Persnäs som försvann och den bortglömda vägen till Sunds Gränden

Det gamla Persnäs i nuvarande Norra Bomarsund, en liten bydel till Persby som försvann efter 1812 års ryska annektering.

Geometrisk Charta Öfwer Persnäs Som är et utbygge af Persby.
Med flere dess med = Interessenter, uti det Så Kallade Gränden
Beläget på Åland och Sunds Socken, Afmätt Dels uti Juni, och Dels uti Juli Månader
Af
År..............1765

Anders Andersson Norrstet

Ja så lyder introduktionen till denna vackra karta över Persnäs som jag låtit beställa från  Riksarkivet i Helsingfors. Det kostade mig 35 € men det var det värt. På min fråga till Ålands Landskapsarkiv om de kunde vara behjälpliga med anskaffningen av en sådan karta till Åland fick jag nekande besked. Man uppger här att man nöjer sig med kartan i svartvitt utförande på mikrofilm. Synd. Denna bloggs redaktör är av den åsikten att det är här i Ålands landskapsarkiv originalen för alla våra gamla skattläggningskartor bör finnas och riksarkivet och andra arkiv kan nöja sig med kopior.

Kartan i originalutförande är helt fantastisk!

Vad kan vi då mera utläsa av denna karta? Jo, den vackert textade beskrivningen över området låter såhär:

På Denna Sidan Tager Emot, Sam =  fälte Skogs =  Betes och  Utmare =  ken Til  Den Så Kallade Sunds Gränden.

En text med mindre bokstäver löper längs den gamla vägen enligt följande:

Allmen Byväg til Persby från allmänna Post och Landsvägen gående.

I kartan kan man se inritade några torp samt de två bondgårdarna No: 2 och 4
Dessa betecknar Lagmans och Markusas den s.k. Persnäsgården. I kartan ser man tydligt no: 4 Lagmans med sin väderkvarn med tillhörande sädesbod på andra sidan vägen. Längst till höger Markusas no: 2.

Längst till vänster kan man se två torpstugor med texten Frodigs  Backstuga samt Falckens Backstuga.

Nedanför ser vi en väderkvarn: Wivasteby Wäder Qvarn.
Man kan tydligt se hur man pallat upp kvarnsvingeln så att den skulle hålla för tyngden, bra idé!
Undertill läser vi med fet stil:
En Dehl af  Wivastebys  Enskilte  Inägor, Samt Finnbys uti Sunds Sockne  Möta.

Från Träsk i norr löper den lilla rännil vari det finns en skvaltkvarn, den har texten:

Wattn Qvarn Til 34 no 2 i Wivastby
och 2 o 4 i Persnäs

Platsen för skvaltkvarnen i dag i det dike som löper mellan Träsk och Laaksos viken.
Platsen bebos av Karl-Gunnar Karlsson som berättade att han i sin barndom minns runda hackade sandstensblock som användes som kvarnstenar.

I kartbildens mitt ser vi ett torp benämnt Falck Torppet med numrorna 98 och 99 för åkertegar.

I nordväst ser vi ännu en liten torpbyggnad invid tegarna 96 och 97. Detta är troligtvis det vi i dag benämner Karongärda. Om namnets ursprung finns olika åsikter men kan komma från Kardon vilken är en delikatessgrönsak vars tjocka märgrika stjälkar används som kronärtskocka.
På en karta från 1700-talet finns namnet Kardon noterat.

Detta torp kallades fordom Feela eller Fähle och härifrån härstammade den kunglige sekreteraren Mickel Olofsson om vilken finns en artikel i denna blogg från år 2010.

Vi kan konstatera att Norrstet har ritat in sjöarna som i dag kallas Laaksos viken, Övra viken och längst till höger Hummelvik. I dag är dessa vatten separata sjöar sammanbundna med farbara vattenleder, väl uppdikade men vid denna kartas tillkomst var det som i dag är Övre viken och Hummelvik i en helhet.
Till vänster för Laaksos viken lyder texten: En  Del Af  Frisk  Siön  Östra =  eller Norra = Siöwijken Kallad.
Här kan man se att den är sammanbunden med Övre viken endast genom ett litet dike som i dag är betydligt längre och djupare.

För Hummelvik till höger lyder texten: En  Del  Af   Frisk =  Siön Norra Wiken  Kallad.

