Smedsböle och Finby, två sammanlänkade byar

Ungdomslokalen Klippan i Sund belägen i Smedsböle by.

Som uppväxt i norra Finby har jag hela mitt liv trott att denna för oss stora samlingsplats i barn och ungdom var belägen i Finby. Nu i 75-årsåldern har jag tvingats ändra åsikt. Den är inom Smedsböle byaramar och varit det i flera hundra år. Ja man lär sig så länge man lever heter det.

Fotografi ifrån tidigt 1900-tal ungdomslokalen Klippan avbildad av bygdefotografen och mejeristen Anselm Sjöblad den 23 juni år 1913. Anselm hade året innan börjat sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri och skulle ha sin kamera med sig. I sen tid har vi fått veta att han var en skicklig och produktiv hembygdsfotograf med egen studio på Trögers gård i Finby, en gård där han hittat sin första hustru Elsa Karlsson.

 Vi ser här hur midsommarstången i denna tid var placerad mitt emot ungdomslokalen på den s.k. Sundmanska gälan. Intill ser vi det i folkmun omtalade "kommunalrummet" här med lövad farstukvist i midsommartid. Invid ser man även en jordkällare som numera är borttagen. Vi ser åkern Långgäla samt Höckleberget i fjärran. 

 Grop för midsommarstång mitt emot Klippan

Vid besök på platsen för midsommarstångens gamla placering mitt emot ungdomslokalen Klippan fann jag denna grop i marken där stången tidigare hade stått. Denna tid var det vanligt att stångens rot nedsattes i en djup grop vilken sedan stenfylldes och stådades upp med stänger som stöd från alla sidor. I Eckerö på västra Åland bibehöll man denna tradition intill vår tid. 

Byaråsten no: 6 mitt emot ungdomslokalen Klippan

Här står jag invid byarå no: 6 enligt kartan ifrån 1763. Rån är skadad emedan endast hjärtstenen finns kvar men vackert så. Man måste beundra de gamla markägarna som inte fullständigt förstört varken midsommarstångens grop och hela råstenen. Det är trots allt 110 år sedan midsommarstången stod här och 260 år sedan råstenen lades. 

Smedsböle bykärna med de två bondgårdarna Väster och Östergård

I karta ifrån 1889 ser man ovanstående bilders råstenar, no: 5 nere till höger samt 6 uppe. 

Där kan man även se den kilometerstolpe som tydligt framgår i Sjöblad fotografi ifrån 1913. 

Smedsbölebild tagen från Finbysidan

Ur Anselm Sjöblads bildskatt hittar vi här en bild ifrån tidigt 1900-tal, kanske cirka 1920. Vi ser Smedsböle Västergård i min uppväxt i Finby kallad Hagströms. I fjärran emot Båtsmansberget ser vi ett torpställe. I förgrunden ett hus som numera är borta. Intill till höger om gården en stuga jag minns.

Sunds Ungdomsförening bildades sensommaren år 1906 och tomt för denna hade köpts av bonden på gården Halva Sågars no. 2 i folkmun benämnd Granlunds i södra Finby, Gustav Emanuel "Manne" Granlund. Denne Manne var min farfarsfarbror.

Ungdomslokalen Klippan färdigställdes år 1912 och vi ser här den nyrödfärgad och ännu har inte västra gaveln färdigmålats emedan stegen ännu står upprätt emot den. Man kan antaga att fotografiet togs ifrån folkskolans vindsfönster. 

Då man ur handlingarna kan utläsa att denna tomt fanns inom Smedsböle byaområde och inte i Finby fann jag det intressant att taga reda på orsaken. På en Facebooksajt lade jag då ut bilden och med denna undran. Svar inkom ganska snabbt. Jo den hörde till Smedsböle och en i dag boende skrev att även deras tomt på Långgäla hörde dit. En annan boende i närheten skrev att: ja även branddepån hörde till Smedsböle område. Jag tillade även frågan att månne alla i byn och kommunen vet av denna sak och det besvarades med ett rungande nej!

Finby bykärna i karta år 1763 i kartografi av Anders Norrstedt.

I denna karta ser vi rågränser emot Smedsböle. Vi ser den norrifrån varande gränsen och den dito söderifrån. Men vad? Ingen gräns utritad i mitten. Synnerligen märkligt! Smedsböle bryter in som en stor kil i Finby utan att meddela var gränsen går?

 Vartefter jag forskade utökades frågetecknen. Var är råstenarna och var går byagränsen? Varför ritar inte Norrstedt ut dem? Hur ser det ut på Smedsbölekartan?

Smedsböle avritat emot Finby till höger år 1759. Vi ser de två gårdarna A och B, Västergårds, (Hagströms) och Östergårds i Smedsböle, vägen som kröker sig upp emot norr upp mot landsvägen och den svaga inbuktningen vid vägkroken som även kan ses i ovanstående Finbykarta. Vi ser Svartbäcken som ringlar sig i söder på sin färd emot Övre viken. Nära intill gränsen ser man en ladbyggning som borde ligga ungefär vid Siréns i dag. 

Rågångsbeskrivning utförd  12 och 13 juli år 1759 för gräns mellan Smedsböle och Finby i riktning nordväst.

No 5.

Emot Finnby, då man började vid Långgiärds Råån som var En oformelig steen 3 quarter lång och 2 dito hög åfvan jord, helt fast stående, uti Smedsböe Slåtterhaga, Långgiärdan kallad, liggande 2 ne stenar ifrån honom uti en S:W. linea som skulle visa mot Degerbergs Råån, hwilken linea berättades skola vara af framledne Landtmätaren Mårthen Wettervijk  Åhr 1750 upgången, samt til Charta förd, sammaledes visade denna stenen med den ena sin söndrige kant, samt en sten ifrån honom som äfven låg uti Norden til Westen hvilcket väderstreck utstakades 443,5 aln på Norra sidan om Landsvägen uti en gata och Öster om Smedsböle Åkern Hafregiärdan kallad, hvarefter en punkt af både byars åboer ärkiänd blef, samt efter deras enhällige begiäran

Här står jag vid den 5-stena rå som har beteckning no: 5 i kartan ifrån 1763. Platsen är alldeles invid Lilla Tranviksvägen i Kvarnkulla och på gården Gåvan. 

Jag pekar emot väster och visar den spikraka linjen emot Degerstens 5-stena rån på andra sidan om stora Tranviksvägen. Ellinjen följer rån, och så gjorde den även i den bild Sjöblad tog av midsommarstången. Där kan man se elstolparna i skogsbrynet.

No 6.

