Kronolänsman Eric Arén, upprorsledare och rebell som körde bort ryssarna från Åland våren 1808

 

Startskottet för bondeupproret på Åland. 

Målning Pehr Blom.

Eric Arén, stående till höger, i möte med bönder på Västergårds i Bamböle den 6 maj år 1808. 

Stående till vänster hans vapenbroder pastorsadjunkt Johan Henrik Gummerus.

Sittande de tre bönder som uppvaktat kronolänsman Arén för uppbåd.

Vårvintern i april 1808, anländer till Åland, från fasta Finland, en kontingent bestående av 700 ryska soldater under ledning av överste Wuitsch. Man besätter den östra skärgården Kumlinge och Brändö med 500 man samt fasta Åland med 200 man. Man etablerar stödjepunkter på västra Åland i Finström, Saltvik Haraldsby och Sund Finby samt Skarpans i Bomarsund. Den på fasta Åland förlagda styrkan leddes av major Neidhardt. Styrkorna i Kumlinge anfördes av överste Wuitsch samt de i Brändö av major Sheremetjeff.

Påbud gick ut via kungörelser i de åländska kyrkorna om bl.a. överlämnande av alla vapen, lämna ifrån sig båtar, insamla sädesförnödenheter och hästar vilka omedelbart skulle sändas till fastlandet där en stor rysk styrka var samlad. 

Ifall inte isrännor uppbröts inom 24 timmar för farbart vatten mellan fasta Åland och Finland skulle de ansvariga mista näsa och öron. I värsta fall skulle de sändas för straffarbete till Sibirien.

Detta var ett allvarligt påbud som de flesta av ålänningarna inte kunde tolerera och man samlas först till ett möte för motstånd emot detta i en sockenstuga i Jomala. Huru Arén deltar i detta känner jag inte till men efter att tre bönder i nöd uppvaktat honom i frågan tar Arén, som var en impulsiv och handlingskraftig man, saken i egna händer och sammankallar ett möte i Finström för planläggning av ett  bondeuppror. 

Han kontaktar pastorsadjunkten i Finström Johan Henrik Gummerus, en stor stark karl, som han litar på och denne är villig att ställa upp.

Pastorsadjunkt Johan Henrik Gummerus.

Gummerus var född på det finska fastlandet i Masku, i Koskis kapellförsamling den 22 maj 1774 och via prästvigsel i Åbo kom han så till Åland där han först blev präst i Lemland sedan i Finströms församling. 

Han blev av Arén utsedd att tillsammans med honom leda de upproriska bönderna och han skulle  fullgöra sin plikt med stort beröm.  Under Eric Aréns ledning anförde han de åländska bondestyrkorna först inom Finströms socken, sedan Jomala och Sund. 

Efter att länsman Arén ledsagade de tillfångatagna ryssarna, 150 man, från fasta Åland samt öarna Prästö och Töftö till Sverige åtog sig Gummerus att leda hela huvudanfallet i Kumlinge där totalt 500 ryska soldater samt allt befäl nedlade vapnen och kapitulerade. Man beslagtog även hela ryska krigskassan om 4.500 rubel.

För detta erhöll både Arén och Gummerus senare av konung Gustav IV Svärdsordens band samt medalj för Tapperhet i fält. Denna drabbning har benämnts Kumlingeslaget och en minnessten för denna händelse finns i dag i Kumlinge.

Gummerus flydde tillsammans med hela sin familj med de sista svenska styrkorna vintern 1809 över isen till Sverige och blev präst i Högby församling på Öland. 

Johan Gummerus som hade utsetts till Hovpredikant avled den 13 juli år 1836 på Öland

Minnesstenen på Fälberget i Kumlinge

Stenen restes av Ålands ungdom 1920 och texten lyder: Till minne av tappra fäders bragd.

Här följer ett utdrag ur Svensk Biografiskt Lexikon över Eric Aréns gärning.

Eric Aréns namn är knutet till minnet av den framgångsrika resning, vari den åländska allmogens gamla självständighetsanda tog sig uttryck vid ryssarnas första ockupation av ögruppen vårvintern 1808.

Klicka på bilden för läsning!

Artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon

Ryska kosacker i aktion vintertid

 Den fientliga styrkan, vilken, som det vill synas huvudsakligen i rekognoserande syfte, först gjorde en kortvarig framstöt över isen, beordrades i april att besätta landet. Medan huvudstyrkan stannade på Kumlinge, framsändes ett detachement, som tog ställning vid Finby och spred smärre posteringar under befäl av major Nejdhardt över fasta Åland. Ehuru allmogen trots ett patriotiskt sinnelag, som redan förut otvetydigt framträtt, till en början underkastades sig, och ståndspersonerna för att undvika ryska våldsamheter gingo fienden tillhanda med en beredvillighet, som syntes bönderna landsförrädiskt, förde de ryska officerarna ett barskt språk, säkerligen avsett att dölja den alltför långt framskjutna truppens farliga lägen men verkligheten blott ägnat at skapa en uppjagad stämning bland befolkningen, något övervåld förekom visserligen ej men oron ökades än mera genom rekvisitioner av skjutsar och varor, som oftast ej betalades. Missnöjet kom till utbrott, då ryssarna, så snart isen började bli ofarbar, med överdrivna hotelser sökte tvinga allmogen att genom ännu outförbara isbråkningar öppna sjöförbindelsen med fasta landet. 

Några av de förbittrade bönderna vände sig till Arén som i trakten åtnjöt ett ovanligt förtroende, och denne var genast färdig att sätta sig i spetsen för en resning, Till sin hjälp kallade han pastorsadjunkten i Finström Johan Gummerus. Natten mellan 6 och 7 maj överraskades de ryska posteringarna i sina kvarter och tillfångatogs. Då de båda ledarna i god tid låtit besätta Färjsund och därigenom avskurit förbindelsen med Finby, nödgades även Nejdhardt, som först undkom, efter ett par dagar ge sig fången, Det sägs att han var utsvulten då han ej fått någon mat.

Färjsundet avbildad mot Godbysidan av fotograf Bodnar år 1894.

Foto Ålands Kulturhistoriska Museum, publikation Postvägen över Åland.

Den gamla linfärjan i Färjsundet mellan Haraldsby och Godbysidan. Denna linje existerade från år 1761 fram till år 1921 som linfärja och fanns därefter som motordriven transport fram till år 1937 då den nya bron byggdes. Före 1761 gick postvägen ett hundratal meter söderut och landade vid nuvarande sädestorken. En serpentinväg kan ännu skönjas på Godbysidan från den tiden. I den berättelse som Arén avger högg ryssarna av linan då de från Haraldsbysidan såg Aréns mannar anfalla.

