Lord Ashcrofts besök på Åland våren 2024

 

Lord Ashcroft, här i bild med Olena Zelenski den 17 augusti år 2024. 

Samma dag offentliggörs hans besök hos mig och Mikael Apel den 23 april år 2024 på Åland.

Besöket var hemligt, inget fick publiceras före hans publicering av sin video samt artikel om John Bytheseas Viktoriakors som han erhöll efter sitt "hjältedåd" då han tillsammans med William Johnstone rånade den obeväpnade postroten intill Vårdö kyrka på kvällen den 12 augusti år 1854.

John Bythesea, löjtnant ombord på HMS Arrogant, får med sig eldaren William Johnstone på ett uppdrag från högre ort att få tag på brev som sänds mellan ledande personer på fästningen i Bomarsund och högkvarteret i Åbo. Dessa brev kallar man depescher och de var värdefulla för den brittiska stridsledningen. Man trodde underligt nog att denna brevkorrespondens var någon tillfällig manöver och förstod inte att denna posttrafik gått mellan Stockholm och Åbo i organiserad form alltsedan år 1638 under namnet "drottning Kristinas postväg" och sköttes av rotar som bestod av bönders drängar och torparfolk och som alltid leddes av en uniformerad postiljon. 

John Bythesea var löjtnant och steg med tiden i graderna till Real Admiral men förlorade i anseende i början av 1870-talet då han med sitt fartyg körde på grund och kapsejsade. 

Lord Ashcroft har i sin samling 46 stycken Viktoriakors. Samlingen är världens största enskilda Viktoriakorssamling. Lord Ashcroft innehar även den som  gavs till  John Bythesea. Ashcroft har en målsättning att dokumentera alla sina Viktoriakors, att notera händelserna hur och var de erhölls och just därför var det viktigt för honom att besöka Åland.

 

Här i vägskälet intill Vårdö kyrka skall han finna upprinnelsen till denna händelse. 

I ett buskage invid vägskälet hände det. Bythesea och kompisen William Johnstone fick reda på att två postväskor skulle returneras till Kumlinge i skymningen den 12 te augusti. Fästningens postchef Pundini hade etablerat sitt högkvarter i Kumlinge. Denna tid var hela Vårdölandet i blockad och ingen post kunde sändas till fästningen eller därifrån. 

De lierade sig med en bonde, Olof Carlsson från gården no. 2 i Listersby och fick husrum hos honom redan den 9 de augusti. De vandrade helt fritt omkring på Vårdölandet, väl ombesörjda av Olof Carlsson och inväntar postgången. De får då reda på att under kvällen den 12 te augusti skulle två postväskor föras tillbaka från Vargata där de hållits gömda i en närliggande skog, via Hullvik till Kumlinge. Hullvik var alltid postvägens hamn på Vårdölandets östra sida. 

De fattar posto bakom enrisbuskarna i vägskälet vid kyrkan och inväntar postroten som skall avgå från Vargata när månen stiger upp. De ser dem komma och "Hands up ! " ni är arresterade är ordern. De spänner hanarna för sina pistoler och den ene bakom och den andre framför rotemännen tvingar de dem att inte taga vägen emot Hullvik utan till Listersby gårdarna 1 och 2 där de lokala "förrädarna" väntar. De lånade en båt och ror över melanliggande vatten och möter Olof Carlsson i hans hem. Han stiger då upp fullt påklädd för han hade väntat på dem. Han bjuder dem på brännvin och ger dem livsmedel i form av en säck potatis och en korg med färsk fisk. Vid midnattstid lånade han ytterligare en båt invid närmaste strand och med den rodde de över till HMS Arrogant. Hela postroten om fem personer medföljde. Roten bestod av följande personer:

Torparsonen August Mattsson

Drängarna Matts Danielsson-Hagström, Carl Anders Andersson och Matts Wilhelm Andersson. Med fanns även Olof Carlssons brorsson från Listersby Johan Carlsson. Denne arbetade nu som dräng i en gård i Vargata. Han skulle det visa sig vara insatt i förräderiet och såg till att allt gick enligt plan. Då det var dags för polisundersökning och förhör av alla i roten såg han till att just då befinna sig på fiskefärd. 

