lördag 30 januari 2016

"Min fader var en ung soldat" - i den åländska skyddskåren





Soldatgossen
Ur Fänrik Ståls Sägner, Johan Ludvig Runeberg

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält, där stod han glad, var han sig ställt,
i eld, i blod, i frost, i svält; han var min fader han.

Ovanstående bild får illustrera den av Runeberg skrivna och mycket kända första strofen ur Soldatgossen.
Bilden är hämtad ur finska museiverkets arkiv av fotografier och som nu finns utgivna för allmänheten att beskåda då över 70 år har gått sedan händelserna.

I bilden ser vi en ung föglöpojke som överräcker eller visar något för general Lauri Malmberg som söndagen den 23 augusti år 1942 besökte Föglö skyddskår på sin hemresa från en parad som hölls vid Hindersböle Centralskjutbana.



General Lauri Malmberg inspekterar mariehamnsavdelningen av Ålands skyddskår vid sitt besök på Åland för invigning av Centralskjutbanan i Hindersböle.






Generalen med följe tas emot mitt på bron över strömmen i Hindersböle. Till höger kan man känna igen Nils Dahlman.





General Lauri Malmberg inspekterar Föglö skyddskårs parad i Degerby den 23 augusti 1942.
Paraden leds av kretschefen för löjtnant Klas Eklund samt lokalchef Valter Nordas och fänrik Bertel Boman. En soldatgosse marscherar invid.



Föglö skyddskår var en av de aktivaste på Åland som efter att skyddskårsorganisationen startat sommaren 1941 på Åland. Här fanns skyddskårer i alla kommuner förutom i Eckerö och Geta. Saltvik hade t.o.m. två kårer, östra och västra.





Bernhard Granlund från Sund har den 29.12. 1940 anslutit sig till det i ond tid den 6.12. 1939 till den åländska hembygdens skydd upprättade Ålands Hemvärn och kvarstått till den 15.8. 1940
Fäderneslandet och hembygdens erkänsla vore lönen för redligen fyllda frivilliga åtagna förpliktelser.
Chefen för Ålands Hemvärn




För ära och fädernesland
Soldater av Finlands armé Hemvärnsmannen Bernhard Granlund
Mannerheim










Mitt intresse för denna period i den åländska historien väcktes då jag gick igenom min egen far
Bernhard Granlunds efterlämnade minnessaker. Det var frågan om emblem, prispokaler och märken från den tid då han likt tusentals åländska män frivilligt anslöt sig till den åländska skyddskåren.



I utbildningen till soldat krävdes det även skjutskicklighet. Denna prispokal, första pris, vann Bernhard med sitt militärgevär han innehade och han berättade att avståndet var 300 meter. I tävlingen ingick även avståndsbedömning och andra frågor.
Min mor Ilmi använde  bucklan som håltagning för brödkakor.
Var tävlingen hölls minns jag inte att han nämnde men kan ha varit vid skjutbanan i Gunnarsby.
Denna demolerades efter kriget men spår av den finns i terrängen en bit ifrån jaktvårdsföreningens anläggningar där.
Ett av befälen för Sunds skyddskår var en Bertel Wickström från Mariehamn.




Bernhard berättade för mig att det hölls även skjutningar inomhus på ungdomslokalen Klippan.
Här ser vi en prispokal för skjutning med militärgevär på 10 meters håll.




Av en märklig anledning gav min far bort det gevär han hade använt i skyddskåren året före jag skulle få jaktkort så jag kastade mig på mopeden, for till stan och köpte en ryssbössa. På nätet har jag hämtat en bild av en s.k. Pystykorva. Dessa bössor användes sedan på Åland vid fågelskytte och allmän jakt.





                         Den finländska skyddskårsorganisationens tjänstetecken.

Vad var då detta för organisation?

Skyddskårsorganisationen var en finsk frivillig försvarsorganisation av hemvärnstyp som existerde åren 1917 - 1944. Under 1920-1930- talet var detta den största folkrörelsen i Finland med över 100.000 medlemmar. Den avvecklades och förbjöds av segermakterna efter andra världskriget.
Genom en lag stiftades redan 1918  en förordning som fastslog att kårerna var en del av landets försvarsmakt.
Dess uppdrag var att befrämja folkets försvarsduglighet, försvara fosterlandet och den lagliga samhällsordningen. Dess överbefälhavare var direkt underställd landets president. Efter den s.k. skyddskårskonflikten utnämndes Lauri Malmberg i september 1921 till befälhavare över kårerna. Under hans ledning utvecklades kårerna till att strikt framhäva den militära fraktionen framför den politiska.



                                General Lauri Malmberg på sin 50-årsdag

Skyddskårerna leddes av överbefälhavaren samt en huvudstab. Landet var indelat i 22 distrikt i fredstid men under vinterkriget och fortsättningskriget bestod de av 34 distrikt. Nylands södra, Raseborgs, Vasa och Ålands distrikt var helt svenskspråkiga medan Helsingfors och Åbolands var tvåspråkiga. I varje kommun fanns en lokal skyddskår som kunde sammanföras i ett skyddskårsdistrikt. Som mest fanns 714 lokala kårer i landet. Officerare från armén tjänstgjorde i skyddskårernas huvudstab. De lokala kårerna var indelade i kompanier och plutoner. Högste chef på Åland var kommendör Hugo Palmroth i Mariehamn.



Skyddskårsman i uniform modell 1927 med skyddskårens tjänstetecken.

Skyddskårseden

En blivande skyddskårist skulle svära eden, som lyder:

Jag N.N. Lovar och försäkrar vid allt som för mig heligt och dyrbart är, att såsom skyddskårens aktiva medlem under såväl freds-som krigstid redligen deltaga i fäderneslandets och den lagliga samhällsordningens försvar, underkasta mig den militära ordningen och disiplinen samt uppfylla mina skyldigheter och mig givna uppdrag.


