Adolphe Niel, general, marskalk, krigsminister - red omkring i Finby och Vivasteby

General Adolphe Niel
Född den 4 oktober år 1802 död den 13 augusti år 1869
Chef för de franska ingenjörstrupperna vid intagandet av Bomarsunds fästning på Åland i augusti år 1854

Adolphe Niel gjorde en sagolik karriär i den franska armén och påverkade Frankrikes alla krig under en stor del av 1800-talet. Han var den som med sina sluga krigsplaner påverkade utgången till Frankrikes fördel under operationerna i Italien, Österrike, under den "Baltiska operationen" i Östersjön samt under det fortsatta kriget på Krimhalvön.

Inte för inte var han kejsar Napoleon den III gunstling och blev av honom kallad "Frankrikes räddare".
Niel fortsatte efter att blivit utnämnd till "Maréchal", marskalk av Frankrike som krigsminister åren 1867-69.

Adolphe Niels sadel, en av föremålen i avdelningen om generalen, utställning i Clement Ader muséet i staden Muret.

Att denne man red omkring i Finby, Vivasteby och förstås i omgivningarna runt Bomarsund var för åtminstone mig en nyhet. Hans namn framskymtar i många olika episoder och i synnerhet i eftermälet efter "skräddaren och tolken Berggrens eskapader", ja man kan även fråga sig om det var han som lämnade ättlingar efter sig i bygden!

Adolphe Niel, på äldre dagar som krigsminister i Frankrike åren 1867-1869 d.v.s. fram till sin död.

Göteborgsposten av den 17 augusti år 1869

Efter Niels död fanns denna artikel i den svenska dagspressen.

Francois Niel var född år 1802 och åtnjöt sin militära uppfostran först i den polytekniska skolan därefter i ingenjörsskolan i Metz. År 1835 blev han kapten vid geniekåren. År 1836 gick han till Afrika och var år 1837 med om det blodiga intagandet av Constantineb. Han utmärkte sig härvid så mycket att han lyckönskades av krigsministeriet och senare utnämndes till genie-befälhavare på denna plats. Redan 1838 blev han överstelöjtnant och återvänd till Frankrike blev han år 1846 utnämnd till överste för genieregementet i Metz. Hans  rykte som en av de skickligaste och lärdaste ingenjörsofficerarna var redan då så grundat att han 1849 blev generalstabschef för genietrupperna i expeditionen till Rom. Såsom sådan ledde han den tre veckor långa ihållande belägringen av Rom efter att general Oudinat förgäves sökt att genom att huvudlöst rusa på med hela sin styrka, med storm taga den av Garibaldi och hans talrika entusiasmerade skaror försvarade eviga staden. Genom väl utförda brescher måste staden slutligen kapitulera den 3 juli.

Återkommen hem med krigarära från denna expedition inträdde Niel i krigsministeriet, blev medlem av geniekomitén och 1853 divisionens general, såsom sådan kommenderade han genietrupperna i general Baraguay d´Hilliers kår, vilken skickades i Augusti 1854 med franska Östersjöflottan till Bomarsund.

Siege of Bomarsund 1854
Journal Of Operations Of The Artillery And Engineers, Adolphe Niel

Denna bok på franska utkom redan 1854 och är general Niels dagbok över händelserna i Bomarsund under Krimkriget. Den översattes året därpå av en okänd translator och finns nu i nyutgåva som kan inhandlas för en billig penning via nätet.

Här får man en tydlig förklaring över de olika styrkorna och vilka som enligt planerna ledde dem.
Vi ser att hela operationen i detta område leddes av General of Division Baraquay d´Hilliers och var indelad i två brigader.

Den första leddes av General d´Hugues och bestod av den 12 bataljonen av Chasseurs a´pied, kallades även Vincennes skarpskyttar samt det 2 regementet av det lätta infanteriet och det 3 regementet av linjeinfanteriet.

Den andra brigaden leddes av General Grésy och bestod av den 48 och det 51 linjeinfanteriregementet.

Artilleriet vilket leddes av löjtnant Colone de Rochebouet bestod av ett fotbatteri av 200 man samt ett halvt batteri av en avdelning om 46 hästar, 12 haubitsar samt fyra 22 cm mortars/mörsare, 2st 27 cm mörsare samt 45000 sandsäckar.

General Colonel de Rochebouet, död år 1899
En kort tid Fransk premiärminister år 1877


Genral Niel, ledde en specialkommendering engineers. Ett kompani av sappers om 150 man och ett detachment av sapperconductors alltså grävare vilka hade till förfogande 16 hästar och fyra fyrspanns förlängare alltså ekipaket drogs av totalt 8 hästar. De hade även 2000 handverktyg och skyfflar samt 50000 tomsäckar för sand. I ett senare skede visade sig att Niel fick 100 av de s.k. Vincennes skarpskyttar Chasseur á pied till sin disposition.

Enhet ur regementet Chasseur á ped, även kallade "Vincennes skarpskyttar" vilka en del Adolphe Niel ledde under Bomarsunds belägring. Dessa soldater bar blå byxor till skillnad ifrån linjebataljonen vilka bar röda byxor. Dessa jägare var speciellt utbildade för anfall i bergsterräng.
På varje illustration vi ser över anfallet är det dessa blåbyxor som fungerar som spjutspets vid erövring.


Genom en skickligt ledd belägring föll Bomarsunds fästning som bekant är. Denna bedrift stadgade Niels anseende såsom skicklig ingenjör. Kejsaren fattade nu ett sånt förtroende för honom att han utsåg honom till sin adjutant och gav honom i uppdrag att personligen bege sig till Krim till det belägrade Sevastopol för att till honom rapportera varför den av fransmännen och engelsmännen påbörjade belägringen icke gjorde några framsteg.
(I franska militärkartor och  tidningsreferat skrives konstant Sebastopol.)

Krigsfotograf Roger Fentons berömda bild av "Dödsskuggornas dal" i närheten av Sevastopol.
Bilden är omstridd. Senare tids forskning påvisar att mängder av kanonkulor är ditlagda inför fotograferingen.