Kartans mått visar på Swenska Alnar


År 1812 annekterar den ryska statsmakten detta område och de som här är bosatta får order att flytta bort. De fick montera ned sina hus ända ned till stenfoten, packa ihop sina tillhörigheter, lasta in allt från lador och bodar och på sina kärror flytta till en främmande trakt. Sina boskap drev de framför sig i en ända lång rad. De fick lov att flytta till västra Saltvik som de kanske aldrig besökt tidigare. Det skulle bli Lagmansby och Persby i denna socken i stället. De fick flytta från detta fantastiska paradis som i äldre tid kallades Sunds Gränden. I Sunds kyrkas flyttningslängd kan man se flyttningsströmmar från Vivasteby, Persby, Persnäs, Skarpans och Prästö efter de ryska annekteringarna i ett antal år framöver.
Totalt skall från alla dessa områden flytta ett hundratal personer, de flesta till Saltvik Haga men många icke jordägande torpare inom Sunds socken samt övriga platser på Åland.

Vi ser således i Sunds kommuns flyttningslängd att från gården 2 Markusas flyttar år 1812 bonden Johan Johansson med hustru Lisa Johansdotter samt mor Zaida, sonen Carl samt dottern Sara Lisa till gården Norrgårds i Kohagen.

Från andra hälften av gården flyttar samma år bonden Carl Johansson med sin hustru Sara Samuelsdotter, sin son Johannes samt dotter Anna Lisa, till gården Södergårds i Kohagen.


Från  Lagmans 4, flyttar samma år  änkan Greta Carlsson med sonen Johan, dottern Marja Lisa, torparen Johan Johansson (född 1722 således i 90 års åldern) samt inhysingen Carl Johansson med son Mats. Dessa bosätter sig på nya Lagmans i västra Saltvik Haga.

Vy från Markusasgårdens tomtning över vikarna

Den som gått här en vacker sommarkväll och sett solen gå ned över vikarna förstår vidden av tragedin. Nu är det en bortglömd del av Sunds kommuns forna bebyggelse.

Nuvarande väg till Norra Bomarsund

Den gamla väg som kallades "Allmänna byvägen till Persby från Allmänna Post och Landsvägen gående" är till största delen bortsopad från jordens yta. Kvar finns endast några få tecken som kan påminna om denna tid. Från Träsk ser vi i dag en vägskylt med texten Norra Bomarsund och denna väg skall sluta vid Janssons, där min kusin Brita, född Granlund, Jansson i dag bebor. Från Bomarsundshållet kan man komma en liten bit emot området men denna väg slutar i ett taggtrådsstängsel för betande djur.

Rester av den urgamla vägen som löper från nuvarande Norra Sundsvägen upp igenom skogen emot Persnäsområdet. Vägen har sina anor från 1500-talet och framskymtar tydligt i kartor från 1700-talet.
Detta vägområde har hittills varit okänt.

Sunds Gränden
Varför benämner man denna trakt Sunds Gränden? Detta är för mig en gåta och jag har aldrig förr hört talas om detta namn. Vad betecknar då en gränd, ja det är väl en plats som är en återvändsgränd om jag förstår saken rätt. Nu kommer vi in på en väldigt intressant sak som leder tankarna långt tillbaka i tiden. Kan det vara så att vägen slutade vid Skarpgården och därför kallades området för Sunds Gränden?

Varför försvann då också benämningen Sunds Gränden? Svaret måste vara flyttningen av hela befolkningen till Saltvik. I och med detta försvann även det vackra namnet på platsen som övertogs av ryska militärstratéger och kartografer . Man planerade nämligen norra Europas största fästning.


Denna bloggs redaktör hyser nämligen den åsikten att det som vi i dag kallar Bomarsund, alltså bebyggelsen runt fästningsområdet, fanns inte i äldre tid, det fanns ingen väg över bergen ned till Bomarsunds brygga av i dag.

Det enda man i gamla skattläggningskartor kan utläsa är Bommersunds Fjärd d.v.s. vattnet emellan Vårdö och Sund.

  Det som i dag är platsen för fästningsområdet var i äldre tid några mulbeten. Här fanns ingen bebyggelse år 1650 då Hans Hansson ritar in sin fina skattläggningskarta för Sunds
socken

Här ser man tydligt hur stråkvägens östra anhalt på Åland icke tar vägen ned mot nuvarande Bomarsund utan följer en nordostlig sträckning indikerande på Delvik, alldeles som Hans Hansson noterar år 1650. Denna är från år 1665.
Noteringen Bomarsund betyder vattnet mellan Vårdö och Sund emedan Bomarsund som en ort i dåvarande Persnäs inte fanns.

