Min nya gårdsbastu

Så ser den ut, min nya gårdsbastu som jag byggde färdig till midsommaren 2020. Jag är jättenöjd med resultatet. Det är en fröjd att tända vedspisen och invänta den ljuvliga värmen som bara en vedeldad bastu kan ge. Jag rekommenderar varmt andra att följa mitt exempel.

För två år sedan färdigställde vi en bastustuga i Föglö och de lärdomar jag fick där var tillämpbara i mångt och mycket även på gårdsbastun i Godby.

Bastustugan på Överö i Föglö skärgård.

Min elbastu i bostadshuset som är inredd på övre våningen. 

Denna kommer i fortsättningen bara att användas vintertid.

Varje gång jag badade här kom tanken till mig; nej jag vill ut, jag vill ha en vedeldad bastu på gården!

För de intresserade vill jag här berätta och med bilder visa hur mitt projekt förverkligades.

Jag började att på nätet se vad som fanns av fabrikstillverkade bastur. Denna hittade jag och här fick jag idén till hur jag skulle bygga min egen. Så här skall den se ut tänkte jag! Men varför inte svänga på steken, omklädningsrummet med litet fönster och bastun med panoramafönster tänkte jag.

Jag började inventera vad jag hade i uthusen av gamla fönster och dörrar. Se här! Jag hittade fyra stycken sådana på lillstugans vind. Dessa hade förr använts som innanfönster vilka plockades bort till sommaren. De var i dåligt skick med flagade målfärger och kitt som till hälften hade lossnat. Jag startade upp renoveringen. De här får bli min panorama tänkte jag.

Så sökte jag vidare och hittade ett vackert fönster i garaget. Det hade tagits bort i tiden från bostadshuset då vi byggde farstukvisten 1995. Det hade ju karm och allt.

Men dörrar då, de är ju dyra att köpa och snickra till! Men, nu vet jag tänkte jag, denna dörr leder ju till snickeboa i garaget och jag har aldrig gått in och ut genom den på alla dessa 25 år. Onödigt med två dörrar dit. Jag tar bort den och den får bli ytterdörr resonerade jag. 

Men innerdörr till bastun då? Jomen jag har ju även en sådan. Denna utbyttes från Föglöbastun då vi ville ha en med glasdörr där. Den tar jag tänkte jag! Den har ju karm och dörrsmäll färdigt.

Men vad för slags tak skall jag ha? Jomen jag har ju en massa kalksandstegel ifrån Pålsböle tegelfabrik som jag för många år sedan rev ned ifrån en gammal ladugård som var på Godbytomten. Dom tar jag men kanske med filt under för säkerhets skull!

Men visst skall vattnet från taket tas tillvara. Jomen jag har ju stuprör och rännor som blivit över i stumpar från montering till de övriga husen. Dem tar jag tänkte jag och jag behöver bara skaffa några rännkrokar. Hej vad det går. 

Jag hade hört att man kunde utan byggnadslov bygga en så kallad Friggebo, men för säkerhets skull besökte jag Kommunaltekniska byrån i Godby som har hand om Finströms byggnadslov. En vänlig herre upplyste mig om att: nej du måste ha byggnadslov för bastu och du skall följa stugbyggeinstruktionerna. Dessa papper bör du inlämna till oss för byggnadslov! Jaha sade jag, får väl göra det då, utan att fråga destumera hur ritningar skulle se ut.

Jag tog då fram från min skrivbordslåda några "millimeterpapper" och började skissa på bastun. Så hade jag alltid tidigare gjort då jag byggt många turiststugor i Sund.

Efter en månad fick jag svaret; nej detta duger inte du måste uppgöra en ordentlig ritning, detta duger inte!

Jag kontaktade då en kille som min son hade anlitat för diverse gårdsprojekt och frågade om han kunde göra en "riktig" ritning åt mig. Jo, det kunde han. Lämna en skiss åt mig sade han så fixar jag det.

Nå alltihopa var ungefär som jag hade skissat och tidigare insänt, men nu dög det och våren 2020 fick jag byggnadslov. Men sade man, du får inte börja ännu för det finns en fataljetid om två veckor ifall någon granne klagar. Nå, jag hade faktiskt skriftligt lov av närmaste gårdsgranne, men det var väl bonden med stora åkern invid som kunde komma med klagomål tänkte jag. Men allt löpte fint och jag kunde börja planera för bygget.

Men jag hade faktiskt tjuvstartat med grunden. Nu hade jag så frilagt berget på platsen för min bastu. Jag frilade en kvadrat om 4 gånger 2 meter.

Jag vidtalade samma kille som hade gjort ritningarna att han skulle komma och bygga bastun. Jo jag kommer på måndag sade han. Vi placerade ut dessa plintar som var inpackade i paff och göt fast dem. Trodde jag. Efter två dagar tänkte jag att jag kollar för säkerhets skull hur de har fastnat i berget. Jag sparkade på en av dem som genast föll ikull med en lätt putt. Jag sparkade i flera och till slut hade jag alla liggandes på marken.

Ringde till killen och berättade vad som hänt. Nåmen oj då, jag kommer på måndag och rättar till det sade han. Nej vi skall inte träffas mera sade jag, jag försöker fixa det på annat sätt. Hej då!