Som vi ser på bilderna från Åland innehade även den åländska skyddskårssoldaterna uniformer.
Detta talade aldrig min far om för mig och jag har inget fotografi av honom i en sådan. För övrigt får jag den känslan av att denna del i den åländska historien inte har omtalats så mycket och det hela har en liten stänk av skamsenhet över sig. Som vi vet så ställdes den finländska ledningen inför rätta efter kriget och skyddskårsorganisationen upplöstes. Landets veteraner fick under lång tid veta hut och de gömdes i garderoben långt in på 1970-talet. Under 1960-talets röda decennium i Finland var de rent utav pestsmittade.
Under våra senare presidenter från Ahtisaari, Halonen och framåt har de åter tagits fram och rent av hyllats.
Inte för inte är dessa invalidiserade gamlingar de första som får hälsa på presidentparet på deras bal.

För det demilitariserade Ålands del får vi erkänna faktum. En stor del av den åländska befolkningen deltog i denna verksamhet såväl män, kvinnor och barn. Männen som fullt utbildade soldater, kvinnorna som lottor och pojkarna som allmänna hjälpredor, kallade "soldatgossar".



Åländsk lotta serverar kaffe.
På Åland fanns även en lottarörelse Lotta Svärd som grundades sensommaren 1941 efter fortsättningskrigets utbrott.
Båda organisationerna upphörde senhösten 1944 efter vapenstilleståndet..



Ung åländsk lotta dukar upp tallrikar inför middag

Vad föranledde då general Lauri Malmbergs besök på Åland den 22-23 augusti år 1942?




Enligt Kenneth Gustavsson vid Ålands Museibyrå var huvuduppgiften för besöket att inviga den stora centralskjutbanan i Hindersböle som hade byggts av Ålands skyddskårsdistrikt. Enstaka spår finns ännu kvar av denna i terrängen.



En åländsk skyddskårist instrueras



Klar för skott



Delegationen intar en middag på Socis och här är de beredda på avfärd emot Föglö som skall besökas på hemvägen den 23 augusti.






På Föglö brygga och man tas emot av kretschef löjtnant Klas Eklund. Man hade tidigare under dagen besökt Klåvskär.




i Föglö förevisas bevakningsplatser i strandterrängen.



Föglö skyddskår utför övningar på Tullplan i Degerby och svär faneden.
Här är trupperna uppställda och barnen följer förväntansfullt med i händelsen





I parad emot samlingssalen där man intog kaffeservering.



Generalen säger farväl till trupperna



Så är det då dags att betala notan och banken håller vidöppet.

Den åländska skyddskårsorganisationen samt lottarörelsen upphörde senhösten 1944 efter vapenstilleståndet.
På Åland fortsatte skyddskårstanken i viss mån inom Ålands Skytteförening och dess lokala skyttegillen, en organisation som funnit sedan år 1940 parallellt med skyddskårerna. Men våren 1945 upplöstes även skyttegillena och samtliga vapen (även helt privata militärgevär) togs i beslag.
Dessa uppgifter har vänligen tillställts av Kenneth Gustavsson vid landskapets museibyrå.


Rapporterat i Godby den 30 januari år 2016


Johan Granlund
en åländsk soldats gosse

Källor: Krigsarkivet
            Föglö Del III, Föglö under andra världskriget, Kenneth Gustafsson

tisdag 12 januari 2016

Mina underbara aktieaffärer i åländska bolag







Godby simhall eller heter det Ålands Idrottscenter?

Jag har alltid varit intresserad av aktier, sett dem som en motor i samhället och dess utveckling.
Här skall nu berättas om min krokiga väg längs de åländska aktiestigarna. De fyller mig med glädje
och kraft att jag fått medverka i denna filantropiska samhällsinsats. Ja, jag riktigt bröstar mej i stolthet över att fått varit med och byggt upp samhället.




Jag ville börja med att berätta sagan om mina affärer i simhallen då den ligger så att säga granne och den var inte den första och kanske inte den sista.
Jag ville ju så gärna ge en slant för att mina barn skulle få simma och motionera på nära håll.

Orsaken till att jag inte exakt vet vad jag satsade är att jag fick aldrig något aktiebrev. I många år ringde jag till den dåvarande verksamhetsledaren jag tror han hette Myllykoski och frågade när kommer aktiebreven som jag väntar på, när kommer aktiebreven? Tror jag ringde fyra gånger.
Det enda jag hade var ju ett minus på mitt bankkonto, men jag vill minnas att det var 750 euro.

En dag läste jag i Ålandstidningen att jag inget hade att hämta mera där, pengarna var slut.

Men det har jag bestämt, jag sätter aldrig min fot i denna simhall, skall jag simma så gör jag det i Mariebad i Mariehamn eller i Simviken i Bomarsund där jag tog en simmagistergrad.







Ett annat underbart projekt jag var med i seglar här stolt in i hamn på ovanstående bild.
Båten hette Legend och rederiet hette visst Archipelago Cruise Line och med hemmahamn i Mariehamn.

Jag brukar ha ordning på mina papper men här har jag missat. Det enda jag vet är att jag betalade 1000 mark för medlemskap i detta rederi. Jag fick aldrig några aktiehandlingar och jag minns inte året för mitt engagemang men det var någon gång på 1980-talet.

I ortens tidning fick jag en dag läsa att alla pengarna var försvunna, de hade flygit sin kos.
Båten lär numera ligga som vrak någonstans i Sverige.
En gång reste jag på en kryssning till Kastelholms slott med båten och en svensktoppsmelodi ringer ännu i mina öron:
"Min bror och jag" hette låten.
Det var visst en ung åländsk orkester, Jansson, som övade under resan och vi hörde den kanske 12 gånger.





