Klippan och Sunds ungdomsförening

 

Ungdomslokalen Klippan, sedd ifrån "Västerlång" den väg som ifrån Smeds-och Svensbölehållet leder emot Finby vägskäl. Mitt i bild ser vi den då relativt nybyggda ungdomslokalen Klippan. Till vänster ser vi två fastigheter som intimt hör ihop med Klippans och Sunds Ungdomsförenings tidiga verksamhet. Längs till vänster Finby skola som i början fungerade som samlingslokal för den år 1906 bildade föreningen. Strax till vänster om lokalen Klippan ser man familjen Lindholms gård senare benämnd Rosténs. Denna gård fungerade i början innan Klippan byggdes som samlingslokal för de mer "syndiga" delarna i verksamheten nämligen dansen och lotterierna. Ungdomsföreningen startade nämligen år 1906 och först år 1912, för att vara exakt den 29 december sagda år, invigdes ungdomslokalen Klippan. Invid väderkvarnen ser man Bambergs gård. Gustav Bamberg var en av föreningens förgrundsgestalter och en av Sunds sockens märkesmän. 

Utgående ifrån två jubileumsskrifter vill jag här berätta lite om föreningens liv under 1900-talet samt visa bilder som kan relateras till föreningens verksamhet. Det är bilder ifrån mitt privata arkiv jag byggt upp via gåvor och arv ifrån släktingar. Min fars album har här varit till stor nytta.

Jag kommer att visa en hel del bilder ifrån Anselm Sjöblads fotosamling som tack vare Torbjörn Sjöblads initiativ att till Lasse Åkerblom i Kumlinge överlämna en stor mängd glasplåtar, fick man fram denna digra fotosamling som belyser vardagslivet i Sundsbygden. 

Sunds Ungdomsförenings betydelse 

Den första jubileumsskriften belyser föreningens verksamhet från starten 1906 fram till år 1986. I en välformulerad inledning belyser Görgen Johansson de första inledande årens verksamhet.

 - Det är på intet sätt ägnat att förvåna, att Sunds Ungdomsförening då den bildades inte endast bemöttes med kallsinnighet från ortsbefolkningens sida, utan även rönte motstånd från densamma. Ty varje ny företeelse eller verksamhet, måste först bevisa, att den där fyller en plats och täcker ett behov, innan allmänheten ställer sig beredd att acceptera de förändrings, som vänts bli följden. Att man sålunda anno dazumal i södra Sund förfasade sig över ungdomens "leklust" och i hast bildade en dansklubb, som höll dans varje gång föreningen hade sina möten, var alltså yttringar av den sunda konservatism som hindrar alltför snabba vindkantringar. Men mycket snart inskrevs i föreningen över femtiotalet medlemmar. 

 - Johansson fortsätter: föreningens verksamhet hade inletts på allvar. Man tog med kraft och entusiasm fasta på dess syften: "att verka för kärlek till hembygden, att verka för vetande och bildning" Och en aldrig så flyktig blick i protokollen avslöjar, att föreningen ända från sin start spritt kultur intill gränser för sina möjligheter-föredrag, teater, sångkör, folkdans-utgör ett exempel. 

Avslutningsvis skriver Johansson: låt oss tro på och inse Sunds Ungdomsförenings betydelse. Låt oss alla, unga och gamla, verka med kraft för dess fortbestånd.

Görgen Johansson (numera Göstas)

S.U.F;s föregångare 1901-

Detta stycke berättar om att föreningens historia egentligen börjar med dess föregångare som bar namnet "Fosterbygdens Vänner" och som grundades den 8 januari 1901. Dess första styrelse bestod av ordförande Albert Johansson, viceordförande Anna Dahlén, sekreterare Anna Grönroos och vice Fanny Rosenberg. 

 - Föreningen var i sanning en fosterbygdens vän och därtill en fosterlandets vän. Känslan för fosterlandet omhuldades med iver. Ett för föreningen markant drag var, att man särskilt intresserade sig för diskussion och föredrag. Man behandlade alla tänkbara ämnen utom politik. Fosterbygdens Vänners historia slutar som så mången långt väsentligare: med utrivna blad.

Sunds Ungdomsförening 1906 - 1966

S.U.F. bildas den 21 juli år 1906 

- Studerandena Eliel Sundström och Gösta Tallqvist hade låtit förstå att de lördagen den 10 juli ämnade komma till Finby skola för att bilda en ungdomsförening i Sund. Därav blev dock intet den kvällen, ty endast en handfull personer kom tillstädes. Det beslöts emellertid om ett nytt möte lördagen den 21 juli. De båda gästerna höll var sitt kåserande föredrag. 

- Det lyckades bättre följande gång. Det heter i bladet; Utan meningsskiljaktligheter beslöts bildas en ungdomsförening. Till ordförande valdes Hilda Jansson, vice Anna Dahlén, sekreterare Axel Danielsson och kassör Evert Granlund. Den 21 juli 1906 är en märkesdag. Den 19 augusti var det nytt möte och ett 20-tal medlemmar inskrevs,  

Arbetsgruppens första ordförande Hilda Jansson ifrån Tranvik

Ordföranden Hilda Jansson avsade sig uppdraget, likaså vice Anna Dahlén. Hilda Jansson var även den som signerade föreningsmärket, livbojen.

Som bloggskrivare kan man undra varför damerna hoppade av sitt uppdrag. Fanns det en underliggande tvist i socknen över föreningens tillblivelse. Två falanger, den ena ville köra i en fosterländsk drömtillvaro med tidvis religiösa förtecken och en andra sida som gillade dans och flärd. Ja man kan undra.

Föreningens första ordförande Evert Granlund ifrån Norrgårds i Domarböle (min farfars bror)

 Vid nytt möte den 2 september valdes till ordförande Evert Granlund och som vice Gustaf Blomqvist 

( här tror jag på ett tryckfel, skall nog vara Gustaf Bamberg). Sekreterare blev  Axel Danielsson och Abel Lindholm samt  kassör Hilda Jansson. Vid ett senare möte godkändes stadgar. En sångkör skulle bildas. 

Axel Danielsson ifrån Stännings i Tranvik, alias Mamres Lund

En kväll i oktober hade föreningen sin första fest. Lärarinnan Anna Grönroos hälsade välkommen. Sång, bygdemål och lekar utfyllde programmet. en paketauktion i mindre skala förekom. Föreningens kassa fick en god start. Följande sommar höll föreningen sin första allmänna folkfest i Finby på Lindholms gårdsplan.

Lindholms gård i Finby, senare benämnd Rosténs. 

Gårdsnamnet Rostén härleds ifrån Aina Rostén som gifte sig till gården. Aino som kom från Raumo var en stark kvinna som gav namn åt en hel gård trots inflyttad. Hon bedrev bl.a. apoteksrörelse och affär i fastigheten. Aina dog år 1942. Den skarpsinnige kan till vänster skymta något av Sundmans torp. Även en telefoncentral fanns i skogsbrynet. Farstun till huset revs och ersattes av en plattare på 1950-talet.

Vi ser här hennes son Paul Lindholm som plöjer på gården, den gård där dansen försiggick före Klippan byggdes och där lotterierna hölls.

Foto tillställt mig av etnolog Conny Andersson.

Sund hade sålunda fått en ungdomsförening. Under de gångna sex årtiondena har verksamheten naturligtvis växlat ifråga om intensitet och passerat både höjder och dalar. Eget tak över huvudet var givetvis från början ett mål och efter några år stod Klippan färdig på hälleberget, vilket säger något.

Ungdomslokalen Klippan, just uppbyggd. Tomt inköpt av Emanuel "Manne"  Granlund. 

Fotograf Anselm Sjöblad 

 I den har försiggått utställningar, midvinterting och andra offentliga tillställningar. För några år sedan moderniserades Klippan Det var visst en aning fråga om att flytta Klippan till Kålsvidjatrakten, men därav blev inget . Här flyttas ingenting, sade Einar Sundman. kanske vill man flytta slottet också undrade han spydigt. 

Klippans sal, lantbruksutställning före år 1920. Observera runda spisen föregångare till den jag minns ifrån 1950-talet. Se även bokskåpet i bakgrunden.

Foto Anselm Sjöblad

Einar Sundman, bonde på Mattas i Finby

Foto Anselm Sjöblad

Artikelns författare, Mamres Lund (Axel Danielsson)

Föreningsmärket

Den 23 december år 1906 blev den nu välkända miniatyrlivbojen det yttre tecknet på medlemskap i föreningen. Märket är format enligt förslag av Hilda Jansson.

