När Janses i Finby fick höga gäster

 

Generalen och fältmarskalken Achille Baraguey d´Hilliers i ståtlig uniform.

I augusti, ja för att vara exakt den 2:a inrättar sig denne man på bondgården Janses i södra Finby. Han var utnämnd att tillsammans med general Adolphe Niel leda de franska belägringsstyrkorna emot Bomarsunds fästning på Åland.

General Adolphe Niel, befälhavare över de franska genitrupperna 

Brigadmajor Harry Jones, senare general som anförde de brittiska landstyrkorna vilka anföll Notvikstornet. 

Fotograf Roger Fenton, den förste krigsfotografen.

De, Niel och Jones skulle tillsammans mala ned det ryska/finländska försvaret stegvis med början ifrån Brännklintstornet, fortsätta därefter attackera Notvikstornet för att sedan taga sig an huvudfästet och Prästötornet. 

Vem var denne man Perceval d´Hilliers och varför har han armen i band?

Fältmarskalk d´Hilliers föddes i Paris den 6 september år 1795 och dog den 6 juni år 1878. Han skulle just fylla 59 år då den franska eskadern den 4 september år 1854 lämnade Ålandsöarna.

Hans karriär i korthet är att han redan som 17-åring verkade som officer i kavalleriet. Han deltog i militära fältslag och i slaget år 1813 vid Leipzig blir han svårt skadad och miste här sin vänstra hand. Hans far, även han en general i Frankrikes krigshistoria, avled vid samma händelse. 

I det Orientaliska kriget senare benämnd Krimkriget utnämndes han till överbefälhavare för den franska expeditionskåren om totalt 14 tusen man landstigningstrupper som den 26 juli år 1854 avseglade ifrån Calais hamn. Denna kår framkom till Ledsund i Ålands södra skärgård den 31 juli samt den 5 augusti samma år. Hilliers utmärkte sig även under det fortsatta Krimkriget. Från 1870 utnämndes Hilliers till militärguvernör i Paris.

I en mycket väldokumenterad artikel i Finsk Militär Tidskrift av år 1884 framgår följande:

På högsta nivå, mellan den franske kejsaren  Napoleon III samt den brittiska regeringen, beslöts att en av de infanteridivisioner som stod i läger vid Boulogne, genast skulle bereda sig att avgå till Östersjön. För att påskynda expeditionen erbjöd engelska regeringen den franska, fartyg att överföra dessa trupper, varpå för detta ändamål ankom till Calais den 23 juli fyra stora ångfregatter under Kommodor Grois befäl.

Enligt en artikel i Helsingfors Tidningar i juli 1854 var de engelska fartyg som avgick med trupper från Calais: Royal William, S:t Wincent, Hannibal och Powerful. 

- Den 26 juli gingo trupperna ombord med undantag af artilleriet och trossen, hvilka inskeppades några dagar senare. Amiralerna Napiers och Persevals eskadrar hade redan den 21 juli samlats vid Ledsund, Ålands sydvästligaste udde, 24 verst från Bomarsund jämte det en annan fransk eskader under amiral Martins befäl samtidigt kryssade i Finska Viken.

I bildens mitt, ångfregatten La Reine Hortenses ankomst till Ledsund, i augusti 1854.

Osvald Brierly, Maritim Museum London, Greenwitch

Den kejserliga yachten La Reine Hortense,

Fotografi år 1856 av Gustave Le Gray.

Fartygets tidigare namn var Cassard.

Tjänstgjorde som trupptransportfartyg 1855 för transport av styrkor till Krim.

Överbefälhavare d´Hilliers hade redan den 20 juli på ångfregatten La Reine Hortense avseglat emot Åland. Han ankommer den 29 juli till Stockholm och sammanträffar där med den svenske kungen Oskar I och då han får underrättelse om att ångarna med landstigningstrupper ombord anlänt till Ledsund den 1 augusti, avreser han dit och anländer den 3 augusti. Man sätter då genast kurs emot Lumparfjärden.

Janses gård i södra Finby

 Huset vi här ser i bild är den nya byggnaden som uppfördes år 1877 och man vet att den äldre gården stod längre ned emot vägen. 

Janses gård är no: 4 i byn Finby som bestod av 11 gårdar. På bondgårdarna fanns även ett antal torp och i äldre tid fanns här två båtsmanstorp. Byn Finby ansågs vara en av Ålands stora byar och var indelad i den norra och den södra delen. Janses ligger i södra Finby och i denna del av byn skall alla dessa tusentals franska soldater slå läger på vardera sidan av Svartbäck. En av bataljonerna slår läger vid granngården Kuggens.

