måndag 11 april 2016

Bror "Boje" Eriksson - en accordens mästare på Åland






                           Bror " Boje " Eriksson, trefaldig Åländsk dragspelsmästare.
                           Bilden finns som pärmbild i dragspelstidningen Accord.

Boje är vårdöpojken som redan som 7-åring började träna på sin brors dragspel. Han skulle bli
Ålands dragspelsmästare tre gånger, starta upp otaliga orkestrar på Åland alltsedan mitten av 1950-talet, fungera som organist i de flesta dansorkestrar sedan tidigt 1960-tal. Man kan med fog säga att Boje är en av våra mest meriterade dansbandsmusiker genom tiderna.





Bror "Boje" Eriksson föddes den 12 november år 1939 på gården Vendeladal i Grundsunda by i Vårdö kommun. Ja egentligen hände det på dåvarande B.B i Mariehamn.  Hans far hette Fredrik och hans mor Etty Eriksson.
Gården här i bild målad av konstnären Anton Bengtsson




                                                Far och mor i ungdomens dagar



                                       
                                                       Här på lite äldre dar

 Fadern arbetade som linjelots och man hade ett liten gård med några hektar odlat samt skog. Enligt boken "Ålands bebyggelse i ord och bild" från 1963 fanns på gården 3 kor och 10 höns. Bostadsbyggnaden uppförd år 1893 i trä under plåttak innehållande 5 rum och kök. Gården moderniserades år 1944 och har tillhört samma släkt sedan 1894.
Man kunde nå familjen per telefon 47601.



Hela familjen Eriksson.
Barnen:  Magne, Marita, Kurt, Bror och Kerstin.

I hemmet ljöd sedan barnaåren musiken, Mor Etty kunde spela flera typer av instrument, bl.a. tramporgel, banjo och gitarr och pappa trakterade fiol. Far Fredrik köpte så det första dragspelet som bror Magne skulle träna på, men det passade även unga gossen Boje på att göra trots att han var inte så mycket större än dragspelet. I hemmet togs inga "Hermodskurser" i musik utan det var gehöret som styrde. Man lyssnade på radio och spelade grammofon och på så sätt snappades melodierna upp. Alla i syskonskaran har spelat olika slag av instrument. På  Bojes 60-årskalas uppträdde fyra syskon på Vårdö ungdomslokals scen.





Här uppträder alla pojkarna Eriksson vid ett annat tillfälle i Vårdö.

Boje växte upp i Vårdö under samma förutsättningar som tusentals andra åländska pojkar dessa år. Man fick hjälpa mor och far med jordbrukssysslor som att rensa i land, plocka gurkor och rensa lök och valla kor sommartid. Ja alla årstidsväxlingars arbetsmoment. Att deltaga i fiske och jakt var en naturlig del av skärgårdslivet, och här skulle Bojes intresse för jakt och fiske grundläggas.




Pappa Fredrik hade köpt en sprillandes ny traktor, David Brown, som i dag finns på Lasse Erikssons fartygsmuseum. Samtidigt kom en liknande traktor till granngården.

I den lilla folkskolan i Grundsunda gick Boje sina första skolår och senare i den högre klasserna i Vårdö by. Första läraren var Ilma Davidsson, en sträng ogift "fröken". I de högre klasserna var Carl Lindblom lärare.
Skolan i Grundsunda är nu museum under namnet Ålands skolmuseum.




Under ett antal år innehade far Fredrik segelfartyget Sigyn som numera är museifartyg i Åbo.



                                       
                                             Pappa Fredrik Eriksson som skeppsredare

Efter fortsatt skolgång i Vårdö folkskola klasserna 6-7 var nästa steg skriftskolan i Vårdö som leddes av kyrkoherde Bygård och man var ett tiotal ungdomar i klassen.
Givetvis gick barnen i simkurs och i Grundsunda vattnen lärde han sig simma.

