Persnäs som försvann och den bortglömda vägen till Sunds Gränden

Det gamla Persnäs i nuvarande Norra Bomarsund, en liten bydel till Persby som försvann efter 1812 års ryska annektering.

Geometrisk Charta Öfwer Persnäs Som är et utbygge af Persby.
Med flere dess med = Interessenter, uti det Så Kallade Gränden
Beläget på Åland och Sunds Socken, Afmätt Dels uti Juni, och Dels uti Juli Månader
Af
År..............1765

Anders Andersson Norrstet

Ja så lyder introduktionen till denna vackra karta över Persnäs som jag låtit beställa från  Riksarkivet i Helsingfors. Det kostade mig 35 € men det var det värt. På min fråga till Ålands Landskapsarkiv om de kunde vara behjälpliga med anskaffningen av en sådan karta till Åland fick jag nekande besked. Man uppger här att man nöjer sig med kartan i svartvitt utförande på mikrofilm. Synd. Denna bloggs redaktör är av den åsikten att det är här i Ålands landskapsarkiv originalen för alla våra gamla skattläggningskartor bör finnas och riksarkivet och andra arkiv kan nöja sig med kopior.

Kartan i originalutförande är helt fantastisk!

Vad kan vi då mera utläsa av denna karta? Jo, den vackert textade beskrivningen över området låter såhär:

På Denna Sidan Tager Emot, Sam =  fälte Skogs =  Betes och  Utmare =  ken Til  Den Så Kallade Sunds Gränden.

En text med mindre bokstäver löper längs den gamla vägen enligt följande:

Allmen Byväg til Persby från allmänna Post och Landsvägen gående.

I kartan kan man se inritade några torp samt de två bondgårdarna No: 2 och 4
Dessa betecknar Lagmans och Markusas den s.k. Persnäsgården. I kartan ser man tydligt no: 4 Lagmans med sin väderkvarn med tillhörande sädesbod på andra sidan vägen. Längst till höger Markusas no: 2.

Längst till vänster kan man se två torpstugor med texten Frodigs  Backstuga samt Falckens Backstuga.

Nedanför ser vi en väderkvarn: Wivasteby Wäder Qvarn.
Man kan tydligt se hur man pallat upp kvarnsvingeln så att den skulle hålla för tyngden, bra idé!
Undertill läser vi med fet stil:
En Dehl af  Wivastebys  Enskilte  Inägor, Samt Finnbys uti Sunds Sockne  Möta.

Från Träsk i norr löper den lilla rännil vari det finns en skvaltkvarn, den har texten:

Wattn Qvarn Til 34 no 2 i Wivastby
och 2 o 4 i Persnäs

Platsen för skvaltkvarnen i dag i det dike som löper mellan Träsk och Laaksos viken.
Platsen bebos av Karl-Gunnar Karlsson som berättade att han i sin barndom minns runda hackade sandstensblock som användes som kvarnstenar.

I kartbildens mitt ser vi ett torp benämnt Falck Torppet med numrorna 98 och 99 för åkertegar.

I nordväst ser vi ännu en liten torpbyggnad invid tegarna 96 och 97. Detta är troligtvis det vi i dag benämner Karongärda. Om namnets ursprung finns olika åsikter men kan komma från Kardon vilken är en delikatessgrönsak vars tjocka märgrika stjälkar används som kronärtskocka.
På en karta från 1700-talet finns namnet Kardon noterat.

Detta torp kallades fordom Feela eller Fähle och härifrån härstammade den kunglige sekreteraren Mickel Olofsson om vilken finns en artikel i denna blogg från år 2010.

Vi kan konstatera att Norrstet har ritat in sjöarna som i dag kallas Laaksos viken, Övra viken och längst till höger Hummelvik. I dag är dessa vatten separata sjöar sammanbundna med farbara vattenleder, väl uppdikade men vid denna kartas tillkomst var det som i dag är Övre viken och Hummelvik i en helhet.
Till vänster för Laaksos viken lyder texten: En  Del Af  Frisk  Siön  Östra =  eller Norra = Siöwijken Kallad.
Här kan man se att den är sammanbunden med Övre viken endast genom ett litet dike som i dag är betydligt längre och djupare.

För Hummelvik till höger lyder texten: En  Del  Af   Frisk =  Siön Norra Wiken  Kallad.

Kartans mått visar på Swenska Alnar


År 1812 annekterar den ryska statsmakten detta område och de som här är bosatta får order att flytta bort. De fick montera ned sina hus ända ned till stenfoten, packa ihop sina tillhörigheter, lasta in allt från lador och bodar och på sina kärror flytta till en främmande trakt. Sina boskap drev de framför sig i en ända lång rad. De fick lov att flytta till västra Saltvik som de kanske aldrig besökt tidigare. Det skulle bli Lagmansby och Persby i denna socken i stället. De fick flytta från detta fantastiska paradis som i äldre tid kallades Sunds Gränden. I Sunds kyrkas flyttningslängd kan man se flyttningsströmmar från Vivasteby, Persby, Persnäs, Skarpans och Prästö efter de ryska annekteringarna i ett antal år framöver.
Totalt skall från alla dessa områden flytta ett hundratal personer, de flesta till Saltvik Haga men många icke jordägande torpare inom Sunds socken samt övriga platser på Åland.

Vi ser således i Sunds kommuns flyttningslängd att från gården 2 Markusas flyttar år 1812 bonden Johan Johansson med hustru Lisa Johansdotter samt mor Zaida, sonen Carl samt dottern Sara Lisa till gården Norrgårds i Kohagen.

Från andra hälften av gården flyttar samma år bonden Carl Johansson med sin hustru Sara Samuelsdotter, sin son Johannes samt dotter Anna Lisa, till gården Södergårds i Kohagen.


Från  Lagmans 4, flyttar samma år  änkan Greta Carlsson med sonen Johan, dottern Marja Lisa, torparen Johan Johansson (född 1722 således i 90 års åldern) samt inhysingen Carl Johansson med son Mats. Dessa bosätter sig på nya Lagmans i västra Saltvik Haga.

Vy från Markusasgårdens tomtning över vikarna

Den som gått här en vacker sommarkväll och sett solen gå ned över vikarna förstår vidden av tragedin. Nu är det en bortglömd del av Sunds kommuns forna bebyggelse.

Nuvarande väg till Norra Bomarsund

Den gamla väg som kallades "Allmänna byvägen till Persby från Allmänna Post och Landsvägen gående" är till största delen bortsopad från jordens yta. Kvar finns endast några få tecken som kan påminna om denna tid. Från Träsk ser vi i dag en vägskylt med texten Norra Bomarsund och denna väg skall sluta vid Janssons, där min kusin Brita, född Granlund, Jansson i dag bebor. Från Bomarsundshållet kan man komma en liten bit emot området men denna väg slutar i ett taggtrådsstängsel för betande djur.

Rester av den urgamla vägen som löper från nuvarande Norra Sundsvägen upp igenom skogen emot Persnäsområdet. Vägen har sina anor från 1500-talet och framskymtar tydligt i kartor från 1700-talet.
Detta vägområde har hittills varit okänt.

Sunds Gränden
Varför benämner man denna trakt Sunds Gränden? Detta är för mig en gåta och jag har aldrig förr hört talas om detta namn. Vad betecknar då en gränd, ja det är väl en plats som är en återvändsgränd om jag förstår saken rätt. Nu kommer vi in på en väldigt intressant sak som leder tankarna långt tillbaka i tiden. Kan det vara så att vägen slutade vid Skarpgården och därför kallades området för Sunds Gränden?

Varför försvann då också benämningen Sunds Gränden? Svaret måste vara flyttningen av hela befolkningen till Saltvik. I och med detta försvann även det vackra namnet på platsen som övertogs av ryska militärstratéger och kartografer . Man planerade nämligen norra Europas största fästning.


Denna bloggs redaktör hyser nämligen den åsikten att det som vi i dag kallar Bomarsund, alltså bebyggelsen runt fästningsområdet, fanns inte i äldre tid, det fanns ingen väg över bergen ned till Bomarsunds brygga av i dag.

Det enda man i gamla skattläggningskartor kan utläsa är Bommersunds Fjärd d.v.s. vattnet emellan Vårdö och Sund.

