Jag vill nu berätta om min tid som caféinnehavare och ja, faktiskt som krögare, på ett av Ålands
välkändaste utflyktsmål, Uffe på berget.
Det var hösten 2012 som i tidningen Åland ingick en annons om att intresserade av att hyra rörelsen kunde vända sig till Ulf Gryssner och anmäla sitt intresse. Då jag kände honom sedan tidigare och vad jag förstod kände han mig föll min ansökan i god jord och förberedelserna för detta projekt kunde påbörjas. Jag bodde vid tillfället i Sankt Petersburg, eller om vi säger så vistades där inom ramen för halvårsvisa visumtider därstädes i ett litet stadsliknande samhälle vid namn Hvoine.
Han sände mig kontraktsförslag som jag accepterade och vi gjorde avtal. I avtalet framgick att jag driver caféverksamheten men entréavgifterna för besök i tornet tillfaller honom.
Utsikt från tornet Höga C vid Uffe på Berget.
Som den påhittiga person Uffe är hittar han alltid fina namn på sina verksamheter.
Att jag redan var pensionär sedan två år tillbaka hindrade mig inte ifrån att sätta igång. Vad skulle då göras, vilka tillstånd borde införskaffas, vilka certifikat behövdes för mat och alkoholservering, vilka leverantörer kontaktas, hur fixar man en betalterminal, vad är wifi, vem skall sköta min bokföring, hur blir det med momsredovisning, avtal med banken om betalterminal, måste jag ha egen firma och hur ordnar man det, vad skall vi servera, hur gör man en Ålandspannkaka, vad är en caffe latte, vilken matprofil skall jag ha, hur sköta marknadsföringen, personalbehov och försäkringar? Ja det fanns flera tiotals frågor.
Jag hade ju tidigare i bagaget en kunskap om försäljning, personal och försäkringsbehov och allt det s.k lagstadgade ifrån mina tidigare yrken men många saker var helt nytt för mig förstås.
Vad i herrans namn har jag satt mig in i för situation tänkte jag ibland? Ett tag trodde jag att jag blivit tokig. Men som jag här vill visa, så kämpade jag mig igenom och jag kan säga att det blev en fantastisk succé. Aldrig har så mycket mat och dryck serverats där tidigare. Köerna var ibland timtals, ja de sträckte sig stundtals ner till berget och bilarna hade svårt att få rum på parkeringen. Att äta och dricka själv var omöjligt ibland.
Inför planeringen förstod jag även att den åländska skattebyrån behövde kontaktas. Kanske det finns någon förskottsskatt som bör betalas?
Jag kontaktade då skattebyrån och den person som handhade Finströms skattefrågor. Vid ifyllande av en blankett för skatten frågade tjänstemannen: nå vad har du tänkt för omsättning? Ja, svårt att säga men jag har tänkt mig ... tusen euro, svarade jag. Va, sade hon? Det kan jag då aldrig tro! Men då året var slut skulle det visa sig att jag hade prickat in nästan den exakta summan.
Intyg för B-rättigheter
Under vintern 2013 genomgick jag vid Ålands Yrkesgymnasium en kurs för att erhålla tillstånd för alkoholservering. Vid tentamen ställdes 40 frågor och jag hade endast fem fel och här är intyget.
Jag fick sälja öl och lättvin upp till 21 % alkoholhalt. Detta under vissa förbehåll och till dem skall jag återkomma lite längre fram i artikeln.
Hygienpass
Inom samma instituts överinseende skulle jag även gå igenom utbildning för att erhålla hygienpass.
I tentamen ställdes även här 40 frågor och jag hade endast 1 fel. Det var den första frågan som i sig var på gränsen till en "slamkrypare" emedan frågan kunde besvaras på två olika sätt. Det handlade om huru en använd disktrasa skulle behandlas.
Renoveringen av skyltarna
Skylten som visar vägen till torrdasset. Der Die Dass. Där är dasset. Ett oslagbart namn i sammanhanget som endast en svenskspråkig kan skratta åt.