Janses gård är även känd ifrån en tragisk händelse under den ryska ockupationen av Åland åren 1714-1721. Då hände sig att tre små barn blev bortrövade till Ryssland och aldrig återkom. De var ensamma hemma och föräldrarna var på arbete på åker och äng. 

Hit till gården anländer så den franske expeditionskårens ledarskikt varav högste chefen var general Achille Baraguaey d´Hilliers. 

På gården Janses i södra Finby är det liv och rörelse, man arbetar från tidiga morgonen till sena kvällen med rågskörden. Denna sommar ger bra skörd, det regnade rikligt på våren och sommaren var glödhet, ja varmast i mannaminne. Hur i all friden skall man få rum med det franska garnityret? Måste vi flytta ut ur gården, vart, till något uthus eller upp i vindskamrarna? Vi vet inte vad de gjorde men jag antar att det blev problem.

I gården finner vi gårdsförvaltare Karl Johansson och hans maka Anna Stina Persdotter. De är barnlösa emedan deras enda barn dog år 1838 ej två år fyllda.

Anna Stina har sonen Karl Erik Karlsson ifrån sitt första gifte med gårdsättlingen Karl Eriksson som dött redan år 1833 och lämnar efter sig den nyfödda Karl Erik, då ej två månader gammal.  På gården finns även Karl Johanssons bror Johan Johansson,båda födda på Mellangårds i Domarböle. Johan är nu dräng på Janses. Han är gift med Anna Ulrika och de har en två månaders gammal flicka Anna Matilda.

På Janses har alltid funnits starka kvinnor och Anna Stina Persdotter är en av dem. Hon ser till att gården lever vidare och har redan i dessa Bomarsundskrigets dagar i 20 års tid haft ansvaret för denna gård. Vi skall finna att även sonen Karl Erik skall se till att denna tradition fortsätter. Han skattköper gården år 1865 och blir storbonde.  Längre fram i tiden skall en stor skara kvinnor föra odalmannens gärning. Vi vet i dag att vid 90 års ålder inviger en kvinnlig ättling en nybyggd ladugård på andra sidan vägen vilken står kvar än i denna dag.

Fransmännens högkvarter i Finby

Illustration Morel Fatio

Vi ser här den franske illustratören Morel Fatios ögonblicksbild ifrån det franska huvudkvarteret. Vi ser ett par av husen på Janses samt ett stort tält invid. 

Vi ser granngården Sågars väderkvarn vilken var uppförd i timmer ända upp till taknocken. Ja man kan till och med skönja stockraderna. Denna kvarn nedmonterades på 1960-talet av dåvarande bonden på Sågars Lars Johansson.

Karaktärsdrag 

Då man läser om och forskar om olika stora personligheter får man sällan en inblick i deras karaktärsdrag. I tidningen Papperslyktan av den 16.5. 1859 får man dock veta en aning om Hilliers lynne.

Där framgår att: År 1854 anförde Hilliers expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. Då Frankrike efter Orsinis attentat indelades i fem stora militärdistrikt erhöll han överbefälet i de västra distriktet med station i Tours.

Baraguaey d´Hilliers har ett ståtligt och krigiskt yttre. Han är soldat även i den mening att han hellre avgör sakerna med svärdet än förmedlar. På sin stränghet mot underordnade och sin ofördragsamhet mot jämlikar har han givit många prov.

I samma artikel berättas ytterligare: Sin insats i krig spelade en mera militärisk än diplomatisk roll. Den tid andra sändebud använda till intrigspel, begagnade han till militäriska inspektionsresor, till betänkande över de turkiska stridskrafternas, till bästa användning och dylikt.  Den första diplomatiska förveckling i vilken han råkade, gjorde han kort på det viset, att han lät säga sin motståndare, att den hand, i vilken han plägar hålla pistolen, hade Leipzig-slaget skonat. En längre vistelse i den turkiska huvudstaden blev därför onödig och han återvände till Frankrike. År 1854 anförde han expeditionen till Bomarsund och blev efter väl förrättat ärende upphöjd till marskalk. 

Bomarsundsberättelse

I kölvattnet av Bomarsundskriget finns många berättelser som i folkmun levat kvar länge. Följande berättelse är en av dem. Det berättas att en dag då den franska eskadern just ämnade lämna Åland får en gammal svensk soldat som finns på Åland vid denna tid för sig att uppsöka den franske generalen Hilliers. Generalen befinner sig vid tillfället på örlogsbriggen La Reine Hortense som var hans ståtliga fartyg vilken han ankom med till Åland. Soldatfarbrorn blir rodd ut till fartyget och får faktiskt träffa generalen. Generalen som var van vid att tiggare kom och frågade det ena och det andra gav honom ett mynt och trodde att mannen skulle vara nöjd med detta, men så var inte fallet.

Han frågar om det var något mera han kunde göra?

