lördag 10 augusti 2024

En resa över Åland vintern 1853

 


En resa över Åland

Betraktelser av Louis-Antoine Leouzon Le Duc

Un voyage Francais sur la Finlande 1854

Utgiven av Ålands vänner r.f år 2014



Porträtt av författaren och den vetgirige resenären som vi här i fortsättningen kan kalla Song Lö Duc, för enkelhetens skull.

Song Lö Duc föddes år 1815 och dog år 1889 i Frankrike. Han reste flitigt runt i Skandinavien och Ryssland och skrev ett antal böcker om dessa länder. Bland andra La Finlande i två band år 1845 samt en prosaöversättning av Kalevala till franska. 

Han skall på uppdrag av franska regeringen leda och övervaka framtagandet och hemtransporten från Finland av en stor sarkofog över kejsar Napoleon i röd porfyr.

Han fungerade även som guvernör och lärare åt Musin- Pushkins barn i Helsingfors. Denne Pushkin var garnisonschef för de ryska styrkorna där.

I en av hans verk om Ryssland avslöjar han sig som en reell ryssofog och skriver med rätta: Alla Europas länder önskar fred med Ryssland önskar bara krig och förbereder sig alltid på detta. En utsaga som vi ser stämmer än i dag 170 år efteråt.

Song Le Duc skriver hur han ofta arbetade på uppdrag av franska staten. Kan det vara så att denna verksamhet är vad vi i dag kallar underrättelseverksamhet? Var guvernörsjobbet och lärare för barn endast en täckmantel för spionageverksamheten emot Ryssland? 




I början av denna bok En resa över Åland vintern 1853 får vi en redogörelse över vilka som varit inblandade i dess tillkomst. Jag läser från början till slut och saknar ett namn: Johan G. Granlund, som var upphovsmannen till att detta projekt alls fick sin början. Jag var idékläckaren och tog fram och lade den framför ögonen på Marcus Måtar en vårdag några år före bokens tryckning. 

Berättelsen om det äventyret får ni här.

Då jag åren 2000-2010 fungerade som intendent för Ålands jakt- och fiskemuseum lade jag stor energi på att anskaffa varor till vår museishop och där ingick som ett viktigt inslag böcker. I museibutiken vinnlade jag mig om att ha jakt- och naturböcker samt övriga intressanta utgåvor om och från Åland i nytryck och som äldre böcker benämnda Alandicalitteratur. 

I en lokal på Ålandsvägen fanns ett boklager inom Ålands Bildningsförbund som Borghill Lindholm styrde över och där fanns också böcker utgivna av Ålands Vänner r.f .

Så en dag kontaktade jag Borghill och frågade om jag kunde komma in en viss tid och hämta böcker. Ja jag hämtade alltid in dem på kommission och betalade på hösten vad vi sålt.

- Jo sade hon men det är Marcus Måtar som nu har nyckel dit till lagret och du får kontakta honom!

Sagt och gjort, det gjorde jag och just då han skulle stänga dörren bakom oss och vi skulle skiljas åt sade han: men Johan du som brukar skriva och berätta om åländsk historia, har du någon idé eller ett uppslag till vår förening Ålands Vänner för ett nytt bokprojekt? Vi har en del pengar i kassan avdelade just för sådana ändamål och vi tar gärna emot förslag.

- Ahaa, sade jag, det var intressant! Jag skall fundera. 

- Kan jag återkomma om någon dag? frågade jag.

- Ja det kan du göra! sade han.

Jag hade bara kört ett hundratal meter och då jag for förbi Mariehamns Stadsbibliotek, detta eminenta bibliotek, då fick jag idén. Den franska boken jag för flera år sedan funnit. Den bör de översätta till svenska och ge ut! Jag skriver till Måtar och berättar att nu har jag uppslaget, ni kan översätta den och ge ut den på svenska!



Åland skildrat af en fransman. Artikel i Ålandstidningen år 1905

Uppslaget till detta hade jag hittat i en gammal Ålandstidning från år 1905 som jag av en tillfällighet råkat se och som jag tyckte var intressant. En fransmans upplevelser vintern 1853, en reseskildring om Åland, det vore ju något fantastisk och dessutom upplevelser som timat strax före och efter Bomarsundskriget! 

Jag frågade då arkivpersonalen var denna bok kunde finnas på Åland och ifall de rent av hade den på hyllan, men det visade sig att den fanns i stadsbiblioteket. Jag kör omedelbart dit och vid disken frågar jag efter denna franska bok. Man sökte länge i sin dator och plötsligt säger amanuensen: den finns i vår källare, skall jag hämta den? Yess det skall du svarade jag och väntade så en lång stund på boken.



Den franska boken, Les Iles D´Aland

 Det skulle visa sig att utlåningen sedan utgivningen år 1854 inte varit stor. Den var i fint skick och jag fotograferade av den, tackade för hjälpen och for hem. 

Så en dag skriver Marcus till mig att idén har tagits väl emot i föreningen Ålands Vänner och man vill utge denna bok. För översättningen skulle man kontakta en franskspråkig person som kunde åtaga sig jobbet och valet hade fallit på Eva Eriksson ifrån Eckerö. 