Namnet Uffe på berget, ett mycket fyndigt namn på stället. Leder tankarna till en välkänd monolog:
Jeppe på berget
Under våren var det så att sätta igång med renoveringen av stället. Det var kan jag säga i ganska miserabelt skick. Alla skyltar var ruttna och hade inte målats på många år. Jag skruvade ned dem och tog hem bokstäverna för vitmålning. Jag minns att jag hade köksgolvet fullt av bokstäver som torkade framför öppna spisen. Nya trästommar i impregnerat virke införskaffades från brädhandeln. Köket grundrenoverades och vi slet ut allt gammalt som fanns där tidigare och dit lades ny golvmatta. Uffe var hygglig och han frågade mig: hur vill du ha köket? Gärna med en "arbetsö" mitt i köket och med en fläkt i taket tänkte jag mig. En ny gasplatta införskaffades för stekningen.
Kökets diskmaskin gick bara varannan gång och långt in i maj fick vi diska för hand. Varmvattenberedaren var en gasgrunka som inte funkade. Vi fick värma vatten på spisen. Nåja dessa attiraljer utbyttes senare.
I diskussionerna med ÅMHM, den åländska tillsynsmyndigheten för servering och dylik verksamhet ställde mig frågan hur jag kunde ingärda området för alkoholförsäljning och dess förtäring. Man talade om att ingärda med någon form av staket eller rep.
Jag funderade ett par nätter och plötsligt en morgon dök svaret upp i mitt huvud.
Utanför invid västväggen fanns några träbyttor med vissnade blommor från fjolåret. Ahaa tänkte jag, där står dom ju! De får bli markering för området! Jag målade då en skräckinjagande grimaserande figur på byttan och målade en skylt på ett flertal språk.
INGEN ALKOLFÖRTÄRING BAKOM MIN RYGG! stod det på skyltarna. Och undret skedde, man godkände min idé.
Vid mitt senaste besök där våren 2020 stod dessa ännu kvar på sina ställen.
Vid infarten till caféet finns en informationsskylt. Den är utformad enligt standarden för åländsk turistinformation.
Jag hade i mina skrotgömmor ett lock som hört till ett oljefat. Det tyckte jag passade som extra vägvisare. Den sprutmålades i blått och med vita bokstäver målade jag vägen till caféet. Ifrån den åländske agenturen för Valios glass fick jag en pingvinskylt som stod och vajade i vinden.
Som den burleska skämtare jag ibland kan vara ville jag även visa att detta var vägen till ett matställe.
I samma skrotlager hittade jag en gammal ladugårdsgrep och sandskyffel. Igen en sprutburk och dem målade jag i ljusblå färg och lade upp skyffeln och grepen i kors påminnande om den över hela världen kända symbolen för matställe.
Detta gillade inte någon lokal bandit. En morgon då jag kom till jobbet var denna installation nerriven. Grepen låg i en buske men skyffeln var spårlöst försvunnen. Jag anmälde skadegörelsen. Så
att om någon ser denna skyffel så är det ett stöldgods och anmälan bör gå till domstol.
Nu for jag till Fiskarboden och köpte en viltkamera. Jag skall ha tag i vandalen tänkte jag! Placerade den så i ett blåbärssnår en bit ifrån skylten. Två veckor efter det var kameran stulen.
Den kan lämnas tillbaka nu, ställ den på min trappa!
En annan kriminell historia. Denna typ av pingvinskylt fick jag skaffa på nytt 3 gånger. Alla gångerna var de stulna.
En höstdag då jag körde på den åländska landsbygden fick jag plötsligt se en liknande pingvinskylt men med information påtextad om att här pågick älgjakt. Jo just jo tänkte jag!
Mitt nya vykort Uffe på Berget
Ett anrikt café bör ju ha ett vykort över stället och sådana har ju funnits alltsedan dess början från Uffe på berget. Där fanns då bara en mängd vykort av tornet.
Jag tillverkade så ett eget i två olika upplagor och här är det ena.
Varje säsong sålde jag över 1000 olika vykort från Åland. Jag hade av en lokal vykortsförsäljare på kommission ett stort urval vykort ifrån Ålands olika kommuner och dess sevärdheter.
Många skrev flera tiotals vykort som de ville ha stämplade med caféets egen stämpel.