Drottning Kristinas postväg startade år 1638. Nå vart ledde man då postrotarna för färd emot Vårdö?
Denna del i forskningen angående postvägen över Åland och dess östra överfart har blivit bortfuskad. Man har från Ålands museibyrå kommit med rena bortförklaringar och historiska lögner angående postvägens allra första sträckning i östra Sundsområdet.

Det faktum att postvägen även kunde ta vägen över Kyrksunden kanske vintertid och då tog vägen till Vårdö över Sibby,  nämner man aldrig trots att det tydligt framgår i gamla kartor.

Postvägskarta.
Här syns en tydlig markering att postvägen även tog sin sträckning över Kyrksundet, över Sibby för färd emot Vårdö, det troligtvis vintertid.

Postvägskarta från 1600-talets sista del.

Man skriver i en publikation: Postvägen startade redan från dess begynnelse ifrån Bomarsunds brygga!
Nej, denna brygga fanns inte år 1650 det år då Hans Hansson ritar Sunds skattläggningskartor. Det skulle ta flera decennier fram till att en väg byggdes till nuvarande hamn i Bomarsund och att där byggdes en krog. Gästgiveriet var fordom i Skarpans i Skarpgården. Här slutade vägen som dels leddes från Persnäshållet samt från Finbyhållet över Finby ström.

Vad vi här ser är Hans Hanssons skattläggningskarta från år 1650.
Området är vad vi i dag menar med Bomarsunds fästningsområde och vi ser här några mulbeten A och B. Exakt på området för fästningen.
Uppe till vänster Bovik, i mitten texten Bomarsund och viken troligtvis det som i dag heter Notviken och därefter Lervik.

Johan Granells karta över Persnäs och den s.k. Sunds Gränden från år 1799 och infälld är Hans Hanssons kartuppgifter från 1650 för det som i dag är Bomarsund med fästningsområdet. Här fanns då ingen bebyggelse, ingen väg till platsen samt ingen brygga.

Vi ser uppe Bo Wijken sedan Bomar Sund samt i söder Ler Wijken.
Texten lyder: Känne Teknens Uttydning
Desse efterskrefne Engeshagar äro Specificerade som följer

A. Två Engeshagar till Markus Skarps hemman i Persnäs
B. Två Engeshagar till Matts Ers hemman i Wifvasteby 1, 1:19 lass h:vall

Här ser vi Hans Hanssons skattläggningskarta från Delviksområdet.
Deele Wijken med den stora bryggan.

Texten längst upp lyder: Stora Lantz wägen öfwer Ålandh.

Vi kan tydligt se huru han inritat vägen ned till Delvik bryggan. Man kan till och med se plankorna han ritat in i den stora bryggan.

Vad vi även kan se är att vägen tycks gå över Persbyområdet och kanske den vägen emot Lövviksområdet för vidare emot kyrkan. Alternativt har han menat norra Sundsvägen, detta är lite oklart.

Man får här antaga att en urgammal färdväg gått över Åland i båda riktningar ända sedan brons-järnålder samt medeltid gått denna väg. Kan det vara så att även namnet Delvik hänsyftar på viken som leder emot Delet eller Deelen som det skrivs ut i gamla kartor?

Postvägens sträckning över Åland i äldre tid. Vattnet emellan Sund och Vårdö kallades Bomarsunds Fjärd. Bomarsund var inte bara det smala sund som skiljer Prästö och fasta Åland åt.

En sida i Sweriges Geographie angående Pass och Sund som förekommer inom postleden mellan Åland och Finland. Bomarsunds Fjärd til Wargata på Wårdö 1 mil.

Kastelholms slott och dess borgherrar av Reinhold Hausen.

I denna bok stöter vi på en märklig notis. På sidan 85 berättas det följande: Hertig Karl har i samband med striderna med Sigismund med sin flotta startat från Stockholm med en stort följe "flere förnäma män".  Äntligen så den 1 september 1597, efter två veckors resa, anländer han till Kastelholm. Men han färdades inte fram till slottet. Alltnog han landsteg en halv mil från slottet, vid Finby. Längs denna torde han sedan med sin furstinna och sitt övriga följe ridande hava ankommit till slottet.

Vad betyder detta, han anlände till Finby? Nå vi skall läsa vidare.