Under ungdomstiden i Vårdö skulle Boje få sina första speluppdrag. Det var som ensam dragspelare han började spela på bröllop och kalas. Fortskaffningsmedlet var cykeln och med dragspelet på pakethållaren, vintertid på sparkkälken, bar det av över isarna.  Detta var början till hans enastående karriär som åländsk orkestermusiker. Vi saknar fotografier från den tiden och är det någon av bloggens läsare som har foton från Bojes musikliv så tar vi gärna emot dem för publicering.




Boje skulle bli trefaldig åländsk dragspelsmästare. Här ser vi hans prispokal från 1959
Vandringspris Dragspelstävling 1959 IFFK.




Annons i tidningen Åland om Åländska Dragspelsmästerskapet den 27 december 1958




Ja så gick det. Boje Eriksson "vårdöpojken" vann tävlingen.




År 1959 skulle det återigen bli Dragspelstävling i Breidablick, nu 3:e dag jul.





Eriksson blev åter dragspelsmästare. Tidningen Åland den 29 december 1959
Den tredje gången Boje blev dragspelsmästare var något år in på 1960-talet.

Boje styrde nu sina steg emot Mariehamn, han hade fått arbete på Mariehamns handelslag sedermera Andelslaget Samgång, som filialdistributör. Arbetsplatsen var handelskomplexet vid hörnet av Ålandsvägen - Norragatan och bostaden hittade han på Idrottsgatan.

På andelslagets gård fanns en enorm magasinlänga och i hörnet handelshuset med en jättestor vind där varorna var lagrade.  Livsmedelsavdelningen "båsades" av Karl " Kalle" Holmström. Här skulle Boje arbeta i ett antal år och därefter påbörjade han studier vid Ålands Folkhögskola.



Ålands Folkhögskolas elevkull åren 1957-58

Under hela denna tid fanns musiken med i bilden och under folkhögskoletiden startades en skolorkester med skolkompisarna Sune Eriksson och Dan Sjöblom. De spelade på skoldanser och samlade in pengar för skolans reskassa. Uppsättningen var två dragspel och gitarr.

Efter folkhögskoletiden jobbade Boje som försäljare på Samgångs butik på Klinten.
Föreståndaren kallades "Lilla Birger".

Boje planerade sin framtid och 1960 bestämde han sig för att gå i yrkesskola med inriktning på byggnads och möbelsnickeri. En sådan studielinje fanns inte på Åland så det var att söka sig till fastlandet, det blev Vasa Yrkesskola. Här studerade han så i två år. Man bodde i internat och i skolan fanns även andra ålänningar.
Under denna tid så fanns förstås musiken med i bilden.




                                           Orkestern under skoltiden i Vasa


Under skoltiden i Vasa uppträdde killarna på olika skolfester och man hade även några andra uppträdanden i trakten.

Som nyexaminerad byggnadssnickare tog sedan Boje jobb på Sagulins snickeri på Klinten. Men efter en kort tid upptäckte han att han blev allergisk av snickeridammet och en läkare uppmanade honom att sluta med yrket.




Bojes orkester hette nu CON  BRIO som han startade med ett par kompisar från fastlandet. De gick i kockskola i Mariehamn, Håkan och Stig minns han att de hette. Här ser vi dem spela på Klippan 1961.





CON BRIO var populära, här spelar de på nyårsaftonen 1961 på Breidan.




De skall spela ännu vintern 1962, här en annons om dans på Breidan


Efter denna tid startade så Boje orkestern GUAPITAS. Här spelade Boje med Stig Strömberg på gitarr, Håkan Jansson på trummor, Roman på bas, senare kom Leif Öhman på trummor. En ung Bjarne "Nane" Karlsson kom till på gitarr och sång. Man turnerade runt om på hela Åland och de spelade åren 1962-64.

Under denna tid träffade Boje den legendariske orkesterledaren "Nacke" Johansson och tog lektioner av honom i not och accordlära. Nacke märkte genast att här har vi en skicklig dragspelare men sade han: Du skall nog spela bara på gehör i fortsättningen! Sagt och gjort så gick det men denna tid var för Boje ändå mycket lärorik. Han fick här grunden för hur harmonier är uppbyggda och detta har varit Bojes axiom och  kännetecken hela livet. Detta kan undertecknad bekräfta. Vi spelade ihop i 15 år och Bojes sinne för accordföljder var grundmurad och säker som hälleberget.