Han var således spion och förrädare även han.

I von Borns rapport finns hela händelseförloppet förklarat i den polisundersökning som gjordes hösten 1854.

Det är bonden Olof Carlsson på gård 2 som nu ville hämnas på ryssarna emedan de tagit hans hästar till fästningen. Han fick nu inte skörden bärgad påstod han.

Den andra kompisen William Johnstone var eldare på skeppet HMS Arrongant som låg ute i Bussöfjärden. De hade rott ut mot Grundsundalandet och sökt upp Olof Carlssons gård vilket de kommit överens om. Carlsson fungerade som en av de lotsar som antingen frivilligt eller med våld fick lotsa den brittiska flottans fartyg i Vårdövattnen. Olof Carlsson hörde till den först nämnda gruppen.

I sagda polisundersökning framkommer även att William Johnstone var född i Kristinestad och utvandrat tillsammans med sina föräldrar till England då han var barn. Han kunde nu "dålig svenska" som det står i rapporten. Med största sannolikhet togs han med just för sina svenska språkkunskaper. William var inte på plats i Hyde Park då drottning Victoria utdelade medaljerna den 26 juni år 1857 utan får den sig tillsänd till det fartyg han befann sig på i Västindien. Han skulle däremot taga sitt liv bara någon månad därefter den 29 september samma år. 

Denna medalj innehas nu av en amerikan och bevaras på ett museum i Los Angeles.

Von Borns rappport.

I Finlands Riksarkiv finns hela den stora polisundersökning som utfördes från början av december år 1854 och som utfördes av länsmän. Rapporten framlades senaten i januari år 1855. 

Johan August von Born var sekreterare i den finska Senaten i Helsingfors och fick i uppdrag att lista befolkningens agerande före och under kriget. Han indelar dem i fyra grupper. Till grupp A hörde alla de som agerade emot rikets intresse. Till denna grupp hörde bl.a. Olof Carlsson. Han skall sedermera fly till Sverige men återvända efter den amnesti som utlystes våren 1856 och återvända till Åland. Däremot blev han hatad under hela sin återstående levnad av Vårdöborna emedan han riskerat hela postrotens säkerhet denna kväll. 

Som en kuriositet kan nämnas att Johan August von Born var statsminister Olof Palmes farmorsfar.

Mikael Apel och jag i Bomarsunds besökscenter i april år 2024.

Denna dag hade centret öppnat sina dörrar för lorden och hans team. 

Mikael är till vardags Sveriges Riksbanks högra hand. Här i rollen som Bomarsundsforskare.

I Historisk Tidskrift för Finland i dess nummer 2022;4,  införde Mikael och jag två artiklar varav den ena mycket utförligt berättar om de "åländska Viktoriakorsen". Lord Ashcroft fick sig tillsänd en översättning som Mikael Apel gjort och läste den. Han blev då så intresserad så han ville resa till Åland för att på ort och ställe dokumentera händelserna i både video och text för någon engelsk tidning. Det blev sedermera infört den 17 augusti i år i Daily Express.

Dagens Viktoriakors i rött släpband, de som utdelades efter Bomarsundskriget var i blått släpband. Från år 1919 är alla i rött band.

Viktoriakorset, förkortat VC fick sin början i samband med händelser i Bomarsund i augusti år 1854. I januari 1855 instiftar drottning Victoria Victoria Cross och har sedan starten utdelats 1354 gånger.

Drottning Victoria.

Viktoriakorset är en medalj gjuten i brons, 3.5 cm bred och 3,8 cm hög och fästad vid en blått och rött band. Korset är ett så kallat "mantuanskt" kors med breddade korsarmstoppar. Samma typ av kors finns på toppen ovan kronan på det svenska riksvapnet.