Midsommarstången

År 1907 inledde föreningen traditionen att resa midsommarstång i Finby. Den har varit placerad på fyra olika platser i byn, nämligen vid Kvarnkulla, på "Sundmans Jälan", vid Bryggmans, samt där den står nu. 

Klippan med midsommarstången på "Sundmans jälan"  mellan skolan och ungdomslokalen. Sundman var en man som bodde mitt emot Rosténs gården på andra sidan nuvarande vägens norra sida. Han var en av spelmännen i den beryktade Djävulsdansen i Bomarsund 

Foto Anselm Sjöblad

Stjärnan

Föreningens tidning Stjärnan utkom första gången år 1907. Publikationen var handskriven och ur den upplästes vid varje sammankomst. Den hade en redaktör och två medarbetare och utkom kontinuerligt fram till 1920-talet. Utkom även något år på 1930-talet och återuppstod på 1960-talet med ett antal nummer. Något exemplar av alstret har jag aldrig stött på.

Hopp

En dikt skriven av bygdens egen skald Erika Lindström från Kuggens i Finby. 

Ku

Borghill Lindholms dokumentär över Erika Lindström, författare och missionär. Erika verkade som skollärarinna på Åland.

Kuggens i Finby sett söderifrån intill "fransmansgraven"

Erika Lindströms barndomshem

Fotografi från Martha Hirns bok Det åländska kriget-Oolannin sota

Sunds u.f;s sångkör

I en artikel signerad av Anselm Sjöblad får man följa med föreningens första sångkör. Tanken att bilda en sångkör framsprangs ur de planer som uppgjordes för en sångfest i Mariehamn år 1908. På hösten år 1907 bildades så kören och den leddes då av Anna Dahlén som åtog sig dirigentskapet. Man övade två gånger i veckan och sångare från hela Sund deltog. Man deltog i ovannämnda sångfest. Senare flyttade Dahlén ifrån orten och nu övertogs sångledningen av fröken Elin Johansson ifrån Andersas i södra Finby. 

Elin Johansson sittande invid föreningens första ordförande Evert Granlund. Fotografiet är taget år 1956 på Klippan då ungdomsföreningen höll föreningens 50-årsjubileumsfest.

Föreningens sångkör deltog även i den sångfest som hölls år 1914 i Mariehamn. Kören bestod nu av 36 sångare. Elin Johansson ledde även kören vid dess uppträdande på 1922 års sångfest. Ja även vid 1926 års sångfest i Åbo ledde Johansson kören och hade här hjälp av sin syster Anna. År 1927 ledde en bygdens son, Lorentz Bryggman kören och han var även anställd som reselärare för Ålands Sång-och Musikförbund. 

Härefter övertog Anselm Sjöblad dirigentskapet och under hans ledning utvecklades kören ännu mera, men Sjöblad noterar artigt att i denna framgång hade Bryggman stor andel.

Föreningens sångkör under ledning av Anselm Sjöblad. Vi ser här Anselm längst till vänster i bakre raden. Min far Bernhard längst till höger.

Sångfester i Mariehamn

Fotograf Anselm Sjöblad

Vid sångfesten i Helsingfors år 1932 deltog kören under Sjöblads ledning och man övade en gång i veckan. Kören fortsatte under stor del av 1940-talet med Sjöblad noterar ett begynnande svagare intresse särskilt bland kvinnorna och inför en övning år 1949 infann sig endast tre kvinnliga sångare. Här upphörde föreningens sångkör efter trettiosju års verksamhet.

De femtio volymerna

De femtio volymerna är ett stycke som berättar om föreningens vurm för folkbildning i och med att ett bokskåp inrättades som rymde detta antal böcker som på olika vägar hade införskaffats till föreningen för utlåning. Bokskåpet var embryot till det senare vardande kommunbiblioteket. 

Vår folkdräkt 

Skapandet av Sunds folkdräkt som hade framarbetats av en "folkdräktskommitté". I något sammanhang har jag läst att i den fanns en känd kvinna Lydia Holmberg som sakkunnig.

Sunds vackra folkdräkt, här presenterade av familjerna Anders Andersson och Per-Erik Karlsson

Sunds folkdräkt skapades inför deltagandet i sångfesten år 1908. 

Minnen från S.U.F;s barndomsår

I Minnen från S.U.F:s barndomsår berättar "en som var med" om de inledande åren. Huru man samlades i skolan i de olika verksamheterna medan de syndiga dito, dans och lotteri, fick försiggå i och på  Rosténs gården. Vintertid vadade man i halvmeters snö för att komma till möten och fester. Bilar fanns ju inte i början men en aspekt som bloggförfattaren vill visa på är den revolution "velocipeden" cykeln skapade. Denna gjorde att folk ifrån olika byar längre bort kunde mötas och kontakter skapas mellan könen på ett helt annat sätt är tidigare.

I boken cykeln på Åland visas med önskvärd tydlighet hur folk kunde förflytta sig bättre mellan orterna på Åland och detta var en stor anledning till att ungdomsföreningar uppstod i alla socknar. 

Boken utgiven av Ålands Museum.

Klippan i vardande

Man saknade en ungdomsgård och i stycket "Klippan i vardande" berättas om turerna kring lokalbygget och förslaget om att inköpa tomt av Granlunds Manne segrade. Klippan står på hälleberget som Mamres Lund skrev. Man hade som jag tidigare nämnt samlats för nöjen hos Rosténs i Finby. Ibland kunde dansen ordnas vid Norrgårds och Mellangårds i Domarböle eller vid Uppgårds i Högbolstad.

Ett nytt ungdomshem

Föreningen önskade ivrigt en egen ungdomslokal och förslag för dess plats framlades. Någon föreslog Kålsvidja, här hade Karl Lindholm erbjudit tomt men detta förslag avslogs. I stället bestämde man sig för nuvarande platsen i byn där Klippan står i dag. Tomten inköptes av Granlunds Manne för 300 mark. Nu tillsattes en byggnadskommitté med herrarna Einar Sundman, Evert Granlund, Gustaf Bamberg, Janne Johansson och Willehard Mattsson. Gruppen fick full förhandlingsfrihet inför kommande bygge och man grep snabbt till handling. Man inköpte en gammal ria inklusive gångjärn. Byggandet började och fastigheten stod klar och invigdes 29 december år 1912. 

Klippan

Man hade enats om namnet Klippan emedan huset stod på öppna hälleberget. Till invigningen av Klippan inbjöds alla i Ålands ungdomsförbund anslutna föreningar. Lokalen har under åren fått sina tillbyggnader. En tambur byggdes år 1913, en värmekamin i salen inmurades år 1930, plåttak 1932, elljus år 1945, åren 1950-51inrättades sminkrum, år 1955 ombyggdes köket och serveringsrummet till tambur och klädloge. Tillbyggnad av kök och serveringsrum gjordes inför jubileet 1956. 

Vid 1956 års jubileum togs detta fotografi.

Okänd fotograf mina samlingar

Herrarna är Karl Berglund från Sibby, Johan Granlund från Finby, min farfar, samt hans bror Evert Granlund från Domarböle. 

Historiken fortsätter med att notera; När man talar om Klippan, vore det att förbigå fakta, om inte namnet Gunnar Vine nämndes. Hans tjugo tjänsteår som vaktmästare torde med full rätt rendera honom en hedersam plats i Klippans hävder. Sunds Ungdomsförening framför härmed sitt tack till honom.

Bloggen vill ge en kommentar, numera har släkten infört ett accent till namnet men i byn talade vi alltid om "Viine".

Detta fotografi är taget av okänd fotograf men visar medlemmar ur Sunds Ungdomsförening som år 1950 företager en besöksresa till Sundom u.f. Här sittande man med byttor som bär texten Viola, det fartyg man reste med.

Hemkomna från Sundomresan, här äntrar man Karl-Anders Janssons lastbil invid Bomarsunds värdshus. Hagar Dahl har identifierat personer, Maj-Lis Dahl, Hagar Dahlén, Anselm Sjöblad, Robert och Bjarne Kvist.

Okänd fotograf, mina samlingar 

Längst till vänster ser vi Gunnar Vine.

