Färjsundsbacken år 1747.
Lavering August Ehrensvärd.
Foto Kungliga biblioteket
Få vägkrokar på Åland är så omskrivna som Färjsundsbacken, dvs. den äldre av dem. Otaliga är de reseskildringar som omnämner just denna plats. Alla har det gemensamt att de berättar om den stora granen som skjutsbönderna band fast i skjutskärran eller släden, för att bromsa farten.
Denna backe fick inte vara kvar så länge efter Ehrensvärds genomresa för den nya vägen norr om berget blev färdig 1761 och backen föll i glömska. Men resterna av denna finns faktiskt kvar i naturen där den ligger en liten bit söder om utkikstornet vid Uffe på berget.
Vi skall här läsa vad bankkommissarien F. Silverstolpe skriver om backen då han var här hösten 1757:
Vi kommo efter någon stund till Ferjesunds backe, hvars krökning nästan likt ett S och branta stupande emot det nedanför liggande sundet, kunde göra troligt att ingen an än Platon dristade på sådant ställe utföre giva sina hästar en fri tygel. Skjutsbondens föreställning bragte ävensom till den härstädes vanliga försigtigheten att bakföre vagnen låta binda en stor gran, hvars släpande efteråt gjorde farten mindre farlig. En nyttig skjutsböndrens ifrån Emkarby pålaga va att hafva i beredskap starkt rep och yxa till berörda ändamål. Och blefvo vi vid sjön varse en stor bråte afsides lagde trän, hvilka till denna Wallhallsresas afböjande varit brukade.
Den gamla postvägen ned mot Färjsundet som den ser ut i dag. Bilderna ger inte rätt perspektiv på hur brant det verkligen är. Men när man promenerar längs stigen förstår man hur enormt svårt det måste ha varit för hästar och folk att ta sig upp och ned här.
På platsen borde museibyrån sätta upp skyltar för att hedra de skjutspliktiga bönderna och drängarna som med livet som insats skötte om post och resande på denna eländiga plats.
Ångfartyget Åland vid Färjsundet.
Foto 1910. Ålands museum.
Vi ser här exakt samma plats som Ehrensvärd avbildade och på berget ovanför står numera cafét
" Uffe på berget ".
Detta foto är från min fars album och visar Färjsundsbron invigning den 4 juli år 1937. Fotografiet utlånades till Bo Ahlnäs som införde det i sin mycket fina bok om de åländska bussarnas historia. Vi ser nämligen här en buss inklämd i folkmassan vid det gamla färjeläget under invigningsdagen.
Bron är 191 meter lång och 6,4 meter bred och med en höjd om 21 meter ovan vattnet. Den ombyggdes år 1980.
Denna minnessten finns rest i en bergsskreva strax intill cafe Uffe på berget vid Färjsundet. Platsen är lite skymd så det är inte så lätt att hitta den. Stenen ligger på Godbysidan och bara några meter ifrån den gamla vägen som tidigare gick runt berget. Stenen restes år 1968 till åminnelse av de avrättade röda soldaterna som hittades 1918 vid Färjsundet, dels invid en isvak, dels på Gullbergsholmen och en död soldat hittades i bergsskrevan där monumentet nu står. Texten på stenen lyder som följer: Till minne av dem som i RÖDA GARDET år 1918 av övertygelse offrade sina liv för arbetarklassens sak. Åländska arbetare reste vården år 1968 Undertecknad har haft kännedom om stenen och läst om det s.k. Godbyslaget i olika böcker och tidskrifter men hade aldrig sett stenen tidigare. Våren 2013 övertog vi driften av cafe Uffe på berget och i samband med det gjorde jag flera rundor runt området för att plocka upp cigarettaskar, glasspapper, plast och glasflaskor och all världens smörja som slängts ut från parkerade bilar. Plötsligt stod jag öga mot öga med denna minnessten och läste med stigande intresse vad som stod på en av landskapet uppsatt informationsskylt.
Bildtext. Den vita Nystadskåren på marsch genom Saltvik i februari 1918. Det var medlemmar av Nystadskåren som avrättade de röda fångar som hedras på minnesstenen här intill. Under det finska inbördeskriget 1918 kom flera strider att stå på Åland mellan röda och vita styrkor som anlänt från det finska fastlandet. Även rysk militär som varit stationerad på Åland och kvarblivit efter att Finland uppnått självständighet från det ryska riket 1917 deltog i striderna. Den 19 februari utkämpades hårda strider i Godby mellan rödgardister och den vita Nystadskåren. Striden ägde rum på det område där Godby affärscentrum ligger i dag och har kommit att benämnas "det andra Godbyslaget".
Kanoner uppställda vid Ginlunds i Haraldsby. Ur Alarik Wechtmeisters arkiv i svenska Krigsarkivet. Nystadskåren fick eldunderstöd från erövrat ryskt artilleri som de vita stationerat i Haraldsby på andra sidan av Färjsundet. Kanonerna var uppställda framför det gula hus man ser bakom bron. Artilleriet sköt alltså tvärs över berget där denna skylt står och eftersom man fick effektiv eldledning från telefoncentralen i Godby hade beskjutningen förödande effekt på de röda styrkornas stridsförmåga. Striden slutade i nederlag för de röda pch dessa retirerade i riktning mot Mariehamn. Efter detta uppörde de egentliga stridshandlingarna på Åland. Den 24 februari upptäckte en ortsbo att iskanterna runt den s.k. Sjukhusvaken på Godbysidan av Färjsundet var alldeles blodfläckade. Vaken låg alldeles intill den plats där Shells oljelager finns i dag. Mannen bådade upp folk för att undersöka vad som hänt och när man började dragga fick man snart upp en medelålders man med ett kulhål i pannan. Snart hade man fått upp ytterligare fyra kroppar. Av dem hade tre skottsår i huvudet medan den fjärde fått huvudet klyvet med yxa. Snart hittade man också tre kroppar som var begravda i snön på den närbelägna Gullbergsholmen. Ytterligare en kropp av en skjuten rödgardist påträffades senare i en bergsskreva nära det nuvarande oljelagret i Godby. Allt tyder på att männen i vaken, efter att de tillfångatagits fallit offer för den summariska rättskipning som de vita styrkorna ofta utövade under inbördeskriget. Det är oklart om de fyra övriga dog av skador de fått under striden eller om de avrättats. Den närbelägna stenen restes 1968 av åländska arbetare till minnet av de döda rödgardisterna.
