Sunds kyrka brann nästan upp för andra gången - i maj 1921

Fotografi av Sunds nedbrunna kyrka
Fotograf Anselm Sjöblad


Sunds kyrka på Åland, den till omfånget största, och frågan är om den även inte är den äldsta av nuvarande kyrkor, brann så gott som ned till grunden Trefaldighetssöndagen den 22 maj år 1921.

Här ser vi kyrkan i all sin nakenhet, som en ruin likt Kastelholms slott. Men den skulle återuppbyggas, inte utan stridigheter. Den gamla fejden mellan prosten Henriksson och delar av Sundsborna hölls vid liv likt en sjudande kolhög. Här skulle även domkapitlet hålla sitt vakande öga över händelseutvecklingen.

Första gången Sunds kyrka brann var år 1678 och då igenom ett blixtnedslag. Det torn som då brann ned och den kyrkklocka som smalt hade donerats av Katarina Stenbock som innehade Åland som sitt livgeding åren 1569 - 1603.

Äldre personer i Sund har hört berättas att det gamla tornet det Stenbock bekostade skulle varit mycket högre än det som senare byggdes efter 1678 års brand. Detta bekräftas av en tidningsartikel som fanns efter senaste branden och skriven av "Den fridsamme" Axel Danielsson från Tranvik. Han menade att tornet då var 50 fot högre (0,297 meter) alltså närapå 15 meter högre. Om man tittar på kyrkan i dag så kan det stämma. Tornhatten ser något tillplattad ut dikt emot stentornet.

Vi läser i F.W. Radloffs Beskrifning öfver Ålandh från 1795 följande: Tornet har Drottning Catharina Stenbock låtit bygga (alltså kyrkspiran ) och skänkte hon vid samma tilfälle en klocka, som nyttjades til år 1678, då et olyckligt åskslag den 26 Julii antände kyrkan och smälte klockan,

Valven verkar vara ett gott skydd emot brand som börjar i tak. Även denna gång tycks orgeln klarat sig för Radloff skriver: Orgelverk förskaffade sig Sunds församling redan 1672. År 1762 ombygdes detsamma för 4500 Daler kopparmynts kostnad och består nu af 10 stämmor.

Jag har inte lyckats hitta någonstans en uppgift över varför drottningen vid denna tid bekostar ett torn och en klocka. Hade det även då varit en kyrkobrand? I så fall är ju denna brand den tredje. Eller var det enbart en önskan om att hon ville att  "hennes kyrka" skulle vara den högsta på Åland?

Tidningen Åland den 25.5. 1921

Från lördag till onsdag.
Sunds ärevördiga gråstenstempel som av våra fäder för 6 århundrade sedan uppfördes har härjats av eld. De åländska stenkyrkorna, som räknar sina anor från tider då kristendomen här fick fotfäste, äro med rätta våra bygders stolthet. Med kärlek och vördnad hava de från släkte till släkte omhuldats och vårdats. Bittert och smärtsamt känner folket det, om de genom ovarsamhet skadas eller förstöras.

I ovannämnda tidningsreferat framkommer för första gången en antydan om att det skulle varit prosten Henrikssons kraftiga eldande som förorsakade branden, och som han sedan även blev anklagad för. Här måste jag nog hålla med prosten. Det åligger kyrkorådet i varje församling att ordna om att spisar och brandrör inte kan antända fastigheten. Givetvis eldar man ju för att få upp en viss värme och det kan inte vara eldarens fel om gnistor sprutar in under tak och i fyllningar.

Vi skall i nedannämnda tidningsartikel se att en varning fick ju kyrkoledningen redan några månader före branden, i januari samma år. Varför gjorde man då inget från ledningens sida?

Tidningen Åland av den 19 januari år 1921

Tillbud till eldsvåda i Sunds kyrka.
I Sunds kyrka höll elden på att komma lös i måndags på morgonen. Under söndagen eldades i kyrkans kaminer. Plåtrören blevo därvid upphettade och bland bråtet på kyrkans vid begynte det att knytta. Den utträngande röken syntes vida omkring.

Alltså man lämnar "bråte" intill eldrören ovanpå sakristian och kyrkans vind där eldrören går upp. Det låter väldigt märkligt och oansvarslöst av kyrkoledningen och kan inte varit prästens fel även det.
Varför åtgärdade man inte rörens isolering och dess närhet till brännbart material med tillräckliga avstånd från dessa? Man fick ju en kraftig varning i januari samma år, alltså fyra månader före!

Tidningen Åland av onsdag den 25 maj år 1921.
Nu kablar man ut den osannolika händelsen att Sunds kyrka härjad av eld.

Kyrkans inventarier och dyrbarheter räddade.
I söndags spreds över allt på Åland ett sorgligt budskap. Sunds vackra åldriga tempel hade härjats av eld. Elden kom lös vid halv 10 tiden och inom kort stod kyrkan i ljusan låga. Tack vare stenvalven, kunde elden dock icke intränga i kyrkan ehuru det vi flera tillfällen såg hotande ut. Det räckte icke länge innan av det vackra templet återstod endast gråstensmurarna och valven. Det smäckra tornet brann fullständigt ned och klockorna smälte.

Elden uppstod genom gnistor från sakristians kamin, i vilken eld uppgjorts. Spåntaket på sakristian fattade eld och denna spred sig omedelbart till kyrkotaket. Snart stod hela templet i ljusan låga, och det var en hemsk syn som mötte det tillskyndande släckningsmanskapet. Då elden först observerades funnos i kyrkan endast tre manspersoner och två äldre kvinnor. Hade en stege genast funnits till hands skulle elden antagligen kunnat släckas. Lågorna från taket slickade även fönsterbågarna, men lyckades dock icke nå kyrkans inre, som alltså undgick förstörelse. Så snart det stod klart att elden icke kunde släckas, begynte de nu talrikt tillstädeskomna bära ut allt flyttbart: Altartavlan, predikstolen, altarringen och kyrkokärlen fördes ut och bragtes i säkerhet. Elden hade också kastat sig över orgeln men tack vare mejeristen Anselm Sjöblads raska ingripande blev den genast släckt och orgeln var räddad.

Mejerist Anselm Sjöblad med en del av sin personal vid mejeriet i Sund Vivasteby.
Fotografi ur hans stora efterlämnade samling på över 600 glasplåtar som omhändertagits och framkallats av Lasse Åkerblom i Kumlinge.


Från den brinnande kyrkan kastade sig elden till prästgårdens ria som inom kort nedbrann varemot själva prästgården icke var hotad. Från rian tog sig elden till prästgårdens skog och Rosenberg lägenhet blev starkt hotad. Lyckligtvis mötte elden en dalsänka och blev där hejdad. Skogselden släcktes fullständigt i  måndags medan det ännu i måndags kyttade i mossan. Vid 3-tiden kommo medlemmar av Mariehamns FBK i bil till brandplatsen, men kyrkan var då redan härjad. För att skyndsamt komma till undsättning ställde "Norden" sin ångbåt till fri disposition för FBK.s motorspruta jämte manskap. Sprutan behövdes dock icke komma till användning. Norden återvände därefter omedelbart från Kvarnbovik.
Sunds kyrka var försäkrad i Ålands Brandstodsförening för 30.000 mark.

Einar Sundman, hemmansägare från gården Mattas i Sund Finby.