Boje berättar: Under Anacondastiden fick vi textpapper med accord, dessa papper blev för mej så råddiga och man visste aldrig var de låg så jag slutade och lärde mej sedan accorden alltid utantill. Då byggde jag även upp mitt minne för accordlöpningar som sedan för alltid satt i skallen.




Efter Samgångstiden och snickeriet tog sedan Boje anställning på Transmar som dåförtiden hade sitt kontor på Rönnbergs torg i Mariehamn. Här ser vi en panoramabild från området tagen ur boken: "Hjulspår", en jubileumsskrift över det åländska transportbolaget Transmar, av Olli Blomberg.




Här ser vi Transmars huvudkontor på Rönnbergs torg, tagen ur samma bok.
Bojes arbete på Transmar bestod i att sköta om distribution av försändelser runt om på Åland.


                                                    Åren med ANACONDAS.




Den åländska dansorkestern The ANACONDAS verksamhet har skildrats i ett kompendium uppställt av dess sångare Bosse Malmsten och här får man följa orkesterns väg från starten i Lumparland i slutet av 1950-talet till dess upphörande på 1970-talet.
Boje Eriksson var inte med från starten utan kom in år 1964. De unga killarna från Lumparland hade hört talas om en duktig dragspelare från Vördö. Deras dåvarande organist hoppade av och nu fick Boje sätta sig vid den nyinköpta elorgeln en Farfisa som hämtades från ett ställe i Eckerö.




The ANACONDAS som vi känner dem, här i en välkänd bild som även är på deras singel. Skivan är i dag svår att få tag i och Boje har inte ens en själv.
Fotograf, Ralph Rostén.

Kille Williams gitarr, Boje Eriksson orgel, Putte Karlsson trummor, Bosse Malmsten sång, Fred Rasmussen bas.

Då jag var till Vårdö för dokumentation inför denna bloggartikel uppsökte jag Bojes granne Lasse Eriksson. Han är innehavare till ett litet "sjöfartsmuseum".

Lasse berättade då för mig en anekdot.
- Jag for ut till sjöss strax före denna skiva kom ut det var visst år 1965. Väl framme i en hamn i England för vidare färd till Staterna fick jag ett paket hemifrån Vårdö. I paketet fanns ANACONDAS nya skiva. Vi var just på väg till en pub i staden så jag tog med mig skivan. I baren frågade jag om de ville spela låtarna under kvällen. Yes! det gick fint. Resultatet blev succe! Its Really Rain in my Heart spelades hela kvällen och dit blev skivan. Dom vart helt galna. Jag fick köpa en ny då jag kom hem.

Det var en stolt Lasse som berättade för dem att han var granne med Boje som spelade orgel.



                                           
                                                  The ANACONDAS visitkort





The ANACONDAS klassiska turnebuss vid Folkhögskolan i Pargas våren 1965.
Putte, Fred, Kille, Bosse och Boje.





Efter att spelat ett tag i ANACONDAS med Farfisan beställdes en riktig hejare till elorgel, en Hammond.
Det var år 1967. Denna pryl måste bäras av fyra man men hade ett mäktigt ljud. Orgeln finns i dag i Sune Sagulins stora instrumentsamling.



Tekniska data om ANACONDAS olika instrument under åren. Bild från minneskompendiet.

The ANACONDAS var Ålands allra första pop-dansorkester. De dominerade dansmarknaden på Åland i många år och de gjorde även succé på finska fastlandet. Under några års tid var deras "manager" Kjell Jahrén.