Jag funderade länge och väl, vad i herrans namn skall jag göra? Men vem var det som byggde ett utedass åt oss för tjugo år sedan? Jo det var ju Vidde. Honom messar jag till för vi är ju vänner på Facebook.

Ja jag kommer på måndag sade han, kan du skicka en skiss över hur du vill ha det! Jo så gärna, tack!

Han lovade att instruera mig hur jag skulle göra i de olika momenten så att allt blir rätt. Jag är ju med i byggnadsnämnden sade han så det ordnar sig nog!

Vad hade vi först gjort för fel? Jo, då man anlägger plintar skall man borra 2 sneda hål i plintcentrum och då de ditsatta järntenarna gjutes fast sitter det som berget! Tänk vad enkelt och logiskt det kan vara!

Därefter vad det dags för själva golvfundamentet. Du köper de och de och såhär skall du montera starten. Du lägger en battingsrad ovanpå detta sedan och därefter reglar du väggarna.

Här visar Vidde mig hur jag skall montera golvbjälklaget.

När jag hade gjort färdigt detta visade han mig hur jag skulle montera väggbanden, allt skall vara i vattpass och strävas väl.

Att montera in vindskivorna var enkelt, huvudsaken att alla hål täpptes igen och att det sedan fanns 

underbrädor att spika väggbräderna på.

Nu var filttaket påsatt och här visar Vidde mig hur jag brädar bastun. Fiffiga hjälpbrädor som gör att nedre kanten blir rät.

Att måla behövde jag ingen visning i. Där är jag expert kan jag själv tycka. Men inte riktigt, jag hade införskaffat en annan sorts Falu rödfärg på Mattssons, en finsk tillverkning. Denna måste omröras mycket mycket väl. Här fanns ett ämne som utkristalliserades så att färgen blev blårödsilvrig. Den äkta Falu rödfärgen är inte sådan. 

Så var det dags att montera in mina underbara fönster samt. Här behövde jag Viddes hjälp. 

Hela bastun skulle kläs in i aluminium före panelningen och Vidde hjälpte mig att hålla i rullen.

Att montera in bastuspisen var nu en karusell av Guds like. Av byggnadsinspektionen hade jag fått noggranna instruktioner att skorsten måste sticka upp 1 meter ovan takets övre lutning. Men man sade ingenting om hur långt under bastutaket värmeisolerade röret skulle hänga ned. Jag hade ju beställt en bastuspis plus alla rör. Ritningen för bastun gav jag till Mattssons. Men de delar jag så fick var fel. Detta rör stack ned bara 7 cm från taket och skulle vara 45 cm. Här efterlyses en klarare visning! En kund kan ju inte själv veta detta, det bör försäljare känna till. 

Ett fel gjorde jag själv i sammanhanget. Den varma spisen skall ha 35 cm avstånd till brännbart material. Avståndet till väggen bakom var här bara 20 cm så jag fick köpa en täckskiva som monterades mot väggen. Felet berodde på att jag hade monterat takstolen fel, hade den haft 15 cm längre avstånd hade jag sluppit köpa skivan för 250 e.

Nu är så bastuspisen rätt monterad och ni ser där förlängda värmeisolerade rördelen. Stenarna är inlagda och spjället är uppe. Vatten fullt i behållaren

Här vill jag berätta om ett annat fel jag gjorde i min dumhet. Jag hade svängt bruna skivans undersida upp då jag inbillade mig att den andra skulle vara så hal i bastun vid bad. Detta vart ett elände. Det gick inte att skura för trasan klistrade sig fast i den skrovliga skivan och dessutom ville inte vattnet rinna ned i rännan ni ser i mitten. Den hade bågnat vid spisens tryck emedan plintarna var inte direkt under spisen. Jag måste krypa under och kila upp golvet med nya stöttor så att jag fick rätt lutning igen.

Dessutom till på köpet fick jag köpa en svindyr våtrumsmålfärg för 80 e för att få ytan slät.

Däremot var jag nöjd med min montering av lave och mitt snickeri av pallar.

Messingsplattan införskaffades från Klingbergs plåt i Ulfsby. Vill klaga på priset, svindyr plåt nära 70 e för denna. Men stort beröm till killarna där som är vänliga och oerhört proffsiga. Rekommenderas!

Och jag vill även berömma Mattssons byggkillarna i Godby. Snabba i vändningarna och enormt kunniga och kvicktänkta! Mycket bra!

Jag vill även ge ett beröm till min granne Eyolf. Utan honom hade jag inte fått bastuspisen monterad enligt instruktionerna. Jag var på god väg att förstöra ett rör själv. Men han visade att jag måste svänga röret andra vägen och då gick det. Tack Eyolf!

Så in med ved i omklädningsrummet. Körsbärsträdet som rasade i vinterns storm. Ger en behaglig värme i bastun.

Med darrande händer tände jag första eldningen, skulle det dra upp eller blev det en rökbastu?

Nej det blev en härlig underbar bastu som jag är jättenöjd över. 

Jo en sak glömde jag. Av körsbärsträdets grenar filade jag ut ett flertal handtag som jag lackade.

För övrigt är bastun lackad med speciell bastulack och laven med speciell olja.

Badat i Godby den 14 oktober år 2020

Johan G. Granlund

Jättegrytor/bergkittlar på Åland

 

Bergkitteln vid Ladugårdsbacka i Kastelholm

En dag i september år 2015 for jag ut till Kastelholm tillsammans med etnolog Conny Andersson.

