Frivilliga brandkåren på Åland - i jakten på ålänningens själ

Sunds FBK

Brandkårshuset i Finby år 2015

I varje åländsk kommun finns en frivillig brandkår och i vissa t.o.m. två, ja en gång fanns det tre kårer i Jomala.
Att det på Åland är så stort intresse för denna beaktansvärda helt frivilliga verksamhet som än i dag drar så stora skaror med ungdomar till sina aktiviteter måste anses beundransvärt. Jag kan inte tro att det någonstans i hela världen finns något liknande. Må vara att det är mest pojkar och män som sysslar med detta men ändå, helt fantastiskt! Det belyser den åländska mentaliteten.

Branddepån i Finby år 1984 och såsom jag minns den från 1950-60-tal.
Det var hit som kommunens ungdomar drog sig varje torsdagskväll, efter att "Hesa Fredrik" hade vrålat ut sitt brölande.

Sunds FBK, historik åren 1934-1984

I denna publikation på 26 sidor får läsaren en mycket ingående berättelse över kåren, dess iniativtagare samt olika verksamheter under åren. Alla kårer på Åland har ganska likartade berättelser.

Historiken är sammanställd och författad av den oefterhärmlige och drivne stilisten
Karl-Anders Lindholm i Högbolstad. Synd att denne man lade bort pennan, det var alltid en fröjd att läsa hans alster.

Jag refererar här till en intervju  Karl-Anders gjorde med Gunther Karlsson i Sund Kulla och inspelningstekniker var Edgar Johans.

- Under 1934 verkade tanken om bildande av frivilliga brandkårer på Åland bli allmän. Varken kommunala instanser eller andra myndigheter hade sitt finger med i spelet, utan tanken växte helt enkelt fram och mognade på privat initiativ.

- Brage Forss och handlanden i Finby, Willehard Mattsson stod som initiativtagare till Sundskåren, men troligt är att kronofogden, sedermera försäkringsmannen Ruben Kalm i Tosarby, samt bonden Einar Sundman i Finby hade ett avgörande inflytande över kårens bildande.

Efter inledande mötesförhandlingar kom så kåren att bildas på ett möte den 7 juni år 1934. Förvånande var att man från kommunens sida hade bristande förståelse för kåren men däremot fick man starkt stöd från brandstodsbolaget, andelsmejeriet, ungdomsföreningen och marthaföreningen.
Den första medlemsförteckningen innehöll 73 namn.

På årsmötet den 14 november 1936 diskuterades för första gången "anskaffandet av en automobil" vilken sedan kom att införskaffas 1937.

- Kåren hade en egen sångkör med Oskar Lindholm som körledare. Den uppträdde på fester och dylikt, vilka företrädesvis hölls vid Kastelholms slott men även på Klippan och även utsocknes. Som körens vicedirigent fungerade Anselm Sjöblad.
Gunther som för övrigt tillhörde körens första tenorer, minns att tenorerna hade för vana att inmundiga en eller annan punsch, för att som det hette "bättre klara höga C". Efter att en gång onödigt länge vistats tamburen läxades tenorerna upp av vicedirigenten. Tenorerna försvarade sig med ovanstående förklaring varpå vicedirigenten yttrade:
" Nå, det må så vara - men ni skall endast gurgla och spotta ut"!

Gunther minns även att man före brandsirenens och nuvarande alarmsystems anskaffande, kallade mannarna via de manuella telefoncentralerna. Dessa med sin person- och lokalkännedom kunde sedan kalla lämpligt hemmavarande folk till brandplatserna.

Brandbilen från 1958, den som jag minns då jag var med i brandkåren. Den kallades för
"Ryssen".

Gunther berättar vidare att: Vid olika tidpunkter under kårens uppbyggnad och även senare, har man från centralt håll försökt pådyvla kåren mera militärt betonad exercisutbildning, men dessa försök har från början varit dömda att misslyckas. Vid alla dessa försök har resultatet blivit en minskning av intresset för kåren, varför detta numera utlämnats.
Nu drar även bloggförfattaren sig till minnes ett sådant tillfälle. Det var för mig en så ovanlig händelse så det har fastnat trots att jag kanske var bara 4-5 år gammal. Man ställde upp sig i ett långt led och gjorde honnör för någon man från Mariehamn som kom till brandövningen.

Under Gunthers aktiva liv som frivillig brandman minns han fem svåra bränder i kommunen. Han hade under åren deltagit i de flesta kurser och innehaft alla poster inom Sunds FBK.