VC skall utdelas till den person som utmärkt sig med tapperhet, självuppgivenhet och mod i strid. Även en privatperson kan erhålla korset och man är under militärt befäl. Hittills har endast män erhållit medaljen. 

Innehavaren av ett Viktoriakors får efter sitt namn tillfoga beteckningen VC.

Viktoriakorset i blått band som gavs fram till år 1919.

En bärare av detta kors är en person i högsta rang i alla sammanhang. Således hälsar en amiral eller en general alltid först på denna person och han är högst värderad i rummet. Innehavaren får även en livstidspension som tills för några år sedan var 10.000 pund skattefritt per år.

Davis Lucas var den förste som erhöll Viktoriakorset och hans bedrift är den mest berömda av alla VC- medaljörer. Om hans bedrift löper ännu i dag kommentarer på nätet. 

Lucas var i den loggbokssida från fartyget HMS Hecla jag rekvirerat från London Archive, en "Mate" alltså det vi benämner matros. Han var således inte militär vid det tillfället men skulle efter bedriften bli utnämnd till löjtnant och till slut Real Admiral. Han skulle senare gifta sig med kapten Halls dotter.

Detta är en sida ur HMS Heklas loggbok jag rekvirerade från London Archive. Här framgår exakt hur Lucas bedrift gick till. Klockan 5.56 alltså fyra minuter före klockan 6 på kvällen den 21 juni landar två brinnande granater ombord på HMS Heklas däck.

- Shell fall ombord and Mr Lucas mate throuw one of them overboard while burning. Alltså två granater landade ombord och Lucas hivade en av dem överbord medan den brann. 

Så lyder även de fortsatta rapporterna ända fram till högkvarteret och ingår även i motiveringen för hans erhållande av Viktoriakorset. 

Denna berättelse har därefter utbroderats och fyllts på till oigenkännlighet. Granaten skulle brisera med ett fruktansvärt dån strax före den landade och även således räddat ett antal människoliv osv. Granaten var troligen en blindgångare som inte gjort någon skada. I vår forskning om denna händelser har vi funnit att granaten avsändes av en Licorne, en fältkanon av cirka 1,5 meters längd och som avlossade en kula eller granat om cirka 4,5 kilos vikt, således en passlig pjäs att hiva till sjöss. 

I alla dokument vi genomgått framgår att på Grinkarudden fanns fyra fältkanoner. Dessa har vi nu spårat. Två av dem finns i London och två i Paris. De allierade delade nämligen kristligt på krigsbytet.

Försäkringsbolaget Phoenix huvudkontor i London

I min senare forskning om Lucas fann jag honom i en strålande civil karriär. Han skulle nämligen visa sig bli chef för försäkringsbolaget Phoenix i London och i den rollen avled han år 1914. Dessa uppgifter fann jag bara av en tillfällighet. Det skulle visa sig att hans namn fanns under ett dokument som infördes i Finlands Allmänna Tidning som en kungörelse att affärsmannen Lindberg i Helsingfors erhållit möjligheten att saluföra detta försäkringsbolags produkter i Finland. I villkoren för denna verksamhet fanns ironiskt nog en punkt där han även fick saluföra försäkringar av gods i hamnar och last för utrikestransport av tjärprodukter. Det var just sådana produkter Davis Lucas var med om att förstöra i de österbottniska hamnarna våren och sommaren 1854. 

Då jag forskade vidare i Lucas försäkringsmannabana fanns i Phoenix verksamhetsberättelser just alla uppgifter om Davis Lucas bedrifter ifrån Bomarsund.

Försäkrat i Godby den 22 augusti år 2024

Johan G. Granlund

En resa över Åland vintern 1853

 

En resa över Åland

Betraktelser av Louis-Antoine Leouzon Le Duc

Un voyage Francais sur la Finlande 1854

Utgiven av Ålands vänner r.f år 2014

Porträtt av författaren och den vetgirige resenären som vi här i fortsättningen kan kalla Song Lö Duc, för enkelhetens skull.

