigill som beseglar Velam de Viiks dödsdom.
Inför denna rätt genom klara bevis och vittnesmål bevisad om sitt förräderi, dömdes de Viik att sättas på fem stegel, ett straff som efter fleras förböner ändrades förmildrades till enbart arkebsering,
"efter gammal krigssedvana"

Fem stegel och hjul var ett urgammalt grymt pinoredskap. Det innebar att den dömde spändes fast på ett stort hjul som skruvats bort från ekipaget. På detta hjul bands då fången och man slog sönder alla ben i kroppen och såg noga till att han inte avled där. Efter halshuggningen eller arkebuseringen lades kroppens olika bitar upp som varnagel för människorna tills bitarna uppätits av fåglar och vilda djur.

Detta straff undgick så Velam de Viik men han fördes iland för avrättning.

Källa: Kastelholms slott och deras borgherrar, Reinhold Hausen.

Denna episod finns även i Beskrifning öfwer Åland av F.W. Radloff, sid 22.
Ännu svårare fick Skeps-Capitain Wilhelm de Wyk som af Clas Flemings enka Ebba Stenbock och flere, blef öfvertald att stifta myteri på Skeppen. Sedan Vice Amiralen Stolpe på ett besynnerligt sätt uptäckt hans förehafvande, dömdes han til döden, och skall domen blifvit verkstäld med 33 skott (38) . Werwing berättar att de Wyk endast blifvit arquebuserad, och at Härtigen med misnöje-förspordt hans afgång.

Velam de Viik, arkebuserades så den 1 september år 1598, fastbunden emot en tall på en av Flisö öarna i Föglö skärgård på Åland.


Nedpräntat i Godby den 22 januari år 2015


Johan Granlund

Postrånet i Vårdö

Ett av Ålands mest spektakulära postrån inträffade söndagskvällen den 12 augusti år 1854 under Krimkriget i Vårdö på Åland. Som belöning för utfört värv erhöll rånarna utsända av den Brittiska flottan, år 1857 den mest ärofyllda utmärkelse en Brittisk soldat kan erhålla nämligen Victoria Cross.

Medaljen instiftades av drottning Victoria och de första utnämningarna var tre personer inblandade i olika dåd utförda under det i folkmun benämnda "Bomarsundskriget".
I statuterna för medaljens erhållande stipuleras att det bör föregås av en heroisk insats i krig.

Det var i dessa trakter, öster om Vårdö kyrka som postrånet utfördes. Den brittisk/franska flotteskadern låg i området med ett 70-tal fartyg och ämnade anfalla Bomarsunds fästning.
Då hade befälet fått reda på att viktiga papper skulle föras över från fasta Finland till fästningen.
Dessa brev ville man då komma åt och angrep så den intet anande postroten som två gånger i veckan förde post till och från Åland över den östra skärgården då närmast från Kumlinge.

                   
     Postvägens sträckning från fasta Finland över Kumlinge till Vårdö.
                                    Bilderna tagna ur boken Postvägen över Åland.


Rånarna var löjtnanten John Bythesea och eldaren William Johnstone, båda utsända från HMS Arrogant ett av krigsskeppen från den brittiska flottan som anföll Bomarsund. Dessa två anmälade sig då som frivilliga att utföra detta uppdrag.
Herrarna erhöll sedermera år 1857 Victoria Cross för sin hjältemodiga insats. Denna utmärkelse är troligtvis den mest skrattretande inom hela Victoria Cross historia.
Ett minnesmonument finns upprest i Simviken i Bomarsund över denna händelse.

Monumentet invid Simviken i Bomarsund över stupade Brittiska soldater samt de tre personer som i samband med kriget erhöll Victoria Cross.


Sanningen är den att de med vapenmakt överföll en skara obeväpnade och försvarslösa postrotemän från Vårdö.

Intressant är att notera att William Johnstone berättat för de tillfångatagna postrotemännen att han var från Kristinestad och att hans föräldrar emigrerat till England. Därför kunde han svenska språket.