Efter The ANACONDAS följde så för Bojes del tiden med STOCKDOVES. Orkestern hade splittrats och som sångare kom en redan då välkänd sångare in, Tage Styrström. Han hade vunnit ett antal vokalisttävlingar och var redan då en säker och driven vokalist. In kom även Maffe Häggblom på trummor och den unge föglöpojken Åke Henriksson på bas. Han hade även de sista åren medverkat i Anacondas.
Här ser vi gänget inför deras skivinspelning på Cupol. Låtarna är här Sommarminnen och Ålandsballad.




Ja så ser en singelskiva ut om det nu är någon som inte sett en sådan. En singel har en låt på vardera sidan.
Text: När sommaren är slut och vintern blåser kall
         tillbaka till mina sommarminnen min tanke ila skall
         Då minns jag åter alla vackra stunder, alla vackra minnen o utflykter
         tillsammans med dej, då fanns det bara amór.
         Då minns jag.....

Tage Styrström hade en säker röst som aldrig tog en sned ton, han hade dessutom ett oerhört sinne för texter berättar Boje. Såg han en gång en text så körde han den nästa gång direkt.
Han var min bäste vokalist under alla år. Jag saknar honom mycket. Vi spelade även de sista åren han levde bara han och jag. Vi for även runt i den åländska skärgården tillsammans. Jag minns en gång då vi var på Kökar berättar Boje, det var kallt i Högalids vindskammare och snön blåste in genom springorna.




The FIVE, var efter STOCKDOVES min nästa orkester. Den grundades år 1968 och vi rivstartade med spelningar för restaurang Miramar. Med de spelningarna höll vi på i många år berättar Boje och en säsong spelade vi 47 kvällar i sträck.

Här ser vi dem inför en bandning för Finlands television.
Från vänster, Kille Williams sologitarr, Göran Sundblom gitarr, Dan Eriksson sång, Kari Tuominen trummor, Åke Henriksson bas och Boje Eriksson elorgel.





Livet går vidare. Ofta splittras orkestrar, mycket beroende på studier och nya arbeten. Det är ju ingen som direkt kan leva på spelmanslivet.

Nästa orkestersammansättning för Boje var så rätt och slätt BOJES. Här ser vi dem inför en countryfestival på fastlandet. Det är från vänster Leif Öhman trummor, Bång Wainstein gitarr, Tage Styrström sång, Boje elorgel.




Här ser vi Boje i en annan sammansättning. Orkesternamnet har han glömt men vi ser från vänster Boje vid orgeln, Nane Karlsson sång, Kille Williams gitarr, Lasso Haglund trummor, Åke Henriksson på bas.
Enligt Åke så är spelningen på restaurang Miramar.




SPIK I FOTEN, ja så heter denna orkester. Ibland ville Boje även spela lite äldre typ av dansmusik.
Här ser vi från vänster Alfons Dahl och Boje vid sin orgel. Alfons och Aulis är två gammeldansveteraner från Sund. Aulis en säker "accordplockare". Jag har själv spelat med honom på många danser tillsammans med Håkan Jansson och Börje Lindholm.




Viking tiden

Efter tiden på Transmar skulle Boje börja jobba för Vikinglinjen. Här och detta skulle bli hans sista arbetsplats tills han blev pensionerad den 16 augusti år 1995. Det var på grund av läkares inrådan och officiellt kallas det invalidpension.
Han hade då tjänstgjort på färjorna Aurella, Marella och sist Rosella. Dessa färjor hade sin rutt Nådendal - Kapellskär.
Bojes huvudsakliga arbetsuppgifter var som lagermästare och sedermera vaktman. Under lediga veckor hoppade han över till andra Vikingfartyg och tog extra jobb. Även under denna tid kunde han inte låta instrumenten var ifred. Det blev inhopp lite nu och då i fartygens musikliv.





Här en stilig Boje i stilig uniform, som vaktman ombord på Rosella.




Tavla målad av en kompis ombord på Rosella. En hyllning till en arbetskamrat och spelman.





Boje återkom så till sitt älskade Skarpnäs i Grundsunda, nu med vännen kär, och här skulle rustas och renoveras. Nu fanns tid för fiske, jakt och sällskap med sina älskade taxar. Det byggdes till och planterades blomland.