- Jo jag vill ödmjukast fråga om amiralen var med vid Leipzig 1813?

- Jo visst, men vad rör det er?

- Känner amiralen till en svensk soldat som natten efter slaget var på fälttjänst utanför Leipzig och där träffade en ung fransk officer med avskjuten arm och som höll på att förblöda?

- Vad säger ni, var det ni som tog mig i era armar och förde mig till franska sjukambulansen?

Nu sträckte sig generalen fram emot soldaten och ville omfamna honom.

- Ja så är det nådig amiral! Nu förde han handen till mössan och sade: Jag ville äntligen se er än en gång i livet, då vi då var varandra så nära!

- Ni gjorde rätt som beredde mig tillfälle att få avbörda någon del av min tacksamhetsskuld. Säg mig nu rent ut om det är något särskilt som jag kan göra för er!

- Det vore bra sade soldaten. Kunde amiralen hjälpa mig att få en egen stuga. Jag går nu på rote hos bönderna.

- Det skall ni få, var så viss på det men tag nu detta till en början, här är min börs! Ni får höra av mig!

Men amiralen hörde aldrig av sig. Han glömde sitt löfte för han hade troligtvis andra saker att tänka på.

Ja denna historia kanske är en av de många skrönorna som går om Bomarsundskriget.

Artikelkällor

Finsk Militär Tidskrift år 1884

Digitala tidningsbiblioteket

Familjer och gårdar i Sund

Slagits i Godby den 4 september år 2023

Johan G. Granlund

Smedsböle och Finby, två sammanlänkade byar

Ungdomslokalen Klippan i Sund belägen i Smedsböle by.

Som uppväxt i norra Finby har jag hela mitt liv trott att denna för oss stora samlingsplats i barn och ungdom var belägen i Finby. Nu i 75-årsåldern har jag tvingats ändra åsikt. Den är inom Smedsböle byaramar och varit det i flera hundra år. Ja man lär sig så länge man lever heter det.

Fotografi ifrån tidigt 1900-tal ungdomslokalen Klippan avbildad av bygdefotografen och mejeristen Anselm Sjöblad den 23 juni år 1913. Anselm hade året innan börjat sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri och skulle ha sin kamera med sig. I sen tid har vi fått veta att han var en skicklig och produktiv hembygdsfotograf med egen studio på Trögers gård i Finby, en gård där han hittat sin första hustru Elsa Karlsson.

 Vi ser här hur midsommarstången i denna tid var placerad mitt emot ungdomslokalen på den s.k. Sundmanska gälan. Intill ser vi det i folkmun omtalade "kommunalrummet" här med lövad farstukvist i midsommartid. Invid ser man även en jordkällare som numera är borttagen. Vi ser åkern Långgäla samt Höckleberget i fjärran. 

 Grop för midsommarstång mitt emot Klippan

Vid besök på platsen för midsommarstångens gamla placering mitt emot ungdomslokalen Klippan fann jag denna grop i marken där stången tidigare hade stått. Denna tid var det vanligt att stångens rot nedsattes i en djup grop vilken sedan stenfylldes och stådades upp med stänger som stöd från alla sidor. I Eckerö på västra Åland bibehöll man denna tradition intill vår tid. 

Byaråsten no: 6 mitt emot ungdomslokalen Klippan

Här står jag invid byarå no: 6 enligt kartan ifrån 1763. Rån är skadad emedan endast hjärtstenen finns kvar men vackert så. Man måste beundra de gamla markägarna som inte fullständigt förstört varken midsommarstångens grop och hela råstenen. Det är trots allt 110 år sedan midsommarstången stod här och 260 år sedan råstenen lades. 

Smedsböle bykärna med de två bondgårdarna Väster och Östergård

I karta ifrån 1889 ser man ovanstående bilders råstenar, no: 5 nere till höger samt 6 uppe. 

Där kan man även se den kilometerstolpe som tydligt framgår i Sjöblad fotografi ifrån 1913. 

Smedsbölebild tagen från Finbysidan

Ur Anselm Sjöblads bildskatt hittar vi här en bild ifrån tidigt 1900-tal, kanske cirka 1920. Vi ser Smedsböle Västergård i min uppväxt i Finby kallad Hagströms. I fjärran emot Båtsmansberget ser vi ett torpställe. I förgrunden ett hus som numera är borta. Intill till höger om gården en stuga jag minns.

Sunds Ungdomsförening bildades sensommaren år 1906 och tomt för denna hade köpts av bonden på gården Halva Sågars no. 2 i folkmun benämnd Granlunds i södra Finby, Gustav Emanuel "Manne" Granlund. Denne Manne var min farfarsfarbror.

