Glädjekvarteren runt Bomarsunds gård i början av 1900-talet

Bomarsunds gårds huvudbyggnad i dag
Foto ur Kulturhistoriska fastigheter på Åland

Jag brukar på frågan om var jag hittar alla mina historiska uppslag hänvisa till det berömda bananskalet. Aldrig har väl det talesättet fått större relevans än i följande artikel. Då jag gick igenom Sunds häradsrätts dombok för år 1904 i min forskning om mordet på Kastelholms kungsgård och avslutade det, vände jag några blad till och framför mig öppnade sig Pandoras ask.
"Vad i alla dagar är detta" !?
Jo, det skulle visa sig att jag fick svänga på klacken och på nytt gå in i tingssalen på Granlunds i Finby.

Tingsstaden, Granlunds gård i Finby.

Denna rövarhistoria har jag nu i tre veckors tid försökt bringa klarhet i. Här framträdde en handfull unga sjömans- och emigrantfruar, torparkvinnor och pigor som levde livets glada dagar.

Aldrig har väl uttrycket "Kom in, kom in, min man är på sjön" varit mera relevant! Vi skall nu i ett antal tingsförrättningar från oktober år 1904 fram till april år 1905 få en inblick i vad som hände.

Tidstypiska sjömän ombord, det enda nöjet ett handklaver.
Personerna på bild har inget med artikeln att göra


I stort sett hände följande:
Bomarsunds gård var denna tid för åländska förhållanden en stor gård, ägd av landskapet, men ändå inte kungsgård, då arrenderad av Reinhold Rosenberg. Den Rosenbergska släkten har i flera generationer arrenderat gården. Här arbetade ett antal pigor och drängar och olika statarfamiljer bodde i gårdens närhet.

Vy från "Janses backan", över området som förr kallades Skarpans, ett vidsträckt område som låg på andra sidan om Finby ström vi ser i fjärran. Dit hörde även det område vi i dag benämner Norra Bomarsund. De händelser vi här läser om här utspelade sig i dessa områden. Många av torp och statarstugorna är försvunna men några finns kvar.

I bygden runt gården växte med åren som svampar ur jorden upp små torpställen, från vilka man fick sin mjölk av den enda kon och av grisen fick man sitt fläsk. Man utförde också dagsverken på gården och kvinnor och barn hade mycket att göra i ladugård och på äng. Från det finska fastlandet kom kontinuerligt nya människor och de namn som figurerar i dessa tingsprotokoll är för längesedan bortflyttade och bortglömda eller ingått i andra släkter och bytt namn. Några släktnamn finns kvar.

Vi stöter på personer som Niskanen, Tamminen, Koskinen, Virtanen, Salonen, Laakso och Taveri. Men här finns också rent åländska namn som Jansson, Efraimsson, Andersson, Johansson, Sundman, Lundgren, Lindgrén, Ingman och Sundqvist.

Två kvinnor skall här visa sig vara huvudrollsinnehavare och jobbade i par, Elvira Wilhelmina, kallad "Mina", Jansson och Augusta Efraimsson. Elvira bedrev en slags massageinrättning, och hon benämns i tingsprotokollen som "gniderska" och Augusta skötte om brännvinsframställningen och försäljningen i bygden. Båda var gifta med sjömän och båda hade fyra barn i stugan.
Vid sidan av gnidarverksamheten skötte Elvira även en verksamhet som "fosterfördrivare" och båda hade även ombesörjt sina egna fosterfördrivningar.

De skall båda figurera i ett flertal brottshärvor som till sist slutade i katastrof. De får vintern 1905
"i huvudet" att plundra ett par Vårdöskutor, briggen Astrea samt skeppet Express, som ligger för vinterförvaring i isen i en vik i Lumparland. Spåren efter kälkarna leder polisen till deras hem i Skarpans numera Norra Bomarsund. De döms vardera till 9 månaders fängelse som de avtjänar i tukthus i Åbo. I förbifarten blir de indragna i mål rörande brännvinsminutering, och som motdrag anmäler de en granne Josef Virtanen för stöld och förtal.

Elviras tonåriga styvdotter Anna kallad "Lina" blir på smällen och Elvira visar henne hur hon skall använda "järnkroken" för att få ut fostret. Den stackars dottern döms till 1 år och 6 månaders fängelse i Åbo. Efter fängelsetiden gifter hon sig med en dräng från Gunnarsby, August Aaltonen, men lever blott några år därefter och avlider i 30-årsåldern, troligtvis i sviterna av fängelsetiden. I den vevan dras inför rätta även en torparhustru från Jyssböle in, hon anklagades för "lönnläggande av foster" Hon hade tömt ut fostret och efterbörden i sjön då hon tvättat sängkläderna efter Anna, och borde ha anmält händelsen.

En annan sjömanshustru i grannskapet, även hon med små barn i stugan, Ida Wilhelmina Johansson vars man är i Amerika, får hjälp av Elvira att göra en fosterfördrivning, hon blir frikänd i brist på bevis trots att sådana finns det ganska gott av. Hennes man återvänder och de lever under annat antaget namn många år fram till 1950-talet i Sverige.
Även Elvira försonas med sin man och lever i torpet i Norra Bomarsund ända fram till 1930-talet.

Augusta Efraimssons och Elvira Janssons hemtrakter i Norra Bomarsund, utsikt ifrån Persnäs emot Finby.

Jaa, vem skulle i dag kunna tro det man läser, men detta har hänt.

En sak som förbryllat mig vid genomgången av alla vittnesmål är; Var är alla män? Endast ett enda vittnesmål i fosterfördrivningsmålet ifrån en man, Karl Lundgren. Ett par gånger omtalas bondpatronen själv, Reinhold Rosenberg.

Arrendator Reinhold Rosenberg annonserar ut hästräfsor

Vi sätter igång rättegången.
Till Åland har från fastlandet i början av det nya seklet 1900 kommit en ung hovrättsaskultant som kronolänsman, hans namn är Axel Zacharias Planting. Han har troligtvis vanan inne hur man drar sådana rättegångar men det kan jag säga att han fick mycket att göra här. Han kom ur askan i elden.

Urtima ting i Sunds och Wårdös länsmansdistrikt den 10 oktober år 1904 å tingsstaden Granlunds i Finby.

Vi läser innantill ur rättegångsprotokollet.

På anmälan av allmänne åklagaren i tingslaget Kronolänsmannen Axel Zacharias Planting, föredrogs till åtgärd ett härtill instämdt mål hvaruti Kronolänsmannen tillkännagifvit sig erna  ställa Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken under tilltal för fördrivande av foster, och inställde sig vid i saken skedt upprop såväl åklagaren Planting som Elvira Wilhelmina Jansson personligen.

Elviras frejdebevis
Arbetarehustrun Elvira Wilhelmina Jansson från Skarpans. Född 9.6. 1860, är nattvardsbeerättigad medlem av denna evangelisk - lutherska församling, vaccinerad samt åtnjuter medborgerligt förtroende. Om frejden anteckadt: af häradsrätten i Sunds och Vårdö socknars tingslag 22.1 1901, pliktfälld sjuttioffem mark för 1 resans oloflig brännvinsförsäljning, absolverad en gång för lägersmål
intygas i Sund den 10 oktober 1904 Oskar Eskelin pastor

Polisundersökning gjord av Kronolänsman Axel Planting

Åklagaren åberopade ett av honom uti vid detta ting under paragraf 2 handlagda ärendet ingifvet polisförhörsprotokoll här bifogat under signatur "Mikael" ( vissa protokoll denna tid bar signaturer, kanske någon arkivariefråga).

Efter uppläsandet hvarav åklagaren yrkade Elvira Wilhelmina Jansson som fällande till ansvar för fördrivande av foster, jemte det han om Elvira inlämnade ett frejdebevis, signatur "Hjälpsamma".

I åtalet förehållen bestred Elvira att hon gjort sig skyldig till de henne tillvitade brotten samt emotsåg förty åtalets förkastande såsom obefogat.

Åklagaren anhöll om målets uppskjutande till den 7 november skeende urtima ting emedan han ville framlägga ytterligare bevis i saken.

Samma dag hålles i tingssalen i Finby följande mål.
Ärende "fosterfördrivning och barnamord" emot Sjömanshustrun  Ida Gustava Johansson.

Då häradsrätten till behandling företog ett härtill utsatt mål, deri allmänna åklagaren i tingslaget kronolänsman Axel Planting anmält sig sinnad att åtala Sjömanshustrun Ida Gustava Johansson från Bomarsunds före detta fästningsområde i denna Sunds socken för antingen barnamord eller fosterfördrivning inställde sig vid i saken skett upprop Kronolänsman Planting å tjänstens vägnar samt Ida Gustava Johansson sig personligen

Ida Johanssons frejdebevis
Ida Gustava Johansson ( född Karlsdotter ) från Skarpans, född 24.9. 1874 i Vårdö
Sund den 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Åklagare Planting inlämnade ett polisförhörsprotokoll och ett frejdebevis vilka här intagas och vara så lydande sign. "Maskstugna".

Den åtalade Ida Gustava Johansson uppgav sig vara gift med sjömannen Johan Oskar Johansson vilken för två eller tre år sedan begivit sig på utrikes sjöresor och därifrån ännu ej återkommit men i Maj månad innevarande år funnit sig vara havande efter det hon kort förut haft lägersmål med en främmande mansperson: Att Ida i därpå följande Juli månad överfallits av häftigt blodflöde från könsorganet varför hon av i närheten boende Sjökaptenskan Matilda Rosenberg vars man Reinhold Rosenberg innehade Bomarsunds gästgiveri (gård) anhållit om skjuts till lasarettet i Godby by av Finströms socken för att därstädes söka bot för sjukdomen, men hennes begäran hade av Matilda Rosenberg ej bifallits till följd varav Ida Gustava Johansson nödgats kvarstanna i hemmet och där legat under en veckas tid sjuk i stark feber tills hon en natt då blodflödet åter i högre grad än förut infunnit sig nödgats tillkalla hjälp av sina grannar.