Kotka Nyheter den 11.6. 1921

Denna tidningsartikel skall vara en av ett 20-tal artiklar i landets tidningar som omskriver följande händelse.

Kyrkoherden i Sund insulterad i kyrkobranden

Vid branden vid Sunds kyrka inträffade ett ytterst uppseendeväckande intermezzo i det att församlingens kyrkoherde insulterades av en församlingsbo. Mitt under eldsvådan inträngde hemmansägaren Einar Sundman från Finby by i kyrkoherden, prosten C.E. S. Hermansson ämbetsrum och utfor mot prosten Henriksson i okvädningsord och sårande tillmälen. Han tillfogade dessutom Hermansson blånader i ansiktet och insinuerade att församlingens kyrkoherde var orsaken till eldsvådan. Saken kommer dock att lämnas därhän. Anmälan torde göras till domkapitlet.

Tidningen Västra Finland den 9 juni 1921

400.000 mark för att försätta Sunds kyrka i sitt gamla skick.
Av försäkringsbeloppet utbetalas endast 21.000 mark.
Kyrkomyndigheterna i Sund ha alla redan överlagt om erforderliga åtgärder för iståndsättande av det genom vådelden ödelagda torntaket. Ett förberedande kostnadsförslag slutar på omkring 400.000 mark vilket belopp står i bjärt kontrast till försäkringssumman för kyrkan som utgjorde 40.000 mark och i ännu bjärtare kontrast till den skadeersättning som Ålands Brandstodsförening utbetalda nämligen 21.000 mark.
Gudstjänster hållas för närvarande omväxlande i församlingens tre skolor, men är avsikten att så snart kyrkans fönster reparerats återförlägga gudstjänsterna till kyrkan.
I artikeln beskrives huru de olika kyrkoinventarierna med lätthet kunnat repareras emedan de inte skadades nämnvärt av hettan. Att tornvalvet höll för trycket när klockorna som nyårslyckor ramlade ned på valvet. Att kyrkoruinen liknar Kastelholms slotts ruin som dock är i bättre skick i dag. Att kyrktuppen ligger i farstun med annat bråte. att värmen var så kraftig även utanför kyrkan så att en gravsten söndervittrats.
Men avslutar redaktören, hade brandstegar och möjlighet att nå upp till sakristians tak funnits där branden började hade kyrkan kunnat räddas.

Vad vi ser av denna artikel så hade även här Sunds kyrkomyndigheter brustit i flera avseenden. Man skyller på prosten men satt med händerna i kors hela vägen fram till branden. Varför tog man inte reda på brandförsäkringens belopp samt vad där står i villkoren. Ålands Brandstodsförening, föregångare till dagens Ömsesidiga,  hade gjort alldeles rätt enligt alla färsäkringsvillkor i hela världen. Regeln om underförsäkring. Är försäkringsobjekt försäkrad till återanskaffningspris 10 gånger mindre än återanskaffning skall endast en tiondedel av återanskaffningskostnaderna utbetalas. Detta vid återanskaffning till nyvärde. Nu följde man ett belopp som säkert funnits sedan försäkringsbolagets början och även då var återanskaffningssumman troligtvis långt för lågt räknad.

Då kostnaden för att återställa kyrkan uppgår till 400.000 mark ser sig församlingsbor vistandes i Amerika sig manade att samla in pengar på frivillig väg. I en annons införd i tidningen Åland den 10.9 under rubriken Från Allmänheten listar vi följande personer och deras gåva.

Genom f.d. handlanden G.A. Lindström hava i Amerika vistande Sundsbor till förmån för Sunds kyrkas tornbyggnad förärat följande belopp i dollar.

Hilda Matson Finby                                                                                 2
Johan Lindholm Finby                                                                             1
Wilhelmina Matson Finby                                                                        1
Frida Johansson San Francisco                                                                 1
G.A. Erikson Kastelholm                                                                                    5
Edvin Johansson Finby                                                                              5
Edla Hammerstedt Mångstekta                                                                  1
Karl Häggblom Kastelholm                                                                       2
Uno Bryggman Finby                                                                                1
Emil Bryggman Finby                                                                                1
Victor Williamson Finby                                                                            5
Herbert Williamsson San Mateo                                                                 1
Hilda Anderson Sverige                                                                              1
John Blomqvist Finby                                                                                  1
Ernst Blomqvist Finby                                                                                 1
Gust. Sundlöf Finby                                                                                     2
Erika Nilson Finby                                                                                       2
James mehovski San Francisco                                                                    2
Totalt                                                                                                           35 dollar

Dessa medel ha av undertecknad emottagits av kapt. J.E. Johansson och gåvo vid inväxlingen
1.386 fmk. som genast överfördes till kyrkobyggnadskassan och kommer att till kyrkobyggnaden användas samt färför i laga ordning redovisas.
För gåvo och hågkomst ett hjärtligt tack!
Sund den 27 augusti 1924  M.A. Mattsson
Ledamot i kyrkobyggnadskommitte´n

Wasa-Posten den 5.4. 1924

Domkapitlet har givit order om att under en högmässa skall i alla landets kyrkor uppbäras kollekt för Sunds kyrkas återuppbyggnad. Här ser vi hur kollekten i Brändö kyrkas både finska och svenska gudstjänster tillfaller kyrkobyggnaden i Sund.

Tidningen Åland den 31 augusti år 1921
Entrepenadannons

Lördagen den 3 instundande september
kl. 12 p.d. utbjudes vid Sunds kyrka till minst fordrande påläggning av ett provisoriskt tak å den del av kyrkan varest torn framdeles uppföres. För åtagandets ordentliga utförande inom vid auktionen föreskriven tid erfordras vederhäftig borgen. Anbudens antagande eller förkastande förbehålles kyrkofullmäktige fortast möjliga prövning. Övriga villkor och bestämmelser delgives vid auktionen.
Sund den 27 augusti 1921. Kommitterade

Artikel i Hufvudstadsbladet den 24 augusti år 1921

Ännu förlöper alltså de inledande reparationerna smärtfritt vid Sunds kyrka, men detta skall bara vara lugnet före stormen. I följande artikel får man ännu ingen antydan om vad som är i görningen.

Reparationen av Sunds kyrka ordnas med lätthet. Arkitekt Nyström och dir. Rinne ha besökt templet.
Enligt artikel i Åbo Underrättelser erfarit ovannämnda herrar varit resta till Sund för att inspektera kyrkoreparationen därstädes och konfererat med vederbörande om arbetets utförande om det var i överensstämmelse med gällande förordningar.
Såsom tidigare nämnts ligger taket på själva kyrkan jämte vapenhuset nu färdigt och utgöres av cementplattor vilka kunnat bestrykas med tjära, varigenom takt erhåller en viss likhet med spåntak. Resningen är den samma som förut, emedan man vid utförandet av de nya takstolarna följt de kvarstående gavlarna. Arbetet med den nya tornspiran blir vilande till nästa år och utföres då enligt noggranna ritningar i överensstämmelse med den förra spirans utseende.
Ett vida svårare problem blir anskaffande av nya klockor emedan klockmetallen ligger kvar på valvet i form av jättelika "nyårslyckor" varav man får en föreställning om den ohyggliga hetta som vid brandtillfället utvecklades.