  Det som i dag är platsen för fästningsområdet var i äldre tid några mulbeten. Här fanns ingen bebyggelse år 1650 då Hans Hansson ritar in sin fina skattläggningskarta för Sunds
socken

Här ser man tydligt hur stråkvägens östra anhalt på Åland icke tar vägen ned mot nuvarande Bomarsund utan följer en nordostlig sträckning indikerande på Delvik, alldeles som Hans Hansson noterar år 1650. Denna är från år 1665.
Noteringen Bomarsund betyder vattnet mellan Vårdö och Sund emedan Bomarsund som en ort i dåvarande Persnäs inte fanns.

Drottning Kristinas postväg startade år 1638. Nå vart ledde man då postrotarna för färd emot Vårdö?
Denna del i forskningen angående postvägen över Åland och dess östra överfart har blivit bortfuskad. Man har från Ålands museibyrå kommit med rena bortförklaringar och historiska lögner angående postvägens allra första sträckning i östra Sundsområdet.

Det faktum att postvägen även kunde ta vägen över Kyrksunden kanske vintertid och då tog vägen till Vårdö över Sibby,  nämner man aldrig trots att det tydligt framgår i gamla kartor.

Postvägskarta.
Här syns en tydlig markering att postvägen även tog sin sträckning över Kyrksundet, över Sibby för färd emot Vårdö, det troligtvis vintertid.

Postvägskarta från 1600-talets sista del.

Man skriver i en publikation: Postvägen startade redan från dess begynnelse ifrån Bomarsunds brygga!
Nej, denna brygga fanns inte år 1650 det år då Hans Hansson ritar Sunds skattläggningskartor. Det skulle ta flera decennier fram till att en väg byggdes till nuvarande hamn i Bomarsund och att där byggdes en krog. Gästgiveriet var fordom i Skarpans i Skarpgården. Här slutade vägen som dels leddes från Persnäshållet samt från Finbyhållet över Finby ström.

Vad vi här ser är Hans Hanssons skattläggningskarta från år 1650.
Området är vad vi i dag menar med Bomarsunds fästningsområde och vi ser här några mulbeten A och B. Exakt på området för fästningen.
Uppe till vänster Bovik, i mitten texten Bomarsund och viken troligtvis det som i dag heter Notviken och därefter Lervik.

Johan Granells karta över Persnäs och den s.k. Sunds Gränden från år 1799 och infälld är Hans Hanssons kartuppgifter från 1650 för det som i dag är Bomarsund med fästningsområdet. Här fanns då ingen bebyggelse, ingen väg till platsen samt ingen brygga.

Vi ser uppe Bo Wijken sedan Bomar Sund samt i söder Ler Wijken.
Texten lyder: Känne Teknens Uttydning
Desse efterskrefne Engeshagar äro Specificerade som följer

A. Två Engeshagar till Markus Skarps hemman i Persnäs
B. Två Engeshagar till Matts Ers hemman i Wifvasteby 1, 1:19 lass h:vall

Här ser vi Hans Hanssons skattläggningskarta från Delviksområdet.
Deele Wijken med den stora bryggan.

Texten längst upp lyder: Stora Lantz wägen öfwer Ålandh.

Vi kan tydligt se huru han inritat vägen ned till Delvik bryggan. Man kan till och med se plankorna han ritat in i den stora bryggan.

Vad vi även kan se är att vägen tycks gå över Persbyområdet och kanske den vägen emot Lövviksområdet för vidare emot kyrkan. Alternativt har han menat norra Sundsvägen, detta är lite oklart.

Man får här antaga att en urgammal färdväg gått över Åland i båda riktningar ända sedan brons-järnålder samt medeltid gått denna väg. Kan det vara så att även namnet Delvik hänsyftar på viken som leder emot Delet eller Deelen som det skrivs ut i gamla kartor?

Postvägens sträckning över Åland i äldre tid. Vattnet emellan Sund och Vårdö kallades Bomarsunds Fjärd. Bomarsund var inte bara det smala sund som skiljer Prästö och fasta Åland åt.

En sida i Sweriges Geographie angående Pass och Sund som förekommer inom postleden mellan Åland och Finland. Bomarsunds Fjärd til Wargata på Wårdö 1 mil.

Kastelholms slott och dess borgherrar av Reinhold Hausen.

I denna bok stöter vi på en märklig notis. På sidan 85 berättas det följande: Hertig Karl har i samband med striderna med Sigismund med sin flotta startat från Stockholm med en stort följe "flere förnäma män".  Äntligen så den 1 september 1597, efter två veckors resa, anländer han till Kastelholm. Men han färdades inte fram till slottet. Alltnog han landsteg en halv mil från slottet, vid Finby. Längs denna torde han sedan med sin furstinna och sitt övriga följe ridande hava ankommit till slottet.

Vad betyder detta, han anlände till Finby? Nå vi skall läsa vidare.

På sidan 92 finns en utförlig notifikation och Reinhold Hausen skriver följande: Beträffande stället där hertig Karl landsteg, då han år 1597 kom till Kastelholm, har man hittills fäst sig vid blott det, att det legat "en halv mil från slottet". Uppgiften att Stålarm vid sin ankomst till samma plats sammanträffat med "Henrik skrivare i Sunds socken" giver emellertid en bestämd fingervisning. Nämnde skrivare var nämligen en gammal änkedrottningens trotjänare( till Katarina Stenbock), om vilken man vet att han ägde ett hemman uti Finby i Sunds socken. Då nu Stålarm efter landningen uppenbart icke begav sig långt inåt land, men dock fick tillfälle att personligen giva nämnda skrivare ett uppdrag, bör detta hava skett hemma hos denne på hans hemman i Finby. Vi komma då till slutsatsen att hertigen, liksom nu Stålarm tagit i land någonstädes vid Finbyviken, kanske i den s.k. Finbyströmmen som den tiden, då vattenståndet var betydligt högre, bör hava varit farbar ända inemot den urgamla stråkvägen, som ledde till och förbi slottet. Avståndet är visserligen något längre än en halv mil, men man får väl ej taga uppgiften om väglängden "cum grano salis".
Slut citat.

Alltså, hertig Karl lägger till med sitt skepp i Svinesund troligtvis, en mindre landstigningsbåt ror dem in i Finbyviken, upp längs Finby ström och tar så där i land. Man kan då fråga sig varför där, varför inte i Bomarsund? Nej, därför att Bomarsunds brygga fanns ej denna tid år 1597. Helt enligt mina antaganden. Denna hamnplats tillkom hundra år senare i slutet av 1600-talet.
Min teori är att det fanns någon form av hamn i Svinesund och Gloet-området som nu är försvunnen.

I södra Finby finns än i denna dag en backe som kallas Skrivars backen. Den hör till gamla postvägens sträckning och löper invid Donalds fastighet. Här i närheten måste denna Henrik skrivare ha funnits. Kan det då vara gården Andersas?  Hans namn dyker för övrigt upp i olika sammanhang i medeltidsurkunder. Han hette Henrik Andersson.

Skrivars backen i dag, den gamla vägsträckningen till höger i bild.
Finby ström i fjärran.

En märklig omständighet är att på vardera sidan om Finby viken fanns fordom två kungliga sekreterare. Denne Henrik skrivare som skrev för änkedrottningen troligtvis på Kastelholms slott samt Mickel Olofsson som var bördig från torpet Feela i norra Bomarsund i dag tidigare Pärsnäs, som var skrivare för flere svenska konungar och sist för hertig Karl i Stockholm. Han var för övrigt Karls mest betrodde skrivare. Om honom finns i denna blogg en artikel från 2010.

Bildserie över gamla vägen till Persnäs.

Infart emot Norra Sundsvägen, man åker förbi Stenbacka upp emot Palmroos samt svänger in på vägen emot Janssons. Här slutar vägen i dag.

Den urgamla vägen däremot börjar vid ändplanen invid det som vi i dag benämner Palmroos.
Där går vi så rätt fram över en åker och in i ett skogsparti som möter och där finner vi först en gammal uthusgrund hörande till det torp som förr benämndes Falck torpet och Kruslocks torp. Det är frågan om en gammal båtsmansgäla. Vi vandrar vidare in i skogen och vi kan skönja en gammal vägsträckning.