Ett annat fantastiskt bolag, eller rederi rättare sagt, som jag satsade pengar i var i Rederiaktiebolaget Linden, även detta rederi med hemmahamn i Mariehamn. Frivilliga krafter hade engagerat sig i åratal för att få in pengar till denna beaktansvärda satsning.
När aktiebolaget Linden sedan grundades slog jag till på stort och införskaffade 2 aktier a 500 mark.
Aktiebreven kom faktiskt och luktade tjära. Mycket innovativt.




Under de år jag då var med i rederiet bjöd de mig aldrig på en endaste lilla resa. Den enda korrespondens de hade med mig var att en dag skulle aktierna halveras och det andra brevet jag fick upplyste mig om att konkursen stod för dörren.

I ett kuvert har jag två tjärdoftande aktiebrev som minner om min satsning.

En dag något år efter att de nya ägarna övertagit fartyget, gjordes några visningskryssningar på de åländska Sjödagarna. Vi åker väl med en sväng sade jag till vännen. Nej tyvärr upplystes vi, det finns inga platser för er i dag.
Jag tog min dam i handen och vi gick därifrån.

En annan rolig händelse i samband med just detta fartyg och dess intresseförening.

En person jag kände hade åtagit sig att sälja av Skeppsföreningen Lindens kvarvarande böcker om Linden. Hon satt på enorma mängder som var förvarade i en källare i stan. Jag åtog mig då att hjälpa till och sälja av dem på Jakt och fiskemuseet där jag då var intendent. De fanns i tre språkversioner, svenska, finska och engelska. Jag kånkade och bar, kånkade och bar. Sålde och redovisade. Sen skulle de kånkas tillbaka då jag slutade på museét. Det var på vintern och då hade en av lådorna fått lite snö på sig så det kom troligtvis fukt in i en bok.
Döm om min förvåning då jag sen på våren stötte ihop med mannen på stan som jag hade returnerat lådorna till, han bodde i norra stan.

-Vet du sade han,  det var en bok som blev förstörd, den var helt vattenskadad, vi hamnade o slänga den.
En tid efteråt läste jag i Tidningen Åland att de hade skänkt alla kvarvarande böcker till ett museum.
Otack är världens lön lärde jag mig redan som barn.





Åhej å håå. I denna anläggning, Ålandsparken, satsade jag även pengar. Det var finska mark på den tiden och jag mins inte hur många men det kunde varit 1000 mark. Även detta bolag lyckade hålla sig undan min kamratskap. Under åren fick jag inte en endaste fribiljett eller ens en kopp kaffe. Jag tror inte jag heller fick ett aktiebrev därifrån. Däremot fick jag ett brev en gång att aktien skulle halveras och deras andra brev till mej berättade att alla pengarna var slut och mina aktier var noll värda.

En gång var jag illa ute här. Jag satt här och smuttade på en öl och min plånbok hade ramlat ur på marken. Vi ålänningar skall ju alltid bär våra pengar i aktern. Jag hade så gått på toan och en kvinna hade snott plånboken. Lyckligtvis hade en annan person sett tilltaget så kvinnan blev gripen och jag fick tillbaka en del av pengarna.




Här ovan ser ni en inköpsnota för ett bolag som just nu är i ropet.
"Rederiaktiebolaget Sally dess uppgång och fall".
Här är beviset. Fallet började precis då jag anslöt mej. Efter en oändligt lång väntan och stor möda hade jag lyckats få tag i en Sallyaktie. Den såldes av en Ruby Eriksson och jag betalade 5000 mark för den. Nåja, jag hade ju fribiljett på Vikinglinjen i många år så inte var det så galet.
När jag sen sålde den efter stor möda erhöll jag 1.600 mark för min satsning. Men hittills bäst av alla affärer.




Jag har alltid besjälats av att hålla med de som ligger under, om det så är i idrott, politik, debatt, människorelationer  osv.
Här låg då 1981 en stor konflikt i luften. Det stora åländska kapitalet med Ålandsbankens direktör i spetsen och Tidningen Åland startade upp en konflikt med dess chefredaktör Hasse Svensson. En stor
del av personalen ställde då upp för Hasse och slutade på tidningen Åland. Nu skulle en ny tidning startas och den skulle heta Nya Åland. Initiativtagare var många och kom från det åländska samhällets alla olika politiska fraktioner.  Då rusar Johan fram igen och tar 2 andelar. Här ovan är pappret.
Denna tid var politiken inte det viktigaste för tidningens redaktörer och den röda färgen var ungefär som Vikinglinjens, "Indian Red", ingenting speciellt med det inte.
Men detta skulle med tiden ändras. Hasse Svensson som i allmänhet ansågs vara en "kyrkstöt" hade ändå  en liberal framtoning men detta skulle småningom ändras. Vi skulle snart få in personer med vänsterradikala åsikter som inte sades ut direkt men den som läste mellan raderna och tidningens ledare såg vartåt det lutade.

Min fråga är: När kom ett beslut om att denna tidning skulle bära en vänsterradikal agenda. På vilket andelsmöte/aktiestämma togs det beslutet?

Det skulle finnas två kvinnliga skribenter som kraftigt skulle påverka tidningens inriktning. Båda två skulle i många år stöda det socialdemokratiska partiet på Åland. Alltid ta parti för detta och emot allt annat. Ledarskribenten förde även fram sitt mantra om den finska mannens bekämpande av kvinnan och misshandel av densamma. Hon redovisade även öppet sin förnekelse av den kristna tron som ju de facto är en av samhällets stöttepelare.  Detta skulle innebära att hon fick ett stort hat emot sig och har själv i tidningspressen redovisat de hatbrev hon emottagit. Hon valde att själv att säga upp sig.

