Tegelbruken i Sund

Grunden till brännugnen för det nyupptäckta tegelbruket i Sund Estvik.
På toppen står bloggredaktören själv.
Fotograf Benny Andén.

Alltsedan barndomen har jag hört talas om att i Estvik fanns det förr ett tegelbruk. Av en tillfällighet kom jag att intressera mig för saken och intresset ökade då jag i en fransk militärkarta studerade  Bomarsundsområdet och fick se en anteckning på kartan "Tuileri", alltså tegelbruk på franska.
Inom parentes texten "Subsistances" alltså ungefär i min översättning -en fortsatt varande, pågående verksamhet.

Här ser vi den franska kartan med fransmännens landstigningsplats för det tunga artilleriet vid Estvik Nabbudden text, Débarcadiére de I ´Artillerie
Kartans markering för tegelbruket vållade mig först bekymmer. Jag såg tre stycken huskroppar väster om en väg. Detta ledde mig först in på fel spår, då jag fann en spisgrund på en platå längre västerut invid ett torp. Men denna plats var för långt ner i sydväst skulle det visa sig.

Jag tog då kontakt med Benny Andén, historiskt intresserad och en ivrig "kartläsare". Han ritade då fiffigt  upp linjerade linjer ifrån säkra punkter  i den franska kartan och  jämförde den med nuvarande karta, och kom då fram till exakt rätt ställe.

Lördagen den 6 april 2019 gjorde vi gemensamt en fältstudie på platsen och gick direkt till stället.
Vi sökte oss fram till platsen som borde vara rätt västerut ifrån den skogsö vi ser i bild på åkern.
Vi gick  längs åkerkanten väster om vägen och fann tre stycken husgrunder. Alldeles som framgår av den franska militärkartan.
Intill på åkerlindan fanns en gammal farbar väg och tegelbruksanläggningen var i backsluttningen väster om  berget.

Den stora djupa brännugnens grund och mycket fint bevarad.

Med ledning av kartan förstod vi att denna husgrund ca.10 meter lång varit torkrian. Denna hade i kartan en lite annorlunda teckning med sneda streck i grunden, troligtvis golvsparrar för luftintag.

Denna husgrund hade inom sig en spisgrund som kan varit bostad eller en annan brännugn.
Den veckolånga bränningen fordrade kontinuerlig övervakning med en person i närheten.
Strax invid finns "Annis stuga" som denna tid kunnat användas som bostad vid tegelbränningen.

Denna skogsväg som börjar strax invid det som är benämnt "Annis stugan". Skogsvägen är i användning ännu i denna dag. Vägen använde man sig av för transporter av lera sand och färskt vatten samt förstås de tegel som skulle levereras.

För tegelframställning fordrades även sand och det finns rikligt i området öster om berget.

Lergropar i Estvik.

Längre ned emot Estvik stranden framträder ett flertal lergropar varifrån man hämtat leran.
Invid finns även en välkänd vattenkälla som frambringar färskt vatten än i dag.

Vattenkällan i Estvik, dokumenterat i en uppsats av etnolog Conny Andersson.
Han benämner en annan numera uttorkad källa som "Tegelbrukskällan".


Vem kan det då vara som bedrivit detta tegelbruk?

För mig var det då att i första hand taga reda på vem som var innehavare till området denna tid.
I en gammal skattläggningskarta över Finby kunde jag utläsa de olika gårdarnas ägoförhållanden och ängar och hagar emot Estvik samt tillandningar. Ägorna var i bokstavsordning och jag fann att området ägdes av gården Trögers listad med stor bokstav L. Denna gård nummer 8 har upphört emedan den kom på obestånd i slutet av 1920-talet och det mesta övergick i gården Mattas. Området äges i dag av ättlingar till bonden Einar Sundman.

Hur går jag då vidare i forskningen? Jo till boken Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö. Där fann jag att på gården Trögers fans Henrik Johansson Fager i familj 476. Jag läser vidare om honom,
Johansson var född 1810 i Lempäälä socken i Tavstehus län och han dog 1854 i Finby. Han var titulerad sockensmed på gården Trögers no. 8. Vid sin vigsel år 1838 var han smedlärling och bosatt i Bomarsund. Inflyttade år 1842 med sin familj från Åbo till Toivo tegelbruk i Lumparland. År 1845 flyttade han till Sund där han var bosatt med familjen under Finby no 8 på gården Trögers. Han dog i den koleraepidemi som utbröt denna tid i området. Hans modersmål var finska enligt prästen.