Song Lö Duc föddes år 1815 och dog år 1889 i Frankrike. Han reste flitigt runt i Skandinavien och Ryssland och skrev ett antal böcker om dessa länder. Bland andra La Finlande i två band år 1845 samt en prosaöversättning av Kalevala till franska. 

Han skall på uppdrag av franska regeringen leda och övervaka framtagandet och hemtransporten från Finland av en stor sarkofog över kejsar Napoleon i röd porfyr.

Han fungerade även som guvernör och lärare åt Musin- Pushkins barn i Helsingfors. Denne Pushkin var garnisonschef för de ryska styrkorna där.

I en av hans verk om Ryssland avslöjar han sig som en reell ryssofog och skriver med rätta: Alla Europas länder önskar fred med Ryssland önskar bara krig och förbereder sig alltid på detta. En utsaga som vi ser stämmer än i dag 170 år efteråt.

Song Le Duc skriver hur han ofta arbetade på uppdrag av franska staten. Kan det vara så att denna verksamhet är vad vi i dag kallar underrättelseverksamhet? Var guvernörsjobbet och lärare för barn endast en täckmantel för spionageverksamheten emot Ryssland? 

I början av denna bok En resa över Åland vintern 1853 får vi en redogörelse över vilka som varit inblandade i dess tillkomst. Jag läser från början till slut och saknar ett namn: Johan G. Granlund, som var upphovsmannen till att detta projekt alls fick sin början. Jag var idékläckaren och tog fram och lade den framför ögonen på Marcus Måtar en vårdag några år före bokens tryckning. 

Berättelsen om det äventyret får ni här.

Då jag åren 2000-2010 fungerade som intendent för Ålands jakt- och fiskemuseum lade jag stor energi på att anskaffa varor till vår museishop och där ingick som ett viktigt inslag böcker. I museibutiken vinnlade jag mig om att ha jakt- och naturböcker samt övriga intressanta utgåvor om och från Åland i nytryck och som äldre böcker benämnda Alandicalitteratur. 

I en lokal på Ålandsvägen fanns ett boklager inom Ålands Bildningsförbund som Borghill Lindholm styrde över och där fanns också böcker utgivna av Ålands Vänner r.f .

Så en dag kontaktade jag Borghill och frågade om jag kunde komma in en viss tid och hämta böcker. Ja jag hämtade alltid in dem på kommission och betalade på hösten vad vi sålt.

- Jo sade hon men det är Marcus Måtar som nu har nyckel dit till lagret och du får kontakta honom!

Sagt och gjort, det gjorde jag och just då han skulle stänga dörren bakom oss och vi skulle skiljas åt sade han: men Johan du som brukar skriva och berätta om åländsk historia, har du någon idé eller ett uppslag till vår förening Ålands Vänner för ett nytt bokprojekt? Vi har en del pengar i kassan avdelade just för sådana ändamål och vi tar gärna emot förslag.

- Ahaa, sade jag, det var intressant! Jag skall fundera. 

- Kan jag återkomma om någon dag? frågade jag.

- Ja det kan du göra! sade han.

Jag hade bara kört ett hundratal meter och då jag for förbi Mariehamns Stadsbibliotek, detta eminenta bibliotek, då fick jag idén. Den franska boken jag för flera år sedan funnit. Den bör de översätta till svenska och ge ut! Jag skriver till Måtar och berättar att nu har jag uppslaget, ni kan översätta den och ge ut den på svenska!

Åland skildrat af en fransman. Artikel i Ålandstidningen år 1905

Uppslaget till detta hade jag hittat i en gammal Ålandstidning från år 1905 som jag av en tillfällighet råkat se och som jag tyckte var intressant. En fransmans upplevelser vintern 1853, en reseskildring om Åland, det vore ju något fantastisk och dessutom upplevelser som timat strax före och efter Bomarsundskriget! 