I ett referat från Ålandstidningen från maj 1968, ser vi här Rickard Lindroth från Sund avtäcka minnesstenen den 1 maj.
Det vore intressant att veta vem den döde rödgardist var som man hittade i bergsskrevan vid Färgsundet.
I de fortsatta forskningarna i saken blev jag ledd till en sida på nätet som gav förteckningar över krigsdöda i Finland 1914- 1921. Då man slår in Finström och denna tid hittar man följande lista över döda den 19.2.1918. Det måste således vara en av dem förutom torparpojken Karl Gunnar Ossian Eriksson som en tid därefter dog i en explosionsolycka.
För tydlighetens skull vill jag nedskriva personerna med början ovanifrån:
Oskar Verner Andersson Metallarbetare 10.09. 1884 Åbo
Harald Borg Kontorist 13.08. 1894 "
Hugo Rickard Elo Metallindustriarbetare 06.02. 1900 "
Villiam Halme Metallarbetare 08.07.1900 "
Frans Adolf Lahti 06.11. 1883 "
Johannes Rickard Puolamäki 07-02. 1893 "
Johan Hjalmar Rautanen Arbetare 17.11. 1887 "
Hjalmar Nikolaj Saari "
Juho Nikolai Sauri "
Juho Nikolaj Siivonen Stenarbetare 02.05. 1874 "
Filip Birger Söderholm Kontorsarbetare 17.07. 1898 "
Okänd
Den sistnämnde får för mig bli namngivare till monumentet "Den okände soldatens grav"
Gemensamt för dem alla är att de hittades döda och sargade i området efter 19.2. 1918 i Färgsundsområdet i Godby-Haraldsby på Åland.
Kanske det finns någon i detta land som forskat vidare i denna fråga.
"
Ryska Automobil Kommando, inblandade i striderna på Åland år 1918. Då jag läste om dessa händelser på nätet fick jag till min stora förvåning se att det fanns tre olika redogörelser för resultatet av detta s.k. slag. Den officiella ålandssidan om dessa händelser förklarar den vita sidan som segrare. Enligt skribenter i Wikipedia skulle stridshandlingarna slutat oavgjort. Man skriver följande: Sydvästra Finlands Skyddskår, var ett truppförband i Finland under inbördeskriget. Grundades i Nystad den 1 veckan i februari 1918 och kallades Nystadskåren. Det var 600 man som flytt från Åbo efter de rödas maktövertagande i södra Finland januari 1918. Män från Åbo skyddskår, högre borgarskap, bondpojkar och patrioter. Kåren leddes av Johan Christian Fabritius. Inblandad i strider på Åland. Kulminerade i Godbyslaget, den 17 - 19 februari 1918. I striderna mot ett rött garde från Åbo förlorade Nystadskåren 3 man. Striderna slutade oavgjort. Efter att Sverige medlat slöts 21 februari ett fredsfördrag mellan det Revolutionära verkställande kommitten för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna. Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland. I en uppsats vid Karlstads Universitet skriver en forskare vid namn Kristian Karlsson följande: När Nystadskårens ankomst till Åland kom till den Svenska regeringens kännedom beslöt man sända en obeväpnad styrka till Åland för att övervaka situationen. Den anlände i mitten av februari till Eckerö. Mellan den 15 och 18 februari utkämpades den allvarligaste konflikten mellan Nystadskåren och ryssarna i det som har kallats Godbyslaget. Resultatet blev att Nystadskåren förlorade slaget mot en överlägsen rysk armé vilka förutom skyttekompaniner även understöddes av Sålis batteri. Ovanstående får mig att inse att historia är ingen vetenskap utan ett enda stort tyckande beroende på vem det är som tycker vad. Kanske det blir bäst så, då vinner alla. Tyck och tryckt hösten 2013
Juan Peron, Argentinas trefaldige president och hans påstådda far Bruno Peron från Föglö, i en bred tidningsartikel i Åland av den 18.7 1974.
Att president Juan Peron skulle varit bördig från Föglö har vi läst om under årens lopp i olika publikationer och detta tema återkommer med jämna mellanrum. Att hans far var Bruno Peron, bördig från Föglö, men att hans farmor var Margareta Sofia Åkerman, född i Sund 1843 är mindre omtalat.
Mysteriet med Perons åländska härkomst har eggat fantasin hos en mängd författare och journalister under årens lopp. Vad är sanning och vad är hopdiktad fantasi? Kan högt ansedda författare, en argentinsk sådan och ansedd historiker som disputerat i Lunds universitet, journalister, handelsråd, ministrar, medicinalråd, kirurger, en högt ansedd finländsk filmfotograv, ambassadörer ja t.o.m presidenten själv och hans hustru Evita vara så sinnesförvirrade så att de kokar ihop en sådan soppa som denna?
Men en författare, en åländsk sådan sitter på svaret. Håkan Skogsjö, vet sannerligen hur det ligger till. I en stor artikel i Nya Åland av den 13 november 1993, drar han till med rubriken: Myten om Juan Perón och Föglö. Han skriver: Det finns ett talesätt bland journalister att aldrig kolla en bra historia för då kan den spricka. Han skriver vidare: En middagskonversatör med ambitioner lägger förstås den goda anekdoten på minnet och plockar fram den i lämpligt sällskap. Här ironiserar han över hur det dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson varit lunchvärd för Argentinas utrikesminister Duido Di Tella som besökt landskapet. En argentinare som besöker Åland, då är det läge att dra storyn om att Juan Peron härstammar från en tullförvaltare i Degerby vid namn Peron. Ungefär så tänkte lantrådet skriver han. Det mesta i texten andas ironi så jag tror vi stoppar in den i mappen obladi oblada.
Den allra första notisen om denna historia hittar jag i Tidningen Åland av den 14.9. 1948.