På sidan 92 finns en utförlig notifikation och Reinhold Hausen skriver följande: Beträffande stället där hertig Karl landsteg, då han år 1597 kom till Kastelholm, har man hittills fäst sig vid blott det, att det legat "en halv mil från slottet". Uppgiften att Stålarm vid sin ankomst till samma plats sammanträffat med "Henrik skrivare i Sunds socken" giver emellertid en bestämd fingervisning. Nämnde skrivare var nämligen en gammal änkedrottningens trotjänare( till Katarina Stenbock), om vilken man vet att han ägde ett hemman uti Finby i Sunds socken. Då nu Stålarm efter landningen uppenbart icke begav sig långt inåt land, men dock fick tillfälle att personligen giva nämnda skrivare ett uppdrag, bör detta hava skett hemma hos denne på hans hemman i Finby. Vi komma då till slutsatsen att hertigen, liksom nu Stålarm tagit i land någonstädes vid Finbyviken, kanske i den s.k. Finbyströmmen som den tiden, då vattenståndet var betydligt högre, bör hava varit farbar ända inemot den urgamla stråkvägen, som ledde till och förbi slottet. Avståndet är visserligen något längre än en halv mil, men man får väl ej taga uppgiften om väglängden "cum grano salis".
Slut citat.

Alltså, hertig Karl lägger till med sitt skepp i Svinesund troligtvis, en mindre landstigningsbåt ror dem in i Finbyviken, upp längs Finby ström och tar så där i land. Man kan då fråga sig varför där, varför inte i Bomarsund? Nej, därför att Bomarsunds brygga fanns ej denna tid år 1597. Helt enligt mina antaganden. Denna hamnplats tillkom hundra år senare i slutet av 1600-talet.
Min teori är att det fanns någon form av hamn i Svinesund och Gloet-området som nu är försvunnen.

I södra Finby finns än i denna dag en backe som kallas Skrivars backen. Den hör till gamla postvägens sträckning och löper invid Donalds fastighet. Här i närheten måste denna Henrik skrivare ha funnits. Kan det då vara gården Andersas?  Hans namn dyker för övrigt upp i olika sammanhang i medeltidsurkunder. Han hette Henrik Andersson.

Skrivars backen i dag, den gamla vägsträckningen till höger i bild.
Finby ström i fjärran.

En märklig omständighet är att på vardera sidan om Finby viken fanns fordom två kungliga sekreterare. Denne Henrik skrivare som skrev för änkedrottningen troligtvis på Kastelholms slott samt Mickel Olofsson som var bördig från torpet Feela i norra Bomarsund i dag tidigare Pärsnäs, som var skrivare för flere svenska konungar och sist för hertig Karl i Stockholm. Han var för övrigt Karls mest betrodde skrivare. Om honom finns i denna blogg en artikel från 2010.

Bildserie över gamla vägen till Persnäs.

Infart emot Norra Sundsvägen, man åker förbi Stenbacka upp emot Palmroos samt svänger in på vägen emot Janssons. Här slutar vägen i dag.

Den urgamla vägen däremot börjar vid ändplanen invid det som vi i dag benämner Palmroos.
Där går vi så rätt fram över en åker och in i ett skogsparti som möter och där finner vi först en gammal uthusgrund hörande till det torp som förr benämndes Falck torpet och Kruslocks torp. Det är frågan om en gammal båtsmansgäla. Vi vandrar vidare in i skogen och vi kan skönja en gammal vägsträckning.

Denna urgamla väg vägrar låta skogen ta överhanden, man ser en tydlig markering i marken.
Jag har hittat en mycket tillförlitlig vägvisare, Karl-Gunnar Karlsson ifrån Vivasteby och han leder oss in på rätta vägar.

Vi kan tydligt se vägens sträckning i skogen. Karl-Gunnar berättade att ännu
i sen tid på 1980-talet användes denna väg av bonden på Bomarsunds gård för traktorkörning.

Betänk att via denna väg har tusentals människor vandrat och skurrat på sina hästforor i gången tid.

Vägsträckningen går nu nedåt emot Lagmans tidigare gårdsområde.

In på Lagmans gårdsområde

Vid Lagmans området kan man urskilja en grund till en ria.
Troligtvis är det här som väderkvarnen stod med sin sädesbod.

Här hittade jag en grund till en jordkällare som hörde till gården.

Invid den troliga husgrunden till Lagmansgården som även benämndes Övedsböle.
I fjärran ser vi Persnäs eller senare benämnd Markusas gårdsområde, vi promenerar dit.

Nu framkommen till Markusas gårdsområde, här grunden till jordkällaren.