Under tiden hade Aren och Gummerus redan 7 maj satt efter det ryska Finbydetachementet, som då bönderna borttagit båtarna, med hjälp av de primitivaste farkoster sökte arbeta sig tillbaka till huvudstyrkan på Kumlinge. På Töftö upphunno de fienden och skrämde honom att kapitulera genom ett oförskräckt anfall med sin visserligen överlägsna men till stor del endast med påkar beväpnade skara. Denna vackra framgång var Arens sista vapenbragd. Han avgick till Stockholm med fångarna, över 150 till antalet, och kom sålunda ej att deltaga i bondekrigets slutakt, det ryktbara Kumlingeslaget och striderna på Brändö. Den svenska regeringen och ej minst Gustav IV Adolf personligen gav sitt fulla erkännande åt den äkta patriotism som trots inslag av herre hat och social jäsning gav resningen dess väsentliga karaktär.

Grelsby äng den 31 juli 1808

Sveriges konung Gustav IV Adolf håller parad 

Paraden leddes av generalmajor Vegesack. Konungen inspekterar trupperna åtföljd av general von Stedingk och generalstaben hälsade trupperna. Man förrättade gudstjänst och avsjöngs Tedeum med anledning av segern i Kumlinge.

 För Aren kom emellertid hans behjärtade företag att medföra allvarliga följder. Då ryssarna 1809 definitivt besatte Åland måste han i största hast med sin familj fly till Sverige, och då han i förlitande på freden och ett svenskt pass återvände till sin hemort för att ordna sina affärer, fick han med ett strängt fängelse böta för sin trohet mot sitt gamla fädernesland, om ryssarna kände nederlaget mot den vapenlösa allmogehopen som en skymf, avtvåddes denna näppeligen därigenom, att Kulneff vid Arèns gripande lät sina kosacker spotta den fängslade mannen i ansiktet. 

Yakov Kulneff

Sitt hemman fick Arén visserligen senare sälja men led genom förlusten av lösöre och gröda allvarligt ekonomiskt avbräck. Ehuru det i Sverige sörjdes för hans utkomst sedan han återfått friheten, synes han med glädje ha återvänt till sin hembygd, där han sedan oantastad om än länge övervakad framlevde sina återstående dagar, i sena ålderdomen bevarande en "ungdomlig livlighet och eld", medan på Åland minnena och sägnerna från bonderesningen kringspunno den gamle, var han ej i heller i Sverige glömd. 

Par Bricoles första samlingslokal i Stockholm. Ett glatt slutet sällskap grundat 1799 med anor ifrån Carl Michael Bellman. Här hade Arén och Gummerus fritt tillträde.

Par Bricole, där han och Gummerus 1808 upptagits fick K.A.V. Strandberg hälsa honom i sin jubilardikt 1858 och grep då tillfället att av hjärtat hylla den 

" Som körde anno åtta kalmuckerne från Ålands jord" 

Inlägget författat av G. Boethius

Svenskt Biografiskt Lexikon

Nedan följer de utmärkelser Kronolänsman Eric Arén erhöll av Sveriges konung Gustav IV

Svärdsordens band 1808 med officiers kokard. 

Detta band utdelades ursprungligen som belöning åt svenska officerare för tapperhet i fält och till sjöss. Bandet skulle återbördas efter emottagarens död.

Infanterivärja

Officiers Portepé

En handrem tillhörande sabeln

I Ålands Landskapsarkiv fann jag i en dossier nedanstående kopia på det brev och den förklaring över händelserna som Eric Arén nedtecknat och som han kallat Relation. Ett brev som skrev med tydlig handstil men märkligt nog nedtecknades detta brev i en enda mening, utan punktering. Liknande brev har jag sett tidigare från just denna tid. Man kan notera att Arén stundtals omnämner Gummerus som "prästen". Anmärkningsvärt är också att han inte nämner om att han själv inte deltog i Kumlingeslaget utan skriver  "Vi"  för den händelsen. Arén var då på väg till Stockholm med de tillfångatagna ryska soldaterna. Även de tillfångatagna soldaternas antal är i överkant.

Väl framme i Stockholm författar Arén en berättelse över de händelser som han varit med om. Han kallar rapporten för Relation.

Den 6:te maj 1808 börjades vårt anfall, med Ryska fienteliga Trupperna, att försvara och tillfångataga, av ordsak, av Befälhavaren utgivna stränga ordres som våre omöjeliga fullfölja i anseende till fartygens utvärkning från hamnarna som Götheborgs Tidningen genom min berättelse den 12 :te May utvisar, sammanträdet av isvärkningen, manskapet, som å Bamböle vik, där utvärktär en galeas vid mit hem, de övriga av Socknen, var delade i andra hamnar med lika arbete, möjeligheten syntes för oss, Klockan 12 på dagen då Galeasin var i Lösa vattnet masten överbord dragen för att Tacklas, och Masten upresas, fick jag från andra nästgränsande Socknar i hemlighet bud, om samma omöjeliga arbete, och om jag tillika med mina Sockne boer ej Kunde träffa någon plan till avskuddande från denna Ohyggliga pärs som vara omöjelig verkställa, och icke dessmindre vårt vådeliga straff -  mitt yttrande gavs på det sätt, att i denna afton och ske skulle att afskudd oss denna fasansvärda omständighet, och mig till säkerhet Komer en man efter 2 från var socken som hos mig inställer sig

Sid 2

 då jag tillika med mina Grannar och öfriga manskappet som nu är samlade börjar vid Högqvarteret Strömsvik där major Neidhard med sine 13 Kossaker är inqvartterade, Och att ny i varje Socken börjar på samma tid, att alt där dij är inqvarterade Gripes, och där båtar finns förskaffar från stränderna så att alt vad Comunicatjon hindras, så att Ryssarne ej får samlas, Klockan 6 : eftermiddag kommer svar, en man från var Såcken och att dij iklät sig min plan, i tysthet sände bud til adjunetin Gumerus - han kom till mig, antog mit progeet, och klockan 9 om afton begaf vi oss till Högqvarter Strömsvik, då emot förmodan, var Majoren, Kossaker, jemte Kronofogden Taxell borta: derifrån sattes min Boror Malmber med 30 man til Emkarby gästgifvare gård för att gripa den där inqvarterad funnos och hvilka som utåt allmänna Landsvägen Komo presten, ( Gumerus) jag, och den del af Allmogen wil säga södra delen af Sockn, fattade beslut dels med häst mästa delen til fots, begaf oss til Färjesundet, dels för att dij Långväga af Socknen skulle få samla sig jemte öfriga Socknar, när vij kom til färjesundet, kom, då färjan lastade med Rysar,

Sid 3

första vij ? blandade dels soldater dels Kosaker, dem vij til fånga togå, sedan sköts med de få gewär wij qwar hade, jemte hurra rop Rysarna från Saltwiks sidan sköta mycket, men till all lycka att Saltviks sidan är myket högre så att deras skot gick alt öfwer, med Ryssarne ledsna wid vårt hurrande och skjutande hugger av färjelinan, för att hindra oss vår öfwerfart Rysarne begaf sig på flykten alt Österåt landet då alt var tyst, kom färjekarlen öfver med båten och tilkännagav Ryssarne flyt undan, jag fattade porto vid färjesundet med en del av manskapet och Gumerus med en del til Jomala tracten wid Jomala kyrka där Rysar fattat sig förswar blef otack, men måste gifva sig tilfånga, Gumerus med sina fångar, min bror Malmberg med sine sju Emby och enär han kom til Gölby Påstgård , kom en Ljuetenat Scröder jemte Soldater, blifwer warse att en Trupp Ryssar kommer utan gewär, omgifna af Bönder, sporrar så sin häst, och gav sig på flygten, men genom ett skot, af denne sockens Brofogde Eric Bergqvist träffade honom så, att kulan gick genom hattkulle, mitt öfwer horbandet, ej skadades men