Ungdomslokalen Klippan färdigställdes år 1912 och vi ser här den nyrödfärgad och ännu har inte västra gaveln färdigmålats emedan stegen ännu står upprätt emot den. Man kan antaga att fotografiet togs ifrån folkskolans vindsfönster. 

Då man ur handlingarna kan utläsa att denna tomt fanns inom Smedsböle byaområde och inte i Finby fann jag det intressant att taga reda på orsaken. På en Facebooksajt lade jag då ut bilden och med denna undran. Svar inkom ganska snabbt. Jo den hörde till Smedsböle och en i dag boende skrev att även deras tomt på Långgäla hörde dit. En annan boende i närheten skrev att: ja även branddepån hörde till Smedsböle område. Jag tillade även frågan att månne alla i byn och kommunen vet av denna sak och det besvarades med ett rungande nej!

Finby bykärna i karta år 1763 i kartografi av Anders Norrstedt.

I denna karta ser vi rågränser emot Smedsböle. Vi ser den norrifrån varande gränsen och den dito söderifrån. Men vad? Ingen gräns utritad i mitten. Synnerligen märkligt! Smedsböle bryter in som en stor kil i Finby utan att meddela var gränsen går?

 Vartefter jag forskade utökades frågetecknen. Var är råstenarna och var går byagränsen? Varför ritar inte Norrstedt ut dem? Hur ser det ut på Smedsbölekartan?

Smedsböle avritat emot Finby till höger år 1759. Vi ser de två gårdarna A och B, Västergårds, (Hagströms) och Östergårds i Smedsböle, vägen som kröker sig upp emot norr upp mot landsvägen och den svaga inbuktningen vid vägkroken som även kan ses i ovanstående Finbykarta. Vi ser Svartbäcken som ringlar sig i söder på sin färd emot Övre viken. Nära intill gränsen ser man en ladbyggning som borde ligga ungefär vid Siréns i dag. 

Rågångsbeskrivning utförd  12 och 13 juli år 1759 för gräns mellan Smedsböle och Finby i riktning nordväst.

No 5.

Emot Finnby, då man började vid Långgiärds Råån som var En oformelig steen 3 quarter lång och 2 dito hög åfvan jord, helt fast stående, uti Smedsböe Slåtterhaga, Långgiärdan kallad, liggande 2 ne stenar ifrån honom uti en S:W. linea som skulle visa mot Degerbergs Råån, hwilken linea berättades skola vara af framledne Landtmätaren Mårthen Wettervijk  Åhr 1750 upgången, samt til Charta förd, sammaledes visade denna stenen med den ena sin söndrige kant, samt en sten ifrån honom som äfven låg uti Norden til Westen hvilcket väderstreck utstakades 443,5 aln på Norra sidan om Landsvägen uti en gata och Öster om Smedsböle Åkern Hafregiärdan kallad, hvarefter en punkt af både byars åboer ärkiänd blef, samt efter deras enhällige begiäran

Här står jag vid den 5-stena rå som har beteckning no: 5 i kartan ifrån 1763. Platsen är alldeles invid Lilla Tranviksvägen i Kvarnkulla och på gården Gåvan. 

Jag pekar emot väster och visar den spikraka linjen emot Degerstens 5-stena rån på andra sidan om stora Tranviksvägen. Ellinjen följer rån, och så gjorde den även i den bild Sjöblad tog av midsommarstången. Där kan man se elstolparna i skogsbrynet.

No 6.

En femstena kors Rå uprättades varandes hiertstenen nog slindrig ? och nästan rund med spets 3,5 quarter lång, hvilcken med den ena stenen visar linien på No 1, samt med den andra, linien på 

Hjärtstenen i byarån nummer 6. Denna 5-stena rå står mitt emot ungdomslokalen Klippan, på andra sidan vägen och är delvis skadad emedan de fyra andra stenarna är borttagna. Råstenen ligger några meter ifrån den plats midsommarstången stod på förr. Vi ser det gamla skolhuset i bakgrunden.

No 7. 

Tiufvägs Råen, äfven en nu ärkiänd punckt och vette Steen på et Berg, och straxt Norr om en Skogsväg som löper emellan Finnby och Domarböle, Tiufvägen kallad, denna Sten är nästan trekantig med kullrig Spets 7 quarter lång och 10 dito tiock, mitpå tagit visar med sin en kant linien tillbaka på No 1.

Var denna Tjuvväg var har jag aldrig hört, återstår att forska. En gammal väg som gick mellan Finby och Domarböle?

No 8. 

Korsbergs Råån äfven äfven en spetsig vettesten på ett Berg med 3:ne rediga kanter,7 quarter lång och 9 dito tiock mitpå tagit väl omskolad, visar med den ena kanten linien tilbaka på No 2 

Denne erkiännes för skilnad såväl emellan Löfvijk och Finnby, såsom ock emellan Löfvijk och Bölesbyärne samt Finnby och Böles byarne: häär stadna nu Finnby boerne med sin samfält hafda skog och utmarck uti Sunds Sochn samt löfviik uti smma Sockn tager med sin Skogs ägor och Rågång emot. 