Niel anlände till krigsområdet i februari 1855 och efter det Sevastopols belägring redan fortgått i fyra månader. Efter 3 veckors vistande i löpgravarna insåg Niel, att det avgörande angreppet icke skulle riktas emot Sevastopols stadssida utan mot förstaden Karabelnaja. men här förde vägen till ryssarnas starkaste och viktigaste punkt, det s.k. Malakofftornet. Om detta intogs kunde man därifrån behärska hela södra sidan av Sevastopol jämte dess hamn, och därfrån var priset väl värt det offer som intagandet av denna punkt krävde. På kejsarens befallning måste Niel stanna vid belägringen för att därifrån berätta och då geniebefälhavaren general Bozot dödades av en kanonkula övertog Niel befälet över anfallet. Överbefälhavaren Canrobert som ej ville följa den ändring som Niel föreslog, tog avsked efter några misslyckade stormningar och följdes av Pellissier som anslöt sig till Niel. Långsamt men fast måste genietrupperna krypa sig fram genom löpgravarna tills man den 8 september 1855 lyckades att med storm intaga bastionen.

Fransk militär i Sevastopol.
Marskalk Pelissiér i mitten vid dörren
Fotografi Roger Fenton

Sevastopols belägring är en världshistorisk händelse, med vilken namnen på såväl den försvarande som angripande geniegeneralen skola gå till eftervärlden, Todleben och Niel äro här oskiljaktligt förenade med varandra. Belägringen som varade i 349 dagar övergick i avseende på storheten av de medel som härvidlag togos i användning allt vad man dittills känt i detta fall. Niel kom härigenom än mera i kejsarens personliga gunst.

I den fortsatta artikeln berättar man om Niels engagemang för att omorganisera och modernisera den franska armén, vilken uppgift Niel skötte föredömligt.
En fiende som däremot Niel inte klarade av var liemannen. Han kom på besök år 1869, men före det hann kejsaren besöka honom på dödsbädden. I och med Adolphe Niels död förlorade Frankrike och kejsar Napoleon III en stor krigare.

Det stora bronskors Adolphe Niel bortförde ifrån Bomarsunds fästnings takkupol ovanför den ortodoxa kyrkan.


General Adolphe Niel var som tidigare sagts befälhavare för de franska ingenjörstrupperna under kriget i Bomarsund augusti 1854. Han ledde operationerna i krigets första del emot Brännklintsbasen med stor framgång som öppnade för den fortsatta segern och försvararnas kapitulation den 16 augusti.

Nyfunnen tavla ifrån Brännklintsanfallet. Konstnär är Jean Louis Charpentier och finns i staden Toura i dag. Troligtvis i endast 1 exemplar emedan den inte återfunnits i reproduktion.
Vi ser här de franska styrkor Adolphe Niel ledde emot basen ifrån stödjepunkterna 1 och 2.

Då de allierade styrkorna stormade in i baserna och huvudfästet rövade de bort många värdefulla föremål och ett flertal kanoner, bl.a. en i brons.

Bomarsunds fästnings kaponiär inifrån borggården.
Morel-Fatio


Detta 2,5 meter höga bronskors vi ser här i Morel-Fatios avbildning av fästningen inifrån borggården.
Ovanpå takkupolen ser man bronskorset trona ovan den ortodoxa kyrkan.
General Niel tog korset med sig till Frankrike som krigsbyte och vi finner det nu på ett museum,
i Clement Ader muséet i staden Muret, Niels födelsestad. Bilden är från år 2015.

Hur mycket övrigt finns från Bomarsund i Frankrike, var är allt silver, guld, mässingsljusstakar, alla
helgonbilder och ikonostaser? Där fanns även en Luthersk kyrka, var är dens föremål?

I en fransk tidning La-Depeche, signerad av Èvelyne Encoyand framgår följande skrivet av generalen Niel:

- Jag ville hylla staden Muret. Jag hoppas att mina landsmän kommer att med glädje behålla denna blygsamma trofé. Vad än som kan hålla mig tillbaka ifrån mitt hemland skall jag alltid minnas mina minnen därifrån och jag återvänder ofta dit i mina tankar.

Muséets direktör Christophe Marquez förklarar ytterligare angående korset:

- Korset har varit föremål för kontroverser. År 1905 ville prästerskapet inte ha korset i sin kyrka utan det blev placerat bak i kyrkan och man föreslog till och med att det skulle återbördas till Krim!!!
Sedan år 2006 har korset inkluderats i den kompletterande delen av övriga historiska monument

Bronskorset bör omedelbart återbördas till Åland och Bomarsund. Detta borde för våra museimyndigheter stå som första prioritet. Väl framme på Åland bör det placeras i det kommande Bomarsundscentret.
År 1927 återbördades från England den Lutherska kyrkans klocka från kyrkan i Bomarsund till Mariehamns nya kyrka.
Det ortodoxa gyllene korset som nu finns i Frankrike bör återbördas tillbaka till sitt hem, till Åland!

I denna bok skriver Michael Borodkin:
Tornet C (Brännklintstornet) undergång var en stor framgång för de allierade vid Bomarsunds belägring.


Övriga böcker i ämnet

Det förskräckliga åländska kriget - Kauhea Oolannin sota.
Ilkka Malmberg och Raoul Johnsson
Boken finns att låna på Stadsbiblioteket i Mariehamn och i Godby bibliotek

Oolannin sota, utgiven av förlaget Tammi år 2003.
Författare Oiva Turpeinen
Denna bok finns endast på finska. Mariehamns stadsbibliotek kände inte till denna men på min inrådan inköpte man den så den finns att låna därifrån.
Mycket fint illustrerad och läsvärd

Kuokkalan patruuna, Kuokkalas patron.

Om ryssungen Julius Johnson ifrån Bomarsund. Hans föräldrar var fångar på ön Aix då han var en liten pojke och växte upp med sina morföräldrar i gården Rosenberg Sund. Se artikel om honom i denna blogg under fliken Julius Johnsson.

Och inte att förglömma, vår vän Sverre Scotts informativa häfte Bomarsunds fästning.
Men Sverre varför glömde du bort general Adolphe Niel, han finns inte omnämnd med ett endaste ord.


Frankerat i Godby den 28.2. 2019

Johan G. Granlund

Postrånet på Vårdö den 12 augusti år 1854 - del 2

Två gamla postväskor, samtida med denna berättelse.

Jag har en tid uppehållit mig i denna blogg med artiklar som berört Bomarsundskriget och händelser under denna tid. Som ett axiom för mina inlägg har varit att nagelfara av historiker och författare framförda felaktigheter, osanningar, myter och det man i dag allmänt kallar "fake news".

Vi skall här syna myten om det stora hjältedåd de två engelsmännen John Bythesea och William Johnstone utförde då de rånade den helt obeväpnade Vargata "postrotan" och för det erhöll det senare instiftade Victoria Cross, Victoriakorset. En utmärkelse som skall ges för tapperhet i strid och som är krigshistoriens bästa utmärkelse än i denna dag.