Husgrunden för gården  Markusas.

Så brukar det se ut vid gamla platser för utedass.

Stenbacks i Vivasteby.
Men vänta säger Karl-Gunnar, inte har väl du så bråttom, jag vill visa för dej den urgamla vägen runt Träsk, vi tar en ny promenad med start vid Stenbacks, ni minns där den gamla skvaltkvarnen var förr.

Vägen upp emot Träsk förbi Stenbacks. Vägsträckningen följer exakt den urgamla men här har den bättrats på och repareras i sen tid.

Förbi Stenbacks gårdsområde.

Då vi vandrat emot Träsk några hundra meter så möter oss träskets blanka vatten i blickfånget.

Här möter oss en husgrund. Karl-Gunnar säger att det är en grund till ett torp som legat här förr.

Nu möter oss ytterligare en husgrund. Här har det legat ett garveri säger Karl-Gunnar. Ett sådant behöver ju mycket vatten och platsen är både vacker och läglig för det.

Vi vandrar ännu ett stycke norrut och nu möter oss en bostadstomt så vi låter denna dags vandring bero och smälter våra intryck.

Lokaliserat  i Godby den 4 mars år 2017


Johan G. Granlund

Det fruktansvärda dramat på Bogskär vintern 1914

Bogskär sett från ovan

Natten mellan den 19-20 januari år 1914 skedde det fruktansvärda drama som skulle skaka om inte bara Ålands bygder utan i stort sett hela Finland. Händelsen skulle valsa runt i den då talrika tidningspressen under två års tid.

Förutom tre urtima ting fördes målet vidare till Åbo Hovrätt som skärpte domarna. Därefter fördes denna dom ända upp i Finlands Senat för slutbehandling. Den som höll i yxan fick en ganska lindrig dom och de två till långa fängelsestraff dömda kvinnorna blev slutligen helt frikända.

Vi befinner oss i den ensliga Åländska skärgården sydväst om Jomala strax utanför Hammarudda och platsen är Bogskär, inte att förväxla med det ensliga skär i Östersjön där en välkänd fyr är belägen.

Här dräptes torparen Karl Friman med två yxslag av ynglingen Karl Westerlund och dumpades därefter i havet, troligen initierat av de på ön ensamt boende kvinnorna Ida Jakobsson och dottern Alina som vid tillfället var i 24-års åldern.

Att en man blir ihjälslagen med en yxa var i och för sig inte så märkligt denna tid men då man ser till hela händelseförloppet saknar det motstycke i Finlands historia och skulle mycket väl platsa i en Hollywoodfilm.

Dramat har alla ingredienser som behövs för en thriller, kärlek, sex, svartsjuka, våldtäkter, intriger och till sist mord.

Denna händelse har tidigare dokumenterats i romanform i Isnätter av Leo Löthman. Där har dock personernas namn ändrats men denna blogg skriver ut hela händelseförloppet såsom det framgått i tidningspressen. Man får beakta att det nu gått över hundra år sedan detta hände och till och från Åland har flyttat många med dessa efternamn. Ortsbefolkningen vet dock ändå vem det är frågan om.

I stora drag är händelsen följande: Karl Friman ,som bebor grannön Lillbroskär, har fått en inbjudan av änkan Ida Jakobsson på Bogskär efter att hennes man emigrerat till Amerika. Han hade sedermera dött år 1907. Nu befann hon sig där ensam med sin lilla dotter Alina. Tycke uppstod dem emellan och de fick fyra gemensamma barn, varav två var i livet. Det kärvänliga samlivet upphörde dock då Friman våldtog den då 13-åriga dottern Alina. Undan för undan blir Friman mera våldsam emot kvinnorna och formligen håller dem i någon slags gisslan på det ensliga skäret. Han bevakar noga deras steg och ingen karl får komma i närheten av ön. Ida uppvisar vid ett flertal tillfällen blåmärken och märken efter misshandel. Hon uppsöker även stadens läkare för sår och blånads behandling.
Vid ett tillfälle har dottern Alina tvingats gömma sig i brunnen i flera timmar under isande kyla.