En femstena kors Rå uprättades varandes hiertstenen nog slindrig ? och nästan rund med spets 3,5 quarter lång, hvilcken med den ena stenen visar linien på No 1, samt med den andra, linien på 

Hjärtstenen i byarån nummer 6. Denna 5-stena rå står mitt emot ungdomslokalen Klippan, på andra sidan vägen och är delvis skadad emedan de fyra andra stenarna är borttagna. Råstenen ligger några meter ifrån den plats midsommarstången stod på förr. Vi ser det gamla skolhuset i bakgrunden.

No 7. 

Tiufvägs Råen, äfven en nu ärkiänd punckt och vette Steen på et Berg, och straxt Norr om en Skogsväg som löper emellan Finnby och Domarböle, Tiufvägen kallad, denna Sten är nästan trekantig med kullrig Spets 7 quarter lång och 10 dito tiock, mitpå tagit visar med sin en kant linien tillbaka på No 1.

Var denna Tjuvväg var har jag aldrig hört, återstår att forska. En gammal väg som gick mellan Finby och Domarböle?

No 8. 

Korsbergs Råån äfven äfven en spetsig vettesten på ett Berg med 3:ne rediga kanter,7 quarter lång och 9 dito tiock mitpå tagit väl omskolad, visar med den ena kanten linien tilbaka på No 2 

Denne erkiännes för skilnad såväl emellan Löfvijk och Finnby, såsom ock emellan Löfvijk och Bölesbyärne samt Finnby och Böles byarne: häär stadna nu Finnby boerne med sin samfält hafda skog och utmarck uti Sunds Sochn samt löfviik uti smma Sockn tager med sin Skogs ägor och Rågång emot. 

At lt sig sålunda förhåller som förut Skrifvit står och hvara vid denna Rågång föelupit samt erkiändt intygar af 

( Hur lång var ett kvarter? Jo 1/4 aln som är 59,4 cm, alltså 14,85 cm )

Detta Korsberg är troligtvis den höga bergskulle som vetter emot Lövvik, väster om Lövviksvägen i Finby - Myranområdet. Där fanns under första världskriget en rysk utkikspost. Intill finns den vackra grottan.  Vandrigsleden går igenom området.

Här ovan ser vi Finby bykärna till höger med sina 11 gårdar fördelade på norra och södra byn. Vi ser vägen som kröker sig i söder om Smedsböle och i norr förbi Klippan mot väster. Hur vägen går emot Finby vägskäl där vägen tar vid emot norra Finby och vidare österut som gamla Postvägen mellan Finland och Sverige. 

Beskrifning äfver Finby belägen i Sunds Sochn och Åland

Denne By Som består af Ellfva oindelte och Kongl Majt och kronan förbehållne kronohemman, häfdas af  thesse åboer nemb No1. om 1 mantl: 198 Jordmarker af Jens Bengtsson och Simon Björk. No 2. 1 Mandt 198 Jordkr. af Johan Johansson. No 3, 5/6 Mantl: 136 Jordkr. af Daniel Olofsson. No 4. 5/6 Mantl. 144 Jordkr. af Erik Simonsson. No 5: 3/4 Mantl: 96 Jordkr. af Johan Andersson. No 6, 4/6 Mantl: 167 Jordkr. af Postbonden Anders Persson. No 7. dito af Hindrich  Hindrichsson. no 8, 3/4 Mantl. 124. Jordkr. Matts Mattsson Tröger. No 9 stort 3/4 Mantl. 100 Jordkr af Hindrich Gustafsson. No 10 om 5/6 Mantl. 134 Jordkr. af Johan Nilsson och No 11. 3/4 Mantl. 112 Jordkr. af änkan Lisa mattssdotter. 

 Med thesse upnämde äger skattebonden Matts Carlsson i Smedsböle, som här upföres under No 12. Samfällighet efter 60 Jordemarcker äfven krono, af följande godhet. 

Ja, här ser vi delvis svaret på frågan om Smedsböles samhörighet med Finby. Inom Finbys råmärken finns delar av Smedsböle inlänkat med en gård benämnd 12, trots att Finbys gårdsantal var och är 11. Man hade en samfällighet om 60 jordemarker dvs. en halv gård på denna tid vilka oftast omfattade 120 jordmarker i Finby. Detta område kan sträcka sig emot Tranviksvägen intill Bryggmans och således skulle påståendet att branddepån omfattas av detta stämma. Jag är osäker här, återstår att söka upp råstenarnas läge i naturen om de finns kvar?

Här kan vi utläsa att inom gård 12 fanns no. 60 till gård 2 alltså Sågars/Granlunds gårdsnummer. Nummer 61 Bläcksängsgiärdan till gård 12 alltså Smedsbölegårdar. Nummer 62, Långgjärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 63 Landsvägsgiärdan till gård 9 i Finby. Nummer 64, Havergiärdan till gård 12 Smedsböle. Nummer 65 Kåhlgiärdan till gård 9 Finby. 

Inför alla storskiften utfördes en noggrann kontroll och reparation av befintlig råstenar mellan byarna. De råstenar som då synades var såkallade femstenarår. Det finns uppgifter om att dessa stenar kan ha utplacerats redan på 1300-talet. Så var fallet i en rå jag hittade mellan Håkansböle och Björby. Stenarna hade olika namn och mittstenen kallades för "hjärtstten" de fyra andra stod i vardera hör. Ibland kunde de se annorlundare ut exempelvis lagda som ett kors eller som en böj med fyra fem stenar i rad. 

Här ser vi en femstenarå på Sionsberg i Finby Myran. Detta vackra råstensröse står i en rad om 12 stycken mellan Lövikbergen och ned mot vikarna i Finby. Den avgränsningen gick därefter i strömsådrans mitt fram till ön Granskär då kallad Siggskär. Jag visar den här bara för att åskådliggöra hur de kunde se ut.

Runt alla byar på hela Åland finns dessa 5-stena och korsråar i naturen. De flesta vandrare och bärplockare vet inte vad de betyder. Dessa stenar omgärdades av mycket strikta regler. Varenda sten omnämndes med storlek och utseende. Hur de var riktade i exakta positioner, vilka omkringvarande särmärken. Man uppbringade alla höga tjänstemän som bevittnade tillställningen. Vi har här att göra med urgamla minnesmärken som är värda att spara och visa uppskattning för. Den tidens människor var mycket lokalt sammanflätade och man var noga med sitt byaursprung och sin tillhörighet. 

En typisk kommentar hörde jag av en bonde ifrån Tranvik som vid ett forskarmöte utbrast om Degerstensrån på Tranviksskogen: Jasså vadde den ja körde över me skogstraktorn i vintrass då? 

Rågångsbeskrivning från Degerstensrå år 1759

Vi ser här linjerna ifrån Degersten No:1 ned emot Lumparn. De tre byarna Domarböle, Svensböle och Smedsböle har här fått sina samfällda marker indelade fram emot sjön invid Tranvik. En tvist hade uppstått var linjerna skall dras, men en äldre man i Tranvik kände till att förr fanns en gammal väg som hade åtskilt byarna förr och rättvisa skipades.