Jag ville undersöka den bergkittel som jag hade läst om i Paul Mörns bok "Bergtagen".

Vi fann den ganska snart emedan Conny kände till dess exakta läge. 

Kitteln finns strax intill Kastelholms slott på den så kallade Ladugårdsbacken, en plats där Kastelholms kungsgårds huvudbyggnad var belägen i äldre tid.

Denna kittel är fylld med vatten och enligt Paul Mörns uppmätningar i sin bredd ca 70-80 cm samt 130 cm djup. Han beräknade vattenmängden till ca 300 liter.

Paul Mörns bok Bergtagen, 

-Några ytformer i åländska berg

Bildtext

Ladugårdsbackakitteln presenteras för författaren av ortsbon August Andersson. Den mörka randen kring mynningen anger maximala vattenståndet. 

Bildtext, 

det inre av bergkitteln på Ladugårdsbacka i vidvinkelperspektiv

Meddelandet är undertecknad av Andreas Henrici pastor i Hammerland och Äkröö.

Den andra jättegrytan/kitteln jag fick nys om och fann uppgifter till i förteckningen "Bidrag till Finlands historia av K.A. Bomansson.

Det var under under åren 1667-1674 som prästerskapet i Sverige och nuvarande Finland och Åland fick i uppdrag att sända in uppgifter om fornminnen i sina hemsocknar. Ifrån Eckerö och Hammarland sände så dess pastor Andreas Henrici in ovanstående uppgifter.

No.2 "Sten finnes och söder om een bij be:d (benämnd) Hellesby, på ett bergh be:d Högbergh, wara lagda steenar, lijksom kaste: steenar, något stoora uti  Cirkell-wijs omkringh, och deer mitt uthi är een groop i berget, men ingen veet huru djup hon är, emädan hon är upfylt och igenkastat medh stoora steenar".

Så lyder den berättelse som pastor Andreas sände in om jättegrytan och jungfrudansen på Högberg i Hellesby Hammarland.

Jag kontaktade även här Conny Andersson och han gav mig rådet att ringa Anders Granskog i Hammarland, en lokal hembygdsintresserad person. Jag gjorde så och en dag i september år 2020 träffades vi för platssyn. På basen av den insända förklaringen kunde han lokalisera platsen. Däremot hade han aldrig hört talas om detta objekt tidigare.

Väl framkomna till Hellesby radiomast där han antog att platsen bör vara märkte vi att Ålands museibyrå redan uppsatt en informationsskylt över gravarna från bronsålders samt att där fanns en jättegryta. Vi gick så ett hundratal meter vidare och plötsligt fick jag på vänster sida om oss syn på gropen i berget.

Informationsskylten på Högberg.

Fotograf Anders Granskog

Här står min vägvisare Anders Granskog invid jättegrytan på Högberg.

Grytan befanns vara tom på vatten emedan ifrån den finns en spricka i berget där vattnet kan tränga ut.

Däremot var den igenväxt med stora enar, ljung och tallbuskar. 

Ett tips till museibyrån: rensa upp i grytan så att folk kan se dess innandöme!

Anders hade tumstock med sig så han mätte grytan till ett djup om 110 cm på norra sidan och 200 i den södra. Dess bredd 130 samt längd 210 cm. Kanterna befanns tydligt avrundade så inga tvivel om att det inte skulle vara en jättegryta till skillnad ifrån en kittel som har en mera hackig yta och med otaliga förvittringar.

Bilder av jättegrytan inuti.

Fotograf Anders Granskog

Vad som däremot inte kunde konstateras var i området jungfrudansen skulle legat. Runt gropen finns ju inga lösa stenar i nutid.

Men då man läser pastor Andreas berättelse skulle den legat runtom gropen, jättegrytan.

Vi läser på nytt i texten i transkriberad form av mig:

Sten finnes också söder om en by benämnd Hellesby, på ett berg benämnd Högberg, vara lagda stenar liksom kastestenar, något stora uti cirkelvis omkring, och där mitt uti är en grop i berget, men ingen vet hur djup hon är emedan hon är uppfylld och igenkastad med stora stenar.

Alltså vid den tiden var således jungfrudansen runtom gropen och denna grop var helt igenfylld med stenar. Således har någon borttagit alla stenar i gropen och även de som var i jungfrudans. Så tyder jag sammanhanget.

Fornminnesinventering Hammarland.

Här finns uppgifter för Hellesby, skifte Högberg 

Höggravfält och jungfrudans, beläget på bergskrönet, strax norr om radiomasterna.

Däremot finns här inget antecknat om jättegrytan i denna publikation, så museibyrån har troligtvis fått information om denna senare.

Som ni sett använder jag två olika beteckningar på detta naturfenomen. Varför skillnad, en gryta är väl detsamma som en kittel? Ja språkligt sett är det så men nu har geologer och historiker valt att särskilja dessa gropar i berget. 

Enligt Mörn som hänvisar till professor Stig Jaatinen som i sin avhandling; Preglocida bergkittlar i Ålands rapakivi, utgiven 1972, benämner han dessa av gaser formade gropar "bergkittlar", inte jättegrytor. Jättegrytorna var ju formade av stenar som slipade ner cylinderformade hål i berget.