Här återknyter man till en artikel i en Amerikansk tidning för vilken president Perón skulle sagt att han härstammade från Finland samt till den tidningsintervju som gjorts med hans hustru vid ett besök i Europa då hon skulle sagt att hennes man härstammade från Finland.
Så ser gravstenen ut i dag, april 2015. Tullförvaltare Carl Fredrik Perón.
Familjegrav över den åländska delen av släkten Perón i Föglö.
Ovanstående artikel var införd i Nya Åland år 25.7 år 1993
En fråga som bör ställas är: Vem är den som kan kontrollera denna historia, vem sitter egentligen på svaret, var finns de dokument hos de argentiska myndigherna som i vetenskaplig mening tydligt bevisar presidentens härkomst? Kan man lita på de få uppgifter som finns nedskriva i offiiella dokument sanktionerade av regimen och som bevisar han härkomst av italienska invandrare? Är dessa påstådda uppgifter en efterhandskonstruktion som vill visa hans latinska härkomst och som bätte passar in i bilden för Peronismen?
Har de italienska släktingarna hört av sig och var i Italien finns denna nulevande släkt?
Varför säger presidenten flere gånger till personer från Norden att han har en far som kommer därifrån, varför hade han ovanstående fotografi på sitt skrivbord och säger att det var hans far och varför sprider hustrun Evita detta budskap till europeiska journalister? Varför säger han till personer att han känner till sin härkomst men "om detta bör det inte omtalas" Varför får en finländsk "släkting" en känd filmfotograv order av ambassadpersonal i Helsingfors att underteckna ett dokument där han förbinder sig att inte sprida detta vidare? Varför avlider en mängd personer på ett mystiskt sätt som påtalar och försöker rota i Perons egentliga härkomst?
Jag vill i detta sammanhang berätta om den snart tioåriga vänskapen jag haft med en argentisk författare som mycket väl känner till dessa saker. Vi har under årens lopp haft en livlig e-postkorrespondens. Han har skrivit ett antal böcker i sitt hemland men för hans säkerhet vill jag inte omtala namnet.
I en svensk tidningsartikel skrev han följande artikel: Kom Peróns far från Åland? I artikeln kan vi läsa följande: Notisen "Peróns åländske farbror har dött", publicerad i Dagens Nyheter av den 26 maj 1950, är lika kort och tydlig som ofattbar. Den efterföljande texten, avsedd att förklara den märkliga relationen mellan den argentinske caudillon och Skandinavien, lyckas bara öka förvirringen: "Förre tulluppsyningsmannen Johan Robert Söderlund i Degerby på Åland har avlidit, 68 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun, fru Elsa Söderlund, som är faster till president Perón i Argentina. Det argentinska statsöverhuvudets far, Bruno Perón , var i tiden tullskrivare i Degerby. Någon gång på 1880-talet emigrerade han till Amerika och slog sig ned i Argentina, där han gifte sig med en spanjorska. I äktenskapet hade paret en son, bl.a. den som som nu är Argentinas president.
Några dagar senare, i mitten av juni, vände sig svenska legationen i Buenos Aires till UD, i syfte att erhålla mer information om Peróns förmodade skandinaviska ursprung. Enligt Gunnar Brunnström, som författat depeschen ifråga, kunde sambandet mellan Perón oh Åland, om det nu var sant, förklara något som länge förvirrat Buenos Aires diplomatiska värld, nämligen den tydliga favoriseringen av de finländska intressena från den argentiska regimens sida. Finnarna har här på senare år skriver Brunnström, varit påtagligt framgångsrika i sin export. I fråga om papper och cellulosa äro de nästan på väg att konkurrera ut oss och när ingen annan får importlienser, tyckas de kunna få dem.
Artikeln spinner här vidare på de ekonomiska fördelar finnarna tycks ha fått i sina kontakter med Argentina och går sedan in på de mera personliga sidorna angående Perón. Brunnström skriver: I och för sig synes det inte otänkbart att Perón kan ha nordiskt påbrå. Han är stor och grov, har rödlätt hy och är snarare cendré än mörk, hans utseende är således ej anns sydländskt. Även hans karaktär synes rymma en del tämligen oargentiska drag. Han torde ej vara utan en viss primitiv idealism och hans patriotism påstås vara äkta liksom hans sociala medkänsla.
Frågan om Peróns ursprung, det oväntade men möjliga sambandet med Åland och de direkta konsekvenser som detta kunde få för en förbättring av den svenska exporten till det rika Argentina fick UD att agera. En funktionär, Gyllenram, skickades till Degerby med uppgift att undersöka saken. Resultatet av hans arbete blev att familjen Peróns gravplats spårades på Föglös kyrkogård och i ett par ämbetsbetyg från det lokala pastorskansliet kunde hela den peronska släkten följas namn för namn ända till 1704.
Gyllenram kunde konstatera att den omtalade Karl Henrik Perón tillsammans med fyra andra personer omkring 1884 hade emigrerat till USA. Efter cirka sju år hade dock breven till familjen upphört att komma. Via frälsningsarmen hade man då fått veta att Bruno rest till Argentina, något som senare bekräftades av de återvändande kamraterna. Efter det hade kontakten upphört.
Uppgiftena om Peróns ursprung var inte alldeles nya. Tanken att han hade nordiskt eller rent av finländskt påbrå hade nämligen tidigare fått näring av bland annat de uttalanden som hans fru Evita gjorde under en omtalad europeisk resa. Även finländska poliktiker och kulturpersonligheter hade försvarat denna teori.
Författaren skriver vidare: Kopplingen mellan Perón och blonda Skandinavien har varit politiskt omöjlig för peronisterna i hemlandet, som byggt sin rörelse på stöd från den fattiga och mörkhyade delen av befolkningen.
Än i dag är Peróns etniska ursprung en öppen fråga. Vissa hävdar att han var indian, andra att hans far hörde till en rik familj. Presidenten själv förnekade dock aldrig ett tänkbart nordiskt ursprung.