Som en mycket viktig knutpunkt gestaltar sig Degerstensrån invid den stora Degerstenen på höger sida om vägen på skogsskiftet mellan Sportkila och Tranvik. Lägg märke till elstolpen invid. Mot denna rå sammanlänkades alla byars samfällda områden. Byarna Domar, Svens och Smedsböle hade härifrån en lång kil ända emot Kyrksundet i Lövvik. Här utgick Tranviks båda gränsdragningar emot Lumparn i söder och emot Finbysidan i nordost. Stenen är skadad och stenar är borttagna.

I det mycket utförliga protokoll om Degerstensrån som utskrevs år 1759 utläser vi följande:

År 1759 den 8 September då af Samtelige skattläggningsmän vederbörande skattläggning hölls uti Domar =Svens = och Smedsböle blef emellan Tranwijk och förenämnde Bölebyars åboer uti Sunds Sochn öfverenskommit och stadfästade en viss skillnad uti Skogs och Utmarckenen mellan Degerbergsstenen och Siön Lumparen nere vid Fagervijken och en utstötande udde, Kaan- eller Spånudden kallad, mitt emot en nedlöpande skogsväg hvarest 42 alnar ifrån ( 1 aln= 59,38 cm ) vattenbrynet av samma udde och 163 alnar ifrån den 9 Julii projekterade förenings linien. En 5 stena Råå upsatt blev, hvars hiertsten var fyrkantig i 2,5 quarter lång och 1,5 dito bred, efter den ovan hafda flata spetsen 4 quarter dito hög och 8 dito tjock uti pheripherien mit på tagit väl om ock underskolad på en slät plan och wester om en liten bäck, havrifrån Linien blef faststäld och föenad at gå till Degerstenen som chartan utvisar. At sålunda förehållit som föreskifvit står och skatt läggnings Protokollet ytterligare vid handen gifver intygar Anders Anders Norrstedt.

Degerstens 5 Steena Kors Rå, fast vid en Kyrckväg hvarhos är desutom en liten avlång och en Stoor fyrkantig Steen denna Rå Skiljer Desse byar Finby ochTranwijk, Domarböle - Swens och Smedsböle på land Åland i Sunds Sochn.

Författad Anno 1750 af Mårthen Wettervijk.

Råsten vid Storfadervik i Tranvik. Denna rån ligger några tiotal meter ifrån Storfaderviks strand intill en stugtomt. Rån är skadad och omfattade förr flera stenar. 

Här får vi även veta varifrån Tranvik ibland kallats för Kaanans land. Ifrån Kaanudden i Fagervik.

Artikeltexten kommer att uppdateras

Kaanat i Godby den 16 mars 2023

Johan G. Granlund

Kyrklösa - offer, kult och tingsplats intill Sunds kyrka?

 

Här står jag en dag i Kyrklösa och begrundar denna stora flata sten som likt en stor öka vänd mot öster väntar på nästa soluppgång. Vad hade denna sten för uppgift en gång i forntiden? Varför namnet Kyrklösa? Var detta en kult-och tingsplats? Varför ligger en handborrad spräckkilad sten i marken intill och vad hade den stenen för uppgift? Varför ligger ett antal nästan tvåmeter långa sammaledes borrade stenar intill, formligen ditsläpade ifrån någon annan plats? Ja detta är några frågor som sysselsatt min hjärna ett par år. Jag har försökt forska i saken och vill här delge mina teorier.

Stenen är nästan 2 meter lång och 1.60 bred och står uppallad på småstenar i östra ändan. Det märkliga är att den nästan är i vattpass. Dess övre yta är formligen slät som ett salsbord. Ovanpå har någon satt en mindre sten som någon form av riktmärke. Formen är en båt och den står vänd emot öster ut över Kyrksundets vatten.  

Någon har i tiden pallat upp stenen i dess östra ända för att få den att stå i vattpass

Då jag i fjol var till platsen stod jag lutad emot stenen och tittade ned i marken. Då kunde jag i en glipa mellan löven se en annan sten i marken. Jag skrapade lite med foten och fram tittade denna långa sten liknande de som ligger ditsläpade invid. Där fanns ett antal borrade hål med cirka 30 cm mellanrum.

 Ingen tvekan, detta kände jag igen. Handborrade hål som gjorts för att spräckkila block ifrån berg. Min far kunde denna urgamla konst. Med en järnten som har en stålspets och aningen tillplattad i ändan slår man med en slägghammare i berget och vrider tenen ett kvarts varv för varje slag. Då ett hål uppkommit tillför man vatten och med en läderbit som skydd på borrtenen fortsätter man slagborrningen. Läderbiten skall hindra allt vatten att sprätta bort i luften. Dessa hål gör man då i en lång exakt rad så lång man vill ha stenen. Därefter tar man fram kilarna och slår med jämna slag ned dem i hålen, undan för undan tills berget spricker. Som vi vet så är ofta de åländska bergen skiktade så att man har undersidan redan sprucken.

Intill stenen ligger i markytan ett antal sådana stora välmejslade stenblock nästan 2 meter långa även de och man kan skönja borrhål vid dess sidor. Vad hade dessa för uppgift, har de släpats dit ifrån åkern och varför i så fall? Var de någon form av kantstenar eller hörande till någon husgrund? Detta är förbryllande emedan något hus inte finns inritat i någon av kartorna jag sett alltsedan Hans Hanssons kartografi över området år 1650

Hans Hansson, karta från 1650 över Sunds kyrkoomgivning

Var är då denna plats som kallas Kyrklösa? Ja den är cirka 300 meter väst om kyrkan. I bildens mitt finns det stora utfallsdiket som är svårt att forcera för en vandrare. Detta dike löper i dag ända upp ifrån åkerns början ned till västra Kyrksundet. Men i äldre tid tog diket en annan riktning med start mitt i åkern, det gjorde en vänstersväng mot väster där den plötsligt börjar, vilket är förbryllande. Har vi där den försvunna offer/dopkällan?

Flygbild över åkern intill kyrkan från år 1942. Här syns hur diket gör en vänster/västergir och slutar mitt i åkern. Intill finns en mörk fyrkantig punkt, vad är detta? Kan det vara den husgrund som Matts Dreijer skriver om i Åländsk Odling år 1950?

Åländsk Odling av år 1950, en artikel av Matts Dreijer. På fjärde raden uppifrån läser vi:

På backen framför kyrkans västra ingång kan man i markytan tydligt se konturen av en 10+10 meters stor byggnad. Ett snitt igenom de 1,5 till 2 meter breda vallade visade att de endast innehöll sand.