Undertecknad har varit i kontakt med VC huvudkontor i London och visat för dem hela händelseförloppet samt uppmanat dem att återkalla utmärkelserna. I ett svar till mej beklagar dom saken men menar att de ingenting kan göra emedan en lag stiftades före andra världskriget som påbjöd att ingen VC- medalj kan återkallas retroaktivt före den tidpunkten. Däremot finns min redogörelse i deras arkiv för framtida forskning.

                                                        John Bythesea Rear Admiral

                           På William Johnstone finns tyvärr inget tillgängligt porträtt

Den engelskspråkiga versionen av hur det gick till då de erövrade breven som skulle till Bomarsund avviker väldigt mycket ifrån de övriga inblandades berättelser. Engelsmännen berättar att deras uppgift var att omhändertaga en rysk depesch alltså en försändelse med viktiga meddelanden från ryske tsaren. Några depescher fanns inte utan de brev de sedermera fick tag i tre stycken skulle visa sej vara,  ett till överste Furuhjelm, ett till postföreståndaren på fästningen Pundini och det tredje till en officer. Skulle det varit från tsaren borde det ha varit Bodisco som var mottagare, han var fästningens kommendant.
I deras berättelse över händelseförloppet ingår en mängd lögner och påhittade hjältedåd. Bl.a. påstår de att postroten var beväpnad samt åtföljdes av ryska vakter vilket var en lögn och helt påhittad emedan i von  Borns rapport ingår polisundersökning utförd av kronolänsman Malmberg. Där framgår tydligt att postroten var helt obeväpnad och befolkad av några torpare och drängar från Vårdö.

Engelsmännen berättar vidare att, sent om kvällen den 12 augusti får de se fem ryssar ankomma med posten och de rusar fram från sitt bakhåll och på en given signal från Bythesea försöker Johnstone med lasso kasta ett rep runt männen.
Då kastar två av ryssarna ifrån sig väskorna och flyr medan de tre övriga blir arresterade. Bythesea
beordrar männen att gå tillsammans med dem till båten de kom med och med den ror de till HMS Arrogant.
Ingenting stämmer i det de säger. Någon lasso fanns inte alls med i bilden. De hotade postförarna med varsin pistol. Att två av postförarna rymmer beror ju på att de var medlöpare och därför rymde. De ror inte tillbaka i egen båt och bonden Olof Carlsson lånar en båten av sina grannar. Denne Olof Carlsson från Listersby hemman no:2 skulle visa sig vara själva chefen för förräderiet och hans son Johan  som ingick i postroten hans medhjälpare.

Den brittisk-franska örlogsstyrkan. Till dessa båtar blev den arresterade postroten förd.

Här nedan följer så den polisundersökning som utfördes på initiativ av Johan August von Born, Understatssekreterare vid Kejserliga Senaten. Förhörsledare är L.R. Malmberg, kronolänsman och den utföres den 2 december år 1854.

Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Johan Carlsson samt torparen August Mattsson, alla från Wargata by, hvilka alltså, med undantag af Johan Carlsson, den der befanns frånvarande å fiskeri, hvarför jag hörde och det berättades.