Min åsikt är: Denna tidning har konstant minskat sitt prenumerationsunderlag, år för år. Dess ledare har färgats av vänsterradikala åsikter och har därför grävt sin egen grav. Det åländska samhället är till största delen ett borgerligt samhälle och det bör återspeglas i våra tidningar. Trots detta kan det finnas två tidningar som balanserar upp de olika frågorna.






Jag är nu innehavare av två aktier i Nya Ålands Tidningsaktiebolag. Som ni ser så har jag missat en sak, jag har glömt att ta ut min dividend.
Mina aktier i ovanstående bolag är härmed till salu!

Jag kan även ha missat något annat åländskt bolag jag anslutit mig till och stöttat och det kommer säkert fram något papper någon gång.
Jag har ett svagt minne av Ålands Vindenergi och Ab Skogen.

Varför sålde jag Chips strax före den aktien steg?
Varför köpte jag inte Birka Line, Eckerö Linjen, Vikinglinjen och Ålandsbanken redan på 1970 talet och behöll dem?

Aktualiserat i Godby den 12 januari 2016

Johan Granlund

måndag 28 december 2015

Iwa - caféet som man minns





För cirka två år sedan nyöppnade café Iwa i Apoteksgården på Torggatan i Mariehamn.
Caféet hade då varit stängt en längre tid men som fågeln Fenix återuppstått. Det går numera under namnet Konditori och Café Iwa. (sorry min dator accepterar inte och-tecknet) Vi 40-talister och äldre minns med starka nostalgikänslor detta café från vår ungdom. Hit skulle man in före eller efter bion. Här skulle man sitta med sina kompisar och kanske sin dejt vid de små borden, helst med utsikten emot gården. Alla kommer vi ihåg den långa spegeln som följde trappan upp till andra våningen just för att kolla om frisyren satt bra, de röda väggarna, den rökiga luften som var som en tjock dimma, jukeboxen som stod till höger, senare en television under taket i knuten. Cigaretterna hette Life, Kent, Philip Morris, Chesterfield - Marlboro kom senare. Här satt jag ofta och drömde med min Gitta ända tills den dagen jag kom upp och hon satt med en annan. Då var vännen Alf Jansson från Kökar en tröst. Vi var båda inackorderade på Öhbergsvägen i varsina vindskamrar. Jag kedjerökte Kent och han visade upp en ny sort - Marlboro. Jag jobbade på Finnair och kände mej mallig i min blåa dräkt. Han jobbade på Ålandstidningen. Alf skulle bli en känd tecknare och illustratör på Sverige Television.



En trappa leder upp till andra våningen och här är det ena av de två rummen. Färgsättningen är ljus i väggar, tak och möbler.



Här står vi i det inre rummet och den ljusa väggklockan i björk skvallrar om en återgång till 50-tal i inredningsdetaljer. Jag har faktiskt en exakt likadan klocka hemma i mitt kök.




Som vanligt i denna blogg så vill jag illustrera artiklarna med gamla tidningsurklipp. Detta hittade jag i Ålandstidningen av år 1952. Vi är inne i midsommartid och rubriken fångade mitt intresse:

Café och Conditori IWA öppnar nästa vecka

Mariehamns ungdomar, som inte tycker om att träffas på restauranger eller på gatan kan nu dryfta sina problem vid en kopp kaffe eller ett glas saft på två nya konditorier i staden. Det är dels Gillet, som redan öppnat i gamla Kronans lokal vid Esplanadgatan och dels Café och Conditori IWA, som i början av juli skall vara klart att ta emot sina gäster i Apoteksgården i Mariehamn.
- Jag hoppas i alla fall att vi kan slå upp IWA - portarna de första dagarna i nästa månad ( juli ), säger
direktör Carl Rundberg som häromdan visade oss omkring i de inbjudande moderna och ljusa lokalerna.
Ett 60 - tal gäster skall kunna sitta och njuta av kaffe, te, saft, läskedrycker och glass i kinesiska eller engelska rummet, som går i stilfullt rött respektive glatt blått. Kinesiska rummet har röda tapeter med Kina - motiv och det engelska glada blå jaktbilder. De bekväma möblerna är av mahogny med röd eller blå läderstoppning och rummen lyses upp på ett behagligt sätt av lampetter på väggarna. Vid en disk kan man välja ut precis det bröd man önskar. Överallt vackra blommor och växter.
I konditoriet på nedre botten kommer att försäljas konditorivaror, konfekt, frukt, kex, samt olika sorters kaffe och övriga delikatesser.
Inredningen kommer från Mariehamn, Sverige och riket. Bakom skisserna står konsulent Lammroth i Finlands Svenska Köpmannaförbund.

Ja så löd artikeln om det nyöppnade Iwa i Apoteksgården sommaren 1952. Om jag inte är på fel så hade cafét funnits i annan byggnad tidigare och skulle ha verkat redan på 40-talet men detta kan vara fel.
Om det är någon av bloggens läsare som är mera kunnig i frågan eller som har fotografier från caféet från 50 eller 60-talet så vänligen ring mig på tel. 040 5845887. Jag publicerar dem gärna.

En fråga som jag haft i många år är: Varifrån kommer namnet? Det säges att ägarna Rundberg skulle sett namnet på någon utlandsresa och fastnat för det. Men vad betyder det? Ett av svaren kan vara följande: Iwa  eller Iva betyder pilträd på ryska, kan det vara så att namnet härleds från ryskan?



I samband med efterforskningar av ett annat projekt i staden stötte jag på denna notis i Tidningen Åland av den 12.4.1948.

Konditori Savoy.
Detta är troligtvis en föregångare till Iwa och med samma familjebolag som driver denna konditorirörelse.
Konditoriet fanns då i Savoy,  troligtvis med ingången som går upp till matstället. Denna lokal har anslutning till lokalen i nedre våningen via en egen trappa.