Sunds kyrka år 1845
Teckning Johan Knutsson, ingår i bokverket Finland framstäldt i teckningar av Zacharias Topelius



Ja nu har då tiden gått, under sommaren har man lagt tak på sakristia, vapenhus och långhus och dessa har man beklätt med cementtegel.
I midsommartid vandrar då den på den tiden kände landskapskamreren Verner Eker i omgivningen och får se resultatet. Han blir så ledsen och arg så han går hem och skriver följande insändare.

Tidningen Åland den 25.6. 1921
Sunds kyrka efter branden
Kan och får kyrkans tak läggas med cementtegel+
Signerad Verner Eker


Kyrkorådets beslut att lägga tak av cementtegel släcker alla hopp om en återställning av den vackra kyrkan, skriver han, och han fortsätter, men att lägga cementtegeltak på en kyrka från 1300-talet, det är enligt mitt förmenande att förstöra ett heligt och dyrt minnesmärke!
Man försöker lugna de upprörda med en fras. Cementteglen skall läggas på endast tillsvidare säger man, men varenda en ortsbo vet att detta tak blir kvar i alla tider, och man säger så endast för att lugna ortsborna. Och man frågar, varför cementtegel, jo svarar man dessa är brandsäkrare, kyrkan skulle inte brunnit om det funnits cementtegel då. Men detta stämmer ju inte, cementtegel skyddar endast från eld utifrån inte inifrån. Det var ju rökrören som förorsakade eldsvådan och där är på dem man borde riktat sin uppmärksamhet på! Följer man samma kurs som nu kommer väl tornet att få ett tak av galvaniserad plåt! Utbrister Eker med all rätt.

Tidningen Åland den 21.2. 1925

Så har då nästan fyr år förflutit och kyrkans torn har ett provisoriskt tak. I februari kommer så en annons om entrepenad för ett nytt torn.

Tisdagen den 10 instundande mars kl. 12 på dagen utbjudes medels entrepenadaukktion vid Sunds kyrka till minst fordrande uppförandet av kyrkotornets spirvirke samt dess läktning, förfärdigande av trappor, klockställ och hängning av klockorna m.m. allt med församlingens material.

Sund den 16 februari 1925 Byggnadskommittén.

Åbo Underrättelser den 19.7. 1925
Åländsk kyrka återställd efter härjande brand.

Inom kort skall från Sunds kyrkas torn klockornas klang åter ljuda över bygden och kalla folket till andakt under templets val. I mer än fyra år har den klangen varit förstummad.

Ja så skriver den välkände journalisten Axel Danielsson från Tranvik och han fortsätter,
Här är det ännu fullt med byggnadsställningar och man borde vara en sjöman på vaggande ben för att kunna ta sig fram på utlagda plankstumpar över avgrunden i tornets innandöme. Byggets entreprenör, som har silver i hår och skägg, hoppar emellertid omkring med en katts vighet.

Här uppe finnas kyrkans nya klockor som i dagarna gjort sin entrè i tornet. Klockor har alla sin egen historia. Att få klockor till Sunds kyrka var en utmaning i sig. Församlingen vände sig till staten med anhållan om bistånd och frågan löste sig galant. Från ryska kyrkan i Tavastehus kunde två klockor erhållas och nu är de på plats. På den ena klockan finns generalguvenör Bobrikoffs namn ingraverat.

Höga och vida välva sig trädens kronor över de dödas gravar vid kyrkans mur. den stilla aftonvinden susar i lövverket. Men högt över träden, upp mot det blå, reser sig tornet, det nya tornet på Sunds åt S:Johannes helgade kyrka. Och tornspiran ger stämning och helhet åt den gamla bygden.

Den fridsamme


Klingat i Godby den 1 april år 2018

Johan G. Granlund

Prosten Henriksson i Sund - anklagad för bedrägeri

Sunds kyrka och prästgård i tidigt 1900-tal.
Vi ser här det gamla tornet som brann ned i maj år 1921.

Längst till vänster ser man även en bod som inte finns i dag. Huset varifrån röken stiger ur skorstenen fungerade som arrendatorsbostad i början av 1900-talet.

Sunds församling skulle efter att prosten Carl Hermansson anställts år 1909 figurera under ett 20-tal år i tidningspressen för flera olika händelser.

I sökning på orden Sunds kyrka och församling hittar man ett hundratal artiklar i landets olika tidningar som berör nedannämnda händelser.

Tidningen Åland den 21.4. 1909
Val av kyrkoherde i Sunds församling

Kyrkoherdevalet i Sund
Vid i söndags förrättat kyrkoherdeval i Sund erhöll kapellanen i Esbo Carl Edwin Simeon Henriksson
1.409 röster. Kapellanen i Lumparland J.F. Manner 400 röster och kapellanen i Wirmo J.K Mittle 28 röster.

Jag kommer här att ta upp de olika händelserna i separata artiklar. Det gäller för det första den våldsamma strid som uppblåstes i och med prostens starka engagemang för den s.k. finlandssvenska ståndpunkten i ålandsfrågan där han tog parti för Finlands sak. I detta fall drogs prosten inför Åbo Hovrätt men frikändes. Nämnas kan så utträdde enligt ryktet ett hundratal personer ur kyrkan medan prosten medgav endast 52. Motståndet leddes av Einar Sundman, bonde på Mattas i norra Finby, medan försvararna stöddes av min farfars farbror Gustav Emanuel "Manne" Granlund i södra Finby.
Man var till och med på gång att inrätta en frikyrklig avdelning inom stiftet för att bli av med prosten.

Vi ser här ett fotografi taget på Bomarsunds gård på 1920-talet och föreställer ett gästabud hos familjen Rosenberg, en släkt som var arrendatorer där i flera generationer.

Till höger i främre raden sitter prosten Carl Henriksson tillsammans med sin fru Ida. På hans högra sida troligtvis värdparet och invid dem Gustav Emanuel "Manne" Granlund med sin hustru Anna född Rosenberg. Samvaron understryker den Granlund/Rosenbergska släktens nära band till prostfamiljen.


Det andra fallet gällde den förödande branden år 1921 som förorsakades av prostens kraftiga eldande.
I samband med detta hände sig att en av hans motståndare i ålandsfrågan bonden Einar Sundman från norra Finby inkommer i hans ämbetsrum och ger honom en kraftig örfil. Denna örfil skulle omtalas och genljuda i hela Finland och omskrivas i ett tjugotal finländska tidningar och är den händelse som ännu i dag omtalas. Allt annat är däremot glömt.

Viborgs Nyheter 8.8. 1921
Kyrkoherden i Sund insulterad vid kyrkobranden.,

I Åbo Underrättelser för i dag läses. i de notiser vilka hittills varit synliga om branden i Sunds kyrka har ingenting nämnts om ett ytterst uppseendeväckande intermezzo som under eldsvådan inträffade på prästgården, i det att församlingens kyrkoherde insulterades av en församlingsbo. Tidningen Åland ur vilken vi hämtade en detaljerad skildring av brandens förlopp, nämnde ingenting därom.

Enligt vad vi varit i tillfälle att från pålitligt håll erfara inträngde hemmansägaren Einar Sundman från Finby by, under pågående eldsvåda i kyrkoherden, prosten C.E.S. Henrikssons ämbetsrum och utfor emot prosten Henriksson i okvädningsord och sårande tillmälen. Han tillfogade dessutom prosten Henriksson blånader i ansiktet och insinuerade att församlingens kyrkoherde var orsaken till eldsvådan. Prosten Henriksson är nedtryckt och förkrossad över den olycka som genom eldsvådan drabbat församlingen. Att den behandling som han från en av sina församlingsbors sida samtidigt blev utsatt för i hög grad förbittrat hans liv kan lätt förstås.