Jag frågade då arkivpersonalen var denna bok kunde finnas på Åland och ifall de rent av hade den på hyllan, men det visade sig att den fanns i stadsbiblioteket. Jag kör omedelbart dit och vid disken frågar jag efter denna franska bok. Man sökte länge i sin dator och plötsligt säger amanuensen: den finns i vår källare, skall jag hämta den? Yess det skall du svarade jag och väntade så en lång stund på boken.

Den franska boken, Les Iles D´Aland

 Det skulle visa sig att utlåningen sedan utgivningen år 1854 inte varit stor. Den var i fint skick och jag fotograferade av den, tackade för hjälpen och for hem. 

Så en dag skriver Marcus till mig att idén har tagits väl emot i föreningen Ålands Vänner och man vill utge denna bok. För översättningen skulle man kontakta en franskspråkig person som kunde åtaga sig jobbet och valet hade fallit på Eva Eriksson ifrån Eckerö. 

Tiden gick och jag får kontinuerlig rapport över hur långt man kommit i översättningen men en dag får jag reda på att översättningsarbetet har avstannat. Efter en lång tid får jag reda på att man nog skall fortsätta med projektet och man breddar översättningsteamet med en person till. Vänta Johan saken skall nog ordna sig! Det ordnar sig, ja, och boken kommer så ut år 2014 på PQR förlag i Mariehamn. Jag får reda på att ett gratisexemplar skall tillställas mig och en dag kommer detta på posten.

I raden av dem som arbetat med detta projekt finns som sagt inte mitt namn.

Det är inte första gången mina historiska forskningar lånas och kommer ut i bokform utan att nämna mitt namn och kanske inte heller den sista. 

 Good Bay den 11 augusti år 2024

Johan G. Granlund

Kyrklösa en märklig plats

 

Flygbild över området vid Sunds kyrka och till vänster ser vi lövskogslunden Kyrklösa. Detta namn används endast i folkmun och finns inte angivet på lantmäterikartor. Hur det fått sitt namn vill jag här försöka förklara.

Det finns ett flertal insända bidrag till Finlands svenska folkdiktning om sägnen hur man först ville anlägga kyrkan i backen som i dag kallas Kyrklösa men råden, trollen, andar eller trollgaglet rev ned det man under dagen byggt upp. 

- Sunds kyrka skulle först byggas på Kyrklösa, en hage i  närheten av kyrkan, men man ville ej lyckas för den att stå. Då byggdes den på sitt nuvarande ställe.

- Man lär ha haft stort allvar med att bygga sin kyrka där, men råden tillstadde det inte. Allt vad de byggde om dagen, det blev om natten omrumlat, och därför blev kyrkan slutligen byggd, där den nu är.  

Då jag undersökt övriga kyrkobyggen i Svenskfinland har jag hittat ett tjugotal liknande berättelser som i Sund. Allt man byggt under dagen revs ned på natten. Detta betyder att här finns en sanning i berättelserna som härleds till kyrkans första tid på Åland och i Finland. Dessa kyrkor försökte man bygga oftast i samma område som de forntida människornas heliga lundar och offerplatser. Detta kunde hedningarna helt enkelt inte tolerera utan man rev helt enkelt ned det påbörjade bygget. Man accepterade att de sedermera byggdes intill de forntida gravfälten men att de skulle byggas på deras offerplatser och i lundarna invid deras heliga vattenkällor var otänkbart.

Nedan följer ett antal insända bidrag till Finlandssvenska folkdiktning om deras misslyckade kyrkobyggen:

Varifrån härleds då namnet Kyrklösa? På frågan svarar en expert, Hjalmar Lindroth, följande: 

Namnet är ett avsaknadsnamn som exemplen föräldralös, barnlös, skoglös osv. Således avsaknad av en tänkt kyrka. Alternativt åsyftar namnet "inlöst gods".