Denna urgamla väg vägrar låta skogen ta överhanden, man ser en tydlig markering i marken.
Jag har hittat en mycket tillförlitlig vägvisare, Karl-Gunnar Karlsson ifrån Vivasteby och han leder oss in på rätta vägar.

Vi kan tydligt se vägens sträckning i skogen. Karl-Gunnar berättade att ännu
i sen tid på 1980-talet användes denna väg av bonden på Bomarsunds gård för traktorkörning.

Betänk att via denna väg har tusentals människor vandrat och skurrat på sina hästforor i gången tid.

Vägsträckningen går nu nedåt emot Lagmans tidigare gårdsområde.

In på Lagmans gårdsområde

Vid Lagmans området kan man urskilja en grund till en ria.
Troligtvis är det här som väderkvarnen stod med sin sädesbod.

Här hittade jag en grund till en jordkällare som hörde till gården.

Invid den troliga husgrunden till Lagmansgården som även benämndes Övedsböle.
I fjärran ser vi Persnäs eller senare benämnd Markusas gårdsområde, vi promenerar dit.

Nu framkommen till Markusas gårdsområde, här grunden till jordkällaren.

Husgrunden för gården  Markusas.

Så brukar det se ut vid gamla platser för utedass.

Stenbacks i Vivasteby.
Men vänta säger Karl-Gunnar, inte har väl du så bråttom, jag vill visa för dej den urgamla vägen runt Träsk, vi tar en ny promenad med start vid Stenbacks, ni minns där den gamla skvaltkvarnen var förr.

Vägen upp emot Träsk förbi Stenbacks. Vägsträckningen följer exakt den urgamla men här har den bättrats på och repareras i sen tid.

Förbi Stenbacks gårdsområde.

Då vi vandrat emot Träsk några hundra meter så möter oss träskets blanka vatten i blickfånget.

Här möter oss en husgrund. Karl-Gunnar säger att det är en grund till ett torp som legat här förr.

Nu möter oss ytterligare en husgrund. Här har det legat ett garveri säger Karl-Gunnar. Ett sådant behöver ju mycket vatten och platsen är både vacker och läglig för det.

Vi vandrar ännu ett stycke norrut och nu möter oss en bostadstomt så vi låter denna dags vandring bero och smälter våra intryck.

Lokaliserat  i Godby den 4 mars år 2017


Johan G. Granlund

Det fruktansvärda dramat på Bogskär vintern 1914

Bogskär sett från ovan

Natten mellan den 19-20 januari år 1914 skedde det fruktansvärda drama som skulle skaka om inte bara Ålands bygder utan i stort sett hela Finland. Händelsen skulle valsa runt i den då talrika tidningspressen under två års tid.

Förutom tre urtima ting fördes målet vidare till Åbo Hovrätt som skärpte domarna. Därefter fördes denna dom ända upp i Finlands Senat för slutbehandling. Den som höll i yxan fick en ganska lindrig dom och de två till långa fängelsestraff dömda kvinnorna blev slutligen helt frikända.

Vi befinner oss i den ensliga Åländska skärgården sydväst om Jomala strax utanför Hammarudda och platsen är Bogskär, inte att förväxla med det ensliga skär i Östersjön där en välkänd fyr är belägen.

Här dräptes torparen Karl Friman med två yxslag av ynglingen Karl Westerlund och dumpades därefter i havet, troligen initierat av de på ön ensamt boende kvinnorna Ida Jakobsson och dottern Alina som vid tillfället var i 24-års åldern.

Att en man blir ihjälslagen med en yxa var i och för sig inte så märkligt denna tid men då man ser till hela händelseförloppet saknar det motstycke i Finlands historia och skulle mycket väl platsa i en Hollywoodfilm.

Dramat har alla ingredienser som behövs för en thriller, kärlek, sex, svartsjuka, våldtäkter, intriger och till sist mord.

Denna händelse har tidigare dokumenterats i romanform i Isnätter av Leo Löthman. Där har dock personernas namn ändrats men denna blogg skriver ut hela händelseförloppet såsom det framgått i tidningspressen. Man får beakta att det nu gått över hundra år sedan detta hände och till och från Åland har flyttat många med dessa efternamn. Ortsbefolkningen vet dock ändå vem det är frågan om.

I stora drag är händelsen följande: Karl Friman ,som bebor grannön Lillbroskär, har fått en inbjudan av änkan Ida Jakobsson på Bogskär efter att hennes man emigrerat till Amerika. Han hade sedermera dött år 1907. Nu befann hon sig där ensam med sin lilla dotter Alina. Tycke uppstod dem emellan och de fick fyra gemensamma barn, varav två var i livet. Det kärvänliga samlivet upphörde dock då Friman våldtog den då 13-åriga dottern Alina. Undan för undan blir Friman mera våldsam emot kvinnorna och formligen håller dem i någon slags gisslan på det ensliga skäret. Han bevakar noga deras steg och ingen karl får komma i närheten av ön. Ida uppvisar vid ett flertal tillfällen blåmärken och märken efter misshandel. Hon uppsöker även stadens läkare för sår och blånads behandling.
Vid ett tillfälle har dottern Alina tvingats gömma sig i brunnen i flera timmar under isande kyla.

Hon beger sig vid ett tillfälle till Jomala prästgård och ber om råd av prosten Tallqvist i vad hon skall göra och för honom berättar Ida Jakobsson att Karl Friman våldfört sig på henne och hennes dotter i totalt 20 års tid. Hon får rådet att anmäla händelserna till myndighet men detta säger hon sig inte våga göra emedan efter en kort tid i fängelse skulle Friman antasta henne än värre. I hennes hjärna växer nu en tanke på att bringa Friman om livet, men hur, av vem och när, detta är för henne en stor fråga. Nu öppnar sig en möjlighet. Hennes dotter han börjat vänslas med den unge Karl Westerlund och han har lägrat henne. Kan det finnas en möjlighet att han kunde hjälpa dem. Vi skall inte gå händelserna i förväg utan låta rättegången tala sitt tydliga språk.

Urtima ting å tingsstaden i Mariehamns Rådhus.
Tillställningen följdes av en stor skara ålänningar ja närmare tvåhundra personer. Tidningen Åland rapporterar om detta den 18 mars år 1914.

Som rättens ordförande fungerade Hjalmar Sundell och som åklagare Arthur Ekman.
Den för mordet tilltalade Karl Westerlund och för anstiftan till mordet Ida och Alina Jakobsson.
Deras rättegångsbiträde var vicehäradshövding Carl Björkman sedermera Ålands lantråd.

Carl Björkman, här i bild återkomsten från fångenskapen i samband med tvisten om Åland.

Enligt den avlidne torparen Karl Frimans prästbevis framgick att han ett otal gånger dömts till fängelse och spöstraff för snatteri, stöld, inbrott och sabbatsbrott.
Enligt polisprotokollet utvisades att Frimans intima förhållande till kvinnorna på Bogskär fortgått i 20 års tid.
Aktor visade plankarta över mordplatsen samt yrkade för Westerlund och kvinnorna Jakobsson för ansvar å mord. Dessutom meddelades medansvar för Westerlunds föräldrar, Erik och Kristina, för underlåtenhet att meddela brott.

Fiskarehustrun Ida Jakobsson berättade att hon gift sig år 1888, varefter hennes man avrest till Amerika. Året därpå föds deras dotter Alina. Mannen avlider år 1907. Någon tid efter mannens avresa hade Karl Friman bosatt sig på Lillbroskär varefter det intima förhållandet påbörjats. De hade fötts 4 barn av vilka 2 var i livet.

Lillbroskär där Karl Friman bodde med sin familj

En försämring av förhållandet skedde då Friman våldförde sig på hennes dotter Alina då hon var 13 år gammal.
I samband därmed hade hon rådfört sig med dåvarande kyrkoherden i Jomala prosten Tallvist samt numera avlidne häradshövdingen Julius Jansson.
På grund av Frimans hemska hotelser hade hon inte velat göra polisanmälan.
För henne framstod då som enda möjlighet att röja honom ur livet. Hon säger sig inte själv haft för avsikt att utföra det men pratat med dottern om saken.