Ovanstående insändare skriven av professor Folke Henschen,verksam vid Karolinska institutet, var införd i Åland av den 30 juli 1974. Han gjorde år 1948 en fyramånaders föredragsresa till Argentina och hade där sammanträffat med doktor Allan Wadström från Sverige. Denne hade vid ett fleratl tillfällen träffat presidenten och fungerat som hans rådgivare i medicinalfrågor inom landet. Enligt denne Wadström kände Perón till sin åländska härstamning säger professor Henschen. Däremot ville presidenten inte att detta skulle komma till offentlig kännedom att han inte hade argentinska föräldrar.
I ovanstående insändare skriver professor Henschen: Då de uppgifter om president Perón, hans finländska förfäder och hans verksamhet i Argentina till stor del är felaktiga och vilseledande och uppenbarligen härrör från en felaktigt uppfattad telefonintervju med mig i Svenska Dagbladet, ber jag härmed få lämna följande sakliga upplysningar:
Innan jag företog min fyra månaders föredragsresa genom Sydamerika, sammanträffade jag upprepade gånger med minister Axel Paulin, en utmärkt kännare av detta land och författare till två intressanta böcker om svenska öden i denna kontinent. Av Paulin fick jag även president Perons stamtavla, som kan ledas tillbaka till 1702. Äldste kände stamfaderna levde i Borgå, hans namn var Axel Johansson, hans son Jonas Eleli Peronius var överinspektör i Borgå oh gift med Anna Catharina Gyllenbögel, ett namn känt från Fänrik Ståhls sägner.
Alla hans efterkommande söner var gifta med kvinnor med svenska namn, namnet förkortades till Peron ( jämför Linnaeus-Linné)
President Perons far Bruno var född 1864 och utvandrade i mitten av 1880-talet till Sydamerika för att undgå den ryska värnplikten. Han gifte sig med en av Argentinas döttrar och tord ha slagit sig ned i Rivadavia. Där föddes sonen Johan-Juan 1892.
Han blev militär ocha avancerade snabbt. Minister Paulin hade träffat honom en gång i Santiago de Chile, där han då var militärattaché, och sade mig att han var ståtligare, hade annan hudfärg ofh ansiktsform än flertalet spanjorer, Finlands minister i Argentina beragde en gång vid samtal med Peron på tal frågan om hans åländska härstaming, men Peron skall ha kort svarat: " ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare"!
Apotekare Allan Wadström som först var representant för en svensk läkemedelfirma, fick Perons fulla förtroende och blev snart en sorts direktör för medicinalväsendet, han rådfrågades vid talrika sammanträffanden med presidenten rörande landets sjukvård, fick granska ritningar till sjukhusbyggen oh dylikt, men var naturligvis ej hans läkare, som Sv.D uppgivit.
Folke Henschen.
Jag vill här referera till ett stycke ur Henschens bok, Min långa väg till Salamanca där han skriver följande:
Jag flög nu tillbaka till Buenos Aires, där jag rönte ett mycket älskvärt mottagande hos landsmän samt ej minst hos "portenos",dvs. Buenos Aires egna invånare. Det var särskilt två professorspar, den gamle bekante, mycket produktive anatomen Pedro Belou samt den unge patologen Andres Bianchi, som gjord allt för att göra mitt uppehåll angenämt. Jag höll nu en rad av föredrag dels i Buenos Aires, dels i La Plata. Min gamle vän och skolkamrat Kurt Schenström tog mig ut till sitt magnifika landställe, jag träffade Allan Wadström, så generaldirektör i mediinalstyrelsen, och en del andra landsmän. Av Wadström hörde jag rätt mycket om Perón, han hade ofta konferenser med diktatorn i sjukhus- och sjukvårdsfrågor ochg talade berömmande om honom. Om Peróns åländska härstaming råder intet tvivel. Finlands minister i Argentina lär en gång ha tagit upp frågan i et samtal med Perón, som skall ha svarat: Ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare" Henschen berättar vidare att han även har obducerat en dam i Stockholm som varit syster till Perons far Bruno Peron.
Ämnet Perons ursprung tas även upp i en bok av K.G. Olin med titeln Öden och äventyr.
Under rubriken: Det stod en dag i tidningen läser vi följande:
Om nybyggarna i Colonia Finlandesa blev överraskade över uppgiften om att diktatorn Perón härsstammade från Finland, så var överraskningen långt större på hemmaplan. inte minst hos den kände filmfotografen Kalle Peronkoski, som en dag kort efter andra världskriget i dagstidningen kunde läsa att han var kusin med Argentinas regeringshef. Visst hade släkten haft samma namn som Perón och visst hade han hört om farbroderna Karl Henrik, som hade emigrerat till Amerika. Men att farbroderna rest vidare till Argentina och blivt far till den världsberömde politikern, det hade han ingen aning om.
Utdrag ur K.G. Olins bok, "Det stod en dag i tidningen"
Tidningar från hela världen kontaktade honom om detta men inte alla var glada över nyheten. En dag blir han kontaktad av Argentinas ambassad i Helsingfors och blev kallad dit. Där blev han bryskt emottagen och blev tvingad att underteckna ett dokument där han intygde att uppgifterna var felaktiga. Enligt en uppgift blev han till och med erbjuden en rejäl summa pengar ifall han avstod från att forska vidare i saken.
Visst finns det en likhet mellan Karl Fredrik Perón (Peronkoski) och Argentinas tidigare diktator Juan Peron?
I officiella kyrkohandlingar i Norra Svenska församlingen i Helsingfors finns antecknat att Bruno Perón har
"vistats i Sydamerika"
Den finländska släkten har fått dessa uppgifter i andrahand av återvändande emigranter. Bruno lär ha dött i provinsen Comodoro Rivadavia i södra Argentina på 1910-talet. Vad vi här får komma ihåg är att i dessa länder är kyrkobokföringen inte densamma som hos oss.
Inom den finländska släkten Perón berättas även att det hade kommit brev från Bruno till modern men att hon i affekt aldrig öppnat dessa och även bränt dem.
En ofta återkommande uppgift är att den då 28-åriga Evita Peron under sitt storstilade besök i Europa under den heta sommaren 1947 i en tidningsintervju för en engelsk tidning skall ha omtalat attt maken Juan härstammade från Skandinavien.
En annan uppgift säger att Peron själv strax efter kuppen 1945 under en presskonferens skall ha tillkännagett att han var av ordisk härkomst. Det är möjligt att dessa uttalanden gav de första rubrikerna i finländsk press.