At lt sig sålunda förhåller som förut Skrifvit står och hvara vid denna Rågång föelupit samt erkiändt intygar af 

( Hur lång var ett kvarter? Jo 1/4 aln som är 59,4 cm, alltså 14,85 cm )

Detta Korsberg är troligtvis den höga bergskulle som vetter emot Lövvik, väster om Lövviksvägen i Finby - Myranområdet. Där fanns under första världskriget en rysk utkikspost. Intill finns den vackra grottan.  Vandrigsleden går igenom området.

Här ovan ser vi Finby bykärna till höger med sina 11 gårdar fördelade på norra och södra byn. Vi ser vägen som kröker sig i söder om Smedsböle och i norr förbi Klippan mot väster. Hur vägen går emot Finby vägskäl där vägen tar vid emot norra Finby och vidare österut som gamla Postvägen mellan Finland och Sverige. 

Beskrifning äfver Finby belägen i Sunds Sochn och Åland

Denne By Som består af Ellfva oindelte och Kongl Majt och kronan förbehållne kronohemman, häfdas af  thesse åboer nemb No1. om 1 mantl: 198 Jordmarker af Jens Bengtsson och Simon Björk. No 2. 1 Mandt 198 Jordkr. af Johan Johansson. No 3, 5/6 Mantl: 136 Jordkr. af Daniel Olofsson. No 4. 5/6 Mantl. 144 Jordkr. af Erik Simonsson. No 5: 3/4 Mantl: 96 Jordkr. af Johan Andersson. No 6, 4/6 Mantl: 167 Jordkr. af Postbonden Anders Persson. No 7. dito af Hindrich  Hindrichsson. no 8, 3/4 Mantl. 124. Jordkr. Matts Mattsson Tröger. No 9 stort 3/4 Mantl. 100 Jordkr af Hindrich Gustafsson. No 10 om 5/6 Mantl. 134 Jordkr. af Johan Nilsson och No 11. 3/4 Mantl. 112 Jordkr. af änkan Lisa mattssdotter. 

 Med thesse upnämde äger skattebonden Matts Carlsson i Smedsböle, som här upföres under No 12. Samfällighet efter 60 Jordemarcker äfven krono, af följande godhet. 

Ja, här ser vi delvis svaret på frågan om Smedsböles samhörighet med Finby. Inom Finbys råmärken finns delar av Smedsböle inlänkat med en gård benämnd 12, trots att Finbys gårdsantal var och är 11. Man hade en samfällighet om 60 jordemarker dvs. en halv gård på denna tid vilka oftast omfattade 120 jordmarker i Finby. Detta område kan sträcka sig emot Tranviksvägen intill Bryggmans och således skulle påståendet att branddepån omfattas av detta stämma. Jag är osäker här, återstår att söka upp råstenarnas läge i naturen om de finns kvar?

Här kan vi utläsa att inom gård 12 fanns no. 60 till gård 2 alltså Sågars/Granlunds gårdsnummer. Nummer 61 Bläcksängsgiärdan till gård 12 alltså Smedsbölegårdar. Nummer 62, Långgjärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 63 Landsvägsgiärdan till gård 9 i Finby. Nummer 64, Havergiärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 65 Kåhlgiärdan till gård 9 Finby. 

Inför alla storskiften utfördes en noggrann kontroll och reparation av befintlig råstenar mellan byarna. De råstenar som då synades var såkallade femstenarår. Det finns uppgifter om att dessa stenar kan ha utplacerats redan på 1300-talet. Så var fallet i en rå jag hittade mellan Håkansböle och Björby. Stenarna hade olika namn och mittstenen kallades för "hjärtstten" de fyra andra stod i vardera hör. Ibland kunde de se annorlundare ut exempelvis lagda som ett kors eller som en böj med fyra fem stenar i rad. 

Här ser vi en femstenarå på Sionsberg i Finby Myran. Detta vackra råstensröse står i en rad om 12 stycken mellan Lövikbergen och ned mot vikarna i Finby. Den avgränsningen gick därefter i strömsådrans mitt fram till ön Granskär då kallad Siggskär. Jag visar den här bara för att åskådliggöra hur de kunde se ut.

Runt alla byar på hela Åland finns dessa 5-stena och korsråar i naturen. De flesta vandrare och bärplockare vet inte vad de betyder. Dessa stenar omgärdades av mycket strikta regler. Varenda sten omnämndes med storlek och utseende. Hur de var riktade i exakta positioner, vilka omkringvarande särmärken. Man uppbringade alla höga tjänstemän som bevittnade tillställningen. Vi har här att göra med urgamla minnesmärken som är värda att spara och visa uppskattning för. Den tidens människor var mycket lokalt sammanflätade och man var noga med sitt byaursprung och sin tillhörighet. 