Redan år 1858 utkommer en rapport av geologen och naturforskaren Henrik Johan Holmberg med en berättelse från sin forskningsresa till Åland. Han skriver: i närheten av Ladugårdsbacka torp finnes en cylinderformig håla på väl 80 famnars höjd öfver hafvet som inuti är skroflig och ojemn och har 2, 5 alnars djup och 2 alnars bredd. 

Här har nog den gode forskaren mätt fel avstånd ovan havsnivån, denna bör var 30 famnar inte 80, för detta skulle innebära en höjd om 146 meter över havet.

Forskarna berättar att dessa kittlar även användes som offerkällor s.k. källoffer.

Mörn anför att ofta förväxlas bergkittlarna med jättegrytor. Jättegrytorna har uppkommit genom att stenar, löpare, har satts i rörelse av forsande vatten varför dessa hålrum även kallats "älvkvarnar". Genom löparnas nötning har jättegrytorna fått släta väggar.

Bergkittlarna har inte släta väggar utan skrovliga och hackiga. Mörn anför att i en bergartssmälta, magma, lava, finns inmängda ett flertal olika gaser, bl.a. vattenånga, koldioxid, svaveldioxid och kvävgas. Vid lägre tryck närmare jordytan frigörs gaserna. Det är t.ex. genom deras enorma utvidgningskraft som de dånande explosionerna och lavautdrivningen vid vulkanutbrotten kommer till stånd. 

På grund av det låga tryck som rådde i den svalnande magman närmast jordytan samlades gaserna ställvis i större eller mindre håligheter, gasfickor. Sedan dessa fått sin bestående storlek och form i den stelnande magman fick de i många fall en öppning till atmosfären genom att landisarna under väldiga tidsrymder nötte bort det överlagrande berget.

Alltså jättegrytorna är svarvade och bergkittlarna är gamla gasfickor som pustat ut i atmosfären och bildad gropar i berget.

Men ändå, då man ser på bilden av Kastelholmskitteln har den en väl synlig svarvning i mynningen.

Det kan vara så att först har svarvningen inletts och efter en tid stötte stenarna på en gasficka och svarvningen upphörde. Den skulle i så fall vara en kombination av bergkittel och jättegryta.

 

Kokat i Godby den 15 september år 2020

Johan G. Granlund

När stenblocken rasade från Lemböte bergen 1820

Tisdagen den 4 augusti 2020 gjorde jag tillsammans med Göran och Jerry Wilhelmsson en expeditionsresa till Lemböte bergen i ett mycket angeläget uppdrag. Vi skulle taga reda på om berättelsen ifrån år 1820 var sann. Enligt gamla tidningsuppgifter som jag fann i publikationen 

Turistföreningen i Finlands årsbok av år 1901 skulle en bit av toppen på Lemböte Bläsan även kallad Bötesladan fallit ned i havet. 

Artikeln omtalar att fiskare i äldre tid alltid haft problem med sina skötar och nät just vid denna plats.

Även nutida spinnfiskare har oförklarligt tappat sina drag just vid bergets fot trots att där enligt uppgift borde vara närapå 20 meters djup till bottnen.

Turistföreningen i Finland, årsbok 1901 utgiven i Helsingfors.

I boken finns en artikel "Längs en urgammal farled" signerad A.W. Aspelin. I denna redogörs i 16 sidor för hur farleden går ifrån Slevig till Baltikum via Åland. Här redogörs för de olika hamnarna på Åland och dess kapell som byggdes invid dem. I avsnittet om Lynaböte, Lemböte, läser vi följande om händelsen:  

Ett litet stycke från kapellet år NNV höjer sig från stranden ett högt bärg, Böteladan eller Bläsan, känd för sina grafkummel, i hvilka man funnit menniskoben. Bärget som är det högsta på orten, har fordom tjänat sjöfarande till landkänning, emedan det synes ut till midten af Ålands haf. Också berättar man att bärget fordom varit högre än nu . Omkring år 1820 nedrasade nämligen bärgets topp med en hop träd i sjön, där trädens grenar länge varit hinderliga för nätfisket. Ännu för 30 år sedan ( 1870 )  mindes gammalt folk denna händelse. Emellertid har man i bärgets höjd såsom landkänning en förklaring af Lembötes utomordentliga betydelse i vår internationella sjöfarts och  handels äldsta historia. 

För att få en klarare bild av var denna händelse timat tog jag kontakt med den i lantmäterikartsökning kunnige Benny Andén och han sände mig kvickt denna karta. 

Det tog inte lång tid förrän vi var framme vid platsen. Vi kunde tydligt skönja den plats i bergets stup varifrån stenblocken lossnat. Man kunde tydligt se de ljusare delarna av berget varifrån blocken rämnat.

Väl framme ett tiotal meter från stranden satte man på scannern. Vi hade nu ett djup av ca 20 meter med slät sandbotten. Plötsligt framkom en tydlig upphöjning, stora stenblock framträdde i bilden nu på 9,7 meters djup. Inget tu tal om saken, här ligger de nedrasade stenblocken. 

Bötesladan eller Bläsan som den kallas är ett populärt utfärdsmål för kanske bergsklättrare och "svanhoppare" vid simning men utgör en livsfarlig plats. Då man betraktar bergets branta avsnitt ser man tydliga tecken på att sådana händelser som denna kan upprepas när som helst. Om inte i år så längre fram. En allmän varningsskylt borde monteras på bergskanten.