Vid morgonkaffet i Godby den 28 december år 2015

Johan Granlund

torsdag 29 oktober 2015

Ryss-Petters brunn - Pjotr Androsoff, en säregen man






                            Ryss Petters brunn i byn Överby i Jomala  på Åland.

Detta brunnslock gömmer en av Ålands mest märkliga turistattraktioner. En 24 meter djup handgjord
brunn med en diameter om 3 meter. Enligt uppgift skall detta vara världens näst djupaste handgjorda brunn efter Jakobs brunn i Israel som är 32 meter djup. Grävandet började troligtvis år 1890 och fortgick i åtminstone 13 års tid.
Brunnen har nu fått ett lock och en informationsskylt som byns byalag har satt upp, det är trots allt fullt med vatten i brunnen.
Invid betar stora biffkor i godan ro.




                                                            Jakobs brunn


I denna brunn blev Josef nedslängd av sina bröder, senare upphittad av midjanitiska köpmän och förd till Egypten, där han blev drömtydare och upphöjd till Faraos närmaste man. Han tog sedermera en gruvlig hämnd på sina bröder men allt fick ett positivt slut. Detta är en av de mest gripande berättelser vi har från Gamla Testamentet i bibeln. Läs i Första Moseboken kapitel 37.
Det är samma brunn som även kallas Sykars brunn i Johannes 4:4, där Jesus samtalar med den samaritiska kvinnan.





På skylten som byalaget satt upp och där många turister stannar och tar fotografier står följande:

Pjotr Androsoff blev spådd att nära sitt hus finna en stor guldskatt. Han började gräva. Efter tre meter måste väggarna stöttas med stora stockar. Det blev fackverk, oxvandring förde upp jord, sten och vatten. Han hittade ingen skatt så han åkte igen till Stockholm och sökte upp spåkäringen. Hon sade: Fortsätt gräv! Nu anlitade han två yrkesmän från Småland. De borrade och sprängde i berget. Nere i bergväggen gjorde han en håla som skydd vid smällen. Brunnen blev 24 meter djup och 3 meter vid.






Jag har sökt upp Petters grav på Jomala kyrkas begravningsplats. Och även denna grav är speciell.
De träd som flankerar gravstenen söker sig snart upp mot himlen lika högt som brunnen är djup.

På gravstenen står att Petter föddes den 6.10.  år 1847 och dog den 10.10.1909. Han blev således 62 år gammal. Här vilar också hans mor Eva samt hustrun Karolina och två av barnen, Alma, Ingeborg och Almas son Valter.

Noteras kan att på gravstenen står ett årtalsfel. Bouppteckning efter Eva Androsoff uppgjordes den 27.2. 1890. Hon kan inte då ha dött den 23.12. 1890. Hennes dödsår är således 1889 och detta framgår i bouppteckningen efter Petter Androsoff.




                                       
                                        Petters grav flankerad av två höga träd.

Vem var då Ryss Petter som byfolket kallade honom och var kom han ifrån?

I boken Familjer och gårdar i Sund hittar vi uppgifter om hans familj. Inom sektionen fästningsområdet finns familjen Anisim Androsoff som no. 850. Anisim var född år 1802 och han dog år 1862 i Överby i Jomala socken. Han hade varit artillerikapten på Bomarsunds fästning och bodde nu i Skarpans. Familjen flyttade till Överby och ägde där skattehemmanen no: 2 och 6. Hans hustru hette Eva Johansdotter God. Hon var född år 1809 och dog 23. 12. 1889 i Jomala.






Boken om Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster, av Örjans, Skogsjö och Robins.






I denna bok hittar vi familjen Androsoffs hem inom fästningsområdet. Det är gård No. 60 som vi kan se aningen norr om insjön Gloet, som är som en blindtarm till innanfjärden Svinesund i väster. Gården är utmärkt med tre mörka punkter och i texten för kartan står: Hus No: 60 med uthus för lägre gradens ingenjörer 1837. Artillerilöjtnant Androsoff år 1844. Här föddes Petter och här vistades han under sin barndom.

Jag kan nämna att på området finns ännu spår av bosättning med äppelträd och trädgårdsbuskar, en mycket vacker plats. Man hittar platsen bra om man följer den väg som går från Gruntens trädgård nära den s.k. Krutkällaren och promenerar söderut cirka 200 meter längs åkervägen. Gloet är numera torrlagt men fullt med al och annat buskage.






Ännu en bok skall vi öppna och läsa om Petter. Det är i Sällsamheter på Åland av
Edvard och Erling Matz och under rubriken: Världens näst djupaste brunn.
Jag visar här sidorna så kan ni läsa själva.














Då jag pratat med några personer som kanske känner till historier om Ryss Petter har det kommit fram att han var nog en "kvinnfolks kar" som hade flera oäkta barn förutom sina äkta.

Då jag sökte i gamla Ålandstidningar fick jag plötsligt se en märklig artikel.






I tidningen Åland av den 24.4. 1909 saxar vi följande märkliga rättegång.

Rubrik: Två kvinnor om en man, gift eller ogift?