Vid polisförhöret hörda Augusta Efraimsson och Adelina Tamminen: att Ida vid det senare tillfället
avsvimmat och i följd därav icke iaktagit huruvida något annat än blod avgått från henne och hon således ej heller kunde veta om hon råkat ut för missfall och jämte det Ida enständigt bestred sig hava försökt att döda eller fördriva fostret anhåll om att varda från åtalet befriad.

Åklagaren åberopade att i saken vittna vid polisförhöret avhörda Sjömanshustrun Augusta Efraimsson från Bomarsund, vilken på upprop tillstädeskom samt ojävig och välfredad befunnits avlägga vittneseden, hördes och bestyrkte riktigheten av vad vid polisförhöret intygat samt tillade:

Augusta Efraimssons frejdebevis
Sjömanshustrun Augusta Adelina Efraimsson ( född Nordberg ) från Skarpans
född 8.12. 864 i Sottunga
Sund 1 april 1905 Oskar Eskelin pastor

Att den medicin som Ida uppköpt i Mariehamn och vilken hon intagit utgjort: nervdroppar, förkylningsdroppar, kaneldroppar, anisdroppar och peppermyntsdroppar ävensom hon av dem haft en liter var. Att den av vittnet vid polisförhöret omtalade i Idas hem rådande "ruttna lukten" utav vittnet vid samma tillfälle då vittnet lämnat henne sitt bistånd men icke efteråt.

Att Ida icke för vittnet omtalat att hon själv innehade "konsten att fördriva foster" utan att arbetarhustrun Ida Wilhelmina Jansson från Bomarsunds före detta fästningsområde för henne sagt hur det går till. Samt att vittnet icke med bestämdhet kan intyga att Ida skulle för ett år sedan varit havande men att vittnet tyckt henne befunnit sig i slikt tillstånd

På anhållan av åklagare Planting derom tillfrågad berättar vittnet vidare att Ida för någon tid sedan för vittnet såsom orden fallit: Bara det blir mörkt skall jag gå till Ämnäs och då när han (Planting) går ut och pissar så skall jag riva av honom sporrarna. Men detta sade hon sig bara sagt på skämt.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov i målet till nästa urtima ting för inhämtande av ytterligare bevis varpå Rätten beslöt att uppskjuta målet till den 7 november 1904.


Vi är så inne i den nya rättegången som höll även den på Granlunds i Finby och nu träffar vi den tredje damen som ställs till svars för fosterfördrivning samt dödande av foster. Det gäller Anna Mikaelina Jansson. Hon är styvdotter till förut nämnda Elvira Wilhelmina Jansson och har nu för andra gången trots sin ungdom blivit med barn med "en främmande man". Denna Anna är den jag tycker mest synd om. Hon var den enda i hela syndikatet som blev dömd och för dessa anklagelser om fosterfördrivning och dödande av foster. Troligtvis för att hon inte hade små barn i stugan och var det lättaste bytet. Anna förändrade hela tiden sin berättelse i målet för att skydda sin styvmor Elvira att undgå fängelse. Anna dog i 30-årsåldern med största sannolikhet i sviterna av sina upplevelser.

Urtima ting den 7 november å tingsstaden i Finby.
Paragraf 6.
På anmälan av allmänna åklagaren i tingslaget Kronolänsman Axel Planting företogs till fortsatt behandling det vid härstädes i tingslaget den 10:de sistvikne oktober under paragraf 2 av protokollet handlagda men för deri antecknad orsak härtill uppskjutna målet deri kronolänsman Axel Planting under tilltal ställd Pigan Anna Mikaelina Jansson, för fosterfördrivning samt Torparhustrun Gustava Jakobsson från Jussböle by i denna Sunds socken, för lönnläggning av foster och inställde sig härvid såväl Anna Mikaelina Jansson som Gustava Jakobsson personligen.

För att inhämta vidare bevisning i målet emot både Anna och Ida  anhöll så Kronolänsmannen om ytterligare uppskov i målet till den 3:je December 1904.

Däremot fortsatte rättegången emot Elvira Wilhelmina Jansson med vittnesmål av Pigan Emma Taveri som berättade följande: Att Elvira Wilhelmina Jansson för ungefär två år sedan för henne omtalat att efterföljande vittnet Augusta Efraimsson kommit till Elvira och gråtande beklagat sig över att hon var havande och måste "kasta sig i sjön Lumparn" derest Elvira Wilhelmina Jansson icke vilja hjälpa henne att bliva befriad ifrån fostret vartill Elvira skulle skrattande svarat: Tag en krok och drag ut det!
Samt att Elvira någon tid därefter hänsyftande på först nämnda tilldragelse för vittnet yttrat: Nog kom det ut en klump men inte vet jag vad det var.
I anledning av vittnesmålet uppgavs Elvira att folk ofta besökt henne med anhållan om hennes biträde vid fördrivande av foster men att hon städse avslagit deras anhållan varhos Elvira tillagt att orsaken varför mänskligheten i slikt avseende vänt sig till henne varit den att hon plägade syssla med massage.

Vittne Augusta Efraimsson: Att Elvira en gång åt vittnet visat en sju a åtta tum lång krok (ca 20 cm) med vilken hon påstod sig kunna fördriva foster, vilket enligt hennes utsago även kunde åstadkommas medelst gnidning ifall fostret ej var över 4 månader gammalt:

Att vittnet hört åtskilliga både karlar och kvinnor som besökt Elvira omtala det hon skrutit över om nämnda kunskap: samt att Elvira vid något tillfälle för vittnet yttrat: "Om också all annan förtjänst skulle raka sig så kan ingen taga konsten av mig" därmed avsett konsten att fördriva foster.

Nu sammanträdde rätten och beslöt att framskjuta ärendet för dess vidare behandling till den 3:je december.

Inför varje fall av anmälan gjorde Kronolänsman Axel Planting tillsammans med sin poliskonstapel Georg Andersson ett förhör där de uppsökte den misstänkte personen. Vi skall här se på en sådan undersökning de gjorde i Bomarsund emot Ida Wilhelmina Johansson. Protokollet fick signaturen
"Maskstungna".

Protokoll fört den 14 september år 1904 av undertecknad Kronolänsman Axel Planting i anledning av att ett rykte uppstått därom att Sjömanshustrun Ida Wilhelmina Johansson ifrån Bomarsund i Sunds socken skulle ha gjort sig skyldig till antingen barnamord eller fosterfördrivning.

Enär ett rykte uppstått därom att sjömanshustrun från Bomarsund i Sunds socken Ida Johansson skulle ha under förliden sommar gjort sig skyldig till barnamord eller fosterfördrivning, begav sig undertecknad ovan antecknade dag åtföljd av Poliskonstapel Georg Andersson till ort och ställe för att i anledning av ryktet utforska detsammas tillförlitlighet och för att sedermera framdeles kunna vidtaga nödiga mått och steg, för gärningmannens befordrande till laga ansvar.

Färden ställdes först till bemälde Ida Johanssons hem varest vid framkomsten endast hennes minderåriga fyra barn voro hemma vilka tillspordes att förtälja var deras mor för tillfället befann sig, förmält att hon var i skogen efter ved men att hon endera ögonblicket vore att förväntas hemkomma.
Då Ida Johansson emellertid efter en stunds väntan icke infann sig hemma uppmanades ett av barnen att vägleda Poliskonstapel Andersson till det ställe "i skogen där de antogs att uppehålla sig". Ungefär 150-200 meter ifrån Idas bostad fann Poliskonstapel Georg Andersson henne nedhukad bakom några buskar varest hon synbarligen gömde sig. Sedan Ida Johansson på Poliskonstapel Anderssons kallelse kommit till bostaden uppmanades hon att i anledning av ryktet avgiva förklaring men då bestred Ida att hon skulle ha gjort sig skyldig till något sådant. Att hon som icke ens idkat något intimt umgänge med någon mansperson sedan hennes äkta make för flera år sedan tillbaka begivit sig utomlands icke varit i havandeskap sedan hon framfött sitt yngsta barn i äkta säng avlade barn. Därefter hördes följande personer:

Sjömanshustrun Augusta Efraimsson
Att vittnet redan en månad före midsommar hört Ida Johansson beklaga sig över att hon som var sjuk samt även att döma av Ida Johanssons utseende vittnet slutit sig till att Ida var i havandeskap. I början av Juli hade Ida Johansson varit rest till Mariehamn och hemkommen därifrån medhavt stora kvantiteter mediciner i flera flaskor utan än på flaskorna syntes något recept. På frågan hvarifrån Ida fått så mycket medicin hade Ida berättat att hon icke besökt någon läkare utan på egen hand tillhandlat sig medikamenten från Apoteket. Efter resan till Mariehamn hade Ida genast börjat förtära av medicinen vilket vittnet flera gånger iaktagit samt så gott som genast därefter lagt sig och sedan legat oavbrutet på andra veckan. Sedan i medlet av juli och enligt vad vittnet kan erinra sig fredagen den 15 juli hade Idas minderåriga flicka klockan 3 på morgonen kommit till vittnets bostad som ligger endast några tiotal meter ifrån Ida Johansson och förmält att hennes mor bett vittnet komma till sig i anledning varav vittnet uppstigit och gått till Ida Johansson. Anländ till dem fann vittnet Ida Johansson så skral så hon enligt vittnet uttrycker sig varit nästan varit död. Vid den sjukes säng såg vittnet ett zinkämbar vilket var så gott som fullt med blod, samt däribland ett förkläde, en livströja samt knytnävestora sönderslitna köttstycken som vittnet vet att var delar av ett foster, men dock inte ett helt foster emedan allt synbarligen var sönderslitet genom handåverkan. På frågan av vittnet vad Ida hade för ärende hade Ida bett vittnet hjälpa sig på det hon icke skulle förblöda ihjäl samt i sådant avseende anhållit att få ättika och salt i vilket avseende vittnet jämväl villfor Idas önskan. Sedan hade Ida anhållit att vittnet skulle taga bomull från ett täcke samt stoppa det in i slidan för att yttermera hindra blödningen och även i detta avseende tillmötesgick vittnet Idas önskan Efter att hon vari ca 1 timme hos Ida hade hon återgått hem.