I den fortsatta berättelsen om Henrik Johansson Fager omtalas huru han bedrev tegelbruksverksamhet på Toivo tegelbruk i Lumparland, att denna plats är okänd samt att den upphörde. Det hänvisas till en avhandling av David Papp om den åländska bondeseglationen. Och i den kan vi läsa följande:

Kring år 1835 anlades ett flertal tegelbruk på Åland, för att förse befästningsarbetena i Bomarsund med tegel. Sålunda rapporterades detta år en handlande Listvinnikoff från Helsingfors ha anlagt ett större tegelbruk i Lumparland. Dessutom omtalas ett par andra nygrundade tegelslagerier i häradet. Också i Lemland anlades ett tegelbruk. Rörelsen fick en kort livslängd, knappt halvdussin år, men bör ha gett ett antal av socknens skutor sysselsättning med tegeltransporter från Lemland till Bomarsunds fästning.

Det var då med största sannolikhet denne Henrik Johansson Fager som anlade tegelbruket i Estvik. En idealisk plats för detta. Nära till lera invid Estvik stranden, rikligt med vattenkällor samt sand i närheten. Närheten till det lukrativa Bomarsundsområdet.

Sunds kyrka på Åland
Här hvilar Henric Fager född i Finland 1810 död 1954

Henrik skulle dö i den koleraepidemi som utbröt men tegelbruket fortsatte me en annan "finnes" kunskaper. I familj no. familj 477. Där hittar vi Anders Johansson Suomalainen. Han var född år 1811 i Fredrikshamn och han dog år 1875 i Finby. Tegelslagare på gården no. 8 Trögers. Han flyttade år 1845 från Fredrikshamn till Toivo tegelbruk i Lumparland. i kyrkboken från Lumparland framgår att han "förestod bruket". År 1858 flyttade han till Sund och bodde som tegelslagare i Finby med sin familj på gården Trögers no. 8. Även hans modersmål var finska enligt prästen.

Denna gård under Trögers måste med största sannolikhet vara det som i dag kallas "Annis stuga" och torpet fungerade som vakmästarbostad för tegelbrännarna. Invid fanns troligtvis även smedjan.
Torpet ligger ca 100 meter ifrån tegelbruksgrunderna.

 En person som visste mycket om livet i Sund denna tid var guiden Holger Eklund i Persby. I Åländsk Odling av år 1991 berättar han om att i Sund fanns tegeltillverking vid Lagmans i norra Bomarsund, Estvik och Svensböle.

Efter att den Höge Kejsaren i Ryssland "hade i nåder" beslutat att en befästningsanläggning skulle byggas i nuvarande Bomarsund som i äldre tid hette Persnäs Gränden och senare blev Skarpans kom ganska snabbt upp behovet av tegelförbränningsanläggningar i området. Det beslöts då att etablera denna tillverkning i området Persnäs vid gårdarna Lagmans och Markusas.

Tegelbrännugnens grund I Persnäs Markusas.
Foto Benny Andén.

Här en tegelförbränningsugn i området där som Lagmans mangårdsbyggnad stod.
Där fanns två ugnar en andra aningen längre norrut.

Grunden är en exakt kopia av grunden i Estvik. Är uppbyggd av grundstenar till den år 1812 förflyttade gården Persnäs eller Markusas som den även kallades och på exakt samma plats. Vi ser den äggformade förbränningsgrunden.

Lergroparna i Persnäs cirka 80 meter nedanom tegelförbränningsugnen ligger ett flertal lergropar.
varifrån leran hämtades.

Intill ugnarna vid Lagmans fanns rikligt med sand och där skönjes ännu i dag ett flertal sandgropar från denna tid.

Svensböle gårds tegelförbränningsugn


På gården Svensböle fanns det som sagt en tegelförbränningsanläggning. Vid fältstudie tillsammans med Karl Anders Lindholm från Högbolstad fann vi denna tegelförbränningsugn i hägnaden några  hundratal meter ifrån Svensböle gamla gårds mangårdsbyggnadsgrund.
Ugnens takvalv var troligtvis uppmurat av tegel som höll för hög hetta. Dessa har senare tagits bort och använts till annat.

Ganska nära förbränningsugnen fann vi lergroparna varifrån Lindström hämtat lera för sin tegelförbränning.  Det fanns rikligt av dem.



Vi skall ta en titt i Svensböledagboken där  Svensbölebonden Johan Erik Lindström berättar följande om sin tegeltillverkning.

 Svensböledagboken.

Dagbok skriven av bonden, häradsdomaren, kyrkvärden och kommunalmannen
Johan Erik Lindström åren 1821-1846.

Vid en genomgång av dagbokens sidor år för år fann jag att Lindström ger noteringar om tegeltillverkning under hela 15 års tid. Det kunde ha skett under alla år men utan att han noterat detta. Att denna tillverkning först skedde i mindre skala men att den kraftigt utökades år 1828 då han skriver: Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad af E:C:Son, C:C och J.E. Lindström.