Överfallet på prosten Henriksson torde vara en akt av hämnd för dennes konsekvent fosterländska ståndpunkt i Ålands-frågan.
Anmälan om överfallet torde göras hos domkapitlet.

-----------------------

I efterdyningarna efter branden blossar så upp en strid om kyrkans takbeklädnad. Falangen som leddes av Einar Sundman förordade ett tak med kalksandstegel men detta utdömdes av domkapitlets granskningsmän och kallades i insändare signerad Verner Eker för ett "ladugårdstak".

Bonden på gården Mattas i Finby
Einar Sundman
Fotograf, Anselm Sjöblad

Den tredje händelsen som jag kommer att ta upp i denna artikel är det bedrägeriåtal som prosten och hans hustru blev indragna i hösten 1926 men som skulle utmynna även det i ett frikännande. Denna händelse fick ett märkligt slut under vintertinget den 8 mars år 1927 och frikännandet omtalas anmärkningsvärt nog inte i tidningen Åland. Däremot finns den omskriven i fastländska tidningar. Ett synnerligen märkligt mål emedan paret hade i princip erkänt bedrägeriet i tingsrättens första sammanträde hösten 1926. Som motivering för frikännande anförde rätten att paret Henriksson inte satt sin plan i verkställighet och att allt var ett stort missförstånd parterna emellan.

Västra Finland den 29.3. 1927
Frikännandet av Hermansson i vintertinget.

Om denna händelse har jag aldrig hört berättas och det finner jag märkligt emedan min far hans bekanta och hans syskon pratade dagligen om allt som timat i socknen och som jag som liten grabb sög upp i mitt minne. Kan det vara så att när allt kommer omkring så är man solidarisk med prästerskapet trots dess ibland märkliga rockader? Man värnar och håller armarna om sin kära kyrka och församling.
Trots vissa församlingsbors enträgna försök att få bort prosten Henriksson, fungerade han som kyrkoherde ända till år 1931.

Tidningen Åland den 17.2.1923

Prosten Henriksson skall dock söka sig bort från Sund men lyckades inte erhålla ny tjänst.
Här har han sökt kyrkoherdetjänst i Munsala men erhöll endast 3 röster.

I tidningen Åland av den 10.11. 1926 finner man denna märkliga artikel med rubriken, En ful tingssak. Där framgår huru prostfamiljen blir indragen i en stöld av en tusen marks sedel och där paret Henriksson försöker manipulera de inblandade till att begå mened och själva riskera att bli dömda för bedrägeri, samt hindrande av rättvisan, bara för att få drängen Kokko frikänd från stölden.
Hans befriande från detta åtal var väldigt viktigt emedan i och med denna dom trädde ett tidigare ådömt bedrägeristraff nu i ovillkorlig fängelsedom emedan han var villkorligt dömd i det målet.
Det man undrar över är, i vilket slags förhållande stod Kokko med prostfamiljen?


En ful tings sak
Prosten Henriksson i Sund komprometterad.


Vid den 5 november förrättat urtima ting i Sund med flera socknars tingslag fälldes redaktören Arvo Heikki Kokko från Ruskela socken ( enligt egen uppgift redaktör för tidningen "Karjalan ääni" i Sordavala) för första resans stöld till 6 månaders fängelse; och då ett Kokko härförinnan ådömt straff för förfalskning, 6 månader tukthus, förklarades böra gå i verkställighet, skulle Kokko i ena bot hållas i 9 månaders tukthus och i 3 år därutöver vara förlustig medborgerligt förtroende.

- Kokko hade under tiden mellan den 30 september och 7 oktober av en å Sunds prästgård anställd deja tillgripit 1000 mark varav 935 mark hos Kokko anträffats.

Det i saken tillkomna och till rätten inlämnade polisprotokollet innehåller i huvudsak följande:

Natten mellan den 9 och 10 oktober häktades och förpassades till fängelset i Kastelholm redaktören från Ruskeala socken Arvo Kokko som i nära 1 års tid mot maten tjänat å Sunds prästgård och som misstänktes för att av dejan å sagda prästgård hava stulit en 1000- marks sedel. Vid polisförhör i saken den 26 oktober uppgav Kokko som eljest sakna större penningbelopp och som strax efter stölden i en nära belägen handelsbutik växlat en 1000-marks sedel, att han erhållit sedeln i ett erhållet brev från en flicka i Sordavala som hette Hilma Kilpiö, men vid tvenne polisförhör i saken med henne i Sordavala bestred hon att hon i brev sänt honom pengar. Häradsrätten beslöt då att hon skulle höras å ed, och att Kokko till dess hållas i fängsligt förvar.

Samtidigt eller den 20 oktober kom till kronolänsman Anselm Arvéns kännedom den nästan otroliga nyheten att kyrkoherden i Sunds församling prosten Carl Edvin Simon Henriksson och hans maka gjort försök att på bedrägligt sätt få sin vän Kokko fri. De hade lovat giva dejan 1000 mark bara hon skulle säga, att hon numera hittat sin stulna sedel. Dejan vägrade dock att göra detta. Då de sålunda misslyckades häri, misstänkte hr. Arvén att de därpå skulle sätta sig i skriftligt förbindelse med Hilma Kilpiö för att påverka henne. Därför och då även en annan person misstänktes göra detsamma tillsades de närmaste postanstalterna att för utrönande av brott omhändertaga brev, adresserade till henne. Den 25 oktober ankom också till postanstalten i Godby, ett till Kilpiö adresserat brev. Det härstammade från prosten Henriksson. Då lagen i dylika misstänkliga fall tillstadde kronolänsman att å postanstalt beslagtaga och öppna brev som detta uttogs och öppnades detsamma på följande dag av kronolänsman Arvén i närvaro av poliskonstapel Axel Axén. Det innehåll bl.a. en relation av undersökningen beträffande den stulna 1000 marks sedeln och då Hilma Kilpiö sålunda fått veta vad saken gällde måste hon "liksom känna på sej" att hon komme att vittna, att hon sänt sedeln åt Kokko. Prosten Henriksson framhöll därpå huru stor tjänst hon därmed skulle göra Kokko, i det att han härigenom skulle bli satt på fri fot. Han rådde henne även hur hon skulle säga ifall hon vid tinget vittnade annorlunda, än hon tidigare gjort för polismyndigheten.

Efter att hava givit henne dessa upplysningar och råd framhöll han att han icke ville uppmana henne att tala emot bättre vetande. Han ville gärna träffa henne före tinget och hon kunde bo i prästgården.
I anledning av allt detta anställde hr. Arvén förhör i saken å Sunds prästgård, varvid dejan Augusta Lundström hemma från Bolstaholm i Geta, berättade, att hon ville minnas att det var fredagen före tinget eller den 15 oktober prostinnan Henriksson kom in till henne och lovade henne 1000 mark om hon sade att hon numera hittat den stulna 1000 marks sedeln. Hon mindes att prostinnan sade "vi" föra att därmed beteckna de personer som skulle giva henne sedeln men hon visste icke vilka personer prostinnan därmed syftade på. Hon kunde dock inte göra som prostinnan ville emedan det var stridande mot sanningen, emedan myndigheterna skulle bliva förda bakom ljust.