Regimen medger att Perón var uppväxt i just de trakter Bruno Perón vistades men att han i 5-årsåldern skulle flyttat till en släkting. Frågan kan då ställas, kan det verkligen finnas två släkter med samma efternamn i denna lilla del av det enorma Argentina?
I den finländska delen av släkten Peron finns det nulevande personer som gärna talar om detta tema. Jag var i personlig telefonkontakt med en Eva Haverinen - Peron för ett antal år sedan och hon bekräftar alla ovanstående uppgifter och berättade även historien om sin farbror Kalle Peronkoskis äventyr på ambassaden i Helsingfors.
Eva hade vid ett fleratal tillfällen besökt Geta på Åland där hon hade släktingar.
För att få ett helt slutgiltigt bevis för Juan Peróns härstamning bör en en dna-undersökning göras emedan det finns ett otal personer i Finland som kan medverka i en sådan undersökning.
Denna undersökning kommer troligtvis att förhindras av Peronisterna som har stor makt i dagens Argentina och som vill sementera den påstådda uppgiften att presidenten härstammar från Italienska invandrare.
Banditer, som hängivit sig åt ockultism, har skändat Peróns grav och har med vinkelslip kapat hans båda händer från den balsamerade kroppen. Trots miljoner dollar i belöning har ej händerna återfunnits.
Det cirkulerar uppgifter om att händerna skulle använts som medel för att komma åt koderna via fingeravtrycken, till de bankvalv i skatteparadis där Peróns gömda miljoner skulle bevaras. Pengar som är knutna till hans påstådda allians med de eftersökta nazisterna efter andra världskriget.
Det finns mycket mera att berätta i saken men jag avstår.
Här ovan två böcker skrivna av den argentinske författaren Tomás Eloy Martinez, om Juan Peróns liv och karriär.
Text-to-speech function is limited to 100 characters
Högberg i Finby, byns högsta berg, lär vara 66 meter över havet.
Berget tornar upp sig till höger om vägen till Lövvik. En gång i tiden var berget mitt, men i fjol sålde jag det till en grannpojke. Nåja, det finns ju allemansrätt, så jag går nog dit igen.
Nej, dethär är ingen vårflod som bryter fram här, ur den istid som upphörde 2013 utan en flod av stenar som rasslade fram sådär för cirka 8 tusen år sedan. Som ett jätte S slingrar den sig fram mellan enrisbuskarna, kommande upp som ur en källa ur "forntidens kummel", de stora bronsåldersgravarna som finns där.
Jag skall erkänna att jag ibland känner mig mörkrädd när jag går upp på höga berg, varför förstår jag inte.
Kan komma på mig med att i nätter då jag inte får sova ser jag stora bergsväggar torna upp sig framför mig,
då sätter jag på lampan och börjar läsa något, eller går till kylskåpet efter en smörgås.
Då man går längs berget hittar man många fina stenformationer, en del formade av naturen andra gjorda av människohand. Titta här! Är det inte en båt vi ser? Onekligen. Dehär stenarna har kunnat blivit ditsatta av några pojkar för kanske 50 år sedan men kan lika gärna vara gärna vara utplacerade för 5000 år sedan.
Dehär kombattanterna har kämpat om herraväldet i många år, men vem vann egentligen? Jag tror nog stenen vinner till sist.
Ja, nog skall det bli roligt att få komma på fågelskytte igen efter den långa vintern. Men hallå! På torra land, på Finbys högsta berg?
Denhär stenformationen hittade jag för ganska många år sedan. Det är en tvådelad stenbyggnad som är inbyggd i en stor bergsskreva. Formationen finns alldeles invid Lövviksvägen. Den är gjord för två personer som kan stå raka i den och hålla ett gevär exakt vågrätt ut mot omgivningen. Att det är ett skyttevärn understryks av att invid värnet finns en ringmur, där eventuellt liggande krigare kunde bevaka omgivningen. Med allra största sannolikhet byggdes detta av ryssarna under första världskriget. Ryssarna hade en stödjepunkt ett par kilometer längre in i skogen på Boberget. Härifrån höll man uppsikt över omgivningen.
På vår vandring runt Högberget kom vi till denna stenformation. Den finns på bergets ostsluttning, inte alls långt från "skytteskåran". Enligt fältetnolog Conny Andersson som vi ser stå till vänster här i bild rör det sig troligtvis om en sälkokningsanläggning. Formationen är rundbyggd med en murkonstruktion. Man kan ana sig till var man utvann sältranen i formationens ena sida. Håller teorin så har vi att göra med ett par tre tusen år gammalt bygge.
Detta är Galtars sten.
I många år har jag funderat på varifrån detta namn har kommit, men inte fått ett vettigt svar. Det är ett av Ålands största enskilda flyttblock och ligger några tiotals meter till höger om vägen till Lövvik på Finbysidan.
Det finns ingenting som tyder på att namnet Galt skulle kunna kopplas till denna plats. Ingen med det namnet har bott i de små torpen som fanns ännu för hundra år sedan runtom i bygden. Jag kan inte heller se att någon med det namnet ens skulle levat i Sunds kommun.
För några år sedan skickade jag en förfrågan till författarinnan av boken "Röster från forntiden" ifall hon kunde spåra namnets betydelse från eventuellt gotiskan. Hon svarade att hon kunde tänka sig att stenen låg invid en gräns eller rå, emedan "Galt" kunde tyda på detta. Nåja, det kanske är rätt.
Den i särklass roligaste förklaringen är nog denhär, som en del byssbor berättat om:
En bonde i det avsides belägna Lövvik, kallad rätt och slätt "Lövviken" lär ha varit enormt stark. En dag bar han en gris, en galt, den 3,5 km långa vägen till Andelshandeln där slakteribilen väntade.Vid denna sten lär han ha sätta sig ner och vilat. Puh!
Jag vill nu ta er med till ett annat berg i Finby. Hökleberget kallas det men dess egentliga namn är nog Högklev. I dess ostsluttning hittade jag denhär långa stenformationen.