Jag har nu i över tre års tid forskat i ämnet Kyrklösa. Allt började då jag en dag samtalade med Högbolstabon Karl-Anders Lindholm om minnesstenar. Han nämnde då att då han var ung åhörde han och deltog i en vandring med guiden Holger Eklund, en känd profil i Sund på den tiden. Han hade då visat denna sten som i folkmun omtalas som offerstenen eller altarstenen. 

En dag for vi ut till området och jag blev häpen och betagen av platsen. Här vilade något besynnerligt i luften och jag ville inte gå därifrån. Jag strövade omkring och fann några långa kilborrade stenar liggande intill den stora platta stenen som om de vore ditsläpade på måfå. Vad är detta tänkte jag? Ännu har jag inga svar bara ställt mig flera frågor. 

Jag for till Kyrklösa en andra gång och en tredje gång och så plötsligt fann jag denna sten. Jag skrapade med foten i marken intill altarstenen och drog bort lite löv och fram trädde denna kilborrade sten med sin ovansida i markhöjd. Vad är detta för bygge? Jag har i dag inga svar. Stenarna är kilborrade enligt en metod som även min far kunde. Man borrade förr hål i berg för hand. Hålen lades cirka 20 cm mellan varandra i den rad man ville spräcka berget. I hålen slog man kilar som gjorde att berget sprack. Den åländska berggrunden är på ovansidan mycket skiktad. 

 Att det skulle vara rester av en husgrund har jag svårt att tänka mig. På äldre kartor finns inget hus inritat och befolkningen känner inte till att något hus skulle funnits här.

Då man forskar i hembygdens historia är det viktigt att ha fantasi och även bör man vara utrustad med en enorm envishet. Dessa båda egenskaper har jag faktiskt ärvt av mina förfäder. Jag ger mig aldrig och kommer inte att ge mig även i detta fall. Det första jag gjorde var att kontakta landskapets museala myndigheter och med mig till platsen var en dag för två år sedan Jenni Lucenius, arkeolog vid Kulturbyråns arkeologiska avdelning samt områdeschef Graham Robins. De tyckte som jag att platsen var magisk och bar på någonting hemligt! Men vad? Jenni omtalade då att det skulle kunna tas fram en LIDAR-bild på området och i år på vintern fick jag så bilden.

LIDAR bild över området. Jag darrade av hänförelse då jag synade bilden. Visst är det något konstigt i bildens vänstra del. Emot Kyrksundet finns en stor inbuktning ett stort urtag och ovan den en stor hästskoformad vall i mörkade röd färg. Är detta två helt ifrån varandra förekommande naturfenomen eller hör de på något sätt ihop? Jag kontaktade då landskapets miljöavdelning och frågade efter en geolog men en sådan fanns inte på avdelningen men man gav mig ett namn Fredrik Strandman som eventuellt kunde hjälpa mig. Vi min fråga till honom per mail fick jag svar att han var inte expert på området men han gav mig ett annat namn Joni Mäkinen som var expert på glaciärgeologi. Jag mailade honom och fick ett intressant svar. Han bekräftade min teori att dessa båda platser inte var naturliga utan utformade av människohand. Strandman hade en teori att det intill sundet fanns ett "skredärr" alltså här har ett ras inträffat en gång i tiden. Detta trodde jag inte emedan då skulle motsvarande jordmassa eller grus ligga i sundet men så är inte fallet. Joni ansåg som jag att det inte var ett ras emedan jordbeskaffenheten inte var av den arten. Formationen ovanom ansåg han kunde ha göra med grävningsarbeten. Att det var  någon form av bevakning av nedanomliggande arbeten. 

Det stora urtaget ur marken  antar jag är material man tog antingen för slottets eller kyrkans behov.

Vi ser här i bild huru denna vall är i verkligheten. Båda sidorna är så gott som skoglös alltså inte ett träd på vallen men i sänkan i mitten växer sly och buskar. Vallen är några meter bred och cirka 20 meter i diameter. 