Häradsfängelset Vita Björn, interiörbild

Vid samma tid detta inträffade hade prosten Henriksson en kväll på angelägen kallelse av Kokko rest till fängelset och Kokko.
- I egenskap av fängelsepräst har prosten Henriksson tillträde till nämnda fängelse. prostinnan Ida Henriksson meddelade att hon några dagar före tinget gått till dejan Augusta Lundström och frågat henne om hon var villig att ordna saken så att hon (dejan) skulle säga att hon numera hittat den stulna 1000-marks sedeln och Kokko därigenom bliva fri. Då dejan vid ifrågavarande tillfälle icke svarade härpå uppmanade prostinnan henna att fundera på saken men erhöll framdeles inget svar.
Hon var medveten om att hennes man sänt brev till Hilma Kilpiö men hon visste icke närmare vad brevet innehöll.

Prostinnan Henrikssson medgav att han anmodat sin hustru att gå till dejan och ordna saken så som prostinnan tidigare berättat. Hon skulle i första hand utlägga dessa 1000 mark, men hade i utsikt att få dem tillbaka av Kokko. Det beslagtagna brevet som förevisades honom och som han igenkände hade han fört till postlådan i Kulla söndagen den 24 oktober. Han hade gjort allt detta för att Kokko skulle bliva fri emedan han trodde att Kokko var oskyldig oaktat denne tidigare blivit fälld till tukthusstraff och oaktat rätten beslutit att han skulle i fängelse hållas.
Så långt polisprotokollet.

Inför rätta bekräftade såväl dejan Lundström som prosten Henriksson och hans fru i allt väsentligt riktigheten av de vid polisundersökningen meddelade uppgifterna. Dock framhöll fru Henriksson att hon för sin del ansett Kokko vara oskyldig.
Enär aktor ställt prosten Henrikssson och hans hustru under åtal, tog målet uppskov till lagtima vinterting, då konsistorieombud på förordnande bör tillstädes komma.

----------------------------

Vi måste i ovannämnda berättelse berömma de kvinnor som denna tid inte ställde upp på uppmaningar att bryta emot lagen även då det gällde ett prästerskap.
Även den nitiske kriminalaren Arvén bör få ett godkännande för sin fiffiga idé att spana på utgående  brev vilket som vi ser gav snabbt resultat.

-----------------------------

Vid det första rättegångstillfället i november utlovades en fortsatt behandling vid vintertinget i Sund
Vi är nu då här och tidningen Åland refererar om tilldragelsen. Dock synnerligen märkligt är att dessa notiser är de enda som finns i saken. Det finns inget referat om rättegången i tidningen Åland, det är helt tomt. Ålänningen får inget reda på dess utgång. Men det kan bero på att dessa nummer ej sparats i Ålands Landskapsarkiv, men de finns inte heller i det Digitala tidningsbiblioteket. Däremot får man i flera finländska tidningar goda referat över vad som beslutades.

En dag i mars detta år tog jag mig till vårt kära Ålands Landskapsarkiv och fyllde med god förnöjsamhet i de besökaruppgifter som där erfordas.
Vi skall då titta i Dombok för Sund, Saltvik och Wårdö Vintertinget 1927.

För att inte behöva bläddra igenom hela boken för Sund sökte jag upp dess inledning och fann följande:
12 (mars) u.t.  Åtalspunkt; Försök till att befria fånge ur häktet och gynnande av brott. Carl Edvin  Simeon och Ida Vilhelmina Henriksson.

Avslöjat i Godby den 11 mars 2018
Frikänt den 27 mars 2018

Johan G. Granlund

Fängelsemuseet Vita Björns märkligaste fånge - del 2

Till vänster Lev Kamenev tillsammans med kamrat Lenin ca. 1920.

Kamenv var en del av den ryska trojkan-triumviratet, som bestod av,  Josef Stalin, Lev Kamenev och  Grigorij Zimovjev och som skulle förändra det ryska samhällssystemet i grunden.  Kamenev var en av tronföljarna efter Lenin men kom i onåd och avrättades av kamrat Stalin år 1936.

Vad få hittills känt till är att denne Kamenev satt inburad i det åländska fängelset Vita Björn i en och en halv månad våren 1918.

I en tidningen Åland hittar jag följande artikel om huru det egentligen gick till då han greps i Eckerö.
Historien om gripandet hör otvivelaktigt till den åländska krigshistoriens största märkligheter och jag rekommenderar bloggläsaren att fortsätta läsandet.

Artikel införd i Åland den 2.2.1924

Rubrik
När Kamenev häktades på Åland.
Hur en finländsk ingenjör bluffade sovjethövdingen 1918.


En gråkall eftermiddag i mars 1918 låg kanonbåten "HMS Svensksund" vid Kastellholmen med ångan uppe klar till avgång. Det gällde en av dessa turer till Åland som till följd av händelsernas gestaltning kort förut blivit en av världskrigshistoriens brännpunkter. Svensksund medtog på sina färder passagerare vilka åt sej utverkat "särskilt tillstånd" denna gång med dylikt tillstånd må nämnas tre, men samtliga av allra största intresse för denna lilla blick tillbaka: Militärguvenörens över Ålands adjutant, ingenjör Gabriel Björkenheim samt bolsjevikmatadoren Lev Kamenev och en kamrat till honom av mindre betydelse.

Strax före Svensksunds avgång stod adjutant Björkenheim vid relingen med ytterligt intresse betraktande det vid en båts avgång vanliga skådespelet.

- Vet ni vem de där är? Sporde en initierad Svensksunds-man den finländske adjutanten och han pekade på några personer stående på kajen och ivrigt samtalande med ett par män uppe på båten.
- Jo det är fortsatte mannen ett par av de främsta inom Sveriges yttersta vänster, och han nämnde några ej okända namn.

Adjutant Björkenheim spetsade öronen och riktade blickarna mot de två uppe vid relingen, vilka förunnades äran av en sådan celeber beledsagare.

HMS Svensksund
Kanonbåt i den svenska flottan

Det var att döma av det yttre otvivelaktigt främlingar, med all säkerhet ryssar, åtminstone den ene påtagligen dessutom rysk jude.

-Bolsjevikschefer i österväg, så formulerade sig adjutantens konklusion. Och med detsamma hade han klart för sig att ödet hade ställt honom inför en uppgift. Inom kort lyckades han utforska att resenärerna voro inga mindre än Kamenev och dennes kamrat och han beslöt att "handla efter omständigheterna".

Så stannade Svensksund följande morgon i isfältet utanför Eckerö Storby. De två bolsjevikerna jämte gepack kommo hastigt nog ned på isen och försvunno uppåt land. Adjutant Björkenheim blev trots sitt kuripass - han hade i ett kuriruppdrag rest till Stockholm, fördröjd och nådde Eckeröstranden först en stund senare. Nu gällde det att handla. Han uppsökte genast telefoncentralen och fick omedelbart ett samtal med militärguvenören i Mariehamn ( Hjalmar von Bonsdorff)

- Ombord på Svensksund bolsjevikhövdingen Kamenev och en till! Får jag häkta dem?
- Naturligtvis! Jag ej blott tillåter er utan ger er uttryckligen order att om möjligt omedelbart anhålla dem!