Hon beger sig vid ett tillfälle till Jomala prästgård och ber om råd av prosten Tallqvist i vad hon skall göra och för honom berättar Ida Jakobsson att Karl Friman våldfört sig på henne och hennes dotter i totalt 20 års tid. Hon får rådet att anmäla händelserna till myndighet men detta säger hon sig inte våga göra emedan efter en kort tid i fängelse skulle Friman antasta henne än värre. I hennes hjärna växer nu en tanke på att bringa Friman om livet, men hur, av vem och när, detta är för henne en stor fråga. Nu öppnar sig en möjlighet. Hennes dotter han börjat vänslas med den unge Karl Westerlund och han har lägrat henne. Kan det finnas en möjlighet att han kunde hjälpa dem. Vi skall inte gå händelserna i förväg utan låta rättegången tala sitt tydliga språk.

Urtima ting å tingsstaden i Mariehamns Rådhus.
Tillställningen följdes av en stor skara ålänningar ja närmare tvåhundra personer. Tidningen Åland rapporterar om detta den 18 mars år 1914.

Som rättens ordförande fungerade Hjalmar Sundell och som åklagare Arthur Ekman.
Den för mordet tilltalade Karl Westerlund och för anstiftan till mordet Ida och Alina Jakobsson.
Deras rättegångsbiträde var vicehäradshövding Carl Björkman sedermera Ålands lantråd.

Carl Björkman, här i bild återkomsten från fångenskapen i samband med tvisten om Åland.

Enligt den avlidne torparen Karl Frimans prästbevis framgick att han ett otal gånger dömts till fängelse och spöstraff för snatteri, stöld, inbrott och sabbatsbrott.
Enligt polisprotokollet utvisades att Frimans intima förhållande till kvinnorna på Bogskär fortgått i 20 års tid.
Aktor visade plankarta över mordplatsen samt yrkade för Westerlund och kvinnorna Jakobsson för ansvar å mord. Dessutom meddelades medansvar för Westerlunds föräldrar, Erik och Kristina, för underlåtenhet att meddela brott.

Fiskarehustrun Ida Jakobsson berättade att hon gift sig år 1888, varefter hennes man avrest till Amerika. Året därpå föds deras dotter Alina. Mannen avlider år 1907. Någon tid efter mannens avresa hade Karl Friman bosatt sig på Lillbroskär varefter det intima förhållandet påbörjats. De hade fötts 4 barn av vilka 2 var i livet.

Lillbroskär där Karl Friman bodde med sin familj

En försämring av förhållandet skedde då Friman våldförde sig på hennes dotter Alina då hon var 13 år gammal.
I samband därmed hade hon rådfört sig med dåvarande kyrkoherden i Jomala prosten Tallvist samt numera avlidne häradshövdingen Julius Jansson.
På grund av Frimans hemska hotelser hade hon inte velat göra polisanmälan.
För henne framstod då som enda möjlighet att röja honom ur livet. Hon säger sig inte själv haft för avsikt att utföra det men pratat med dottern om saken.

Nu hade hon den 19 januari besökt unge Westerlunds hem samt i sällskap med honom återvänt till Bogskär. På resan dit hade hon inte påverkat honom i denna riktning. Däremot hade hon hört dottern säga då de steg in: Där står yxan!

Hon bestyrkte riktigheten att Friman våldfört sig hå henne då hon var 13 år. Han hade hotat henne grymt om hon skulle yppa något. Även hon hade för ett år sedan börjat tänka på att skulle vara bäst om Friman var död. Hon vidhöll att hon inte uppmanat Westerlund att utföra dådet. Den revolver som även fanns med hade de bara tänkt skrämmas med.

Reportage i tidningen Åland

Den för mordet tilltalade Karl Westerlund var född 1896. Nu uppgav han att han inte blivit uppmanad att döda Friman han hade blott ämnat skrämma honom. Han hade inte känt Friman men hört av andra att han var våldsam. Han uppgav att då han träffade kvinnorna hos sig hade de begärt att få låna en revolver för att kunna skrämma en räv som åt på deras åtel. På grund av att det just då var tjocka hade han stannat över natten på Bogskär.
De hade då diskuterat att de hört att Friman varit till staden och nu förmodade de att han enligt gammal vana skulle i drucket tillstånd komma ut och besöka dem igen. På tal om Frimans brutalitet hade han hört Ida säga: Han bort vara i sjön!
Då Friman kommit till ön på natten hade kvinnorna frågat honom om han kunde köra ut honom.
Han svarade då att han ville försöka hindra honom att komma in, trots att han visste att Friman var en stor och stark karl.