Den finns cirka hundra meter västerut om vägen från Finby till Tranvik, den så kallade "Lilla grusvägen". Man hittar platsen om man går några hundra meter från Svartbäcks bron mot Tranvikshållet till höger.
Den löper i cirka 25 meter i skogskanten helt till synes plötsligt framför en som kommande ur intet.
Stenmuren är absolut byggd av människor för runt omkring finns inte så mycket lössten, utan dessa är samlade till detta bygge.
Kan vi också här ha att göra med en bevakningsanläggning? Vi vet att under Bomarsundskriget användes Tranviksvägen av fransmännen. Min farfarsfarfar blev t.o.m. fängslad efter kriget och satt i smidda bojor ett halvt år i Åbo slott för att han hade visat den franska trupperna denna väg, samt vägen till kyrkan, Lövviksvägen.
Det kunde ha varit 1959 eller så var det 1960. En vacker sommarkväll cyklar vi finbyglopar till Klippan för dit skulle Williami Hautaviita komma och böja hästskor med tänderna sades det. Ja så stod det på affischer som hängde runt överallt på husväggar och lyktstolpar. Det var ganska vanligt att olika slag av gycklare, teatersällskap, dragspelare, predikanter och personer av alla de slag dök upp för att visa sina konster just sommartid på 1950-talet i de åländska ungdomslokalerna. Några av dessa dansade en sommar men vi kan även konstatera att några av dem senare blev riktigt etablerade kändisar. Vi var inte så värst många som såg Hautaviita dendär kvällen men han inställde i alla fall inte tillställningen. Med sitt sedvanliga vänliga österbottniska tilltal fångade han oss grabbar. Några av oss fick även komma upp på scen och testa och känna på prylarna. Vi fick även en broschyr med oss hem och denna har följt mig under alla dessa år genom alla flyttningar från den ena lådan till den andra, men just nu när jag skulle behöva den inför denhär artikeln så var den försvunnen. Jag har letat i flera veckor men kan inte hitta den. På nätet kan man läsa en del om Hautaviita, bl.a. så kan man kika på ett inslag som bandades 1981och ligger på "Elavaarkisto" alltså Finlands TV arkiv. Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten. Han startade sin kraftkarlakarriär redan i ungdomen och turnerade land och rike runt före kriget. På 1950-talet återupptog han turneradet och i en Ålandstidning av år 1952 har jag hittat följande artiklar:
Rubriken lyder: Stålman böjer entums järnspett med tänderna. Fr.o.m i dag, t.o.m. fredagen den femte dennes, får ålänningarna stifta bekantskap med stålmannen och kraftkarlen Hautaviita, jonglörerna Duo Ilvonen och trolleriprofessorn Mr Una, som reser runt i landskapet och ger föreställningar. Utan tvekan är Hautaviita enastående i sitt slag. Själv väger han 150 kilo och lyfter nästan lika mycket i tänderna. Med tänderna böjer han också entums järnspett och rätar ut hästskor. Två dagar före olympiaden visade han vid Åbo Akademi sin styrka inför amerikanska tidningsmän och dessa funderade nu på att engagera honom dit. Ett favoritnummer är att dra iväg med en hel buss med repet mellan tänderna. En dag i veckan äter han 25 råa ägg för att hålla sig i form och fel på tänderna hade han en gång, men då tandläkaren skulle borra bet inte borren utan han fick tillgripa specialinstrument. Efter ålandsturnen far sällskapet till Luleå. Då vi bläddrar vidare i Ålandstidningen för denna vecka ser vi följande artikel med rubriken: Stålmannen slår världsrekord?
En fläkt av olympia rekord vill "stålmannen" Hautaviita ge mariehamnspubliken på måndag kväll då han uppträder i Stadshuset. Han skall nämligen göra ett världsrekordförsök i att böja järnspett. Detta förbluffande meddelande gav han oss i går då han i egen hög person gästade redaktionen. -Saken är nämligen den, sade herr Hautaviita, att jag under olympiaden kom i kontakt med amerikanska journalister som ville ha mig över till staterna. Samtidigt skulle de anordna en tävling mellan Amerikas kraftigaste man och mig. Nåväl, härom dagen fick jag ett brev i vilket det stod att den som anses som Amerikas kraftigaste karl har med tänderna böjt två 1-tums järnspett efter varandra. Denna prestation anses som ett rekord. Vi förstod nycket väl att detta gick herr kraftmannens ära för när. Han förklarade själv att han inte vill att någon skall vara kraftigare än han - och det skall han visa mariehamnspubliken. Förutom sitt vanliga kraftprov som bl.a. består i att han vrickar hästskor, skall han i rask följd böja fyra 1-tums järnspett. Järnspetten levereras av Mariehamns Handelslag. Artikeln fortsätter: "Sonen blir bättre" Herr kraftkarlen är också lycklig far till en 5-årig grabb, som på allt sätt vill gå i pappas fotspår. Redan nu kan han med sina mjölktänder böja ett kvarttums järnspett och pappa tror att pojken kan komma att gå långt. -Fortsätter han såhär i samma takt så blir ett 2-tums järnspett en leksak för honom säger han. Med en önskan om att vintern snart tar slut detta nådens år 2013
Nu har jag äntligen hittat fotografiet som jag sökte. Jag hade som vanligt gömt undan det i en skokartong med lösa bilder. Detta kort Hautaviita oss ungdomar då han besökte Klippan.
När Hautaviita drar en lastbil med tänderna. Rykten har gått om att Williami skulle suttit bakom lås och bom för ett brott han säger sig ej begått. För en tid sedan städade jag min Alandicasamling, (dammet bör torkas av varje år) och i min hand låg en Sankt Olof från år 1981. Det var bara av en tillfällighet jag fick syn på en rubrik: Stålmannen. Jaha tänkte jag är det Hautaviita? Jo just det, artikeln handlade om honom och är skriven av Brita Sahlgrén-Högnäs.