Men den saken är klar. Lemböte området är en sägensomspunnen trakt med sin  Finlands äldsta kapellruin samt dess anknytning till Sankt Olof med källan som numera är försvunnen. Dess bötesberg som var det hösta i Lemland och troligen namngivare för hela socknen, kommunen Lemland. 

För resten vad gäller namnet Lemböte anför artikelns författare att namnet kan ha norsk härledning. Lem skulle stå för bergshylla, denna hylla invid bötesberget där kapellet står. Inte så oäven förklaring.

AvLemnat i Godby den 5 augusti år 2020

Johan G. Granlund

Mina två somrar som caféinnehavare vid Uffe på berget

Jag vill nu berätta om min tid som caféinnehavare och ja, faktiskt som krögare, på ett av Ålands
välkändaste utflyktsmål, Uffe på berget.

Det var hösten 2012 som i tidningen Åland ingick en annons om att intresserade av att hyra rörelsen kunde vända sig till Ulf Gryssner och anmäla sitt intresse. Då jag kände honom sedan tidigare och vad jag förstod kände han mig föll min ansökan i god jord och förberedelserna för detta projekt kunde påbörjas. Jag bodde vid tillfället i Sankt Petersburg, eller om vi säger så vistades där inom ramen för halvårsvisa visumtider därstädes i ett litet stadsliknande samhälle vid namn Hvoine.
Han sände mig kontraktsförslag som jag accepterade och vi gjorde avtal. I avtalet framgick att jag driver caféverksamheten men entréavgifterna för besök i tornet tillfaller honom.

Utsikt från tornet Höga C vid Uffe på Berget.
Som den påhittiga person Uffe är hittar han alltid fina namn på sina verksamheter.

Att jag redan var pensionär sedan två år tillbaka hindrade mig inte ifrån att sätta igång. Vad skulle då göras, vilka tillstånd borde införskaffas, vilka certifikat behövdes för mat och alkoholservering, vilka leverantörer kontaktas, hur fixar man en betalterminal, vad är wifi, vem skall sköta min bokföring, hur blir det med momsredovisning, avtal med banken om betalterminal, måste jag ha egen firma och hur ordnar man det, vad skall vi servera, hur gör man en Ålandspannkaka, vad är en caffe latte, vilken matprofil skall jag ha, hur sköta marknadsföringen, personalbehov och försäkringar? Ja det fanns flera tiotals frågor.
Jag hade ju tidigare i bagaget en kunskap om försäljning, personal och försäkringsbehov och allt det s.k lagstadgade ifrån mina tidigare yrken men många saker var helt nytt för mig förstås.

Vad i herrans namn har jag satt mig in i för situation tänkte jag ibland? Ett tag trodde jag att jag blivit tokig. Men som jag här vill visa, så kämpade jag mig igenom och jag kan säga att det blev en fantastisk succé. Aldrig har så mycket mat och dryck serverats där tidigare. Köerna var ibland timtals, ja de sträckte sig stundtals ner till berget och bilarna hade svårt att få rum på parkeringen. Att äta och dricka själv var omöjligt ibland.

Inför planeringen förstod jag även att den åländska skattebyrån behövde kontaktas. Kanske det finns någon förskottsskatt som bör betalas?
Jag kontaktade då skattebyrån och den person som handhade Finströms skattefrågor. Vid ifyllande av en blankett för skatten frågade tjänstemannen: nå vad har du tänkt för omsättning? Ja, svårt att säga men jag har tänkt mig ... tusen euro, svarade jag. Va, sade hon? Det kan jag då aldrig tro! Men då året var slut skulle det visa sig att jag hade prickat in nästan den exakta summan.

Intyg för B-rättigheter
Under vintern 2013 genomgick jag vid Ålands Yrkesgymnasium en kurs för att erhålla tillstånd för alkoholservering. Vid tentamen ställdes 40 frågor och jag hade endast fem fel och här är intyget.
Jag fick sälja öl och lättvin upp till 21 % alkoholhalt. Detta under vissa förbehåll och till dem skall jag återkomma lite längre fram i artikeln.

Hygienpass
Inom samma instituts överinseende skulle jag även gå igenom utbildning för att erhålla hygienpass.
I tentamen ställdes även här 40 frågor och jag hade endast 1 fel. Det var den första frågan som i sig var på gränsen till en "slamkrypare" emedan frågan kunde besvaras på två olika sätt. Det handlade om huru en använd disktrasa skulle behandlas.


Renoveringen av skyltarna

Skylten som visar vägen till torrdasset. Der Die Dass. Där är dasset. Ett oslagbart namn i sammanhanget som endast en svenskspråkig kan skratta åt.

Namnet Uffe på berget, ett mycket fyndigt namn på stället. Leder tankarna till en välkänd monolog:
Jeppe på berget

Under våren var det så att sätta igång med renoveringen av stället. Det var kan jag säga i ganska miserabelt skick. Alla skyltar var ruttna och hade inte målats på många år. Jag skruvade ned dem och tog hem bokstäverna för vitmålning. Jag minns att jag hade köksgolvet fullt av bokstäver som torkade framför öppna spisen. Nya trästommar i impregnerat virke införskaffades från brädhandeln. Köket grundrenoverades och vi slet ut allt gammalt som fanns där tidigare och dit lades ny golvmatta. Uffe var hygglig och han frågade mig: hur vill du ha köket? Gärna med en "arbetsö" mitt i köket och med en fläkt i taket tänkte jag mig. En ny gasplatta införskaffades för stekningen.