Tiden gick och jag får kontinuerlig rapport över hur långt man kommit i översättningen men en dag får jag reda på att översättningsarbetet har avstannat. Efter en lång tid får jag reda på att man nog skall fortsätta med projektet och man breddar översättningsteamet med en person till. Vänta Johan saken skall nog ordna sig! Det ordnar sig, ja, och boken kommer så ut år 2014 på PQR förlag i Mariehamn. Jag får reda på att ett gratisexemplar skall tillställas mig och en dag kommer detta på posten.

I raden av dem som arbetat med detta projekt finns som sagt inte mitt namn.

Det är inte första gången mina historiska forskningar lånas och kommer ut i bokform utan att nämna mitt namn och kanske inte heller den sista. 


 Good Bay den 11 augusti år 2024

Johan G. Granlund






måndag 5 augusti 2024

Kyrklösa en märklig plats

 



Flygbild över området vid Sunds kyrka och till vänster ser vi lövskogslunden Kyrklösa. Detta namn används endast i folkmun och finns inte angivet på lantmäterikartor. Hur det fått sitt namn vill jag här försöka förklara.

Det finns ett flertal insända bidrag till Finlands svenska folkdiktning om sägnen hur man först ville anlägga kyrkan i backen som i dag kallas Kyrklösa men råden, trollen, andar eller trollgaglet rev ned det man under dagen byggt upp. 




- Sunds kyrka skulle först byggas på Kyrklösa, en hage i  närheten av kyrkan, men man ville ej lyckas för den att stå. Då byggdes den på sitt nuvarande ställe.





- Man lär ha haft stort allvar med att bygga sin kyrka där, men råden tillstadde det inte. Allt vad de byggde om dagen, det blev om natten omrumlat, och därför blev kyrkan slutligen byggd, där den nu är.  

Då jag undersökt övriga kyrkobyggen i Svenskfinland har jag hittat ett tjugotal liknande berättelser som i Sund. Allt man byggt under dagen revs ned på natten. Detta betyder att här finns en sanning i berättelserna som härleds till kyrkans första tid på Åland och i Finland. Dessa kyrkor försökte man bygga oftast i samma område som de forntida människornas heliga lundar och offerplatser. Detta kunde hedningarna helt enkelt inte tolerera utan man rev helt enkelt ned det påbörjade bygget. Man accepterade att de sedermera byggdes intill de forntida gravfälten men att de skulle byggas på deras offerplatser och i lundarna invid deras heliga vattenkällor var otänkbart.

Nedan följer ett antal insända bidrag till Finlandssvenska folkdiktning om deras misslyckade kyrkobyggen:













Varifrån härleds då namnet Kyrklösa? På frågan svarar en expert, Hjalmar Lindroth, följande: 



Namnet är ett avsaknadsnamn som exemplen föräldralös, barnlös, skoglös osv. Således avsaknad av en tänkt kyrka. Alternativt åsyftar namnet "inlöst gods".



Jag har nu i över tre års tid forskat i ämnet Kyrklösa. Allt började då jag en dag samtalade med Högbolstabon Karl-Anders Lindholm om minnesstenar. Han nämnde då att då han var ung åhörde han och deltog i en vandring med guiden Holger Eklund, en känd profil i Sund på den tiden. Han hade då visat denna sten som i folkmun omtalas som offerstenen eller altarstenen. 

En dag for vi ut till området och jag blev häpen och betagen av platsen. Här vilade något besynnerligt i luften och jag ville inte gå därifrån. Jag strövade omkring och fann några långa kilborrade stenar liggande intill den stora platta stenen som om de vore ditsläpade på måfå. Vad är detta tänkte jag? Ännu har jag inga svar bara ställt mig flera frågor. 





Jag for till Kyrklösa en andra gång och en tredje gång och så plötsligt fann jag denna sten. Jag skrapade med foten i marken intill altarstenen och drog bort lite löv och fram trädde denna kilborrade sten med sin ovansida i markhöjd. Vad är detta för bygge? Jag har i dag inga svar. Stenarna är kilborrade enligt en metod som även min far kunde. Man borrade förr hål i berg för hand. Hålen lades cirka 20 cm mellan varandra i den rad man ville spräcka berget. I hålen slog man kilar som gjorde att berget sprack. Den åländska berggrunden är på ovansidan mycket skiktad. 

 Att det skulle vara rester av en husgrund har jag svårt att tänka mig. På äldre kartor finns inget hus inritat och befolkningen känner inte till att något hus skulle funnits här.

Då man forskar i hembygdens historia är det viktigt att ha fantasi och även bör man vara utrustad med en enorm envishet. Dessa båda egenskaper har jag faktiskt ärvt av mina förfäder. Jag ger mig aldrig och kommer inte att ge mig även i detta fall. Det första jag gjorde var att kontakta landskapets museala myndigheter och med mig till platsen var en dag för två år sedan Jenni Lucenius, arkeolog vid Kulturbyråns arkeologiska avdelning samt områdeschef Graham Robins. De tyckte som jag att platsen var magisk och bar på någonting hemligt! Men vad? Jenni omtalade då att det skulle kunna tas fram en LIDAR-bild på området och i år på vintern fick jag så bilden.