I slutet av april 2019 företogs en fältstudie tillsammans med Karl-Anders Lindholm för att söka efter den lerförbränningsugn som borde finnas på Svensböle gårds marker. Vi vandrade runt i området och fann så denna grund för tegelbränning. Den liknar till sin form och stil exakt på de övriga förbränningsgrunderna jag funnit. Denna grund var igensatt med massor av fyllning men dörröppninen synten klart.


Den 7 Junij Slo Wi tegell.

Vi ser här att tegelframställningen troligtvis var ett familjeföretag och initialerna E:C:Son står för fadern bonden, häradsdomaren och kyrkvärden Eric Carlsson död 1837 och farbrodern
Carl Carlsson.

Det är inte heller helt osannolikt att Johan Erik Lindström som kommunalman han var, redan tidigt insåg den stora potential det fanns i att mängder av tegel behövdes för det kommande fästningsbygget i Bomarsund som kallades "Ålands befästningsverk".

Lindströms tegeltillverkning började som sagt i mindre skala redan år 1822 då han skriver:
Den 30 Maij Slog wi Tegell
Den 19 Sept. börja wi bränna tegel
Den 25 Sept. Slutta wi
1824, Den 17 Juni Slog wi Tegell
1825, Den 15 Junij Slog wi Tegell
1826, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel
1828, Den 4 Juni wart Lerkranen Förfärdigad av E:C:Son, C:C:Son och J.E. Lindström

Åländsk lerkran, finns på Albin Siréns jordbruksmuseum i Ringsböle

    "    Den 7 Junij kjörde wi opp 22 Lass Ler
    "    Den 9 och 10 Junij Slo wi tegell.
1829, Den 25 och 26 Junij Slog wi Tegel, wi körde upp 8 Lass Sand och 25 Lass ler.
    "    Den 16 Oktober Tog wi up Tegelugnen och fick 1500 Tegel
1830, Den 16 och 17 Junij Slog wi Tegel, wi Kjörde up 10 Lass Sand och 26 Lass ler.
    "  , Den 30 Augusti körde wi i Tegelugnen och brände i 6 dagar.
    "    Den 23 September Sluta wi Tjör Tegel till Bomarsund 300 för 1,20 Rubel

Lergropar på Svensböle gårds marker i närheten av förbränningsugnen.

1831  Den 9 Juni Slog wi Tegel
    "    Den 13 oktober Tjörde wi Tegelugnen
1832  Den 12 Maij Tjörde wi upp Tegel ifrån Bomarsund till Prästö
    "    Den 7 och 8 junij Slog wi Tegel
    "    Den 20 November Tjöde wi tegelugnen
1834  Den 29 April den 1, 2 och 3 Maij Tjörde wi Tegel till Bomarsund åt Löhman 2000 a´30 Rubel  för 1000
    "    Den 12 Junij blev Eric Ericsson i Laby död som malde ihjäl sig vid Lerkranen. ( Här ser vi att
denna versamhet kunde vara farlig, emedan lerkranen drevs runt med häst eller oxvandring)
    "    Den 20 och 21 Junij Slog wi Tegel 6 lass Sand och 22 Lass Ler
1835  Den 18 Junij Slog wi tegel, wi körde upp 23 Lass kranat som räckte lagom till
1836  Den 10 och 11 Junij Slog wi Tegel Södergårds i Domarböle slog tillsammans med oss.
Wi körde upp 30 Lass Ler och 7 Lass Sand.
( Här ser vi att han ändrat i receptet, tidigare var förhållandet mellan sand och lera ca. tredjedelen sand men nu är det fjärdedelen).
1842  Den 17 och 18 Junij Slog wi tegel, vi körde upp 8 lass Sand samt 28 lass Ler Björkqist,              Norrgårds moster och Anna Lisa i Domarböle samt Rydberg i Tranvik var och och slog med.
( Här ser vi att denna verksamhet tydligen fordrade många händer emedan arbetet till stor del
var ett handarbete)
1844  Den 13 November börja wi bränna Tegel och sluta den 20 de.
1845    Den 9 och 10 tjörde jag 800 Tegel tilll Finnby ström åt C.G. Carlsson i Grundsunda för
Rubel för 100.
( Finby ström var sedan gammalt en landningsplats och finns omtalad redan i Hausens bok
Kastelholm och dess borgherrar).
(Det kan noteras att Lindström även var skutskeppare som innehavare av en jakt, detta
framkommer i då min farfarsfarfar Johan Granlund på Granlunds i Finby, köpte en jakt av J.E.           Lindström i Svensböle).

Bomarsunds huvudfästning nästan klar. Vid stranden ser vi tegel upplagda och på vattnet skutor som lägger till och via provisoriska landgångar kärrade man tegel upp mot fästningen.