Då Friman sedan kommit emot farstuns dörr och känt att den var låst hade han utfallit i svordomar och hotelser att döda dem alla där inne samt med störar slog han emot dörren. Han hade därefter försökt bryta upp dörren och lyckades få in ena foten igenom dörrspringan. Halvt inne slog så Westerlund honom i skallen en gång med klacksidan av yxan. Friman hade inte genast dött utan lyckades få tag i Westerlunds mössa på det att han slog honom en gång till i skallen så att han då stöp. Nu drog han så ut honom på backen och satte honom på en sparkkälke som han förde ut Friman med på isen så långt som till öppet vatten och där dumpade han honom och sparkkälken. På återvägen hade han berättat detta för kvinnorna och själv återvänt mot hemmet.

Nu vittnade Westerlunds fader Erik. Han anförde att det inte fanns sedan tidigare någon fiendeskap mellan Friman och unge Westerlund och han bestred även vissa påståenden i polisprotokollet. Han förnekade all inblandning i brottet. Däremot hade han sett Friman för 13 år sedan hota Ida Jakobsson med en yxa. Och att han på Bogskär bevittnat huru Friman slagit sönder en gungstol emedan Ida vägrat  Friman sängplats hos sig. Han hade även sett Ida många gånger med blånader efter slag.
Friman hade även med misstänksamhet bevakat deras göranden och försökt att isolera dem på ön. Ogärna fick andra manspersoner besöka ön och flera har han hotat för detta. Det skulle vara bäst för dem om de höll sig borta från ön hade han sagt. Ofta hade kvinnorna tvingats söka skydd på det karga skäret och vid ett tillfälle hade dottern tvingats gömma sig fler timmar i brunnen i 12 gradig kyla.

För att vittna om den åtalade Karl Westerlunds själsliga tillstånd hade inkallats prosten H Snellman från Jomala. Han påpekade att Westerlunds själstillstånd led av svagheter och att hans uppfostran och lärdom försummats i hemmet. Han hade gjort en undersökning av honom i skriftskolan och såg att han ofta darrade och skakade. Hans uppfattning var att Westerlund var klent begåvad och svagt utvecklad.

Nu ombads svarandens ombud Carl Björkman hålla sitt försvarstal.
Han delgav rätten ett intyg av prosten K Tallqvist i Jomala att Ida Jakobsson för 13 år sedan under betryckt sinnesstämning besökt denne samt beklagat sig över att Friman misshandlat henne samt tvingat henne till lägersmål. Björkman uppläste för rätten all den hemska tillvaron kvinnorna haft på det ödsliga skäret fram till dess hemska slut. Här framgick huru Friman mycket rått och bestialiskt hade pinat dem i åratal. De hade levat i ständig skräck för Friman med fruktan för sina liv. Huru de känt sig övergivna av både Gud och myndigheter. Och huru de önskade att få vilket straff som helst bara de slapp detta helvete på jorden som de tvingats utstå. Huru de genomlevt ångest och fruktan inför bestens ständiga återkommande besök. I den trakt han bodde på Åland, där han höll herravälde, var den allmänna meningen att denne man inte bara hade ett liv på sitt samvete. Det var nu många som drog en suck av lättnad när denne galning var borta.

Björkman yrkade nu att åtalet för mord skulle ändras till dråp eventuellt excess i nödvärn.
Han anklagade också samhället för passivitet att låta dessa stackars kvinnor själva forma sitt öde.
Talet gjorde ett djupt intryck och många av åhörarna grät.

Aktor i målet vidhöll målet som mord ej som dråp och att svarandena skulle häktas. Han anhöll nu om uppskov i målet för dess fortsatta behandling.

Rättens utslag: Karl Westerlund skulle sändas för läkarundersökning.
Svarandena Ida och Alina Jakobsson skulle införas till Kastelholms häradsfängelse.
Målets fortsatta behandling den 14 april 1914.

Åbo Underrättelser skriver om mordet på Bogskär, marsrättegången.

Den 14 april år 1914 följer vi så den andra rättegången i urtima ting på Åland.
Målet angående mordet på torparen Karl Friman.
Häktade ynglingen Karl Westerlund samt för anstiftan till mord Ida och  Alina Jakobsson samt för underlåtenhet att anmäla mord Erik och Kristina Westerlund.
Rättens ordförande hovrättsauskultant Brynolf Kyrklund.
Aktor t.f. kronolänsman i Jomala distrikt Torsten Rothberg.
Svarandens ombud vicehäradshövding Carl Björkman.

Svarande Westerlund hade tidigare sänts till Åbo för sinnesundersökning men hade till dags dato ej återsänts och rätten kunde inte nu visa något intyg över hans hälsa.