Nu hade hon den 19 januari besökt unge Westerlunds hem samt i sällskap med honom återvänt till Bogskär. På resan dit hade hon inte påverkat honom i denna riktning. Däremot hade hon hört dottern säga då de steg in: Där står yxan!

Hon bestyrkte riktigheten att Friman våldfört sig hå henne då hon var 13 år. Han hade hotat henne grymt om hon skulle yppa något. Även hon hade för ett år sedan börjat tänka på att skulle vara bäst om Friman var död. Hon vidhöll att hon inte uppmanat Westerlund att utföra dådet. Den revolver som även fanns med hade de bara tänkt skrämmas med.

Reportage i tidningen Åland

Den för mordet tilltalade Karl Westerlund var född 1896. Nu uppgav han att han inte blivit uppmanad att döda Friman han hade blott ämnat skrämma honom. Han hade inte känt Friman men hört av andra att han var våldsam. Han uppgav att då han träffade kvinnorna hos sig hade de begärt att få låna en revolver för att kunna skrämma en räv som åt på deras åtel. På grund av att det just då var tjocka hade han stannat över natten på Bogskär.
De hade då diskuterat att de hört att Friman varit till staden och nu förmodade de att han enligt gammal vana skulle i drucket tillstånd komma ut och besöka dem igen. På tal om Frimans brutalitet hade han hört Ida säga: Han bort vara i sjön!
Då Friman kommit till ön på natten hade kvinnorna frågat honom om han kunde köra ut honom.
Han svarade då att han ville försöka hindra honom att komma in, trots att han visste att Friman var en stor och stark karl.

Då Friman sedan kommit emot farstuns dörr och känt att den var låst hade han utfallit i svordomar och hotelser att döda dem alla där inne samt med störar slog han emot dörren. Han hade därefter försökt bryta upp dörren och lyckades få in ena foten igenom dörrspringan. Halvt inne slog så Westerlund honom i skallen en gång med klacksidan av yxan. Friman hade inte genast dött utan lyckades få tag i Westerlunds mössa på det att han slog honom en gång till i skallen så att han då stöp. Nu drog han så ut honom på backen och satte honom på en sparkkälke som han förde ut Friman med på isen så långt som till öppet vatten och där dumpade han honom och sparkkälken. På återvägen hade han berättat detta för kvinnorna och själv återvänt mot hemmet.

Nu vittnade Westerlunds fader Erik. Han anförde att det inte fanns sedan tidigare någon fiendeskap mellan Friman och unge Westerlund och han bestred även vissa påståenden i polisprotokollet. Han förnekade all inblandning i brottet. Däremot hade han sett Friman för 13 år sedan hota Ida Jakobsson med en yxa. Och att han på Bogskär bevittnat huru Friman slagit sönder en gungstol emedan Ida vägrat  Friman sängplats hos sig. Han hade även sett Ida många gånger med blånader efter slag.
Friman hade även med misstänksamhet bevakat deras göranden och försökt att isolera dem på ön. Ogärna fick andra manspersoner besöka ön och flera har han hotat för detta. Det skulle vara bäst för dem om de höll sig borta från ön hade han sagt. Ofta hade kvinnorna tvingats söka skydd på det karga skäret och vid ett tillfälle hade dottern tvingats gömma sig fler timmar i brunnen i 12 gradig kyla.

För att vittna om den åtalade Karl Westerlunds själsliga tillstånd hade inkallats prosten H Snellman från Jomala. Han påpekade att Westerlunds själstillstånd led av svagheter och att hans uppfostran och lärdom försummats i hemmet. Han hade gjort en undersökning av honom i skriftskolan och såg att han ofta darrade och skakade. Hans uppfattning var att Westerlund var klent begåvad och svagt utvecklad.

Nu ombads svarandens ombud Carl Björkman hålla sitt försvarstal.
Han delgav rätten ett intyg av prosten K Tallqvist i Jomala att Ida Jakobsson för 13 år sedan under betryckt sinnesstämning besökt denne samt beklagat sig över att Friman misshandlat henne samt tvingat henne till lägersmål. Björkman uppläste för rätten all den hemska tillvaron kvinnorna haft på det ödsliga skäret fram till dess hemska slut. Här framgick huru Friman mycket rått och bestialiskt hade pinat dem i åratal. De hade levat i ständig skräck för Friman med fruktan för sina liv. Huru de känt sig övergivna av både Gud och myndigheter. Och huru de önskade att få vilket straff som helst bara de slapp detta helvete på jorden som de tvingats utstå. Huru de genomlevt ångest och fruktan inför bestens ständiga återkommande besök. I den trakt han bodde på Åland, där han höll herravälde, var den allmänna meningen att denne man inte bara hade ett liv på sitt samvete. Det var nu många som drog en suck av lättnad när denne galning var borta.

Björkman yrkade nu att åtalet för mord skulle ändras till dråp eventuellt excess i nödvärn.
Han anklagade också samhället för passivitet att låta dessa stackars kvinnor själva forma sitt öde.
Talet gjorde ett djupt intryck och många av åhörarna grät.

Aktor i målet vidhöll målet som mord ej som dråp och att svarandena skulle häktas. Han anhöll nu om uppskov i målet för dess fortsatta behandling.

Rättens utslag: Karl Westerlund skulle sändas för läkarundersökning.
Svarandena Ida och Alina Jakobsson skulle införas till Kastelholms häradsfängelse.
Målets fortsatta behandling den 14 april 1914.

Åbo Underrättelser skriver om mordet på Bogskär, marsrättegången.

Den 14 april år 1914 följer vi så den andra rättegången i urtima ting på Åland.
Målet angående mordet på torparen Karl Friman.
Häktade ynglingen Karl Westerlund samt för anstiftan till mord Ida och  Alina Jakobsson samt för underlåtenhet att anmäla mord Erik och Kristina Westerlund.
Rättens ordförande hovrättsauskultant Brynolf Kyrklund.
Aktor t.f. kronolänsman i Jomala distrikt Torsten Rothberg.
Svarandens ombud vicehäradshövding Carl Björkman.

Svarande Westerlund hade tidigare sänts till Åbo för sinnesundersökning men hade till dags dato ej återsänts och rätten kunde inte nu visa något intyg över hans hälsa.

Nu hördes 13 nya vittnen.
Bonden Verner Karlsson från Gottby. Att han jämte hustru Ida intygade att de mött ida Jakobsson en tid efter mordet varvid hon angående det öde som väntade henne hoppats att "det ej skulle bliva värre" än vad det hittills upplevat. Hon hade bittert klagat på det liv hon och hennes dotter fått leva där ute på skäret och vilket helvete de gått igenom. "Att skulle jag bara haft kraft och mod" skulle detta skett förut hade hon sagt.

Nu framträdde vittnet Hugo Henriksson som även vittnat i förra tinget. Hans nya vittnesmål avvek från det förra. Han upprepade att Ida och Alina vid flertal tillfällen uppmanat honom att få livet av Friman och gett anvisningar därtill. Han antydde även slapp moral hos dottern Alina och han antydde att denne Alina skulle övat otukt med unge Westerlund.

Nu uppträdde Björkman och åtalade Henriksson som angivare och provokatör och ifrågasatte hans vittnesmål Han påpekade för rätten att Henriksson tidigare uppgivit att någon fiendeskap aldrig funnits mellan Friman och honom men att nu framkommit att dessa vid ett flertal tillfällen varit i handgemäng.

I denna tidningsartikel i Åland kan man läsa Carl Björkmans försvarstal. Här antyder han huru vittnet Hugo Henriksson skulle varit intimt sammankopplad med Karl Frimans hustru. Ytterligare en ingrediens i denna märkliga soppa.

Fiskaren Erik Rosenberg från Ytternäs intygade att Friman en gång för flera år sedan sökt våldföra sig på Rosenbergs dotter Hanna som då var blott 13 år. Genom sitt ingripande avstyrdes dock våldtäkten. Dottern bekräftade sanningshalten i detta. Att han även en annan gång fösökt våldföra sig på henne men även denna gång blivit avstyrd.