Till urtima ting med Jomala socken och Mariehamns tingslag måndagen den 19 april hade inhyseskvinnan Katarina Elisabet Holmström från Överby by i Jomala socken låtit instämma bonden från samma by, Petter Androsoff.
Käranden som i rätten företräddes av kronolänsmannen Axel Planting, anförde att parterna någon tid under senare hälften av 1860-talet sinsemellan ingått trolovning under vilken trolovningstid svaranden särskilde gånger hävdat käranden med den påföljd att käranden framfött fyra barn av vilka den första år 1869, den andra 1879, den tredje 1882, och den fjärde 1885. I anledning varav herr Planting yrkade ej mindre att käranden p.g.a. 9 paragrafen och 3 kapitlet i Giftermåls Balken måtte förklaras för svarandens äkta hustru, än att de under trolovningstiden födda barnen i stöd av 1 paragrafen och 5 kapitlet i samma balk måtte förklaras för äkta.
Svaranden Androsoff som medgav riktigheten av käromålet, erkände därom åtspord, ej mindre att han allaredan vore sammanvigd med en annan nämligen Karolina Androsoff ehuru denna vigsel endast av en  luthersk präst och ej såsom föreskrivet är jämväl av grekisk katolsk präst än att käranden efter det han blivit sammanvigd med bemälda Karolina Androsoff icke uppfordrat svaranden att ingå vigsel med henne på grund varav svarande Androsoff öppenhjärtligt medgav att det nu vore omöjligt för honom att ingå ett andra äktenskap med käranden.
Efter det att parterna ömsesidigt lämnat målet till avgörande tog häradsrätten detsamma till slutligt övervägande och enär svaranden Petter Androsoff själv medgivit att han vore till äktenskap sammanvigd med Karolina Androsoff och svaranden själv påstått att han efter det sagda vigsel försiggått icke blivit av käranden Katarina Elisabet Holmström uppfordrad till vigsel vilket påstående av käranden lämnades obestritt ty och då häradsrätten ansåg sig sakna anledning att i detta fall ingå prövning, huruvida ett lagligt äktenskap existerade mellan Petter och Karolina Androsoff prövade rätten rättvist förkasta käromålet varhos rättegångskostnaderna kvittades parterna emellan.
Kronolänsman Plantin erlade genast vad emot föregående utslag.






Att Petter Androsoff inte skulle passa som militär såg hans far Anisim tecken på redan som liten då han växte upp på gården i Skarpans i nuvarande Bomarsund. Kanske han då satt med sin mor stickade vantar?

Titta här mina vänner! Petter deltog i en handarbetstävling.
I kategorin väfnader hittar vi honom med andra pris bland idel damer: Petter Androsoff 2:dra pris för en bolsterväv.
Han ställde även upp med att ha tillverkat en ylleväv och för denna fick han ett 3:dje pris.







Här ser vi ytterligare ett bevis för Petters mångsidighet. Han anordnade musikaliska aftnar i sitt hem i Jomala Överby. Denna annons var införd den 9 januari år 1895 i tidningen Åland.
Söndagen den 13 januari utföres musik af  "Mariehamns Musikkapell"  hos landtbrukaren P. Androsoff i Öfverby.






Petter var ingen gudsförnekare! I hans hem fick andliga möten anordnas.
Här en annons i tidningen Åland.
I morgon afton kl. halv 7 hålles prädikan i Öfverby hos P. Androsoff af N.A.Walldén.

Jag kan tillägga att det finns en mängd annonser där man i Petters hus i staden Mariehamn anordnat bönemöten. Detta visserligen av hyresgästerna i hans hus på Parkgatan,  men vackert så, han godkände detta.

Som omväxling skall vi belysa även Petters negativa sida. Här en artikel om ett begynnande slagsmål
i Petters hem i Överby.








Ja ni läste rätt. Petter tog fram bössan. Men ni måste ju förstå, han är av ryskt påbrå och hans far var militär, ja artillerikapten till och med. Var han från den sydligare delen av Ryssland förstår man det ännu mera. Hett temperament som slår, skjuter med bössan, och väver bolsterväv, smeker sina konkubiner och kanske spelar balalajka med samma ömma hand, ja då förstår man honom ännu mera.


Allt man läser om Petter skall överraska. Nu leder hans hustru in honom i tingssalen i Jomala och vill ha honom omyndigförklarad.





I tidningen Åland av den 28 november 1903 finns följande notis:

Ihärdig skattgrävare.
Vid Jomala nyss avslutade ting utfördes emot bonden Petter Androsoff från Överby by av desses hustru Karolina Serafia Androsoff och förmyndarnämnden i Jomala talan om Petter Androsoffs försättande inunder förmyndarskap. Såsom motiv för detta yrkande anfördes att Petter Androsoff helt och hållet åsidosatt och vanskött sitt jordbruk och i stället besjälad av att han å sitt hemman skulle finna en stor skatt under 13 års tid oavbrutet sysselsatt sej med grävandet av en brunn som numera vore 70 fot djup och hvarav 14 fot blivit sprängd genom berg. Sedan ett flertal vittnen blivit hörda avkunnade häradsrätten utslag och som sökanden ej kunnat tillfullo kunnat tillfullo visa tillvaron av några sådana omständigheter vilka jämlikt 19 paragrafen i gällande Förmyndarskapslag utgöra laglig grund för myndig persons förklarande för omyndig varåt yrkandet för svarande förkastat.
Sökandens talan fördes av kronolänsmannen Sundblom medan åter Androsoff i rättegången biträddes av sakförare Oder och Bergman.
( 1 fot motsvaras av 28,95 cm, således var brunnen då 20 meter varav sprängd 4 meter)
Det är möjligt att Petter fortsatte efter detta möte att spränga ytterligare 4 meter.






I eftermälet om denna historia och detta livsöde har det framkommit att det lär ska ha funnits ett testamente där det stipulerats att Petter inte fick sälja eller pantsätta hemmanet.
Detta stämmer exakt. Här är det pappret som är infört i Finlands Allmänna tidning.







Testamente. Vi undertecknade förklara härigenom vår yttersta vilja vara att enär endera av oss genom döden avgått skall den efterlevande i sin livstid sitta i orubbat bo, hvaremot efter bägges vår död vår efterlevande egendom skiftas sålunda mellan våra söner att: ( här följer en uppräkning av penningbelopp som utgår till dem) Att vår öfriga egendom såväl löst som fast tillfalla vår hemmavarande son Petter Anisimowitch  Androsoff med villkor att fastigheten av honom varken får säljas eller pantsättas utan skall såsom arf tillfalla hans närmaste arfvingar.