LIDAR bild över området. Jag darrade av hänförelse då jag synade bilden. Visst är det något konstigt i bildens vänstra del. Emot Kyrksundet finns en stor inbuktning ett stort urtag och ovan den en stor hästskoformad vall i mörkade röd färg. Är detta två helt ifrån varandra förekommande naturfenomen eller hör de på något sätt ihop? Jag kontaktade då landskapets miljöavdelning och frågade efter en geolog men en sådan fanns inte på avdelningen men man gav mig ett namn Fredrik Strandman som eventuellt kunde hjälpa mig. Vi min fråga till honom per mail fick jag svar att han var inte expert på området men han gav mig ett annat namn Joni Mäkinen som var expert på glaciärgeologi. Jag mailade honom och fick ett intressant svar. Han bekräftade min teori att dessa båda platser inte var naturliga utan utformade av människohand. Strandman hade en teori att det intill sundet fanns ett "skredärr" alltså här har ett ras inträffat en gång i tiden. Detta trodde jag inte emedan då skulle motsvarande jordmassa eller grus ligga i sundet men så är inte fallet. Joni ansåg som jag att det inte var ett ras emedan jordbeskaffenheten inte var av den arten. Formationen ovanom ansåg han kunde ha göra med grävningsarbeten. Att det var  någon form av bevakning av nedanomliggande arbeten. 

Det stora urtaget ur marken  antar jag är material man tog antingen för slottets eller kyrkans behov.






Vi ser här i bild huru denna vall är i verkligheten. Båda sidorna är så gott som skoglös alltså inte ett träd på vallen men i sänkan i mitten växer sly och buskar. Vallen är några meter bred och cirka 20 meter i diameter. 



På södra sidan av vallen fann jag en gammal brunnsliknande formation med stenar i kanterna. 



Till området gick en gammal väg mot väster som slutade vid vallen. Även denna väg var utan träd och man såg ännu tydliga spår i marken.

Jag började nu forska i vad landskapets museala myndigheter tidigare gjort på platsen. Har här varit någon syn och utgrävning tidigare. Jo, av Jenni Lucenius fick jag intressant information av tidigare grävrapporter. Det skulle visa sig att den kloka landskapsarkeologen Matts Dreijer synat platsen redan år 1950 men "fann den omrörd" och gjorde inga vidare utgrävningar på platsen.



Kyrklösabacken undersöktes och marken befanns vara omrörd.



Jag hade fått lov av Norra Ålands församlings kyrkofullmäktige att med metalldetektor undersöka marken. Hittills inte funnit något, men jo visst har jag det! Med största sannolikhet Dreijers kvarglömda skyffel. Den låg några meter ifrån altarstenen.  Jag lade den försiktigt på en intilliggande sten. 





Jag började så söka på olika likvärdiga platser i Sverige och fann denna intressanta artikel. Jag fann så Altarstenen i Rödeby. Stenen är båtformad som den i Kyrklösa.  Här har Rödeby Hembygdsförening uppmärksammat sin sten och visar den för allmänheten. Man berättar att i ofärdstider tog befolkningen sin tillflykt till stenen invid kyrkan. 

Är då Kyrklösastenen kanske en tidigare varande offersten? Vi vet att i forntiden samlades befolkningen intill offerstenar och gav offer till jordgudarna och gudinnorna för bra skörd. Dessa riter utförde man minst fyra gånger per år. Under vårdagjämningen, vid midsommartid, vid höstdagjämning och i midvinterblot. Dessa fyra årstider firade man i tusentals år. Midsommartiden betecknade inte "mitt i sommaren" utan det var i medlet av jordbrukstidens säsong.  



I det forntida Sverige samlades man enligt Olaus Magnus till ting ute i det fria. Med största sannolikhet höll man tingen även vid Kyrklösa.




Den 26 juni 1381 hölls ett ting "Vid Sunds kyrka"
 



Finns då en risk att någon försöker gömma något på Kyrklösa? Har man  rent av förstört den gamla offerplatsen för att utplåna all gammal avgudadyrkan och folktro? Ja tveklöst är det så. Här ovan ser vi vad Ålands domprost Boetsius Murenius, den nitiske renlärighetsmannen stipulerade i punkt 11: 

All vidskepelse på vatten på åker och äng skall bortläggas! 

Har dessa ditsläpade långa kilborrade stenar funnits på annan plats, var den tidigare brunnen en offerkälla dit man slängde mynt för god hälsa? Är vallen egentligen rester av ett baptisterium? Vi får minnas att kyrkan i Sund är helgad åt Johannes döparen och enligt Matts Dreijer var kyrkan då hela Ålands dopkyrka. Befolkningen vuxendöptes i rinnande vatten för att i ett senare skede ha infört barndopet genom nedsänkning i dopfunten för att senare antaga barnbegjutningen som allmänt rådande inne i kyrkan. 

I den första kristna församlingen döptes vuxna människor i rinnande vattenkällor och flöden. Mästaren själv i Jordanfloden, den svenske konungen Olof Skötkonung med hela sin familj i Husaby källa osv.