En typisk kommentar hörde jag av en bonde ifrån Tranvik som vid ett forskarmöte utbrast om Degerstensrån på Tranviksskogen: Jasså vadde den ja körde över me skogstraktorn i vintrass då? 

Rågångsbeskrivning från Degerstensrå år 1759

Vi ser här linjerna ifrån Degersten No:1 ned emot Lumparn. De tre byarna Domarböle, Svensböle och Smedsböle har här fått sina samfällda marker indelade fram emot sjön invid Tranvik. En tvist hade uppstått var linjerna skall dras, men en äldre man i Tranvik kände till att förr fanns en gammal väg som hade åtskilt byarna förr och rättvisa skipades.

Som en mycket viktig knutpunkt gestaltar sig Degerstensrån invid den stora Degerstenen på höger sida om vägen på skogsskiftet mellan Sportkila och Tranvik. Lägg märke till elstolpen invid. Mot denna rå sammanlänkades alla byars samfällda områden. Byarna Domar, Svens och Smedsböle hade härifrån en lång kil ända emot Kyrksundet i Lövvik. Här utgick Tranviks båda gränsdragningar emot Lumparn i söder och emot Finbysidan i nordost. Stenen är skadad och stenar är borttagna.

I det mycket utförliga protokoll om Degerstensrån som utskrevs år 1759 utläser vi följande:

År 1759 den 8 September då af Samtelige skattläggningsmän vederbörande skattläggning hölls uti Domar =Svens = och Smedsböle blef emellan Tranwijk och förenämnde Bölebyars åboer uti Sunds Sochn öfverenskommit och stadfästade en viss skillnad uti Skogs och Utmarckenen mellan Degerbergsstenen och Siön Lumparen nere vid Fagervijken och en utstötande udde, Kaan- eller Spånudden kallad, mitt emot en nedlöpande skogsväg hvarest 42 alnar ifrån ( 1 aln= 59,38 cm ) vattenbrynet av samma udde och 163 alnar ifrån den 9 Julii projekterade förenings linien. En 5 stena Råå upsatt blev, hvars hiertsten var fyrkantig i 2,5 quarter lång och 1,5 dito bred, efter den ovan hafda flata spetsen 4 quarter dito hög och 8 dito tjock uti pheripherien mit på tagit väl om ock underskolad på en slät plan och wester om en liten bäck, havrifrån Linien blef faststäld och föenad at gå till Degerstenen som chartan utvisar. At sålunda förehållit som föreskifvit står och skatt läggnings Protokollet ytterligare vid handen gifver intygar Anders Anders Norrstedt.

Degerstens 5 Steena Kors Rå, fast vid en Kyrckväg hvarhos är desutom en liten avlång och en Stoor fyrkantig Steen denna Rå Skiljer Desse byar Finby ochTranwijk, Domarböle - Swens och Smedsböle på land Åland i Sunds Sochn.

Författad Anno 1750 af Mårthen Wettervijk.

Råsten vid Storfadervik i Tranvik. Denna rån ligger några tiotal meter ifrån Storfaderviks strand intill en stugtomt. Rån är skadad och omfattade förr flera stenar. 

Här får vi även veta varifrån Tranvik ibland kallats för Kaanans land. Ifrån Kaanudden i Fagervik.

Artikeltexten kommer att uppdateras

Kaanat i Godby den 16 mars 2023

Johan G. Granlund

Kyrklösa - offer, kult och tingsplats intill Sunds kyrka?

 

Här står jag en dag i Kyrklösa och begrundar denna stora flata sten som likt en stor öka vänd mot öster väntar på nästa soluppgång. Vad hade denna sten för uppgift en gång i forntiden? Varför namnet Kyrklösa? Var detta en kult-och tingsplats? Varför ligger en handborrad spräckkilad sten i marken intill och vad hade den stenen för uppgift? Varför ligger ett antal nästan tvåmeter långa sammaledes borrade stenar intill, formligen ditsläpade ifrån någon annan plats? Ja detta är några frågor som sysselsatt min hjärna ett par år. Jag har försökt forska i saken och vill här delge mina teorier.

Stenen är nästan 2 meter lång och 1.60 bred och står uppallad på småstenar i östra ändan. Det märkliga är att den nästan är i vattpass. Dess övre yta är formligen slät som ett salsbord. Ovanpå har någon satt en mindre sten som någon form av riktmärke. Formen är en båt och den står vänd emot öster ut över Kyrksundets vatten.  