Jomala den 21 augusti år 1862.
Kapten Anisim Androsoff (med ryska bokstäver)
Ewa Androsoff född God

Gustaf Adolf Rosendahl, elemäntarlärare
Johan Eklund torpare å hemmanet no 2  i Öfverö by af Jomala socken.








Annons om försäljning av stadsgården  i tidningen Åland den 6 april år 1892

Efter att mor Eva hade dött år 1889 trodde sig Petter kunna sälja stadsgården 104 i Mariehamn. Pengarna behövdes för brunnsgrävningen som även den startade upp efter moderns död. Märkligt att Petter kallar gatan för Södra gatan, den låg ju på stans första gata Parkgatan med no: 104 som i dag är en bit söderut från Ålands Museum.
Fastigheten såldes inte emedan testamentet gick detta emot.

Kan det vara så att Parkgatans första namn var Södra gatan eller kallade man den bara så då den låg söderut?

Även författarinnan Helle Hellberg som var uppväxt i gården nämner Södra gatan i en text om hemmet i boken Stränders blommor.











Här ser man Androsoffs gård på Parkgatan i Mariehamn. Skräddarmästare Hellbergs skylt i hörnet av fastigheten. Bilden ur "Boken om Mariehamn"

I det digra verket "Boken om Mariehamn" av Jerker Örjans och Folke Wickström kan vi läsa en rubrik: Så var livet vid stadens första gata.
Parkgatan som var tänkt för de fattiga, kom att hysa enkelt och fint folk om vartannat. Parkgatan och Strandgatan var länge de mest stadslika av stadens gator.
Vidare i texten: Här fick tomterna enligt fundationsbrevet bebyggas med trähus i motsats till resten av staden där stenhus skulle uppföras.

I boken finns även en mycket informativ skiss för hur husen låg på Parkgatan och deras innehavare.
Om gård No. 104 läser vi följande: Parkgatan 6, Ägare J.F. Lagert, E. Androsoff, I Androsoff, B. o A. Johansson.

Uppgiften att dottern Ingeborg skulle vara ägare efter mor Eva kan inte stämma emedan då mor Eva dog var Ingeborg endast 13 år. Petter Androsoff var arvtagare och ägare efter Eva Androsoff. Detta framgår i alla annonser och notiser.









I Finlands allmänna tidning finns en annons över den kommunala taxeringen i Mariehamns stad för år 1901 och där framgår att bonden Petter Androsoff taxerat till staden.









I boken "För fremlingarnes Trefnad" med texten Byggmästaren Hilda Hongell och iscensättningen av badorten Mariehamn på 1890-talet av Mia Åkerfelt, hittade jag på sidan 264 denna byggnad. Ägare Petter Androsoff.
Byggnaden är en källare på hans tomt på Parkgatan 6 D VIII 3,  och benämnes Ritning 31. Den är daterad i september 1892 och godkänd i Mariehamns ordningsrätt den 5.10. 1892 och behandlad första gången 19.9. 1892. Signerad Hilda Sjöblom och materialet i vaxduk, bläck.
I texten framgår att källaren uppfördes i anslutning till uthuset, det framkommer inte i försäkringarna vilket år den faktiskt byggdes. Källaren är riven i dag.

Guld och silversmeden Johan Fredrik Lagert från Bamböle köpte och bebyggde tomten 1861. Han var den förste som lämnade in en byggnadsritning för godkännande, den hade sänts till ordningsmannen före 20.2. 1862. Byggnaden uppfördes enligt brandförsäkringarna först 1865, året därpå uppfördes ett magasin av stock med pärttak. Uthuset uppfördes år 1870. Enligt Hongells situationsplan fanns på tomten ett bostadshus mot Parkgatan och ett uthus mot tomtens västra gräns.

Änkefru Eva Androsoff köpte gården 1865. Hon och hennes barn hade många hyresgäster. Under några år fanns Cafe´Suomi i huset. Skräddarmästare Lars Hellbergs familj bodde här och här skulle dottern författarinnan Helle Hellberg växa upp. I uthuset som fortfarande finns kvar på tomten bodde den Korjatkin, som gett namn åt åkern öster om tomten. Han sålde blommor och grönsaker i en kiosk på Parkgatan. 1969 köptes gården av Birgitta och Alf Johansson och revs för att ge plats åt ett bostadshus.

Vi läser vidare i texten: Helt utan affärer och företag har Parkgatan dock inte varit. Det första företaget vi känner till är Café Suomi som drevs av Christina Lovisa Pettersson från Ekenäs, en av stadens första affärskvinnor. Hon öppnade sitt café 1867 i huset på tomt nummer 104, men tvingades stänga 1875 för olaglig alkoholfärsäljning. Hennes hyresvärd var änkekaptenskan Eva Androsoff, som köpt fastigheten av guld och silversmeden Johan Fredrik Lagert.


Annons i Åland den 20.9. 1904, Auktionsannons hos Petter Androsoff i hans gård i Mariehamn.






 Nu är en M.E. Mattson undertecknare av annonsen som anmodad och han skall i en annan annons omnämnas som godeman, i en annan syssloman.

Måndagen den 26 september kl. 1 e.m. försäljes å offentlig auktion i P.Androsoffs gård i Mariehamn en byrå, en soffa, ett bord, en kommod, en gungstol, en bättre taklampa, en dragkälka, en båtdragg, 3 stycken nät, långref, krukväxter, samt mans-gång och linnekläder, m,m.

Anstånd med betalningen lämnas till den 1 december detta år.
Österkalmare den 19 september år 1904

M R Mattsson, anmodad.