Minnesstenen över brittiska soldater som stupade i slaget om Bomarsund.
Stenen är rest i närheten av Simviken.
Nederst inristade de personer som erhöll Victoria Cross, Victoriakorset efter aktioner i Bomarsund sommaren 1854.
Stenen invigdes officiellt av en brittisk prins år 2015

Victoriakorset i blått band för den brittiska flottan.
Bär inskriptionen "For Valour" för tapperhet och det är endast för ett djärvt hjältedåd man kan erhålla det. Det är den yppersta utmärkelsen som en brittisk soldat kan erhålla som bevis på mod i strid.

Vi skall gå igenom den mest sanningsenliga undersökning som finns i fallet, Johan August von Borns rapport samt se vad de åländska författarna har skrivit i ämnet. Vi skall beröra vårdöbon professor Otto Anderssons berättelse och ta en titt i böckerna Familjer och gårdar i Vårdö samt Ålands bebyggelse i ord och bild. Fram kommer även att skymta glimtar ur två utgåvor av postvägen över Åland.

Vad som nu fick mig att fatta pennan var en berättelse jag fann i Budkaveln av årgång 1957, skriven av professor Otto Andersson bördig ifrån Vårdö. Hans berättelse återger händelserna runt det postrån som två engelsmän utförde den 12 augusti år 1854 och som stämmer helt överens med von Borns rapport och min tidigare i denna blogg framförda teori att dessa hjältedåd är rena bluffen och en av den brittiska flottan ihopkokad historia.

Vad är det då frågan om för rövarhistoria frågar den nyfikne bloggläsaren?
Låt oss ta en titt i boken "Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster". Där finns en artikel signerad Henrik Salminen och vi skall se vad han har att säga i saken. Denne författare som har gjort sig känd igenom stor kunskap i militärhistoriska frågor och s.k. Bomarsundsexpert. Salminen påstår sig att i sin forskning alltid anlita väl underbyggda källor. Här har han dock missat.

Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster
Författare Jerker Örjans, Graham Robins och Håkan Skogsjö
Medförfattare Henrik Salminen

Henrik Salminen skriver följande:

Den 9 augusti fick ledningen för den allierade flottan veta att tsaren skickat en adjutant till Bomarsund med depescher och post. Kapten John Bythesea och eldaren Willim Johnstone anmälde sig som frivilliga för uppdraget att förklädda lägga sig i försåt för kuriren i Vårdö. Efter tre dagars väntande kom verkligen kurirerna som var fem till antalet. Tre av dem togs till fånga och fördes med post och depescher till flaggskeppet. För denna bragd belönades John Bythesea och
William Johnstone med Victoriakorset.

Förhörsprotokoll, ingår i von Borns rapport till Senaten i Helsingfors efter Bomarsunds fall.
Hela rapporten omfattar över 300 sidor och är sammansatt av förhörsprotokoll och bilagor.

Rapporten finns i Riksarkivet i Helsingfors och här är min rekvisitionskvittens på en del av den digra undersökningen jag fick i kopior den 17.9 år 1981.
Detta digra material borde återbördas till Ålands Landskapsarkiv för att vara tillgängligt för alla åländska forskare.
Här finns listade vilka av den åländska befolkningen som var för och vilka som var emot rikets styrelse och myndigheter. Här finns sockenvis listade en stor del av befolkningen och över de material som bortfördes ifrån fästningen och vad som lämnades tillbaka. Här finns böndernas krav på myndigheterna för förlorad och förstörd egendom och här finns mängder av korrespondens mellan alla olika aktörer.
Den digra undersökningen utfördes av en tiomannadelegation och biträddes av de åländska länsmännen.

Om alla författare i ämnet skulle läst denna polisundersökning och detta protokoll skulle inga missbedömningar och flummiga skriverier uppstått. Här finns kronolänsman Malmbergs förhör med alla inblandade i postroten i Vårdö samt förhör med bybor, posthemmansägare och gästgivare.

I polisundersökningen framgår med önskvärd tydlighet att det var den obeväpnade Vargata postroten som dessa engelsmän rånade med revolvrar i högsta hugg och tvingade dem att följa med till en överlöpare Olof Karlsson som bodde på Södergårds No: 2 i Listersby. Väl framme där blev de tvingade att åtfölja dem till en båt som låg på redden för vidare färd till amiralsskeppet och därefter till huvudkvarteret i Finby. På amiralsfartyget öppnades postväskorna. Men till deras förvåning skulle det visa sig att de efterfrågade breven inte fanns med. Dessa hade av postbönderna redan avlägsnats ur väskorna i Vargata och blev sedermera utsmugglade av bonden Andersson och den till fiskare utklädde postiljonen Fagerlund. Denne Fagerlund kom lyckligt fram till postgården i Mångstekta där posten under kriget var inrättad. Väl framme  insjuknar han och kan inte föra breven till fästningen. Då anmäler sig hans 12-årige son Fritiof Fagerlund sig att föra dem till fästningen vilket han gör i nattens mörker under kanonaderna och överlämnar så de viktiga breven till överste Furuhjelm och Napier. Han sitter sedan under dagen i en nisch och inväntar kvällsskymningen och smyger sig sedan i mörkret tillbaka till Mångstekta. Ett litet bortglömt hjältedåd må man säga!

Postförar och gästgivargården å Västergårds i Vargata där vi finner Matts Mattsson och hans hustru Johanna.
Bebos i dag av medlemmar ur släkten Lundqvist.
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild,1963.
En något otydlig bild med träd i förgrunden.

Protokoll fört vid hållen Polisundersökning den 1 och 2 December år 1854, rörande de av fienden den 12 förutgångna Augusti om aftonen å fasta landet i Wårdö Kapell av Sunds socken bortrövade tvänne postväskor med inneligande brev.
Undertecknad förhörsledare Kronolänsman Malmberg

Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson i Wargata by uppgav att ifrågakommande post på skilda tider ankommit till Wargata by några dagar förrän det, vid det de skulle återbefordras till Kumlinge fastland men ifall av fienden uppbringades med att det, i anseende till omöjligheten att igenom den fientliga blockaden kunna befordra dem till fasta Åland, blivit gående i skogen i närheten av byn, derifrån de avhemtats för att återsändas, enär någon av tjenstförrättande postmästaren Pundini utskickade Kumlingebor den 12 Augusti ankommit till Wargata för att återföra posterna till Kumlinge, der Postmästaren då befunnit sig, varjemte Matts Mattsson upplysts att ifrågakomna postar uppgivna dag om aftonen avsänts från Wargata å aftonen längs landsvägen av Drängarna Matts Wilhelm Andersson, Carl Anders Andersson, Matts Danielsson, Hagström och Johan Carlsson samt Torparsonen August Mattsson alla från Wargata by, vilka alltså med undantag av Johan Carlsson derest den befunnos frånvarande å fiskeri.