Brandbilen år 1984

Upp och nedgångar
Från 1939 t.o.m. 1944 finns inga anteckningar om kårens verksamhet, endast ett kort protokoll utan undertecknare. Detta av förståeliga skäl p.g.a. krigen. Under denna tid var många i kårledningen ute i krigstjänst och enligt skribenten får kåren vara glad över att den aldrig sattes på prov under de åren.

Även ett par gånger på 1950-talet uppstod svackor i verksamheten detta p.g.a. den stora emigrationen till Sverige och att många for ut till sjöss denna tid.
Men säges det i historiken, när "Ryssen" sedermera anskaffades 1958 uppstod åter ett uppsving och man kunde märka en föryngring. Och säger man, i förhållandevis rask takt har sedan såväl bilpark som övrig utruustning och materiel förnyats, så att kåren i dag håller god åländsk klass och tål jämföras med andra kårer.

Demonstration av handsläckare vid brand- och räddningsdagen i Sund den 26 april år 1981.

En person som här måste nämnas är Enzio Lindström från Svensböle. Han fungerade i början som kårens rustmästare och berättar att på 1940 och 1950-talen åkte han och grannen till brandstationen Paul Lindholm flitigt omkring i socknen och utförde pumpningar av olika slag. Ena gången gällde det en brunnspumpning, en annan gång en dikespumpning. Ett uppdrag av det mera spektakulära hållet var då landskapsarkeolog Matts Dreijer kallade på brandkåren för att spruta bottenslam från ett gammalt skeppsvrak nedanom kyrkan i västra Kyrksundet. Detta höll man på med i två dagar.

Under kriget kallades kårmedlemmar ut för vakttjänst i händelse av flyganfall. En del satt uppe i brandtornet och andra satt uppe på Djävulsberget i Bomarsund. En gång fick dessa faktiskt syn på ett par prickar som nog visade sig vara en synvilla, gasmoln och granatkrevader hade påverkat atmosfären.

Ett par stora bränder skedde under 1960-talet då de enstaka gårdarna Jyssböle och Gunnarsby brann ned till grunden. Undertecknad var faktiskt med vid Gunnarsbybranden och jobbade ända till midnatt.
Jag minns väl då brandalarmet gick. Bodde då i andelshandelns personalrum och det blev att hastigt klä om. Min klackring satte jag i byxfickan som lämnades hemma och då jag kom tillbaka på morgonen var den borta.

I socknen har många skogsbränder bekämpats. Undertecknad var med i Jyssböle bergen på 1960-talet. Brann gjorde det även i skogen i Högbolstad och Hulta.
Bland ladugårdsbränder kan nämnas Bomarsunds gård samt Nordlunds i Mångstekta.

Edgar Johans ordförande i styrelsen år 1984


Utbildning och övningsverksamhet.
Brandkåren är såtillvida en underlig verksamhet, emedan man utbildar och övar sig i ett arbete man hoppas slippa praktiskt utföra.

Man utbildar kårens medlemmar kontinuerligt i allt som rör modernt brandskydd.

Redan i januari 1935 anskaffades instruktionsböcker för brandkårister samt utsågs representanter till en ledarkurs. Under hela sin verksamhetstid har kåren bedrivit livlig övningsverksamhet, såväl i anslutning till branddepån samt ute i distrikten.

Ett pojkkompani beslöts bildas 1978. Denna juniorverksamhet ämnar man utöka i framtiden.

Torsdagsövningen är ett begrepp och en institution som vuxit sig stark i sundsbons medvetande. Det är få kårer i landskapet som så länge och så troget vårdat denna tradition.

Anskaffningar
Redan år anskaffades en motorspruta, detta efter att Ålands Försäkringsanstalt (numera Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag) beslutat att ge ett ekonomiskt stöd. Det var en Jehu no. 4.  samt 100 meter slang. Dessutom beslöt ovannämnda bolag att dess tidigare utlokaliserade släckningsutrustning fick användas vid behov.

Vid årsskiftet 1935-36 invigdes den nybyggda branddepån. Byggherre var den i bygden kände mästaren Manne Mattsson från Delvik.

Den första brandbilen var en Chevrolet lastbil som år 1937 inköptes för 13.000 mark.
År 19 58 inköptes den ovannämnda Ryssen och den visade sig trots spefulla omdömen fullgöra sin uppgift länge och bra.
Efter ryssen fanns "Lapplandern" eller brandbil 2 som inköpts från Ålands Elandelslag.
Den ombyggdes helt och hållet av kårmedlemmarna själva.