I lantmäteristyrelsens kartregister kan man år 1978 mitt i Kvarnåkern se en fyrkantig husgrund och denna finns även i 1968 års karta. Man kan se den kvadratiska fyrkanten som en grön fläck i det vinkelformade området.

Inrutad husgrund år 1978 i Kvarnåker

Är det denna grund Matts Dreijer skriver om i Åländsk Odling av år 1950?

Här ser vi samma område i 1985 års kartan men nu är husgrunden borta.

Har någon grävt bort denna husgrund mellan åren 1978 och 1985 och frågan är har denna grävning sanktionerats av museibyrån?

Är det dessa grundstenar som är släpade till Kyrklösa lindan och ställda invid stora flata stenen?

Frågan är också, kan detta varit resterna av den dopkälla som måste ha funnits sedan förr emedan det stora diket fick sin början här?

Kyrkan i Sund är helgad åt Johannes Döparen som sagt är.

I en lantmäterikarta ifrån år 1899 ser man att det stora utfallsdiket gör sin början mitt i åkern. En väderkvarn som står på den skogbeklädda lindan i åkern. Denna linda är sammanbunden med Kyrklösa linda med nummer 394. Åkern runtom har nummer 393 och heter Västeråker. Varför detta mellanliggande grönområde emot Kyrklösa no 394, kan det vara det gamla diket? Notera den röda fläcken invid sundet, torde vara en husgrund.

Anselm Sjöblads fotografi över Sunds kyrkoomgivning före 1921, det år kyrkan brann. Vi ser väderkvarnen i åkern samt Kyrklösa linda till vänster. Notera röken ifrån den skorstenen. Den spis röken kom ifrån var orsaken till den ödesdigra branden i maj 1921.

Vad är då den muntliga traditionen om Kyrklösa? I utgåvor av Finlands Svenska Folkdiktning finns detta dokumenterat på ett flertal ställen. Här finns omtalat att man förr inte hade tänkt bygga kyrkan där den är i dag utan vid sidan av på en beteshage benämnd Kyrklösa. Detta som ett spenamn emedan man där blev utan sin kyrka - Kyrklösa. Namnet är omstritt och ingen kan säga exakt vad det betyder.

Sunds kyrka skulle först byggas på Kyrklösa, en hage i närheten av den nuvarande kyrkan men man ville ej lyckas få den att stå. Då byggdes den på sitt nuvarande ställe. Byggmästaren hette Mårten Klas. Hans avundsmän hällde skedvatten på repet ( en vätska som frätte upp organiskt material) som fasthöll ställningarna och Mårten Klas föll i kras på Klara kyrkogård. Ett gammalt stenkors med fyra armar skall vara rest över honom. 

( Vi vet i dag att detta kors är det omtalade kalkstenskorset som i dag står inne i kyrkan och dess fot är kvar i marken) 

I sagda bokverk, Sägner, finns uppräknade ett trettiotal sägner ifrån hela Svenskfinland om en sådan händelse. De flesta sägner är liknande den som för Kyrklösa. Människorna försökte bygga sig en kyrka men dess väggar föll omkull under natten. Man spände då för en oxfora med sten och försökte finna en ny plats. Oftast var det trollen som raserade murarna.

Denna folktradition har säkert en verklig bakgrund som sedan har återberättats i hundratals år som en trollsägen. I gammal nordisk folktro var trollen en reell verklighet.

Troligtvis leder händelsen tillbaka till en grym verklighet. 

Då kristendomen i Norden försökte etablera sig mötte den ett starkt motstånd ifrån lokalbefolkningen. Man motsatte sig den nya trons regler över hur du skulle leva och inte leva. 

Var då Kyrklösa en kultplats, var den en offerplats, var de en tingsplats, hade den intill en offerkälla som sedan vid kristendomens inträde blev en kristen kultplats med en dopkälla invid för de nydöpta kristnade ålänningarna. De första kristna fordrade nämligen ett rinnande icke stillastående vatten vid dopet. Mycket tyder på allt detta och jag vill fortsätta. . .visst är Sunds kyrka helgad åt Johannes Döparen? Ja det är den och enligt professor Matts Dreijer var det här man döpte de första ålänningarna och endast här i kristendomens början på Åland. 

Offerlund och offerkälla i Dala socken i Västergötland

I en avhandling av Anders Nordberg, Vad är en kultplats finner jag mycket som passar väl in på Kyrklösa område. Vi har den stora platta stenen som mycket väl kunde varit en offersten. Vi har den eventuella offerkällan som numera är försvunnen men med starka indikationer på att den fanns invid och sedan blev utdikad. På ett flygfotografi ifrån 1942 ser man en tydlig ringformad lämning i skogen som är obeväxt.

"De gamla offerplatserna ersattes med kyrkor"

Artikel i Tidskrift för Svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland år 1910 om huru forna offerlundar blev nya kyrkplatser.

Spår av den jättestora ringen på platsen Kyrklösa invid stora stenen.

Lämningar efter en mindre domarring, strax vid sidan av stenen.

Skiss över domarringar ifrån plats i Västergötland

Var Kyrklösa en tingsplats? Här en teckning ifrån Olaus Magnus historia om de nordiska folken. Rättskipning under bar himmel.

I de åländska medeltidsurkunderna finns ett flertal ställen omnämnda där ting höll "vid Sunds kyrka"

Detta indikerar på den urgamla traditionen att hålla dessa ting utomhus. Detta "vid" fortsatte ända emot 1400-talet då ting började hållas vid Kastelholms slott. Ett stort antal ting hölls under 1300-talet med notering Sunds kyrka. 

Vid Sunds kyrka 26 juni 1381

Ingemund Jönsson, (fogde på Åland, och Olof Djäken, lagman därsammanstädes å Bo Jonssons vägnar, kungöra att Margreta Helgesdotter med sin broder Torkels samtycke upplåtit åt rådmannen Peter Ålänning i Stockholm 18 marker skattjord uti Tjudö i Finströms socken mot en gård på Södermalm och en penningsumma.

Jag vill här citera professor Matts Dreijer som i årsboken Sankt Olof för år 1958 i en artikel benämnd Något om Nordens kristnande och de äldsta dopet:

- De nordiska folken levde under vikingatiden (800 - 1050 ) och för Sveriges och Finlands del, ännu under den äldre medeltiden alltjämt i små stamsamhällen som utgjorde geografiskt avgränsade och språkligt homogena bosättningsområden med egen sedvanelag, central tings-och kultplats och ett folkting, i vilket alla jordägande bönder ägde deltaga. 

Artikeln uppdateras.............

Kultiverat i Godby den 31.1. 2023

Johan G. Granlund

Djävulsdansen i Bomarsund - tre ihopblandade skrönor

 

Har jag hittat självaste djävulen och den dansande prästfrun i Bomarsund?

Läs denna historia och jag lovar, ni kommer att börja fundera!