( Denne Johan Carlsson var son till överlöparen Olof Carlsson och höll sig gömd under förhören. Han åtföljde postroten då den överfölls men sprang då till skogs emedan han kände till planen)

1. August Mattsson.
Att då han jemte övriga nyss uppräknade postförare den 12 Augusti om aftonen föregångna på en dryg versts avstånd av Kumlingeborna och Postiljon Pettersson på rekognosering vandrade med posterna utmed landsvägen från Wargata hade tvänne Engelsmän den ena en officer eller kapten och den andra en Matros ett stycke på östra sidan om Wårdö Kyrka rusat fram ur några ej långt från vägen belägna buskar, der det hållit sig dolda, samt stått sig den ena framför och den andra bakom postförarna på litet avstånd och med spända pistoler under hotelser att skuta den som nalkades dem för nära, tvingat karlarna att parvis vandra med postväskorna åt Listersby dervid de överfarit ett mellanliggande sund, med en ökstock, varefter de ankommit till Listersby, invid Bonden Erik Gustafsson halfva hemman no 1 nödgat postförarna att stanna, då den ena Engelsmannen lämnat sin pistol åt den andra och sprungit längs fram till Bonden Olof Carlssons hemman no 2, derifrån han återvänt med en väska med matsäck och en kikare, varefter alla begivit sig till först nämnda hemman der Olof Carlsson som vid deras ankomst stigit upp från en säng å det närmsta fullklädd emottagit Engelsmännen vänligt och såsom bekanta samt bjudit åt dem brännvin, vilket av Offiiceren ej förtärt, men den andra låtit sig behaga, derpå Olof Carlsson som för tillfället själv ej haft båt i beredskap gått till någon av sina grannar för att låna en sådan, derunder Olof Carlssons döttrar sökt trösta postförarna som varit ängsliga dermed att de snart skulle slippa tillbaka, att Olof Carlsson även sagt så att sedan Olof Carlsson återkommit samt de skolat begiva sig åstad åt stranden hade Olof Carlsson för postförarna beklagat att han var trött och utvakad av orsak att han föregående natt varit med Engelsmännen och visat dem på postvägen men detta oaktat hade Olof Carlsson ledsagat sällskapet till yttre stranden och därvid medfört en korg fisk åt Engelsmännen samt han derförinnan tillsagt kvinnfolket att de skulle skicka med en säck potatis vilken jämväl med hemtats av Olof Carlsson personligen och en av döttrarna samt av dem befordrats i båten der Engelsmännen och postförarna sig befunnit. Sedan båten lagt ut hade Engelsmännen befallt postförarna att ro till ett utanför Bussö liggande fartyg med Olof Carlsson samt sina Qvinnfolk hade återvänt hem ifrån stranden och då båten ungefär vid midnattstiden ankommit till fartyget samt befunnits vara en skruvfregatt hade Engelsmännen nödgat postförarna att stiga ombord med posten varför det blivit satta i  arrest under bevakning, om Söndagen morgon derpå hade Matts Wilhelm Andersson blivit kallad från de övriga och varit frånvarande tills emot aftonen eller senare på eftermiddagen då han återkommit varefter de alla sedan frigivits, och hade Matts Andersson sedan berättat att han med en slup jämte några Engelsmän nödgats fara med postväskorna till Amiralsskeppet i Lumparn där posterna blivit genomsedda, samt sedan vidare blivit skickad till franska lägret i närheten av Finby, dit Matts Wilhelm Andersson måst medfölja och bära postväskorna, att tillade August Mattsson även att medan sällskapet befunnit sig där hos Olof Carlsson den ena av Engelsmännen som talat dålig svenska och sagt sig vara hemma från Finland, född i Kristinestad men att han från yngre åren vistats i England frågat Olof Carlsson om han sett någon Engelsman varpå Olof Carlsson skrattande svarat nej.

Så följer ytterligare förhör med Karl Anders Andersson, Matts Danielsson Hagström och Matts Wilhelm Andersson vilka alla instämmer i sagda förhör. Vidare förhörs ett tiotal byssbor i saken.

Listersby gård No: 2 Södergård, familjen Carlsson skrives även Karlsson
Bild ur boken Ålands bebyggelse i ord och bild år 1963

Nu skulle det så visa sig att vid genomgången av postväskorna hade engelsmännen märkt att de allra viktigaste breven saknades, de som var adresserade till överste Furuhjelm. Då händer följande:

1. Förhör med Matts Mattssons hustru Johanna, som berättade följande:

Då hon påföljande måndag efter det posten av fienden tagits ett stycke ifrån gästgivaregården mött tvenne Engelsmän i sällskap med Olof Carlsson då Olof Carlsson frågat om gästgivaren och hans son var hemma samt yttrat att de ej behövde vara rädda.

2. Bonden och Gästgivaren Matts Mattsson.
Att Olof Carlsson i sällskap med tvenne Engelsmän ankommit till gästgivaregården om söndagen efter det posterna blivit tagna samt att Engelsmännen frågat om det ännu fanns några gömda poster eller militärer och förständigat Gästgivaren att framdeles ej befatta sig med någon postföring så länge de (fienden) vore här, varefter och sedan Engelsmännen jämväl gjort frågan om gästgivaren sett någon rysk herre fara över till Bomarsund samt låtit efterskicka Bonden å Posthemmanet no 4. i byn Johan Daniel Danielsson dels jämte Olof Carlsson av Johan Daniel Danielsson begivit sig hem

3. Johan Daniel Danielsson.
Att han uppgivna dag blivit efterskickad till gästgivargården där Olof Carlsson och tvenne Engelsmän sig befunnits samt att dessa därefter följt honom hem och därunder frågat om han hade några poster varpå Johan Daniel Danielsson givit nekande svar, då Engelsmännen låtit anställa visitering varföre Johan Daniel Danielsson som innehaft trenne lösa brev, dem postiljon Pettersson dit lämnat i förvar att vilka vid tillfället ej blivit undangömda, nödgats framlämna omförmälda trenne brev av vilka ett varit adresserat till herr överste Furuhjelm och ett till Postmästare Pundini samt det tredje till någon rysk officer varigenom Johan Daniel Danielsson ej kunde påminna sig namnet och hade Engelsmännen tagit dessa brev samt efter att ha förständigat Johan Daniel Danielsson att ej mera befatta sig med någon post, samt att Olof Carlsson därefter vandrat därifrån.