Hem

Vid Klippans invigning framförs en prolog av skalden Erika Lindström benämnd "Hem"

Idrottsverksamheten

Idrottsverksamheten i Sund startade inom ungdomsföreningen och man skriver att redan år 1914 startar Anselm Sjöblad en idrottssektion inom föreningen. Denna fick senare sin fasta form i S.I.F Sunds idrottsförening. Anselm skall ha beröm för detta initiativ.

Då man talar om ungdomsföreningens idrottsverksamhet kan man inte komma förbi "pingisen". I denna trevliga idrottsgren har Sund skördat många triumfer. Märk väl, inom ungdomsföreningens regi, inte idrottsföreningens. Under 1960-talet hade man spelare som Gösta "Dile" Bryggman, Karl-Göran Forss och Karl-Elof Karlsson som skördade triumfer i tävlingar på Åland. Man övade på Klippan och där försiggick även stora tävlingar. Jag minns särskilt hur pingisen var populär i Finby skola. Vi övade på kvällarna i snickarrummet i skolan. Detta rum var mot öster i skolan och omändrades sedan till klassrum för 3-4 klasserna. En annan sport som övades i Klippans serveringsrum under vinterkvällar var boxning. Jag minns särskilt en träningsmatch mellan mig och Rolf Holmström. Han var längre än mig men jag slog ned honom så han for under ett bord. Minns ännu hur alla hurrade.

Folkdansen inom Sunds UF

Folkdansen inom Sunds UF. Redan år 1921 diskuterade bildandet av ett folkdanslag och inför sångfesten år 1922 i Mariehamn påbörjades övandet. Man sände dit tio lag och ingen socken på Åland representerades av så många par som från Sund.

Folkdanslag ifrån Sund, okänd fotograf, mina samlingar.

Teater och scenkonst

Teater och scenkonst har alltid stått högt på agendan inom föreningen. Redan in de allra första sammankomsterna inledde man alltid med en sketch eller något liknande. 

I historiken berättas om att redan 1918 inövades under ledning av Willehard Mattsson en pjäs och man anordnade en teaterafton. Redan från år 1913 talas om teateraftnar.

 

Övning av en pjäs på Klippans scen. Längst till vänster Willehard Mattsson. Anselm och Elsa Sjöblad i bildens mitt. Andersas Kalle andra från höger och Sågars flickorna flankerar. Man kan notera sittbänkarna som är uppstaplade framför scenen. Jag minns dessa ifrån 1950-talet.

Kända pjäser har spelats inom föreningens led i Kastelholms slott. Regina von Emmeritz år 1928, Hamlet år 1930 och Daniel Hjort år 1938. Von Emmeritz återkom år 1960. Fårakällan år 1962, Så tuktas en argbigga år 1964 och Galenpannan år 1965. 

På 1930-talet inövades av teaterinstruktören vid Ålands Ungdomsförbund Lennart Nordman styckena Äktenskapets bojor som uppfördes år 1933, Båtsman Ljung går iland år 1938, Lars Larsson på Stortorpet år 1939. Även stycket Skepp ohoj framfördes på 1930-talet. 

Den allra största och mest omtalade teaterhändelsen i Sunds Ungdomsförenings historia är uppförandet av pjäsen Värmlänningarna som uppfördes första gången år 1952 samt ånyo år 1958 och då sågs spelet av över 1000 personer. Med pjäsen gästspelade man även i Jomala, Hammarland och Saltvik. 

Scen ur Värmlänningarna från 1958. Sven-Erik Östergård, Karl-Johan Persson, Birger Roberts, Göta Hagström och Per-Olof Rydberg.

Senare under 1960-talet uppfördes pjäsen Fint folk som leddes av läraren Jan-Erik Manselin. 

Ett stycke  skrivet av Görgen Johansson som då var endast 17 år uppfördes även under tävlingar anordnade av Odlingens Vänner i Jomala. Senare deltog man även med stycket "De tog skruv de". Här erhöll man andra pris och aktörer var Karl-Anders Lindholm, Marianne Granlund och Nils Blomqvist. Blomqvist erhöll samtidigt andra pris för individuell prestation. 

Teaterstycket "Fint folk" från år 1962, under ledning av Jan-Erik Manselin. I bildens mitt min småkusin Marianne Granlund och kusin Eva Granlund. Herrarna bakom är från vänster Karl-Anders Lindholm Torbjörn Sjöblad och Nils Blomqvist. Längst till höger Eva-Riitta Holmberg från Domarböle. 

Sunds u.f. vidgar sina vyer

Här berättas om de olika besök man gjorde till vänföreningar inom Norden. Artikeln är signerad Börje Hagström.

Historikförfattaren konstaterar: 

För varje människa är kontakter av livsviktig betydelse. På samma sätt förhåller det sig med en förening, i synnerhet en ungdomsförening. Kontakt med andra föreningar, såväl inom som utom landskapet, ger idéer och initiativkraft, befordrar ömsesidig förståelse, kort sagt vidgar vyerna. 

Umgänget utanför landskapets gränser måste man säga var väldigt aktivt under fyrtiotalets första år och in på femtiotalet. År 1946 inviterades Pettu-Utö ungdomsförening och redan följande år med Börje Hagström som färdledare gjordes en svarsvisit som utföll till belåtenhet. 

År 1948 gästades föreningen av Pojo ungdomsförening och redan på sensommaren besvarade man gästningen med ett besök i Pojo. 

År 1949 gästades föreningen av Studiecirkeln "Gnistan" från Sundom i Österbotten och året därpå gästades föreningen där under ledning av Per-Erik Lundberg. 

År 1952 reste Sunds-ungdomar till Stockholm för att hälsa på "nära och kära" i samband med en Ålandsfest. 

År 1954 mottogs föreningen som gäst hos sjätte ungdomsringen i Österbotten.

År 1956 företog Sunds u.f. en utfärd till Klemetsskog u.f. i Nyland och gjorde samtidigt ett besök i Porkalaområdet. 

En ganska omfattande brevkontakt med norska vänner föranledde ett besök i hos Ungdomslaget på Öyna i Tröndelag.

Centralgestalter

Historiken över föreningens centralgestalter är imponerande.

- När man tar del av de 45 namn, som finns bevarade i föreningens ordförandelista, kan man inte undgå att fästa sig vid några, vars bärares för föreningen fruktbärande verksamhet är allmänt känd och omvittnad.

Einar Sundman, ordförande under fyra år gick med föredömligt nit in för att ge föreningen e egen lokal. Hans tid som ordförande var inte den lättaste han som ordförande var inte den görligaste, vilket Sunds u.f. i dag med aktning kan och bör notera. 

Anselm Sjöblad ledde under många år föreningens sångkör, och verkade han med kärlek i uppgiften. Under ett flertal år var han därtill föreningen till gagn på flera områden.

Knut Lindholm är värd all aktning för sina insatser vid vår lokals till och ombyggnader.

Börje Hagström under vars insiktsfulla ledning föreningen knöt mången av de värdefulla kontakterna i österled.  Han var också en inom densamma en synnerligen aktiv folkdansledare och ledde föreningen till en glansperiod i dess historia. 

Per-Erik Lundberg har under en lång följd av år alltid beredvilligt ställt sig till föreningens förfogande. Han har som boren talare stått föreningen bi vid många av dess fester.

Bertel Jahnsson ( månne detta är ett skrivfel, borde det vara Bertel Sjöblom från Domarböle?)  ledde föreningen till framgång under ombyggnadsåren 1955-56.

Nils Blomqvist, ordförande under fem framgångsrika år, ingöt nytt liv i föreningen och lade därmed grunden till en av dess mest glänsande verksamhetsperioder. Särskilt varmt har han intresserat sig för teatern. Nils förmåga att samtidigt vara den goda kamraten och den gode ledaren gav honom en särskild nimbus i ungdomens ögon. 

Uppräkningen avslutas med att föreningen deltog i en av Ungdomsförbundet arrangerad tävling "Tärningen är kastad" en frågesport vilken man vann. Laget bestod av Ann-Kristin Lindholm, Karl-Anders Lindholm och Görgen Johansson. 

Här listas alla de män och kvinnor som under åren haft en bärande roll i föreningen.

Här listas den första styrelsen och alla ordföranden under åren.

Sedan vill jag före den fortsatta historiken visa fotografier som finns i mina samlingar och som visar Sundsungdomar vid olika tillfällen. De flesta rör sig om fotografier runt området Klippan - skolan samt resor till olika vänföreningar i Svenskfinland. Kommentarerna är givna av Hagar Dahl som jag tillställt fotografier för identifiering. Jag tackar henne för hennes intresse.