På södra sidan av vallen fann jag en gammal brunnsliknande formation med stenar i kanterna. 

Till området gick en gammal väg mot väster som slutade vid vallen. Även denna väg var utan träd och man såg ännu tydliga spår i marken.

Jag började nu forska i vad landskapets museala myndigheter tidigare gjort på platsen. Har här varit någon syn och utgrävning tidigare. Jo, av Jenni Lucenius fick jag intressant information av tidigare grävrapporter. Det skulle visa sig att den kloka landskapsarkeologen Matts Dreijer synat platsen redan år 1950 men "fann den omrörd" och gjorde inga vidare utgrävningar på platsen.

Kyrklösabacken undersöktes och marken befanns vara omrörd.

Jag hade fått lov av Norra Ålands församlings kyrkofullmäktige att med metalldetektor undersöka marken. Hittills inte funnit något, men jo visst har jag det! Med största sannolikhet Dreijers kvarglömda skyffel. Den låg några meter ifrån altarstenen.  Jag lade den försiktigt på en intilliggande sten. 

Jag började så söka på olika likvärdiga platser i Sverige och fann denna intressanta artikel. Jag fann så Altarstenen i Rödeby. Stenen är båtformad som den i Kyrklösa.  Här har Rödeby Hembygdsförening uppmärksammat sin sten och visar den för allmänheten. Man berättar att i ofärdstider tog befolkningen sin tillflykt till stenen invid kyrkan. 

Är då Kyrklösastenen kanske en tidigare varande offersten? Vi vet att i forntiden samlades befolkningen intill offerstenar och gav offer till jordgudarna och gudinnorna för bra skörd. Dessa riter utförde man minst fyra gånger per år. Under vårdagjämningen, vid midsommartid, vid höstdagjämning och i midvinterblot. Dessa fyra årstider firade man i tusentals år. Midsommartiden betecknade inte "mitt i sommaren" utan det var i medlet av jordbrukstidens säsong.  

I det forntida Sverige samlades man enligt Olaus Magnus till ting ute i det fria. Med största sannolikhet höll man tingen även vid Kyrklösa.

Den 26 juni 1381 hölls ett ting "Vid Sunds kyrka"
 

Finns då en risk att någon försöker gömma något på Kyrklösa? Har man  rent av förstört den gamla offerplatsen för att utplåna all gammal avgudadyrkan och folktro? Ja tveklöst är det så. Här ovan ser vi vad Ålands domprost Boetsius Murenius, den nitiske renlärighetsmannen stipulerade i punkt 11: 

All vidskepelse på vatten på åker och äng skall bortläggas! 

Har dessa ditsläpade långa kilborrade stenar funnits på annan plats, var den tidigare brunnen en offerkälla dit man slängde mynt för god hälsa? Är vallen egentligen rester av ett baptisterium? Vi får minnas att kyrkan i Sund är helgad åt Johannes döparen och enligt Matts Dreijer var kyrkan då hela Ålands dopkyrka. Befolkningen vuxendöptes i rinnande vatten för att i ett senare skede ha infört barndopet genom nedsänkning i dopfunten för att senare antaga barnbegjutningen som allmänt rådande inne i kyrkan. 

I den första kristna församlingen döptes vuxna människor i rinnande vattenkällor och flöden. Mästaren själv i Jordanfloden, den svenske konungen Olof Skötkonung med hela sin familj i Husaby källa osv.

Vid granskning av platsen har jag funnit att området är vattensjukt och kraftigt utdikat medelst två stora täckdikningsledningar vars ändar sticker ut i diken, ledande bort vattnet både österut och västerut. En blick i Googles rymdkartor ser man de väldiga bergsområdena i norr som sluttar ned mot kyrkans omgivningar. 