Så långt var alltså allt klart. Men plan och order är emellanåt ett, utförande ett annat. Adjutant Björkenheim var för det första fullkomligt obeväpnad och för det andra hade han ingen tillgång på hjälp av värde. Finland hade den tiden varken trupper eller andra maktmedel på Åland och bolsjevikerna voro två män sannolikt beslutna att till varje pris värna om sin frihet. De skulle ju i österväg till det förlovade landet, till stora och ärofyllda uppgifter i Lenins och världsrevolutionens tjänst.
Tid fanns emellertid ej till tvekan. Inom några minuter lyckades Björkenheim få ifatt Eckerös unike polisman och så.... ja vart hade bolsjevikerna tagit vägen? Med all sannolikhet till gästgivargården.

Mycket riktigt! Utanför trappan stod redo deras skjutshästar. Men inne i gästgiveriets stora sal sutto de två röda matadorerna och drucko te. Ryssen avstår ej sitt kära "tjaj". Hade emellertid Kamenev och C:o denna gång försakat nationaldrycken, skulle Sovjet sannolikt återfått sina efterlängtade söner några månader tidigare, - och den finländska adjutanten berövats tillfället till sitt livs säkerligen praktfullaste bluff.

Lev Kamenev, kallas även Leo och Levi.

Nu stego adjutanten och konstapeln in i rummet och ingenjör Björkenheim steg fram.
- Ni är herrar Kamenev och ? .... Sade han på tyska. De två förnekade ej faktum varpå Björkenheim fortsatte: På order av Militärguvernören över Åland förklarar jag er häktade! Detta hade de två med all säkerhet ej föräntat sig. Och de reagerade ögonblickligen och protesterade.

- Med vilken rätt.... Vem är ni?

Adjutanten hade ingen verklig legitimering. Men han drog fram sitt kurirpass och stack det framför ögonen på dem. Det var nämligen skrivet på svenska och de två förstod ej ett ord, men de såg stämplar och sigill och trodde.. Men nej..... Nu kom bluffen!  Adjutant Björkenheim stack beslutsamt ned sin högra hand i paletåfickan lika som att upphämta sin browning ( det enda han hade där var en näsduk ) och sade med stark accentuering:

- Om ni ej omedelbart fogar er, utlämnar era revolvrar och följer oss, kommer jag att skrida till våld!

- Och det märkliga hände, att Kamenev och den andra gav sig. De avlevererade sina vapen, tio minuter senare gledo de två skjutsslädarna i stället för att taga färden österut, över marssnön med Mariehamn som mål, och i kvällningen nådde man örikets huvudstad.

Societetshuset i Mariehamn.
Foto Jarl Renwall 1924.
Här internerades med största sannolikhet fångarna till en början.

Här internerades  nu de två bolsjevikerna i ett improviserat häkte efter att enligt övlig sed ha fått överlämna värdesaker och pengar. Några synnerligen betydande kapital befunnos de icke inneha, men vad som väckte uppmärksamhet var Kamenevs dyrbara guldur, vilket bar en inskription av innehåll att det var en minnesgåva åt ägaren av ingen mindre än Frankrikes förste överbefälhavare  general Fock.

Strax efter fångarnas ankomst avgick ett shiffertelegram till Finlands vita arme´s överbefälhavare general Mannerheim med anhållan om direktiv, och dessa låto ej länge vänta på sej.

Häktningsordern godkändes och under sådana omständigheter beslöt man att placera fångarna i Kastelholms häradsfängelse alldeles invid Kastelholms gamla slottsruiner och någon dag efter häktningen begav sig en rätt egendomlig kortege i österväg från Mariehamn. I spetsen red den lilla stadens polismästare, så kommo slädarna med fångarn varpå följet avslöts av ytterligare en polis till häst och ett par timmar senare stängdes dörrarna i Kastelholms fängelse om de två viktiga fångarna. I något hårt och kallt fängelse med brutal behandling hamnade dock inte Kamenev och C:o, tvärtom.

Häradsfängelset Vita Björn i Kastelholm
Här satt Kamenev fången i en och en halv månad våren 1918.


Fängelsebyggnaden var ett trevligt envåningshus med vacker utsikt, och egentligen inrättade sig de två fångarna mycket gemytligt. Kommo på god fot med fångvaktaren, ( Allan Torkell),  fingo präktig kost från hans kök och åtnjöt var dag förmånen av en rätt lång vistelse i det fria.

I sanning det gick ingen nöd på dem och de var själva synnerligen erkännsamma för behandlingen, knotade blott över omständigheten att mista sin frihet. Men ledde häktningen tämligen direkt till denna fängelsemässiga idyll så blev de indirekta "epigrammen " så mycket mindre idylliska.

Då nyheten om Kamenevs häktning kom ut och nådde världsteaterns aktörer i främre planet blev det ljud i skällan. De allierade vilka vid denna tid ännu hyste, om och säkerligen mycket små, förhoppningar på att Ryssland skulle kunna förmås till någon aktivitet på "rätt sida" gjorde diplomatiska föreställningar i långa banor, men general Mannerheims order, självfallet baserad på ett beslut att icke mitt i kampen emot det av ryssarna stödda upproret "frambefordra" en hög sovjetisk funktionär med militär kapacitet till Sovjetterritorium, var orygglig.

I slutet av april överflyttades emellertid de två bolsjevikerna som då tillbringat omkring halvannan månad i den kastelholmska idyllen, via Vasa länsfängelse i Uleåborg, men först i slutet a maj efter general Mannerheims avgång från överbefälhavarposten ledde den snart sagt internationella påtyckningen till frigivande.

Vid denna tidpunkt hade Sovjet emellertid i utbyte mot Kamenev och C:o utlovat frigivandet av icke mindre än ett dussin högre finländska officerare och en dag mot slutet av den undersköna månade maj skedde utväxlingen vid Systerbäck.
Över en smal brädspång gingo de två bolsjevikerna över till sitt paradis. I motsatt riktning vandrade de tolv finländarna till sitt vita Eldorado med den kända målaren och Tanger-mannen överste Hugo Backmansson i spetsen.

Det är ännu ej sex år sedan den och nu står kamrat Kamenev av Kastelholm såsom tronpredentant till den bortgångne sovjetpåven Lenins röda tron. Om han sedan når den ja, det är en sak som knappast står i samband med denna återblick på en stor bluff.

I  Hjalmar von Bonsdorffs utkomna levnadsbeskrivning stämmer inte arresteringen med denna berättelse. Bonsdorff menar där att herrar bolsjeviker anländer självmant till Mariehamn och inför honom anhåller om vidare respass, varefter han arresterar dem.

Jag är dock böjd att mera tro på den som egentligen utförde arresteringen, adjutant Björkenheim.

Den första artikeln om Kamenevs arrestering och vistelse på Vita Björn var införd i denna blogg den 12.6.2016 och finns även inom etiketten Vita Björn.



Fångat i Godby den 5 mars år 2018

Johan G. Granlund

Ann-May Peters - schlagersångerskan från Föglö

"Sesam öppna dig"
Foxtrot
Text & Musik Runar Reymers
Sång Ann-May Peters
Ingmar Englunds kvartett
Edition Reymers Musikförlag Mariehamn Åland
Skivbolag La-Rémi
All rights reserved

Ann-May Pettersson hette en flicka från Västergårds i Björsboda på Föglö som i medlet av 1950-talet blev "upptäckt" som sångartist och som under namnet Ann-May Peters skulle få spela in grammofonskivor så kallade stenkakor i Helsingfors.