Sid 4

 af konjuntjon föll af hästen, toges till fånga jemte medhafde Soldater fördes til Gödby där alla fångar förvararades, vid min Påse om natten fick man underrättelse att Kronofogden Taxell, var på Haraldsby gästgifwaregård, då bönderna tvang mig taga honom därifrån Öfverförde honom till Gödby, att hos Doctors wara med vackt förvarad, i anseende till inlupna berättelser, som skulle han haft brefwäxlat med Ryssarne, men ej hanteras annorlunda än en fri menniska det alt wad allmoge, var tilsagde ej illa hantera någon varken Ryss eller Swensk, men mot min vilja, måste jag gifva en min Cousin flere Rapp af en Rysk sabel och sedan i arest hos Rssarne, för dett han om natten gaf sig på flykten från färjesundet, ty wij hade den lag oss emellan att den som skulle Rygga sitt förbund, fick hålla till godo vad honom wederfaras borde.-Andradagen den 7 Maij sedan flere af Landets manskap handt samlas, begaf wij oss fter Ryssarnes undanflygt då wij kom til Casteholms bro, war den upskåtad, till någon del, säkert hopp ? hafva den framför oss sedan närma wij oss til Bommarsund då har dij taget en ned sjunkt ögstok som

Sid 5

träffades wid land, och fracktatt sig öfver om natten till präste, från präste till Töfte, har dij Rivit kull sjöbodar och practicerat sig öfwer, alt gaf mig oss efter, til, att dij På Töfte hant dem, ty dig war ej i stånd komma derifrån - anten dij eller wij fångna, när wij kommo till Töfte by, blef wij dem varse nära vid sjön, där våra skjärböndere låg med sine båtar dem, Rysarne ville begagna, för att komma till hufvudstyrkan, som var på Kumlinge, vid byn upstältes vår acxerade arme, likaså prest som länsman, fyra man i bredd, sedan formers i en Linje, till gevär, var måst så kallad påkar af barkade i öfra ändan, dett var om kring klockan 11 på dagen, bönderna war wäl litet twekfulla om utgång, men här var ej annan råd än Gumerus, och jag på var  sin flygel, nu ligger byn högt och nedanföre en åker och sedan ängen emellan åkern och sjön, vår marsee börjades med hurra rop, och storm, Ryssarne sköto salva på salva men oacktat ökade wij stormen och hurraropen utan afseende på deras skott, Ryssarne i förtwiflan kom oficerane med hattarne lägga ner gewär, och gaf sig tilfånga 

Sid 6

i ögonblicket taga gevären bort och patron köken af såldaterne så att wåra bönder var i full mondering med amunition och gevär i största hast, Ryssarne var 500 man gemene utom befäl, våra var ej mer än en 300 man sedan hade wij båtar föra att Transportera Ryssarne till Bommarsund, för att få dem på fasta lande, där var samlat en otalig skara med menniskor, dels för att komma oss til biträde dels qvinnor, och barn för att efterhöra utgången, men för, att öfwertyga den vår winst, hade wij Ryssarne att trumma spela och sjunga så at t wij kom med en stor jubelfäst i land, och till alt nöje var dett en så vacker dag som på året kunde begäras - Således hade vi på dygnet tagit alla Rysssar på fasta landet utom Majoren Neidhart som uppehöll sig jemte 9 Kosakker i 2 dygn på skogen emellan Grälsby och Finströms Prästgård, där han var nödsakad, för vår stränga postering gifva sig tilfånga, där han beklagade sig ej smakat mat på 2 dygn. 

Sedan alt detta va för sig gått, begaf wij oss till Kumlinge Socken, hwarefter inom 2 dygn togo där 1000 man gemene utom Befäl jemte Krigs Kassen som bestod af flere tusen Silfver Rubel. 

En tidningsnotis i tidningen Nya Dagligt Allehanda av den 30.4. 1860 hittar vi under rubriken Bondeståndet följande,

P.F. Mengel från Upsala uppläste en motion angående pension till belopp av 300 Rdl å allmänna indragningsstaten åt f.d. länsmannen  på Åland Eric Aréns efterlämnade änka Fredrika Sofia Arén född Lindström vilken motion till statskontoret remitterades.

Här kan vi se att även Aréns änka Fredrika Sofia skulle få en livstidspension.

---------------------------------------

Om Eric Aréns familj kan sägas att han var gift två gånger och hade två söner och en dotter.

Första frun och barnens mor var Kristina Sofia Holmberg och den andra Fredrika Sofia Lindström från Norrköping.

I Finströms församlings komunionbok som finns i Ålands Landskapsarkiv framgår att familjen Länsman Eric Arén åren 1804-1809, inte innehade någon egen gård i Bamböle, som det ibland framgår, utan familjen Arén fanns bland, Övriga inhyses och torparboställen. 

Barnens namn var Gabriel född 15.9 år 1803, Helena Sofia född 7.3. 1805 samt Carl Gustav född 12.7. år 1807

------------------------

På Åland skulle inte Aréns namn vara glömt. I tidningen Åland av den 1 juli år 1944 kan vi läsa följande notis,

Krönikespel om bonderesningen på Åland år 1808.

Om bonderesningen på Åland 1808 repeteras nu för fullt av en intresserad grupp Jomalabor och torde komma att uppföras söndagen den 9 juli å Berghyddan. Men man överväga en plan att uppföra spelet i Kumlinge där bondehären utkämpade en formlig strid med ryssen och vann sin stora seger. Av krönikespelet som bekant författats av magister M. Dreijer är det tre scener vilka nu spelas.

Artikeln följs upp den 15 juli där det framgår att krönikan även skulle uppföras i Kumlinge.

1. Den stora stämman i sockenstugan i Jomala den 16 mars år 1808.

2. Böndernas sammanträffande med Eric Arén i Västergårds i Bamböle den 6 maj.

3. En scen i en fiskarstuga nära Marskil i Kumlinge de 10 maj.

--------------------------

Inte heller i Sverige skulle Arén och Gummerus namn vara bortglömt.

I Stockholmstidningen av den 5.9. 1903 läser vi följande under rubriken, 

Vad fordom timat

och för den 7 maj år 1808. Denna dag halv tre eftermiddag ryckte 350 bönder anförda av prästen Gummerus Kumlinge på Åland och efter en och en halv timmes skarp fäktning hade Gummerus tagit 400 ryssar till fånga utom över och underbefäl, hvarvid fältkassan 4.500 rubel föll i hans händer. Redan den 19 maj belönades han som i Stockholm aflämnade fångarna med Kungliga Hofpredikants fullmakt och den gyllene tapperhetsmedaljen.