Kungörelse i Finlands Allmänna Tidning No: 153 år 1839

Den eller de som innevarande år 1839 önskar lefverera på sätt de tvänne sistlidne år skett, till Bomarsunds strand på Åland, 1 million eller mindre partier, såsom: 100, 75, 50 20, 10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén sedan Ålands Lager-Comandos quitence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med Krono upplastning, kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjelfve eller genom befullmäktigat ombud vid ankomsten dagligen ifrån kl 7 till 12 på f.m. göra anmälan i denna Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens mottagning.
Teglen bör vara av trenne sorter, nämligen: rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verscchock långa 3 d:o breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10 och 8/10:dels tum höga, 5 och 4/10:dels tum breda jemte 2 och 7/10 dels tum höga, half jernbrända kunna vara något mindrre och blektbrända litet större, samt sålunda: att af hela beloppet 4/16 half jernbrända 5/16 delar blektbrända och 7 1/6 delar rödbrända, eller också mera röd än blekt eller half jernbrända. För övrigt böra desamme vara välbrända av god massa och är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Ja så lyder den i slutet på kungörelsen för mig helt obegripliga entrepenadannonsen.
Nog var Lindström klok nog att förstå detta som kommunalman han var.

Samma tid finner vi i en annan entrepenadannons av Ålands Byggnads-Comité.

Antalet af de till desse arbeten erforderiga materialier:
1. In-och utvändigt rent inreda kaponieren samt fylla hvalfven i andra våningen af,
2. Inrätta till kyrka trenne kasematter i kaponieren med öfrige dertill hörande arbeten.
3. Uppföra fyra väggar med portar vi Officers-byggnaderna och
4. Inrätta inom och utom Ålands försvars-casern trenne brunnar med skjul för att förse zonen med sött vatten.

Tegel av trenne sorter:
Till I. 149.600 st,  till II 98,350 st, till III 26.080 st, till IV 6,120 st.
Kubik saschen Tegel - halfvor, Kalk, ren murare-sand och grusaktig sand.



Av nedanstående notiser i tidningen Åland ser vi att nya entreprenörer i tegelförbränningsbranschen dyker upp på arenan ca 70 år senare i Estvik. Förhållandena därstädes var synnerligen goda. Närhet till fin lera, sand och källflöden.
Nedannämnda personer är troligen ifrån gården Andersas i Finby. Där var namnen Johan Lindholm vanliga. Forskningen fortsätter i den saken.

Vid vår fältstudiedag lördagen den 6 april kunde vi se att husgrunder för sådan framställning tydligt var markerade i terrängen invid berget emot Estvik. Där fanns även en torrlagd källa som finns omtalad i Conny Anderssons uppsats om vattenkällor på Åland.

Tidningen Åland år 1899

Tidningen Åland den 14.1 1899

Enligt vad ryktet förmäler skola bonden Johan Lindholm och sjömannen E. Johansson från Finby hava för avsikt att i början av instundande sommar uppföra ett tidsenligt tegelbruk i det s.k. Estvik.
Tvänne jordarealer för tagande av sand och lera ha redan inköpts. Antagligen kommer bruket att drifvas med ånga. Vi önskar dessa företagsamma män lycka till.

Vid vår fältstudie lördagen den 8 april år 2019 kunde Benny Andén och jag konstatera att det finns även grunder till tegelbränneri alldeles intill de stora lergroparna i Estvik. Dessa grunder härrär med största sannolikhet till det här ovan nämnda företagets verksamhet.

Lerkran i arbete med hästvandring.
Bild ifrån artikel om Närpes bygdehistoria, bakom i bild en torkria.
Paradoxalt nog är även denna tillverkning i en by som heter Finby.
På nätet kan man för övrigt få en god inblick i huru tegeltillverkningen gick till. Man hämtade upp leran och ur den avskiljdes växtdelar och stenar varefter man blandade massan med sand i rätt proportion medelst lerkran. Mindre bruk gjorde detta för hand. Därefter "slogs" den och sattes i färdiga formar beroende på hur stora teglen skulle vara. Detta arbete gjorde på försommaren före midsommar.

Därefter sattes teglen att torka i speciellt byggda rior. Dessa skulle vara försedda med stora portöppningar så att lufttillströmningen var optimal och på en höjd emot söder.

Teglen fick så torka i rian över hela sommaren och i oktober satte man in dem i ugnen för bränning.
Medeltemperaturen i ugnen var ca. 1000 grader. I en ugn vi ser ovan kunde man lätt bränna 2000 tegel och bränningstiden varade i 6 dagar.
Brännugnen är äggformad för maximalt jämn förbränning. Den funna grunden i Estvik påminner väl om ovanstående brännugn.