Kökets diskmaskin gick bara varannan gång och långt in i maj fick vi diska för hand. Varmvattenberedaren var en gasgrunka som inte funkade. Vi fick värma vatten på spisen. Nåja dessa attiraljer utbyttes senare.

I diskussionerna med ÅMHM, den åländska tillsynsmyndigheten för servering och dylik verksamhet ställde mig frågan hur jag kunde ingärda området för alkoholförsäljning och dess förtäring. Man talade om att ingärda med någon form av staket eller rep.
Jag funderade ett par nätter och plötsligt en morgon dök svaret upp i mitt huvud.
Utanför invid västväggen fanns några träbyttor med vissnade blommor från fjolåret. Ahaa tänkte jag, där står dom ju! De får bli markering för området! Jag målade då en skräckinjagande grimaserande figur på byttan och målade en skylt på ett flertal språk.

INGEN ALKOLFÖRTÄRING BAKOM MIN RYGG! stod det på skyltarna. Och undret skedde, man godkände min idé.
Vid mitt senaste besök där våren 2020 stod dessa ännu kvar på sina ställen.

Vid infarten till caféet finns en informationsskylt. Den är utformad enligt standarden för åländsk turistinformation.
Jag hade i mina skrotgömmor ett lock som hört till ett oljefat. Det tyckte jag passade som extra vägvisare.  Den sprutmålades i blått och med vita bokstäver målade jag vägen till caféet. Ifrån den åländske agenturen för Valios glass fick jag en pingvinskylt som stod och vajade i vinden.

Som den burleska skämtare jag ibland kan vara ville jag även visa att detta var vägen till ett matställe.
I samma skrotlager hittade jag en gammal ladugårdsgrep och sandskyffel. Igen en sprutburk och dem målade jag i ljusblå färg och lade upp skyffeln och grepen i kors påminnande om den över hela världen kända symbolen för matställe.

Detta gillade inte någon lokal bandit. En morgon då jag kom till jobbet var denna installation nerriven. Grepen låg i en buske men skyffeln var spårlöst försvunnen. Jag anmälde skadegörelsen. Så
att om någon ser denna skyffel så är det ett stöldgods och anmälan bör gå till domstol.
Nu for jag till Fiskarboden och köpte en viltkamera. Jag skall ha tag i vandalen tänkte jag! Placerade den så i ett blåbärssnår en bit ifrån skylten. Två veckor efter det var kameran stulen.
Den kan lämnas tillbaka nu, ställ den på min trappa!

En annan kriminell historia. Denna typ av pingvinskylt fick jag skaffa på nytt 3 gånger. Alla gångerna var de stulna.
En höstdag då jag körde på den åländska landsbygden fick jag plötsligt se en liknande pingvinskylt men med information påtextad om att här pågick älgjakt. Jo just jo tänkte jag!

Mitt nya vykort Uffe på Berget

Ett anrikt café bör ju ha ett vykort över stället och sådana har ju funnits alltsedan dess början från Uffe på berget. Där fanns då bara en mängd vykort av tornet.
Jag tillverkade så ett eget i två olika upplagor och här är det ena.
Varje säsong sålde jag över 1000 olika vykort från Åland. Jag hade av en lokal vykortsförsäljare på kommission ett stort urval vykort ifrån Ålands olika kommuner och dess sevärdheter.
Många skrev flera tiotals vykort som de ville ha stämplade med caféets egen stämpel.
På kassadisken fanns en låda där kunderna kunde sätta in sina skrivna och frankerade vykort och jag lovade föra dem till posten varje kväll. Så gjordes även med några få undantag.

Här ett vykort från caféet från tidigt 1970-tal. Man kan se de bergfasta borden målad i gult, rött och blått, de åländska färgerna.
Jag målade så dessa bord och bänkar i samma nyans men det gillades inte av senare arrendatorer för numera är de bruna igen.

Ägaren av caféet Ulf Gryssner visar mig hur man hissar flaggorna.

Då tiden började närma sig för beställning av varor för försäljning tog jag kontakt med Hartwalls representant för Åland. Det visade sig då att jag skulle inte få några varor om jag inte hade en inregistrerad firma eller bolag.
I all hast fick jag besöka Länstyrelsen i Mariehamn, dess registerbyrå och frågan ställdes: vad är firmanamnet? Oj då, det kom plötsligt! Café Johan sade jag. Nej det går inte svarade man, det namnet är upptaget! Johans Café då? Detta godkändes. Ingen annan hade det namnet. På kundens kvitton stod så detta firmanamn. I det namnet hade jag moms och skatteredovisning samt alla varuinköp. Via det kortet kunde jag inköpa produkter ifrån Alko med returrätt för hela flaskor. Däremot var priset detsamma som för övriga kunder.

Min livskamrat denna tid var Marina Sapronova och vi kom överens om att hon arbetar i köket och jag vid kassan. Så fungerade vi då i två säsonger åren 2013-2014.
Vi diskuterade vilket typ av mat vi skulle servera och vilket var vårt kaffebröds sortiment.
Under vintern 2013 berättade jag om den åländska pannkakan och vi gjorde provtillverkningar.

