fredag 25 januari 2013

VÅRDÖ FÄSTNING - FÖREGÅNGARE TILL BOMARSUND




Våren 2010 var jag på besök i Sjöhistoriska arkivet i Stockholm. Jag var egentligen där för att hitta uppgifter om det då brännheta champagnevraket. Beställningsnumren för dessa åländska krigskartor hade jag med mig i reserv ifall jag skulle kamma noll angående vraket vilket jag gjorde. Jag fick så i famnen en stor dossier med
planerade befästningsanläggningar över Åland. I en tidigare artikel här i bloggen har jag redogjort för dessa.

Var ligger då platsen för detta planerade befästningsverk i Vårdö skärgård. Jag skulle tro att det planerades i
Grundsunda skärgård. Det är ingalunda fråga om något litet område utan det sträcker sig över flera öar. Av kartan framgår att man noga pliktat bottendjupen runt om öarna.

Texten i kartan är enligt följande:
Carta Öfver Wårdö Örarne, jämte noga pliktning emellan bemelte örar och de uppdragne hufvud-linierne
till de härstädes föreslagne försvars wärcken.

De röda siffrorna visar djupet örarne emellan uti det vid ordinärt watten.

Profil af Linien A:B och C.D

Scala till Planen af 100 Swänska famnar

Scala till Planen af 100 Swänska alnar


Plan af det på Wårdö Örarne projecterade FÖRSVARSWÄRKEN, ANMÄRKNINGAR

A= En till någon högd opförd Linie, hwilket tienar WÄRKET  till betäckning, för de på WÅRDÖN  liggande  BACKHYMPLAR  och jemte det nedanföre liggande LÅGA WÄRKET försvarar det  WÄSTRA WÄRKET

B= Linier hwilka i synnerhet beskjuta STORA FARWATNET,

De öfriga Linier, äro av ganska låg PROFIL, hvars opförande icke STORT kan komma att kosta i Synnerhet som sten här finnes till öwerflöde. På alla kanter liggande de LINIER Som äro inåt hamnen äwnen vara af ett nog tunt BRÖSTWÄRN  emedan de ej hawa at befrukta annat än SURPRISER.

PROFIL af LINIEN a-b, c-d, e-f

H Nordenswahn

Nedpräntat den 27 januari år 2013

Johan Granlund















torsdag 24 januari 2013

SUNDS ANDELSHANDEL



Vi ser här en interiörbild från Sunds Andelshandel från tidigt 19-hundratal. Fotograf är troligen Anselm Sjöblad. Bakom disken står föreståndaren Evert  Danielsson från Tranvik. Vem som är biträde är okänt ävenså kunden, men jag tycker mig se vissa drag av "Granlunds flickorna" i södra byn över henne.
På denna plats skedde det mycket omtalade bestialiska mord som jag har anledning att återkomma till vid ett senare tillfälle.
Denna fastighet stod exakt på samma plats som nuvarande fastighet står och som byggdes på 50-talet.


Skrivet den 25 januari år 2013

Johan Granlund

KLIPPAN, ungdomslokal i Sund




I Anselm Sjöblads fotosamling återfinns denna bild av ungdomslokalen Klippan i Sund. Fotosamlingen kan ses i Lauri Åkerbloms hemsida och fotoprojekt. Anselm verkade som yrkesfotograf i Finby och hade sin ateljé i hemmet på gården Trögers. Anselm var under denna tid mejerist i Vivasteby andelsmejeri.
Detta foto är taget i tidigt 19-hundratal. Min far Bernhard berättade att midsommarstången förr stod mittemot Klippan och det stämmer som vi ser på bilden. Till vänster ser vi "kommunalrummet" som man benämnde gården. I denna gård hade Finby mejeri sin verksamhet i slutet av 18-hundratalet. Den fungerade även som skola en tid. Personligen har jag inga minnen av någon verksamhet i huset på 1950-talet.

Berättat den 25 januari 2013

Johan Granlund

VY ÖVER FINBY SAMT KARTA ÖVER BOMARSUNDSOMRÅDET ÅR 1650

Norra Finby sett från  södra byn.