1. August Mattsson; att då han jämte öfriga uppräknade personer den 12 Augusti om aftonen förgångna på en dryg versts afstånd af kumlingborna och Postiljonen Pettersson på rekognosering vandrat med posterne utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän, den ena en officer eller kapten och den andra en matros ett stycke på östra sidan om Vårdö kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der de hållit sig dolda, samt ställt sig, den ena framför och den andre bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skjuta dem som nalkades dem för nära, tvungit Karlarna att parvis vandra med posterna mot Listersby öfver ett mellanliggande sund med en ekstock hvarföre fienderna ankommit till Listersby invid bonden Erik Carlssons halfva hemmand no 1 nödgat postföraren att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längre fram till Olof Carlssons hemman no 2 därifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, hvarefter alla begifvit sig till sistnämnda hemman, der Olof Carlsson, som vid deras ankomst stigit upp från en säng i det närmaste fullklädd, emottagit Engelsmännen vänligt såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin hvilket officeren ej förtärt deremot den andre låtit sej behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället ej haft båt i beredskap, gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga, dermed de och snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så och sedan han återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han va trött och av orsak att han föregående natt varit med engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och dervid medfört en korg fisk åt engelsmännen han dessförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis hvilken jämväl med fraktats av honom personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och Postförarna sej befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt Postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg som Olof Carlsson med sina kvinnfolk återvänt hem ifrån stranden, och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget som befunnits vara en skruffregatt, hade Engelsmännen nödgat Postförarna att stiga ombord med posten, hvarefter de blivit satta i arrest under bevakning. Om söndag morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de öfriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen, då han återkommit hvarefter de alla kort derpå frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jemte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiral skeppet, i Lumparn der posterna blivit igenomsedda samt sedan blivit skickade till franska lägret i närheten av Finby dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja att bära postväskorna och tillade han även att medan sällskapet befunnit sig hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad, men att han från yngre åren vistats i England, frågat Olof Carlsson om han sett några Engelsmän, hvarpå han skrattande svarat nej.

2. Carl Anders Andersson berättade likstämmigt med August Mattsson med den skillnad att Olof Carlsson stått uppe när Carl Andersson som varit bland de sista inkommit och att han ej visste vad var i korgen, som Carlsson bar till stranden innehållit.

3. Matts Danielsson Hagström; berättade lika med föregående.

4. Matts Wilhelm Andersson; afgav enahanda berättelse med näst före tvänne personer, med tillägget att han på ovanförmälet sätt varit tvungen att följa med då posterna fördes till Amiralskeppet i Lumparfjärden och till Franska lägret i Finby.

I Wårdöby, der folket även hördes kunde endast följande personer lemna någon upplysning i saken nemligen;

1. Bondehustrn Johanna Johansdotter å Matts Perssons hemman no 4; att Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl den 12 Augusti om aftonen ankommit till berörda hemman och de skolat inväntat Postförarna som skulle komma efter men då de ej hörts utaf hade Postiljonen blivit orolig och slutligen jemte Kumlingebon vandrat tillbaka till Wargata för att höra efter.

2. Bondesonen Gustaf Adolf Boman, å sitt nämnda hemman, att han den 12 Augusti om aftonen begifvit sig till Wargata och ett stycke på östra sidan om Wårdö kyrka mött Postiljon Pettersson och en Kumlinge Karl, med vilka han samtalat samt ungefär 1,5 verst därifrån åt Wargata på vestra sidan om kyrkan mött postförarna.

3. Enkefru, Pastorskan Nathalia Råstedt; att hon några dagar före postarna togs sett Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän i byn och att Olof Carlsson begifvit sig till posthemmanet no. 1 der Olof Carlsson samtalat med husbonden numera aflidne bonden Carl Eriksson.

4. Avlidne bonden Karl Erikssons änka i Posthemmanet no 1. att hon någon dag före postarne togs sett Olof Carlsson samtala med hennes då ännu levande man utan att hon visste varom då fråga varit samt derefter sett Olof Carlsson med två Engelsmän vandrat genom byn mot Listersby.

5. Bonde hustun Stina Lisa Andersdotter å hemmanet no 2 ; att hon några dagar före posterna bortrövades sett två främmande personer vilka hon trodde vara Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra genom byn.

6. Pigan Anna Lisa Carlsdotter å sistnämnda hemman att hon några dagar före posterna av fienden tagits, ifrån en ria, där hon varit sysselsatt med tröskning sett två engelsmän med Olof Carlsson vandra genom byn.