Vid granskning av platsen har jag funnit att området är vattensjukt och kraftigt utdikat medelst två stora täckdikningsledningar vars ändar sticker ut i diken, ledande bort vattnet både österut och västerut. En blick i Googles rymdkartor ser man de väldiga bergsområdena i norr som sluttar ned mot kyrkans omgivningar. 








- Sunds nuvarande kyrka är byggd i slutet av 1200-talet, men en intressant omständighet talar för, att Ålands första kyrka, givetvis av trä, byggdes just här. Kyrkan är nämligen helgad åt Johannes döparen, vilket kan tyda på att den under den första kristna tiden utgjort "landet Ålands" dopkyrka. Den första kyrkan i ett "land" åtnjöt alltid ett särskilt högt anseende och begagnades såsom dopkyrka för hela landskapet även sedan andra kyrkor blivit uppförda. Den helgades ofta åt Johannes döparen och ansågs vara särskilt helig. Ja så långt enligt Matts Dreijer i Åländsk Odling år 1956. 


Kyrksam i Godby den 5 augusti år 2024

Johan G. Granlund

fredag 12 juli 2024

Storkboet

 Jag byggde ett storkbo




På försommaren läste jag om att man sett en stork på Åland, ja invid Jomala kyrka. Och för att inte storkparet skulle behöva bygga sig ett hem på kyrkspiran skred jag till verket och gick till snickeboa och började såga och hamra. Men först hade jag kontaktat gode vännen Goggle, han har alltid raka svar.




Jo svarade han, man bör ha en minst 6 meters hög stolpe och plattformen bör vara cirka 1,30 i diameter. Runt kanterna skall man borra in 20 cm höra pinnar och fläta igenom dem med vidjor. 

Jag gick till skogs till min skog där det växer femtio tallar och fällde en ung sådan. Jag sågade den till 7 meters längd och barkade den i tre långa skär. Den fick ligga där i en månad så släpade jag den till sin plats. Jag hade grävt en nästan metern djup grop för roten.



Sedan byggde jag en platta runt en ram som jag hittade ifrån ett avslutat blomprojekt och lade på brädor. Ritade en cirkel runt dem och sågade. Därefter borrade jag med jämna mellanrum hål för pinnarna. Dem hade jag tillverkat av grankvistar som var lagom tjocka och stenhårda. 



Med yxan gjorde jag dem lagom tjocka för hålet och då jag satt i dem fäste jag dem undertill med en plugg. Därefter gick jag igen till skogs och tog ett femtiotal slanor som jag flätade in mellan pluggarna.



Så var det dags för stångresning. Vi mina vänner Sören i granngården och hemma Philip samt min son Jampe provade först resa den för mankraft men detta var omöjligt så jag ringde den oändligt snälle grannen Eyolf för hjälp. Han lovade en dag framöver komma och hissa den med sin grävmaskin. Den hade den fiffige Eyolf tidigare byggt en förlängning på som passade här precis. Han kan allt som har med metaller att skaffa.




Ringde så Nya Åland och berättade om vårt storkbo men de var inte intresserade. Vände mig då till gamla ärorika Ålandstidningen och de lovade sätta in bilden jag sänt bland läsarbilder. Näjj svarade jag jag vill synas i tidningen lika ofta som Kjell Ekström! Dagen efter kom förslaget om träff hos oss och här är resultatet. Unga reportern Oscar Skogberg och vår vän Hulya Ehres kom till oss och resultatet blev mycket bra. 



Men den mest intressanta var nog storyn Irina min hustru berättade om från den ukrainska folktron om storken. Här får man svaret på varför storken sammanknippas med barnafödslar. I Ukraina berättar man att på hösten då storkarna flyttar söderut tar de med sig alla avlidna själar till dödsriket och med sig för de alla de barns själar som skall födas här uppe. 

Dessutom säger man där att det är en största lycka om en familj får ett storkpar att bosätta sig på sin gård. Det innebär glädje och lycka för just den familjen. 

Irinas mamma berättade även att var inte oroliga om de inte bosätter sig omedelbart i ert storkbo. De kan komma och provsitta platsen flera gånger ja flera år och då de känner gemenskap med er bygger de boet.




Med sorg i hjärtat läser jag vad en vän i Ukraina skriver om de våldsdåd man utför i Libanon och vissa länder i Mellanöstern mot storkarna. Man skjuter dem i tusental då de är på väg upp från söderns länder. Fy valä vilka durakar!


Så jag nästan storknar i Godby den 12 juli 2024

Johan G. Granlund

måndag 4 mars 2024

General Nikolai Ivanovich Demidoff



Fredrika Charlotta Mörk 

Jag har tidigare i denna blogg berört Fredrikas händelserika liv i en artikel redan ifrån år 2010 som även kan slås upp under flikarna Generalens fånge och Fredrika Mörk. I denna artikel vill jag närmare beskriva Nikolai Demidoffs liv. Det var ju han som bortförde Fredrika till det ryska högkvarteret i Åbo stad som denna tid var Finlands huvudstad. 

Ovanstående porträtt fann jag i ett hem i Mariehamn och vid mitt besök där för 25 år sedan fick jag lov att avfotografera det och använda tavlan för publicering. Värdinnan berättade att de hade inköpt tavlan en gång på en auktion i Mariehamn och blott för att hennes man tyckte det var en vacker flicka inköptes tavlan. Det skulle visa sig vara ett fynd.