- Sunds nuvarande kyrka är byggd i slutet av 1200-talet, men en intressant omständighet talar för, att Ålands första kyrka, givetvis av trä, byggdes just här. Kyrkan är nämligen helgad åt Johannes döparen, vilket kan tyda på att den under den första kristna tiden utgjort "landet Ålands" dopkyrka. Den första kyrkan i ett "land" åtnjöt alltid ett särskilt högt anseende och begagnades såsom dopkyrka för hela landskapet även sedan andra kyrkor blivit uppförda. Den helgades ofta åt Johannes döparen och ansågs vara särskilt helig. Ja så långt enligt Matts Dreijer i Åländsk Odling år 1956. 

Kyrksam i Godby den 5 augusti år 2024

Johan G. Granlund

Storkboet

 Jag byggde ett storkbo

På försommaren läste jag om att man sett en stork på Åland, ja invid Jomala kyrka. Och för att inte storkparet skulle behöva bygga sig ett hem på kyrkspiran skred jag till verket och gick till snickeboa och började såga och hamra. Men först hade jag kontaktat gode vännen Goggle, han har alltid raka svar.

Jo svarade han, man bör ha en minst 6 meters hög stolpe och plattformen bör vara cirka 1,30 i diameter. Runt kanterna skall man borra in 20 cm höra pinnar och fläta igenom dem med vidjor. 

Jag gick till skogs till min skog där det växer femtio tallar och fällde en ung sådan. Jag sågade den till 7 meters längd och barkade den i tre långa skär. Den fick ligga där i en månad så släpade jag den till sin plats. Jag hade grävt en nästan metern djup grop för roten.

Sedan byggde jag en platta runt en ram som jag hittade ifrån ett avslutat blomprojekt och lade på brädor. Ritade en cirkel runt dem och sågade. Därefter borrade jag med jämna mellanrum hål för pinnarna. Dem hade jag tillverkat av grankvistar som var lagom tjocka och stenhårda. 

Med yxan gjorde jag dem lagom tjocka för hålet och då jag satt i dem fäste jag dem undertill med en plugg. Därefter gick jag igen till skogs och tog ett femtiotal slanor som jag flätade in mellan pluggarna.

Så var det dags för stångresning. Vi mina vänner Sören i granngården och hemma Philip samt min son Jampe provade först resa den för mankraft men detta var omöjligt så jag ringde den oändligt snälle grannen Eyolf för hjälp. Han lovade en dag framöver komma och hissa den med sin grävmaskin. Den hade den fiffige Eyolf tidigare byggt en förlängning på som passade här precis. Han kan allt som har med metaller att skaffa.

Ringde så Nya Åland och berättade om vårt storkbo men de var inte intresserade. Vände mig då till gamla ärorika Ålandstidningen och de lovade sätta in bilden jag sänt bland läsarbilder. Näjj svarade jag jag vill synas i tidningen lika ofta som Kjell Ekström! Dagen efter kom förslaget om träff hos oss och här är resultatet. Unga reportern Oscar Skogberg och vår vän Hulya Ehres kom till oss och resultatet blev mycket bra. 

Men den mest intressanta var nog storyn Irina min hustru berättade om från den ukrainska folktron om storken. Här får man svaret på varför storken sammanknippas med barnafödslar. I Ukraina berättar man att på hösten då storkarna flyttar söderut tar de med sig alla avlidna själar till dödsriket och med sig för de alla de barns själar som skall födas här uppe. 

Dessutom säger man där att det är en största lycka om en familj får ett storkpar att bosätta sig på sin gård. Det innebär glädje och lycka för just den familjen. 

Irinas mamma berättade även att var inte oroliga om de inte bosätter sig omedelbart i ert storkbo. De kan komma och provsitta platsen flera gånger ja flera år och då de känner gemenskap med er bygger de boet.

Med sorg i hjärtat läser jag vad en vän i Ukraina skriver om de våldsdåd man utför i Libanon och vissa länder i Mellanöstern mot storkarna. Man skjuter dem i tusental då de är på väg upp från söderns länder. Fy valä vilka durakar!

Så jag nästan storknar i Godby den 12 juli 2024

Johan G. Granlund