Länsman  Arén som uppgjort planen till folkresning och som medföljde till Stockholm fick jämte Gummerus samma medalj af konungens hand fäst på bröstet, och rätt att bära en gul Kokard på sin hatt. 

-----------------------------------

I mitt arbete med denna artikel har jag kommit fram till vissa slutsatser med så att säga facit på hand och en lång historisk belysning. Det är trots allt 213 år sedan detta inträffade.

Om vi tänker på det skimmer som råder över bondehären som med vässade störar slog den ryska björnen är det en sanning med modifikation. Den har sitt berättigande ifråga om de första dygnens händelser på fasta Åland. Där gjorde man en otrolig hjältebragd, man hade de facto som sagt vässade störar som sina vapen med undantag av några nickebössor. Med dessa slog man ju en stor beväpnad trupp på Töftö. Det sägs att den ryske befälhavaren stod med böjt huvud och mössan i hand då han gav order om kapitulation. 

De man besegrade på fasta Åland var ju mindre skaror. Men då man besegrade cirka 150 man på Töftö då beslagtog man ju alla deras gevär och hela deras ammunitionsförråd. Med detta på hand kunde man bistå den lilla svenska eskader som fanns runt Kumlinge. Detta anfall leddes ju som bekant av pastorsadjunkt Johan Gummerus och ingen ära skall tas ifrån honom. Det berättas att den ryske befälhavaren satt och dinerade med prosten Höckert då skarorna anföll. Han lär ha slitit fram den vita bordsduken och rusat ut med den och flaggat för kapitulation.

En annan reflektion jag gjort är att det som Arén och company gjorde på Åland var någonting oerhört om man geopolitiskt ser på situationen. Den ryska hären hade ju hur lätt som helst ockuperat hela fasta Finland och skickade ut den lilla skaran spejare om 700 man till Åland för att rekognosera. Man skickade så lite soldater för att inte kunde väl några fiskare utgöra någon fara där på öarna.

Historiska annaler ger ju till känna att Rysslands Tsar Alexander I ämnade sluka hela Sverige och hade hos sin högsta general hört sig för om denna möjlighet. Man hade utan motstånd ockuperat Gotland och blickade emot Stockholm. Det svenska hovet sadlar hästarna och gör upp planer för evakuering av konung Gustav IV. 

Då kommer plötsligt bud ifrån Åland att en bondehär har slagit ner det ryska anfallet på Ålandsöarna.

Detta måste ju ha varit en psykologisk vändpunkt i hela det svenska riket. Kanske detta var en vändpunkt, kontrapunkt och att vi därför har ett fritt Sverige i dag? 

Jag undrar inte alls på att Eric Arén och Johan Gummerus blev gyllene dekorerade och att Arén erhöll livstidspension. 

----------------------------------

Några funderingar

Då man tänker på den dagsaktuella säkerhetspolitiska situationen här på våra breddgrader undrar man om vi eventuellt är i samma läge man var för 213 år sedan. Åland och Gotland. Två munsbitar vår östra granne alltid har kastat sina blickar på. De ryska ledarna har ju alltid räddat sitt skinn genom att fabricera utländska hot då de inre hoten dykt upp.

Våra internationella garantier har ju aldrig gällt i krigstid. Det är ett vackert papper som ligger och skräpar i fredstid.

Artikeln kommer att uppdateras.

Sablat i Godby den 9 februari år 2021

Johan G. Granlund

En glimt av vardagslivet i Södra Finby under Bomarsundskriget sommaren 1854

 

Morel Fatio, illustration i augusti 1854 ifrån livet i det franska högkvarteret i Södra Finby.

Denna tavla har för mig blivit ett mysterium. Var finns den i dag?  Det är troligtvis den enda avbildning av livet i Finby sommaren 1854 under det så kallade Bomarsundskriget. 

Bilden ingick i Nya Åland ifrån den 5 februari år 1987 och aktualiserade en utställning över Bomarsundsbilder ifrån kriget sommaren 1854. Här fanns ett 50-tal grafiska blad. Mannen bakom utställningen var Ingvar Mattsson som redan 1972 börjat samla på grafiska blad med åländska motiv. Han fann att han skulle få ont om utrymme efter att gjort försök till inramning av alla sina tavlor så han beslöt att sälja dem. 

Nu blev VD för Ålands Byggcompany intresserad och köpte in hans samling. Och nu står efter utställningen alla tavlor i bolagets kontor.  Det är litografier av Dolby, Brierly, Browne, Cottin och Thos Packer. Hans favoriter var verk av Brierly. Mycket välgjorda arbeten säger Mattsson. Han berättar att verk av Morel Fatio är mycket svåra att komma över.

Då jag är uppväxt i byn Finby känner jag stor kärlek till denna by och känner till vartenda skrymsle där. Länge har jag funderat på denna bild, den har som ni ser funnits i min mapp, med hålstansar, för olika papper. Ibland har jag tagit fram den och fantiserat varifrån motivet är, vilken backe sitter killarna i framför sitt tält? 

För att få en litet klarare bild av tavlan försökte jag kontakta nuvarande ägarna, familjen Erik Sundblom. Då jag ringde dem var de på södernresa men jag fick fram så mycket att de hade deponerat tavlan i Ålandsbanken. Ring dem sade de på en knastrande telefonlinje.

Jag kontaktade Ålandsbankens konstansvarige Ulrika Lindström och bad henne kolla upp om de hade tavlan och hon lovade återkomma. Efter ett par veckor fick jag ett samtal med henne och hon förklarade att tavlan fanns inte där. 

Ja det var sorgligt, jag ville bara fotografera av underverket sade jag!

Vi ser här en fransk militärkarta över krigsområdet i augusti år 1854.

Kartans rubrik, Plan des environs de Bomarsund 

Gravé chez F. Delamare 

Högst upp i bild ser man det franska högkvarteret Quartier General. Här huserade överbefälhavaren d´Hilliers på gården Janses.

I mitten ser man en bäck Svartbäck kallad och på vardera sidan om den franska styrkor förlagda, alla i Södra Finby. I Norra Finby var inga styrkor förlagda, däremot emellan dem vid Kuggens, där låg den 3 :je linjebataljonen. 

Nedanom Svartbäck till vänster låg den 48:de linjebataljonen. Här fanns en liten vattensamling som i dag är utdikad. Lite längre upp i bild finner vi på vardera sidan om bäcken den 51:linjebataljonen och den finns även nedanom bäcken intill gården Kullans. Strax ovanom denna ligger den 2:a linjebataljonen. 

Till höger om Estviksvägen och intill postvägen invid en skogsö låg den 12:e linjebataljonen märkt Chasseur alltså Vincennes skarpskyttar. Åkern heter i dag Marn. 

Längst ned ser man Tuilerie, alltså platsen för det då existerande tegelbruket i Estvik.