Den hotande konkursen är ett faktum. Annons i Åland den 5.6 1897.
















Efter att Petter avlidit i oktober år 1909 annonserade Carl Björkman den 15 november om bouppteckning.

Bouppteckningsinstrument, i Ålands Landskapsarkiv.





Petter hade med sin hustru Karolina sex barn. Här är uppräknade: Frans Teodor Peter, Alma Julina, Josefina Mikaela Ingeborg, Ernst Mikael, Elin Jolanda, Johan Algot Gideon. Två av dem vilar i familjegraven. Alma och Ingeborg.




Den fasta egendomen är skattehemmanen no: 2 och 6 i Öfverby Jomala. Gården i Mariehamn finns här inte med upptecknad så den är redan överlåten på dottern Ingeborg.




Här framgår att arrendet för båda gårdarna två och sex var 500 mark.





Ännu var inte alla jordbruksmaskiner sålda, Petter slog visst hö. Slåttermaskin för 200 mark och tröskvandring för samma summa.






För övrigt en ganska vanlig bouppteckning vad gäller lösöret, sida upp och sida ned med denna typ av bohag.







Här en notering bland skulderna i boet. Änkan Karolina inkommer med ett krav.
Den avlidnes änka Karolina Androsoff underhåll uti 2 år, 5 månader och 10 dagar, under vilken tid hon såsom förvägrad rätt att intas i hemmet bott och underhållit sig själv i Mariehamns stad efter 75 mark i månaden. Summa 2.150 mark.
Karolina hade således i nära två och ett halvt års tid troligtvis bott i stadsgården på Parkgatan.









Det skulle hållas två auktioner efter Petters död på gården.
Här en annons i Åland den 5.1. 1910.

Kommer att försäljas genom öppen och frivillig auktion efter lantbrukaren Petter Androsoff i Öfverby diverse egendom bestående af: ett tröskverk med vandrings- och kastverk, 1 släde, 1 maskin, 1 obegagnad pump, en ångpanna, sommar- och vinterkörredskap samt åkerbruksredskap, ett parti famnved, ett metall-badkar, en ångmaskionsrem, snickarverktyg, en dragkista, ett klädskåp, soffor, bord, stolar, guld och  silverfickur, väggur, glas och  porsliner, lampor, gång och sängkläder, en bättre päls, golvmattor, husgeråd m.m.
Anstånd med betalningen till den 1 maj 1910.
J.A. Mattsson Öfverby.






Den andra annonsen införd den 12.2. 1910
Torsdagen den 17 februari kl. 11. f.m. försäljes genom öppen och frivillig auktion kvarlåtenskapen efter Petter Androsoff i Öfverby såsom en vädermjölskvarn, 1 smidja med alla inventarier, 1 slipsten passande för slåttermaskinsbett, 1 större matklocka, 1 skrufbänk, snickar värksaker, plankor, bräder, koppar kok och träkärl, 1 större gryta, 4 dragkälkar, 2 matskänker, 8 skåp, sängar, bord, stolar, 2 väggur, 2 manglar, mans gång och sängkläder, lampor, glas och porsliner, golvmattor, husgerådssaker, m.m.
Anstånd lämnar till den 1 augusti detta år.
J.A. Mattsson, anmodad.

Tiobarnsfadern bonden, brunnsgrävaren Pjotr Anisimowitsch  Androsoff - Ryss Petters liv var avslutat.

Frid över hans minne.




Husgrunden på Jakos No. 2 i Överby i dag.




Petters jordkällare.









Fader Anisim Androsoff är en framåtseende man. Han köper någon gång alldeles i slutet av 1840-talet två gårdar i Jomala Öfverby. Han skall således undgå den kommande katastrofen med både livet och pengarna i behåll. Han finns inte med bland de stackare som blott några år därefter skall dväljas i fångenskap i England och Frankrike. Nej han har schappat iväg med sin familj i god tid från Gloet i Skarpans och kan lugnt se tiden an.
Här finner vi nu honom som ägare till fastigheterna Johannelund och  Kjärr i Jomala Öfverby.
Det är inte heller familjen Androsoff som träsar på i jordbruksarbetet, nej han har en landbonde som sköter det, en Erik August Bergström från Saltvik.

Jag har förgäves sökt en inflyttningsuppgift från Sund till Jomala för Anisim Androsoff med sin familj men icke hittat den. Men faktum kvarstår, Anisim är ägare till fastigheterna Johannelund och Kjärr i Jomala Öfverby år 1850.










I kommunionbok 1857 - 1863 hittar vi även vår vän  som ägare till no 2 som nu benämnes Jakos ett gårdsnamn som används än i denna dag.
Här finns även hustrun Eva född God och sonen Petter-Grek

I anmärkningskolumen har prästen präntat något mystiskt.
Avelmnat ofullständigt flyttningsbetyg från Sund
Ostraffad 1859-60-61
Död 1862

Troligtvis fanns familjen en tid i Ryssland. De två övriga sönerna finns nu inte med på Åland utan blev kvar där. De finns däremot med i testamentet som emottagare av penningbelopp.
Sonen Petter medföljer föräldrarna till Åland och detta troligtvis efter fredsuppgörelsen i Paris 1856.





Anisim Androsoffs gravvård på Prästö.
Kaptenen vid 2 regementet


Grävt och sprängt  i Godby den 29 oktober år 2015


Johan Granlund

Källor: Familjer och gårdar i Sund, Håkan Skogsjö
            Sällsamheter på Åland, Edvard och Erling Matz
            Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster, Örjans, Skogsjö, Robins
            Boken om Mariehamn, Folke Wickström, Jerker Örjans
            Ålands Landskapsarkiv
            Digitala tidningsbiblioteket