Sedan vittnet uppstigit hade hon vid pass klockan mellan 6 och 7 iakttagit huru Ida Johanssons minderåriga son burit ämbaret till sjöstranden samt där stjälpt innehållet i vattnet, varefter hon gick till stranden för att se efter vad det var som kastades i havet och då funnit i vattnet en stor blodfläck och däribland klimpar av levrat blod men varken tygtrasor eller delar av fostret återfann hon i det jämförelsevis grunna vattnet varav vittnet slutit sig till att Ida innan hon sände ämbaret till stranden därifrån avlägsnat trasorna och delarna av fostret och gömt dem annorstädes kanske i sängen ty efteråt hade i Ida Johanssons bostad iakttagits av vittnet en ganska synbarligen elak och förruttnad lukt. Några dagar senare har hon sett Ida Johansson i sängen och andra kläder ligga sänkta i havsbottnen nära stranden utanför Ida Johanssons bostad. Vidare förmärktes vittnet då Ida flera gånger för vittnet berättat att hon vet huru man fördriver foster. Under senaste vinterns lopp hade hon flerfaldiga gånger sett att obekanta finska talande manspersoner legat i samma säng och undersamma täcke som Ida och vid tal om huru hon hyste hos sej slika personer hade Ida för henne erkänt att hon med dessas manspersoner förövat samlag. Sedan vittnet ännu tillagt att Ida för ett år tillbaka även då befunnit sig i havandeskap och då Ida icke framfött något barn vittnet då redan misstänkt att Ida fördrivit fostret.

Rättegången emot Ida Johansson kom att behandlas i tre olika tingsförrättningar med ett otal vittnen men rätten frikände henne trots allt den 14 februari år 1905. Detta emedan det inte kunde bevisas att Ida framkallat fosterdöden för egen hand trots att vittnen sett avslitna köttklumpar och slamsor.
Ett märkligt domslut.

Vi skall nu återvända till rättegången emot tonårsflickan Anna Mikaelina Jansson och se hur man behandlade hennes fall, och vi är då inne i rättegången den 10:de oktober år 1904.

Allmänna åklagaren å tingslaget Kronolänsman Axel Planting å tjänstens vägnar tilltalat Pigan Anna Mikaelina Jansson för fördrivande av foster och uti vilket mål Torparhustrun Gustava Jakobsson ifrån Jyssböle by jämväl såsom svarandepart jämväl indragen för lönläggning av foster.

Pigan Anna Mikaelina Jansson född 13.9. 1883 i Korpo, den 9.10 1901 absolverad för 1 resans lägersmål

Här ville tilltalade Anna hava sitt i målet nästförinnan givna genmäle därhän ändrat att hon aldrig av sin styvmor erhållit den av henne omtalade kroken, utan hade hon själv förfärdigat den av ståltråd utav en vanlig strumpstickas tjocklek, som hon hittat på ladugårdsvinden där hon tjänat att i polisförhörsprotokollet omnämnande sjömanshustrun Augusta Efraimsson för Anna Jansson omtalad att hon hos Annas styvmor sett en järnkrok, vilken modern skulle begagnat såsom medel att fördriva foster med och att efter den beskrivning bemälda Efraimsson givit hade Anna gjort kroken av en ungefär ett kvarter lång ståltrådsbit genom att böja denna i ena ändan, att då Anna under två månader saknat sin månadadsreglering hade hon fullt övertygad om att havandeskap ha inträtt i bestämd avsikt att döda eller fördriva fostret ur modelivet infört kroken i livmodern så långt kroken då medgivit utan att hon på sätt förut allaredan blivit nämnt därvid erfarit någon som helst smärta eller en känsla av obehag. att fostret fyra dagar därefter utkommit efter föregångna vanliga födslovärkar vilka varat ungefär en halv dag och vilka hon som härförinnan fött barn genast igenkänt såsom sådana, att hon aldrig talat med sin styvmor om det inträdda havandeskapet, varför modern som förty ej haft anledning att uppmana henne att begå omordade handling med säkerhet inte heller uppmanat henne till densamma än hindra givit henna kroken, samt att Anna som nu hade sig djupt ångrat det begångna brottet på till henne ställd upprepade fråga ej avgav något som helst svar med förklaring om motivet som förmått henne att först uppgiva det hon av sin styvmor emottagit såväl kroken som anvisning om dess begagnande.

(Vi ser här tydligt hur Anna nu ändrar i sin bekännelse, fritar styvmodern och tar all skuld på sig)

I detta mål vittnade ett flertal vittnen, vi har här, Augusta Efraimsson, skomakarhustrun Hilja Koskinen, torparhustrun Gustava Jakobsson, barnmorskan Matilda Andersson och sjömansänkan Erica Sundqvist och alla fick avge vittneseden.

Bromans torp, som låg under Jyssböle hemman, till höger i bild, på näset mellan östra och västra Kyrksundet.
Här bodde Gustava Jakobsson och hennes dotter Hilma som arbetade som köksa på Bomarsunds gård.
Här stannade Anna (Lina kallad) då hon inte orkade gå hem över bergen.
Fotografiet taget av Anselm Sjöblad på 1920-talet

Vittnet Gustava Jakobsson berättar: Att tilltalade Anna Mikaelina Jansson palmsöndagen år 1903 inkommit till vittnet som bor i ett torp i Jyssböle och under förmälan att hon var så sjuk att hon som var på hemväg från kyrkan ej förmådde gå längre stannat hos vittnet och lagt sig i en säng där hon förblivit liggande vid pass en veckas tid att tilltalade Anna som haft svåra smärtor och klagat högljutt men dock ej förmått att säga i vilken del a kroppen plågorna varit förelagda natten emot påföljande dag betydligt försämrats varvid vittnet som på allt sätt sökt hjälpa henne lagt märke till att en mängd blod kommit i sängen och att på hennes underkjol eller det enda som hon haft på sig funnits en mörkare blodfläck vilken vid närmare påseende befunnits vara början till ett människoliv eller ett högst två månaders gammalt foster vilket Anna sålunda under natten framfött, att Anna därpå tillstått att de smärtor av vilka hon plågats av ha varit födslovärkar. den hon som förut fött barn genast väl igenkände, men av fruktan för att bliva bortkörd av vittnet ej vågat uppge för vittnet att sedan vittnet färdigt på morgonen begivit sig att hämta Matilda Andersson som var barnmorska och vilken även kommit och ägnat Anna nödig skötsel att då vittnet sedermera vid sjöstranden tvättat sina lakan på vilka Anna legat hade fostret jämte efterbörden sköljts bort och sålunda kommit i sjön samt att vittnet som var mycket fattig och vilket vid tvättningen av lakanen helt och hållet förbisett och ej haft tanke på anmälan att söka hindra det för att helt och hållet förstöras ej kommit sig för att spörja Anna om orsaken till missfallet om viket Anna självmant ej heller yttrat något.

Häradsrätten tog så målet i avgörande och fattade följande beslut:

Att med stöd av 22 kapitlets 5 paragraf i strafflagen döma Anna Mikaelina Jansson att för vad henne sålunda stannar till last hållas 1 år och 6 månader i fängelse.

Hur gick det då för den drivande i hela denna härva, Elvira Wilhelmina Jansson?

Fortsättningen av hennes mål kom att ske den 14 februari år 1905 och till detta rättegångstillfälle har Elvira skaffat sig försvarsadvokat, rättegångsbiträdet Odert Bergman. Men vi skall först se vad ett manligt vittne har att anföra:

Arbetskarlen Karl Lundgren ifrån Bomarsunds före detta fästningsområde.
Att han en dag i Juli månad år 1903 då han haft sitt bo och hemvist hos tilltalade Elvira Wilhelmina Jansson skämtat med honom om olika saker bl.a. att "hon nog kunde och kände till på vad sätt en grosess kunde gås att få tillbaka" samt att vittnet som ej åtog sej att avgöra huru berörda yttrande fällts på skämt eller allvar, ej kunde draga sig till minnes om Elvira i sammanhang därvid sagt något vidare och mindes ej om hon uttalat sig hur långt framskridet havandeskapet vid antydda förhållande fingo vara.

Rättegångsbiträdet Odert Bergman
Motsade bestämt denna åklagarens anhållan om uppskov för vidare undersökningar i fallet förmenande att åklagaren allaredan haft mer än tillräcklig tid på sig att få all sin bevisning införskaffad och förvarande åtal vilket grundats å inga faktiska omständigheter utan endast på skvaller och obehörigt prat vore ägna att i hög grad nedsätta Elvira i hennes anseende samt minska hennes förtjänst i hennes yrke som gniderska uti vilket yrke hon ända intill dess åtalet på begynte varit mycket men därefter knapert alls anlitad anhöll rättegångsbiträdet Berggren att häradsrätten ville avslå åklagarens nu framställda uppskovsbegäran samt omedelbart ingå uti prövning av målet däri för övrigt någon vidare utredning tvärtemot åklagarens förmenande ej ens mera funnits att tillgå.