Snickare Johan Strömbeck från Möckelö och hans hustru Maria återgav en relation Friman givit dem rörande Frimans våldtäkt emot Alina Jakobsson då hon var endast 13 år.

Fiskaren Julius Silander från Kumlinge hade under 9 års tid varit inkvarterad på Bogskär och han intygade att Friman farit synnerligen våldsamt fram emot kvinnorna på ön. Han hade själv en natt tvingats ligga med laddad bössa i sin sovstuga. Han berättade att en gång hade kvinnorna bönat och bett om att han skulle stanna kvar där en längre tid för de var livrädda. Han påpekade att ingen kunde förstå vilket helvete kvinnorna genomled på skäret. Silander hade även med egna ögon sett huru Friman med nesligt våld förgått sig emot Alina Jakobsson då hon var blott 13 år gammal och huru flickan då börjat gråta. Silander hade då ämnat ingripa men Friman hade haft ett laddat gevär intill sig. Han hade även sett huru Friman slagit Ida gul och blå. Vid ett flertal tillfällen hade Friman trängt sig in med våld i stugan. Silander påstod sig själv levat i rädsla under den tid han vistats där.

Nu anhöll svarandens ombud Carl Björkman om att kvinnorna skulle sättas på fri fot.
Målet uppsköts till den 14 maj år 1914.

Tidningen Svenska Finland uppmärksammar majrättegången i Mariehamn

Rubrik, Sorgespelet på Bogskär.

Slutrannsakning i vid urtima ting den 14 maj.
Ida Amanda Jakobsson döms till 8 års tukthus
Ida Alina Jakobsson döms till 4 års tukthus
Karl Eliel Westerlund döms till 3 års tukthus.

Detta drama har skildrats i Leo Löthmans roman Isnätter.

Bogskär
En ö i Jomala kommun på Åland. Ön ligger i den sydvästra delen av landskapet 8 km väster om Mariehamn. Bogskär har Kråkören i norr, Storbroskär i öster, Truthällan i söder och fasta Åland i nordväst.
Terrängen på Bogskär är platt. Den högsta punkten i N.V är 16 meter över havet.
Vegetationen består av hällmark med ett stråk av blandskog genom de centrala delarna. Delar av ön består av knappelstensfält. Ön sträcker sig 900 meter i nord-sydlig riktning och 400 m i öst-västlig. Arean är 0.19 kvadratkilometer. På ön finns i dag 2 fritidshus.


Refererat av Johan G. Granlund

I Godby den 17 februari år 2017

Fortsättning följer

Margit Tuomikoskis kyrka i Kila

Margit Tuomikoskis bönehus i Kila

Det finns ett par kvinnor som under min livstid gjort att jag stannat upp och tänkt ett par gånger till i de stora livsfrågorna. Den ena var min mor Ilmi och den andra var Margit Tuomikoski i Kila.

Margit var evangelisten som "nyfrälst" kommit tillbaka till Åland på 1940-talet från Sverige och startat upp en från början liten församling i Kila i Sunds kommun. Bönegruppen tillhörde pingstförsamlingen på Åland och kom med tiden vad gäller antalet medlemmar bli nästan halva Filadelfiaförsamlingen på Åland. Hon samlade ihop trossystrar och bröder i Sund, Vårdö, Saltvik, Finström, Geta och Jomala. Om man dessutom inräknar de som sympatiserade med henne var det nära 100 personer. En mycket imponerande siffra då man tar i beaktande att Filadelfiaförsamlingen på Åland hade ca. 100 medlemmar. Detta förstås aktiva sådana.

Margit var en diakon i ordets sanna betydelse och hon fanns alltid tillstädes då någon led nöd eller hade psykiska bekymmer, hon var Guds ställföreträdare i bygderna, ja så uppfattade jag situationen och den kan vara sann. Man får komma ihåg att denna tid, slutet av 1940-talet och några årtionde framöver fanns ingen socialtjänst i kommunerna. Den så kallade statskyrkans själavård var vi den tiden obefintlig. De få kyrkobesökarna fick ett par gånger i året reda på att de var döpta och skriftskolgångna. Efter de traumatiska krigen var det en oplöjd åker att bruka. Här gjorde då frikyrkan stora landvinningar i Finland och på Åland.

Margit dök upp ibland i mitt hem i Finby, ofta just precis då vi behövde henne. Här hjälper hon oss med storbyket vid bastun på Norrgårds i Finby.

Vem var egentligen Margit, vem var hennes far och mor och hade hon syskon?
För att utreda detta har jag tagit hjälp av Skogsjös, "Familjer och gårdar i Sund" familj 1367

Bild ur Ålands bebyggelse i ord och bild från 1963

Svedars i Högbolstad, senare kallad Jakobssons.
Här föddes Margit Tuomikoski den 12 januari 1915 och hon avled den 29.9. 1999

Hennes morfar hette Juho Wilhelm Isaksson Tuomikoski och han var född 1871 i Storå, numera Isojoki. Här var han nu skriven som torpare för gården och sedermera torpare på Tomten i Kastelholm.

Hennes mor hette Ida Irene Tuomikoski och hon var född år 1894.
I kyrkboken står om Margits fader, "okänd".
En del "tungor" berättar att Margit skulle haft en halvbror i Finby som dog några år in på 2000-talet.

År 1923 överförde morfadern Juho hela familjen till civilregistret, i kyrkboken står att han var finne.

I denna stuga bodde hennes moster, en polioskadad kvinna som släpade sig fram med armarna och senare användande en invalidcykel. Hennes namn var Ingeborg Tuomikoski,  född år 1896 och död år 1955. Efter att Margit återvänt från Sverige skötte hon Ingeborg fram tills att hon avled. Den troliga orsaken till hemkomsten var just skötseln av mostern.

I den röda lilla stugan skulle sedan Margit bo tillsammans med sina evangelister. Detta var utgångspunkten då de cyklade runt i bygderna med sina Korsets Budskap, Evangeli Härold, evangeliska skrifter och jultidningar, som de sålde.

Enligt uppgifter skulle Margit i sin ungdom arbetat hos lärarinnan Hilda Grunér i Tosarby som hemhjälp.

Margit emigrerade till Sverige som adertonåring alltså år 1933 och hon arbetade där enligt uppgifter som hennes kusin Lennart Karlsson i Kastelholm givit mig inom sjuk- och åldringsvården. Hon tjänstgjorde på olika åldringshem. Det var också nu som hon mötte sitt livsöde - omvändelsen vid Filadelfia i Stockholm och mötet med  Lewi Pethrus i pingströrelsens Sverige.

Margit Tuomikoski skulle med tiden bli en hängiven evangelist och förkunnare. Var hon vistades under krigsåren är okänt men att hon först ha verkat som evangelist i Norrbotten i Sverige och sedermera återkom till Åland på 1940-talet är känt och att hon efter att gått pingströrelsens bibelskola i Stockholm startade upp sin evangeliska förkunnelse i Sund är allom bekant.

Här sitter Margit i gungstolen i sin lilla stuga och läser något brev hon fått. Kanske födelsedagshälsningar då vi ser mycket blommor på borden.

Då jag som barn gästade Margit en gång berättade hon att då postbussen som var gul for förbi hennes stuga färgades hela rummet gult. Vägen gick förr nämligen så nära husknuten.

Min mor Ilmi hade på 1940-talet anslutit sig redan i finska Österbotten till någon frikyrklig samling, vet inte vad, men då hon återkom till Åland år 1951 hade hon tagit kontakt med pingstförsamlingen på Åland och Margit i Kila.

Det finns dokument, en brevväxling med vänner i Tosarby och Margit som då var i sin bibelskola i Stockholm i tidigt 1950-tal. I ett av dessa brev finns omtalat om något möte som skulle hållas hos oss på Norrgårds i Finby, men detta möte skulle ha blivit inhiberat av någon anledning. Det här enligt sagesmannen Lennart Karlsson i Kastelholm, i brev som han innehar.

Jag har tidiga minnen av bilar från Mariehamn och cyklande människor som kommer till vår gård för något möte.
Jag har även ett starkt minne från 5-års åldern om någon söndagsskola som hölls hos oss och redan från den tiden har jag mina allra första erfarenheter av den fruktansvärda mobbning jag under hela min barn och ungdomstid skulle få utstå på grund av dessa möten som huserade i mitt hem.