Vi ser här en vacker vy över Finby by i Sunds socken på Åland. Fotografiet är taget i tidigt 19-hundratal.
Fotografen är för mig okänd men kan vara Anselm Sjöblad som under denna tid tog en mängd fotografier av Sundsbor och gårdsmiljöer i Sund. Lauri Åkerblom i Kumlinge har förtjänstfullt omhändertagit hans fotoskatt och många foton från Sund kan man se i hans fotoprojekt. 
Räknat från vänster ser vi gården Postens med den nya mangårdsbyggnaden som reser sig intill gamla gården. Man ser även en liten del av det vitkalkade stenhuset. I bakgrunden kan man skönja gårdarna Förblads och Sjöblads. Intill står Mattas väderkvarn. I bildens mitt ser vi Mattas gården jämte uthus och den nyuppförda ladugården. Längre bort ser vi Trögers mangårdsbyggnad.
Stenfoten till byns ladugårdar lades av bl.a. en man som hette Kero. På  Norrgårds Långberg kan man ännu i dag skönja spåren efter stenframställningen. Här och där finns halva borrhål i långa raka rader i dagbrotten. Kero uppförde även Norrgårds ladugårdsstenfot. Längst till höger ser vi Branders gulmålade boningshus och bakom det ser vi Norrgårds mangård och uthusbyggnader samt väderkvarn. Vid denhär tiden har ännu inte Norrgårds fått sin nya ladugård utan det är den gamla som man kan skymta taken av.
På åkrarna ser man säd i skylar samt på Mattas stora åker ser vi den enorma ärtskörden man bärgade detta år.

Bilden ovan.
Vi ser här Hans Hanssons karta från 1650 över Bomarsundsområdet. I norr ser vi Bovik. Därefter Bomarsund i området för det vi i dag kallar Djävulsberget och Kejsarviken. I ändan av denna vik ser vi ett mulbete ungefär där Puttes Camping är i dag. Till området finns ingen väg och ingen postbrygga är inritad här och således kan omöjligt inte posten angjort detta område i begynnelsen. Museibyråns personal har vägrat erkänna detta faktum och i olika publikationer framkommer att posten i alla tider angjort Bomarsund på den östra delen av Åland. Detta är om inte historieförfalskning så i alla fall undanhållande av fakta för allmänheten.

Norra Finbys gårdar jämte två gårdar från Vivasteby hörde i äldre tid till en postförarrote som handhade postforslingen från först Delvik bryggan och senare Bomarsund fram till Vargata i Vårdö. Den stora postvägen mellan Stockholm och St. Petersburg startade år 1638. Vid denna tid fanns inte orten Bomarsund utan betecknade endast vattenområdet med detta namn. I Hans Hanssons karta för denna tid finns endast 3 st ingärdade mulbeten på området. Ingen väg ledde fram till någon postbrygga. Bomarsund med postbrygga blev troligen anlagt långt senare på 1670-80 talet då även ett värdshus anlades på området. Postens gården var huvudpostgård i byn. Troligtvis byggdes den bastanta stenbyggningen på gården just för detta ändamål.
 I en karta av Hans Hansson från 1650 ser man tydligt hur han som ortens lantmätare har beskrivit vägen som: Stohra Landzväigen öfver Åhland. Vägen slutar vid postbryggan i Delvik. Man kan t.o.m. se plankorna inritade i den stora bryggan.





Johan Granlund den 24 januari 2013

måndag 21 januari 2013

Vinterbadande "döpare" i Ryssland, Krisjenie dagen




Lördagen den 19-de januari 2013 for Marina och jag på en biltur in mot St:Petersburg på stadsärenden. Det var en solig och vacker dag men mycket kallt, över 20 minus. Då vi for genom ett samhälle som heter Krasnisivor såg vi folk samlade på isen en bit till höger om oss. Titta där Johan! Där är det en isvak och där "baptistar" dom sade Marina till mig.
 Nää, du e tooki sade jag till henne, vi måste dit och titta!
Väl framkommen till isvaken såg vi hur man hade snickrat ihop en speciell stege med trappsteg ner i vattnet.
I tur och ordning gick män och kvinnor fram till vaken, gjorde korstecken framför vattnet, steg ner och doppade sig ner i vattnet 3 gånger helt och hållet och mellan doppen gjorde man korstecknet. När man steg upp på isen gjorde man tecknet igen mot vattnet.
Märkligt nog huttrade man inte då man gick upp, ett glatt leende syntes i ansiktena som var lugna och harmoniska. Man gick lugnt fram mot kläderna och klädde på sig igen lugnt och stilla.