Under många år har jag försökt hitta ett porträtt av denne märklige man den ryske generalen Nikolai Ivanovich Demidov, (rysk stavning v men här ff) men detta försök har visat sig vara närmast hopplöst. Mina försök har lett mig ända till Sankt Petersburg och Vinterpalatset och där i personlig kontakt med dess företrädare fått beskedet att general Demidoff finns inte i deras stora samling av generaler och fosterländska hjältar.

Min kontakt i Sankt Petersburg var till Elena Obuhovich, Manager Rights and Reproductions Office, The State Hermitage Museum 34, Dvortsovaya Embankment, St. Petersburg, 190000, Russia

Dessutom med Director Michail Piotrovsky, State Hermitage Museum, Russia

Jag hade på samma resa även haft personlig kontakt med släkten Demidoffs företrädare, Elena Krasnova i Sankt Petersburg, som skrivit mycket om denna släkt men även hon kunde inte finna något porträtt av honom. Jag uppsökte författarinnan en kall vinterkväll år 2012 i hennes hem i staden.




Nikolai Ivanovich Demidoff. Namnets ryska stavning är med enkelt v men i vårt system med två f. Enligt rysk stavning är förnamnet Nikolay.

Detta är den enda avbildning som finns av general Nikolai Ivanovitch Demidoff, en pennteckning. Skissen uppgavs vara under bearbetning i Ryssland. 

Nikolai härstammade från en stor och rik adlig familj av berömda gruvägare i Ryazan-provinsen. Han var född den 30 augusti år 1771 i familjen Ivan Ivanovich Demidoff, ägare till en lyxig egendom i Gorokhovsky Lane. Hans svenskspråkiga mor Elizaveta var dotter till senator Grigory Teplov. Demidoff dog enligt gregoriansk kalender den 16 juli år 1833. Nikolais svenska ursprung på mödernet förklarar hans kunskaper i svenska språket. 



Den ryska adliga ätten Demidoffs stamvapen


I det gamla tzaristiska militärsystemet var en tradition för de adliga familjernas söner att redan från födseln blev de inlemmade i ett regemente och man valde för dem en garnison. Denna utbildning varade ända till 18 års ålder varefter de fick sin tjänstgöring. Ett exempel, om i en familj fanns fyra söner kunde de tre äldsta få en militär utbildning medan den yngsta stannade i hemmet.

Demidoff trädde i aktiv tjänst som fänrik den 1 januari år 1790 och blev befordrad till kapten år 1798 samt till överste år 1799. Han var då fyllda 19 år.

År 1803 befordrades han till generalmajor och tog värvning i Izmailovki livgardesregemente, med en utnämning till chef för Petrovskij infanteriregemente den 16 maj.

I början av år 1807, under kriget mellan Ryssland och Frankrike var generalmajor Demidoff med Petrine infanteriregementet i Preussen. Samma år var han involverad i bildandet av Libau infanteriregementet. År 1808 gick Demidoff in i armen som opererade i Finland mot svenskarna, där han anförtroddes två infanteribataljoner och två kosackbataljoner för att bevaka Vasa stad. 

Den 13 juni kom Demidoff, lurad av falska rykten om förflyttningen av en stark fiendeavdelning, till byn Sembli??,  med nästan alla sina styrkor, Under tiden ockuperade svenskarna, undre befäl av generaladjutant Bergenstråhle som anlände med fartyg från Umeå, Vasa. Därefter återvände generalmajor Demidoff efter att ha fått veta om sitt misstag, och tog Vasa med storm och förlorade omkring 150 soldater dödade och sårade. Svenskarna förlorade en kanon, landstigningsbefälhavaren, 12 officerare och 235 lägre grandens tillfångatagna och upp till 300 människor dödade och sårade. 

Den 5 juli 1808 tilldelades Nikolai Ivanovich St. Georgs orden. Därefter deltog Niklai Ivanovich med utmärkelse i striderna vid Kuortamo den 30 augusti och Oravais den 2 september, för vilka han tilldelades St. Vladimirs orden, 3:je graden, och i början av 1809 genom direkt utnämning av kejsar Alexander I anförtroddes han skyddet av Åland. Samma år den 12 december utnämndes Demidoff till chef för 21:a infanteridivisionen i Finland där hans stannade till oktober år 1817, då han fick befälet över 1:a Grenadiärdivisionen och listades som chef för Petrovskijregementet till september. År 1814 och 1816 befordrades han till generallöjtnant.

Den 15 december år 1825, dagen efter kejsar Nikolai I tillträde till tronen, utnämndes generallöjtnant Demidoff till generaladjutant och efter det, 1826, delegat i senaten, 

Under kröningen av kejsar Nikoli, fick Demidoff befälet över  en infanteriavdelning av gardekåren i Moskva. 