Sunds Ungdomsförening på besök hos Sundom U.F. i Österbotten.

Övertst från vänster, Knut Sundman, framför honom Maj-Lis Dahl, Anselm Sjöblad. Längst till höger bak Herbert Granlund. 

I mitten från vänster Paul Lindholm, 

Nedre rad från vänster Gösta Bryggman, Sven-Erik och Ann-Mari Östergård, Börje Backholm (ordförande i Sundom u.f. ) Siv Johansson, Borghill Lindholm, Ann-Mari Forss, Knut Lindholm, Hagar Dahlén, Arne Dahl

Oravais busstation

Sunds Ungdomsförening på besök  Österbotten hos Sundom u.f. 

Nere till höger Ann-Mari Marins, Hagar Dahlén

Sunds Ungdomsförening på besök till Sundom Ungdomsförening år 1950. Från vänster Ann-Mari och Sven-Erik Östergård, Aivi Danielsson, Anselm Sjöblad, Börje Backholm.

Bloggförfattarens åsikt är att detta måste vara Vörå hoppbacke.

Sunds Ungdomsförening på besök i Pettu (Pargas Utö eller Förby)

Från vänster, Gösta Bryggman,  Arne Dahl med gitarr, Gunnar Vine, Tove Johansson, Ann-Mari Forss, Brita Dahlén, Barbro Magnusson, Anita Johansson.

Sunds Ungdomsförenings medlemmar på färd till vänförening på fastlandet. Karl-Anders Janssons transport. 

Karl-Anders Janssons fina bil invid Kommunalrummet, dvs. biblioteket i Finby invid Klippan. Hagar och Brita Dahlén. Året är 1949.

Sunds Ungdomsförening resa till Helsingfors. På trappan till Åbo domkyrka. Från vänster Alfons Dahl, Anselm Sjöblad, Per-Erik Lundberg, Knut Sundman, Regina Karlsson, nere från vänster, Robert och Bjarne Kvist, Hagar Dahlén, Borghill Lindholm

En liten grupp ungdomar ifrån Sunds Ungdomsförening. Från v. Siv Johansson, Kurt Eriksson, Rita och Kerstin Brander, Herbert Granlund.

En grupp ungdomar ifrån Sunds Ungdomsförening samlade vid en husvägg i Finby, troligtvis invid Klippan. Uppifrån Alf Gustafsson, Solveig Forss, Rita Brander, Herbert Granlund, Inger Bryggman, Ann-Mari Forss, Greta-Stina Gustafsson, Arthur Mattsson, Kurt Eriksson, Ingegerd Granlund, Hagar Dahlén

Ungdomar framför skolan. Uppe från vänster, Arthur Mattsson, Herbert Granlund, Leo Karlsson, Louise Gustafsson, Greta-Stina Gustafsson, Inger Bryggman, Ann-Mari Forss, Alf Gustafsson

Ungdomar sittande i skogsbrynet. Från vänster Ann-Mari Forss, längst till höger Kurt Eriksson.

Sunds ungdomar,  folkdanslag. 

Övre raden från vänster, Ruth Lindfors, Wiking Sundberg, Herbert Granlund, Olof Persson, Per-Olof Rydberg, Birger Andersson, Rune Meklin, Gösta Bryggman, Börje Hagström Thorvald Blomqvist, Birger Sundman. Nedre raden, Ann-Mari Forss, Thordis Blomqvist, Gurli Granlund, Barbro Magnusson, Brita Dahlén, Maire Robertz, Anita Söderlund. 

Föreningens folkdanslag samlade vid Guttorp gård. I mitten bak långe Per-Erik Karlsson och längst till höger Gösta Bryggman. 

Sommarfest runt 1920 i Bomarsunds ruiner. Här förevisades första gången föreningens kunskaper i folkdans.

Från festligheterna i Bomarsund. Här äntras fartyg vid Ångbåtsbryggan. 

Fotografier ur Anselm Sjöblads samlingar.

Lars Johansson "Sågars Lasse"

Då man kikar på gamla fotografier kan man inte undgå att upptäcka Lasse, då bonde på Sågars i Finby. Han var ofta med då det hände och var med på de flesta resor både med ungdomsföreningen och på olika lantmannaresor. Lasse satt ofta på Klippan i bakregionerna, alltid med en cigarett. Vad jag minns så dansade han aldrig och hade aldrig "flickvän". Han satt oftast och pratade vitt och brett. Jag minns inte heller att han hade hår, den blanka flinten lyste. Han hade roliga kommentarer och vi barn skrattade åt hans historier. Jag minns en gång då man talade om åldringsvården i socknen. Ja sade han, nog är det bäst att "dom gamla kommer bort". En gång skrämde han vettet av en liten grannpojke som kom vandrande hem ifrån Finby skola. Vet du sade han, poliserna var just å hämta din pappa! 

Den andra delen av historiken.

Sunds Ungdomsförening

Historik 1967-1986

Från teaterns område

Övre bilden. U "I skolan" ett bejublat nummer ur en av förbundsrevyerna, med fr.v. lärarinnan Anna-Britt Lundström och eleverna Sture Blomqvist, Ann-Gerd Lindholm, Tor-Björn Lundberg och Bertil Hagström. 

Nedre bilden. "Huset i " år 1985. 

Övre raden fr.v. Ralf Karlsson, Katharina Selander, Robert Lindeman, Gerd Blomqvist, Britt Tuominen, pernilla Johansson, Edgar Johans, Pernilla Tuominen, Mikael Lindholm, Rune Sundman, Ann-Louise Andersson, Annica Andersson. I mitten Leif Sundberg (regissör)

Nedre raden fr.v. Anette Johansson, Lennart Jansson, Camilla Johansson, Katarina Dahl, Robert Johans, Lilian Lindholm, Jonas Tuominen, Gunnar Jansson, Stefan Mattsson. Foto I-B Wiktorsson.

Vidare i texten. Teaterverksamheten, som traditionellt varit en av föreningen omhuldad verksamhetsform, har under föreningens sjunde och åttonde decennium om möjligt utökats och breddats. Under slutet av 60- och början av 70-talet varvades teatern ofta med programfester där det ibland ingick kortare pjäser och sketcher. Ur den rikliga produktionen plockar vi exempelvis: Gubbrevolutionen, Efter klockan tolv och Anna-Lenas friare. pjäser som lockade till skratt från många åländska scener eftersom turnéverksamheten var livlig. 

I samband med föreningens 70-årsjubileum 1976, återupptogs Värmlänningarna på repertoaren. Stycket som fängslade och alltfort fängslar sin publik, uppfördes sedan ett flertal gånger under 1977. Varma i kläderna av framgången, övergick man till inövandet av Rut Lindfors En för alla alla för en, som sedan hade sin urpremiär den 7 april 1978. Med denna pjäs skrev föreningen ett nytt blad i teaterhistorien, genom att under de två närmaste somrarna uppföra pjäsen invid Jan-Karlsgården, sammanlagt inte mindre är tio gånger. 

Under 70-talet producerade föreningen tillsammans med ungdomsföreningarna i Hammarland, Finström och västra Saltvik, ett antal mycket framgångsrika revyer. i och med detta införskaffades erfarenheter som låg till grund för de egna revyproduktioner som kom att dominera verksamheten under ett antal år efter förbundsrevyerna. Revyer som Fågelsoppa, Smurfriket, Annandagsspektakel och så kallade minirevyer såg dagens ljus och satte skräck i socknen med omnejd. 

De senaste åren har den traditionella teatern återintagit scenen och ur repertoaren kan nämnas Lille Columbus, Det smäller i dörrarna och Huset i Montevideo. Den senare pjäsen fordrar ett särskilt omnämnande eftersom den framfördes inte mindre än tolv gånger samt blev föremål för såväl videoinspelning samt TV inspelning.

Från teaterfronten bör också nämnas Åbo Svenska Teaters ofta återkommande gästspel i Klippan, vilka ger inspiration och nytändning åt föreningens egna amatörer. På senare år har man också regelbundet arrangerat teaterresor till Stockholm för att vidga vyerna.

Man bör heller inte förglömma inspelningen av Stormskärs Maja, vid vilken ett stort antal föreningsmedlemmar medverkade i olika roller. En händelse som blev lärorikt minne för livet för dem som hade förmånen att få medverka. 