 Jo det är sant, denna dag är viktig för alla ortodoxt troende kristna och även för andra inte direkt troende är den viktig.
Sker dethär överallt i Ryssland eller är det bara en lokal tradition?
Nej, det är över hela landet sade Marina och alla mina vänner åker ut och tittar på detta. De börjar vid midnatt mot den 19-de varje år likadant. Det är en stor tradition här. Jag har gjort det själv en gång för flera år sedan.
Menar du det?
Men fryser man inte ihjäl sade jag?
Nej, man trivs jättebra, en del har tagit konjak eller vodka före och en del gör det efteråt.
Å, Herregud menar du det, vad handlar detdär om egentligen? Vi måste gå till Wikipedia och fråga.
Vad är historien bakom detta och hur länge har denna tradition funnits i Ryssland?

Enligt de uppgifter jag senare fick fram via Wikipedia visar det sig att denna tradition härleds från exakt år 867 e.k. när de allra första Kievryssarna blev krisnade.
 Enligt en legend sägs det att kristendomen egentligen kom långt tidigare. Man tror att Jesu apostel Andreas var i området och missionerade redan i det första århundradet. Därav de ortodoxas snedställda korsarm på korset det s.k. Andreaskorset med vilket han blev avrättad med.

Ordet baptist är från grekiskan och betyder neddoppa i vatten.


 Det  första kristna dopet i Kiev. Konstnär Klavdy Lebedov.


En som sedermera längre fram i tiden skulle ta det kristna dopet år 988 var furst Vladimir. Han döptes med hela sin familj och antog kristendomen. En legend omtalar att han långt före hade sänt ut "envoys" för att utforska alla världsreligioner för att se och höra vilken som var bäst. Då han hörde om den muslimska tron hade han utbrustit: Att dricka är livet, vi kan inte leva utan det! Inte heller de avgudar han hörde talas om dög så det blev kristendomen till slut. I och med detta kom Ryssland att antaga den kristna tron och den ryska kyrkan föddes som sedermera blev ortodox.

Valdimir föddes år 956 och dog 1015. Han var storfurste av Kiev. Men början var svår. Hans bror Yaropolk  hade dödat en tredje bror och var nu ute efter Vladimir. Han flydde till Sveige, blev god vän med
Ladejarl Håkon Sigurdson. Vladimir organiserade med Norge och Sveige en här emot sin bror som han besegrade och övertog nu herraväldet. Vladimir förenade nu det ryska riket som kom att sträcka sig från Ukraina till Balticum.

I  St:Petersburg den 21 januari år 2013.

Johan Granlund





söndag 30 december 2012

Den försvunna kanonkulan från Kastelholms slott.






Det finns två intressanta berättelser från Kastelholms slotts tid som fastnat i historiens annaler och som guider och folk i allmänhet omtalat. Den första är den berömda fäktningen då danska kungens knekt utmanar Gustav Wasas knekt på fäktningsduell. Den danske skulle fäktas för sitt fosterland och alla danska kvinnors ära och Gustavs förtrogne för sin nya kung och sitt fosterland. Fäktningen slutade i seger för svensken men trots detta lyckades inte Gustavs här intaga slottet just då, men återkom året därpå och intog slottet.

Den andra berättelsen är den jag här vill beskriva och som finns omtalad i historiska avhandlingar och böcker samt i en mängd finländska tidningar ur vilka vi här nedan saxar följande:

Tidningen Åland av den 21.2. 1906
Ålands Kulturhistoriska Museum.
Bland föremålen hvarmed museet under förliden sommar riktades, befann sig även en kula som länge förvarats å Lappböle gård hemma i Sunds Socken. Numera har det beskrivits att det just är den kulan vid vilken följande tidigare av Törnström i hans 1739 i Upsala utgivna disputation, De Alandia, anförda tradition är fäst.
I början av år 1599 bemäktigade sig konung Sigismunds anhängare Kastelholms slott och satte Salomon Ille till slottshövding. I slutet av Juli månad 1599 beordrades Jochim Scheel av Hertig Karl att återtaga slottet, vilket Scheel verkställde de första dagarna av augusti samma år. Genom den sluge och verksamma kyrkoherden i Sund Laurentius Magni Ekrotherus erhöll Ille i tid underrättelse om Scheels ankomst. Ille vidtog visserligen åtgärder till slottets försvar men föraktade faran till den grad att han i en avlägsen del av slottet begynte förpläga sig med sina vänner. Amiral Scheel besköt slottet till en början från vestra sidan (Slottssundet) men af en överlöpare underrättad om Illes sorglöshet uppställde han sitt artilleri på den öster om fästet belägna Stallbacken (nuvarande Vita Björn) varifrån han riktade stycke-elden mot slottet med sådan verkan att redan första skottet genomborrade Illes gästsal och skrämde honom till ögonblicklig dagtingan.
Besynnerligt nog säger Bomansson i sin beskrivning över Kastelholm synes själva slottet bekräfta denna skildring. I sydöstra slottshörnet finnes en rund öppning i muren av ett huvuds vidd tydligen efter en kanonkula. Genom någon stens nedrasande kan öppningen ej ha uppkommit emedan en tredjedel av murens höjd ligger därutöver. Även allmogen tror att en kula här har flugit igenom. På Lappböle hemman i Sunds Socken visas t.o.m. den kula varmed det förfärliga skottet påstås hava skett. Enligt Tärnström som såg kulan på Lappböle gård höll den 2 lispunds vikt (15 kg ) och hela 1 alns omkrets (ca 50 cm). Detta överensstämmer med verkliga förhållandet säger Bomansson.

Tidningen Åland av den 24.9. 1910
Ålands Kulturhistoriska Museum är en skapelse som för sin tillkomst har att tacka föreningen Ålands Vänner för sin tillkomst. Vidare provincialläkaren i Godby L.W. Fagerlund vilken med outtröttlig iver och energi arbetat för dess tillkomst och vidare förkovran.
-På en pelare i ett hörn av rummet tronar en respektingivande kanonkula av 15 kg vikt. Den är funnen vid Kastelholm. Traditionen förmäler att samma kula år 1599 sprängde väggen till Salomon Illes gästabudssal samt skrämde dess nämde slottshövding så att han omedelbart överlämnade slottet åt Hertig Karls underbefälhavare Joachim Scheel.

Åbo Tidning den 28.7 1892.

En reseskildring från Åland.
-Kung Eriks fängelse måste man naturligvis se och den glugg hvarigenom han fått sin föda inskjuten. Vidare fick man en aning om konturerna af den sal, där gubben Salomon Ille höll gästabud, då från Karl IX s flotta som besegrade slottet en kula han som objuden gäst kom och störde friden. Ille kapitulerade i förskräckelsen och blev hängd på kullen mittemot Åbo slott.

Då undertecknad  i fjol läste dessa artiklar blev jag intresserad över saken och beslöt att forska vidare i ämnet. Var finns denna kanonkula i dag som i över 250 år fanns på Lappböle gård, där visades upp för turister samt senare överlämnades till Åland Museum.
Jag tog då mig för att stega in i Ålands Museum och med mina anteckningar i hand frågade jag i receptionen efter kanonkulan och om den eventuellt fanns i behåll. Där hade man ingen aning men man ringde till personal i bakrummen. Efter ett tag svarade man att man inte kände till saken men skulle ringa mig om något nytt framkom. En dag ringde Kitty Strandvik mig och bekräftade att de kan inte hitta kulan. Men vi kom överens att jag skulle kontakta personal som jobbat i tiden på Kastelholms slotts museum. Jag hade ett minne av att då jag guidade turister i slutet av 1970-talet så jobbade fru Nanny Sudhoff där. Jag ringde så hennes son Rune som för övrigt var en av mina lekkamrater i hembyn Finby. Han sade att de skall just över och hälsa på mamma och skulle då fråga henne. Han ringde mig dagen därefter och berättade att Nanny mindes en stor kanonkula som hade ett handtag och den brukade turisterna försöka lyfta upp. Jag anade att detta var inte kulan och det bekräftades även då jag kontaktade Strandvik.

En annan sak jag funderade över var att visst hade Ålands Museum brunnit en gång i tiden, men det måste ju varit före man flyttade till Slottshyddan på Södragatan där den stod uppställd på en piedestal.