Brandbilen som för närvarande år 1984 finns i depån är en "Fargo" från år 1970 och den har snart tjänat ut säges det.

Branddepån har i olika omgångar om och tillbyggts.

Vi återkommer till Enzio Lindström som berättar om den utrustning som fanns då han började som rustmästare.
- Det fanns två röda ämbar och tre meter tågvirke, ett spett och en yxa, en skruvmejsel och en trasig pressenning vilken användes som brandsegel.

Framtiden
Inom Sunds FBK kommer man i fortsättningen att hålla sig aktiva samt försöka hålla sig ajour med
utvecklingen inom brand- och räddningsväsendet.
Förr var brandkåren endast en "brandkår" men i dag en brand- och räddningskår som skall hjälpa till vid olika typer av olyckor och katastrofer.
Tanken är den att man skall specialicera sig inom kårerna med olika uppgiftsområden så att inte alla skaffar samma typ av utrustning. Sunds FBK skall inrikta sig speciellt räddning av olika slag och vid nyanskaffningar lägga tonvikten vid det.

Man har en juniorverksamhet som är mycket viktig för framtiden. Man har även bildat en damkommitté som hjälper till då det behövs.
Vi hoppas att Sunds FBK skall kunna existera i många generationer.

Kårchefer under åren

Brage Forss                                                         1934 - 1949                                    Finby
Paul Lindholm , under Forss inkallelsetid                                                                 Finby
Knut Lindholm                                                    1950 - 1952                                   Svensböle
Erik Movall                                                          1953-1954                                    Mångstekta
Knut Lindholm                                                     1955-1956                                    Svensböle
Bo Meklin                                                             1957-1963                                   Mångstekta
Pekka Lindström                                                   1964-1971                                   Tranvik
Stig Dahl                                                               1972-1982                                    Svensböle
Pehr-Anders Andersson                                        1983-                                            Smedsböle


Rustmästare under åren

Tatu Virkunen                                                        Finby
Einar Sundman                                                      Finby
Paul Lindholm                                                       Finby
Enzio Lindström                                                    Svensböle
Bo Meklin                                                              Mångstekta
Jerry Johansson                                                      Svensböle
Antero Sandholm                                                    Tosarby
Ragnar Andersson                                                   Sundby

Övriga brandkårer på Åland
Fotografier från juni 2015

Östra Saltviks FBK

Västra Saltviks FBK

Finströms FBK

Jomala FBK

Gottby FBK

Hammarlands FBK

Eckerö FBK

Lemlands FBK

Lumparlands FBK

Föglö FBK

I en artikel i Tidningen Åland av den 12 november 2016 berättas om nyanskaffningar till den åländska brandkåren.

Två anbud har inkommit för ny släckningsbil till Geta FBK. Den gemensamma räddningsnämnden för rättningsområde Ålands kommuner förordar att anbudet från Veho Oy antas.
Också Sund står på turen att byta släckningsbil och här förordar man att ett anbud från Sala Brand Ab godtas.
Saltvik ska även byta tankbil och här beslutas att ifall kommunens fullmäktige upptar medel antas ett anbud från Scania Suomi Oy om 101.080 €

Den som under åren följt med den offentliga debatten på Åland angående de frivilliga brandkårerna kan konstatera att det är vänstern eller socialdemokraterna närmast som emotsätter sig den åländska frivilliga brandkårens verksamhet och i dag är dess mesta tongivande politiker före detta ledarskribenten på Nya Åland, Nina Fellman, numera kommunminister på Åland. Vänstern har en egenhet att ogilla allt som har med finsk frigörelse från Sovjet att göra. Det är nämligen så att de frivilliga brandkårerna på Åland har sin "rot och stam" ifrån hemvärn och skyddskår. Ur dess led härstammar i dag den åländska brandkåren. Detta kan man ha i åtanke.

I tidningen Åland läser vi för den 13 november 2017 följande.
Högsta domstolen sågar räddningslagen.