På kassadisken fanns en låda där kunderna kunde sätta in sina skrivna och frankerade vykort och jag lovade föra dem till posten varje kväll. Så gjordes även med några få undantag.
Här ett vykort från caféet från tidigt 1970-tal. Man kan se de bergfasta borden målad i gult, rött och blått, de åländska färgerna.
Jag målade så dessa bord och bänkar i samma nyans men det gillades inte av senare arrendatorer för numera är de bruna igen.
Ägaren av caféet Ulf Gryssner visar mig hur man hissar flaggorna.
Då tiden började närma sig för beställning av varor för försäljning tog jag kontakt med Hartwalls representant för Åland. Det visade sig då att jag skulle inte få några varor om jag inte hade en inregistrerad firma eller bolag.
I all hast fick jag besöka Länstyrelsen i Mariehamn, dess registerbyrå och frågan ställdes: vad är firmanamnet? Oj då, det kom plötsligt! Café Johan sade jag. Nej det går inte svarade man, det namnet är upptaget! Johans Café då? Detta godkändes. Ingen annan hade det namnet. På kundens kvitton stod så detta firmanamn. I det namnet hade jag moms och skatteredovisning samt alla varuinköp. Via det kortet kunde jag inköpa produkter ifrån Alko med returrätt för hela flaskor. Däremot var priset detsamma som för övriga kunder.
Min livskamrat denna tid var Marina Sapronova och vi kom överens om att hon arbetar i köket och jag vid kassan. Så fungerade vi då i två säsonger åren 2013-2014.
Vi diskuterade vilket typ av mat vi skulle servera och vilket var vårt kaffebröds sortiment.
Under vintern 2013 berättade jag om den åländska pannkakan och vi gjorde provtillverkningar.
De åländska lokaltidningarna ville förstås komma på besök.
Här från en av dem med rubrik: "uffe" bjuder på utsikt och lite ryskt.
Jag berättar här att det kommer att finnas en blandning av ryskt och åländskt.
På menýlistan står rysk seljanka, pelminer och inbakta köttbullar på ryskt vis tillsammans med smörstekt åländsk abborre och vanlig pannbiff.
Kraftig marknadsföring
Från mina tidigare jobb visste jag att för att nå ut till de bredare massorna fordras kontinuerlig marknadsföring.
Jag gjorde upp med lokaltidningarna om detta och införde veckovis denna typ av annonsering.
Varje vecka skulle något framgå vad vi sysslade med. Och detta gav resultat, över förväntan.
På menýn: Åländsk nyfångad fisk, smörstekt sik och forell 8 e portionen.
Dansbandsduon Johan och Boje.
Vi vägrar stänga öppet varje dag fram till 8 september.
En dag i juli den första sommaren stod plötsligt en dam vid kassan och ville köpa 8 stycken åländska pannkakor och dessa skulle vara insatta i lådor. Ahaa, tänkte jag, jag tror jag förstår! Det skulle visa sig att det var utsända från tidningen Nya Åland och de skulle nämligen utföra ett smaktest. Vem hade den godaste åländska pannkakan?
Vet ni hur det gick? Vi vann tävlingen. Av tio försäljare av Ålands pannkaka hade vi den godaste.
Vad var då hemligheten. Till en del kan jag förklara. Den gjordes på helmjölk, en viss sorts mannagryn som såldes i K-handeln, exakt rätt mängd kardemumma, en åländsk sviskonkräm som även innehöll russin. Det visade sig nämligen att russinen utjämnade krämens smak och gjorde den aningen sötare. Har man endast plommon blir den lätt för surstark i smaken. Mannagrynen skulle det visa sig ha olika kvalité från affären. Jag kom underfund med att den frå K-butiken var bäst. Detta gryn höjde sig bäst vid ugnsstekningen.
Ur en plåt som gräddades skar jag sedan upp 28 pannkakor. Dagsförsäljningen under juli och augusti månader låg på ca 100 pannkakor. Under varje säsong såldes över 8000 pannkakor.
Ålandspannkakor samt ett tvärsnitt av de övriga kaffebrödssortimentet.
Princesstårtor tillverkade av Ålandsbagaren, ÅCA-s bageri, numera upphörd tillverkning.