I Listersby kunde endast följande personer förmås att lemna några upplysningar i saken nämligen

1. Förre Bonden Anders Andersson å hemmanet no. 2; att han någon afton förrän posten togs sett två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson vandra förbi uppåt landsvägen.

2. Pigan Gustava å sistnämnda hemman; att hon endera samma dag eller dagen före än postarne af fienden uppbringades, sett två Engelsmän sent om aftonen vandra förbi åt Postvägen samt att hon ej sett Olof Carlsson med dem.

3. Torparen Johan Erik Söderlund; att han sett två Engelsmän i byn den tid posterna tagits.

Gemensamt det öfriga folket i byn t.o.m Olof Carlsson närmaste granne som bor 20 alnar från hans bostad, förmäler sig icke känna något i saken eller hava sett några Engelsmän hos Olof Carlsson.

Olof Carlsson befann sej från varande men hans hemmavarande hustru och vuxna döttrar hördes samt uppgaf att två Engelsmän några dagar före postarna tagits kommit till deras åbonde hemman och tvingat till sej kvarter samt att de bott der omkring två dygn och derunder ibland tidigare o ibland senare på natten ävensom att kommit med posterna och postföarne till Olof Carlssons hemman och genast därefter begivit sig å väg åt fjärden, utan att de kände på vad sätt sjöledes begivit sig från stranden.

Folket i Grundsunda sade sej ej känna något som kunde gifva upplysning i saken.

I Löfö by kunde folket ej heller lemna någon upplysning i saken.

                                            Stuginteriör från ett postförarhemman i Vårdö
                                              Bilden ingår i boken Postvägen över Åland

I Wargata by hördes ytterligare;
1. Gästgivare Matts Mattssons hustru; Johanna Mattsdotter, som berättade att hon påföljande måndag efter det postarna av fienden tagits ett stycke från gästgivaregården mött två Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson. Då  Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son voro hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och gästgivaren Matts Mattsson; att Olof Carlsson i sällskap med två Engelsmän ankommit till gästgivaregården om måndagen efter det postarna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fantes några gömda poster eller militärer och förständigat gästgivaren att ej framdeles befatta sig med någon postföring så länge Engelsmännen var där, varefter och redan Engelsmännen som jämväl gjort frågan om han sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka bonden å posthemmanet no. 4. i byn Johan Daniel Danielsson, dessa jämte Olof Carlsson och Danielsson begivit sig hemåt.

3. Johan Daniel Danielsson; att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivaregården där Olof Carlsson och två Engelsmän sig befunnit, samt att dessa därefter följt honom hem och derunder frågat om han hade några poster varpå han givit nekande svar. Då Engelsmännen haft anställa visitering hvarföre han som inne haft tre lösa brev den Postiljonen Pettersson lemnat i förvar och vilka vid tillfället ej var undangömda, nödgats framlemna omförmälda tre brev av vilka ett varit adresserat till Överste Furuhielm och ett till Postmästaren Pundari samt det tredje till en officer vars namn Danielsson ej kunde påminna och hade Engeslmännen tagit dessa brev samt efter att hava förständigat Danielsson att ej mera befatta sig med några poster, jemte Olof Carlsson vandrat derifrån.

Slutligen anmäles här att drängen Johan Carlsson vilken förut tjänat iVargata by men nu innehar tjänst i Löfö by även varit en av postförarna då posten av fienden tages, men såsom frånvarande å fiskeri kunde han nu icke höras, dock som Johan Carlsson är bara son till Olof Carlsson torde samma förhållande af Johan Carlsson svårligen kunna utforkas åtminstonde såvitt saken rörer Olof Carlsson och hans i det närmaste uppenbara förräderi.

Tid och ort förut skrifvet
L.R. Malmberg
Kronolänsman

Postat i Godby den 22 januari 2015

Johan Granlund

Victoria Cross - när korset gick till en österbottning

                                                      Victoria Cross VC i all sin glans.