I dessa förhör framkommer att man även sökte en rysk "herre". Detta måste ha varit den ryske Ryttmästaren Schentshin som redan den 4 augusti hade smugglats från Kumlinge till Bomarsund, utklädd i bondkläder, av bonden Jan Carlsson från Bergö by. Denna händelse finns omnämnd i denna blogg under artikeln "När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen". Jan Carlsson hade dessförinnan hållit honom dold i en lada och överförde honom den 5 augusti till Bomarsund med förevändning att hela hans husfolk skulle besöka Sunds kyrka.

Tidningsartikel i svensk dagspress.
Översättning ifrån den engelskspråkiga tidningen Strand Magazine.

Som ofta då jag forskar i dessa saker ramlar jag in på bananskal. En dag då jag sökte i det Svenska tidningsbiblioteket hittade jag en artikel införd en bit in på 1900-talet om denna händelse. Artikeln hade tidigare ingått i den engelska tidningen "Strand Magazine" och är den engelska versionen av "hjältedådet" som låg till grund för utdelningen av Victoriakorsen till Bythesea och Johnstone  år 1856.

Ett äfventyr i Åländska skärgården.
Hur engelsmannen och svensken lurade ryssarne.

Under Krimkrigets dagar styrde en engelsk flottavdelning uppför Östersjön för att även på detta håll tillfoga ryssarna skada och bland annat intaga fästet Bomarsund på Åland, hvilket som bekant också lyckades. Under denna belägring utfördes en djerf bragd i hvilken en svensk var en af hufvuddeltagarne.

Den engelska flottan låg berättar "Strand Magazine" vid Vårdö i den åländska skärgården den 7 augusti 1854. Man hade fått veta att viktiga depescher från Czaren brukade föras i land på Vårdö och därefter sändas vidare till kommendanten på Bomarsund. Sir Charles Napier, den engelska flottans öfverbefälhafvare, hade uttryckt en önskan att dessa depescher skulle kunna uppbringas och en ung löjtnant Bythesea numera amiral i den engelska flottan hade beslutit försöka sig på den djerfva kuppen. I och för detta hörde han sig för om det fanns någon ombord som kunde svenska. Det befanns att en eldare Johnsson var svensk och var hågad att deltaga i äventyret. Det beslöts att blott Bythesea och Johnsson skulle begiva sig i land på det att ryssarnas uppmärksamhet ej skulle bli väckt genom ett alltför stort antal.

De färdades då så att de landsteg på den del av ön som låg närmast flottan och de rastade där tills dess månen åter hade försvunnit. Som den engelska löjtnanten nu hunnit bli bekant med platsen fattade han och hans följe posto vid den del av vägen varest eskorten skulle stanna. En stund därefter kom den ryska skaran helt lugnt tågande förbi så nära, att den nästan snuddade vid den engelska officeren. Plötsligt sprang denne fram med revolvern riktad emot närmaste man. Johnsson gjorde detsamma. Tre av de fem ryssarna blev som förlamade av skräck då de trodde att de blivit överfallna av en större styrka och de två övriga tog hastigt till flykten. De kvarvarande tre blev hastigt avväpnade och befalldes att följa med till den närliggande båten där både postsäckar, depescher och ryssar togs ombord. Fångarna befalldes att ro, Bythesea styrde och Johnsson satt i fören med spänd revolver färdigt att skjuta. om ryssarna skulle sätta sig till motvärn. Överfallet skedde i sista stund. Ett ögonblick efter att båten glidit ut i mörkret kom en rysk vaktstyrka för att utforska om expeditionen avlöpt lyckligt. Då den icke såg till någon gick den sjungande därifrån för att rapportera att allt gått väl. Ombord på den engelska eskadern väckte den lyckade kuppen allmän förvåning och beundran. och många viktiga underrättelser ledande till Bomasunds fall erhölls genom de lyckligt uppsnappade depescherna.


Så lyder alltså den lögnaktiga versionen av detta postrån. Och detta gäller även som den åländska historians sanning om vad som timat i Bomarsund.

Alltså vid denna tid den 12 augusti år 1854 var alla s.k. ryssar inneslutna i fästningen. Hela området var i blockad av den engelska och franska flotteskadern. Här fanns inga ryssar på Vårdö. Det var den obeväpnade Vargata postroten man rånade. Inget i berättelsen stämmer, allt är lögn och ihopdiktad fantasi och teater. Och via denna lögn erhåller de Victoria Cross.
Tidningsartikel återger även att i samband med överfallet skulle engelsmännen även använt en lasso som de infångat postrotemännen med men denna del har bortfallit i mina kopior. Även det en påhittad version som inte har med sanningen att göra.

Svenskarna skall helleer inte berömma sig, Johnston var Finländare, en svensktalande Kristinestadsbo som i unga år med sina föräldrar flyttat till England. Hans finländska namn var troligen Jansson eller Johansson.

Här är svaret på Johan Granlunds brev till The Victoria Cross and George Cross Association i London.
Jag bad i mitt brev om att de skulle draga tillbaka dessa på helt påhittade grunder givna Victoriakors. Jag bifogade von Borns rapport och polisundersökningen och fick svaret att detta inte var möjligt emedan allt som hänt före andra världskriget icke kunde återkallas. Men sade man, detta var en mycket intressant läsning. Man tackade för upplysningarna och bjöd in mig för vidare diskussion i London.

Berättelsen om "förrädaren" Olof Karlsson i Listersby finns även i denna bok. Men märkligt nog
trots att Isaksson ofta hänvisar till von Borns polisundersökningar, omhuldar han tesen att Olof Karlsson blev tvingad att vägleda engelsmännen. Det antyder även Christina Remmer i boken Listersby. Detta kan jag inte förstå. Det framgår ju klart och tydligt i alla vittnesmål i polisundersökningen att Olof Carlsson med största glädje hjälpte engelsmännen. Han inhyste dem i sitt hem, han vandrade fritt omkring i byarna med dem i tre dagar och gav dem vanliga kläder. Han låg och väntade med kläderna på i sängen då de kom med den tillfångatagna postroten. Han var med om att visitera postbonden Danielsson i hans hem där denne tvingades ge ifrån sig brev han glömt gömma.  Han gav engelsmännen  färsk fisk och en stor säck potatis ja han t.o.m. bjöd dem på brännvin efter rånet. Orsaken lär ha varit att ryssarna tagit en häst av honom och nu ville han hämnas.