Ett särskilt omnämnande förtjänar Rune Sundman, som under en lång följd av år beklätt olika styrelseposter samtidigt som han aktivt verkat för teaterns utveckling. Genom sina gedigna kunskaper inom ljud-och ljusteknikens områden, har han verkat såväl från scenen som bakom kulisserna, som en stöttepelare inom teater- och revyarbetet.

Dansverksamheten.

I den första delen behandlades folkdansen och dess betydelse för föreningen medan detta stycke omfattar mera den moderna dansens betydelse, man skriver:

Dansen har av tradition stor betydelse inom föreningen, inte minst som ett medel att klara av föreningsekonomin. En specialitet som Sunds ungdomsförening är närmast ensam om på Åland, är att man ofta engagerar rikssvenska dansorkestrar. i en tid av allehanda danskriser har detta visat sig vara ett lyckat drag som för det mesta givit god ekonomisk utdelning.

Det dansbaneprojekt som föreningen sedan 1985 bedriver gemensamt med idrottsföreningen, har visat sig lyckat och förväntas ge god utdelning i framtiden.

Tillsammans med Ålands ungdomsförbund har man på prov arrangerat ett antal så kallade drogfria danser, ett experiment som också det slagit väl ut och planeras fortsätta. 

Kurser idrott och motion

I takt med tiden anordnas kurser, tävlingar och motionsverksamhet. Tillsammans med Ungdomsförbundet, Ålands bildningsförbund och Medborgarinstitutet försöker man arrangera ett så brett utbud som möjligt. Danskurserna har blivit särskilt populära och exempelvis folkdansen har fått ny fart, mycket beroende på denna kursverksamhet.

Under samma rubrik upptas lämpligen det samarbete med vandringslederna i Bomarsund, som föreningen upprätthåller med idrottsföreningen och kommunala organ.

Annan verksamhet

Föreningsfighten, frågesporten mellan kommunens olika föreningar och kommunalt förtroendevalda, har sedan starten 1967 utvecklats till en tradition och fått många efterföljare runtom på Åland.

Sedan mitten av 70-talet har föreningen regelbundet uppmärksammat Luciafirandet. Man har enskilt och tillsammans med församlingen och Röda Korset, anordnat luciafester på Klippan och Tallgården. Trivseldagar för pensionärer, med underhållning och dans har arrangerats och föreningens egen Lucia gör hembesök, besöker kyrkan och delar i olika festprogram. 

Sunds ungdomsförening medverkar regelbundet vid lillajulmarknaden invid Jan-karlsgården med olika slag av försäljning. 

Föreningen upprätthåller traditionen med resande av midsommarstång och man kan med tillfredställelse konstatera att man inom föreningen bemödar sig om att vara öppen mot framtiden samtidigt som man värnar om de traditioner tidigare generationer sundsungdom grundlagt.

Denna del av historiken som sammanställts av Karl-Anders Lindholm och han avslutar med:

Framtiden en utmaning

Som alla ideella föreningar, och speciellt ungdomsföreningar, har Sunds U.F. upplevt toppar och vågdalar. Det ligger i sakens natur att så sker, eftersom generationsväxlingarna ofta innebär verksamhetsnedgångar som tar tid att överbrygga. Så här har det alltid varit och kommer så att vara även i framtiden. 

Vid tidpunkten för föreningens grundande var dess övergripande syfte; att verka för kärlek till hembygden, att verka för vetande och bildning.

I förhoppningarna inför framtiden ingår att man även framledes skall förmå och beredas möjligheter att verka för samma högstämda ideal, ungdomen och vårt gemensamma, framtida samhälle till fromma. 

Högbolstad den 19 november 1986 

Kar-Anders Lindholm

Ynglat i Godby den 19 juli år 2021

Johan G. Granlund

Kronolänsman Eric Arén, upprorsledare och rebell som körde bort ryssarna från Åland våren 1808

 

Startskottet för bondeupproret på Åland. 

Målning Pehr Blom.

Eric Arén, stående till höger, i möte med bönder på Västergårds i Bamböle den 6 maj år 1808. 

Stående till vänster hans vapenbroder pastorsadjunkt Johan Henrik Gummerus.

Sittande de tre bönder som uppvaktat kronolänsman Arén för uppbåd.

Vårvintern i april 1808, anländer till Åland, från fasta Finland, en kontingent bestående av 700 ryska soldater under ledning av överste Wuitsch. Man besätter den östra skärgården Kumlinge och Brändö med 500 man samt fasta Åland med 200 man. Man etablerar stödjepunkter på västra Åland i Finström, Saltvik Haraldsby och Sund Finby samt Skarpans i Bomarsund. Den på fasta Åland förlagda styrkan leddes av major Neidhardt. Styrkorna i Kumlinge anfördes av överste Wuitsch samt de i Brändö av major Sheremetjeff.

Påbud gick ut via kungörelser i de åländska kyrkorna om bl.a. överlämnande av alla vapen, lämna ifrån sig båtar, insamla sädesförnödenheter och hästar vilka omedelbart skulle sändas till fastlandet där en stor rysk styrka var samlad. 

Ifall inte isrännor uppbröts inom 24 timmar för farbart vatten mellan fasta Åland och Finland skulle de ansvariga mista näsa och öron. I värsta fall skulle de sändas för straffarbete till Sibirien.

Detta var ett allvarligt påbud som de flesta av ålänningarna inte kunde tolerera och man samlas först till ett möte för motstånd emot detta i en sockenstuga i Jomala. Huru Arén deltar i detta känner jag inte till men efter att tre bönder i nöd uppvaktat honom i frågan tar Arén, som var en impulsiv och handlingskraftig man, saken i egna händer och sammankallar ett möte i Finström för planläggning av ett  bondeuppror. 

Han kontaktar pastorsadjunkten i Finström Johan Henrik Gummerus, en stor stark karl, som han litar på och denne är villig att ställa upp.

Pastorsadjunkt Johan Henrik Gummerus.

Gummerus var född på det finska fastlandet i Masku, i Koskis kapellförsamling den 22 maj 1774 och via prästvigsel i Åbo kom han så till Åland där han först blev präst i Lemland sedan i Finströms församling. 

Han blev av Arén utsedd att tillsammans med honom leda de upproriska bönderna och han skulle  fullgöra sin plikt med stort beröm.  Under Eric Aréns ledning anförde han de åländska bondestyrkorna först inom Finströms socken, sedan Jomala och Sund. 

Efter att länsman Arén ledsagade de tillfångatagna ryssarna, 150 man, från fasta Åland samt öarna Prästö och Töftö till Sverige åtog sig Gummerus att leda hela huvudanfallet i Kumlinge där totalt 500 ryska soldater samt allt befäl nedlade vapnen och kapitulerade. Man beslagtog även hela ryska krigskassan om 4.500 rubel.

För detta erhöll både Arén och Gummerus senare av konung Gustav IV Svärdsordens band samt medalj för Tapperhet i fält. Denna drabbning har benämnts Kumlingeslaget och en minnessten för denna händelse finns i dag i Kumlinge.

Gummerus flydde tillsammans med hela sin familj med de sista svenska styrkorna vintern 1809 över isen till Sverige och blev präst i Högby församling på Öland. 

Johan Gummerus som hade utsetts till Hovpredikant avled den 13 juli år 1836 på Öland

Minnesstenen på Fälberget i Kumlinge

Stenen restes av Ålands ungdom 1920 och texten lyder: Till minne av tappra fäders bragd.

Här följer ett utdrag ur Svensk Biografiskt Lexikon över Eric Aréns gärning.

Eric Aréns namn är knutet till minnet av den framgångsrika resning, vari den åländska allmogens gamla självständighetsanda tog sig uttryck vid ryssarnas första ockupation av ögruppen vårvintern 1808.

Klicka på bilden för läsning!

Artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon

Ryska kosacker i aktion vintertid

 Den fientliga styrkan, vilken, som det vill synas huvudsakligen i rekognoserande syfte, först gjorde en kortvarig framstöt över isen, beordrades i april att besätta landet. Medan huvudstyrkan stannade på Kumlinge, framsändes ett detachement, som tog ställning vid Finby och spred smärre posteringar under befäl av major Nejdhardt över fasta Åland. Ehuru allmogen trots ett patriotiskt sinnelag, som redan förut otvetydigt framträtt, till en början underkastades sig, och ståndspersonerna för att undvika ryska våldsamheter gingo fienden tillhanda med en beredvillighet, som syntes bönderna landsförrädiskt, förde de ryska officerarna ett barskt språk, säkerligen avsett att dölja den alltför långt framskjutna truppens farliga lägen men verkligheten blott ägnat at skapa en uppjagad stämning bland befolkningen, något övervåld förekom visserligen ej men oron ökades än mera genom rekvisitioner av skjutsar och varor, som oftast ej betalades. Missnöjet kom till utbrott, då ryssarna, så snart isen började bli ofarbar, med överdrivna hotelser sökte tvinga allmogen att genom ännu outförbara isbråkningar öppna sjöförbindelsen med fasta landet. 