Om detta tegelbruk finns annan artikel i denna blogg.

Invid ser man vägen ifrån Nabbudden, road for heavy guns, varifrån allt artilleri landsattes och utmärkt Débarcadere de LÁrtillerie.

Franska Vincennesjägare även kallade Chasseurs a´Ped. Dessa krigare var speciellt utbildade för attack i bergsterräng. Det är också de som är först vid stormningen av Brännklintstornet. Till skillnad ifrån övriga franska fotsoldater i röda byxor bar Vincennes jägarna blå byxor. 

Längre upp i bilden ovanom sjöarna ser man Camp des Anglais i nuvarande Persnäs intill gården Lagmans. Här förlades de engelska landstyrkorna ca 800 soldater och leddes av brigadgeneral Harry Jones. Invid detta högkvarter låg alldeles intill det stora sandtag som avbildas på denna bild. Text invid lägret, Suppers and Miners.

Franska speciellt utvalda landstigningstrupper som grävde upp sanden och fyllde skanskorgar. Dessa användes som skydd vid uppbyggnaden av kanonavskjutningsramperna. Två sådana anlades omedelbart några hundra meter söder om sandtaget.  En användes för 24 pundiga kanoner och den andra för mörsare.

Platsen för sandtaget. Grävområdet syns tydligt än i dag och granarna trivs.

Samma plats i dag, man kan skönja vallen till höger

 Då jag i fjol fick denna karta förstod jag omedelbart var konstnär Morel Fatio suttit och tecknat. Han satt nedanom Daniels gårdar i södra Finby och blickade upp emot högkvarteret vid Janses gård. Stuket stämmer exakt. Till vänster i fjärran ser man södra Finby gårdarnas hus, Göstas och Andersas med sina väderkvarnar.

Janses i Finby i dag. Gårdsbyggnaden ligger i dag högre upp ifrån vägen. Den gamla byggnaden där Hilliers huserade låg närmare vägen. 

I Bomarsund kommer inom en inte så avlägsen framtid uppföras ett Bomarsundscenter. Det är mycket angeläget att allt som finns om dessa händelser från sommaren 1854 uppvisas.

Var är tavlan?

I Godby den 6 februari år 2021

Johan G. Granlund

Sunds kyrkas kyrkobalk-bogårdsmur-ringmur

 

Sunds kyrkas ringmur, i dag närapå en halv kilometer lång.

I år 2020 års utgåva av Sanct Olof hade jag förmånen att få införa följande artikel som jag här för den som inte införskaffat boken ännu vill delge.

En dag för länge sedan stiger i land på någon av de åländska öarna en representant för den nya kristna tron. Det var någon som talade om Jesus Kristus "Vite Krist"

Om denne budbärare kom i enkla kläder eller om han kom med myndig stämma får vi aldrig veta.

Ett är i alla fall säkert, han kom i "Vite Krists" ärenden. Han predikade och han döpte. De nyvunna i sina nu påsatta vita kläder primsignades. Den nya trons stigar upptrampades och man vandrade vidare i helt nya banor. Man byggde sig ett tempel, ett kapell, för att förrätta sin gudstjänst. Var det i Lemböte, på Signilsskär, eller på Kökar det allra första kapellet byggdes? Fanns det små kapell invid farlederna som i dag är helt bortglömda? Med största sannolikhet någon av platserna invid den gamla segelleden mellan Scandinavien och Balticum. Kung Valdemars segelled. 

Helgedomarna som sedan kom att byggas på fasta Åland placerades invid de gamla begravningsplatserna för de dödas minne, de vi i dag benämner forngravfält. Då den nya tron lärde att vi en dag skall uppstå och träffas igen i himmelen brände man inte de döda och lade urnan med askan i gravhögar ovan jord, utan kroppen jordfästes och grävdes ned till ett visst djup för senare uppståndelse.

Den åländske historieprofessorn Mats Dreijer framlade i tiden teorin att innan de mäktiga stenkyrkorna byggdes på Åland, fanns på den platsen först en träkyrka. Rester av sådana finns visst i marken under kyrkors stensockel. Man har även funnit benrester från kristna gravar under dem.

Runt dessa kyrkor begravde man således sina döda och denna plats, kyrkogården, skulle inhägnas. Den skulle skyddas från tama och vilda djur. Några sådana skulle inte få finnas där för att gå och böka omkring. Ja den skulle även skyddas ifrån självspillningar och mördare. Självspillningarna fick bödeln och spömannen ta han om. Likens plats var ofta Röda Kon i Lumparn, Självspillningarnas kroppar fick bli örnmat eller varg och rävföda. 

För några år sedan började jag tänka på just detta med kyrkobalkar och bogårdsmurar. Vad menas med dem? Lite längre fram skall jag försöka klargöra detta. 

Jag hade hört att socknens bönder i äldre tid hade ansvar över denna inhägnad och att den var väl ansad och omskött. Var hade Norrgårds i Finby sin lott att sköta på Sunds kyrkogård? Jag försökte höra efter i kyrkans kansli om där fanns någon gammal förteckning men man kunde då inte ge ett klart svar. 

En vårkväll detta år gick jag igenom gamla Sanct Olof-böcker. Ja, för att söka efter något helt annat. Plötsligt föll mina ögon på en artikel av kyrkoherde Paul Pettersson i 1968 års utgåva. Där berättade han om en gammal kassa-och krönikebok som då fanns i Sund kyrkoarkiv. Det var en mycket gammal bok vid namn "Liber Templi Sundensis" från år 1651. 

Av denna framgår indelningen av socknens bönders skyldighet att ombesörja skötseln av "Kyrckiobalkarna" i Sunds församling. Wow, tänkte jag, det var ju det jag så länge sökt efter! Visserligen hade jag sett några rader ur den i boken Ålands kyrkor Sund och Vårdö, men inte då fattat större intresse för den. Jag kontaktade då församlingen och fick klarlagt att denna fina bok, numera fanns i Ålands Landskapsarkiv så jag styrde mina färder dit en dag i sköna maj. Ja, jag fick faktiskt speciallov att komma i Coronatider. 

Liber Templi Sundensis, tar oss med i Sunds församlings kyrkohistoria ända från 1636

Boken som förutom att vara kassabok kan även ses som en diger krönika och allmän information om Sunds församling, dess kyrka och prästgårdens olika hus. Den omfattar 264 foliosidor i halvfranskt skinnband. Av boken framgår att den inköptes den 17 juni år 1651 till "Kyrckian" för 4 daler och 16 öre.

Den kyrkoherde som först fick uppdraget var Martinus Clementis och han verkade i församlingen från 1651 till 1656. Han efterträddes av Bryniel Magni Kiellin fram till år 1675. Bryniel Kiellin efterträddes av Laurnetius Kiellin ( troligen den förres son) fram till år 1695. Den siste i raden av bokförare var Salomon Alanus, sedermera kyrkoherde i Jomala som titulerar sig "praepositus Alandiae" - prost av Åland.