Jag hade som ung hört henne sjunga på någon andelshandelsstämma på Klippan i Sund och namnet var för mig bekant. Då jag en dag sökte efter helt andra uppgifter från år 1955 i tidningen Åland får jag plötsligt syn på följande artikel:

Artikel i tidningen Åland
Ann-May Peters - flicka med melodi

Åland har författare, musiker, konstnärer men hittills har det varit tunnsått med sångare. Nu ser det emellertid ut att ljusna också på den fronten och av allt att döma kommer ljuset från Föglö.
Så småningom kommer vi i radio att få höra en välsjungande dam med det inte mindre välklingande namnet Ann-May Peters, som egentligen heter Pettersson och är filialföreståndare för Föglö Handelslag i Hummersö.

Sagan - för Ann-May är det hela som en saga, började med att ett grammofonbolag annonserade i Åland efter välsjungande åländskor. Bolaget hade behov av nya sångstjärnor. Ann-May blev en av de lyckliga. Det bar iväg till Helsingfors där hon till accompanjemang av Ingmar Englunds orkester sjöng in några schlagers på grammofon. Det lyckades så bra att Ann-May på stående fot fick ett två års kontrakt med La-Rémi grammofonbolag.

Som sångerska uppträder Hummersöflickan under namnet Ann-May Peters och hennes grammofonskivor är också signerade med det namnet. Så småningom kommer väl namnet att bli känt men Ann-May är inte mallig för det. Tillsvidare fortsätter hon som om ingenting hänt i Hummersöfilialen.
Åtminstone i vinter säger hon. Vad det sen blir får framtiden utvisa.

Ann-Mays andra låt "Drömmar i gränden"
Sångvals
Text & Musik Runar Reymers
Sång Ann-May Peters
Ingmar Englunds kvartett
Runar Reymers Musikförlag Mariehamn Åland
Skivbolag La-Rémi

Ann-May föddes den 25.12 år 1936 på gården Västergårds i Björsboda i en syskonskara om åtta.
Hon avled den 16.2. 2015.
Hennes föräldrar hette John och Dagny Pettersson.

Familjen Pettersson
Ann-May stående

Ann-May som körsångare på lite äldre dar. Här i Vivakörens  mundering.

Om syster Ann-May berättar Marianne Karlsson som är bosatt i Godby att det sjöngs och spelades mycket på hemgården. Far spelade tramporgel. Ann-May trakterade gitarr.

-Vi flickor sjöng hela tiden och i synnerhet då vi arbetade med gårdens kor i ladugården och på ängen. Vi upptäckte att ladugårdens murade väggar gav ett bra eko då vi sjöng och i synnerhet i närheten av vattentanken gav det ett bra "sound". Där lades nog grunden till Ann-Mays intresse för särskilt joddlingen som hon behärskade till fullo. Vid denna tid var det populärt att joddla inte minst med tanke på Alice Babs sånger och de tysk/österrikiska "Tyrålervisorna" som då strömmade ut igenom radion.

Om Ann-Mays livsgärning berättar Marianne att hon själv var flera år yngre men ett tag bodde de tillsammans i Mariehamn. Ann-May hade tjänst hos Einar Karlsson i hans affär. Hon arbetade även
på Samgång och Plasto. Därefter arbetade hon i många år på färjorna som försäljare. En tid drev hon affären Majas Livs i Strandnäs.

I sitt andra äktenskap bodde Ann-May Eriksson  i det vackra "pepparkakshuset" invid Strandnäs Motell.

Ann-May Eriksson "Peters" medverkade i flera radioprogram på Åland och i Finlands Rundradio och hennes skivor spelades en gång i det populära radioprogrammet "Skivor från Vetlanda".

Det är i dag svårt ja nästan omöjligt att få tag i hennes skivinspelningar. Jag har sökt både Finlands och Sveriges Radios arkiv för att få uppgifter om skivkonvolut osv. Endast Sveriges Radio har ett exemplar men de ger inte ut bilder eller avspelningar därifrån numera.

Jag har annonserat i Föglö kommunblad för att efterhöra om någon där i hennes hembygd skulle ha en skiva för avfotografering, men nej ingen har hört av sig.

Så en dag kontaktar mig en gammal vän som säger att han har skivorna i sin samling och jag fick då bilder av dem. Vi skall lyssna på dem i min vevgrammofon någon dag. Det gamla uttrycket
"när nöden är som störst är hjälpen som närmast" verkade stämma även denna gång.

Skivans andra sida
"Asfaltromantik" Tango
Text & Musik, Runar Reymers
Sång Rungar Reymers
Ingmar Englunds kvartett

"Vi segla hem" Sjömansvals
Text & Musik Runar Reymers
Sång Runar Reymers
Ingmar Englunds kvartett

Ingmar Englunds kvartett

Ingmar Englund var en finländsk musiker och orkesterledare i flera decennier alltifrån 1930-talet fram till sin död år 1978. Han trakterade gitarr och banjo.

Nämnas kan så samarbetade han med Georg de Godzinsky i orkestersammanhang. Dessa accompanjerade Alice Babs då hon var på Finlandsbesök år 1943. Från mitten av 40-talet ingick i hans orkester Erik Lindström. Dessa gjorde ett flertal skivinspelningar med finländska artister.
Under 1950-talet ingick i orkestern den kände dragspelsvirituosen Matti Viljanen och de spelade in Säkkijärven polkka på grammfonskiva. Ingmar Englunds orkester skulle senare byta namn till
Humppa Veikot.





Skivat i Godby den 2 januari år 2018

Johan G. Granlund

Loggboken på H.M.S. Hecla - 21 juni år 1854

I min serie om Bomarsund och kriget där sommaren 1854 kan jag nu visa utdrag ur loggboken för HMS Hecla, det lilla "Padlebox" skeppet med kapten Hall som ledde eskadern om tre fartyg och gjorde en första stöt emot fästningen. Kopior på loggbokens sida för den 21 juni år 1854 har jag fått ifrån London efter mycket om och men, men skam den som ger sig!

Likt de välkända vilda västernhjältarna med sheriffen i mitten stävar de in emot Bomarsund. Odin, Hecla och Valorous med HMS före namnet på eftermiddagen den 21 juni år 1854.  Som vi ser har de inga segel satta emedan den tiden var förbi. De drevs fram medelst skovelhjul på sidorna och benämdes "Padlebox" fartyg, ombyggda segelfartyg till hjulångare. Ovanpå paddelhjulhusen låg de stora landstigningsbåtar som rymde 30 personer och som finns omtalade i slaget vid Gamlakarleby.

Med dessa "barkasser" transporterades även de krigsfångar som hämtades ifrån den långa piren i  Bomarsund ombord på skeppen för vidare färd till England och Frankrike.

HMS Hecla av modell 1839
I den engelska presentationen står följande: Was a 4-gun Hydra Class wooden padle sloop, launched in 1839 and sold 1863.

HMS Heclas kapten var William Hutcheon Hall 1797- 1878.