De åländska lokaltidningarna ville förstås komma på besök.
Här från en av dem med rubrik: "uffe" bjuder på utsikt och lite ryskt.
Jag berättar här att det kommer att finnas en blandning av ryskt och åländskt.
På menýlistan står rysk seljanka, pelminer och inbakta köttbullar på ryskt vis tillsammans med smörstekt åländsk abborre och vanlig pannbiff.

Kraftig marknadsföring
Från mina tidigare jobb visste jag att för att nå ut till de bredare massorna fordras kontinuerlig marknadsföring.
Jag gjorde upp med lokaltidningarna om detta och införde veckovis denna typ av annonsering.
Varje vecka skulle något framgå vad vi sysslade med. Och detta gav resultat, över förväntan.
På menýn: Åländsk nyfångad fisk, smörstekt sik och forell 8 e portionen.
Dansbandsduon Johan och Boje.
Vi vägrar stänga öppet varje dag fram till 8 september.

En dag i juli den första sommaren stod plötsligt en dam vid kassan och ville köpa 8 stycken åländska pannkakor och dessa skulle vara insatta i lådor. Ahaa, tänkte jag, jag tror jag förstår! Det skulle visa sig att det var utsända från tidningen Nya Åland och de skulle nämligen utföra ett smaktest. Vem hade den godaste åländska pannkakan?
Vet ni hur det gick? Vi vann tävlingen. Av tio försäljare av Ålands pannkaka hade vi den godaste.

Vad var då hemligheten. Till en del kan jag förklara. Den gjordes på helmjölk, en viss sorts mannagryn som såldes i K-handeln, exakt rätt mängd kardemumma, en åländsk sviskonkräm som även innehöll russin. Det visade sig nämligen att russinen utjämnade krämens smak och gjorde den aningen sötare. Har man endast plommon blir den lätt för surstark i smaken. Mannagrynen skulle det visa sig ha olika kvalité från affären. Jag kom underfund med att den frå K-butiken var bäst. Detta gryn höjde sig bäst vid ugnsstekningen.

Ur en plåt som gräddades skar jag sedan upp 28 pannkakor. Dagsförsäljningen under juli och augusti månader låg på ca 100 pannkakor. Under varje säsong såldes över 8000 pannkakor.

Ålandspannkakor samt ett tvärsnitt av de övriga kaffebrödssortimentet.

Princesstårtor tillverkade av Ålandsbagaren, ÅCA-s bageri, numera upphörd tillverkning.
Ett problem med denna firma var att de packade dem för trångt i lådorna så att de skadades vid framsättning. En kund tar inte en bakelse om den är minsta lilla skadad i kanten.

Berlinermunkarna var väldigt populära, tillverkade av samma bageri. Även här var problemet, de packades för nära så att glasyren slog i varandra och kunden gillade inte. Dessa munkar var väldigt populära bland de finländska skolbarnen.

Såhär kunde det se ut i bakelsekylskåpet, hela skåpet fullt då vi började. Det fanns två sådana kylskåp i köket.

Ett populärt kaffebröd var bagare Wirtas jordbubbswienerbröd. Dessa finns säkert till salu i dag i hans senare startade Café Iwa.


Vi tog även kanelbullar ifrån Johannas Hembakta, av dem har jag tyvärr ingen bild sparad. Varje morgon for jag via Kvarnbo och hämtade dem.

Förrätter som väntar på en grupp

Som jag skrev i början satsade vi mycket på "redig mat" inte bara lätta luncher och smörgåsar.
Vi snickrade ihop en meny bestående av ryska maträtter och åländsk rätter med stekt fisk.

Den ryska Seljankan och några andra ryska rätter drog första året många åländska kunder.
Men då Ryssland invaderade Krim tog det stopp inför andra säsongen. Ingen ålänning ville därefter äta rysk mat. Man hämnades på oss så att säga. Då övergick vi till endast åländsk husmanskost. Jag utökade inköpen ifrån två åländska fiskare. Jag inköpte helst "byxade" filéer, alltså färdigt fileade och då av abborre och sik. Mina stående leverantörer av fisk var Karl-Anders Lindholm i Högbolstad och Benny Holmström i Tengsödavik.

 Dessa två fiskrätter blev en succe! Jag inköpte varje gång 30 kilo filéer som levererades till caféet. Dessutom inköpte jag hel lax samt laxfiléer ifrån Benny samt från det åländska fiskföretaget Chipsters. Jag filéade den hela laxen och öringen för nedfrysning samt benen och renset för laxsoppa.

De ryska grupperna ville ha en pannkaka som förrätt och stekt fisk som huvudrätt. Kaffe tillkom förstås. De gillade enormt Stallhagens öl och detta öl for jag och hämtade med min bil direkt ifrån bryggeriet. Märklig, de kom från Ukraina, Estland och Lettland och frågade direkt efter Stallhagen. Stallhagen hörde man överallt.

Ålandspannkakor som väntar på en grupp


En sak jag hade lärt mig som tidigare föreståndare för museibutiken på Ålands Jakt och fiskemuseum var att resande och grupper vill gärna ha något med som minne. Vykort i all ära men man vill t.ex köpa en liten sak som även cykelturister kan bära med sig.

Jag kände då till leverantörer inom detta gebit. Det var den stora svenska grossisten Nordic Souvenir.
Med dess lokala åländska försäljare gjorde jag så upp om leveranser. Hon hade tidigare levererat åt mig på muséet i Eckerö.