Bakgrunden är den att Åland Landskapsregering har initierat en sammanslagning av Räddningsverkets brandkår i Mariehamn och de frivilliga brandkårerna på fasta Åland.
Dessa dvs. de frivilliga brandkårerna på fasta Åland har mycket samvetsgrant skött denna verksamhet
på Åland. Detta sammanhållande kitt vill nu Nina Fellman, kommunminister förstöra. Hon och socialdemokratin i allmänhet kan inte tåla denna verksamhet som har sin rot och stam i skyddskåren, denna frivilligorganisation i Finland som mobiliserade unga män för krigstjänstgöring emot det kommunistiska Sovjet.

"Bränni oo" den 13 november år 2016

Johan G. Granlund

Kekkonens smekmånad på Mickelsö sommaren 1926

Bild från Urho Kekkonens familjealbum, vänligen tillställt från Urho Kaleva Kekkonen arkivet i Orimattila.
                 
Urho och Sylvi  Kekkonen på stugtrappan hos Vestergårds i Mickelsö, sommaren 1926.
                                            
Den 4 april år 1926 vigs i en liten kyrka i S:t Michel, Urho  Kekkonen och Sylvia  Uino till äkta makar.

Samma sommar reser de på smekmånad till Åland och bokar plats på Horsholms Pensionat i Vårdö kommun på Åland. Nu fanns det inte rum för dem på pensionatet så de blir visade till granngården i byn Mickelsö och tar in på Vestergårds hos värdinnan Hulda Westerlund. Här tillbringar paret så ett par tre veckor säges det.
Hur kan det då komma sig att man hittar till Åland?

               
Kanske paret Kekkonen blir lockade av denna klatschiga plansch?

Eller kanske man blir lockad av den informativa annonsen för Horsholms Pensionat?

Eller kanske man blir tipsad av någon av Helsingfors celebriteter som tidigare bott här eller kanske en studiekamrat inom juridiken.
Vid denna tid var Horsholms Pensionat ett känt ställe i huvudstaden och många fina gäster därifrån återkom år efter år.

Mangården på Vestergårds i Mickelsö

Värdinnan på Västergårds i Mickelsö, Hulda Westerlund

Denna sommar år 1926 var det särskilt mycket gäster inbokade på Horsholm så man fick lov att ta hjälp av grannen. På Mickelsö bara ett par kilometer därifrån, fanns Hulda Westerlund och hon tog gärna emot gäster. Hulda var syster till värdinnan på Horsholm Victoria Kalmer.
På Westergårds bodde gästerna i hemmet samt i ett gårdshus som numera är borta. Här fick paret Kekkonen sin sommarbostad och här firade de sin smekmånad.

I boken Töftölandet, finns en berättelse över paret Kekkonens vistelse på Mickelsö.

Vi citerar här vad dottern i huset berättar: " Kekkonen bodde just uppe i mitt hem då. Nu är det ju rivet så det finns inte kvar, men han bodde där för jag vet att pappa var och skjutsa på honom med båten då. Det var ju så att dom hade djur då och gärdesgårdar och sådär. Så han var så lång han så han kasta frun över grindarna och öppna int utan hoppa efter".

För den finländske mästaren i höjd och trestegshopp var det inte så svårt att klättra allra högst upp på en av ruinerna i Bomarsund.

                                   
Stilstudie, Urho Kekkonen hoppar höjd och var finsk mästare 1924  på höjden 1.85

                                 

Mickelsö i Vårdö kommun på Åland, Horsholm aningen söder om på ön.

År 1956 jämt 30 år efter vistelsen på Mickelsö, skall Urho Kaleva Kekkonen väljas till Finlands president.
"Jag minns det som i går", Kekkonen - Fagerholm - Kekkonen - Fagerholm - Kekkonen - Fagerholm osv. En liten då 8 års pojke ligger på golvet och lyssnar på radion som refererar den spännande röstningen.  Urho vinner med bara 2 rösters marginal. Han skall vara vår president i 26 års tid.
Han kom att bli en statsman som lyfte upp Finland på världskartan.

Att den nyvalde presidenten sedan samma år sommaren 1956 bevistar Ålandsutställningen är allom bekant. Jag minns tillfället då högtalarna ropar ut på Strandnäs skolas bollplan:

"Vi säger välkommen till Finlands president Urho Kekkonen"! Jag ser en lång man med "flint", huvudet högre än alla andra, slänta in till podiet.

Jag har läst president Urho Kekkonens hågkomster "Mitt århundrade".

 Vid genomläsningen av denna bok både skrattade jag och grät. Vilken framgångssaga för den fattiga och mobbade pojken som var född i en rökbastu  på Lepikko svedjebrukartorp i norra Savolax, i hjärtat av Finland.