Vi läser följande: Denne samme man dömdes 1928, mot sitt nekande i Vasa hovrätt för dråp och satt över 8 år i tukthus. Tretttio år senare bekantgjordes ett vittnesmål som innebar att en annan man som emigrerat till Canada 1929 skulle ha erkänt sig skyldig till sagda brott. Vittnet lever fortfarande. Nya förhör verkställdes på sextiotalet med bl.a. honom och en del av de vittnen som var aktuella på tjugotalet när Hautaviita fälldes. Lärare Håkan Teir som har rötter i Hautaviitas hemkommun Lappfjärd, engagerade sig i tio års tid med fallet och försökte få juridisk och moralisk upprättelse åt Hautaviita men förgäves. Författarinnan skriver vidare: Sommaren 1980-kort före jag med hela min familj flyttade till Åland tog jag genom Håkan Teir del av samtliga handlingar i fallet. I en skrivarlya i Hammarland beslöt jag att fördjupa mig i fallet och skriva en bok om berättelsen. Boken baserar sig på ytterst brännbart stoff dvs. förhörsprotokoll som inte tidigare varit offentligt kända, domstolhandlingar och brev och andra avslöjanden som tyder på att Hautaviita blivit offer för ett s.k. justitiemord. Slut referat. Ja, så kan det gå om man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt och det gjorde förvisso Willami Hautaviita från Lappfjärd i Österbotten säger jag som är född bara några kilometer därifrån, i det finska Isojoki eller Storå som kommunen hette på finska.
Jag och min hustru Marina Sapronova från St: Petersburg, har av min äldste son Jampe fått ett angenämt uppdrag: Sök reda på min mors farsfar Simon Sogonjak som försvann under oklara omständigheter 1918 i "Den stora oredan!" Vi talar nu om tiden efter första världskriget som även sträckte sina armar till det demilitariserade Åland.
Men vi börjar i Gölby, exakta tidpunkten för då Simon anlände är i skrivande stund oklar. Det kan vara redan vintern 1915 eller någon gång under år 1916. Över isarna kommer 1915 den första kontingenten ryska förband och året därpå huvudstyrkan som bestod b.l.a. av "Automobilavdelningen". Det är enheter ur den ryska marinen och kustartilleriet. Största delen av manskapet var egentligen ukrainare.
Bilkommandot i Västerhamn
Det visar sig att Gölby i hjärtat av Åland är intressant för dessa styrkor. I bykärnan finns en gård, Norrgårds som verkar mest passande för herrarna. Man frågar inte om lov utan påstår att man behövde hela huset. I gården bor familjen Dahlblom med husfar som är sjuklig och mor med 7 små barn.
Gänget är samlat, Simon i vit mössa till höger om Ztek i bildens mitt
I samma by finns en annan gård, där bor de tre unga flickorna Borg. Den ene av dem Edit, hon förälskade sig i Simon med efternament Sogonjak, från Ukraina. Hon gifte sig med den vackraste och finaste av alla. Simon var garnisonschefen Zteks närmaste man i "Automobilnij kommanda". Alexander Ztek var omöjlig att få för han var gift och hade sin fru, Ginja, med sig tillsammans med sonen Bronja. Nämnas kan är att bland de på Åland varande ryska styrkorna under denna tid så gifte sig fem med åländska kvinnor och fyra av dem kom från Gölbygarnisonen. Edit var således en av dem.
Automobilnij kommanda i Gölby
Vi ser här hela bilkommandot samlade framför ett av transportfordonen. Vår Simon står exakt bakom de två killarna på Indian motorcykeln med vit mössa och chaufförsglasögon.
I en nyutkommen bok skriven av Kenneth Gustafsson ser vi en del av automobilförbandets medlemmar och där man transporterar en stor artilleripjäs. På pastorskansliet i Jomala församling finns vigselboken. Vi skall nu ta oss en titt i den. Där framgår att den 14 oktober år 1917 gifter sig bonddottern Edit Jenny Borg (28 år ) från Gölby no. 2 med maskinunderofficieren vid automobilavdelningen Simon Feodorovitch Sogonjak (27 år) från Tjernigovska guvernementet i Ryssland. Vi öppnar en annan bok, födelseboken i arkivet. Där står att den 25 augusti år 1917 föds en son, Alexej.
Alexej skulle få flera kusiner.
Den pojken, Alexej Ekman var min svärfar, far till Rose-Marie från Ämnäs i Finström. Det var Jampes morfar. En mycket intressant person. Kort och satt med grov kroppshydda , smala ben men starka armar med enorma nävar. Stundom lugn som en filbunke men som i ett ögonblick kunde bli en ursinnig tiger. Men nu vill vi alla veta sanningen om vart Simon tog vägen för han försvann nämligen i "Den stora oredan" år 1918 och har aldrig därefter hörts av. Vi vill ha tag i hans minne, var exakt i Ukraina var han född, har han sin släkt kvar där och vilka är de? Enligt uppgifter transporterades de ryska styrkorna bort från Åland i olika omgångar beroende på varifrån i det ryska riket de härstammade. De ukrainska soldaterna fördes via Eckerö till det svenska slagskeppet Sverige som där låg förankrat, och fördes så via Sverige till sitt hemland. Frågan är om Simon fanns med i den transporten?
På bilden ovan ser vi Alexej Ekman som andra från höger. Hans syster Saga står andra från vänster.
En för några år sedan, gör jag en naturvandring med Christer Carlsson f.d. redaktör på Ålandstidningen och etnolog Conny Andersson. Vi ville gå längs vandringsleden som löper igenom norra Finby emot Lövvikbergen. Där har Conny mycket att visa på bergskrönen. Vi har en vidsträckt utsikt över byarna Finby, Domarböle och emot det sägensomspunna Lövvikhemmanet. Uppe på ett av krönen, på Boberg, ser vi ett stort kummel och där säger Conny att ryssarna hade någon form av postering. Vi går längre fram på stigen och så plötsligt säger han: Ja här är grottan som det lär ha bott en ryss i under första världskriget och man kallade honom för Gonja. Jag började fundera på namnet, det lät på något vis bekant, men jag kopplade inte just då..
Grottan på Lövvikbergen. Småstenarna är ditlagda av människohand.