Några av de förbittrade bönderna vände sig till Arén som i trakten åtnjöt ett ovanligt förtroende, och denne var genast färdig att sätta sig i spetsen för en resning, Till sin hjälp kallade han pastorsadjunkten i Finström Johan Gummerus. Natten mellan 6 och 7 maj överraskades de ryska posteringarna i sina kvarter och tillfångatogs. Då de båda ledarna i god tid låtit besätta Färjsund och därigenom avskurit förbindelsen med Finby, nödgades även Nejdhardt, som först undkom, efter ett par dagar ge sig fången, Det sägs att han var utsvulten då han ej fått någon mat.

Färjsundet avbildad mot Godbysidan av fotograf Bodnar år 1894.

Foto Ålands Kulturhistoriska Museum, publikation Postvägen över Åland.

Den gamla linfärjan i Färjsundet mellan Haraldsby och Godbysidan. Denna linje existerade från år 1761 fram till år 1921 som linfärja och fanns därefter som motordriven transport fram till år 1937 då den nya bron byggdes. Före 1761 gick postvägen ett hundratal meter söderut och landade vid nuvarande sädestorken. En serpentinväg kan ännu skönjas på Godbysidan från den tiden. I den berättelse som Arén avger högg ryssarna av linan då de från Haraldsbysidan såg Aréns mannar anfalla.

Under tiden hade Aren och Gummerus redan 7 maj satt efter det ryska Finbydetachementet, som då bönderna borttagit båtarna, med hjälp av de primitivaste farkoster sökte arbeta sig tillbaka till huvudstyrkan på Kumlinge. På Töftö upphunno de fienden och skrämde honom att kapitulera genom ett oförskräckt anfall med sin visserligen överlägsna men till stor del endast med påkar beväpnade skara. Denna vackra framgång var Arens sista vapenbragd. Han avgick till Stockholm med fångarna, över 150 till antalet, och kom sålunda ej att deltaga i bondekrigets slutakt, det ryktbara Kumlingeslaget och striderna på Brändö. Den svenska regeringen och ej minst Gustav IV Adolf personligen gav sitt fulla erkännande åt den äkta patriotism som trots inslag av herre hat och social jäsning gav resningen dess väsentliga karaktär.

Grelsby äng den 31 juli 1808

Sveriges konung Gustav IV Adolf håller parad 

Paraden leddes av generalmajor Vegesack. Konungen inspekterar trupperna åtföljd av general von Stedingk och generalstaben hälsade trupperna. Man förrättade gudstjänst och avsjöngs Tedeum med anledning av segern i Kumlinge.

 För Aren kom emellertid hans behjärtade företag att medföra allvarliga följder. Då ryssarna 1809 definitivt besatte Åland måste han i största hast med sin familj fly till Sverige, och då han i förlitande på freden och ett svenskt pass återvände till sin hemort för att ordna sina affärer, fick han med ett strängt fängelse böta för sin trohet mot sitt gamla fädernesland, om ryssarna kände nederlaget mot den vapenlösa allmogehopen som en skymf, avtvåddes denna näppeligen därigenom, att Kulneff vid Arèns gripande lät sina kosacker spotta den fängslade mannen i ansiktet. 

Yakov Kulneff

Sitt hemman fick Arén visserligen senare sälja men led genom förlusten av lösöre och gröda allvarligt ekonomiskt avbräck. Ehuru det i Sverige sörjdes för hans utkomst sedan han återfått friheten, synes han med glädje ha återvänt till sin hembygd, där han sedan oantastad om än länge övervakad framlevde sina återstående dagar, i sena ålderdomen bevarande en "ungdomlig livlighet och eld", medan på Åland minnena och sägnerna från bonderesningen kringspunno den gamle, var han ej i heller i Sverige glömd. 

Par Bricoles första samlingslokal i Stockholm. Ett glatt slutet sällskap grundat 1799 med anor ifrån Carl Michael Bellman. Här hade Arén och Gummerus fritt tillträde.

Par Bricole, där han och Gummerus 1808 upptagits fick K.A.V. Strandberg hälsa honom i sin jubilardikt 1858 och grep då tillfället att av hjärtat hylla den 

" Som körde anno åtta kalmuckerne från Ålands jord" 

Inlägget författat av G. Boethius

Svenskt Biografiskt Lexikon

Nedan följer de utmärkelser Kronolänsman Eric Arén erhöll av Sveriges konung Gustav IV

Svärdsordens band 1808 med officiers kokard. 

Detta band utdelades ursprungligen som belöning åt svenska officerare för tapperhet i fält och till sjöss. Bandet skulle återbördas efter emottagarens död.

Infanterivärja

Officiers Portepé

En handrem tillhörande sabeln

I Ålands Landskapsarkiv fann jag i en dossier nedanstående kopia på det brev och den förklaring över händelserna som Eric Arén nedtecknat och som han kallat Relation. Ett brev som skrev med tydlig handstil men märkligt nog nedtecknades detta brev i en enda mening, utan punktering. Liknande brev har jag sett tidigare från just denna tid. Man kan notera att Arén stundtals omnämner Gummerus som "prästen". Anmärkningsvärt är också att han inte nämner om att han själv inte deltog i Kumlingeslaget utan skriver  "Vi"  för den händelsen. Arén var då på väg till Stockholm med de tillfångatagna ryska soldaterna. Även de tillfångatagna soldaternas antal är i överkant.

Väl framme i Stockholm författar Arén en berättelse över de händelser som han varit med om. Han kallar rapporten för Relation.

Den 6:te maj 1808 börjades vårt anfall, med Ryska fienteliga Trupperna, att försvara och tillfångataga, av ordsak, av Befälhavaren utgivna stränga ordres som våre omöjeliga fullfölja i anseende till fartygens utvärkning från hamnarna som Götheborgs Tidningen genom min berättelse den 12 :te May utvisar, sammanträdet av isvärkningen, manskapet, som å Bamböle vik, där utvärktär en galeas vid mit hem, de övriga av Socknen, var delade i andra hamnar med lika arbete, möjeligheten syntes för oss, Klockan 12 på dagen då Galeasin var i Lösa vattnet masten överbord dragen för att Tacklas, och Masten upresas, fick jag från andra nästgränsande Socknar i hemlighet bud, om samma omöjeliga arbete, och om jag tillika med mina Sockne boer ej Kunde träffa någon plan till avskuddande från denna Ohyggliga pärs som vara omöjelig verkställa, och icke dessmindre vårt vådeliga straff -  mitt yttrande gavs på det sätt, att i denna afton och ske skulle att afskudd oss denna fasansvärda omständighet, och mig till säkerhet Komer en man efter 2 från var socken som hos mig inställer sig

Sid 2

 då jag tillika med mina Grannar och öfriga manskappet som nu är samlade börjar vid Högqvarteret Strömsvik där major Neidhard med sine 13 Kossaker är inqvartterade, Och att ny i varje Socken börjar på samma tid, att alt där dij är inqvarterade Gripes, och där båtar finns förskaffar från stränderna så att alt vad Comunicatjon hindras, så att Ryssarne ej får samlas, Klockan 6 : eftermiddag kommer svar, en man från var Såcken och att dij iklät sig min plan, i tysthet sände bud til adjunetin Gumerus - han kom till mig, antog mit progeet, och klockan 9 om afton begaf vi oss till Högqvarter Strömsvik, då emot förmodan, var Majoren, Kossaker, jemte Kronofogden Taxell borta: derifrån sattes min Boror Malmber med 30 man til Emkarby gästgifvare gård för att gripa den där inqvarterad funnos och hvilka som utåt allmänna Landsvägen Komo presten, ( Gumerus) jag, och den del af Allmogen wil säga södra delen af Sockn, fattade beslut dels med häst mästa delen til fots, begaf oss til Färjesundet, dels för att dij Långväga af Socknen skulle få samla sig jemte öfriga Socknar, när vij kom til färjesundet, kom, då färjan lastade med Rysar,