Det var denne man som skulle iscensätta anfallet med tre fartyg på Bomarsund i midsommartid den 21 juni 1854.
Anfallet var oplanerat ifrån den högsta krigsledningen då Hall för tillfället var en "vikarie" för chefen för blockaden, konteramiral Plumridge. Hall startar så detta anfall som höll på att sluta i fullständig katastrof emedan de blev utsatta för ett bakhåll ifrån ett i all hast uppbyggt batteri på Grinkarudden med sex kanoner och 200 grenadierskarpskyttar.

För att rättfärdiga sina handlingar behövde han en liten hjälte och han finner den i matros (mate) David Lucas.
Denne Lucas får se en brandbomb, troligtvis en blindgångare, som rullar in över däck och slänger den till sjöss. Detta skulle bli det hjältedåd som för alltid är inskrivet i historieböckerna som stilbildande för hur en brittisk soldat skall utföra sina åligganden i svåra krigssituationer, och inte för inte så kommer så Lucas att erhålla historiens första VC, Victoria Cross. Bloggredaktör Granlund har varit ute i ogjort väder synes det emedan jag ifrågasatte hela händelsen som en i efterhand uppdiktad historia för att försköna anfallet men jag får krypa till korset i detta fall och meddela att i det fallet hade jag fel. Händelsen är sann, här finns i dag svart på vitt i loggboken för den 21 juni. Om händelsen omtalades redan den 4 juli samma år i Finlands tidningar.

Denna dag rullar två olika brinnande projektiler in över Heclas däck. Den ena händelsen finns omskriven i skeppsläkare Crees dagbok och han beskriver mycket noggrant hur den går igenom kaptenens hytt utan att förorsaka skada och far ut igenom ett fönster. Den andra omtalar han inte med ett ord vilket är synnerligen märkligt då just denna projektil skulle bli den som matros David Lucas kastar överbord och för det blir historisk hjälte. En annan märklig omständighet är också att kapten Hall intar middag dagen efter ombord på Odin, doktor Crees fartyg och de båda har inget att berätta om detta hjältedåd. Detta gav för mig ingivelsen att misstänka att händelsen var antingen påhittad eller så kraftigt uppförstorad någon tid efteråt.

I en senare artikel kommer jag att berätta om ett ännu större hjältedåd som utfördes på skeppet Penelope, där faktiskt hela fartyget kunde ha brunnit upp emedan bomben landade i en skeppskista. En matros tar så upp den med en skyffel och placerar den på tre andra kulor tills den svalnar. Även i detta fall handlade det om en blindgångare som bara brann ett tag och sedan slocknade.

 Denne matros erhöll ingen belöning eller Victoria Cross emedan det var den 10 augusti under "storanfallet" och då behövdes inga små hjältar.

Konceptversionen i HMS Heclas loggbok för onsdagen den 21 juni 1854. Vi kan här se att Hall har gjord ändringar och överstrykningar och stilen är allmänt råddig.

Jag kan här redovisa utdrag ur den blogg som kapten Hall nedtecknade i två upplagor ombord å sitt fartyg.
Detta utdrag har jag erhållit efter idogt forskande och ett synnerligen "envist" sökande.
Målmedveten forskning heter det på finsvenska.

Men berättelsen blir aningen stukad i kanterna. I loggboken står det endast att han hivade bomben överbord, men i hjälteskrönorna står det att just innan den landade till sjöss så exploderade den.
Så var det inte, bomben var en blindgångare som endast skulle svett lite av lacken på Heclas däck.
Att den skulle förorsakat någon skada å krigsfolket är osannolikt emedan den troligtvis iakttogs av besättningen tidigare.

Händelsen beskrivs på den 13-de raden nedifrån: Mr Lucas threw one overboard while burning.


HMS Hecla Wednesday 21 day of June 1854

På den 7:de raden  nedifrån omtalas Mr Lucas hjältedåd, hur han kastade ned bomben från fartyget medan de ännu brann. Men där står inget om att den exploderade.

Den renskrivna versionen i loggboken för den 21 juni 1854.
Am står för nattens timmar fram till 12 på dagen och Pm för fortsättningen fram till nästa dygn börjar.

Jag kommer här att nedskriva på engelska de ord som jag tror mej utläst rätt.
Ni kära bloggläsare får hjälpa mej att färdigställa den, kontakta mig gärna!

Loggbokens kolumner från vänster,

Hours - Kuots - Tents - Standard - Wind - Force - Weather -             Remarks -  Initials of Officers
                                      Compass                            Barometer                              of Watch
                                      Corces                                Thermometer



AM

2          ? 2 Steamers on Post Bow at anchor

2,10    Logskar light

3         HMS Odin and Valourous made their pendants

4         Logskar light hawe  NNE 4 miles

5         Altered cource

6,30    Stopped a boat HMS Valourous proceeded

7,45    Stopped and cast off ?? anchored ?

8         Wighed HMS Valorous x Odin and proceeded in ? lovards the passage loading between             
           Lagskar ??? rock

10       Altered Cource to W by E Passed to the West of ? Askad Rocks and hauled in towards
          Ledsound ??? leading the squadron in close line and giving ????? preparing barricades fore 
          ????  and after the ship about hammock ??

           A men fall owerboard from Odin who had drowned

PM
1         Steaming toward Bomarsund ?????

1,30  Beat to quarters ? between the Islands for Bomarsund

3,15   Passed the willage of ?   

3,40   Obs, six hourses swimming aerops ? from Soderholm to Lumpa Island
          Entered the barrow passage of Angosund with ships aktern close up

4,58   Opened fire on the woods to clear the way and i medialty after words oened the fortification of            Bomarsund and locisted ? the white ? at the Marin to open fire on the Forth

5,35   Enemy opened fire from the Large Forth
          A Masked Battery opened fire on ? from the ? point of the Bay

5,56   A body of Troops coming down to the point where a Masked Battery of six guns had been
          planted - opened fure and ??? they returned smartly

          2 Shell fall on board and Mr Lucas mate threw one ower board while burning

6        Round Fort on the Hillo opede fire from a Battery of two ?

7        Silend Battero obs. ??? 

8        Enemy returned to ? Battery and opened fire with guns and riffle - made signal to anchor with ?

8,50   Anchored with BB in 8 ? and wired to 22 ? swing ship with breedside to Fort and Contined
          firing with shut and shell from 10 ? pounds at Centre Battery

9,20   HMS Odin and Valorous anchored - Bearing of Anchor ? Large Forth ? 1,5 mile

10      Obs: Our shell get fire to the stores and part of the Forth

10.45 Obs: A second fire

11.50 Rackets were fired from the southern shore

Som ett tillägg till loggboken finns detta protokoll från Hecla från den 21 juni år 1854
Här berättas om skador på fartyget samt skadade personer.

Strax efter drabbningen i Bomarsund gick HMS Hecla den 23 januari år 1855 på grund utanför Afrikas kust.

Hon såldes år 1863 för kommersiell drift till Typhon.

Man kan fråga sig varför ett befäl som kapten Hall hade ett så litet fartyg trots att åt honom gavs stora befogenheter. Som förklaring ges att vid denna tid fanns det inget större fartyg tillgängligt för honom i den Brittiska flottan.

En vacker tavla jag hittat vid tavelfiske på nätet. En för mig okänd konstnär som troligtvis aldrig varit i Bomarsund.




Fiskat i Godby den 22 december år 2017


Johan G. Granlund


för meddelanden : j.granlund, snabel a, aland.net