 Georg August Wallin, Arabienfararen, äventyraren, kraftkarlen, musikern, dansören och kvinnotjusaren,  uppväxt i Tosarby på kronofogdebostället och i Berg. Våren och sommaren 1835 finns han på sommarvistelse i Sund och Saltvik. Börjar fria med Saltviks prästfru Selma Olin och går i slagsmål med kapellanen. Ärendet går till tings men avbryts då en stor penningsumma överlåtes. Men ryktena går vidare om tilldragelsen och detta är med största sannolikhet fröet till det som senare skulle bli den omtalade djävulsdansen. En oskyldig sjubarnsmor med hemmavarande dibarn, prostinnan Agata Sipelius får bära hundhuvudet för denna skröna och detta drama uppspelas som opera i Mariehamn sommaren 2022. 

Selma Olin, 21 årig kapellanhustru i Saltvik, är hon den dansande prästfrun?

Husgrunder i överste Grunths trädgård i Bomarsund, dåvarande Skarpans.

I denna gård skall enligt guiden Holger Eklund den sägensomspunna dansen inträffat den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna plats och tidsangivelse.

Djävulsdansen, här oljemålning år 1976 av Tage Wilén.

Ingår i boken Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster sidan 54

Bildtext: Mest berömd av alla tillställningar i Skarpans är den som gått till eftervärlden som "Dansen i Bomarsund" eller Djävulsdansen. 

Djävulsdansen har inspirerat till både teaterpjäser och konstverk. 

I boken "Finlands svenska folkdiktning" som återfinns i flera utgåvor under titel Sägner, finner man många insamlade folklivsberättelser från hela Svenskfinland samt Åland. 

Den sägen som dock slår alla rekord i antal är "dansen med djävulen". Då man går igenom alla insända bidrag i detta ämne ser man att en dans med djävulen finns i flera tiotals versioner runtom hela Svenskfinland ja till och med ifrån Sverige. 

Gemensamt för dem alla är att en präst kom och drev ut denne djävul. Ibland sögs han ut genom ett borrhål i fönsterlisten, ibland försvann han som en hund och någon gång hade han en hästhov eller bockfot. 

Man måste faktiskt berömma ålänningarna som fått sin saga förevigad i tre olika teaterföreställningar samt en opera, senast på Alandica på Åland år 2022! 

Denna bloggdirektör har haft som vana att vrida och vränga på olika historiska händelser på Åland och ofta ifrågasätta den allmänna berättelsen. Nu har jag kommit till den slutsatsen att Djävulsdansen i Bomarsund är en historia som är sammansatt av minst tre, ja kanske flera olika händelser runtom på Åland. 

Det är dansen på Arrestgårdsholmen eller Bodiscos holme i Skarpans, Supgillet i Hammarland och Hunden i bondstugan på Hindrikas i Näfsby. Man har dessutom fått tre stycken prästfruar från Saltviks prästgård indragna på de anklagades bänk genom att inte nämna den exakta tiden för dansen, ej heller platsen, förutom guiden Holger Eklund som påstår att den skedde den 3 augusti år 1842. Han är dock ensam om denna tidsangivelse. I och med denna notering drar han in prostinnan Agata Sipelius emedan Karl Sipelius denna tid var kyrkoherde i Saltviks församling. Han får en då varande småbarnsmor med hemmavarande dibarn att vara karltokig och danssugen.

Insändare i tidningen Åland den 4.10.1931 under signaturen Mulle.

Denna insändare fick mig att forska i denna danstillställning. I fem spalter målas tillställningen upp och signaturen påstår att det är Saltviks dåvarande prästs hustru som är den dansande damen. 

- I natt skall det dansas såsom det aldrig dansats på Bomarsund!

- Synd om den, som älskar livets nöjen! Stackar den, som älskar dans och fester, men som i oklok kärlek förenat sitt liv med en kyrkans man en djup föraktare av all världens fröjd och gamman. Gråt ej, ty nu är det för sent att gråta! Alla andra ha ju redan farit till dansen på Bomarsund. Men hon allena måste sitta hemma, och därför gråter hon, den vackra prostinnan.

Ja så fortsätter artikeln spalt upp och spalt ned. Prostinnan, prostinnan och prostinnan! Men vem kan denna Mulle vara? 

Den 3.11.1931 får samma signatur Mulle in sin insändare i Hufvudstadsbladet 

Nu skulle tidningarna runt hela landet, ja även i Sverige, i över tio års tid fyllas med artiklar om denna Djävulsdans.

Den rikssvenska tidningen Allas Krönika 29.5. 1932 Axel Danielsson "Den Fridsamme"

Dansen på Bomarsund - en underlig sägen från Åland, artikel av Axel Danielsson "Den Fridsamme" den 29.4.1941

"Den fridsammes" Axel Danielssons svar på Mulle artikel

En som läser dessa insändare är Tranviksjournalisten Axel Danielsson. Han besvarar ovanstående artikel den 21.5 året därpå. Danielsson återknyter så till den intervju han haft med en åldrig dam vars moder arbetat hos överste Furuhjelm vid Bomarsunds fästning. Hon hävdade bestämt att prostinnan var Saltviksprästen Sipelius hustru. 

Den fridsammes andra svar i insändare till Åland den 1.6.1932

Författaren kommer här fram till att det är fel kvinna som är utpekad. Han anför här fakta som tyder på att det är kyrkoherdehustrun Magdalena Forsström som är den utpekade dansösen. En kvinna i fyrtioårsåldern och tvåbarnsmor. Kyrkoherde Forsström kom in på Saltviksarenan år 1945 och var där under hela tiden även efter kriget 1854.

Danielsson redovisar även de insända berättelser som insänts till Finlands svenska folkdiktning där det omtalas att en pastorska "F" skulle dansa bra och gärna och plötsligt finns djävulen i salen och undrar vem som dansar bäst. Enligt honom är det frågan om kyrkoherde Forsströms hustru. Han menar att den åldriga kvinnan har förväxlat prästfruarna delvis  igenom att de hade samma binamn, Sophia.

Djävulsdansen har så fått nytt liv efter att i decennier har gått från mun till mun och blommar åter upp på 1960-talet då prosten Nyman står som upphovsman till en teater som hålles på Notvikstornets plan i Bomarsund år 1969.

Åländsk Odling år 1994, sid 123 intervju med Holger Eklund som berättar om Djävulsdansen

Jag vill här återge en del av vad Holger Eklund berättar för bokens redaktör.

- Då en garnison soldater avlöstes av en ny från Sankt Petersburg, brukade man hålla en fest. Den här gången skulle det vara maskerad på överste Grunths villa, som var stor och passlig för detta ändamål. Flickor och pojkar från bygden omkring var inbjudna. 