Sid 3

första vij ? blandade dels soldater dels Kosaker, dem vij til fånga togå, sedan sköts med de få gewär wij qwar hade, jemte hurra rop Rysarna från Saltwiks sidan sköta mycket, men till all lycka att Saltviks sidan är myket högre så att deras skot gick alt öfwer, med Ryssarne ledsna wid vårt hurrande och skjutande hugger av färjelinan, för att hindra oss vår öfwerfart Rysarne begaf sig på flykten alt Österåt landet då alt var tyst, kom färjekarlen öfver med båten och tilkännagav Ryssarne flyt undan, jag fattade porto vid färjesundet med en del av manskapet och Gumerus med en del til Jomala tracten wid Jomala kyrka där Rysar fattat sig förswar blef otack, men måste gifva sig tilfånga, Gumerus med sina fångar, min bror Malmberg med sine sju Emby och enär han kom til Gölby Påstgård , kom en Ljuetenat Scröder jemte Soldater, blifwer warse att en Trupp Ryssar kommer utan gewär, omgifna af Bönder, sporrar så sin häst, och gav sig på flygten, men genom ett skot, af denne sockens Brofogde Eric Bergqvist träffade honom så, att kulan gick genom hattkulle, mitt öfwer horbandet, ej skadades men

Sid 4

 af konjuntjon föll af hästen, toges till fånga jemte medhafde Soldater fördes til Gödby där alla fångar förvararades, vid min Påse om natten fick man underrättelse att Kronofogden Taxell, var på Haraldsby gästgifwaregård, då bönderna tvang mig taga honom därifrån Öfverförde honom till Gödby, att hos Doctors wara med vackt förvarad, i anseende till inlupna berättelser, som skulle han haft brefwäxlat med Ryssarne, men ej hanteras annorlunda än en fri menniska det alt wad allmoge, var tilsagde ej illa hantera någon varken Ryss eller Swensk, men mot min vilja, måste jag gifva en min Cousin flere Rapp af en Rysk sabel och sedan i arest hos Rssarne, för dett han om natten gaf sig på flykten från färjesundet, ty wij hade den lag oss emellan att den som skulle Rygga sitt förbund, fick hålla till godo vad honom wederfaras borde.-Andradagen den 7 Maij sedan flere af Landets manskap handt samlas, begaf wij oss fter Ryssarnes undanflygt då wij kom til Casteholms bro, war den upskåtad, till någon del, säkert hopp ? hafva den framför oss sedan närma wij oss til Bommarsund då har dij taget en ned sjunkt ögstok som

Sid 5

träffades wid land, och fracktatt sig öfver om natten till präste, från präste till Töfte, har dij Rivit kull sjöbodar och practicerat sig öfwer, alt gaf mig oss efter, til, att dij På Töfte hant dem, ty dig war ej i stånd komma derifrån - anten dij eller wij fångna, när wij kommo till Töfte by, blef wij dem varse nära vid sjön, där våra skjärböndere låg med sine båtar dem, Rysarne ville begagna, för att komma till hufvudstyrkan, som var på Kumlinge, vid byn upstältes vår acxerade arme, likaså prest som länsman, fyra man i bredd, sedan formers i en Linje, till gevär, var måst så kallad påkar af barkade i öfra ändan, dett var om kring klockan 11 på dagen, bönderna war wäl litet twekfulla om utgång, men här var ej annan råd än Gumerus, och jag på var  sin flygel, nu ligger byn högt och nedanföre en åker och sedan ängen emellan åkern och sjön, vår marsee börjades med hurra rop, och storm, Ryssarne sköto salva på salva men oacktat ökade wij stormen och hurraropen utan afseende på deras skott, Ryssarne i förtwiflan kom oficerane med hattarne lägga ner gewär, och gaf sig tilfånga 

Sid 6

i ögonblicket taga gevären bort och patron köken af såldaterne så att wåra bönder var i full mondering med amunition och gevär i största hast, Ryssarne var 500 man gemene utom befäl, våra var ej mer än en 300 man sedan hade wij båtar föra att Transportera Ryssarne till Bommarsund, för att få dem på fasta lande, där var samlat en otalig skara med menniskor, dels för att komma oss til biträde dels qvinnor, och barn för att efterhöra utgången, men för, att öfwertyga den vår winst, hade wij Ryssarne att trumma spela och sjunga så at t wij kom med en stor jubelfäst i land, och till alt nöje var dett en så vacker dag som på året kunde begäras - Således hade vi på dygnet tagit alla Rysssar på fasta landet utom Majoren Neidhart som uppehöll sig jemte 9 Kosakker i 2 dygn på skogen emellan Grälsby och Finströms Prästgård, där han var nödsakad, för vår stränga postering gifva sig tilfånga, där han beklagade sig ej smakat mat på 2 dygn. 

Sedan alt detta va för sig gått, begaf wij oss till Kumlinge Socken, hwarefter inom 2 dygn togo där 1000 man gemene utom Befäl jemte Krigs Kassen som bestod af flere tusen Silfver Rubel. 

En tidningsnotis i tidningen Nya Dagligt Allehanda av den 30.4. 1860 hittar vi under rubriken Bondeståndet följande,

P.F. Mengel från Upsala uppläste en motion angående pension till belopp av 300 Rdl å allmänna indragningsstaten åt f.d. länsmannen  på Åland Eric Aréns efterlämnade änka Fredrika Sofia Arén född Lindström vilken motion till statskontoret remitterades.

Här kan vi se att även Aréns änka Fredrika Sofia skulle få en livstidspension.

---------------------------------------

Om Eric Aréns familj kan sägas att han var gift två gånger och hade två söner och en dotter.

Första frun och barnens mor var Kristina Sofia Holmberg och den andra Fredrika Sofia Lindström från Norrköping.

I Finströms församlings komunionbok som finns i Ålands Landskapsarkiv framgår att familjen Länsman Eric Arén åren 1804-1809, inte innehade någon egen gård i Bamböle, som det ibland framgår, utan familjen Arén fanns bland, Övriga inhyses och torparboställen. 

Barnens namn var Gabriel född 15.9 år 1803, Helena Sofia född 7.3. 1805 samt Carl Gustav född 12.7. år 1807

------------------------

På Åland skulle inte Aréns namn vara glömt. I tidningen Åland av den 1 juli år 1944 kan vi läsa följande notis,

Krönikespel om bonderesningen på Åland år 1808.

Om bonderesningen på Åland 1808 repeteras nu för fullt av en intresserad grupp Jomalabor och torde komma att uppföras söndagen den 9 juli å Berghyddan. Men man överväga en plan att uppföra spelet i Kumlinge där bondehären utkämpade en formlig strid med ryssen och vann sin stora seger. Av krönikespelet som bekant författats av magister M. Dreijer är det tre scener vilka nu spelas.

Artikeln följs upp den 15 juli där det framgår att krönikan även skulle uppföras i Kumlinge.

1. Den stora stämman i sockenstugan i Jomala den 16 mars år 1808.

2. Böndernas sammanträffande med Eric Arén i Västergårds i Bamböle den 6 maj.

3. En scen i en fiskarstuga nära Marskil i Kumlinge de 10 maj.

--------------------------

Inte heller i Sverige skulle Arén och Gummerus namn vara bortglömt.

I Stockholmstidningen av den 5.9. 1903 läser vi följande under rubriken, 

Vad fordom timat

och för den 7 maj år 1808. Denna dag halv tre eftermiddag ryckte 350 bönder anförda av prästen Gummerus Kumlinge på Åland och efter en och en halv timmes skarp fäktning hade Gummerus tagit 400 ryssar till fånga utom över och underbefäl, hvarvid fältkassan 4.500 rubel föll i hans händer. Redan den 19 maj belönades han som i Stockholm aflämnade fångarna med Kungliga Hofpredikants fullmakt och den gyllene tapperhetsmedaljen.

Länsman  Arén som uppgjort planen till folkresning och som medföljde till Stockholm fick jämte Gummerus samma medalj af konungens hand fäst på bröstet, och rätt att bära en gul Kokard på sin hatt. 

-----------------------------------

I mitt arbete med denna artikel har jag kommit fram till vissa slutsatser med så att säga facit på hand och en lång historisk belysning. Det är trots allt 213 år sedan detta inträffade.