Jag nämnde tidigare Otto Anderssons berättelse om postrånet och här finns några intressanta detaljer som inte ingår i von Borns rapport.
Bland annat berättar han att då postroten blev förd i en ekstock till amiralsskeppet på Lumparn, rådslog de sinsemellan om de skulle gunga båten så att den välte och därefter försöka simma i land men tanken avslogs.
Det var Matts Andersson som blev utvald att följa med till Finby och överlämna väskorna till högkvarteret. De inkom dit via Delvik och på Finby ängarna möttes de av skurar av kanonkulor och han blev beordrad att gömma sig bakom en stor sten. En fransk soldat stupade av splitter. Andersson återvände lyckligt till kamraterna.
Otto Andersson berättar vidare att under den följande vintern blev Olof Karlsson anklagad för förräderi och blev efterspanad. Han höll sig gömd hela vintern ömsom i kobås ömsom på uthusskullor. Det andra året lyckades han komma över till Sverige där han uppehöll sig ända tills den dag amnestin utlystes och han kunde återvända. Han föraktades under hela sin livstid i hembygden som förrädare.

I denna bok skildras postens historia från dess begynnelse år 1636.
I avsnittet Vårdö Kumlinge och Brändö framgår följande.
Postbönderna i Vårdö var indelade i sex rotar med sex man i varje. I Hullvik låg posthamnen på den östra sidan av Vårdö.

Postvägen i serien Sevärt av Jan Andersson
Här skildras den åländska delen av postvägen. Boken har däremot en brist, här omtalas att alltifrån postvägens begynnelse 1638 på Åland var Bomarsund den faståländska ändhamnen vilket är fel. Hamnen låg i Delvik som i århundraden använts som slutet på den stora landsväggen över Åland. Bomarsund som postvägshamn tillkom flera årtionden senare efter att postvägen grundats och där sedermera en krog inrättades och väg byggdes. I en gammal skattläggningskarta från 1650 uppgjord av Hans Hansson ser man tydligt huru den "Stora Landsvägen över Åland"  har sitt slut vid Delvik brygga. Samma beteckning står även för vägen invid Sunds prästgård vilken fungerade som gästgård.
I Hanssons karta av år 1650 kan man tydligt se huru området som i dag är Bomarsund endast bestod av några mulbeten, utan bebyggelse och väg, en helt öde plats.

Postvägens sträckning över Åland.
Bild ur boken Postvägen.

Tidigare artiklar i ämnet,
Postrånet i Vårdö, ingick den 19.1. 2015
När Johanna och pappa Janne lurade engelsmännen ingick den 8.12. 2017



Rotat i Godby den 14 februari år 2019

Johan G. Granlund

Uspenskijkatedralen - är teglen från Bomarsund?

Uspenskijkatedralen i Helsingfors i all sin glans.
Katedralen är huvudkyrka för Helsingfors ortodoxa församling och stift samt den Finska ortodoxa församlingen och är belägen på Skatudden alldeles i närheten av Vikingbåtarnas terminal.

Kyrkobygget påbörjades år 1862 och invigdes år 1868 så kyrkan är således 150 år gammal.
Ordet Uspenskij härleds ifrån det slaviska ordet "uspenie" vilket betyder avsomnande. Den är helgad till Marias avsomnande ( Maria Dominitio ) vars fest firas varje år den 15 augusti.

Katedralen är Nord och Västeuropas största ortodoxa kyrkobyggnad och besöks årligen av en halv miljon turister.

I den allmänna guideningen om Bomarsund påtalas att teglen till Uspenskijkatedralen är ifrån Bomarsunds fästning, men detta är inte till fullo helt med sanningen överensstämmande.

Kyrkans fasader är alla murade med tegel ifrån Leppäkoskis tegelfabrik i Tavastehus. De tegel som murades in från Bomarsund är på insidan, överrappade och  osynliga. Jag har ett otal gånger vandrat förbi denna vackra kyrkobyggnad och med stolthet trott att dessa röda tegelväggar är från min hembygd men känner mig nu lurad, även detta var en Bomarsundsmyt skulle det visa sig.

I Hufvudstadsbladet av den 25 december år 2018 fann jag en artikel om Bomarsund, med rubrik,
"20 års bygge i ruiner på en vecka". Artikeln var signerad Nina Weckström och som Bomarsundsguide för denna artikel ser jag Geir Henriksen. Han passar då på att i artikeln påstå,

"Det var de driftiga ålänningarna som snabbt var på plats efter att krutröken skingrat sig och tog tillvara tegel som man b.l.a. sålde till den ortodoxa församlingen som använde teglen för att bygga Uspenskijkatedralen i Helsingfors".

Min första reaktion var, kan detta vara sant? Hur i alla dar fick dom detta fixat? Jag beslöt mig för att taga reda på mera fakta om detta.

Efter två sök på nätet och ett telefonsamtal till Uspenskijkatedralen besannades mina farhågor.
Angående katedralen står i Wikipedia följande: Är delvis uppmurad av tegel ifrån Bomarsund.
Angående Stensvik tegelbruk invid Esboviken står omtalat att det levererade tegel till Uspenskijkatedralens uppbyggnad.

Vid mitt telefonsamtal till  katedralen fick jag på klingande svenska meddelat av amanuensen att teglen ifrån Bomarsund användes för murning av inre väggar, inte de yttre.
Jag passade då på att fråga om katedralens historik och fick då tipset att allt finns i boken,
Helsingin Ortodoksinen Seurakunta 1827-1977 av Heikki Koukkunen och Mikael Kasanko.

På sidorna 40-41 finns följande skrivet: Seinien ulkopinta on tehty Leppäkosken tiilitehtaan muotoiluista valiolaatuisista tiilistä.
Enligt min översättning:
Fasaden är gjord av högkvalitativt designade tegelstenar ifrån Leppäkoskis tegelfabrik.

Kirkon sisäseinät on rapattu - kyrkans innerväggar är rappade.
Yhtenä yksityiskohtana voidaan mainita että rakennustiilet tuotiin purettavaksi määrätyistä Bomarsundin linnakkeesta.
- Som en detalj kan nämnas att byggstenar hämtades från Bomarsunds fästning som var utdömt till rivning.

Turusta kommenettiin komppania sotilaita irrottamaan tiilet ja kuormaamaan  ne proomuihin, jotka kuljettivat tarvikkeet Katajanokan laituriin.
- Ett kompani soldater beordrades ifrån Åbo för att lösbryta tegelstenar vilka med pråmar transporterades till Skatudden.

Bomarsundista tuotiin kaikkiaan 70000 tiiliä. Ne siirettiin rannasta rakennus paikalle vain tätä tarkauitusta varten rakennettua kiskorata pitkin.
- Ifrån Bomarsund hämtades totalt 70000 tegelstenar. De transporterades till platsen ifrån hamnen längs en enkom för detta ändamål anlagd räls.