Ett problem med denna firma var att de packade dem för trångt i lådorna så att de skadades vid framsättning. En kund tar inte en bakelse om den är minsta lilla skadad i kanten.
Berlinermunkarna var väldigt populära, tillverkade av samma bageri. Även här var problemet, de packades för nära så att glasyren slog i varandra och kunden gillade inte. Dessa munkar var väldigt populära bland de finländska skolbarnen.
Såhär kunde det se ut i bakelsekylskåpet, hela skåpet fullt då vi började. Det fanns två sådana kylskåp i köket.
Ett populärt kaffebröd var bagare Wirtas jordbubbswienerbröd. Dessa finns säkert till salu i dag i hans senare startade Café Iwa.
Vi tog även kanelbullar ifrån Johannas Hembakta, av dem har jag tyvärr ingen bild sparad. Varje morgon for jag via Kvarnbo och hämtade dem.
Förrätter som väntar på en grupp
Som jag skrev i början satsade vi mycket på "redig mat" inte bara lätta luncher och smörgåsar.
Vi snickrade ihop en meny bestående av ryska maträtter och åländsk rätter med stekt fisk.
Den ryska Seljankan och några andra ryska rätter drog första året många åländska kunder.
Men då Ryssland invaderade Krim tog det stopp inför andra säsongen. Ingen ålänning ville därefter äta rysk mat. Man hämnades på oss så att säga. Då övergick vi till endast åländsk husmanskost. Jag utökade inköpen ifrån två åländska fiskare. Jag inköpte helst "byxade" filéer, alltså färdigt fileade och då av abborre och sik. Mina stående leverantörer av fisk var Karl-Anders Lindholm i Högbolstad och Benny Holmström i Tengsödavik.
Dessa två fiskrätter blev en succe! Jag inköpte varje gång 30 kilo filéer som levererades till caféet. Dessutom inköpte jag hel lax samt laxfiléer ifrån Benny samt från det åländska fiskföretaget Chipsters. Jag filéade den hela laxen och öringen för nedfrysning samt benen och renset för laxsoppa.
De ryska grupperna ville ha en pannkaka som förrätt och stekt fisk som huvudrätt. Kaffe tillkom förstås. De gillade enormt Stallhagens öl och detta öl for jag och hämtade med min bil direkt ifrån bryggeriet. Märklig, de kom från Ukraina, Estland och Lettland och frågade direkt efter Stallhagen. Stallhagen hörde man överallt.
Ålandspannkakor som väntar på en grupp
En sak jag hade lärt mig som tidigare föreståndare för museibutiken på Ålands Jakt och fiskemuseum var att resande och grupper vill gärna ha något med som minne. Vykort i all ära men man vill t.ex köpa en liten sak som även cykelturister kan bära med sig.
Jag kände då till leverantörer inom detta gebit. Det var den stora svenska grossisten Nordic Souvenir.
Med dess lokala åländska försäljare gjorde jag så upp om leveranser. Hon hade tidigare levererat åt mig på muséet i Eckerö.
Jag funderade länge hur jag skulle få dessa varor framsatta. Då kom jag på att jag hemma i garaget har en gammal kärlhylla. Den passade bra för de olika souvenirerna. De produkter jag beställde var
muggar, små fat, snapsglas, fingerborgar, kramdjur och kepsar. De flesta fick jag med åländska bildmotiv.
Av en åländsk affärsman fick jag vykort på kommission så jag beställde in massor av dem med motiv från olika kommuner. Ställningen fick jag även till låns och den rymde alla motiv.
Dessutom visste jag att många vill köpa någon liten bok om Åland med pris under 10 e.
Kylskåpsmagneter är en mycket lättsåld produkt. Dessa lade jag upp på en gammal ugnsplåt som hängde på en av stolparna. Jag sålde 800 stycken sådana varje år.
En annan typ av produkter var åländskt tillverkad honung, olika slag av marmelader från havtorn, och senap tillverkad i Godby.
En produkt som gick förvånansvärt bra åt var spelkort med åländska motiv och exempel på olika växtbilder.
Som bilden visar höll jag även öppet för konstnärer att visa sina verk. Här en utställning av en rysk kvinnas konst.