Den högsta utmärkelse för tapperhet som en brittisk soldat kan erhålla (oavsett grad) för tapperhet i strid. Det är den högsta medalj som utdelas inom det brittiska utmärkelsesystemet. Gjutet i brons från beslagtagna kinesiska kanoner. Bredd 3,5 cm och bärs i ett 3,8 cm brett högrött/blått band.
Hittills har det utdelats  1356 gånger. Victoria Cross instiftades den 29 januari 1856 av drottning Victoria och utdelades för första gången år 1857.

Irländaren Charles David Lucas. Föddes år 1834, död år 1914. Avancerade från enkel "mate", någon slags däcksare, till Rear Admiral år 1885.

Lucas var den fjärde i ordningen som erhöll korset den 26 juni 1857. Han erhöll det för den  heroiska insatsen  ombord på HMS Hecla vid "midsommarslaget", då han den 21 juni 1854 slänger en aktiverad granat överbord som kreverade utanför relingen. En del gör gällande att han skulle varit den första som erhöll korset men enligt den engelskspråkiga versionen i Wikipedia var han den förste som nominerades till priset.

I en artikel i denna blogg ifrågasätter undertecknad hela hjältedådet och påstår att det är en efterkonstruktion. Händelsen är troligtvis påhittad och en mix mellan två olika händelser på två olika fartyg. Garnityret behövde några hjältar och så plockade man fram dessa herrar.
Fram tills dess någon överbevisar mig håller jag artikeln levande.

År 1879 gifter sig David Lucas med dottern till Admiral William Hutchenton Hall, Frances Russel Hall. De får tre döttrar. Admiral Hall var kapten på HMS Hecla under kriget i  Bomarsund.

Det andra korset med anknytning till kriget i Bomarsund utdelades till denne man, löjtnant  John Bythesea, f. den 15 juni 1827 i Somerset, d. 18 maj 1906.

Bythesea gjorde efter händelserna i Bomarsund till en början en spikrak karriär. Han blev befäl för fler fartyg i RN och blev utnämnd till Royal Admiral. Men år 1872 tog karriären slut. Då rände han med sitt fartyg HMS Lord Clyde på grund och blev dömd till avsättning. Han skulle därefter aldrig återvända som befälhavare inom flottan.

Det tredje korset utdelades till en man som inte finns på bild. Hans namn var William Johnstone och var eldare (stoker) på HMS Arrogant.
Enligt Wikipedia skulle han varit född i Hannover Tyskland den 6 augusti år 1833. Men födelseorten måste vara ett tryckfel.
I ett av polisförhören med folket i postroten  framgår att han för en av dem uppgivit att han var född i Finland i staden Kristinestad, vilket jag håller för mera troligt. Han var en svenskspråkig finländare.

Johnstone som han kallar sig åtföljde Bythesea då de rånade den obeväpnade och försvarslösa hopen av åländska torpare och bonddrängar i postroten på Vårdö och med de beslagtagna väskorna återvände med dem jämte sin gisslan till Arrogant.
För denna sagolika bragd fick de Victoria Cross!!!

Historien om honom förmäler att han dog den 20 augusti år 1857 för egen hand efter att ha attackerat en person med kniv. Johnstones karriär gick spikrakt nedåt trots att han just fått sitt Victoria Cross.

Enligt den engelska versionen av Wikipedia skulle han även kallat sig John Johnston och de menar att detta troligtvis är en namnöverföring från Johannsen. Jag skulle anse att hans riktiga namn var
Johansson, William eller John sak samma.


Postrånet i Vårdö.
Jag vill påstå att utdelningen av Victoria korsen till dessa två senare herrar är en av den brittiska krigshistoriens största och mest skrattretande prisutdelningar. Jag tänker här redovisa för er en del av den polisundersökning som gjordes initierad av understatssekreterare Johan August von Born efter Bomarsundskriget med start i november år 1854.
Denna rapport är benämnd von Borns rapport och dess mottagare var Senaten i Helsingfors och i slutändan ryske Tsaren.