Bränt i Godby den 7 april år 2019

Johan G. Granlund

Fransmännens sandtag i norra Bomarsund, sommaren 1854

Franska soldater gör skanskorgar och fyller dem med sand för det franska batteriet nordväst om Brännklint.
Färglitografi av Edwin T. Dolby i Sketches in the Baltic 1854.
Ålandsbankens samlingar.
Bilden ingår även i boken Bomarsund av författarna J. Örjans, H. Skogsjö och G. Robins

Ja så lyder undertexten till denna vackra färglitografi och varenda ord är sant och riktigt.
Men var är platsen? Detta har jag länge funderat över och tror mig nu ha hittat denna.
Man ser här hur en soldat öser över sand i en skanskorg. Det fick mig att tänka på att sandtaget måste vara i närheten av Brännklintstornet.

I en engelsk militärkarta över anfallet emot Brännklint och Notvikstornen ser vi sandtaget inringat samt texten
Sand Pit, alltså sandtag samt Track of sandbags och till höger på berget English Battery och nedan Road for heavy guns-väg för tunga vapen.

Här ser vi utdrag ur samma karta och lite till vänster om sandtaget finns platsen för den gamla bondgården Lagmans som inkorporerades till fästningsområdet. Gårdsfolket fick ny gård och mark i Saltvik Haga. Lagmans gårdsgrunder finns ännu kvar i mitten av bilden.
Till vänster om denna ser vi delar av det engelska huvudlägret och i text för det stora huset:
English Camp, sedan ovanför denna Royal Marines och Sappers at Miners.

Här ser vi vy av samma område, bild tagen ifrån backen intill Bomarsunds gårds sidan då man gått igenom skogen ett par hundra meter emot Pärsnäs nuvarande norra Bomarsund. Sandtaget aningen till höger i bild.

Här låg det engelska militärlägret. Lagmans gårdsgrunder aningen till höger.

Samma plats i dag som den vackra färglitografin, området är ca 30 meter i diameter och som en gryta.
Man ser ett öppet fält, skog och berg i bakgrunden alldeles som i litografin. Platsen är ännu i dag full av tätvuxen granskog som delvis vält i stormen Alfridas framfart.

Tydliga spår i sandbanken varifrån man grävt upp sandblandad mo, kanske uppemot 5000 säckar.
De franska engineringsstyrkorna hade med sig 95000 tomsäckar framgår det i general Niels rapport Sieges of Bomarsund som först utkom på franska men översattes till engelska.
Dessutom förfogade man över 2000 handverktyg som skyfflar och olika slag av arbetsmaterial.

Strax intill sandtaget ligger denna nybyggda väg upp emot Brännklintsområdet. Vi kan se hur lätt grävmaskinen fått tag i sand för vägbygget. Förr var denna väg betydligt slingrigare.

Batteri no:1, uppbyggt för anfall emot Brännklintstornet, från den 8 augusti år 1854 för general Adolphe Niels engineringstrupper.
Litografi av Morel Fatio och ingår i Ålandsbankens samlingar.

Bilden ingår även i boken Bomarsund och undertexten lyder där:
Den 13 augusti inledde det franska batteriet bombardemanget av Brännklintstornet. De lätta fältkanonerna på hjul i mitten av bilden kunde inte nämnvärt skada muren på 850 meters avstånd. Till vänster synes en belägringskanon-en mörsare- som med bågskott och granater förorsakade stora skador inne i tornet. De franska jägarna som synes till  höger i bild kunde under dagens lopp avancera nästan ända fram till tornet.

Denna tavla fann min medarbetare i forskningen om Bomarsundiania i Frankrike. Tavlan är målad av
Jean Louis Charpentier och föreställer det franska batteriet no: 2 för beskjutning av Brännklintstornet.
Platsen är i dalen intill no. 1 och visar de franska mörsarnas placering lite längre norrut i dalen. Vi ser här de kraftiga Suppers at Miners soldaterna skyffla sand. Strax intill ser vi en hästvagn fullastad med sandsäckar.
Tavlan finns troligtvis i endast 1 exemplar. Konstnären finns inte på Wikipedia och var troligen en besökare som kunde avbilda händelser. Efterforskningar fortsätter i ärendet.

Sandsäckarna användes för bl.a. dessa kanonbatterier. Denna föreställer general Harry Jones batteripunkt för beskjutning emot Notvikstornet.

Brigadgeneral Harry J. Jones, befälhavare över de engelska engineringsstyrkorna som besköt
Notviksbasen.
Fotograf Roger Fenton


Sandat i Godby den 1 april år 2019


Johan G. Granlund

Fångarna på fortet - ön ile-d´Aix i Atlanten utanför Frankrikes kust

Atlantön ile-d´Aix

En bit utanför Frankrikes kust ligger ett par öar Fort Boyard, känd ifrån såpan "Fångarna på fortet" och ön Aix eller på franska skriven ile-d´Aix. Till denna ö fördes nästan 1000 ryska och finländska krigsfångar efter Bomarsunds fall, ja i skaran fanns även ålänningar. Många av fångarna hade sina hustrur med sig.