Utifrån verifikat som sparats fanns underlag för kassabokföring bakåt i tiden från år 1640 ja faktiskt ända från 1636. Man skulle sedan mycket stilrent pränta uppgifter ända fram till år 1719.

Kyrkobalkarnas omvårdnad finns under två årtal, 1642 och 1679. Vi ser här 1642 års indelning. 

Där framkommer att huvudportens skötsel, den västra, handhades av Kastelholms slott och med det förstås samtidigt kungsgården. Den östra porten handhades av två gårdar ifrån Lövö i kapellförsamlingen Vårdö. Därefter börjar emot väster de olika byarnas ansvarsområden. Här ser man två kolumner, den ena byns mantal och den andra för antal famnar i kyrkobalken som skulle skötas. Hade byn 3 mantal ansvarade man för 3 famnar, (en famn var 1,78 meter). Den östra porten ombesörjdes märkligt nog av två gårdar från kapellförsamlingen Vårdö nämligen Lövö. I 1779 års bok framkommer det att den sköttes av två gårdar från Töftö. Portarna benämndes även i äldre tid för "stigluckor". Dessa var av olik slag men hade ofta en överbyggnad med varierande takkonstruktioner. 

Vad menas då med mantal? Ja, kort sagt var det en skatteenhet och förklarade gårdens bärkraft och avkastningförmåga. Utgångspunkten förr var att en gård om 1 mantal skulle kunna föda 1 familj. Som måttstock tog man inte gårdens storlek i första hand utan tog även i beaktande dess odlingsbarhet och avkastningsförmåga, om där fanns skog och fiskevatten. Innehade man en gård med bördig lermark eller bestod den av mo och sandjordar?

Detta var förhållandet under 1600-talet men denna regel ändrades undan för undan så att man längre fram i tiden började tala om 1/4- och 1/8-dels hemman. 

Den "transkriberade" renskrivna listan ifrån år 1642 över Sunds sockens byars ansvarsindelning.

"Ordning om Kyrckioobalckar i Sund, Anno 1642;24 Augusti Begynnandes wid Westra porten och sedan Nårr omkring, Uthi hwilken fömäldes huru mycket hwar Bonde håller Then Westra porten håller Slottet, Then Östra Porten hålla 2 mantal i Löfuetöö"

I äldre tider, från år 1804 infördes i Sverige en lag att kyrkogårdsmurar som hopfogats med murbruk borde skyddas med en träkonstruktion. Dessa konstruktioner fordrade kontinuerlig skötsel emedan vatten inte fick tränga in i muren och spränga sönder den vintertid. På Åland finns ingen kyrkogårdsmur i dag som har en ovanliggande träkonstruktion över stenmuren och efter kontakt med domkapitlet i Borgå har jag inte heller därifrån fått bekräftat om sådana finns på fastlandet. 

Runt vissa kyrkor fanns en "bogårdsmur" helt i trä och en sådan finns ännu i dag vid Lumparlands kyrka.

 Vad menas då med kyrkobalk?

Under tidig medeltid var kyrkobalken den lagtext som reglerade socknarnas skyldighet att bygga och underhålla kyrkan. Märkligt nog har man även med tiden börjat benämna kyrkans inhägnad för "kyrkobalk". 

För mig har det som sagt varit av intresse att utröna var min hemgård Norrgårds i Finby hade sin andel av skötseln. Enligt bomärkesforskaren Göran Dahl i Saltvik hade de olika gårdarna sina bomärken inhackade i muren och han har en gång lokaliserat några sådan i Sunds kyrkas ringmur. 

En del stenar har märken av borrhål

Med beaktande av var i muren Finby hade sin andel, det vill säga efter 59 famnar (105 meter) anade jag på ett ungefär byns ansvarsområden i den bortre änden av den dåtida muren, alltså ganska nära vattenposten invid källaren Detta innebar att eventuella bomärken för Finbys del är borta eftersom muren senare ombyggdes dvs. förflyttades längre emot öster och norr.

För mig har det också varit intressant att få en uppfattning om hur stora mängder stenar vi här har att göras med. Var togs dessa stenar och hur kunde detta gå till? Vad gäller antal kubik kan man något så när räkna ut mängden. Vid en inspektion av nuvarande mur, visade det sig att den är cirka 500 meter lång och dess bredd mellan 1,0 till 1,4 meter samt dess höjd varierande mellan 0,7 och 1,4 meter. Den mur som fanns vid dagbokens tillkomst var ju knappt hälften så lång som i dag. De stenar som finns i dagens kallmur är till största delen sedimentära stenar tagna ur de lösa ytskikt som finns i de åländska bergen. I mitten av muren finns de mindre stenarna och man kan på vissa ställen även se rester av den gamla murens stenar som har brukrester på sig.

Då jag en höst för några år sedan sökte lingon i norra Finbys skogar, norr om byn, fann jag en mängd märkliga stensamlingar på den sluttande bergskanten. Det var frågan om ett tjugotal på ett litet område norr om Krokhärvorna och Lortmyra äng. 

Mina tankar vandrade runt. Varför dessa uppallade stenblock? Dessa kan inte var så placerade av naturen. Där låg stenblock i varierande storlek, med tre eller flera stenar undertill, detta kan bara förklaras med att man avsiktligt anordnat detta. Tog man vara på dessa block under sommarhalvåret, stoppade upp dem med några småstenar, för att senare under vintern forsla bort dem med häst och släde? Hem till gårdens olika behov, diken, husgrunder och trappstenar och även för underhåll av kyrkoringmuren. Jag fann där ett tjugotal sådana stenplattor, stå väntande på att någon hämtar dem. Detta på ett litet område. Tankarna gick vidare. Stenar till kyrkan, till Kastelholms slott. Enorma mängder som allmogen släpade fram till de värdsliga och kyrkliga myndigheternas byggen. Tusentals ton stenar för murar under århundradenas gång. 

Hans Hanssons skattläggningskarta från år 1650. Runt kyrkan kan man se den gamla bogårdsmuren

och dess båda stigluckor dvs. ingångsportar.

Fotografi taget av Anselm Sjöblad före dess brand 1921.

På bilden kan man se den nuvarande muren emot norr för den utvidgade begravningsplatsen.

Stenar ligger löst på området inför murbygget.

Observera den bostadsbyggnad som fanns sammanbyggd med ladugården uppe vid landsvägen.

Grundplattan till denna finns kvar ännu i dag.

Sundskvinnor sittande på "kvinnosidan" 

Signats i Godby den 12 januari år 2021

Johan G. Granlund

När bonden Alexander Lindgren skulle skjuta Sunds kyrkoherde

 

Gary Cooper i rollen som Sheriffen

Det åländska samhället och närmare bestämt Sunds socken på Åland har aldrig varit och kommer troligtvis heller aldrig att komma närmare "Vilda västern" än i december 1907 och januari år 1908. 