Är det någon som vet något i saken så kan man kontakta mig.

Om denna händelse finns även omtalat i boken Kastelholms slott och dess borgherrar, av Reinholt Hausen. Där läser vi i en fotnot följande:

Tärnström säger i sin dissert. "De Alandia", att dessa grova skytt varit uppställda på Stallbacken, det område där länehäktet nu står och varifrån den här meddelade avbildningen av slottet från sydost är tagen. Avståndet härifrån till slottet är omkring 150 meter.
Tärnström berättar vidare, naturligtvis efter sägen, att hertig Karl (rättare amiral Scheel) begynt slottets beskjutning från väster, d.v.s. från Slottssundet och att Ille, övermodig av det kort förut avslagna anfallet, visat ett sådant lättsinne, att han i en motsatt del av slottet med sina vänner ställt till ett dryckeslag och att hertigen (Scheel), genom en överlöpare härom underrättad, flyttat sina kanoner till den förenämnda Stallbacken, då Ille vid första skottet, vars kula trängt in i gästabudssalen, blivit så skrämd att han uppgifvit slottet.
Detta är naturligtvis en utsmyckning av händelsen, som väl länge levde i folkets hågkomst.
Tärnström säger sig hava på Sundby hemman, ej långt från slottet, sett den ödesdigra kulan (av sten?) den vägde 2 lispund, och höll i omkrets en aln.
Även Bomansson tyckes 1855 sett den. Numera är den försvunnen.

Således, kulan var försvunen år 1935, då Hausen skrev boken så brottet är preskiberat för bortförandet av denna kula.

Sjättedag jul år 2012

Johan Granlund




måndag 8 oktober 2012

ANDROMEDA. En över 200 årig namnbräda ilandfluten på Kökar,




En gammal segelfartygsskylt ”Andromeda” på gården Heka i Kökar på Åland.

 Är denna vackra skylt kommen från Hennes Majestäts Örlogsbrigg  Andromeda som nära nog förliste på Östersjön i september år 1642 och hur har denna i så fall hamnat på Kökar?

Denna fråga kan ställas och svaret låter vänta på sig länge verkar det.

Min historia om denna skylt börjar med att jag fann en artikel i Åland av år 1955:  200 – årig namnskylt från strandat fartyg en gåta som många forskare
gått bet på.
Artikeln är osignerad med författaren är troligen Den Fridsamme-Mamres Lund. Hela artikeln andas hans stuk.

Texten i artikeln börjar: Gamla gästgiveriet i Karlby-gården som med sina 400 år på nacken är en av de äldsta i Kökar, kallas Heka – äges av fiskaren Oskar Karlström. På gården har man sedan mera än 200 år tillbaka i tiden att uppvisa en raritet i from av en gammal namnskylt från ett segelfartyg.

Skylten är drygt 2 meter lång och utskuren i något utländskt mycket hållbart träslag. Den är synnerligen väl bibehållen. Skyltens högra sida är vackert utsirad medan den vänstra sidan slutar i en harpunliknande spets. ursprungligen var skylten mörkgrön men namnet Andromeda i förgyllda bokstäver. Andromeda är namnet på en stjärnbild.
Oskar Karlström berättar att man enligt hörsägen hade funnit namnskylten vid Brunnskär utanför Karlby för drygt 200 år sedan. en gammal kyrkväktare vid namn Rosenblad, han kallades allmänt för ”Väktarn” hade härom berättat för Karlström för ca 30 år sedan. Rosenblad var då en man på ca 97 vårar. Man förmodar att namnskylten härstammar från ett svenskt fartyg som troligen förlist med man och allt ute vid Brunnskär. Många lärda män har studerat skylten och i urkunderna försökt efterforska det fartyg som den tillhört. Men det har tillsvidare inte lyckats. Professor Edvard Westermarck bodde under sin studietid fyra somrar hos Karlström i Kökar och var synnerligen intresserad av skylten. Han bedrev även energiska undersökningar för att om möjligt kunna utröna vad det i tiden var för ett fartyg som , troligen under storm, hade förlist och mött sitt öde ute vid Brunnskär. Men till någon klarhet i saken kom han aldrig. Senast har skylten varit föremål för ett par rikssvenska läkares intresse. De vistades förra sommaren under sin semester hos Karlströms och blev eld och lågor när de fick se skylten. De lovade att de för sin del vid återkomsten till Stockholm noga skulle söka forska efter Andromeda i gamla papper men de har tillsvidare inte låtit höra av sig. Självfallet har skylten även varit föremål för landskapsarkeologen mag. M. Dreijers speciella intresse, men inte heller han har tillsvidare lyckats ut röna vad det var för ett fartyg som i tiden förliste och bar denna namnskylt. Nu hör det till saken, att många personer uppträtt som hugade spekulanter på den vackra skylten. Man har lovat Karlström guld och gröna skogar, bara man fick överta skylten. Men Karlström har tackat nej till alla anbud. Förresten lovade han i tiden professor Westermarck att aldrig sälja skylten så den får förmodligen sitta där den sitter i Karlströms vackra och trivsamma hus.
Det skall bli intressant att se om man någon gång skall komma till en lösning av namnskylten från det tillsvidare okända fartyg som förliste vid Brunnskär en stormnatt för drygt 200 år sedan. Artikeln slut.