Det allmänna omdömet över behandlingen av dessa fångar har varit nedslående, det sades att man behandlades sämre än djuren och att man de första nätterna lämnades utan mat och dryck och utan tak över huvudet i fyra dygn.

Låt oss ta en titt på ön, dess historia och befolkning.

Sådan är ön sedd från luften, en spermieformad grönskande ö med militära fort och civila byggnader.
Under hela 1900-talet bodde här årligen endast cirka 200 människor. Till ön kommer man med färja ifrån franska fastlandet.

Ön är i dag en populär turistort och hit anordnas gruppresor för rundturer året om men mestadels under sommarhalvåret.

Ön kantas av sandstränder och är ett eldorado för cyklister.
Vy ifrån stranden emot väster och vi ser Fort Boyard, där serien "Fångarna på fortet" inspelas.
Till ön får ej bilar medtagas och här finns endast plats för servicefordon. Cykeln är det allmänna fortskaffningsmedlet och man kan även se hästfordon på ön.

Runt ön löper den 7 kilometer långa gång och cykelbanan Donamiers.

Ön Aix ligger ute i Atlanten en bit utanför Frankrikes kust och vid mynningen av Charentefloden.
Under den romerska perioden sägs det att ön hade landkänning med fastlandet men tack vare naturfenomenet landsänkning i dessa områden är det nu en ö alltsedan 1500-talet.
På öns östra sida finns de långa buktande sandstränderna medan den västra sidan uppvisar mera höglänt terräng med stupande berg emot Atlanten.

Äldre karta över ön Aix

År 1067 byggdes här ett kloster.
På 1200-talet fick högre makter ögonen på ön och den låg i många hundra år under engelsk överhöghet.
Redan ifrån 1500-talet samsas här både romerska och protestantiska kyrkan om själarna.
I medlet av 1600-talet påbörjades hamnbyggnationer här och då började man även anlägga befästningar på ön. Fram till 1765 hade engelsmännen herraväldet men detta övertogs sedan av fransmännen.
Under den franska revolutionen fungerade öns befästningar som fängelse för religiösa oliktänkare.

År 1809 besökte kejsar Napoleon ön och gav då order om utökade befästningsbyggen.
Men han skulle återkomma. Den 12-15 juli år 1815 vistades han här efter slaget vid Waterloo. Han försökte då fly till Amerika men hanns upp av den engelska flottan och gav sig. Han fördes sedermera till Saint Helena som bekant där han avled.
På ön finns fortet Lié. Det fungerade som militärfängelse från början av 1800-talet fram till 1960-talet
Här satt rebellen Ben Bella fängslad från 1956-1962 tillsammans med andra FNL militanta.

I åländsk historiebeskrivning omtalas mest berättelser rörande de fängslade familjer som ankom till England och Leeds. Jag vill här berätta om det stora antal som fördes till ön Aix på Frankrikes västkust ett stycke ifrån kusten. I Borgåbladet av den 14 oktober 1854 saxar vi följande berättelse:

I franska tidningar får man läsa utförliga skildringar av de på ön Aix i Frankrike förvarade krigsfångarne. Utom vidpass 1000 soldater finnas der Öfverste Furuhjelm, Öfverste löjtnant Tamelander, tre andra stabsoffcerare, Grahn, Klingstedt och Granberg samt 18 subaltern-officerare. Officerarne berömmas mycket, flere av dem sägas tala en god franska, och fångarne synas i allmänhet befinna sig ganska väl. Soldaterne hade ännu ej blifvit använde till arbete, men skulle komma att sysselsättas med fortifikationsarbeten. Deras artighet och lärgirighet omtalas, och likaså deras lystnad efter bränvin. Om fruntimren göres de smickrande anmärkning, att de ådagalägga alls ingen brist uppå koketteri, och att de i detta afseende på intet vis eftergifva landets egna döttrar. Deras klädnadssätt beskrifves noggrannt, och synes ingalunda ha tyckte af någon fångkostymerg. Mycket folk strömmar till Aix för att betrakta de nordiska kuriositeterna. 

I publikationen Finsk militär tidskrift fann jag följande artikel om fångarna ifrån Bomarsunds fästning.
Artikeln är skriven av en okänd författare och har rubriken:
Några anteckningar från Bomarsunds belägring 1854.

Som kändt affördes en del af Åländska fästenas garnisoner i fångenskap till Frankrike, medan de öfriga sändes till England. De finska officerare och tjänstemän som utstodo sin fångenskap i Frankrike voro följande: Öfverste Furuhielm, kaptenerne Klingstedt och v. Knorring, stabskapten Granberg, löjtnanterne Brofelt och Sahlberg, ingeniörkapten Tesche samt ingeniörlöjtnant Aqvilander. De öfriga fördes till England, näml. major Grahn, kaptenerne v. Essen, Snellman och Melart, lötnnanterne Höök och Dalin, underlöjtnanterne Grotenfelt, Bollfras och Blom, apotekar Åkerman, länsman Öhrbom, underfänrikarne Dalin och Grotenfelt samt frivilliga underofficerarne Jernström och Ålderman. De två sistnämnda rymde från England och lyckades slutligen efter många äfventyr komma till Finland. Af alla dessa torde endast E Melart och O. Grotenfelt finnas i lif, alla öfriga hafva skattat åt förgängelsen. 