I juletid, i december år 1907 slår två sundsbor i Sunds Andelshandel ihjäl ett ungt affärsbiträde, Victoria Gustafsson från Lumparland i ett misslyckat rån och i januari år 1908 tar bonden Alexander Lindgren  från Lappböle by i Sunds socken lagen i egna händer och är på vippen att skjuta Sunds församlings kyrkoherde Anders Oskar Elovainio i Kullabacken i Sunds socken.

Kyrkoherde Anders Oskar Elovainio

Fotografi erhållit av Kimmo Elovainio, ättling i rakt nedstigande led.

Ålands "sheriff" kronolänsman hovrättsauskultanten Axel Zacharias Planting hade bråda dagar.

Denna makabra händelse fick jag nys om via andra arbeten i forskningen om Sunds församlings kyrkoherdar. En tid i Sunds församlings historia där man i över 30 års tid kämpade i diverse stridigheter först med denne Elovainio senare med prosten Henriksson. Till den senare skall jag återkomma vid ett annat tillfälle.

Den 1 februari år 1908 finner man denna notis i tidningen Åland.

Revolverdåd å allmänna landsvägen i Sund.

Kyrkoherden A. O. Elovainio sårad.

I går vid 12-tiden på dagen inträffade åter en ohygglig tilldragelse i Sund där man ännu knappt hunnit lugna sig efter den uppskakande mordgärningen i Finby. 

Då kyrkoherde A.O. Elovainio på väg ifrån Mariehamn till Sunds prästgård hunnit ned från Kullabacken mötte han bonden Alexander Lindgren från Lappböle by, som kom åkande emot och genom att styra hästen i tvärs spärrade vägen för kyrkoherde Elovainio. I samma ögonblick och utan föregående ordväxling föll ett revolverskott. Kulan träffade Elovainios högra lårben. Hästen satte genast i sken medan attentatorn fortsätter sin färd mot Haraldsby. Kyrkoherde Elovainio som inte förlorade sansen, kastades ur släden samt begynte ropa på hjälp. Tillskyndade personer hjälpte honom upp medan andra lyckades hejda den skenande hästen. Åtföljd av en mansperson från Kastelholm vände kyrkoherden omedelbart om för att i Godby söka hjälp och läkarvård. Åsyna vittnen funnos inte tillhanda, men en mansperson har dock sett Lindgren spärra vägen och omedelbart därpå hört ett skott samt hört kyrkoherdens rop på hjälp.

Kullabacken i dag i Sund sedd ifrån Kila vägskäl.

Vid tiden för attentatet var vägen högre uppe i backen och krokigare i slänten.

Tidningsartikeln berättar vidare att; Ett par dagar före attentatet hotades Elovainio till livet såframt han inte ville frångå sitt beslut att skilja Lindgrens son Erik från skriftskolgången inkommande vinter. Kyrkoherde Elovainio var också beredd på att möta Lindgren på landsvägen från Mariehamn och sökt därför få någon mansperson att följa sig på vägen genom Sund. Av en eller annan orsak kom han dock att resa allena.

Bonden Lindgren som är i 50-60 årsåldern är en man med ett obändigt och våldsamt lynne samt ovanligt häftigt humör. Han fortsatte sin färd emot Haraldsby som om ingenting hänt och hade samtalat med ett flertal personer i byn samt därefter fortsatt emot Godby och Ämnäs. 

Emellertid hade kronolänsman Axel Plantin bosatt i Ämnäs by, omedelbart per telefon underrättats om revolverdådet och på väg från sitt hem till Godby dit han uppmanat kyrkoherden att omedelbart bege sig för erhållande av läkarhjälp mötte han ingen mindre än Lindgren själv som han redan på avstånd kände igen.

Utan vidare drog Plantin upp sin browning pistol, tog hästen i tyglarna och befallde 

" Upp med händerna"! 

Befallningen åtlyddes. Därefter uppmanades Lindgren att visa i vilken ficka revolvern fanns. Revolvern framdrogs och konstaterades därvid att tvenne kulor var avlossade.

Lindgren förpassades därefter till Kastelholms kronohäkte.

Vad gäller Elovainios skador skriver tidningen; Lyckligtvis hade inte kulan förmått intränga i köttet utan blott åstadkommit skrubbsår från vilket dock blod flutit ymnigt. Under sådant förhållande förefinnes naturligtvis icke nån fara för livet.

Då t.f. provinsialläkare dr. A Holmberg befann sig på sjukbesök i bygden tillkallades från Mariehamn dr. A. Gylling som konstaterade skottsåret som ofarligt. 

Kulan hittades sedan i Elovainios underkläder. Att kulan inte hade större verkan berodde därpå att den genomträngt slädfällen. 

Ett dåd som detta å allmänna landsvägen mitt på ljusa dagen vittnar om en sällsynt hög grad av råhet och förvillning.

Inför den kommande rättegången utför kronolänsman Axel Planting förhör med den misstänkte gärningsmannen Lindgren, med målsäganden kyrkoherde Elovainio samt ett tjugotal vittnen.

Det skall så bli rättegång i Sunds härad och den är bestämd att hållas de första dagarna i mars år 1908.

Häradsrättens tingssal, Granlunds i Finby

Nämndeman bl.a. Gustav Emanuel "Manne" Granlund

Värd för tingssalen

Sund och Vårdö socknars lagtima ting den 4 mars år 1908.

Efter de inledande gängse fraserna konstateras närvarande enligt upprop den tilltalade:'

Johan Alexander Lindgren samt målsäganden Anders Oskar Elovainio samt ett tjugotal vittnen.

Lindgren hade fängslig inför rätten ställts av Fångknekten vid Kastelholms häradsfängelse Gustaf Nummelin enligt förpassningssedel No:23. 

Kronolänsman Axel Planting förärades företräda målsäganden A.O. Elovainio.

Nu framlades polisförhöret som gjorts med Alexander Lindgren enligt följande:

Alexander Lindgren är född utom äktenskapet av Bondedottern Gustava Lindgren, innehavare av hälften av Lappböle skattehemman  och förvärvad arvsrätten av sin mor till sagda hemman. 

Vid åtta års ålder hade Lindgren besökt den i Godby varande elemäntärskolan samt lärt sig läsa och skriva. Efter sin moders död hade han äganderätten till Lappböle hemman i vilken han vistats sedan barn. Han förklarade att han aldrig använt starka drycker.

Välkommen till Lappböle

I förhöret berättar han att han ifrågavarande dag haft för avsikt att besöka en i Godby by boende skrädddare vars förnamn var Johan men vilkens efternamn han glömt, vilken haft under arbete en omgång kläder avsedda för Lindgrens son Mathias Erik, att av denne användas vid sin förmodade snara skriftskolgång, för att meddela skräddaren att de behövliga kläderna ännu inte behövdes då kyrkoherde Elovainio någon dag tidigare hade förklarat hans son icke vara mogen att gå till skrift, men att de skulle behövas lite senare. Samt han haft för avsikt att jämte Mathias Erik resa till Åbo stad för att hos landets ärkebiskop utverka sonens godkännande till skriftgång.

Han ämnade även den dagen besöka en person i Ämnäs by, vars sons namn han glömt, och där kräva betalning för en paltå.