Urho Kekkonens barndomshem Lepikko torp och Urho på trappan.

Den 3 september år 1900, ropar barnmorskan Ada Liimatainen från dörren till den lilla svarta rökbastun på gården:

 " I dag har en timmerflottare blivit född!"

Familjen Kekkonen, far Juho och mor Emilia samt Urho och Siiri. Familjen utökades senare med ännu en son.

Urho skall i unga år vara mycket intresserad av friidrott och han utövade ett flertal olika idrottsgrenar, faktiskt även fotboll.
Här är det  häcklöpning.

Och här 100 meter med resultatet 11 sekunder.

Urho i riksdagens tävlingar i stafettlöpning

År 1932 blir Urho Kekkonen ordförande för Finlands Friidrottsförbund samt ordförande för  Finlands olympiska kommitté åren 1938-1946

Politisk karriär i korthet
Riksdagsman för agrarpartiet (centern) 1936-1954
Riksdagens talman 1948-1950
Justitieminister 1936-1937 samt 1944-1946
Inrikesminister 1937-1939
Finlands statsminister 1950-1953 samt 1954-1956
Finlands president 1956-1982


Referenser,
Föftölandet, Christina Remmer och Kitty Strandvik
Mitt århundrade, Urho Kaleva Kekkonen
Urho Kaleva Kekkonen arkiv i Orimattila, fotografier ur familjealbum
Fotografier, Gunilla Kalmers samling
Sagesmän, Marianne Engdahl, Magnus Magnusson, Göran Påvals, Tage Skogberg, Stefan Kalmer,
Gunilla Kalmer.
Tack!


Presiderat i Godby den 1 november år 2016

Johan G. Granlund

Doktorinnan på Kökar

Alltsedan 1200-talet har Åland attackerats av olika typer av pirater och statsledda angrepp oftast då från Ryssland. Detta kulminerade under Peter den stores tid på 1700-talet. Han utvecklade en galär, ett grundgående roddskepp kombinerad med segel som visade sig vara mycket effektiv vid anfall på de finländska kusterna och Åland. Detta var en ny militärstrategisk metod som slog ut den äldre tidens anfallsmetoder med hundratals kanoner som bombarderade jättestora krigsskepp. Försvarsborgar typ Kastelholm minskade så småningom i betydelse. Det nya var den brända jordens taktik och breda anfall på ortsbefolkningarna. En krigsföring vi ser utövas även i våra dagar.

Den "Stora ofreden" eller Det stora nordiska kriget som det egentligen heter utbröt år 1713 och varade ända till 1721. Ett krig mellan den tidens stormakt Sverige och en uppstickande stormakt Ryssland under Peter den store.
Han anfaller med en stor styrka de finländska kusterna och besätter hela Åland. Anfallet kommer på våren och  Saltvik och Sund skall få ta emot de första anfallsvågorna. Så gott som hela Sund skövlas, skogar, åkrar med sina gärdesgårdar, hela gårdar med alla sina uthus brinner upp. Vårdkasarna lyser på alla berg och största delen av Ålands befolkning flyr västerut. Det skulle ta decennier innan alla gårdar befolkades på nytt, ja det tog långt in på 1740-talet.
En flicka på gården Janses i Sund Finby hann inte undan utan blev bortrövad som slav och kom aldrig tillbaka.

                                   
                                      Skiss över de uppförda husen inför kongressen.

Under kriget hölls åren 1718-1719 resultatlösa förhandlingar mellan Sverige och Ryssland i byn Lövö i Vårdö socken på Åland. Den hitkomna befolkningen inför förhandlingarna uppgick till ca 2000 personer. Byggnaderna uppfördes av spillror ifrån de hus som var kvar på Åland denna tid och revs ned efter kongressens slut.

                                Nystad, karta över platsen för fredsförhandlingarna

Fredsförhandlingar hölls mellan Ryssland och Sverige i Nystad och fred slöts år 1721.
Finland och Åland förblev inom Sveriges gränser detta efter att Sverige fick avträda stora områden i Balticum och sydöstra Finland.