De fångna fingo i Frankrike utstå svåra vedermödor men behandlades däremot väl af engelsmännen, såsom äfven framgår af några anteckningar gjorda af en fången finne i Frankrike samt af de "Åländska minnen" hvilka en ännu lefvande veteran från Bomarsund benäget för oss skildrat och hvilka vi nu gå att delgifva våra läsare.

Fångarna anländer till ön Aix på franska kölar med fransk flagg i aktern på de bogserade pråmarna och roddbarkassen till höger. I fjärran ser man det karaktäristiska fyrtornet på ön.

Några anteckningar gjorda under fångenskapen i Frankrike 1854 - 55.

Då vi den 15 och 16 september 1854 från ångfartyget Recherche debarquerade till ile-d´Aix var det e.m. Maten för matroserna var redan färdig. Då Capten Rosier dagen förut varit i land, hade han bort känna, att därstädes intet var förberedt för vårt mottagande. Emellertid embarquerade vi i båtar och landsattes utan att den dagen på fartyget hafva erhållit en enda bit mat och utan att på Aix erhålla sådant. Officerarne undergingo samma öde och ingen möjlighet fanns för dem att ens på Aix skaffa sig en munsbit, manskapet var 4 dagar utan mat.

Artikelförfattaren redogör sedan för huru fångarna fick även välja andra orter i Frankrike. Därför finner man i olika artiklar berättelser från flera olika orter förutom Paris. Här nämns orter som :
Becanson, Metz, Angers, Strassburg och Rochefort.

Fångarna har landstigit på ön Aix, här finns ryssar, finländare och ålänningar. Här skall finnas en åländsk kvinna,  Matilda ifrån Nybonds i Tranvik och hennes man magasinföreståndare i Bomarsund, Gregori Ivanoff. De hade fått lämna sin nioårige son Julius hos morbrodern Georg Rosenberg på gården Rosenberg i norra Sund.
Han skulle sedermera växa upp och bli en av Finlands stora industrimän. Om honom finns en artikel i denna blogg. Han tog namnet Johnson efter sin far Ivanoff emedan detta namn på ryska åsyftar det svenska John.
Se flik Julius Johnsson - fastighetsmogul, kommerseråd, sågbaron

Litografi, kvinnor hörande till de fångna soldaterna på färd till ön Aix i Frankrike
Den fantasifyllde bloggläsaren kan tro att någon av damerna är vår vän Julius Johnsons mor Matilda ifrån Sund som följde sin make Gregori Ivanoff i fransk fångenskap.

I en tidningsartikel i Folkets Röst av den 16.9 berättas följande:
Om soldathustruna:
Ett dussin soldathustrur "nätt klädda med brokiga dukar" om huvudet hade under resan gjort tjänst som tvätterskor.

Att de fångna som sändes till Frankrike togs illa omhand omvittnas i många olika sammanhang.
I en artikel i Veckobladet av den 19.8. 1914 läser vi:

För de fångar åter, som fördes till Frankrike gestaltade sig livet i fångenskapen som en plåga. De som fördes till England hade det ganska gott. På ön Aix nära Normandies kust i Atlantiska havet voro såväl frihet som föda ej tillfredsställande för de fångna som behandlades som illgärningsmän än som hederliga fiender å tappra män. För att lindra eländet skickade Nikolaj till fångarna att delas per man 1000 pund = 25 tusen mark vilken hjälp var välkommet i främmande land.

I den finländska och åländska pressen framskymtar i slutet av 1800-talet och in på det följande seklet ofta dödsannonser över avlidna veteraner ifrån kriget i Bomarsund.
I tidningen Åland av den 5.9 1905 läser vi:
Krigsfången Kaarlo Kustaaa Spjut. avliden Bomarsundsveteran. Fördes som krigsfånge till Toulon i 2 års fångenskap.

I Åland av den 22.4. 1896.
Stabskapten C. Olsoni från Åbo avliden. Hade under sin militära bana deltagit i Orientaliska kriget och tillfångatogs av fransmännen varefter han som fånge fördes till Frankrike och frigavs vid fredsslutet.


Men det finns också andra berättelser som påpekar motsatsen. Vi skall i Åbo Tidningar av den 8.12. 1854 läsa följande under rubriken "Fångna finnar i Frankrike".