Nu hördes 13 nya vittnen.
Bonden Verner Karlsson från Gottby. Att han jämte hustru Ida intygade att de mött ida Jakobsson en tid efter mordet varvid hon angående det öde som väntade henne hoppats att "det ej skulle bliva värre" än vad det hittills upplevat. Hon hade bittert klagat på det liv hon och hennes dotter fått leva där ute på skäret och vilket helvete de gått igenom. "Att skulle jag bara haft kraft och mod" skulle detta skett förut hade hon sagt.

Nu framträdde vittnet Hugo Henriksson som även vittnat i förra tinget. Hans nya vittnesmål avvek från det förra. Han upprepade att Ida och Alina vid flertal tillfällen uppmanat honom att få livet av Friman och gett anvisningar därtill. Han antydde även slapp moral hos dottern Alina och han antydde att denne Alina skulle övat otukt med unge Westerlund.

Nu uppträdde Björkman och åtalade Henriksson som angivare och provokatör och ifrågasatte hans vittnesmål Han påpekade för rätten att Henriksson tidigare uppgivit att någon fiendeskap aldrig funnits mellan Friman och honom men att nu framkommit att dessa vid ett flertal tillfällen varit i handgemäng.

I denna tidningsartikel i Åland kan man läsa Carl Björkmans försvarstal. Här antyder han huru vittnet Hugo Henriksson skulle varit intimt sammankopplad med Karl Frimans hustru. Ytterligare en ingrediens i denna märkliga soppa.

Fiskaren Erik Rosenberg från Ytternäs intygade att Friman en gång för flera år sedan sökt våldföra sig på Rosenbergs dotter Hanna som då var blott 13 år. Genom sitt ingripande avstyrdes dock våldtäkten. Dottern bekräftade sanningshalten i detta. Att han även en annan gång fösökt våldföra sig på henne men även denna gång blivit avstyrd.

Snickare Johan Strömbeck från Möckelö och hans hustru Maria återgav en relation Friman givit dem rörande Frimans våldtäkt emot Alina Jakobsson då hon var endast 13 år.

Fiskaren Julius Silander från Kumlinge hade under 9 års tid varit inkvarterad på Bogskär och han intygade att Friman farit synnerligen våldsamt fram emot kvinnorna på ön. Han hade själv en natt tvingats ligga med laddad bössa i sin sovstuga. Han berättade att en gång hade kvinnorna bönat och bett om att han skulle stanna kvar där en längre tid för de var livrädda. Han påpekade att ingen kunde förstå vilket helvete kvinnorna genomled på skäret. Silander hade även med egna ögon sett huru Friman med nesligt våld förgått sig emot Alina Jakobsson då hon var blott 13 år gammal och huru flickan då börjat gråta. Silander hade då ämnat ingripa men Friman hade haft ett laddat gevär intill sig. Han hade även sett huru Friman slagit Ida gul och blå. Vid ett flertal tillfällen hade Friman trängt sig in med våld i stugan. Silander påstod sig själv levat i rädsla under den tid han vistats där.

Nu anhöll svarandens ombud Carl Björkman om att kvinnorna skulle sättas på fri fot.
Målet uppsköts till den 14 maj år 1914.

Tidningen Svenska Finland uppmärksammar majrättegången i Mariehamn

Rubrik, Sorgespelet på Bogskär.

Slutrannsakning i vid urtima ting den 14 maj.
Ida Amanda Jakobsson döms till 8 års tukthus
Ida Alina Jakobsson döms till 4 års tukthus
Karl Eliel Westerlund döms till 3 års tukthus.

Detta drama har skildrats i Leo Löthmans roman Isnätter.

Bogskär
En ö i Jomala kommun på Åland. Ön ligger i den sydvästra delen av landskapet 8 km väster om Mariehamn. Bogskär har Kråkören i norr, Storbroskär i öster, Truthällan i söder och fasta Åland i nordväst.
Terrängen på Bogskär är platt. Den högsta punkten i N.V är 16 meter över havet.
Vegetationen består av hällmark med ett stråk av blandskog genom de centrala delarna. Delar av ön består av knappelstensfält. Ön sträcker sig 900 meter i nord-sydlig riktning och 400 m i öst-västlig. Arean är 0.19 kvadratkilometer. På ön finns i dag 2 fritidshus.


Refererat av Johan G. Granlund

I Godby den 17 februari år 2017

Fortsättning följer