Åklagare Planting vidblev emellertid sin hemställan och rätten överlade och fattade följande beslut.

För vidare handläggning i målet sammanträda den 10 april i lagtima ting klockan 12 på dagen.

Det skulle inte visade det sig bli någon rättegång emot Elvira Wilhelmina Jansson i denna fråga och saken mynnade ut i ingenting. Det hände sig nämligen att Elvira tillsammans med kompanjonen August Efraimsson på vintern gjorde en stöt emot två vinterupplagda skutor som låg i en vik i Lumparland. De hade nattat sina barn och då de somnat med två kälkor och tomsäckar anträtt färden över Lumparn och rövat fartygen på allt löst. De döms i vårtinget 1905 till vardera 9 månaders fängelse och hela fosterfördrivningen glömdes bort.

Fördrivit tiden med detta missfoster i Godby den 3 november år 2018

Johan G. Granlund

Anna-Ulla och fransman - i skuggan av Bomarsund

Fridhem i Vivasteby

Här vid denna fridfulla vägkrok i byn Vivasteby bor sommaren 1854 den unga torparfamiljen Johan Johansson och Anna-Ulrika Andersdotter. I stugan finns två småttingar, en annan Johan är i femårsåldern,  och hans halvsyster Anna-Ulrika ett och ett halvt år gammal. Deras en treårig son Karl-Erik hade dött året innan.

I Sundsbygden finns en seglivad berättelse som har levt sitt eget liv alltsedan "Bomarsundskrigets" dagar. Den har berättats från mun till mun i nu över 160 år. En i bygden känd guide Holger Eklund hade den med på sina guideresor i bussarna då de for "runt Sund". Den fanns med i ett folklustspel på Klippan för ett antal år sedan och berättelsen finns även med i boken Sällsamheter från Åland.
Enligt guiden Eklund hände följande:

General Adolphe Niel, chef för de franska ingenjörstrupperna i Bomarsund

Efter att fransmännen landstigit i tidig augusti år 1854 stannar i början av september en liten trupp utanför Johans stuga. Kaptenen som ledde truppen ger order om halt och säger med myndig stämma att han har ett ärende här, han är törstig. Med sabel och gevär stegar han in i stugan och tar vad han behöver för stunden. Husbonden Johan lär då ha yttrat: Anna-Ulla, låt honom hållas bara vi får leva! Jag skall ta hand om barnet om det så sker.

Det gick som Johan befarade. Efter nio månader står i Sunds födelse och dopbok följande för juni månad 1855:

Födda i juni månad, den 10:de

Bonden Jan Erik Johansson och dess Hustru Anna Ulrika Andersdotters barn Wilhelmina Mathilda

Testes (bevittnas) : dopvittnen och döpt av Gustav Adolf Justin

Familjen skall få flera barn och i december 1857 föds Johanna Karolina, i november 1860 Vendla Augusta och i maj 1863 Karl Erik.

I boken Familjer och gårdar i Sund, angående Vestergård 2, finns Anna Ullas lille son Johan inte omtalad, men vi finner honom i Sunds kommunionbok (stora kyrkoboken) för gården Vestergård 2 i Vivasteby från åren 1849 - 57.

Bonden Jan Erik Jansson och hustru Anna Ulrika
Hennes barn före giftet, Johan född 20 augusti år 1848
Gemensamma barn, Carl Erik född 1850, Anna Ulrika född 1852, Wilhelmina Mathilda 10.6.1855 och Johanna Carolina född 1857.

I födelse och dopboken för 1848 ser vi födda den 20 november,

Pigan Anna Ulrika Andersdotters Oäkta son Johannes
Testes: Vittnen

Vid denna tid arbetar Anna Ulrika som piga på gården Södergård 2 i Sibby hos familjen Svibergsson.
Sonen i gården får upp ögonen för pigan Anna Ulrika och följderna blev för stunden katastrofala denna tid. Båda blir tilltalade för lägersmål och detta finns inskrivet i kyrkbokens anmärkningskolumn.

Bondsonen Johannes Sviberg får juridisk hjälp av sin far nämndemannen Svibergsson och han svär sig fri via "värjemålsed". Den tidens försvarsmekanism i brottsmål då vittne saknades.
Det blev således inte bröllop i den gården.

Anna Ulrika har med största sannolikhet ett vänligt sätt och ett tilltagande yttre och hittar snabbt en ny man "Lill - Johan" på gården Vestergård 2 i Vivasteby.

Vigselbok i Sunds församling den 24 juni år 1848

Bonden å No: 2 i Vivasteby Johan Erik Johansson och Pigan dersammanstädes
Anna Ulrika Andersdotter.
Vigsel utan skrud.

Anna Ulrikas första barn Johan vilken hon fick med Svibergssons son Johannes for ut till sjöss och drunknar i Nordsjön. Enligt Familjer och gårdar i Sund, hade han tjänst på ett fartyg som "konstapel" en lägre grad än styrman vid tillfället.

Anna Ullas äldre syster Anna Ulrika hade däremot inte så bråttom med giftermål Hon gifter sig i 58-årsåldern med den 60-årige bondsonen Samuel Johansson från Göstas i Finby och hon avlider i lungsot blott några månader efter giftermålet.

Hur gick det då med Anna Ulrikas och Johans dotter Wilhelmina Mathilda? Jo vi hittar henne på
torpet Djurgårds i Kastelholm

Wilhelmina Mathilda och Karl August Herman Mattsson på trappan till sin stuga i Kastelholm.

Wilhelmina föddes på torpet Fridhem den 10 juni år 1855 och dog 10 november år 1936
Karl August föddes den 16 maj 1857 och dog den 4 mars 1931.
Familjen finns från år 1902 som stadigvarande torpare på Djurgårds.
Paret gifte sig den 28 december 1883 och fick med tiden 6 barn.
Deras gravvård finns på Sunds kyrkas begravningsplats.

Mera fakta om gården Fridhem kan läsas i framlidne bloggaren Bosse Taipales blogg, där står däremot ett fel, Wilhelmina föddes inte 10 månader efter fransmännens avtåg ifrån Åland.
De lämnade Åland strax efter sprängningen av fästningen den 2 september och alla främmande styrkor var borta den 15 september. Det blir således 9 månader om jag räknar rätt.

En sak som gör mig fundersam.
Då fransmännen avseglade från Calais hamn i juli 1854 höll kejsar Napoleon den III ett tal till trupperna: Ni kommer till en trakt och en befolkning som är fredliga. Jag tolererar ej våld och oegentligheter emot befolkningen.

Den franske generalen  Baraquay d`Hilliers som hade sitt högkvarter på Janses i Finby utfärdar ett dekret till sina styrkor. Den som utför våldsdåd emot kvinnor och barn kommer ovillkorligen att arkebuseras.

Hände detta strax före avfärden från Åland, eller var det i alla fall en romans som Bo Taipale skriver i sin blogg?

General Baraquay d´Hilliers



Avlat i Godby den 24.10. 2018

Johan G. Granlund

Fransmännens landstigning i Finby - nya rön

Fransmännens landstigning i Hulta en plats som heter Essvik
Målning av Edwin Dolby

Den karaktäristiska stora sten med underliggande stöd vi ser Dolby hade avbildat.


Detta är den allmänna bilden av fransmännens landstigning på Åland den 8 augusti år 1854.
Vi har lärt oss att man landsteg i Tranvik, Mångstekta/Hulta och eventuellt i Högbolstad. Då jag läst i ett flertal publikationer om landstigningen och studerat kartmaterialet har jag funnit att det är något som inte stämmer, något saknas, vad? Var landsatte man allt tungt krigsmaterial? Jag tror jag funnit svaret:

Kriget vid Finlands kuster av Michael Borodkin.

Denna bok har blivit en bibel och en fast grund för det mesta vad gäller historisk kunskap om kriget i Bomarsund i augusti 1854.
I avsnittet om fransmännens landstigning i Sund skriver han såhär:

...Sedan fienden öfvertygat sig om att Tranvik låg för långt ifrån fästningen började han urlasta sina förråd, belägringsmaterial och parker vid Onö.

Karta i boken Kriget vid Finlands kuster.

Vi ser här den romerska numreringen

I      -  Hulta nära Mångstekta
II     - Tranviks södra udde
III   -  Högbolstad, Slottssundet
IV   -  Finby invid ön Onö

Jaha, men vad är då Onö för ö?
Området heter Öjen, här måste ha uppstått ett missförstånd

Karta i boken Kriget vid Finlands kuster av Michael Borodkin

Här ser vi samma plats, vid bokstaven K som är platsen för nuvarande Nabbudden i södra Finby
vi kan tydligt se vägen som leder emot Finby byn.

Även en engelsk militärkarta stöder Nabbudden i Finby som landstigningsplats för artilleri och trupp.
"Point of disembarkation of Ships Guns" läser vi i kartan. Platsen är Nabbudden i Estvik viken.

Vi ser texten "track of English heavy Guns" och uppe till vänster högkvarteret i Finby.' Det ser ut som om man tagit en ginväng vid Storängen och gått upp direkt emot södra Finby, troligen för att inte komma för nära Brännklintsbasens räckvidd. Man har därefter gått emot norra Finby, via Vivasteby och Persnäs och etablerat den första anfallspositionen emot Brännklint. Detta har man gjort med allt artilleri, det engelska och det franska. I Hulta landsattes endast fyra fältkanoner.
Kartan är något otydlig, skall försöka få tag i en tydligare.