Värst var det med de handtextade möteskallelserna som stiftades upp på el och telefonstolpar i byns vägskäl. Här samlades byns alla ungdomar under sena kvällar, ja de kom från hela kommunen och ibland från stan till och med. I Finby vägskäl fick jag uppleva spott och spe under många år.

En annan källa till mobbningsattacker var det stora mötestält som restes upp i min hemby under ett par somrar. Första gången på Granlunds tomten i södra Finby. Då fick den fiffiga Mårtensson en idé att rigga upp en högtalare även utanför tältet så bönerna och sången hördes över hela byn. Så gick det även till följande sommar då det riggades upp på Finby skolas bollplan.

Jag fyller snart 70 år och ännu för två år sedan fick jag frågan varför jag inte gick i skriftskolan.
Svaret var därför att min mor vägrade detta emedan hon hört att man efter denna kristendomsundervisning skulle få rätt att ta första supen och slippa in i danspaviljongerna.
Inte blev hon heller vänligare inställd till denna skola då hon hörde att en av grannpojkarna hade kört moped inne i "hönshuset" som Sunds kyrkas skriftskolundervisning höll till i denna tid.
Då folk i bygden frågade varför Johan inte gick i skriftskolan som andra ungdomar svarade hon att han kan bibeln bättre än alla sundsungdomar. Att hoppa upp och ned i bänkarna kan han lära sej efteråt.

Under de första åren i Margits verksamhet i Kila hölls möten i en liten stuga kallad Kärr. Jag har ett minne av att mina föräldrar tagit en taxi och vi åker till ett möte där. Stugan var sprängfull med människor och den som då predikade var pastor David Klemetz från Helsingfors. Ämnet var b.l.a. sitt besök i Jerusalem och de heliga platserna. Han var en mörkhårig välkammad man som stod i en blänkande vit skjorta minns jag.

Margit hade många kontakter runt halva Åland och hon fick alltid lov att i någon gård i byarna hålla möten.

År 1960 skulle Margits verksamhet i Sund få en fast punkt, bönehuset i Kila.
Här ser vi en bild från invigningsdagen år 1960. I hatt den karismatiske pingstpastorn för Filadelfia på Åland, Jan-Erik Mårtensson och invid hans hustru. Vi ser folk från orten som i stora skaror bevittnar tillställningen. Pastor Mårtensson gav ett stort uppsving av besökande människor till de möten som anordnades. Damerna i byarna strömmade till hans möten, jo han var en bra karl att titta på och att lyssna till.

Vi ser här en annan bild från invigningshögtidligheten. Sångledaren är pastor Herbert Lindstedt som tidigare verkat som föreståndare för församlingen på Åland. Han var en skicklig dragspelare som spelade så det ekade i väggarna. Till höger om honom byggmästaren för bönehusbygget Karl-Ivar Berglund från Tranvik, invid honom Viking Eriksson och evangelist Ingrid Danielsson. Till vänster om honom i bild evangelisterna Ea Nordberg, Anita Stenborg senare gift Jansson, Gustavsson och Judith Löfsund.
Margit sitter troligtvis bakom dragspelaren.

Jag vill här passa på att poängtera dragspelets intåg i pingströrelsen och som tillsammans med gitarren skulle bli synonyma för deras musik. Enligt uppgifter skulle "den store ledaren" Lewi Pethrus sagt att "dragspelet får inte tas av djävulen" det hör till oss.

Margit var en förkunnare i ordets verkliga betydelse. Hon inledde sina möten väldigt stilla och försynt. Hon hälsade alltid alla välkomna varefter hon delade ut sångboken Segertoner till alla som satt i salen. Därefter inledde hon ofta med att att vi sjunger nu sången "Det är saligt på Jesus få tro" eller "De komma från öst och väst". Margit spelade mandolin och evangelisterna kunde alltid hantera gitarr.

Margit hade troligen 4 (den tidens betygsättning där 10 var bäst) i sång i folkskolan men hon hade lärt sig noter och praktiskt kunnig som hon var så lärde hon sig hantverket. Själv kunde hon inte ta en endaste ton på sångens vingar.

Hon hade alltid sin mandolin med sig och stämde den enligt en invand ritual. Jag kan ännu i denna dag i mina öron höra dessa plingande gnisslande tontester.

Mötet fortsatte sedan med ett "vittnesbörd" som det hette, av någon evangelist som medföljde eller av någon nyfrälst som med några stakande ord berättade om sin upplevelse. Det kunde då bli en gripande inledning till den predikan som Margit höll efter att man ånyo sjungit en sång.

Margit inledde sina bibelförklaringar med läsning ibland ur både Gamla och Nya testamentet. Dessa två beröringspunkter mötte då varann och hon lindade så in texten i något alldagligt som hänt i hennes eller någon annan persons livsöde. Margit stegrade så rösten undan för undan så att hon till slut kom upp i en "begaistring" som var om jag får säga det ganska medryckande. Jag har tidiga minnen av hur jag rycktes med och fann mig förd till någon annan plats här på jorden eller i himmelen. Jag ville ju absolut finnas med i den skaran som skulle ryckas upp  "då Jesus kom igen". Detta med att Jesus skulle komma igen var en realitet för pingstfolket, "om Herren dröjer" gör vi si och så, var ett stående uttryck.

Namnet Jesus användes konstant inom pingströrelsen sällan Kristus och Gud som användes för det mesta inom statskyrkan.

Plötsligt kunde någon falla in i "tungotal" och då trodde jag absolut att Jesus eller något övernaturligt fanns i rummet. Man började ju uttydningen med att: Så säger Herren!!!. Tungotalet som för övrigt är ett fenomen som ingen ännu i hela världen lyckats utreda. Fenomenet var och är en mycket central del i pingströrelsens verksamhet. Jag har själv hört helt oskolade människor som talat utländska språk vilket de aldrig kunde eller någonsin hört i vardagslag.

Karaktäristiskt för pingströrelsens sätt att styra upp sin gudstjänstordning och mötesteknik var förstås den metod som alltsedan starten år 1913 praktiserats av Lewi Pethrus och sedermera av den på den tiden kände poeten Sven Lidman som sensationellt övergått till pingströrelsen.
Mötet skulle hålla en viss rytm där stämningen skulle stiga undan för undan. Tyckte Pethrus att stämningen föll, lyfte han handen emot sångarna "strängbandet" som genast startade upp en refräng som upprepades flera gånger. Å andra sidan var sången för lam startade han upp en bönestund mitt i mötet som i sin tur höjde stämningen.

Av förståeliga skäl, tar jag aldrig tag i en gitarr för att "iddas" lära mig dessa tre accord jag borde lärt mig som ung för att hänga med i "Löftena kunna ej svika och Det är saligt på Jesus få tro och Säg känner du det underbara namnet" . Jag anar att de gick i G eller F-dur. Nu först i 60-års åldern har jag förstått vad enorma tillgångar jag missat. Tänk att ha lärt sig tre (3) accord, kanske även ett septim och mollaccord och kunnat tjäna storkovan som trubadur på någon kryssningsfärja ända upp i 100-års åldern. Gitarren har ju blivit kultinstrumentet nummer ett som står över alla instrument som människan har skapat. I min barndom var den det mest skrattretande någon kunde hålla på med, att spela gitarr.
Dragspelet skulle från tolvårsåldern bli mitt instrument och där hade jag alla accorden på vänstra handen som jag kunde fånga med slutna ögon, märkligt.

I köket i vårt nya hem på Norrgårds i Finby. Margit ser på fotografier tillsammans med  Ann-Marie Nygrén.

Jag har samtalat med en tidigare evangelist Anita Jansson född Stenborg om livet med Margit i Kila.

-Jaa, som ung kom jag till Åland från Österbotten, jag hade aldrig tidigare varit här.

Men berätta Anita! Hur var livet som evangelist i Kila och hur förflöt era dagar?