Vad jag nu vill berätta om är en sann historia från Kökar som jag hittade i en gammal Ålandstidning från år 1901.  Den berättar om en kvinna från gården Brigs, (i texten står Breks men detta måste vara ett skrivfel), som blir bortrövad av de ryska soldaterna. Hon har turen att komma till en vänligt sinnad person, ja en läkare som behandlar henne väl. Han är kunnig inom läkekonsten och hon lär sig under vistelsen i Ryssland mycket inom medicinen. Efter ett antal år rymmer hon därifrån och på många långa krokiga vägar återkommer hon till Kökar.

Hon kommer att utöva sina färdigheter inom läkekonsten där och med tiden blir hon kallad "Doktorinnan".


En sägen från Kökar. Åland den 2 mars 1901.

I min barndom hörde jag en gång en gammal kökarbo berätta följande sägen från en länge sedan svunnen tid.

- Det var en vår under stora ofredens dagar, då lärkan drillat och sjungit lika glatt som under någon annan vår. Även sjöfåglarna hade infunnit sig lika tidigt och talrikt och intagit vid skären sina gamla kära sommarboningar. Men kökarbornas bössiver eller jaktlust var ej som den borde. Tvehågsenhet bemäktigade sej envar. Ty de skräckinjagande berättelser om fiendens härjningar och ödeläggelser vilka under hela vintern med varje resande o vägfarande även nått det avlägsna Kökar hade under våren antagit en allt allvarsammare karaktär. Man resonerade inte den våren som förr om jakt och fiske utan i stället hur man skulle göra sina jakter o farkoster i ordning samt uti dessa inpacka sina effekter för en möjligen förestående flykt.

                                                        Storbåt från Kökar

Slika mått och steg ingåvo måhända ej kökarbor så pinsamma känslor som de tvivelsutan gjorde för de flesta andra av våra landsmän ty han var först och främst van vid att företa sig resor och dessutom hade han årligen, då det gällt hans månadstal långa fiskefärder medtagit i sin farkost såväl större delen av sin egendom som barn o blomma. Men att såsom då var fallet, umgås med planer på att fly för att prisgiva mark och boningar åt fiendens härjningar och ej på åratal kanske aldrig återse de kära skär och klippor som vore hans fäders hembygd var dock vida mera än vad den strävsamme o vid umbäranden vane kökarbon.

- Kom så pingsthögtiden, den stämningsfulla högtid i skären, då naturen vanligen påtager sin gröna sommarjacka och då man sej tycker övergå från vår till sommar. Ifrågavarande högtid dyrkade och tillbådo kökarsborna nog den gud som styra människors öden men dock inte så att de sutto i sitt tempel ty därtill hade de inte tid emedan ryktet förtäljde att fienderna voro hart nära. Man lyssnade dag o natt för att vilket ögonblick som helst vara redo att fly.

                                                    Kökars Sankta Anna kyrka

- Tredjedag pingst var så att säga katastrofens dag ty den dagen syntes i öster seglen av den fientliga flottan. Fasa bemäktigade sig männen samt skri och jämmer från kvinnor och barn. Men kökarborna handlade efter sitt förut fattade beslut - de flydde. Och detta liksom i ett trollslag. Ty förrän den annalkande fienden hann angöra och beträda Kökars skär o holmar befann sig varje kökarbo ombord på de mot Sverige avseglande kökarfarkosterna. Men vilket öde! Jo, Breks värdinnan hade med sin lilla dotter i den första förskräckelsen sprungit och gömt sej. Om hon sedan ej kunnat påträffas eller om hon blev glömd när hennes släkt och vänner flydde vet man inte.

 Alltnog, då de avseglande kökarbornas segel syntes som små föremål ute på havet märkte Breks värdinnan först att hon var allena med sitt barn kvar på Kökar prisgiven åt ödet o fienden. Vad stod för henna då att göra? Ingenting annat än att sedan hon något repat sej från sin första eller rättare andra förskräckelse fatta mod. Fienden som omedelbart vidtogo med förstörelseverket nedbröto först vingarna av varje väderkvarn. Breks värdinnan deltog med friskt mod uti detta arbete ända tills turen kom till hennes egen kvarn. Då förmådde hon ej resignera. Ändå svårare var det för värdinnan att behålla modet o jämnvikten då icke blott hennes gård utan varje hus i Kökar vid samma tillfälle offrades åt lågorna.