Till vänster i bild ser vi det stora sandtag varifrån all sand hämtades för de två engelska batterierna på berget därifrån man sedan besköt Notvikstornet. Vi ser texten "Track of sandbags" och nedanom den ser vi vägen "Road for heavy Guns" upp emot positionen. På berget läser vi "English Battery" och invid på berget finns "Magasin och Hospital".
För att släpa upp alla kanoner till toppen av berget har man anlagt en vägbana av sant  som tagits ifrån grustaget. Spår av detta bör finnas i naturen är i dag.

Det brittiska batteriet på berget invid Djävulsberget som besköt Notvikstornet, på ett avstånd av 1.700 yards.
De franska styrkorna hade med sig 45 tusen tomsäckar som fick god användning.
En tydlig bild av huru sandsäckarna uppstaplades för att skydda kanoner och kanoniärer.

Det förskräckliga Åländska kriget, författare Raoul Johnsson och Ilkka Malmberg

General Baraquey d´Hilliers

På sidan 238 i denna bok kan vi läsa ett stycke som klarlägger hela händelseförloppet:
General Baraquey d´Hilliers beslöt att genomföra landstigningen på tre platser. Två divisioner beordrades att stiga i land på morgonen den 8 augusti. Den första divisionen utgjordes av Vincennes skarpskyttetrupper, med understöd från 2:regementets lätta infanteri. Den landsteg söder om byn Tranvik och korsade efter att ha intagit byn landsvägen mellan Kastelholm och Bomarsund.

......Den andra divisionen, bestående av 3:e, 48:e och 51:a regementet samt 2:artillerikompaniet, landsteg öster om den första platsen. Hela operationen skedde utan några motåtgärder från fiendens sida. Därefter avancerade trupperna till norra och södra Finby.

Debarcadiere de L`Artillerie
Här ser man tydligt landstigningsplatsen i södra Finby, Nabbuden i Estvik
Strax ovan ser vi  "Tuileriet", alltså tegelbruket i Estvik


Den 3:e divisionen utgjordes av 2000 franska och  672 engelska marininfanterisoldater samt fyra fältkanoner, som sköttes av "blåskjortorna" från belägringsfartygen. Dessutom deltog pionjärer under brigadgeneral Jones befäl, som landsteg nära Hulta med uppgift att ta kontrollen över landområdet mellan Sibby och havet och därigenom skapa kontakt med fransmännen som stormade in i Finby.

Landstigningsplatsen i Hulta Essvik. Området finns omtalat i den lokala traditionen i byn. Det säges att man marscherade in genom byn i en kilometers lång kolonn i tredubbla led.
Namnet Essvik kan härledas ifrån farkoster Espingar som fanns fordom.

Längst upp "Landing place N" i Mångstekta nära Hulta

Vid pilen " De Débarqadiere de Artilleri"
Landsättning av artilleri vid Nabben i Estvik

Vad är då Öon och Onö för en ö och var ligger den? Jo, en sådan ö finns inte, utan är en felskrivning i kartmaterialet. Ön som åsyftas är Öjen, numera en udde intill Estvik i Finby som då var en kringfluten ö men numera uppgrundad. Man lastar alltså inte av materialen där på en ö utan inemot viken där Nabbudden var en sedan tidigare av bondeseglarna använd lastageplats för ved och tegelstenar. För denna min teori har jag numera ett flertal stöd i kartmaterialet.

Här kan vi se hur kartografen skrivit fel namn på Öjen, där står Öon

Gamla tranviksbor har i tiderna berättat om huru de upplevde fransmännens ankomst och nu förstår jag varför deras berättelser inte omtalar stora trupper som drar kanoner och material. Där fanns ju endast lätt infanteri. Den allra största delen av marktrupper och material landsattes ju i Estvik, intill ön Öon, Onö eller rättare sagt Öjen på åländska.


I Goodbay den 20 oktober år 2018

Johan G. Granlund

Mordet på Kastelholms kungsgård sommaren 1904

Kastelholms kungsgårds huvudbyggnad i dag
Foto Ålands Kulturbyrå

Kungsgården anlades av konung Gustaf Vasa på 1500-talet och är i dag en av Ålands bäst bevarade kungsgårdar.
Gårdens olika fastigheter fungerar i dag som ett slutet museum.

Kastelholms kungsgård grundades för att i likhet med hundratals andra kungsgårdar i Svea rike leverera livsmedel till den snabbt växande staden Stockholm. De skulle dessutom fungera som mönstergårdar.
På Åland fanns tre sådana "ladugårdar" i äldre tid. Det var Kastelholm, Haga och Grelsby.
På gården tillverkades en ost som var vida känd, Kastelholmsosten.

Mordet skedde på en plats som i dag är inom Ålands Golfklubbs område, på en av de gröna områdena.

Vi är i följande berättelse inne i början av 1900-talet och arrendator på Kastelholms kungsgård är agronom Walter Rosenberg.

'
Statarlängan, även kallad drängstugan, på Kastelholms kungsgård år 1900,
"Sarajen" revs i början av 1960-talet.
Fotografi Jens Harbergs samlingar

Den 31 juli år 1904 skakas Sundsbygden av ett mord på Kastelholms kungsgård.
Den endast 18 år gamla ynglingen Frans Adolf Luotonen, från torpet Skutvik, skjuter med ett skott ur en dubbelpipig hagelbössa ladugårdsdejan på kungsgården Laura Johanna Hermansdotter så illa att hon avlider åtta dagar därefter.

Om detta mord har undertecknad aldrig hört talas om och jag fann händelsen i Ålands dombok för Sunds länsmansdistrikt för år 1904 efter att först sett ett par notiser om händelsen i tidningen Åland.

Huvudrollsinnehavarna i dramat är ovannämnda Frans Adolf Luotonen från Skutviken, pigan Anna Ahonen och den avlidna ladugårdsdejan Laura Hermansdotter. Båda kvinnorna bodde i drängstugan på kungsgården.

I den stora drängstugan bodde ett tiotal personer som arbetade på kungsgården som ladugårds- och stallsdrängar och ladugårdspigor. Förman för pigorna var dejan som gav order om vad som skulle göras i djurhållningen. På gården fanns ett mejeri och där arbetade mejeripigor och mejerskan var deras förman. På gården fanns även smed och hovslagare.
Över dem alla fanns en inspektor som såg till att arbetet på åker, äng och ladugård sköttes professionellt.
Vuxna arbetande män kallades "statskarlar" och ifall de hade familj byggdes för dem ibland särskilda småhus och dessa familjer kallades "statarfamiljer"

Hösta chefen var arrendatorn som oftast satt på sitt kontor men ibland gjorde egna inspektionsturer.

Den 18-årige Frans Luotonen bodde med sina föräldrar på torpet Skutvik. Hans far var torparen Frans August och mor hette Maria. Familjen kom från Lokalahti socken i Åbo och Björneborgs län, där fadern varit snickare. Vid sonens fyllda 13 år flyttade familjen till Åland och Kastelholm. Emedan torpet Skutvik låg under kungsgården ålåg det dem att tidvis utföra dagsverken på kungsgården vilka nu sköttes av den unga sonen.

Ladugårdspigan Anna Ahonen var vid tillfället 21 år fyllda och var uppväxt i Alastaro socken även det i Åbo och Björneborgs län. Hon hade tidigare tjänat som piga i Lumenjoki och Sagu socknar. Senaste höst hade hon anlänt till Åland och kungsgården.

Den avlidne 48-årige ladugårdsdejan Laura Hermansdotter var ifrån Vehmo socken. Laura hade boende hos sig en 10-årig "oäkta" dotter Anna Elina samt en i Jomala socken född oäkta dotter Alexandra som nu var fyllda 2 år. Att de var oäkta framgick i alla sammanhang och ordet var tidvis skrivet med stor begynnelsebokstav. Om Laura framgår att hon tidigare blivit absolverad för 5 resor lägersmål enligt ett intyg utfärdat av pastor Eskelin i Sund.

Morddramat saknar inte sexuella undertoner och det kan eventuellt ha funnits en viss svartsjuka mellan kvinnorna.

En skiss över mordplatsen uppgjord av kronolänsman Axel Planting.

Till höger i bild ser vi kungsgården, i kartans mitt Sibby äng och nedan i kanten av ängen den plats var Laura stod och var Frans hade gömt sig bakom henne i skogskanten. Längst upp ser vi torpet Skutvik och längst till vänster Nästorpet och Nästräsk. Ett stycke till vänster om kungsgården ser man torpstugan Nytorp.

Att ängen bar namnet Sibby äng har att göra med att i äldre tid fanns en numera försvunnen byagemenskap just här med namnet Sibby.

Sibby äng i dag, Kastelholms Golf
Uppe i skogskanten stod mördaren med sin bössa


Vi skall nu syna ett stort antal vittnesmål i målet, avläsa ett åklagar samt ett obduktionsprotokoll, gå igenom tre rättegångar som alla hölls å "tingsstaden" på Granlunds i Finby dvs. den 29-30 augusti, den 13 september samt domslut den 10 oktober 1904.

En av dörrarna till cell i Åbo länsfängelse

Frans Albert Luotonen skall dömas till 9 års fängelse men får 3 år som avdrag på grund av unga herr Kejserliga Tronföljaren Alexejs födelse det s.k Pardonsplakatet.

Han skall ytterligare årligen erlägga en summa om 50 mark som underhåll för Lauras barn ända fram tills de kunna försörja sig själva samt betala alla vittnesarvoden d.v.s.1 mark och 50 penni per person och gång och detta med hot om utmätning om pengarna inte inbetalas.

Den som med största sannolikhet anstiftade mordet, pigan Anna Ahonen, skall i den åländska häradsrätten frikännas. Dock med förbehåll att saken kommer att prövas i Åbo Hovrätt varifrån uppgifter om denna dom saknas i denna blogg.