- Den 3 augusti 1842 då dansen ägde rum, fanns ingen adel på våra kungsgårdar och herresäten utan det var prästerskapet som var dåtidens ståndspersoner. Dessa var inbjudna men hur det var den här kvällen 1842, så var det ingen av de åländska prästerna som var hågad att komma till Bomarsund och dricka champagne och vodka. men däremot en prästfru, Saltviks unga prostinna Agate. Hon var 23 år yngre än sin man Karl Detloff Sipelius, och att bo på en prästgård tillsammans med en så gammal man var inte alltid så roligt för en ung kvinna som Agate. Hon gick ofta på de tillställningar som hölls nere på Skarpans. Hennes man vill dock inte att hon skulle fara till Skarpans den här kvällen men Agate tog ingen notis om mannens förmaningar.

(Jag lämnar nu avsiktligt bort hela stycket om dansen som de flesta redan känner till men som Eklund beskriver innehåller den alla de klassiska momenten, den stilige dansören, han hade bockfot, han försvinner i skepnaden av en hund, spelmännen spelar så de blir invalidiserade och fiolerna spelar av sig själv) och fortsätter:

- Året därpå (1843) tog Karl Detloff Sipelius avsked från sin kyrkoherdetjänst i Saltvik det blev för mycket prat i bygden om den märkliga dansen som hans hustru hade varit med om. Själv gick har ur tiden sex år senare, men hennes händer blev bakvridna och fötterna som kavelstockar. 

Vi skall då ta en liten titt i Saltviks kyrkböcker och vi skall se att:

Karl Detloff Sipelius var född år 1887 och blev kyrkoherde i Saltvik år 1822. Han dog den 3 januari år 1843 alltså exakt fem månader efter den påstådda dansen och inte sex år senare som Eklund påstår.

Karl Detloff Sipelius kära hustru var Agata Sophia Sipelius född Andströmer den 31.5.1810 och död den 8.3.1882 i Nådendal.

Familjen Sipelius hade vid danstillfället sex små barn varav två av dem i diåldern, De hade mist sitt första barn. Den äldsta av dem var nu sju år och den yngsta av dem var blott åtta månader vid danstillfället. 

Axel Danielsson omnämner i en av sina artiklar år 1932 att han erhållit ett brev av fru Sipelius dotterson, en apotekare i Vasa, som helt frikänner sin mormor ifrån denna beskyllning. Han framhåller att hon hade levt ända fram till år 1882 och långt inpå sin ålders höst hade hon sysslat med trädgårdsodling i Nådendal och att hennes fingrar trots det var mycket välhållna samt att om denna dans har hon aldrig omtalat.

Att hon som guiden Eklund skriver skulle vara ung är en sanning med modifikation emedan hon vid danstillfället var 32 år gammal.

Jag anser att det är fullkomligt omöjligt att den dansande prostinnan var Agata Sophia Sipelius. Att en prostinna lämnar sina sex små barn och far 15 kilometer denna tid för att dansa? Nej glöm det!

Alternativ två av de tre prästfruar som regerat på Saltviks prästgård är Magdalena Forsström född Stadius

Ulrik Magnus Forsström var född 4.7. 1796 i Kimito och dog 23.5. år 1873. Han tjänstgjorde först som kaplan i Geta 1832 och som vicepastor därstädes 1837 samt pastor fram till 13.6.1843. Därefter anställdes han som kyrkoherde i Saltvik från 1845 och var som sådan där fram till 1855. 

Ulrik Forsströms kära hustru var Magdalena Sofia Eliasdotter född Stadius och gift Forsström. Hon var född den 11.5. 1800 och vid det påstådda danstillfället 42 år gammal.

Frågan är då, har den pigga åldriga sageskvinnan som Den Fridsamme intervjuade år 1932 blandat på prästfruarna i prästgården emedan båda hette Sophia som binamn? 

I boken om Bomarsund av Örjans, Skogsjö och Robins, ser vi under kapitlet Djävulsdansen att denna kunde ha inträffat på senare delen av 1840-talet. År 1849 gifte sig den åldrande kommendanten på fästningen, Bodisco, med en 20-årig skönhet och denna tid hölls våldsamma fester i hans bekantskapskrets och dessa fester och danser försiggick oftast på Arrestgårdsholmen även kallad Bodiscos holme. 

Rysk karta över området för bygget av "Ålands befästningsverk" i Skarpans.

Bomarsunds fästning på Åland

I bildens mitt ser vi Arrestgårdsholmen som då var en enskild ö men i dag är uppgrundad.

I boken "Kring Bomarsund" av Martin Isaksson finns omvittnat en berättelse som säges vara från äldre tid. Det är folklivsforskaren Lennart Renvall som personligen hörde folk i Sund berätta om en "egendomlig djävulsuppenbarelse" som skulle ha inträffat i gamla tider på en holme där ungdomen brukade roa sig med dans. Här återkommer då de vanliga händelserna som finns i alla tidigare insända berättelser, det var Hin håle som dansade och hastigt försvann då prästen kom dit. 

Även professorn i folkmusik Vördåbördige Otto Andersson hade i tiden hört en liknande historia berättar Isaksson. Här omtalas prästfrun ifrån Saltvik utan namns nämnande. Isaksson berör också frågan om huru Emil Lindström skulle värvarat som spelman men finner det märkligt ja egendomligt att denne dagbokstecknare inte dör denna tid nämner ett ord om någon dans i boken "Svensböledagboken".

Men vem var då den dansanta damen som dansade så att blodet stänkte runt skorna? Den allmänna berättelsen är att det var en prostinna. Men vilken av alla prästfruar? Det finns en prostinna, en  kyrkoherdehustru samt en kapellanshustru  som bott i Saltviks prästgård och två av dem råkade heta Sofia. 

Den kände journalisten Axel Danielsson hittade år 1932 en åldrig sageskvinna i Sund. Denne nu till åren komna vithåriga dam påstod Danielsson vara mycket klar i knoppen som förklarade med livliga rörelser hur denna dans gick till och sade hon: Detta har min mormor berättat som arbetade i Skarpans, hos platsmajor Fagerholm denna tid, så det är fullkomligt sant. Hon sade med eftertryck att det var prostinnan Agata Sofia Sipelius ifrån Saltvik och att dansen skulle skett i början av 1840-talet. 

Denna Agata Sophia Sipelius var född Andströmer.  Men, men, de insända bidragen till Finlands svenska folkdiktning berättar om en "pastorskan Forsström" och en annan "pastorskan F". Vad då F? Är det i alla fall Maria Sofia Forsström född Stadius? 

I Vasabladet av den 14 juli år 1935 ingår en lång artikel av Axel Danielsson signaturen Den Fridsamma.

Balen på Bomarsund eller Hin ondes dans med prästfrun.