Om vi tänker på det skimmer som råder över bondehären som med vässade störar slog den ryska björnen är det en sanning med modifikation. Den har sitt berättigande ifråga om de första dygnens händelser på fasta Åland. Där gjorde man en otrolig hjältebragd, man hade de facto som sagt vässade störar som sina vapen med undantag av några nickebössor. Med dessa slog man ju en stor beväpnad trupp på Töftö. Det sägs att den ryske befälhavaren stod med böjt huvud och mössan i hand då han gav order om kapitulation. 

De man besegrade på fasta Åland var ju mindre skaror. Men då man besegrade cirka 150 man på Töftö då beslagtog man ju alla deras gevär och hela deras ammunitionsförråd. Med detta på hand kunde man bistå den lilla svenska eskader som fanns runt Kumlinge. Detta anfall leddes ju som bekant av pastorsadjunkt Johan Gummerus och ingen ära skall tas ifrån honom. Det berättas att den ryske befälhavaren satt och dinerade med prosten Höckert då skarorna anföll. Han lär ha slitit fram den vita bordsduken och rusat ut med den och flaggat för kapitulation.

En annan reflektion jag gjort är att det som Arén och company gjorde på Åland var någonting oerhört om man geopolitiskt ser på situationen. Den ryska hären hade ju hur lätt som helst ockuperat hela fasta Finland och skickade ut den lilla skaran spejare om 700 man till Åland för att rekognosera. Man skickade så lite soldater för att inte kunde väl några fiskare utgöra någon fara där på öarna.

Historiska annaler ger ju till känna att Rysslands Tsar Alexander I ämnade sluka hela Sverige och hade hos sin högsta general hört sig för om denna möjlighet. Man hade utan motstånd ockuperat Gotland och blickade emot Stockholm. Det svenska hovet sadlar hästarna och gör upp planer för evakuering av konung Gustav IV. 

Då kommer plötsligt bud ifrån Åland att en bondehär har slagit ner det ryska anfallet på Ålandsöarna.

Detta måste ju ha varit en psykologisk vändpunkt i hela det svenska riket. Kanske detta var en vändpunkt, kontrapunkt och att vi därför har ett fritt Sverige i dag? 

Jag undrar inte alls på att Eric Arén och Johan Gummerus blev gyllene dekorerade och att Arén erhöll livstidspension. 

----------------------------------

Några funderingar

Då man tänker på den dagsaktuella säkerhetspolitiska situationen här på våra breddgrader undrar man om vi eventuellt är i samma läge man var för 213 år sedan. Åland och Gotland. Två munsbitar vår östra granne alltid har kastat sina blickar på. De ryska ledarna har ju alltid räddat sitt skinn genom att fabricera utländska hot då de inre hoten dykt upp.

Våra internationella garantier har ju aldrig gällt i krigstid. Det är ett vackert papper som ligger och skräpar i fredstid.

Artikeln kommer att uppdateras.

Sablat i Godby den 9 februari år 2021

Johan G. Granlund

En glimt av vardagslivet i Södra Finby under Bomarsundskriget sommaren 1854

 

Morel Fatio, illustration i augusti 1854 ifrån livet i det franska högkvarteret i Södra Finby.

Denna tavla har för mig blivit ett mysterium. Var finns den i dag?  Det är troligtvis den enda avbildning av livet i Finby sommaren 1854 under det så kallade Bomarsundskriget. 

Bilden ingick i Nya Åland ifrån den 5 februari år 1987 och aktualiserade en utställning över Bomarsundsbilder ifrån kriget sommaren 1854. Här fanns ett 50-tal grafiska blad. Mannen bakom utställningen var Ingvar Mattsson som redan 1972 börjat samla på grafiska blad med åländska motiv. Han fann att han skulle få ont om utrymme efter att gjort försök till inramning av alla sina tavlor så han beslöt att sälja dem. 

Nu blev VD för Ålands Byggcompany intresserad och köpte in hans samling. Och nu står efter utställningen alla tavlor i bolagets kontor.  Det är litografier av Dolby, Brierly, Browne, Cottin och Thos Packer. Hans favoriter var verk av Brierly. Mycket välgjorda arbeten säger Mattsson. Han berättar att verk av Morel Fatio är mycket svåra att komma över.

Då jag är uppväxt i byn Finby känner jag stor kärlek till denna by och känner till vartenda skrymsle där. Länge har jag funderat på denna bild, den har som ni ser funnits i min mapp, med hålstansar, för olika papper. Ibland har jag tagit fram den och fantiserat varifrån motivet är, vilken backe sitter killarna i framför sitt tält? 

För att få en litet klarare bild av tavlan försökte jag kontakta nuvarande ägarna, familjen Erik Sundblom. Då jag ringde dem var de på södernresa men jag fick fram så mycket att de hade deponerat tavlan i Ålandsbanken. Ring dem sade de på en knastrande telefonlinje.

Jag kontaktade Ålandsbankens konstansvarige Ulrika Lindström och bad henne kolla upp om de hade tavlan och hon lovade återkomma. Efter ett par veckor fick jag ett samtal med henne och hon förklarade att tavlan fanns inte där. 

Ja det var sorgligt, jag ville bara fotografera av underverket sade jag!

Vi ser här en fransk militärkarta över krigsområdet i augusti år 1854.

Kartans rubrik, Plan des environs de Bomarsund 

Gravé chez F. Delamare 

Högst upp i bild ser man det franska högkvarteret Quartier General. Här huserade överbefälhavaren d´Hilliers på gården Janses.

I mitten ser man en bäck Svartbäck kallad och på vardera sidan om den franska styrkor förlagda, alla i Södra Finby. I Norra Finby var inga styrkor förlagda, däremot emellan dem vid Kuggens, där låg den 3 :je linjebataljonen. 

Nedanom Svartbäck till vänster låg den 48:de linjebataljonen. Här fanns en liten vattensamling som i dag är utdikad. Lite längre upp i bild finner vi på vardera sidan om bäcken den 51:linjebataljonen och den finns även nedanom bäcken intill gården Kullans. Strax ovanom denna ligger den 2:a linjebataljonen. 

Till höger om Estviksvägen och intill postvägen invid en skogsö låg den 12:e linjebataljonen märkt Chasseur alltså Vincennes skarpskyttar. Åkern heter i dag Marn. 

Längst ned ser man Tuilerie, alltså platsen för det då existerande tegelbruket i Estvik.

Om detta tegelbruk finns annan artikel i denna blogg.

Invid ser man vägen ifrån Nabbudden, road for heavy guns, varifrån allt artilleri landsattes och utmärkt Débarcadere de LÁrtillerie.

Franska Vincennesjägare även kallade Chasseurs a´Ped. Dessa krigare var speciellt utbildade för attack i bergsterräng. Det är också de som är först vid stormningen av Brännklintstornet. Till skillnad ifrån övriga franska fotsoldater i röda byxor bar Vincennes jägarna blå byxor. 

Längre upp i bilden ovanom sjöarna ser man Camp des Anglais i nuvarande Persnäs intill gården Lagmans. Här förlades de engelska landstyrkorna ca 800 soldater och leddes av brigadgeneral Harry Jones. Invid detta högkvarter låg alldeles intill det stora sandtag som avbildas på denna bild. Text invid lägret, Suppers and Miners.

Franska speciellt utvalda landstigningstrupper som grävde upp sanden och fyllde skanskorgar. Dessa användes som skydd vid uppbyggnaden av kanonavskjutningsramperna. Två sådana anlades omedelbart några hundra meter söder om sandtaget.  En användes för 24 pundiga kanoner och den andra för mörsare.

Platsen för sandtaget. Grävområdet syns tydligt än i dag och granarna trivs.

Samma plats i dag, man kan skönja vallen till höger

 Då jag i fjol fick denna karta förstod jag omedelbart var konstnär Morel Fatio suttit och tecknat. Han satt nedanom Daniels gårdar i södra Finby och blickade upp emot högkvarteret vid Janses gård. Stuket stämmer exakt. Till vänster i fjärran ser man södra Finby gårdarnas hus, Göstas och Andersas med sina väderkvarnar.

Janses i Finby i dag. Gårdsbyggnaden ligger i dag högre upp ifrån vägen. Den gamla byggnaden där Hilliers huserade låg närmare vägen. 

I Bomarsund kommer inom en inte så avlägsen framtid uppföras ett Bomarsundscenter. Det är mycket angeläget att allt som finns om dessa händelser från sommaren 1854 uppvisas.

Var är tavlan?

I Godby den 6 februari år 2021

Johan G. Granlund