Fram tills domslutet har båda suttit i fängsligt förvar i häradsfängelset Vita Björn.


Urtima ting i Sund dagarna 29-30 augusti år 1904.

Rättens ordförande Kronolänsmannen Axel Planting, inkallade, den häktade Frans Albert Luotonen och pigan Anna Ahonen, fängsliga för Rätta ställda hitförd av fångföraren i Sunds socken Ernst Emanuel Lindholm och enligt förpassning av tillsyningsman för Häradskronohäktet i Kastelholm
Valdemar Blomqvist.

Efter några formaliteter tilltalas den fångne Frans Luotonen och beredes möjlighet att förklara händelseförloppet.

Kort efter att Anna Ahonen anlänt till Kastelholms kungsgård hade det uppstått emellan henne och honom ett kärleksförhållande som esomoftast inneburit även köttsligt umgänge. Han omnämner de ofta kommande grälen Anna Ahonen ofta haft med ladugårdsdejan på gården Laura Henriksdotter. Dessa gräl hade fortsatt och ökat i styrka och även inneburit handgripligheter dem emellan. Detta hade även Frans Luotonen iaktagit och fått höra ett flertal gånger. Alla dessa händelser ansåg Anna att var Lauras fel och som hon hade startat. Anna hade så undan för undan börjat känna hat och hämndlystnad och vid ett flertal tillfällen yttrat att hon ville bli befriad ifrån denna plågoande och att Frans borde skjuta henne med den hagelbössa som hon sett hänga på väggen i Skutvik torp. Dessa propåer hade fortsatt ända ifrån förra julen och tilltagit i styrka. Till slut hade Frans börjat känna på sig att "kanske hon borde dödas".

Han berättar vidare att han söndagen den 31 juli på morgonen vid tiotiden ämnar gå för att vittja av fadern utlagda ryssjor i det cirka 1 kilometer ifrån Skutvik varande Nästräsket och trots att han visste att det inte denna tid var lovlig jaktsäsong tar han ned bössan från väggen och tar den med sig och några patroner. Han hade där uppehållit sig i ungefär en kvart timme och då han inget fått varken fågel eller fisk ämnar han bege sig till det i närheten varande Nästorp för att där samtala med torparfamiljen Karl Gustaf Lindström. Han hade suttit där i ungefär en timme och sedan sagt sig behöva gå hem. Då han  gått några hundra steg ifrån torpet känner han på sig att han får en oemotståndlig lust att få döda Laura Henriksdotter som han vet står och vallar kor på Sibby äng.

Skogsvägen emellan Nästorp och Sibby äng
Här min lokala vägvisare, Sune Andersson

 Då han närmar sig ängen ser han Laura stå med ryggen emot honom och med ansiktet emot ängen. Han smyger sig så emot henne så att han är ungefär 40 steg (ca 28 meter) ifrån henne och står så i cirka fem minuter varefter han avlossar ett skott med hagelbössan emot henne. Snabbt springer han därifrån utan att förvissa sig om hur skottet tog och beger sig emot hemmet Skutvik till vilket han kommer efter en kvart timme. Nu hänger han upp hagelbössan på väggen och går för att vila.
Dagen efter hade så Kronofogde Planting kommit för att förhöra honom.

På rättens vidare frågor svarade han att han aldrig känt något hat emot Laura och hade bara en gång varit i tvist med henne. Han ångrade nu sitt handlande men tröstade sig med att om han blev fängslad även Anna skulle bli det. ( Här har psykologer något att fundera på )

Rätten inkallar därefter Anna Ahonen för sitt vittnesmål.

Hon berättar att hon arbetar som ladugårdspiga på kungsgården och anlänt till Åland förra hösten. Vidare att hon och den tilltalade Frans Luotonen blivit goda vänner samt att de stundom även haft köttsligt umgänge med varandra. Att hon med den avlidne Laura Hermansdotter stundom tvistat och tidvis även ingått i handgemäng men att hon däremot inte kände hat emot henne och allra minst att hon skulle vilja ha livet av henne. Hon sade sig ofta haft ett gott förhållande med henne. Däremot hade hon ibland klagat inför Frans Luotonen angående deras gräl och ibland yttrat för honom att hon borde "få stryk" utan att därmed mena dödligt våld.

Vidare att de inför denna dag söndagen den 31 juli kommit överens om att valla gårdens kor på Sibby ängen. Vid vallningen hade Anna känt sig trött och lagt sig i gräset en bit ifrån och insomnat djupt. Hon hade så vaknat först då Lauras tioåriga dotter Elina kommit till henne och gråtande sagt att modern hade blivit skjuten. Hon trodde först inte på henne och uppmanade henne att sluta med slikt prat. Flickan hade gråtande insisterat och de går emot modern som de ser liggande ett femtontal meter ifrån dem. Det skulle visa sig att hon hade släpat sig flera tiotals meter ifrån den plats hon blivit skjuten på. Laura hade då öppnat ögonen och sagt att hon troligtvis blivit skjuten i våda av någon som var ute på jakt och bett att de skulle skaffa hjälp och att hon var törstig. Hon hade bett om att Anna skulle lyfta upp hennes kjol för att utröna var skottet hade tagit och Anna ser blodiga sår på låren. De hade omfamnat varandra och gråtande bett varandra om förlåtelse för vad de felat varann.

Efter ett tag skaffades hjälp och fram ankom Inhysingsänkan Kristina Karlsson, drängarna å kungsgården Karl Blomqvist och Johan Eckerman i av dem medfört åkdon och Anna hade fortsatt med vallningen.

Hon bestred ihärdigt att hon skulle hört skottet samt att hon skulle uppmanat Frans Luotonen att skjuta Laura Henriksdotter.

Nu tog Kronolänsman Planting ordet och framförde det osannolika i Anna Ahonens vittnesmål, att hon inte skulle hört skotten trots närheten till händelsen men däremot hastigt vaknat då Lauras tioåriga dotter Elina prasslande ankom i det långa gräset.

För följande vittnesmål inkallades Frans Luotonens föräldrar.

Frans August Luotonen.
Upprepade allt vad som framkommit i det första polisförhöret som Kronolänsman A. Plantin nedtecknat och på ytterligare frågor svarade att Anna Ahonen ofta ensam besökt Skutvik torp för sällskap med sonen dock utan att ha övernattat där. Men något ömmare förhållande dem emellan kunde han dock inte märka. Han kunde inte tro att hans son skulle utfört det fasansfulla brottet emedan sonen var en snäll och lydig pojke och inte alls hade några vanartade böjelser. Dock i så fall skulle han blivit kraftigt förledd och uppmanad av Anna Ahonen. Han visste också att Anna Ahonen och Laura Henriksdotter ofta grälade sinsemellan.

Mina Luotonen
Instämde till fullo till alla delar med makens berättelse men sade sig inte känt till det hemska dådet förrän kronolänsman Planting ankommit till deras hem för polisförhör.

Till detta anmärkte Planting att det skulle varit osannolikt att makarna ej känt till dådet emedan samma dag hade gårdsfolket slagit hö på deras gårdsplan och med stor sannolikhet omtalat händelsen.

Beslut
Rätten beslutade att ajournera mötet på grund av den sena timmen och beslöts att återupptas igen dagen därpå klockan nio på förmiddagen.
Beslöts att i fängsligt förvar återföra de anklagade Luotonen och Ahonen till häradsfängelset samt att övriga vid vite om tjugo mark per person efter vägran infinna sig dagen därpå för vittnesmål.

"Tingsstaden" Granlunds i Finby,


Fortsatt rättegång den 30 augusti.

Som nämndemän i tingssalen satt denna gång
Bonden Emanuel Granlund och Johan Erik Johansson, båda från Finby by i Sunds socken vilka förut avlagt domare eden. Utsteg vederbörande ut för överläggningar till följande beslut

Inför rätta inkallas följande vittnen som avger sina vittnesmål. De hade alla förklarats välfrejdade och ojäviga samt att alla avgivit vittneseden och nu anammade till sann utsaga under särskilt förhör intygade.

Karl Gustaf Lindström
Vittnet är torpare på Nästorp. Han berättar att han söndagen den 31 juli cirka klockan ett på dagen, hade ynglingen Frans Luotonen inkommit i deras hem och med sig haft en bössa emedan han sade sig varit på fiske och jaktfärd till det närliggande träsket men inte fått något. Efter en timme sade han sig vilja gå hem och började så gå längs en väg emot Skutviktorpet. Lindström å sin sida ämnade gå emot Nytorp och hade så sett Laura Henriksdotter som befunnit sig på Sibby äng och hade då suttit och sytt på en kjolfåll. Då hon märkte att Lindström iaktog henne hade hon blygsamt utbrustit: Att ni just skulle komma jag som sitter här och syr på en söndag! Vittnet hade då fortsatt sin vandring emot Nytorp. Han hade där träffat torparen Matts Robert Karlsson emedan han skulle hämta en lia som Karlsson ville ha slipad. Han hade varit där ungefär en timme och sedan anträtt vandringen hem. Han hade då varseblivit Lauras tioåriga oäkta dotter som springande kommit emot på östra sidan av ängen men inte då samtalat med henne då det var långt avstånd dem emellan. Vittnet hade ej hört något skott och kunde inte veta vad som hänt. Väl hemkommen hade vittnet Kristina Karlsson inkommit i deras hem och berättat om den hemska händelsen. Det hade då genast slagit honom att det måste varit Frans som skjutit henne emedan han just sett att han haft en bössa. Vittnet berättade vidare att han ofta arbetat tillsammans med Frans och att han var en aning barnslig och mild till sättet.
Han visste även att Frans och Anna hade ett kärleksförhållande samt att Frans berättat att oenighet rådde emellan Anna och Laura.