Någon har i tiden pallat upp stenen i dess östra ända för att få den att stå i vattpass

Då jag i fjol var till platsen stod jag lutad emot stenen och tittade ned i marken. Då kunde jag i en glipa mellan löven se en annan sten i marken. Jag skrapade lite med foten och fram tittade denna långa sten liknande de som ligger ditsläpade invid. Där fanns ett antal borrade hål med cirka 30 cm mellanrum.

 Ingen tvekan, detta kände jag igen. Handborrade hål som gjorts för att spräckkila block ifrån berg. Min far kunde denna urgamla konst. Med en järnten som har en stålspets och aningen tillplattad i ändan slår man med en slägghammare i berget och vrider tenen ett kvarts varv för varje slag. Då ett hål uppkommit tillför man vatten och med en läderbit som skydd på borrtenen fortsätter man slagborrningen. Läderbiten skall hindra allt vatten att sprätta bort i luften. Dessa hål gör man då i en lång exakt rad så lång man vill ha stenen. Därefter tar man fram kilarna och slår med jämna slag ned dem i hålen, undan för undan tills berget spricker. Som vi vet så är ofta de åländska bergen skiktade så att man har undersidan redan sprucken.

Intill stenen ligger i markytan ett antal sådana stora välmejslade stenblock nästan 2 meter långa även de och man kan skönja borrhål vid dess sidor. Vad hade dessa för uppgift, har de släpats dit ifrån åkern och varför i så fall? Var de någon form av kantstenar eller hörande till någon husgrund? Detta är förbryllande emedan något hus inte finns inritat i någon av kartorna jag sett alltsedan Hans Hanssons kartografi över området år 1650

Hans Hansson, karta från 1650 över Sunds kyrkoomgivning

Var är då denna plats som kallas Kyrklösa? Ja den är cirka 300 meter väst om kyrkan. I bildens mitt finns det stora utfallsdiket som är svårt att forcera för en vandrare. Detta dike löper i dag ända upp ifrån åkerns början ned till västra Kyrksundet. Men i äldre tid tog diket en annan riktning med start mitt i åkern, det gjorde en vänstersväng mot väster där den plötsligt börjar, vilket är förbryllande. Har vi där den försvunna offer/dopkällan?

Flygbild över åkern intill kyrkan från år 1942. Här syns hur diket gör en vänster/västergir och slutar mitt i åkern. Intill finns en mörk fyrkantig punkt, vad är detta? Kan det vara den husgrund som Matts Dreijer skriver om i Åländsk Odling år 1950?

Åländsk Odling av år 1950, en artikel av Matts Dreijer. På fjärde raden uppifrån läser vi:

På backen framför kyrkans västra ingång kan man i markytan tydligt se konturen av en 10+10 meters stor byggnad. Ett snitt igenom de 1,5 till 2 meter breda vallade visade att de endast innehöll sand.

I lantmäteristyrelsens kartregister kan man år 1978 mitt i Kvarnåkern se en fyrkantig husgrund och denna finns även i 1968 års karta. Man kan se den kvadratiska fyrkanten som en grön fläck i det vinkelformade området.

Inrutad husgrund år 1978 i Kvarnåker

Är det denna grund Matts Dreijer skriver om i Åländsk Odling av år 1950?

Här ser vi samma område i 1985 års kartan men nu är husgrunden borta.

Har någon grävt bort denna husgrund mellan åren 1978 och 1985 och frågan är har denna grävning sanktionerats av museibyrån?

Är det dessa grundstenar som är släpade till Kyrklösa lindan och ställda invid stora flata stenen?

Frågan är också, kan detta varit resterna av den dopkälla som måste ha funnits sedan förr emedan det stora diket fick sin början här?

Kyrkan i Sund är helgad åt Johannes Döparen som sagt är.

I en lantmäterikarta ifrån år 1899 ser man att det stora utfallsdiket gör sin början mitt i åkern. En väderkvarn som står på den skogbeklädda lindan i åkern. Denna linda är sammanbunden med Kyrklösa linda med nummer 394. Åkern runtom har nummer 393 och heter Västeråker. Varför detta mellanliggande grönområde emot Kyrklösa no 394, kan det vara det gamla diket? Notera den röda fläcken invid sundet, torde vara en husgrund.

Anselm Sjöblads fotografi över Sunds kyrkoomgivning före 1921, det år kyrkan brann. Vi ser väderkvarnen i åkern samt Kyrklösa linda till vänster. Notera röken ifrån den skorstenen. Den spis röken kom ifrån var orsaken till den ödesdigra branden i maj 1921.