Detta var en vanlig syn under heta sommarförmiddagar. Kärran som jag kuskade upp varor med ifrån lastbryggan. Jag minskade i vikt första året med nära 20 kilo.
Värst var alla läskedryckslådor. Denna väg tog sedan även soporna till de olika tunnorna som stod intill.
En plåga var getingarna. De hade en bälla strax ovan bakdörren in till köket. En dag slog jag ihjäl hundratals getingar med en flugsmälla.
En annan plåga var den stora mängd skadegörelser som traktens ungdomar gjorde kvälls och nattetid.
Det började redan första veckorna innan vi alls startat. En dag hade några kastat ned ett gammalt kylskåp nedanför stupet intill tornet.
En dag då jag kom på jobb hade man slagit sönder ett av caféborden ute som jag just dagen före hade reparerat.
En annan dag hade man kastat fem råa ägg upp emot en av fönsterrutorna och de torkade snabbt fast i sommarsolen. Det tog mig flera timmar att reda upp detta.
En dag hade någon bajsat i urinlavoaren på utedasset. Jag skruvade då in hänglås på dörrarna.
En dag låg det några toarullar nedkastade över stupet ovan tunneln emot bron. De hängde där emot vägen.
Tre gånger hade man kastat en mängd golfbollar upp emot caféet. Dessa fick jag söka reda på. Sålde dem sedan i caféet för 1 euro styck.
Några kvällar anordnade jag danstillställning vid caféet. Borden städades undan och Boje Eriksson och jag skötte om dansmusiken. Vi spelade den tiden tillsammans och hann med det i 15 års tid.
Sista dagen i september år 2014 såg lagret ut såhär.
Två års tid som caféinnehavare hade tagit sin ända.
Jag hade kokat cirka 18000 kaffekoppar och sålt cirka 17000 Ålandspannkakor under dessa två säsonger.
Höstskymning på Uffe på berget.
I september år 2014
I slutet av juli år 2013 utförde tidningen Nya Åland en test. Vem av Ålands kaféer har och serverar den godaste ålandspannkakan?
Rubriken i tidningen var sedan, Bästa ålandspannkakan är utsedd!
I smakpanelen satt Frans Jansson, Teijo Ristola, Linnea Friman och Haidi Bäck som provåt sig igenom tio olika pannkakor.
I dag ägnar sig Nya Åland åt en viktig angelägenhet för många ålänningar, och något en turist knappast kan undvika. Ålandspannkakan finns överallt och har tusen ansikten. Polismästaren Teijo Ristola och tra andra panelmedlemmar ställde upp för att reda ut konflikten, efter sommarens rabalder med tillhörande polisinsats kring Jan Karlsgårdens ålandspannkaka. Efter det stora blindtestet av tio olika sorter häpnade panelen själv över resultatet. Vinnarna var både otippade och otypiska.
Reportaget på sidorna 10-11
Uffe på bergets pannkaka vann med 11 poäng och Soltuna ble tvåa med 10 poäng.
Reportage inne i tidningen
Nya Ålands STORA pannkakstest.
Efter ett polisingripande vid jan karlsgården och upprörda läsarreaktioner efteer ett påstått felaktigt recept i fredagens tidning. Nya Åland beslöt sig för att gå till botten med landspannkakan. Blindtestet visar tydligt att vinnaren är solklar. Och solgul.
Till tävlingen hade även infogats en hemlig gästpannkaksbakare, Per-Olof Jansson. Jag gör mycket pannkaka jag säger han. Hans tallrik fick 13 poäng. Men då hans inte var ifrån ett försäljningsställe vann han inte den officiella tävlingen.
Nå vad var motivationen för att vi vann?
Uffe på berget, Finström Sammanlagt 11 poäng.
Kommentar: Lite för blöt, men god smak. Intressant sviskonkräm. Den fick bäst betyg trots att en testare menade att krämen såg "lite oaptitlig ut"
Jag kan säga själv att det berodde på att vi satte in lite russin i krämen, konsistensen blev lite soppaktig.
Som jag tidigare påpekat gillar jag själv inte de tjock grötiga hårda sviskonröran som de flesta serverar.
Den blir för stabbig och sur i smaken.
Serverat i Godby den 5.9. 2020
Johan G. Granlund