Den 14 december år 1826 utsågs Demidoff till ledamot av kommitte´n för att utarbeta de militära föreskrifterna och till chefdirektör för Page och alla kadettkårer. Demidoff var nu fram till år 1831 chefen för det militära utbildningsinstituts öden. Efter decemberupproret gav kejsar Nikolai order att strama upp disciplinen och här utmärkte sig Demidoff på ett unikt sätt. Han ägnade särskild uppmärksamhet åt sina elevers övningsprestanda och nådde stor framgång i detta. På sitt eget sätt brydde sig Demidoff också om den moraliska utbildningen av de barn han anförtrotts i lydnad och artighet. Demidoff befordrade sina instruktioner om moralisk uppfostran ingående i talrika order, cirkulär och liknande dokument. Dessa skulle bindas in i särskilda anteckningsböcker och distribueras bland företagen för ständig läsning för uppbyggnad av elever. Dessutom beordrade han att dessa instruktioner skulle läsas upp för eleverna av kårens officerare. Samtidigt kännetecknades Demidoff av stor fromhet, extremt hyckleri, vidskepelse och stor grymhet mot de som uppträtt fel. Eftermälet om Demidoff är inte smickrande. 



Nikolai Demdoffs morfar Grigory Nikolaevich Teplov




M Elizabeta Grigorievna Teplova, Demidovs mor var av svensk börd. Här i en tjusig klänning. 

Konstnär Jean de Samsois år 1756



Nikolaj Demidoffs far

Ivan Ivanovich Demidoff född 1820




Då Demidoff anländer till Åland efter de blodiga och våldsamma attackerna mot den svenska hären och progromerna mot civilbefolkningen i Österbotten inrättar han sitt högkvarter på Saltviks prästgård. Det första han gör är att utfärda ett manifest, en kungörelse, som anhängiggörs i landskapets alla kyrkor. Denna kungörelse utdelas till länsmän och myndighetspersoner. Ett exemplar av denna kungörelse finns kvar på Ålands Landskapsarkiv och jag vill här delge den för er.

Kungörelse till samtlige Ålands Invånare!

Hvar och en af Åländske öarnas inbyggare varda härigenom underrättade om Hans Kejserlige Maijts Sjelf Regerande öfver alla Ryssar, Högt Nådiga vilja hvarefter jag är sänd til Commenderande General öfver de Kejserlige Troupper som hit til Åland församlades, bestående af Nio Regementer Infanterie, artillerie, Husarer och Cossacker. 

Den  aldra första af vår Nådige Monarchs välvilja är den at jag skall sträcka min omsorg til befordrande af Freden och lugnet hos den aldra ringaste Ålands inbyggare, för at dermed öfvertyga dem, huru vår Monarch gör sig til den största Lag, at visa Dess nya undersåtare Hans milda Regering, samt förenar til samma mål av Fred, för del och rättvisa som en mängd af flera nationer, redan njuter förenade under den mägtiga Ryska Thron. 

Hans Kejserliga Maijt har täckts anbefalla mig til nogaste utförande at jag skall göra detta, vetterligt och trovärdigt, för hvars och en af Landets inbyggare, genom Prästerskapet, Länsmän och de äldste i Byarne, på det Hans Kejserliga Maijt, eller Dess här förordnade Embetsmän, ej hädan efter må röna annat än lugn, och undergifvenhet för Hans Maijts Nådiga Regering, så mycket mera som hvarje Ålands Inbyggare, utaf förloppet nästledne vinter, verkeligen blifvit öfvertygand, huru stor vår Monarks Nåd, varit emot allt hvad de någonsin kunnat förmoda, då deras lugn och Egendom bevarades oagtadt Kejserlige Truoupperne intogo Åland med svärdsegg och hade at strida med fienden.- Man har aldrig hört, at där hvarest Kriget föregår, Öfvervinnaren åtagit sig at ersätta Landets inånare, de dem ågångne förluster, själf där geväret verkat, skadan altid städnad för de olycklige invånarens räkning i såsom ett oundvikeligt öde.

När Åländaren hör detta skall han ej mer tvifla om sin lycka och således ej hädanefter hysa motvilja emot sin nya Försvarares Regering, men säkerligen den ena framför den andra besluta sig om lugn inom sin Familie och med verklig tillgifvenhet och lydnad, bevisa alltid och allestädes med underdånighet sig värdig Kejsarens Nåd, samt aldrig sätta sig emot dess Högste Befallningar, icke heller understår sig motsäga de här i Landet af Hans Maijts tillsatte Embetsmän, utan allestädes med beredvillighet befordra deras avsigter, så mycket mera som de af Svenska Regeringen härstädes förorsakade grufveliga besvärligheter och förödelser, tjenar till evinnerligt och smärtsamt Exempel åt havar och en invånare. Men eröfringen af Finland och nu varande tillståndet derstädes visar fruckten af vår milda Monarchs styrelse och altså bör tjena til upmuntran för Ålands inbyggare at varda honom tilgifne.

Sedan jag nu sålunda föreställt Åländningarne huru mycken omsorg Hans Kejserliga Maijts hyser för hvar och ens välfärd måste jag ävfen underrätta dem att i fall någon hädan efter understår sig at gripa til vapn och gör sig på någoste sätt misstänckt, eller hyser hos sig någon emot Regeringen uprorisk Person och ej genast upgifver densamma utan förenar sig med den uproriske eller befordrar dess afsigter til störande av det allmänna lugnet i landet. En sådan misstänckt person, By eller Socken skall genast straffas til lifvet och hela Familien utrotas, på det en sådan bestraffning må lända andra til varning och Exempel. 