Vad är då den muntliga traditionen om Kyrklösa? I utgåvor av Finlands Svenska Folkdiktning finns detta dokumenterat på ett flertal ställen. Här finns omtalat att man förr inte hade tänkt bygga kyrkan där den är i dag utan vid sidan av på en beteshage benämnd Kyrklösa. Detta som ett spenamn emedan man där blev utan sin kyrka - Kyrklösa. Namnet är omstritt och ingen kan säga exakt vad det betyder.

Sunds kyrka skulle först byggas på Kyrklösa, en hage i närheten av den nuvarande kyrkan men man ville ej lyckas få den att stå. Då byggdes den på sitt nuvarande ställe. Byggmästaren hette Mårten Klas. Hans avundsmän hällde skedvatten på repet ( en vätska som frätte upp organiskt material) som fasthöll ställningarna och Mårten Klas föll i kras på Klara kyrkogård. Ett gammalt stenkors med fyra armar skall vara rest över honom. 

( Vi vet i dag att detta kors är det omtalade kalkstenskorset som i dag står inne i kyrkan och dess fot är kvar i marken) 

I sagda bokverk, Sägner, finns uppräknade ett trettiotal sägner ifrån hela Svenskfinland om en sådan händelse. De flesta sägner är liknande den som för Kyrklösa. Människorna försökte bygga sig en kyrka men dess väggar föll omkull under natten. Man spände då för en oxfora med sten och försökte finna en ny plats. Oftast var det trollen som raserade murarna.

Denna folktradition har säkert en verklig bakgrund som sedan har återberättats i hundratals år som en trollsägen. I gammal nordisk folktro var trollen en reell verklighet.

Troligtvis leder händelsen tillbaka till en grym verklighet. 

Då kristendomen i Norden försökte etablera sig mötte den ett starkt motstånd ifrån lokalbefolkningen. Man motsatte sig den nya trons regler över hur du skulle leva och inte leva. 

Var då Kyrklösa en kultplats, var den en offerplats, var de en tingsplats, hade den intill en offerkälla som sedan vid kristendomens inträde blev en kristen kultplats med en dopkälla invid för de nydöpta kristnade ålänningarna. De första kristna fordrade nämligen ett rinnande icke stillastående vatten vid dopet. Mycket tyder på allt detta och jag vill fortsätta. . .visst är Sunds kyrka helgad åt Johannes Döparen? Ja det är den och enligt professor Matts Dreijer var det här man döpte de första ålänningarna och endast här i kristendomens början på Åland. 

Offerlund och offerkälla i Dala socken i Västergötland

I en avhandling av Anders Nordberg, Vad är en kultplats finner jag mycket som passar väl in på Kyrklösa område. Vi har den stora platta stenen som mycket väl kunde varit en offersten. Vi har den eventuella offerkällan som numera är försvunnen men med starka indikationer på att den fanns invid och sedan blev utdikad. På ett flygfotografi ifrån 1942 ser man en tydlig ringformad lämning i skogen som är obeväxt.

"De gamla offerplatserna ersattes med kyrkor"

Artikel i Tidskrift för Svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland år 1910 om huru forna offerlundar blev nya kyrkplatser.

Spår av den jättestora ringen på platsen Kyrklösa invid stora stenen.

Lämningar efter en mindre domarring, strax vid sidan av stenen.

Skiss över domarringar ifrån plats i Västergötland

Var Kyrklösa en tingsplats? Här en teckning ifrån Olaus Magnus historia om de nordiska folken. Rättskipning under bar himmel.

I de åländska medeltidsurkunderna finns ett flertal ställen omnämnda där ting höll "vid Sunds kyrka"

Detta indikerar på den urgamla traditionen att hålla dessa ting utomhus. Detta "vid" fortsatte ända emot 1400-talet då ting började hållas vid Kastelholms slott. Ett stort antal ting hölls under 1300-talet med notering Sunds kyrka. 

Vid Sunds kyrka 26 juni 1381

Ingemund Jönsson, (fogde på Åland, och Olof Djäken, lagman därsammanstädes å Bo Jonssons vägnar, kungöra att Margreta Helgesdotter med sin broder Torkels samtycke upplåtit åt rådmannen Peter Ålänning i Stockholm 18 marker skattjord uti Tjudö i Finströms socken mot en gård på Södermalm och en penningsumma.

Jag vill här citera professor Matts Dreijer som i årsboken Sankt Olof för år 1958 i en artikel benämnd Något om Nordens kristnande och de äldsta dopet:

- De nordiska folken levde under vikingatiden (800 - 1050 ) och för Sveriges och Finlands del, ännu under den äldre medeltiden alltjämt i små stamsamhällen som utgjorde geografiskt avgränsade och språkligt homogena bosättningsområden med egen sedvanelag, central tings-och kultplats och ett folkting, i vilket alla jordägande bönder ägde deltaga. 

Artikeln uppdateras.............

Kultiverat i Godby den 31.1. 2023

Johan G. Granlund