Jag beslöt nu att försöka kontakta nuvarande ägare till gården och av min kusin Titti boendes på Kökar fick jag tag på ägaren. Han heter Sune Karlström och han kunde berätta att de har skylten kvar och att jag var välkommen och ta en bild av den.
Jag hade just då inget annat ärende till Kökar så det blev inget av med fotograferingen men så en dag pratade jag med Ralf Johansson, vi stod i kön på andelsbanken och han berättade att bilden på skylten borde ingå i en av landskapets kulturmiljöinventeringar för Kökar och Sottunga. Jag rusade till biblioteket och hittade genast bilden som finns här införd.

Nu börjar jag ha tur för av en tillfällighet hittade jag en berättelse skriven av Zacharias Topelius i boken Stjärnornas kungabarn 2 av år 1886 och texten lyder:

Den 16 september 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till segel från Åbo med destination till Norrköping, för att där utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många järnkanoner av billigare metall och den förbättrade konstruktion, vilken kronans kommissarie  herr Louis De Geer nyligen begynt tillverka efter modeller från holländska flottan.




Louis De Geer 1587-1652, invandrad från Vallonien, vapenkonstuktör. Fick stor betydelse för svensk järnproduktion och industri. Bilderna ingår i en artikel om Vallonierna i Sverige, tidningen Släkthistoria.





Österbybruk i Uppland har anor från 1400-talet. Under Louis De Geers ledning på 1600-talet etablerades det som ett betydande vallonbruk. I den välbevarade bruksmiljön återfinns bland annat Sveriges äldsta vallonsmedja.




Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner och i bakgrunden.

 Andromeda hade rykte om sig av vara en av kronans styvaste sjöbåtar och fick nu tillfälle att visa sin överlägsenhet. Hon befann sig på höjden av Gotska Sandön, mitt i Östersjön, när hon överraskades av dagjämningsstormarna och nödgades ligga hårt upp i vinden för att hålla kurs på det gentemot liggande Norrköping. Östersjön är som bekant ett lättsinnigt hav, det upprörs lätt och kan lika hastigt åter lugna, men efter ett utbrott av vresigt lynne är dess kuster betäckta med spillror.

Artikeln som finns i boken har nummer 23 är benämnd Vågornas lekboll och börjar som synes mycket konkret med ett datum och ett årtal. Här berättas om huru båtens kapten den unge Herman Fleming i Åbo. Artikeln fortsätter:

Det var middagstid, regnbyar. Vestsydvestvinden, som hade fritt spelrum öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han pressats tillsamman i Kalmar sund, smekt Ölands kalkdam och tagit ett bockspråpng öfver nordvestra kusten af Gotland. Det gick hög sjö, Andromdeda låg för styrbordshalsar och sökte förgäfves komma under skydd af svenska vallen. Hon krängde starkt doppande sina rår i den hvita vågen. Däcket låg snedt der behöfdes balanseringskonst att röra sig och att lyda en ordre. allt hvad löst låg omboerd rullade öfver åt  läsidan, den ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram skulle Andromeda, hon var af finskt virke, bygd på Räfsö varf utanför Björneborg. Slut artikel.