Kustannukset: Tiilien kuljettaminen Bomarsundista 7000 ruplaa.
- Kostnader bl.a. : För transport av tegel ifrån Bomarsund 7000 rubel.


Jag hade tidigare läst om hur arrendatorn på Haga kungsgård Lignell, för övrigt Ålands första kommerseråd i Finland, blev dömd för att ha tagit tegel ifrån murarna då hans tillstånd endast gällde att taga ifrån rasmassor!

I denna blogg har jag tidigare redogjort för huru Alexandersteatern i Helsingfors samt Wasastjernska palatsets väggar uppmurats av Bomarsundstegel och att dessa leveranser ombesörjdes av myndigheterna.

Många är de officiella byggnader som fått sina tegel ifrån Bomarsund. Här ser vi Alexandersteatern vars hela fasad är uppbyggd av tegel ifrån Bomarsund.

Teatern är namngiven efter den ryske kejsaren Alexander II och färdigställdes år 1879. Byggnaden fungerade först som rysk garnisonsteater för ryska sjömän och tjänstemän. År 1918 blev den en del av Finska operan och fungerade som sådan fram till år 1993 då den nya operan invigdes invid Tölöviken. Teatern fungerade faktiskt som reservteater för Svenska Teatern då den renoverades för en del år sedan.
Numera ligger den under Bulevardens teaterförenings kontroll.

Viborgs Tidning av den 29,3. 1879
Ryska teatern i Helsingfors.

Teglen till ryska teatern äro som bekant tagna från de finska statsverket tillhöriga ruinerna vid Bomarsund, därifrån ryska kronans ångbåtar hemtat dem. Huruvida deras lösknackande och transport ställt sig billigare än här beställda nya tegel må kunna betvivlas. Huset skall bliva färdigt till hösten.

En annan monumental byggnad som fått sina tegel ifrån Bomarsund är det Wasastjernska palatset i Vasa i hörnet av Skolhusgatan och Museigatan.

Huset färdigställdes år 1865 med tegel ifrån Bomarsund och ritningarna uppgjordes av Karl Axel Setterberg. Fastigheten byggdes i tiden för brukspatronen vid Östmyra bruk Gustav Adolf Wasastjerna men har därefter haft andra ägare. År 1895 inköptes huset av finska staten och blev guvenörsresidens.

År 1918 sammanträdde här finska Senaten d.v.s. " Vasas regering" och hit förlades regeringstruppernas högkvarter under ledning av Carl Gustaf Mannerheim.
Ett av rummen är inrett till minnet av den tid Marskalken huserade här.

Numera inryms här Österbottens museum som disponerar två våningar. Här finns museets förvaltning, arbetsrum, arkiv och bibliotek.

Det är med förvåning jag inte i guideningarna om Bomarsund med ett enda ord hör omtalas att dessa monumentala byggnaders fasader är uppmurade med tegel ifrån Bomarsund.
Man nämner endast denna Uspenskijkatedral.

Tidningen Vasabladet av den 21.2.1907
Artikel om arkitekt Carl Axel Setterberg, Ett blad ur Vasas arkitekturhistoria.

- Det förra (åsyftande Wasastjernska palatset) från år 1862-63 uppmurat av tegel ifrån
Bomarsunds raserade fästning.

Vi har även på Åland en del byggnader som uppmurats med tegel ifrån Bomarsund. Ett nu i dagarna omtalat hus är vägstationen i Godby som just skall få nya ägare och här ser vi bild i en annons från Lyyskis fastigheter.

Att det var fråga om enorma mängder tegel som lösbröts ifrån fästningen ser vi av följande notis i tidningen Åbo Posten den 4.4.1878

Två torn och en mur på auktion. Kvarlevor av Bomarsunds fästning bortauktioneras den 16 maj. bland dem torde finnas utom annat även omkring en miljon tvåhundratusen tegel.
I en annan notis framgår att denna tegelhög inköptes av statsverket.


Att det var förbjudet för allmänheten att utan lov lösbryta tegel för eget behov och försäljning ser vi av följande dom annonserad i Nya Pressen den 17.2. 1890.

Bomarsunds fästningsruiner ha varit utsatta för vandalism i det arrendatorn af Haga Kungsgård, agronom H.Lignell låtit från fästningens lämningar såsom hvalvens i kasematterna m.fl. ställen nedbryta tegel som bortförts för att användas i byggnaden uppförande å bemälda kungsgård. Agronom Lignell hade visserligen af Senaten utverkat tillstånd att från fästningen avhämta tegel men att sådant dock endast finge tagas ifrån därvarande grushögar.

Tidningen Folkvännen av den 7.11. 1888
Bomarsunds fästningsruiner
På därom gjord ansökning har senaten tillåtit arrendatorn af Grelsby kungsgård i Finströms socken Johan David Lindeman att för uppförande av en ny mejeribyggnad samt för verkställande av andra å berörda kungsgård nödiga byggnadsarbeten ifrån Bomarsunds fästnings ruiner lösbryta och till kungsgården afföra erforderligt antal tegel.

Åbo Underrättelser den 28.8. 1907
Angående Handelshuset Wiklunds invid torget i Åbo.
- Magasinet inne på gården, hvilket såtillvida är historiskt ryktbart, är uppfört af tegel från Bomarsunds fästning, kommer även att undergå förändringar.



Av följande annons i Finlands Allmänna Tidning ser vi att man redan år 1861 utannonserade auktioner för tegelförsäljning ifrån Bomarsund.

Sveaborgs ingenjörskommando kallar hugade spekulanter till auktion å nämnda kommando den 29 juli och slutauktion å nämnda kommando den 2 augusti detta år hvarest komma att försäljas å Bomarsunds ruiner på Åland befintliga sönderbrutna tegel och halfvor.

Notis i Hufvudstadsbladet av den 1.6. 1876
En kommendering af 91 Dwina infanteriregemente, bestående af 4 officerare och  150 man, kommer snarligen att från Sweaborg afsändas till Åland och förläggas i de närmaste byarna omkring Bomarsunds f.d. fästning för utletande af tegel och granitsten från dess förstörda werk.




Tegelleveranser till Bomarsund
Om tegeltillverkningen på Åland inför uppbyggnaden av "Försvarsverket" är inte så mycket omskrivet. Kanske finns det någon artikel i Ålands Odling om saken men jag kan inte i skrivande stund finna den.
Vad vi vet är i alla fall att på ön Prästö fanns en tegelslagningsfabrik, platsen bebos i dag av familjen Göran Påvals.