Denna kungörelse lämnar uplysning om vår Nådiga Monarcks  stora mildhete, hvaraf Invånarene böra göra sig förtjente, äfvensom den utvisar de staff som på brott oudvikeligen följa.

För Prästerskapet, Länsmännerne och Byamänes äldsta gör jag härmed vetterligt vår Nådiga Monarcks ofvan nämnde Nådiga vilja, hvilken de icke allenast genast äro skyldige i kyrkorne at upläsa, utan ock hvar Söndag förnya, samt hemma hos Länsmännerne och de äldsta i Byarne til hands gifva denna Kungörelse, som äfven hos hvar och en hemmmans åboe i afskrift bör finnas, för hvilket all Länsmännerne blifva ansvarige emedn detta af mig skall bliva undersökte.

Som Prästerskapet Länsmännerne och Byarnes äldsta är föreskrifvet at på det strängaste och nogaste hafva uplagt at icke någon obetäncksam får förstöra lugnet i landet, eller företaga något det ringaste som misstäncker vore under kastadt så böra desse Embetsmän efter Lagens stränghet ansvara för hvad i Byarne eller Socknarna möjeligen kan sig tildraga. men de som i sin sockn bibehåller ett lugn, fred och ordning, samt strängt efterspanar allt hvad misstänckt vara kan och på minnsta til mig Raporterar blifver af mig hos vederbörande med all möjelig Recommendation i hågkommen vare sig anledningen Präst, Länsman eller Byjs äldste, hvarutom jag för hans flit skall förskafa honom en sådan belöning som upmuntrar andre Embetsmän at också förtjena detsamma. Dem åligger även at hafva noga Kunskap om invånarnas företaganden, samt när de begifva sig hemifrån taga vara på deras återkomst. Likaledes bör noga handhållas deröfver at ej någon ifrån Svenska sidan får ankomma til landet, utan at han genast personligen hos mig inställes. Ej heller tillåtes någon resa til Finland annorlnda än emot Prästerskapet eller Länsmans borgen hvarmed de äga anmäla sig hos mig til erhållande af Res Pass. Med ett ord är Prästerskapet, Länsmännerne och Byarnes äldste mig på det strängaste ansvarige för alt det som i Socknarne kan hända.

Efter Hans Kejserliga Maijts Befallning är at jag skall visa mig för Åländningarne såsom deras beskyddare och strängt ansvara för deras lif och Egendom Hvarfröre jag i sammanhang härmed vill tilkännagifva, huru som jag strängt föreskrifvit alla Regementer, Commenderingar och hela militäiren i allmänhet att stånda mig til ansvar för hvarje husvärds egendom, och ställa Salva = Garde der aådant är nödigt icke understå sig at taga något af invånarne, utan öfverenskommit pris och contant betalning och i händelse någon af invånarene skulle ske någon oförrätt, bör han genast vända sig til Befälhafvaren på stället, til rättelses vinnande. Men skulle honom emot förmodan ej lämnas nöjacktigt svar, bör sådant genast hos mig anmälas, då jag skall nyttja alla utvägar, at försätta invånarne i lugn och hoppas jag at de hvar från sin sida bemöda sig at visa hvarje militaire vänlighet, samt sålunda göra dem sig förbundne och ingalunda utan orsak besvära mig med klagomål öfver dem.

Jag gifver äfven tilkänna at til Civilstyrelsens handhafvande under mitt inseende, är ifrån Åbo hitsänd Låne Bokhållaren Eric Johan Backmansson, under hvars befallning skall stå alla Länsmän och andre vederbörande äfven som värdige Prästerskapet lämnar genom den handräkning som deras Embete dem ålägger. Alla Transport skjutser, Kronoarbeten och Tourage lefvereringar skall jag låta betala efter öfverenskommelse, men fordrar deremot at en sådan pålaga blifver utan ringaste försummelse fullgjord, hvarföre det skall ankomma på Krono Länsmännens ansvar, at hålla ordning uti socknarne efter de föreskrifter Civil Styresmannen dem meddelar hvilken altid är boende i den sockn, där jag har mitt Högqvarter. Anmärkningsvis är jag nödsakad at ännu underrätta Åländningarne at lugnet och underrgifvenheten för Hans Ryska Maijts Spira, som sörjer för deras välfärd, gör dem berättigade til hans höga mildhet, hvarigenom de erhålla en förmån at blifva förenade med dem af Hans Majits trogne undersåtar, hvilka redan njuta dess införde Lagars lyckliga fördelar. 