Rapporten som i sin helhet rymmer en hel mapp med alla bilagor och protokoll är indelad så att han räknar upp olika grupper av Ålands befolkning och indelar dem i ABCD vilka förfarit förrädiskt emot staten samt i en skild grupp de som verkat för fosterlandets väl  under kriget. Där finns också som bilagor mängder av listor som visar huru den åländska befolkningen roffade åt sig av vad som låg löst på området.

Postiljonen Petterssons berättelse om de från Åbo till Åland den 5 och 8 Augusti 1854 afsände postväskornes borttagande af fienden.
---------------------------------------------------------------------------
Postiljonen Pettersson som den 6 Augusti om aftonen lyckligen ankom till Kumlinge med Åbo posten för den 5 i samma månad, vågade i anseende till svårigheten att å den vanliga postvägen derifrån till Wårdö undvika de fiendtliga kryssarne, icke taga denna väg, utan begof sig med posten till Simskäla öarna, dit Petterson anlände den 7 Augusti om morgonen.
Efter att uppehållit sig å nämnda öar den 8,9, 10 och 11, hvarunder postväskan varit gömd än här än der i hölador, förde Pettersson som af åtskillige personers bland folkets tillståenden och yttranden fruktade att se fienden vägledd till posten, den 11 Augusti om aftonen, med Bonden Jan Erik Janssons från Östra Simskäla, välvilliga bistånd senda väskan från Simskäla till Wargata by i Wårdö kapell.
Den 12 Augusti på morgonen dit anlände, lade Petterson på inrådan af Gästgifvaren Matts Mattsson sin medhafde postväska i förvar på samma ställe i skogen, der den från Åbo den 8 Augusti afsände postväska som ditförts av Postiljonen Fagerlund, dagen förut blifvit af Mattsson undandold. Samma dag eller den 12 Augusti om aftonen ankommo till Wargata Torparene Petter Lindroos och Olof Olofsson afsände från Kumlinge af tjenstförrättande Postmästaren i Skarpans Pundani för att återhemta posterne till Kumlinge. Medan en af postförarene i Wargata i anledning häraf uppbådade postrotan, hade Petterson jemte en af ofvanbemälde Torpare begifvit sig från Wargata utmed postvägen åt postbryggan vid östra stranden af Wårdö landet i afsigt att recognosera om fienden möjligen landstigit i Wårdö.
Den andre af de från Kumlinge afsände Torparen hade lemnat Wargata en stund efter Pettersson men ankom på en gång med Petterson och dennes följeslagare till postbryggan. Då Petterson någon tid förgäves vid bryggan väntat på postrotan, hvilken såsom vanligt skulle till stranden medbära väskorne begaf sig Petterson ensam tillbaka till Wårdö kyrka, belägen omkring tvänne verst från nämnde brygga på halfva vägen dermellan och Wargata men som Petterson ej mötte postrotan, återvände Petterson till bryggan. Dit återkommen såg Petterson en båt närma sig stranden, hvarfter Petterson, som förmodade att båten tillhörde fienden, skyndsamt sprang mot Wargata, för att varna postrotan, och hade Petterson, för att undvika allt buller dervid aftagit sina skoplagg.
Utan att anträffa postrotan hade Petteron kommit till Wargata och der erfarit att rotan med väskorne för den 5 och 8 Augusti, allaredan begifvit sig till bryggan. Förvånad öfver att ej hafva mött rotan och rådlös hvad han borde företaga, i visshet om posterne öde, gick han af och an på ön hela natten.
Den 13. Augusti på morgonen infann sig Kyrkväktaren Carl Carlsson Öhman å gästgifvaregården i Wargata och omtalade att posterne blifvit tagna af Engelsmännen som fört desamma jemte postrotan till de fiendtliga fartygen.
 Derpå följande dag den 14 Augusti infann sig några engelsmän jemte Bonden Olof Carlsson från Listersby, som är bror till Kyrkväktaren Öhman, i Wargata och genomläste på anvisningar af denne, dagboken och postboken, samt frågade efter den Postiljon, som medhaft posten till Wargata.
( kommentar, de hade nu upptäckt att de viktigaste breven var borttagna och ville ha tag i dem) Fienderna hade tillagt enligt hvad Petterson hört af Wargata byboer, att en Herre vanligen färdas med posten men denne gång hade "endast bönder" åtföljt densamma.
Under sin färd till postbryggan mot Kumlinge, mötte Petterson Bondesonen Gustaf Adolf Boman från Wårdö by, af hvilken Petterson sedermera hört det Boman som gått åt Vargata i närheten af denna by varseblivit postrotan som jemväl innehaft båda väskorne och hade rotan då befunnit sig ungefär en fjerdedels timmes väg efter Petterson.