Invid grunderna till gårdarna Persnäs och  Lagmans  finns djupa gropar som vittnar om lertäkt för tegeltillverkning. Dessa kan väl skönjas i naturen.

I Lemland Bäckäng, fanns en tegelslagningsfabrik.

I en karta uppgjord av de allierade inför anfallet emot Bomarsund finns en intressant notering på franska som utvisar platsen för ett tegelbränneri i Estvik i Sund Finby. Där står  "Tuilleri" vilket åsyftar tegeltillverkning. Området disponeras i dag av familjen Dahl. Man kan ännu skönja gropar ifrån lertäkt på platsen.

I följande Kungörelse kan vi se hur myndigheterna utannonserade tegelentrepenaderna inför bygget av fästningen i Bomarsund.

Kungörelse i tidningen Finlands Allmänna Tidning av den 5.7.1839

Den eller de som innevarande år 1839 önska lefverera på sätt de sistlidne åren skedt till Bomarsunds strand på Åland utan att afsluta Contract, 1 million eller mindre partier såsom: 100, 75, 50, 0,10 och 5 tusende tegel, emot genast af Byggnads Comitén, sedan Ålands Ingenieur - Comandos quittence blifvit uppvisadt, erhållande 36 rubel för 1000 med kronoupplastning kunna transportera sådane till ofvannämnde lastageplats och derom sjäfve eller genom befullmäktigadt ombud vid ankomsten (helgedagr undanages) dageligen ifrån kl 7 till 12 på förmiddagen göra anmälan i denne Comité som då genast vill vidtaga åtgärd om teglens emottagning.

Teglen bör vara af trenne sorter nemligen: Rödbrända efter Ryskt mått icke mindre än 6 verschock långa, 3 dito breda och 1 och 1/2 höga samt efter Svenskt mått icke mindre än 10, 8/10 :dels tum långa, 5, 4/10 : dels tum breda jemte 2, 7/10 : dels tum höga, halfjernbräna kunna vara något mindre och blektbrända något större samt sålunda: att a hela beloppet 4/16: delar äro halfjernbrända, 5/16:delar blektbrända och 7/16 : delar rödbrända, eller också mera röd än blektbrända eller halfjernbrända. För öfvrigt böra desamma vara välbrända af god massa som är utan blandning af stenar, mergel och kalk.

Sorteringen och kasseringen af teglen kommer genast vid upplastningen att verkställas, på Lefveranteurens bekostnad
Åland å Byggnads - Comitén den 6 ( 18 ) Junii 1839.
Ordförande å Byggnads - Comitén Ingeieur Öfverste Pafloffsky
T.f. Secreterare,  Under - Tygvaktare af 12 Classen Alahoff.

Bomarsunds fästning något år före kriget. Här kan vi tydligt se de uppstaplade tegeltravorna invid fästningen som kärrats iland ifrån segelskutorna. Man kan skönja de pålade landgångarna invid stranden.


I Svensböledagboken, en dagbok mellan åren 1821-1846 skriven av Svensbölebonden
Johan Eric Lindström kan vi se huru han ett flertal gånger tillverkar tegel för trolig leverans till Bomarsund.

Redan den 4 juni år 1828 förfärdigar Lindström en lerkran kanske med siktet inställt på affärer med Bomarsund. I en fotnot kan vi läsa: Lerkranen bestod av en stor och bastant tunna, ända till 1,5 meter hög och  75 centimeter i inre diameter, i speciella fall ännu större. I den blandades med en ox-eller hästdragen vandring den massa av c. 3/4 delar lera och 1/4 del sand av vilken teglen formades.

För den 25 och 26 juni år 1829 kan vi läsa, Slog vi Tegel wi körde upp 8 lass Sand och 25 Lass Ler.
Den 16 och 17 Junij år1830, Slog i Tegel, wi kjörde up 10 Las Sand och 26 Lass Ler.
Den 9 Junij år 1830, Slog wi Tegel
Att även denna tillverkning var livsfarlig ser vi av följande:
Den 12 Junij år 1834, Blef Eric Ericsson i Laby död, som malde ihjäl sig vid Lerkranen.
Den 10 och 11 Junij år 1836, Slog vi Tegel Södergåls i Domarböle, Slog till samans med oss vi körde upp 30 Lass ler och 7 lass Sand.

Brännklintsbasen år 1880, fotograf R. Hausen.
Här kan vi se huru enorma mängder tegel och stenar har bortforslats ifrån ruinerna i Bomarsund.
Redan något år därefter såg ruinen helt annorlunda ut.

Denna bild av okänd konstnär illustrerar fästningsområdet några dagar efter sprängningen den 2 september år 1854. Här ser man tydligt att efter sprängningen finns många sektioner kvar helt intakta. Dessa har med tiden lösbrutits och använts för husbyggen.

Att ålänningar kunde haft ett finger med i spelet framgår i denna notis i tidningen Västra Nyland av den 17.7.1878. Man organiserade säkert lokalt själva tegelknackningen och framtagningen ur rasmassorna mot någon form av ersättning.Vi ser att denna tegelbrytning även var förenad med livsfara.

En olycka i olyckan, var att ej tegelbruksentreprenören Blomqvist å Ekerö blef där ihjälslagen af en öfver honom i sista tisdags plötsligen nedramlande gammal tegelugnsvägg, hvarunder han omkring en timmes tid nödgades ligga hopklämd och mörbultad innan ha af tillskyndande arbetare hann befrias från sitt farliga läge.

I en annan tidningsartikel berättas att en dräng ifrån Saltvik som knackade ren tegelstenar ifrån murarna fick tag i en granat som exploderade och han omkom av sina skador.

Det finns även en berättelse där en finskspråkig man vid tegelbrytning funnit några granater. Dessa tog han med sig upp på ett i närheten högt berg och kastade dem nedför stupet. Den enorma smällen påkallade grannarnas uppmärksamhet och då de tillskyndade kom mannen rusande emot dem och skrek:
"Smälla så inihälvitäs,  aldrig så göra mera"!


Nerrivet i Godby den 31.12. 2018

Johan G. Granlund

Efter att min artikel i tidningen Åland blivit införd har personer ringt mig och berättat om tegel från Bomarsund.

Jag fick ett tipset  att även Vårdö prästgård är uppbygd av bomarsundstegel. Detta hade jag faktiskt läst om tidigare men glömde det. Här är Vårdö prästgård som den ser ut i dag.

En annan person ringde även och berättade om att en herrgård i Åboland skulle vara uppbyggd av bomarsundstegel och det återstår för mig och få det bekräftat.


Vi hörs
Johan