I insändaren refererar Danielsson till det brev han fått av en österbottnisk apotekare som var dotterson till prostinnan Agata Sophia Sipelius. Denne säger: Då man i historien låter påskina att den dansande damen i Bomarsund i sitt återstående liv var invalidiserad med sjukdom och vridna händer så måste vi låta Agata bli fri ifrån detta! Jag kan inte påminna mig att hon haft något fel på händerna. Vad gumman däremot hade var lite långa och förnäma fingrar och händer. Jag vill nästan tro att det var Magdalena Sophia Forsström som var den dansande prästfrun. Slut citat.

En annan prästfru som kunde komma ifråga var kapellanhustrun  Selma Lovisa Olin? Hon skulle ju finnas i Saltviks prästgård åren 1835-1838. Selma var en dam som hade "karltycke" och som enligt en författare våren och sommaren år 1835 uppvaktades av den sedermera världsberömda Arabienfararen Georg August Wallin. Wallin var bördig ifrån Sund Tosarby/Berg. Under detta år skulle han finnas på Åland som guvernant för en professorsson ifrån fastlandet. 

 Denne Wallin hade i sin tur ett stort och hungrigt "kvinnotycke", och han dansade mycket bra, musiker som han var. Dessutom lång och stilig, mörkhårig, rak rygg och lång näsa!

Georg August Wallin, Arabienfararen som uppvaktade kapellanhustrun Selma Lovisa Olin år 1835

Spelade han rollen som Djävulen? Ja, mina teorier för starkt stöd i denna bok  "Alldeles hemlikt" författare Sofia Häggman.

I denna bok finns den beramade kärlekshistorian mellan Wallin och kapellanskan i Saltviks prästgård omtalad. Längre fram i denna artikel framlägger jag nya rön angående den s.k. djävulsdansen.

Tillbaka till Saltviks prästfruar

Om vi synar de tre alternativens familjeförhållanden kan vi i Saltviks kyrkböcker läsa samt på nätet läsa följande:

Agata Sophia Sipelius född Andströmer var född år 1810 och död år 1882 i Nådendal. I kyrkboken står att Agata avled i Saltvik Kuggböle men detta lär inte stämma enligt hennes dotterson.

Gift med Karl Detleff Sipelius född år 1787 och död den 3 januari år 1843 i Saltvik, kyrkoherde i Saltvik från 1822, gift med Agata år 1830. Agata och Karl hade 7 barn

Carolina född 1832, Euphrosyne född 1834 (död 1835),  Mathilda född 1835, Carl född 1837, Henric född 1838, Hilma född 1840 Ernst född 1841

Alltså den vildsint dansande Agata Sipelius är pådyvlad berättelsen att det var hon som dansade en sommar i augusti år 1842 i Bomarsund med djävulen långt in mot nästa dags morgon tills prosten Sadelin från Hammarland fick ut djävulen. Hon skulle i Saltviks pastorsgård lämnat sex små barn varav den då äldsta i sjuårsåldern och de två yngsta i diåldern dvs. i 2 års respektive 8 månaders ålder. Mor Agata var vid tillfället (om dansen skedde i augusti 1842) 32 år gammal och ingen ungdom längre. Det säges i en av drapaförfattarnas alster att den dansande prostinna skulle varit i 20-årsåldern.

I mitt tycke helt osannolikt, stämmer inte! Till råga på allt var hennes man troligen svårt sjuk emedan han avled den 3 januari 1843, alltså året därpå. Har dramaförfattare ingen lust eller möjlighet att kontrollera sanningsenligheten före man skriver en sådan drapa? En av författarna formligen satt på kyrkböckerna.

Det tredje alternativet för danserskan på Skarpans är kapellanänkan på Saltviks prästgård, Selma Lovisa Olin. Hon var vid danstillfället 28 år och passar i det avseendet bäst av alla tre uppräknade.

Pastor Karl Johan Olin född den 12.5. 1800 och död den 20.5. 1838 Kaplan i Saltviks församling åren 1835-1838. Gift med Selma Lovisa Olin (sitt andra gifte) Selma var född år 1814 och död år 1902. De hade en son Karl Edvard Olin född den 10.7. 1838. Således dog fadern lite över en månad innan han föddes. Kaplan Olin hade tidigare varit gift med en Gustava Abrahamnsdotter född 1803 och död 1883.

I boken om August Gustav Wallin den kände Arabienfararen bördig från Tosarby i Sund omtalas en intressant händelse. Wallin hade midsommardagen år 1835 fått i uppdrag att predika i Saltviks kyrka. Vilket han gjorde med bravur. Vid tillfället hade han en kärlekshistoria med församlingens kapellanänka Selma Olin och i boken om Arabienfararen August Gustaf Wallin, finns omtalat att även hans kamrat hade vid ett bärplockartillfälle vänslats med henne i skogen. Frågan är då, är det denna händelse som är fröet till hela storyn om Saltviks prästfrun fått sin begynnelse. Det kan ju inte i bygden varit ovetandes om dessa tilldragelser vilka folk i alla tider dragits som flugor intill. Kapellanänkan var ju vid denna tid i 21- års åldern och yngst av alla dessa pastorsfruar som kommer ifråga. Dvs. ifall dansen var år 1835.

Här nedan refererar jag till de insända bidragen om Djävulsdansen som ingår i Finlands Svenska Folkdiktning II Kulturhistoriska sägner.

No 820/1

Sadelin räddar kvinnan från den onde

I Hammarland var en gång en klubb ( de kallades "klubbar" då för tiden), och där var mycket herrskap. De dansade och spelade, och på en läktare sutto fyra musikanter. Så kom där in en fin herre och frågade vem som dansade bäst av fruntimren, och en prästfru - hennes man hette Forsman och var från Finström - steg fram. Herrn började då dansa med henne, men bäst det var, såg någon, att han hade en hästhov på ena foten. Se han kunde inte förvandla båda. Musikanterna tystnade, men fiolerna spelade av sig själva, och herrn dansade, så att bloden kom i skorna på prästfrun. Det bar då efter prosten Sadelin. Somliga säger att han då var med på klubben. Och när han kom blev det likasom en träta. Herrn sade: Du har supit dig full du, men prosten sa: det var i min ungdom, men nu gör jag det inte mera. Och till sist måste han håle fara ut genom ett litet hål, som prosten stack i fönsterblyet. 

Ahaa, men var det inte fyra spelmän på dansen i Skarpans, här spelar dom nu i Hammarland! Svensbölebonden Erik Lindström säges av guiden Eklund ha anat oråd och gick hem vid sjutiden. Men den fiol han hade doftar ännu Skarpans.

Djävulsdansen i Bomarsund, målning av Tage Wilén år 1976.

Bilden tagen ifrån Boken om Bomarsund.