Sagda dag hade Lindgren åkt hemifrån och nedanom i byn varande Kullabacken mött Elonvainios hund vilken skällande angripit Lindgrens häst på dess högra sida så att hästen därav tvingats vika till vänster. Lindgren hade då försökt "skjuta bort" hunden med sin pistol och just precis då hade kyrkoherden kommit åkande nedför backen. Nu hade hans släde vänt så kyrkoherden hotade köra över honom och kollidera med honom. Som orsak varför han bär revolver säger sig Lindgren vara att en månad tidigare har hänt ett förfärligt mord i Finby och man bör vara beväpnad. Därtill påstod han att kyrkoherden bär agg emot honom då han för två år sedan hade sålt en ko till kyrkoherden som hade börjat sina efter köpet så att då Lindgren hade lovat att den mjölkar 14 liter per dygn mjölkade den endast 7 liter. 

Sunds kyrka samt prästgård i början av 1900-talet

Han förnekade att han hotat skjuta Elovainio. Däremot berättade han att han vänligt sökt upp kyrkoherden i hans kansli och vänligen försökt få honom att återta den hotelse att vägra sonen Erik att "släppa fram" i årets skriftskola. Han hade dessutom hela tiden inte titulerat kyrkoherden med "du" utan med Kyrkoherden. Han förnekade även att han skulle sagt att han "skulle taga tjänsten" av kyrkoherden för dennes påstådda fel begånget i tjänsten samt att han skulle vara glad över att han fick bo i ett hus "som han ha byggt". Dessutom hade han nog påstått att sonen Erik genomgått både småbarns och äldre folkskolan  med berömliga betyg. Och vad det gällde de använda revolverkulorna hade dessa kulor avlossats den ena på hemgården och den andra en bit från hemmet i en backe.

Något skott hade han inte avlossat i Kullabacken.

Efter avslutad polisförhörsgenomgång bestred Planting å målsägande Elovainios vägnar det mesta som Lindgren framhållit samt förklarade att vittnenas utsago i allo överensstämde med målsägande Elovainios version av händelseförloppet.

Exempelvis Lindgrens förklaring över det vänliga av honom gjorda besöket i kansliet hade försiggått så att då kyrkoherden färdats förbi den åker där Lindgren arbetade en dag, hade Lindgren hoppat över gärdesgården och springande komma emot kyrkoherden och skrikit åt honom att han skulle

"laga sig hän härifrån" om inte skulle han få se på annat, det genom att peka på sitt huvud.

En omständighet som skulle få en mycket allvarlig betydelse längre fram i tiden till vilken denna blogg skall återkomma var att vid förhör med Lindgrens son Erik, sade sig denne inte hört att fadern skulle avlossat två skott nära hemmet utan han hört bara ett och det intill Sundby lanthandel.

Denna blogg kommer att återkomma till den händelse som utspelar sig sex år härefter då Lindgren hotar att skjuta sonen Erik. Troligtvis var detta av hat till sonen som han först försökte hjälpa och satte sig i knipa för och sedan fick sonens vittnesmål emot sig. Det är min teori. Vi återvänder till häradsrätten vid Granlunds i Finby och visar på dess utslag.

Utslag

Häradsrätten har tagit detta mål i övervägande och finner här belagt vara att svaranden Johan Alexander Lindgren under gårdagen i jämlikt paragraf 26 av detta protokoll blivit dämd för mordförsök att hållas fyra år i tukthus samt under paragraf 27 av protokollet dömd för misshandel till 50 mk böter och för resande av livsfarligt vapen mot annan och skjutande i närheten av boningshuset jämväl till 50 mk böter komma de utdömda straffen och det Lindgren i detta utslag dömda bötesstraffet sinsemellan sammanläggas varför Johan Alexander Lindgren dömes att för samtliga ovannämnda brott i ena bot hållas fyra år i tukthus samt 12 dagar och ett i tre år utanför detta vara förlustig medborgerligt förtroende. 

--------------------------------------------------

( under denna rättegång tas nämligen upp två andra händelser som Lindgren anklagats för, nämligen att han dragit en piga i håret flera meter samt hotat en dräng till livet med bössa och slagit honom med knuten näve)

( Lindgren skall år 1914 bara sex år efter denna händelse hota skjuta sin son Erik då denne som bodde i Skarpans skulle hämta sin sparkstötting ifrån Lappböle. Till detta skall denna blogg återkomma senare)

----------------------------------------------------

Vem var Alexander Elovainio?

Vi finner en dödsannons i tidningen Syd Österbottningen, där jag faktiskt glömt anteckna datum enligt följande;

Dödsfall

I tisdags förra veckan avled i Uurais i Östra Finland kyrkoherden därstädes A.O. Elovainio till följd av lunginflammation vilken han ådragits i samband med läsförhörsresor i församlingen.

Hans namn var ursprungligen Eskelin och föddes i Liljendal år 1865. Han blev år 1896 t.f. kyrkoherde i Sund på Åland och kort därpå ordinarie. Han låg största delen av den tid han innehade kyrkoherdeämbetssysslan i ständiga konflikter med församlingen. När han slutligen år 1906 på Snellmansdagen företagit sig att ändra sitt namn till Elovainio blev förhållandet mellan honom och församlingsborna spända bl.a. förövades emot honom ett attentat så att han nödgades söka sig bort. Han sökte så kyrkoherdetjänsten i Uurais vilken han även erhöll.

Annons i tidningen Åland

Mitt och min familjs tillnamn 

är härefter Elovainio

Sund d. 12 maj 1906

Oskar Eskelin

kyrkoherde

Finlands Allmänna Tidning 11.7.1908 Befattningar

Stiftsnyheter. Vid senaste söndag förrättadt kyrkoherdeval i Uurais församling erhöll kyrkoherden i Sund A.O.Elovainio det största antalet afgifna röster.

Hatisk insändare i tidningen Åland emot Elovainio

En annons i Åland har väckt mycken förtrytelse. Och ej att undra på. En av våra prästmän kastar nämligen av sig kaftanen och framträder inför allmänheten i all sin nakenhet. En kyrkoherde tillkännagiver att hans namn liksom och familjens hädanefter är Elovainio. Man vill gärna härav draga den slutsatsen, att hr. E. så föga hedrat sitt forna tillnamn, att han därför i glömskans intresse nödgas taga sig ett nytt. Denna gissning är dock måhända alltför vågad. Orsaken torde kanske hellre stå att söka i en vansinnig förfinskningsfeber. Att bland rent svensktalande av vilka man njuter sitt bröd, tillvägagå på liknande sätt är värdigt allena - en prästman. Jag har blott ett par frågor att tillägga: 

Här på jorden ändras ett släktnamn lätt på därom gjord anmälan. Men huru må det vara å en annan ort? Hr. E. lär och förkunnar själv, att våra namn finnas tecknade i en bok där uppe. Om nu hr. E:s icke blivit raderat och i ändrad form där infört hur går det då?

Avlossat i Godby den 12.12. 2020

Johan G. Granlund