Alina Lindström
Alina var maka till Karl Gustaf och hon ville understöda i allt vad maken berättat. Hon hade dock inte sett vilken väg Frans hade tagit då han lämnade deras hem och ej heller hört något skott smälla. Även hon hade haft på känn då hon fick höra om händelsen att det nog måste vara Frans som gjort det. Vittnet kände också till det kärleksförhållande som rådde mellan Frans och Anna.

Kristina Elisabet Karlsson
Vittnet är gift med Matts Robert Karlsson och bebor torpet Nytorp.
Hon berättade att Lindström kommit till deras hem Nytorp för att hämta en lia som han skulle slipa. Då vittnet går emot torpet hör hon ett skarpt skott utan att dess mer tänka på saken och varifrån det kom. Samtidigt hade hon sett Laura Hermansdotters oäkta barn komma springande till Nytorp och ropat att "nu är mamma död" någon har skjutit henne samt bett vittnet hämta vatten till mamman. Hon hade fyllt en kanna och börjat gå emot ängen tillsammans med Lauras oäkta dotter emot Sibby äng. På östra sidan av ängen emellan vägen och skogen har hon sett Laura ligga samt att hon hade släpat sig en bit längs marken. Laura hade där samtalat lågt med Anna Ahonen men vittnet kunde inte förstå vad de sade emedan de pratade finska. Laura hade bett henne lyfta kjolen för att se på skadorna och funnit att hennes ben och lår var blodiga och fulla av små röda sår. På vittnets fråga kunde inte Laura säga vem som var förövaren. Då Anna Ahonen däremot hade gått emot skogen och orädd gått in i buskarna antog hon att hon kände till förövaren då hon ej var rädd vilket vittnet var.
Nu hade drängarna Blomqvist och Eckerman kommit och att de med häst och kärra förde Laura till kungsgården. Vittnet berättar vidare att hon följande dag varit med arbetsfolket och bärgat hö på ängen intill Skutviktorpet och hade där träffat Frans i det att hon omtalat blodsdådet och han hade yttrat

"Jag blir väl ej så länge här, dom vill ha det på mig att jag skjutit dejan för jag var i går ut med bössan, men dom får betala dagpenning om dom tar mej till häktet"

Händelsen var annars det allmänna samtalsämnet på ängarna och vittnet omtalade att Frans föräldrar var inte med på arbetet denna dag. Hon ansåg Frans vara en snäll och lydig ungdom däremot kände hon Anna Ahonen som en "intrigant, hämndlysten och elak människa.

Matts Robert Karlsson
Torpare på Nytorp och säger att hans vittnesmål överensstämmer med Lindströms och berättar att även han varit på höängen samma dag som de övriga vid Skutvik äng och även han intygar att Frans var en duktig och arbetsam yngling men att Anna Ahonen var en elak och hämndlysten människa.

Olga Lehtonen
Berättar att hon arbetar som ladugårdspiga å kungsgården och att de alla, Anna Ahonen och Laura Henriksdotter bor i drängstugan på gården men att Laura har ett eget rum intill dem. Hon berättar att Frans Luotonen efter julen ofta kommit till deras rum och övernattat med Anna i samma säng. Hon hade däremot inte märkt något köttsligt umgänge dem emellan med trott sej förstå att detta skett. Även hon hade sett huru Anna och Laura grälat och att de även haft handgripligheter emedan de båda hade ett häftigt temperament. En gång hade Laura vridit Annas finger och Anna hade därpå sagt: "Vänta du, nog skall jag hämnas". Laura hade dessutom en gång berättat för vittnet att Frans varit ond på henne men att det nog var Anna som intalat honom.


Karl Blomqvist
Att vittnet som är dräng på gården och bor i drängstugan, ifrågavarande söndag mellan klockan 2 och  3 på dagen hört ett skott från Sibby ängshållet. Ida Eckerman hade så för honom berättat att Laura Henriksdotter blivit skjuten och då bett honom hämta Laura med häst och kärra. Härmed hade han och stallsdrängen Johan Gustaf Eckerman med ekipaget begett sig till Sibbyäng där de fann Laura liggande starkt blödande och mycket svag och de lyfte henne i kärran. De förde henne först till kungsgården och sedan dagen därpå till Allmänna sjukhuset på Åland i Godby by av Finströms socken. Till följd av sitt svaga tillstånd hade Laura talat endast svagt och lågmält.

Han berättade även att Frans och Anna hade varit nära vänner och att Frans ofta övernattat i drängstugan men ibland var de försvunna och återkom först på morgonkvisten. Att Anna och Laura ofta grälade och hade gått även till handgripligheter. Enligt hans förmenande var felet oftast Annas eftersom hon hade en obändig och vild natur.

Patrik Wilhelm Sandell
Att han detta år haft tjänst som stalldräng på kungsgården. Han hade inte haft kännedom om händelsen förrän Anna gråtande inkommit i drängstugan vid sjutiden på kvällen och bett att hans hustru Wilhelmina Sandell skulle komma och hjälpa henne mjölka korna om kvällen vilket hon hade gjort. Att han inte hade en aning om vem som kunde varit förövaren men kände till att Anna och Laura ofta var i tvist.

Frans Oskar Lehtonen
Berättar att han är stallsdräng på kungsgården. Han säger sej ha hört om händelsen av andra och visste berätta att Anna och Laura ofta var i strid med varandra. Vittnet hade en gång åsett hur Anna sprungit emot Frans och beklagat sig över att nu hade hon varit stygg emot henne igen. Även han intygade att Frans var en snäll och lydig yngling med ett milt sinnelag och att han stod i kärleksförhållande till Anna Ahonen.

Maria Gustava Lehtonen
Vittnade lika som sin make Frans Oskar.

Mina Henriksson
Vittnet är bosatt på kungsgården och varit i sällskap med såväl Laura som Anna och hon visste att de ofta kivats. Sist förlidne sommar hade hon åsett huru Anna hade sprungit emot Laura med en stor stör vilken Laura dock parerat och sprungit därifrån. Härvid skulle Anna ha yttrat: Nu ska du få för sista gången" vilket skulle inneburit att hon skulle slå ihjäl Laura. För vittnet hade Anna flera gånger omtalat att hon ville döda Laura Henriksdotter som ofta för vittnet klagat att hon inte vågade bo tillsammans med henne i drängstugan. Hon hade även för honom dagen efter hon blev skjuten sagt att: "Det var nog Frans som gjorde det och att det var Anna som uppeggat honom till det".

Aina Sundström
Att vittnet förestår mejeriet på kungsgården och har i och med det kommit i daglig kontakt med både Laura och Anna och hon visste att båda var i ständig konflikt i synnerhet de två sista veckorna före dådet. På kvällen då det skett hade hon frågat Anna vem som utförde detta och hade hon inte hört skottet? Då hade Anna skrattat och svarat att det kunde hon inte emedan hon sov så djupt. Aina berättar vidare att hon dagen efter gärningen underrättat Laura om att Frans hade häktats såsom misstänkt för dådet och då hade Laura svarat: " Voi voi, Adolf!" Och då Aina sagt att Anna inte hade hört skottet svarat: " Nog vet Anna, nog hörde hon"
Även Aina intygar att Anna hade ett häftigt och vilt sinnelag men att Frans däremot var känd som en lydig och beskedlig ungdom.

Gårdsmejeriet på kungsgården

Kronolänsman Planting tillkännagav nu att han låtit inkalla Laura Henriksdotters minderåriga dotter Anna Elina och ansåg att hon bör höras i saken.
I följd härav Anna Elina på upprop tillstädes kommen uppmanades att sanningsenligt uppgiva vad hon rörande det emot modern förövade illdådet och omständigheterna dervid hade sig bekant och berättade följande:

Anna Elina Henriksdotter.
Att hon ifrågavarande söndag i middagstiden begivit sig till Sibby äng för att hjälpa sin moder Laura Johanna (vilket skulle visa sig vara hennes rätta tillnamn) Henriksdotter att valla korna.
Att Anna Elina efter ett kortare uppehåll på Sibby äng och sedan hon samtalat med modern några ord gått till det ungefär en halv kilometer i ostlig riktning från Sibby äng belägna Slottssundet benämnda vattendrag för att där ta ett bad och på ungefär halva vägen till stranden påträffat Anna Ahonen sittande på en vid en i skogen uppradad vedtrave och läsande i en bok men hade Anna Elina icke samtalat då med Anna Ahonen.
Att Elina efter badet på återvägen till moderna åter sett Anna Ahonen vilken fortfarande satt och läste och att Anna Ahonen vardera gångerna varit fullt vaken då måstat märka Elina som passerat helt nära platsen där Anna satt. Att Elina återkommit funnit Laura liggande på ängens östra sida invid skogen avsvimmad och först sedan Elina vidrört henne och frågat henne vad henne felades slagit upp ögonen och sagt att någon skjutit henne samt att hon bett att Elina hämtar hjälp. I anledning härav hade Elina uppsökt Anna vilken återigen suttit på samma plats som förut samt då Elina bett henne komma och se på moderna som blivit skjuten först svarat att sådant inte var möjligt men likväl medföljt till Laura och då hon sett Laura brustit ut i gråt och som då bett Elina hämta folk för att bortföra Laura.
Att vittnet så först skyndat till Nytorp men där funnit endast påträffat Kristina Karlsson och de begivit sig till kungsgården och underrättat dem om det skedda varefter drängarna Karl Blomqvist och Johan Eckerman jämte Elina och Kristina med häst och kärra begivit sig till olycksplatsen och hämtat Laura Henriksdotter.
I anledning av Anna Elina Henriksdotters utsaga vilken oaktat hennes ungdom var särdeles klar och redig samt förtroendeingivande bestred Anna Ahonen fortfarande att hon skulle varit vaken eller hört skottet men hennes uttryck verkade osäkert och famlande.