                                       
 
                                                  Överskådlig karta över Kökar

- Då fienden återvände från Kökar blev det Breks värdinnans hårda lott att medfölja dessa såsom fånge. Hon hade dock lyckan att bliva upptagen av en läkare i vars tjänst hon torde befunnit sej en längre tid av år. Ehuru hundrade mil avskild från sin hembygd hade hon så bra som en fånge kan hava. Sedan hon lärt sej språket och invigt sej ut det främmande landets förhållanden blev hon sin husbondes högra hand. Hon lärde sej många av läkarkonstens hemligheter. Av doktorn - husbonden lärde hon sej slutligen även konsten att förutse kommande ting i det förborgade. Och denna omständighet beredde henne förutsättningen att återvända till sitt hemland och sin hembygd. ty sedan hon fått klart för sig att fred var sluten och att hennes fränder o vänner återvänt till de kära klipporna i Östersjön greps hon av hemlängtans oemotståndliga makt. Utan större svårigheter verkställde hon flykten från doktorn o hennes klarseende ögon beredde även henne  stora lättnader då de sedermera gällde att vandra på de vägar o stigar vilka ledde till hennes hembygd.

Gammal o trött av år samt fattig på ägodelar men rik på erfarenheter o mödor ankom så Breks värdinnan till Kökar. Efter 12 års bortavaro i Sverige hade kökarborna dessförinnan återvänt och uppbyggt såväl hus som väderkvarnar med vingar på ruinerna av askhögarna.

Sin återstående livstid tillbragte Breks värdinnan i Kökar. Kunnig i läkarkonsten som hon var utövade hon på gamla dagar en ständig praktik på detta område icke blott i Kökar utan också på andra åländska orter. Hon botade alla sjuka o kranka, hon profeterade om kommande händelser och hon kunde även förebrå gubbarna på ett tämligen allvetande sätt om de dessförinnan ej hade handlat i överensstämmelse med god sed o moral. Hon kallades då mera ej Breks värdinna utan Doktorinnan. Och hon skördade på gamla dar lön för de mödor o äventyr som hon under sina krafts dagar mer än de flesta fått utstå.
Doktorinnan var vis, hon var deras allt. Hon var deras såväl lekamliga som andliga "Doktorinna".

I Ålands Landskapsarkiv finns de flesta åländska kyrkböckerna samlade, men oftast med undantag för tiden under stora ofreden, så även för Kökars del.

I kommunionboken för Briggs gård No: 3 i Överboda kan man följa gårdsfolket så att från 1697 - 1702 fanns en Mats Hansson, står sedan som död, och Ingeborg hustru.

Åren 1703 - 1708 har mågen Thomas Thomasson tagit över och hustrun heter Anna Matsdotter.
Vi ser svärmor Ingeborg.

Dessa personer skall finnas med även för åren 1719-1724 jämte övrigt gårdsfolk men något märkligt hände 1721 för då försvann hela övriga gårdsfolket förutom husbondefolket vilka står ensamma på gården och går på läsförhör ända fram till 1724. Märkligt att gårdsfolket försvinner efter ofärdstiden. Och var fanns husfolket under "flykten"?  Det finns uppgifter som tyder på att inte alla på Kökar flydde och att inte alla hus skövlades.

Från 1724 fram till 1729 finns ett nytt husbondefolk på Brigs 3 en Thomas Eriksson med hustru Kristin Isaksdotter.
Så hittar vi plötsligt år 1728 en Anna "fästekvinna" på ett läsförhör den 10 januari, frågan inställer sig, är det denna Anna vi söker, som återvänt från Ryssland?

Våra spår leder oss till granngården Ers no 1 i samma by.

Här kan vi se att mellan åren 1724 och 1729 står Olof Mattsson som ensam husbonde med mängder av övrigt folk och hustru Anna dyker upp på läsförhör först 1730.

Anna Thomasdotter var född den 16.1 1679 och hennes far hette Thomas Thomasson och var kommen från Finnö, senare Brigs gården.

Anna dog den 20 maj 1760 således i hög ålder.
Kan Anna varit syster till Thomas Thomassons son Thomas på Brigs och därför kallats "värdinna" i berättelsen och fanns på Brigs då hon blev bortrövad. Hon gifte sig sedan med Olof Mattsson på Ers?
Ja detta är mina spekulationer och frågan kan diskuteras. Det återstår att noggrannare gå igenom gårdsfolken på dessa två gårdar Brigs och Ers i Överboda på Kökar.



 Flyhänt skrivet i Godby den 28 oktober år 2016

Johan G. Granlund
(Alltså, mitt nya litterära namn. Jo, jag har Georg som reservnamn ifall Sankte Pär inte skulle hitta mej på listan)