Jag funderade länge hur jag skulle få dessa varor framsatta. Då kom jag på att jag hemma i garaget har en gammal kärlhylla. Den passade bra för de olika souvenirerna. De produkter jag beställde var
muggar, små fat, snapsglas, fingerborgar, kramdjur och kepsar. De flesta fick jag med åländska bildmotiv.
Av en åländsk affärsman fick jag vykort på kommission så jag beställde in massor av dem med motiv från olika kommuner. Ställningen fick jag även till låns och den rymde alla motiv.

Dessutom visste jag att många vill köpa någon liten bok om Åland med pris under 10 e.
Kylskåpsmagneter är en mycket lättsåld produkt. Dessa lade jag upp på en gammal ugnsplåt som hängde på en av stolparna. Jag sålde 800 stycken sådana varje år.

En annan typ av produkter var åländskt tillverkad honung, olika slag av marmelader från havtorn, och senap tillverkad i Godby.
En produkt som gick förvånansvärt bra åt var spelkort med åländska motiv och exempel på olika växtbilder.
Som bilden visar höll jag även öppet för konstnärer att visa sina verk. Här en utställning av en rysk kvinnas konst.

Detta var en vanlig syn under heta sommarförmiddagar. Kärran som jag kuskade upp varor med ifrån lastbryggan. Jag minskade i vikt första året med nära 20 kilo.
Värst var alla läskedryckslådor. Denna väg tog sedan även soporna till de olika tunnorna som stod intill.

En plåga var getingarna. De hade en bälla strax ovan bakdörren in till köket. En dag slog jag ihjäl hundratals getingar med en flugsmälla.

En annan plåga var den stora mängd skadegörelser som traktens ungdomar gjorde kvälls och nattetid.
Det började redan första veckorna innan vi alls startat. En dag hade några kastat ned ett gammalt kylskåp nedanför stupet intill tornet.
En dag då jag kom på jobb hade man slagit sönder ett av caféborden ute som jag just dagen före hade reparerat.
En annan dag hade man kastat fem råa ägg upp emot en av fönsterrutorna och de torkade snabbt fast i sommarsolen. Det tog mig flera timmar att reda upp detta.
En dag hade någon bajsat i urinlavoaren på utedasset. Jag skruvade då in hänglås på dörrarna.
En dag låg det några toarullar nedkastade över stupet ovan tunneln emot bron. De hängde där  emot vägen.
Tre gånger hade man kastat en mängd golfbollar upp emot caféet. Dessa fick jag söka reda på. Sålde dem sedan i caféet för 1 euro styck.

Några kvällar anordnade jag danstillställning vid caféet. Borden städades undan och Boje Eriksson och jag skötte om dansmusiken. Vi spelade den tiden tillsammans och hann med det i 15 års tid.

Sista dagen i september år 2014 såg lagret ut såhär.
Två års tid som caféinnehavare hade tagit sin ända.

Jag hade kokat cirka 18000 kaffekoppar och sålt cirka 17000 Ålandspannkakor under dessa två säsonger.

Höstskymning på Uffe på berget. 

I september år 2014

I slutet av juli år 2013 utförde tidningen Nya Åland en test. Vem av Ålands kaféer har och serverar den godaste ålandspannkakan? 

Rubriken i tidningen var sedan, Bästa ålandspannkakan är utsedd! 

I smakpanelen satt Frans Jansson, Teijo Ristola, Linnea Friman och Haidi Bäck som provåt sig igenom tio olika pannkakor.

I dag ägnar sig Nya Åland åt en viktig angelägenhet för många ålänningar, och något en turist knappast kan undvika. Ålandspannkakan finns överallt och har tusen ansikten. Polismästaren Teijo Ristola och tra andra panelmedlemmar ställde upp för att reda ut konflikten, efter sommarens rabalder med tillhörande polisinsats kring Jan Karlsgårdens ålandspannkaka. Efter det stora blindtestet av tio olika sorter häpnade panelen själv över resultatet. Vinnarna var både otippade och otypiska.

Reportaget på sidorna 10-11

Uffe på bergets pannkaka vann med 11 poäng och Soltuna ble tvåa med 10 poäng.

Reportage inne i tidningen

Nya Ålands STORA pannkakstest. 

Efter ett polisingripande vid jan karlsgården och upprörda läsarreaktioner efteer ett påstått felaktigt recept i fredagens tidning. Nya Åland beslöt sig för att gå till botten med landspannkakan. Blindtestet visar tydligt att vinnaren är solklar. Och solgul. 

Till tävlingen hade även infogats en hemlig gästpannkaksbakare, Per-Olof Jansson. Jag gör mycket pannkaka jag säger han. Hans tallrik fick 13 poäng. Men då hans inte var ifrån ett försäljningsställe vann han inte den officiella tävlingen.

Nå vad var motivationen för att vi vann?

Uffe på berget, Finström Sammanlagt 11 poäng.

Kommentar: Lite för blöt, men god smak. Intressant sviskonkräm. Den fick bäst betyg trots att en testare menade att krämen såg "lite oaptitlig ut"

Jag kan säga själv att det berodde på att vi satte in lite russin i krämen, konsistensen blev lite soppaktig.

Som jag tidigare påpekat gillar jag själv inte de tjock grötiga hårda sviskonröran som de flesta serverar.

Den blir för stabbig och sur i smaken.

Serverat i Godby den 5.9. 2020

Johan G. Granlund