Kronolänsman Axel Planting framlade så härå ett modernt tvåpipigt bakladdnings dubbelpipigt hagelgevär av tolv kalibers millimeter vilket uppgavs vara det gevär som Frans Luotonen använt sig av vid dådet vilket den anklagade bekräftade.

För den av Kronolänsman Axel Planting åberopade bevisningens framställande uppskjutes med vidare åtgärd i målet till härstädes den trettonde näst instundande September klockan elva föremiddagen anställande urtima ting då Kronolänsman Axel Planting eger återanmäla ärendet till handläggning och vara beredd att förete tillgänglig utredning i saken och vartill Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen vilka nu komma att med Häradsrättens förpassning återsändas till Kastelholms Häradsfängelse, utan vidare rekvisition skola utsändas.


Den 13 september år 1904
Fortsatt rättegång i Sunds och Vårdö länsmanslag på tingsgården Granlunds i Finby.

Närvarande, Hovrättsaskultant Axel Planting samt Nämndemännen:
Johan Erik Jansson från Finby, Mathias Nordin från Brändbolstad, Johan Daniel Söderlund från
Hulta byar i Sunds socken.

Ordinarie Nämndemän:
Kofferdiskepparen Johan Erik Johansson från Tosarby och
Bonden Emanuel Granlund från Finby byar i Sunds socken, Adjungerade.

Ordinarie tingsnämndeman, Gustav Emanuel Granlund.
Bonde på halva Sågars även kallad Granlunds i Södra Finby
Granlunds "Manne" var min farfars farbror

Åter hade så Frans Adolf Luotonen och Anna Ahonen fängslige förts till Rätta af Fångföraren i i Sunds socken Emanuel Lindholm jämlikt Tillsyningsmannen vid Kastelholms häradsfängelse Kronofogden Waldemar Blomqvist under förliden gårdag utfärdade förpassning No: 665 harhas Vicehäradshövdingen Julius Emerik Jansson anmälde sig såsom Frans Adolf Luotonens rättegångsbiträde ävensom såsom ombud för Frans Adolf Luotonens fader Torparen Frans August Loutonen på grund av ingiven fullmakt.

Efter uppläsning av föregående protokoll bads de anklagade att ytterligare förklara sig.
Anna Ahonen bedyrade sin oskuld under tårar. På frågor om hennes sömn nattetid svarade hon att hon oftast sover tungt så även natten före händelsen trots att hon känt på sig att något kommer att hända. Hon hade alltid då de tillsammans vallade korna gått avsides och lagt sig där att sova en stund trots att hon visste att där fanns ormar.
Hon anförde ytterligare att skälet till varför Frans sköt Laura var troligtvis för att denne nekat honom att träffa Anna.

Emot detta motsatte sig nu Frans utan han menade att skälet var att Anna ideligen uppmuntrat honom att begå denna gärning samt att Laura aldrig hade nekat honom till att träffa henne.

Efter detta framkallades som vittne arrendatorn på Kastelholms kungsgård

Valter Rosenberg
Han förklarade att han väl känner till den plats där Laura sköts och att den karta kronolänsman Plantin uppgjort i huvudsak är riktig. Däremot är avståndet i rät linje mellan den plats Laura återfunnits och där Anna Ahonen befunnit sig cirka 200 meter samt att mellan Sibby äng och det grävda utfallsdiket och den plats där Frans Luotonen avlossat skottet är cirka 40 meter.
Att vittnet efter gärningen fått tillfälle att undersöka bössan Frans använt erfarit att den båda piporna var laddade med No: 8 hagel men att den vänstra var fuktig och krutstänkt som om den just hade avfyrats.
Att ynglingen Frans varit en snäll och arbetsam arbetare. Däremot hade han under sommaren ertappat Anna Ahonen för att ha olovligen tagit 6 liter mjölk som ej betalats.

Johan Gustaf Eckerman
Att han är stalldräng på kungsgården och bor i drängstugan på gården.
Att han klockan tre på dagen mött sin dotter Ida som kommit springande och bett honom att med häst och kärra komma och skjutsa Laura som hade skjutits på Sibby äng. Väl framme hade de sett Laura ligga på ängen i gräset och de hade lyft henne på kärran. Laura hade varit mycket blodig och klagat över svåra smärtor.


Ida Eckerman
Vittnet förklarar sig vara dotter till tidigare vittnet Johan Eckerman.
Hon berättar att sedan Elina Hermansdotter vid 3-tiden på efter middagen kommit till kungsgårdens kök där vitttnet arbeetar som köksa hade Elina bett om hjälp att hämta sin skjutne moder ifrån Sibby äng. Då hade vittnet uppmana sin fader Johan Eckerman attt genast hämta Laura vilket han hade åtlytt. Att då vittnet dagen efter händelsen berättat för Laura att Frans hade häktats hade hon sagt:
"Ja nog är det i så fall Annas fel" Hon hade beklagat Frans och tyckt synd om honom. Vittnet berättar vidare att hon ofta sett Laura och Anna ofta i gräl med varandra. Laura hade för vittnet omtalat att hon snart inte vågade bo i samma hus som Anna.

Wilhelmina Myllykoski
Att vittnet varit anställd som biträdande fähuspiga på kungsgården. Hon hade länge märkt en stor oenighet mellan Laura och Anna och hade hon senaste midsommar hört Anna yttra: " Ja så mycket kan jag åstadkomma att du kommer bort från Kastelholm" Detta menat att hon skulle få arrendatorn att avskeda henne.


Frans Maurits Röman
Att vittnet har anställning som inspektor på Kastelholms kungsgård och har som sådan kommit i beröring med samtliga som arbetar på gården. Han påstod sig känna alla väl och vad gäller den tragiska dödsskjutningen anser han att är Anna Ahonens fel från första början. Vittnet ansåg att Anna var en kvinna som oftast startade alla tvister på gården och var ofta i strid med flera av dem.  En händelse som vittnet omtalade var då man under vårvintern arbetade i ladugården med vattenpumpning och att Anna och Laura åter var i gräl.
Då skall Anna ha yttrat: " Nog skall jag komma ihåg dej"

Efter allas vittnesmål beslöt rätten att återigen ajournera sig för vidare vittnesförhör och åter samlas den tionde oktober för urtima ting varefter de anhållna åter förpassades till Kastelholms häradshäkte.

Fortsatt och avslutande urtima ting den 10 oktober.

Förutom de ordinarie nämndemännen Johan Erik Johansson och Emanuel Granlund satt denna dag som nämndemän,

Johan Erik Jansson, Leander Lindeman, Anders Otto Andersson, Johan Daniel Söderlund och
Erik Gustaf Wennström.

Till fortsatt behandling företogs den vid härstädes den 13 nästvikne september förättat urtima ting under paragraf 1 av protokollet senast handlagda men för däri antecknad orsak till detta rättegångstillfälle uppskjutna rannsakningen angående häktade Frans Adolf Luotonen och pigan Anna Ahonen, båda från Kastelholms kungsgård i Sunds socken.

Efter några kompletterande vittnesförhör och påpekanden av mindre vikt förkunnade rättens ordförande Planting ärendet nu så långt kommet att ytterligare bevis inte har förändrat saken så att:

Frans Adolf Luotonen konstaterats gjort sig skyldig till mord å Laura Johanna Henriksdotter och överlämnar till Rättens prövning att i överensstämmelse därmed bestämma det straff han därav gjort sig skyldig till.
Han förklarar sig vidare ej ha ytterligare bevisning till Anna Ahonens övertygande om delaktighet i brottet.

Kronolänsman Planting
Sedan Frans Adolf Luotonen förklarat sig icke hava något att i anledning berörda yrkande eller i övrigt tillägga och Anna Ahonen fortfarande bedyrande sin oskuld och anhållit att bliva från ansvar i saken frikänd.

Vederbörande antyddes träda av medan i Rättens överläggning skedde till följande

Utslag

Häradsrätten har tagit målet i öfvervägande och finner af vari däri inlupit lagligen utrett vara att tilltalade Frans August Luotonen den 31 juli sistförlidne Juli å en Kastelholms Kungsgårds underlydande "Sibby" benämd äng i uppsåt att döda af hastigt mod aflossat mot Laura Johanna Henriksdotter ett hagelskott hvaraf enligt den utav Provinsialläkaren i Godby distrikt Medicine och Kirurgiedoktorn Lars Wilhelm Fagerlund afgifna å ställd obduktion af Laura Johanna Hermansdotters döda kropp grundade läkarattest hennes den 8 därpåföljande Augusti timade död varit en omedelbar följd i avseende vartill Häradsrätten pröfvar rättvist att i stöd af 21 kapitlet 2 paragrafs 1 moment i Strafflagen döma Frans August Luotonen att för viljadråp hållas 9 år i tukthus whilken strafftid dock på grund av hans kejserliga Majestäts Nådiga Manifest och Pardonsplakat i anledning af Tronföljaren Cesarewitch och Storfursten Alexej Nikolajewitch födelse kommer att minskas med 3 år.


Fångat i Godby den 13 oktober år 2018

Johan G. Granlund


Ur Ålands Domsaga, dombok för Sund och Vårdö länsmansdistrikt
Kronofogden Axel Plantings rapport över mordet.

Provinsialläkare L.W. Fagerlunds obduktionsprotokoll efter obduktion av
Laura Johanna Hermansdotter.