- Våra arbetsdagar i veckorna var så att vi cyklade runt i bygderna, hälsade på äldre och sjuka människor. Ibland sålde vi tidningar och böcker. På lördagar och söndagar anordnades möten och sammankomster i bygderna och vi höll även söndagsskolor. Tiden före jul var jobbig, folk köpte mycket jultidningar.

Men Anita, hur kändes det för dej som ensam ung kvinna att knacka på hos folk, prata med dem och försöka sälja något?

- Jaa, i de flesta fall tog folk emot mig med vänlighet men på ett ställe blev jag utkörd. Det var hos prosten Appelgren i Saltvik.

Men hur tog ni er fram, visst cyklade ni i början?

- Jo vi cyklade först men i mitten av 1960-talet tog Margit körkort och köpte en röd Volkswagen och längre fram köpte hon en till likadan.

Nå vad var din lön på den tiden frågade jag?

- Nå joo, den var 4000 mark.

Aha, men skall man inte då plocka bort två nollor för att reda ut vad det var för värde?

- Jo, så är det, den var då 40 mark i månaden.

Jag försökte då tänka efter. Min första lön på andelshandeln som biträde 1964 var 150 mark i månaden. Kompisar jag kände som for till Stockholm tjänade kronor så att omräknat blev det ca. 600 mark i månaden och de här evangelisterna hade 40 mark. Hur man kunde överleva är en gåta, men det var förstås små levnadskostnader denna tid.

Då Margit fyllde 50 år hölls en kaffebjudning i bönehuset. I förgrunden min mor Ilmi.

Romanen Lewis resa av Per Olov Enquist

Jag nämnde tidigare att Margit hade blivit frälst i pingstkyrkan Filadelfia i Stockholm. För att lite fördjupa mej i ämnet tog jag ur min bokhylla fram denna "tegelsten", en bok som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Här förklarar Enqvist som själv är en av de i Sverige talrika "Guds barnbarnen" fenomenet Lewi Pethrus. Denne gudsrikes på jordens imperiebyggare, som kom som ung pastor till en baptistkyrka i  Stockholm som då hette Filadelfia, blev utstött därifrån och grundade en egen församling därstädes. I denna start fanns då i församlingen 29 medlemmar. Dessa skulle av tidningspressen givas namnet "Pingstvänner" efter deras praktiserande av Apostlagärningarna 2.

En ung Lewi Pethrus, här med den karaktäristiska hårlocken men utan glasögon och mustasch.

Denna lilla församling skulle så tillväxa och sprida sin typ av kristendom i världen via hundratals missionärer, så att den vid Petrus frånfälle år 1974 var någonstans mellan 200 och 250 miljoner. Pingströrelsen skulle bli den tredje största efter de stora etablerade kristna kyrkorna och den muslimska världen och ha en mycket stark tillväxt även i dag. Bara i Brasilien fanns år 2000 över 30 miljoner pingstvänner och i Sydkorea flera tiotals miljoner.
Margits lilla grupp i Kila skulle bara vara ett litet barr i det stora pingstträdet.

Lewi Petrus på 1940-talet då han stod på höjden av sin makt.

I den blygsamma starten och under de första årtiondena var Lewi Petrus en mycket omstridd och kontroversiell ledare. Han hade hela det svenska samhället emot sig. Statskyrkan, alla övriga frikyrkor, tidningspressen, fackföreningsrörelserna, polisen, de dåtida sociala myndigheterna ja alla alla.
Hans medlemmar kallades för sinnessjuka dårar, galningar, vansinniga och borde låsas in och deras verksamhet borde förbjudas.

Polisen ordnade razzior till de övernattningslokaler Lewi startat för alkoholister och arbetslösa. En morgon gjorde man ett tillslag kl. 4, spärrade av gatorna och släpade upp de stackars människorna ur deras sängar. En annan gång blev Lewi inkallad till den dåtida rikspolischefen för ett tre timmars förhör som resulterade i att för varje fråga förhörsledaren kom med hade Lewi ett bibelcitat som han stödde sig på och som han jämförde emot Sveriges grundlag. Hela förhöret utmynnade i att Sveriges högsta polis fick avsluta förhöret och skamsen ta Lewi i hand och tacka för upplysningarna. Lewi fick fortsätta sin dåraktiga verksamhet.

Lewi Pethrus här tillsammans med den kände författaren och poeten Sven Lidman.

Dessa två herrar skulle finna varandra i ett slags motpolernas vänskap. Ett Ying-Yangsamarbete. Denna vänskap blev för några år avbruten år 1948 från början på grund av ett trivialt misstag i en pensionsfråga. Vänskapen återupptogs efter ett antal år och man tog varandra i hand men Lewi kunde aldrig glömma de erotiska eskapader Lidman erkänt från sin ungdom i sina vid denna tid utkomna memoarer.
Lidmans predikokonst skulle fortsätta att vara stilbildande inom pingströrelsen.

En fundamental del av Lewi Pethrus församlingssyn var den fria församlingen, alltså varje församling var sin egen. Den hade ingen centralstyrd ledning i Stockholm för hela Sverige. Detta var troligen hemligheten med dess starka framgång i Sverige och i hela världen. Pethrus reste mitt under kyrkobygget på Rörstrandsgatan till Brasilien för att frånsäga sig all central styrning och församlingarna där blev helt självständiga.

Biograf Grand på Sveavägen 45 i Stockholm
Denna biograf är världsberömd i dag från den kväll Olof Palme skulle bli skjuten. Paret Palme hade bevistat en filmförevisning tidigare på kvällen.

Få känner till att denna lokal innehades av Filadelfia i Stockholm som gudstjänstlokal från år 1918 fram till 1930. Lokalen är förstås kraftigt ombyggd.

Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm.
Arkitekt Birger Jonson.

Kyrkobygget initierades av Lewi Pethrus. Kyrkobyggnaden som räknades som funktionalismens genombrott i Sverige var länge den största samlingslokalen i Stockholm som ofta utlånades till konserter och en gång hölls Nobels prisutdelning här.
Lokalen rymde i början nära 4000 personer.
Man satsade mycket på kyrkans akustik. Pethrus ändrade ritningarna sex gånger och arkitekten fick lov att resa till Paris för att där studera ritningarna för den dåtida kända konsertsalen med den bästa akustiken.
Lewi Petrus var den tidens Bert Karlsson, redan då hyrde han ut sittplatser i den nya kyrkan, hel, halv och kvartsstolar.

När Lewi Pethrus startade sin pingstförsamling i Stockholm år 1913 var medlemsantalet 29 och då han avgick år 1958 var man upp i över 6000 personer. Det sades att han ledde Sveriges största kvinnorörelse. Denna tids pingströrelse bestod till ca 80 % av ensamstående kvinnor och änkor.

Lewi Pethrus avled år 1974 och hans begravning skulle likna närmast en statsbegravning.
Begravningstalet hölls av ärkebiskop Olof Sundby.
Den hånade och förföljda lilla mannen med hårlocken hade blivit erkänd och bekräftad.
Nu förlänades han en ära som få andra har blivit unnade. Celebriteterna stod i rad för att ge honom sin hyllning.

Pingströrelsen i Sverige har alltid haft framstående solosångare och orkesterdirigenter.
Här den världsberömde barytonen Einar Ekberg. Han vistades under långa tider i USA där han reste kontinenten runt på sångarresor. Hans röst hade en bredd och en mjuk klang som berörde även icke troende.
Ekberg gjorde hundratals grammofoninspelningar. Mest kända är kanske, Var jag går i skogar berg och dalar och Jag är en främling.

Jan Sparring, var född 1930 avled år 1992

En annan välkänd sångare som Pethrus knöt till pingströrelsen var Jan Sparring. En lovande barytonsångare även han och som medverkat i operan Fiagaros bröllop. Jan blev medlem i pingströrelsen och sjöng in många skivor, den kanske mest kända är Ovan där.


Vittnat i Godby den 4 februari år 2017

Så här såg jag ut den tid jag någon gång sjöng i Kila bönehus. Jag minns att flickorna från byn kom och kikade och fnissade åt min sång, "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Några år efteråt skulle jag "dejta" en av de fnissande flickorna men det är en annan historia.

Det är nu 40 år sedan jag senast besökte en pingstkyrka.