Då man härintills icke erhållit några tillförlitliga uppgifter om de fångna landsmännens öde vilka affördes till Frankrike begagna vi tillfället att göra våra läsare uppmärksammade på och göra följande utdrag ur ett brev daterat Ile d´Aix vid franska kusten den 3 oktober 1854.

En halvtimme efter Bomarsunds besättande av fienden fördes hela garnisonen i slupar, barkasser och mindre ångfartyg till den utanför liggande fransk-engelska flottan. Några av de våra transporterades till franska skeppen Reine Hortense, L Inflexible, St. Louis och Darienne samt fördes följande morgon den 17 augusti till Ledsund där en del av eskadern låg för ankar. Här flyttades flera av oss till Cleopatra varfrån vi ytterligare efter 3 dagars sejour överfördes till engelska linjeskeppet Royal William. Överallt på den engelska och franska skeppen möttes vi av vänlighet. Med Royal William vars officerare var verkliga gentlemen. gjorde jag resan till England där vi efter 1 dygns uppehålla flyttades till ångfregatten Dauntless, som förde oss över till Brest i Frankrike. Här överfördes jag till franska ångkorvetten Le Gassendis vars chef Willemain även var en utmärkt hygglig man och blev transporterad till den Oceaniska luften. Här finns mycket vin och jag har dessa dagar övervarit vinskörden. Här finns rikligt med äppel, päron, fikon, valnötter, druvor, ostron m.m. Allt finns här i överflöd. Vi badar dagligen i Oceanen. Dessa dagar har vi av krigsministern fått tillåtelse att lämna Aix och kommer troligen i nästa vecka att alla, med undantag av Von Knorring och Wörtengren som kvarstanna här, att överföras till grannstaden La Rochelle och efter mottagandet av våra pass åtskiljas och avresa till olika delar av Frankrike.

Jag vill här passa på och göra en rättelse till boken Bomarsund, författare Örjans, Skogsjö, Robins.

På sidan 87 finns här ett fel. Den svartvita litografin föreställer inte avfärd ifrån Bomarsund utan är framkomsten till ön Aix i Atlanten utanför Frankrikes kust. Vi ser franska flaggor i aktern.
I boken står följande: Efter kapitulationen togs soldaterna som försvarat Bomarsund som fångar och fördes till England och Frankrike. Här ser vi hur de den 16 augusti lastas ombord på pråmar (ovan) som sedan bogserades ut till krigsfartygen ute på Lumparn (till vänster).

Jag påtalade detta fel i ett mail till Graham Robins, intendent på Ålands kulturhistoriska museum som då vid bokens tryck var platschef för Bomarsundsområdet. Han svarade mig att det är avfärd ifrån Bomarsund och att konstnären har fantiserat ut omgivningen emedan han satt i hemlandet och tecknade.
Jag gillade inte svaret!

Bildarkivets text angående bilden.
Ryska fångar från Bomarsunds-garnison transporteras till Aix - ön i Frankrike.
Illustration fån L Illustration, Journal Universale No:605 XXIV 30 september 1854

Lägg märke till det karaktäristiska fyrtornet med hatten i bilden till höger.
Landsättning ifrån väster emedan den östra sidan är för grund.

Samma vy över ön Aix sedd från väster.

Samma hatt på fyrtornet som den i illustrationen. Har senare fått en syskonfyr, den invid.

Nedan några böcker i ämnet Bomarsund som kan lånas ifrån Mariehamns Stadsbibliotek eller fjärrlånas.

Från Bomarsund till Sveaborg och kronstadt av Magnus Ullman

Kriget vid Finlands kuster 1854-1855, av Michael Borodkin. Finns att låna på biblioteket, samt till salu eller läsning på nätet.

Det förskräckliga åländska kriget, Raoul Johnson och Ilkka Malmberg

Oolannin sota, av Oiva Turpeinen, från år 2005.
Fanns ej tidigare på Mariehamns Stadsbibliotek men jag tipsade dem om boken och nu finns den där.
Finns endast på finska men rikt illustrerad med klatschiga bilder.

Siege Of Bomarsund 1854, Adolphe Niel
Finns inte att låna, däremot till salu på nätet

The Cree Journals,
Skeppsläkare William Crees dagbok, från HMS Odin.
Finns inte på bibliotek men kan fjärrlånas eller köpas på nätet, och den fiffige kan kanske hitta den för läsning på nätet.

Kuoppalan Patruuna, Kuoppalapatronen, av Jorma Tuomi-Nikula. Berättar om Julius Johnson, ryssungen ifrån Bomarsund/Rosenbergs gård. Blev en av Finlands rikaste industrimän. Hans föräldrar gick i fångenskap till Aix, växte upp hos morbrodern Georg Rosenberg, på Rosenberg.
Intressant livsöde. Finns endast på finska men rikligt med bilder. Finns på stadsbiblioteket.


Fängslat i Godby den 17 mars år 2019


Johan G. Granlund