No 820/2

Hela tiden de byggde Bomarsunds-fästning, regerade den onde där. En gång var på ett ställe i närheten en dans, och så kom den onde dit och var så fin herre och begärde en kvinna med sig att dansa, och så började de. hon var brud då och var tjugo år gammal. Två fiolspelmän vore där, och de slutade inte att dansa. Då slutade de att spela, men det spelade bara av sig själv, och de att dansa. Då det inte slutade att spela och dansa, slogo de fiolerna sönder, men det spelade bara, och de fingo dansa. Sedan började folket höra efter prästen, och det kom två, men de fingo intet till väga. De dansade bara. Så var det att spänna hästar före, så mycket de hade, och ut att söka andra präster. De kommo till den tredje prästen, och han kom och fick dem att sluta. Bruden var då blå i armlederna och vristerna. Den samma kvinnan var nittio år då jag för fyra år sedan (från 1915) var till Åland.

- Jaha, men sägnen talar om fyra fiolspelmän varav en stor bas, spelad av Matte Movallsson. Basen var så stor så två man måste bära den!

No 826

Prosten Sadelin fördriver den onde. En julafton hos Hindrikes i Näfsby var bonden full och svor och gormade. Då kom det en stor svart hund och lade sig under bordet, och ingen fick honom ut. De måste då skicka efter Sadelin, och han läste ut honom men efteråt tog bonden livet av sig.

Ifrån dessa minst tre insända bidrag har så kokats ihop en historia som i dag kallas för Djävulsdansen i Bomarsund. Efter tre generationer hinner minnen blekna och pratet går från hon till han i hundratals omgångar. Så är nog fallet med denna historia.

I arbetet med denna artikel har mina tankar gått än hit än dit. Som ni sett så väcktes tanken att ingen av de två först omtalade prästfruarna kan komma i åtanke som den dansande unga prästfrun utan det måste varit den 21-åriga Selma Olin det handlar om. Orsaken till denna min bedömning är att jag fått ett intressant flankstöd i mina teorier. Av en tillfällighet hade jag gjort en titt än en gång i boken "Alldeles hemlikt" som behandlar den sedermera världsberömde Arabienfararen, August Gustav Wallins bravader i sin hembygd Sund och Saltvik våren och sommaren år 1835. Bokens författarinna är Sofia Häggman. 

Såhär skriver Häggman situationen. Det var möjligen avundsjuka gentemot prästfruarna, som inbjöds till de fina ryska danserna, som låg bakom det mer kända ryktet om den så kallade Djävulsdansen på Bomarsund. Berättelsen finns i olika varianter, men alla går ut på att djävulen själv, utklädd till fin kavaljer eller främmande officerare kom in på en dans som skall ha ordnats i Skarpans. Där frågade han efter den kvinna som var vackrast och bäst på att dansa. 

Nå vad har då denne August Wallin för samband med djävulsdansen? 

Jo för att det var han som troligtvis spelade djävulen och det utvalda offret var kapellansfrun ifrån Saltviks prästgård Selma Olin som var bytet. Detta år var Selma 21 år gammal och just inkommen med sin man kapellanen Karl Johan Olin till Saltviks församling. Som jag tidigare omnämnde i artikeln erbjöds August Wallin att predika i Saltviks kyrka midsommardagen 1835. Detta gjorde han med bravur och i den då 13-årige pojken William Lagus senare utkomna memoarer (Wallin var hans privatlärare) tänkte han då att denne man borde bli präst, men då han såg hans leverne denna sommar ändrade han hastigt åsikt. 

Wallin hade under våren anlänt med professor Lagus son William till Åland, sitt sommarparadis, och tar i land i Bomarsund. Wallin som först hade tänkt bosätta sig i barndomshemmet kronofogdebostället i Tosarby ändrar hastigt åsikt om detta och flyttar i stället in till Haga kungsgård där han hade nära släktingar. Här finns även han barndomskompis Kalle von Hartmansdorff som var i samma ålder som honom själv.

Jag har i min bloggartikel om August Wallin omnämnt att han var en slagskämpe som hastigt tog till knytnävarna i trängda lägen. Detta hans levnadssätt kom fram denna sommar och vet ni mot vem, jo kapellanen Karl Olin. Om denne gick ryktet att han fuskade i kortspel och detta låg i bottnen i vad senare hände. Wallin tog fram nävarna och pucklade upp kapellanen och hjälp fick han av kamraten Kalle von Hartmansdorff. 

Men än ännu var den episod som föregick slagsmålet. Den då unga prästparet och kompisarna Kalle och August hade gått till bärskogen i Rangsby. Vid ett obevakat tillfälle avgick prästfru Olin och Wallin avsides och vänslade bakom buskarna ett tag. De återkommer för bärplockning men efter ett litet tag går även Kalle avsides med fru Olin. De vänslades bakom buskarna men då fattar kapellanen misstankar. Han överraskade dem bakom buskarna och det blir "in ipso facto". Efter det får Kalle en örfil. Nu händer det hemska för kapellanen går till polisen och anmäler det hela. Saken var på väg till tingsförrättning för misshandel men med största sannolikhet erbjuder pappa Hoffmansdorff Olin en summa pengar och saken förföll.

Däremot förföll saken inte i folkmun. Hela bygden omskakades och fru Olin fick en lösaktighetsstämpel som omtalades under lång lång tid.  

Sofia Häggman berättar i sin bok att under sin åländska sommar 1835 hade Wallin alla möjligheter till ett intensivt nöjesliv. De ryska balerna utgjorde bara en del av ett intensivt program av danser och andra tillställningar. I ett av breven skriver professorssonen Lagus hem till sin mor: Här på Åland äro de som vore de galna med sina danser ty herr Wallin och jag har varit på fyra danser redan. 

Vid sidan av de magnifika balerna och andra tillställningar som ägde de rum i prästgårdarna och överklassens hem ordnades på Åland även "dansstugor" bland allmogens ungdomar. 

Den unga pastorn Olin avlider hastigt i januari år 1838 och Selma flyttar ifrån orten till Åbo och föder där ytterligare barn. Enligt prosten Ahlgren därstädes skulle Selma genomgått absolvation dvs. fått synders förlåtelse av prosten. Hon fick således inte krokiga fingrar som skrönan omtalar utan dåligt samvete för sin lösaktighet som var omvittnad. Enligt uppgift skulle han haft ett fördelaktigt yttre och om detta kan man här göra en bedömning.

Selma Olin, med största sannolikhet den dansande prästfrun i skrönan om Bomarsundsdansen år 1835 och dansören var äventyraren, kvinnotjusaren och Arabienfararen Georg August Wallin. På hösten återvänder han till Helsingfors, men ryktet om denna sommaren med Selma lever sitt liv i Sund och detta drama Djävulsdansen spelas upp i en opera på Alandicas scen i juni år 2022.

Dansat ut i Godby den 27.12. 2022

Johan G. Granlund