Johan G. Granlund



Övriga fakta om Lewi Pethrus, källa dottersonen Dan-Jakob Pethrus

Föds den 11.3. 1884 på Vargön i Vänersborg som Petrus Levi Johansson.

År 1913, grundar den nya församlingen Filadelfia i Stockholm

År 1918, inköper lokal på Sveavägen 45 som numera är Biograf Grand.

År 1917, startar upp sommarkonferensen Nyhemsveckan.

År 1930, inviger nya Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan

År 1939, inköper Kaggeholms slott och startar folkhögskola där.

År 1945, grundar tidningen Dagen.

År 1948, startar Ibra Radio, en reklamfinansierad piratradiostation, först i Sverige.

År 1949, utnämns till teologie hedersdoktor i Illionois USA

År 1955, inleder internationella radiosändningar från Tanger, Marocko

År 1959, startar Stiftelsen för filantropisk verksamhet, narkoman och alkoholistvårdhem

År 1964, grundar det politiska partiet Kristen Demokratisk Samling, KDS, i dag KD.
             , tar initiativ för grundande av en kristen bank SAMSPAR
             , tar initiativ för en stor världspingstkonferens och inbjuder Jesusfolket från USA till Nyhem

År 1974, tar ur konungen Carl Gustaf den XVI hand Vasaorden

Löftena kunna ej svika

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har

Refräng
Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna.
Men den som tror skall finna. Löftena de står kavar.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen upp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tror ditt hopp.

Himmel och jord........

Tro när dig världen förföljer - med dig i ugnen het
Vandrar en "gudason" härlig, prövade själ det vet

Himmel och jord............

Tro när dig vännerna svika, tro när blott en står kvar.
Jesus din vän skall dig följa, alla ja alla dar.

Himmel och jord...........

Tro under allt som dig möter, snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas, det som du trodde här

Himmel och jord..........

Denna psalm skrev Lewi Pethrus år 1913 i en livskris. Hans hustru var nära döden men tillfrisknade.

Psalmen finns i Svenska kyrkans psalmbok från 1986 som nummer 254
Finska Lutherska kyrkans psalmbok från 1998 som nummer 398
I Frälsningsarméns sångbok från 1968 som nummer 402

Om upprinnelsen till denna psalm har Per Olov Enquist skildrat i boken "Lewis resa" på sidorna
216-232 och jag saxar följande:

När Lewi blivit ensam satte han sig vid orgeln. Och så diktade han den psalm som skulle bli hans mest sjungna och berömda, kanske den skönaste psalm som en svensk psalmdiktare någonsin skapat, och det var i köket, eftersom orgeln stod i köket. Intill sov nu Lydia, utan feber, utan foster, utan skräck, och kanske utan att någonsin få veta varför hon varit så nära att dö, och varför hon räddats, och av vem.

Och han skrev psalmen som skulle göra honom berömd.

Den skulle alltid sjungas med en egendomligt gungande rytm, som en vals, ja det var den psalm som skulle sjungas som en långsam vals, som årtag genom dyningar, nej, det var inte den rätta bilden, eller kanske, jo som årtag och dyningar och en djup, gungande rytm av tro och trofasthet och hopp.


Tack Lewi för psalmen!
Tack Ilmi för vad du lärde mej!
Tack Margit för allt du gjorde för människorna!

Min epilog

Matteus evangelium 5 kapitel, vers 11

Saliga ären I när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
Ovanstående vers är hämtad ur den s.k. "Bergspredikan"

Jag kan bara konstatera att jag har en bunt fribiljetter till "Den gyllene staden", läs och begrunda.

Jag nämnde tidigare om den fasansfulla mobbning jag blev utsatt för i barndom och tidiga ungdomsår i Finby på grund av min mors religionsutövning.

Här nedan följer en lista på händelser som jag ungefär en gång i veckan under 60 års tid funderat på.

Jag kommer cyklande en vinterlördag i snålblåsten. Det var möte i Kila och jag ville faktiskt dit och kanske sjunga lite. Vännerna var snälla och jag gillade tanterna där. I Tosarby backen kommer en pojke på sin moped, hans namn är J.G, ja märkligt nog samma initialer som mina, väl intill mej stannar han upp lite och skriker i mitt vänstra öra: Det är väl ett hälvitä ti va pingstvän!

Jag gillade att fiska och jaga. En eftermiddag är jag nere i Nedre Viken som fladan kallas intill Svinesund. Då jag just gillrar en bisamråttsfälla ser jag ett välkänt par, han pensionerad sjökapten och författare, Uno Salminen,  komma iland med sin öka. Då de var färdiga och promenerar mot hemmet som var i närheten stannar han upp i promenaden, vänder sig emot mig ut mot vattnet och ropar: Låt djuren va i fred din satans djävla pingstvän!

Jag gillade att sparka fotboll ja att idrotta i allmänhet under skolåldern. I stridens hetta på Kålsvidja fotbollsplan utspelar sig följande. I en närstrid om bollen ropar en tranvikspojke, hans namn är K.G.
Undan pingstvän!

Jag gillade att umgås med tjejer, jag såg dem som en garant emot mobbning, trodde jag. Vid den tiden har min kropp börjat ge signaler om pubertet. Jag är lite kärvänlig emot en finbyflicka, hennes namn är M.V. då skriker hon åt mig; Låg mej va ifred djävla pingstvän!

En kväll kom jag hem med den så kallade biobussen. Den avgick visst efter att biograferna stängt i stan. Då jag stiger av bussen vid andelshandeln i Finby åtföljs jag hemåt även av några Vivastebyungdomar. De går framför mig i mörkret och jag kan höra deras steg emot sandvägen.
Då stämmer de upp i en allsång: Halleluja och knäckebröd, tralallalallallalla, Halleluja och knäckebröd...............

Jag hängde som alla andra på "serveringsrummet" på Klippan. Vi hade olika aktiviteter där i veckorna, vi boxades, spelade pingis osv. Då stämmer en grovväxt pojk från västra byn hans namn är K.A.L. upp i en formidabel "standup" föreläsning huru hälvitäs galen handär Johan är som håller på med domdär pingstvännerna. Ha ha hö hö och alla fans eländen! Då stiger en person upp, hans namn var Torsten Mattsson, och ropar. Nu låter du Johan va ifred, han ha inga illa gjort dej!
Det var första gången en person försvarade mej. Jag söker ofta upp Torstens grav och tänker på detta tillfälle. Tack Torsten!

Ett litet vackert smeknamn jag skulle få var "pingstlilja". Det tilldelades mej lite nu och då på skolans bollplan i de så kallade "kvarterna" den kvart timme vi hade under skoldagen efter varje lektion. Den kören leddes av en person jag inte ids nämna i initialer emedan han och jag är nu goda vänner och pratar om ditt och datt. Felet var hans föräldrars.

Jag kan konstatera att alla dessa personer jag mött här ovan hade föräldrar hängivna den Evangeliskt Lutherska Kyrkan i Finland.
Detta bara som ett konstaterande huru mobbning startar. Det startar i hemmet, vid köks- och kaffebordet. Dessa ungdomar har inte detta hat som medfött, detta har de fått hemifrån.

Världens mest kände pingstvän kan man kalla honom.
Elvis Aaron Presley född 8 januari år 1935 och död den 16 augusti år 1977.

Detta är Elvis barndomskyrka i Tupelo Missisippi.
Väldigt lik Margits kyrka i Kila.

Kyrkan hör till den Amerikanska pingströrelsen Assemblies of God vilken bildades år 1914.
Föräldrarna Vernon och Gladys Presley var mycket religiösa och här vistades Elvis som barn ända upp i tonåren och det var här i denna miljö han fångades av de rytmiska djupt religiösa sångerna.

Här döps Elvis som 9-årig pojke i "Faderns, sonens och den Heliga Andes namn".
Denna församlings förkunnelse skall Elvis vara trogen igenom hela sitt liv.

Vid 13 års ålder flyttar familjen Presley till Memphis och kommer där i kontakt med den andra typen av Amerikansk pingströrelse nämligen Church of Jesu Christ och här döps han så igen men då i
"Jesu Kristi namn".
Denne dopförättare var pastor Rex Dyson som vittnar om denna händelse några år in på 2000-talet.