Men tvärtemot är det Kejsarens vilja at få kännedom af Landets förluster vid sista Krigs Expeditionen i ändamål at dem godtgöra. En sådan mennisko ömhet tilhör endast den Stora Ryska Kejsaren såsom den mägtigaste af Regenter. Hvar Ålands inbyggare föreställt sig den tunga börda som Svenska Troupperne varde härstädes under Masken at försvara och bibehålla Landet förorsakade. Men huru kunde det vara möjeligt för svenska Regeringen at emotstå en mäktiga Ryska Magten och följden af det föregifne försvaret visar bedröfligen at det endast medförde Ruin af Invånarens Egendom. flyckt ifrån deras hemvist och bortförandet af deeras hästar vid Svenska Trouppernes retrait at undankomma öfvervinnarens förföljelse utan det de förut hade upbränt hela Socknar, utan någon barmhertighet eller ringaste nytta för at derigenom förhindra Ryska Troupperne at vintertiden nalckas Åland. Men hvem vare det som kunde hindra Ryska Vapnens rytande framgång som handhåller sig vid Monarckens vilja. Och hvarmed skall man gotgöra den eviga Ruin af Familier Byar och hela socknar som Svenska Troupperne genom sit omenskliga brännande åstadkommit. 

Denna olyckliga bilden för hela Åland vare en evig skada för invånarene om de ej hade det glada hoppet at förnya deras välmåga genom sin nya Monarcks mildhet som icke allenst skänckt dem deras förra rättigheter och Lagar utan ock bemödar sig dageligen at med förnyad nåd införa och befästa dem på evinnerliga tider til beständig lycka för folcket. Hans maijts Höga vistelse i Finnland är också en underpant på den stora välvilja hvarmed han omfattar Landets Invånare och hvar och Finne blef i sin själ öfvertygad om dess verkliga lycka och försvar icke allenast för sin nu varande egendom utan och den han genom öppnade nya utsigter Kan sig förskaffad.

På Hans Maijts Befallning gifver jag mig här tilkänna såsom den första Försvarare af Landets lugn och välfärd som länar invånarne den försäkran at med den under mitt befäl här stående stora Corps af 9 tusende man Infanterie och -Cavallerie utom artillerie och Cosacker, hvilken är en fullkomlig underpant frö Edert framtida lugn befria Eder ifrån en dylik Krigs Expedition som denna vinter förelupit.

Slutligen vill jag til eder Kännedom nämna at Svenska Armen i Norden omkring Torneå vid vår Armey annalkande Sträckte gevär och Regements tals lämnade i Ryska Segrarens händer hvarigenom vi Således bekommo 3 Commenderande Generaler med alla officerare och manskapet som utgjorde 5000 de man, alla ? gevären och Canonerne hvar utom en stor del af Svenska Trouppernas gevär och Canoner hvilcka funnos i Umeå föllo i våra öfver sjön tagande Trouppers  händer. Och här på Åland äro tagne Krigs Fångar med sjuke till 3000 de man utom gevär och qvarlämnade Canoner af alt detta kan Ålands inbyggare sluta at fall något nytt uppror skulle företagas vore det til deras egen Ruin och derföre är vår allernådigste Monarck försäkrad at desse Hans nya undersåtare förblifva i undergifven stillhet och gifva anledning at ännu närmare befästa deras beständiga välfärd 

Högqvarteret Saltviks Prästegård den 12 April 1809. 

General Demidoff 

Med originalets lika lydande intygar 

E. j. Bakmansson

Lika lydande med originalet intyga G Marin

Nikolaij Ivanovich Demidoffs karriär i Finland skulle sluta år 1817.



En Generalen och generalmajoren Demidoffs given dagorder och slakt av 20 stycken får och 20 stycken svin för det ryska högkvarteret i Saltviks prästgård daterat den 22 augusti år 1809



Generalens avsked.

I ett mycket känsloladdat avskedsbrev som finns publicerat i Åbo Allmänna Tidning av den 20.11.1817

-Uppå begäran af herr General=Lieutnanten och Riddaren Nicolai Demidoff införes i denna tidning, med afseende å bemälte herres snart skeende afresa följande; En tioårig vistelse inom Finlands gränser, tvenne de första åren som Regements=Chef och sju de senare som Divisions=Befälhafvare har med sann tillgifvenhet fästat mig vid detta land och dess Invånare, mina nya landsmän visat få ofta besjälade välvilja uppriktighet och värderade manskap varit min Fosterbygd, som skulle följt mig i varie sanna nejd utom Finland. Det har behagat Hösta Magten att bestämma en annan ort för forsättandet av mina befattningar i Fäderneslandets tjenst. Härförmanande det bud går jag först att lyda min inre känsla och att tillfredställa det krav mig följer här förklara hela den varma tillgifvenhet och tacksamhet mitt hjärta låter mot mina Medborgare i detta Land, som jag nu skall lemna, och då jag beder dem vara förärade att dessa känslor mot var och av av dem att under hela min återstående lefnad vara invikta i mitt hjerta. 


I Helsingfors Tidningar av den 24.8.1833 läser vi följande notis.

General Direktören vi Kadett och Page Skorpsens, Generalen av Infanteriet, Generallöjtnanten Demidoff har den 4 Juli efter en långvarig sjukdom avlidit i Kaukasien. 

Demidoff dog ogift, ensam och sjuk på en kurort i Kaukasien, långt från Åland.

Hans offer Fredrika Mörk skulle överleva honom många decennier ja i nära 50 år.


Sporrat i Godby den 4 mars 2024

Johan G. Granlund