Frågan är: Har vi här att göra med den händelse som gör att skylten slits i stormen och flyter med vinden upp rätt mot Kökar och den strandar vid Brunnskär, hittas av Kökarbor och hamnar i en sal på gården Heka och hängt där i nu 370 år?


Fliti iland den 5 mars 2012
Johan Granlund


Efterlysning, porträtt av general Demidoff


Förfrågan om porträtt.





Släkten Demidoff i Rysslands furstevapen.






Släkten Demidoffs stamvapen

Jag söker ett porträtt av Nikolaj Ivanovitj Demidoff, 19.8.1771 – 4.7.1833.
Demidoff var överbefälhavare för de ryska styrkorna på Åland 1808, sedermera
för hela Finland. Han var general för infanteriet och direktör för Pagekåren och alla utbildningsanstalter.
Jag har hittills förgäves försökt hitta ett porträtt av honom men utan resultat. Jag har ej heller lyckats finna hans porträtt hängande i Eremitaget i Sankt Petersburg där alla "fosterländska hjältar" är samlade och avporträtterade. Han finns inte heller i de krigsskildringar som skrivits om de svenska krigen med Ryssland. Jag tror att detta var en medveten linje hos honom att ej låta sig avporträtteras. 
Jag har varit i kontakt med ledande företrädare för Demidoffska släkten i Sankt Petersburg och de säger att även om porträttet skulle finnas så vill de inte ha att göra med honom i sin egen historiebeskrivning över sin stora släkt i Ryssland.

Ovan ser vi en stor samling porträtt av bemärkta personer ur den enormt framstående släkten Demidoff i Ryssland. Men "vår" Demidoff generalen  finns icke med på listan. I en mycket intressant blogg, för övrigt en mycket kunnig hembygdsforskare numera avliden Bo Taipales blogg fanns ett porträtt som sades vara generalen men det stämmer inte, detta porträtt föreställde en annan Demidoff.


Bemärkta personer inom släkten Demidoff i Ryssland.


Historik.
På en bal i Saltvik Kvarnbo träffar denne Demidoff en 13-årig åländsk flicka,
Fredrika Mörck från Vivasteby. Han blir förälskad och betämmer sig för att få henne till sin hustru. Han besöker Fredrika i hennes hem i Vivasteby och gör upp med hennes far och styvmor om ett köp av henne. De gör affär och Fredrika följer med till residenset i Åbo. Efter något år flyr hon och utsätts för enorma förföljelser från denne Demidoff som vägrar skiljas från henne.
Hon gifter sig därefter 3 gånger och den sista mannen i hennes liv var Ivar Kunitsin också han rysk militär. De vistades i S:t Petersburg och Bomarsund och
Fredrika dör fattig på en gård i Saltvik. Fredrika ligger begraven på Saltviks kyrkogård.
Fredrikas levnadsöde nedtecknades i slutet av 1880-talet av den åländske historikern K.A. Bomansson och sedermera utkom en roman,
”Generalens fånge” av Ingunn Grönstrand. Boken finns på alla bibliotek.






Fredrika finns avporträtterad i tre kända porträtt och skulpterad i byst.
Ett av porträtten finns i ett privathem på Torggatan i Marieham, vars bild jag bifogar.
General Demidoff dör enligt uppgift ogift i Ryssland.

Undertecknad skulle vara enormt glad om jag samt hela Ålands befolkning
kunde se denne mans porträtt som var en så stor kugge i det militärpolitiska spelet  i Norden under denna tid.
Den unga fattiga och vackra flickan Fredrika Mörck från Vivasteby följde på nära håll händelsernas centrum i sin vardag i Åbo.

I årsskriften S:t Olof 2001-2003 har undertecknad skrivit en artikel om händelserna.




Med hjälp av en vänlig forskarkollega har jag blivit tipsad att på nätet finns en notering om denne vår vän generalen Nikolaj Ivanovitj Demidoffs porträtt. Detta är en avbildning av ett porträtt av  honom som är under restaurering och kommer att visas senare. Ett verkligt fynd kan man säga. Tack! Tidsangivelserna stämmer inte emot det julianska kalendern då de är noterade i gregoriansk tideräkning.



I Godby den 8 oktober år 2012
Johan Granlund