Vårdö kyrka. Här alldeles i närheten skedde postrånet.

Den 14 Augusti återkom rotan från de fiendtliga fartygen och omtalade då för Petterson att då rotan ankommit till en grind i närheten af Wårdö kyrka hade tvänne fiendtliga soldater, hvardera beväpnade med revolver pistoler, framkommit ifrån gömställen invid vägen och under hotelse om våld tvingat rotan att åtfölja sig till Olof Carlsson i Listersby, som anskaffat båt, hvarå fienderne fört rotan och posterne till den fiendtliga eskadern, hvarutom Olof Carlsson hade tillagt att han vore trött genom det besvär han haft att visa fienden postvägarne och att han skulle låtit varna sin brorson Drengen Johan Carlsson från Wargata, hvilken utgjort en af postrotan, att då följa med om Olof Carlsson vetat att denne varit i tur att då framföra posten.
Den 19 Augusti fick Petterson genom gästgifvaren Mattssons medverkan, tillfälle att komma öfver till Ålands fasta land.

Vid genomläsning av detta får man ganska klart för sig att det hela var ända från Kumlinge ett iscensatt förräderi. Någon visste redan där att det fanns viktiga brev som skulle till Bodisco och Furuhjelm och dessa skulle omhändertas. Vi ser av de övriga förhören som är bilagor till detta protokoll att det är bonden Olof Carlsson i Listersby som är chefen för detta förräderi. Han hade under dagarna före öppet umgåtts med dessa två "engelsmän". Det var till hans gård den rånade postrotan fördes under pistolhot. Han hade bjudit dem på fläsk och brännvin då de anlände på natten..

Efter kriget försvann Olof Carlsson då det brände under fötterna.
Då det vankades förhör for brorssonen Johan Carlsson ut på fiskeresa.

Hela denna fantastiska historia får en ännu underbarare avslutning. Det är den 11-årige postpojken
Fritiof Fagerlund från Vårdö som utför den verkliga hjältebragden.
Om detta har jag skrivit en artikel i denna blogg år 2010.
Han är den som för de viktigaste breven till Furuhjelm och Bodisco i sina byxfickor via Mångstekta, över skogen till huvudfästningen den 12 augusti mitt under brinnande krig. Fritiof lär ha emottagits med glädje i fästningen. Han väntar där sittandes i en kasematt i kulregnet tills skymningen återkommer och smyger sig sedan tillbaka till Mångstekta.

Det var bl.a. dessa brev vinnarna av Victoria Cross var ute efter. De fick tag i de viktiga breven från postväskan av den 5 men inte av den 8 augusti hitförda av pappa Fagerlund för dessa räddade Fritiof.

Någon duktig släktforskare kan fortsätta och ta reda på vart han sedan tog vägen.


Bombarderat i Godby den 15 januari 2015

Johan Granlund

                                                           Vad är detta för krig?