För en liten tid sedan bläddrade jag i Connys uppsats, "Kring kyrksunden". I slutet av uppsatsen kom jag till en rubrik, "Boberg under senare tidevarv". Jag läste med stigande intresse: Fru Elin Karlsson, (f. 1910 i Lövvik, numera bosatt i Strömbolstad) berättade för mig att grottan redan i hennes barndom var förtäckt. Hon minns att de som barn var rädda för att gå dit, de trodde nämligen att någon bodde där. Under första världskriget hade ryssarna ett spaningstorn av trä uppe på berget, varifrån man har god utsikt över norra Sund och Orrdalsklint. Uppe på berget finns fortfarande stenkonstruktioner, vilka tyder på någon form av spaningsverksamhet. Elin har också många minnen av vardagen i ryssarnas närhet. Soldaterna kom ofta ner till gården för att få bröd. Folk berättade att ryssarna spanade med kikare uppe på höjden, så barnen gömde sig i buskarna för att inte synas. Så småningom anlände tyskarna till Åland. De letade efter ryssarnas krigskassa. De vände nästan på varje sten i skogen berättar Elin. En ryss som hette Gonja, blev kvar efter att de andra antingen blivit tillfångatagna eller hunnit fly. Gonja kunde lite svenska och han trakterade balalajka på ett ypperligt sätt. Detta instrument hade han tillverkat själv. På dagarna gömde han sig i skogen och nattetid sov han i gården. han försvann efter ett halvt år. Elin antar att tyskarna fångade honom. Det är troligt att Gonja höll sig gömd i grottan. kanske ryssarna även använde den som förvaringsutrymme för t.ex. ammunition. Dess närhet till bergstoppen talar i alla fall för att de kände till även detta utrymme.
Stackars Gonja, hade du kallt där i grottan, hur fick du mat? Förstås fick du mat i Lövvik. Och visst kunde du lite svenska, du var ju gift med en gölbyflicka och hade en liten son Alexej, som du skulle "datja" med. Att spela balalajka, det var viktigt för dej och den lämnade du inte efter dej. Du smög dig även till Gölby någon natt och hälsade på frun efter att Alexej fötts, det är ju helt naturligt.
Jag kommer att hitta dej en vacker dag!
Johan Vi har under våren varit i kontakt med det Ryska statliga arkivet för marinen i St. Petersburg och efter en lång väntan fått tag i detta dokument. Här finns angivet personer som deltog i Gölby "Automobilkommanda"
I detta dokument hittade vi då underofficer Simon Feodorovits Sogonjak. Gick in i armén år 1912
från Tjernigov provinsen i nuvarande Ukraina, Nezhinskiy distriktet, residensstaden Talalaevskoj och byn Senjoki (Sinjakov) och översatt till svenska Blåmärket.
Här framgår att han var bondson.
Dokumentet undertecknat den 1.6 år 1917 i Mariehamn och har nummer 401.
Ett annat register över militärkommandot på Åland den 1.6 1917
Här framgår att Simon var ogift, och fungerade som förste underofficier för maskinrummet och gick in i armén år 1911. Registret upptar sammanlagt 81 personer. Nu har vi från arkivet i St. Petersburg fått mera information om Simon Sogonjak. Vi har nu hela hans militära karriär kartlagd fram till det han kom till Åland och Gölby.
Texten på pärmbladet lyder i översättning ungefär: Förteckning över sjömän inom Ryska Östersjöflottan.
Här har nedtecknats de första uppgifterna om Simon då han gick in i armén den 7 november år 1911. Simeon Feodorovitj Sogonjak. Kommande från: Chernigov, provinsen Talaevskij och byn Sinjakov. Född den 27 januari år 1890 Längd 172 cm och 88 cm över bröstet Religion: ortodox, ogift, kan läsa och skriva Yrke: Smed
Utses att tjänstgöra i Baltiska flottan.
s
I detta dokument finns bokfört alla Simons tjänstgöringar, befordringar o.s.v. Här framgår att han tjänstgör som II matros den 19 februari och den 21 mars samma år går han i en kurs i maskinlära. Redan den 7 april står han antecknad som befäl på skolskeppet Ocean. Detta skepp blev sedermera efter revolutionen omdöpt till Komsomolets.
.
Den 1 april står han som befäl i maskin för fartyg i I mindivisionen.
Den 4 mars år 1913 fick Simon en bronsmedalj till minne av ätten Romanovs 300- åriga dynasti.
Den 28 april år 1914, utexaminerad underofficer.
Den 1 januari 1915, utnämnd till I underofficer av I graden för sjömän
Den 23 februari år 1916 avresa till Automobilkommanda och Åland
Den 1 januari år 1917 utnämnd till I officer i militären.
Ja här har vi beviset på det som har berättats om Simon att han var chefens högra hand.
I eftermälet efter dessa "ryssar" som gifte sig med åländska kvinnor har det sagts att de blev tvingade att lämna Åland även fast de hade barn med sina hustrur. En sådan var Simon. Han försvann. Men vart?
Då jag arbetade med min bloggartikel om Vita Björns märkligaste fånge Lev Kamenev fann jag i boken "När Finlands öde avgjordes" några skildringar från Frihetskrigets dagar en tioårs-jubileumsbok följande information skriven av t.f. landshövding Hjalmar von Bonsdorff, som den 5 mars 1918 hade just anlänt till Åland:
På redden (Eckerö) lågo svenska pansarskeppet Sverige med amiralen greve Ehrensvärd, en svensk kononbåt och ett par handesfartyg samt närmare land tyska slagskeppen Rheinland och Westfalen, förande konteramiral Meurers flagg. Dessutom låg där en stor tysk transportångare, varifrån hästar, furage och ammunition som bäst lastades ut på isen. Från land åter kom den ena skaran ryska soldater efter den andra och samlade sig under sina respektive ryska, ukrainska, polska, estniska nationalfärger för att inskeppas på den väntande svenska båten för vidare befordran över Sverige till sin hemorter.
Frågan man ställer sig, var Simon med vid detta tillfälle eller höll han sin undan?
För att bringa klarhet i frågan tog jag kontakt med riksarkivet i Stockholm och de meddelar mej i ett mejl den 1 juli år 2016 att det finns listor på alla dessa soldater i deras arkiv.
Det är nu för mej att göra en "stockholmsresa" igen då.