Bomarsund - Grinkarudden sjättedag jul

Bomarsund den 21 juni år 1854. De engelska krigsfartygen Valorous, Odin och Hecla har seglat in genom Ängösund och startat ett anfall på Bomarsunds fästning. Detta slag är benämnt som "Midsommarslaget". Vad man inte visste var att försvararna i all hast hade byggt upp ett bakhåll vid Grinkarudden i Lumparn cirka 2 km söder om fästningen  med skarpskyttar och artilleri. I bilden ser vi de tre fartygen samt krutröken ifrån udden.

Jag har i många år längtat att få komma ut till detta ställe. Nu skulle det bli av, sjättedag jul, i nådens år 2014. Efter all julmat och hembryggd kalja riktigt hoppade jag ur bilen för den cirka 5 km långa vandringen genom sumpmarker, ko/rådjursstigar, stenrösor och över kullvälta träd.

Jag hade parkerat min bil vid Gruntens trädgård ganska nära "Krutkällaren" som man kallar denna grund och en bit ifrån Skarpgårdens gamla gårdsgrunder.
Längs med vägen såg jag äppelträd med färdigt lagade äppelmosar som jag åt av på vandringen.

Som jag tidigare berättat älskar jag stenrösor och så fort jag ser en sådan bränner det till i kameran.
Här en skytteskåra långt upp på land. Kan härröra från ofärdstider typ Bomarsundskriget. Någon form av bevakningsplats och skydd för de soldater som posterades vid Grinkarudden under anfallet
den 21 juni 1854.

Här är en liknande men nu har man förstått att utnyttja en stor sten som delvis skydd.

Ett naturens under, står denna fina sten inte som ett minnesmonument över de tappra Grinkaruddskrigarna kanske? Trädets rötter hade slingrat sej runt stenen som följde med då den ramlade ikull.

Men vad i herrans namn är detta? Jo, någon har fått lös elden men fått den släckt utan större förstörelse. Men det var nog nära en storbrand. Eventuellt hade åskan slagit ned men det tydde på mänsklig aktivitet då man såg hur de försökt släcka elden med att riva upp buskar.

Nu hade vi kommit fram till de första skytteposteringarna vid Grinkarudden och vi skulle stöta på 9 stycken liknande och ett stort där artilleriet hade legat. Om man räknar ett tiotal skyttar vid varje värn så har vi cirka hundra totalt som besköt båtarna som låg strax utanför.

Det var ett mycket skickligt drag av kommendant Bodisco att bygga upp dessa skyttevärn som fungerade som ett bakhåll för de tre fartygen Hekla, Odin och Valorous. Enligt skeppsläkare Cree ombord på Odin ställde dessa skyttar till stora besvär för manskapet. Han hade fullt schå med att ta hand om sårade soldater och han skriver: Då vi drog oss tillbaka vid 23 tiden andades alla ut.

Cree skriver att: Vi var tvungna att ställa upp hängmattor och skärmar som skydd mot kulorna.
Troligtvis gick det då så till att de lade sig alla fartygen med bredsidan till emot fästningen för anfall.
Då kommer gevärskulorna vinande in akterifrån och för detta kunde man inte värja sig effektivt. Hela servisen låg oskyddat emot kulorna.

Här låg artilleriet,  långa sandsträngar markerar var de fyra kanonerna stått och det stämmer helt med historiebeskrivningen.

En mycket intressant sak, här har man gröpat ned en sänka för varje kanonmynning. De var mycket väl maskerade. Jag skulle hävda att denna anläggning är den bäst bevarade av alla i det s.k. Bomarsundskriget. Men en sak undrar jag, hur i jesse namn fick de dit kanonerna, månne sjövägen?

Det var så dags att gå hem och på återvägen stötte jag på ännu ett äppelträd, påminner om mänsklig närvaro, kanske ett torp har funnits i närheten. Invid en av de största granar jag skådat.

                                Med dessa rader och denna bild önskar jag alla mina läsare ett:

                                                                      Gott Nytt År!
                                                                  Hyvä Uutta Vuotta!
                                                                   Happy New Year!



Johan Walker den 31 december år 2014 kl. 21.58