Fiske har sedan barnsben legat Boje varmt om hjärtat. En gång berättar han:
- Jag var ute med sonen Tony och vi lade ut siknät. Han hade bråttom hem för att se någon fotbollsmatch, det var väl tio år sedan. Nä sade jag, vi lägger ut lite mera nät, siken går till nu. Sagt och gjort, vi lade ut några nät och väntade. Då vi vittjade upp dem hade vi 495 sikar ombord. Hela båten var full, vänner och bekanta fick sik och även en fin slant från uppköparna för priset var märkligt högt just då.





Fågelskytte har alltid legat mej varmt om hjärtat men jag måste erkänna att det har tattrat av lite på äldre dar säger Boje. Man halkar ju bara ikull och skadar sej jämt. Men här med några feta gudingar i alla fall.




Här sitter Boje vid sin stugbrasa i Grundsunda. Observera den jättestora haren på spisen. Den liknar en fälthare men är en helt vanlig åländsk hare. Numera ståtar den på Ålands Jakt och fiskemuseum.




På tal om fiskemuseum ja. År 2005 blev Boje utvald till Årets viltvårdare på Åland. Som motivation hans ivriga jakt på predatorer som mårdhund och mink samt utfodring av mat till rådjur.





I Bojes prishylla står till höger tre prännikor för väl utförda tävlingar med taxar. Boje har under åren haft ett stort antal taxar som inbringat många priser i tävlingar. Den blänkande till vänster är I pris i bordtennis Vårdö IK år 2000. En annan är I pris i pilkastning Töftö sommarfest.




Boje är en välmeriterad älgjägare. Här ser vi honom med en nedlagd fulltaggad älgtjur.

Den lycka jag funnit att tillsammans med älgjägare på Åland och runtom på fastlandet går inte att i ord beskriva. Jag har i många år jagat tillsammans med vänner i hela Åboland, Houtskär, Kimito, Korpo samt i Österbottens Purmo och Oravais. De vänner jag här funnit har blivit mina vänner för livet.
Boje har nedlagt ca 500 rådjur och 49 älgar samt ett otal mårdhundar, rävar och harar.





Många tror att jakt är bara att skjuta och slakta. Nej, det är att älska naturen och sköta om dess fortlevnad. Här utför vi märkning av en nyfödd älgkalv. Glad som fan springer han iväg efter märkningen.




Vi har en grillkoja i Vårdö där vi träffas ibland efter jakten berättar Boje. Umgås i glada vänners lag.

Här ser vi Sture Söderlund även han en intresserad jägare och framförallt underhållare. Med Sture har vi många gånger underhållit med spex och snapsvisor på kalasen berättar Boje.




Här med sonen Tony, efter en lyckad jaktdag i Åboland.





Tillsammans med Tage Styrströms bror Rune har Boje ibland spelat på olika tillställningar. Här en bild från Hammarland. Man väntar på brudparet som kommer sjövägen.




Föglö Kullholm år 2011, sommarfest. Boje & Johan

Det var visst år 1999 som vi träffades Boje och jag och tillsammans skulle vi uppträda ända fram till år 2014 under namnet BOJE & JOHAN. Det är den längsta sammanhängade tid Boje spelat med kompis. Fram till år 2011 då vi hade vår intensivaste period hade vi spelat flera hundra gånger. År 2012 skulle vi båda två märkligt nog vid snöskottning få våra "strååkar".  Efter det blev vi båda inte våra forna jag. Boje glömde helt vanliga accord och jag fick en tunnare röst och märkligt nog andningsproblem. Vi uppträdde bara någon enstaka gång efter det.





Bertbyvik, en plats i viken vi spelade på många somrar. Här liksom på Kullholm älskade myggen oss, de t.o.m. kröp in i instrumenten och förstärkarna.
Det var mycket trivsamma tillställningar för hela familjer men roliga upptåg och god mat.




Inför så gott som vartenda kalas skulle det finnas snapsvisor. På borden kunde ligga nytryckta häften med ett tjugotal snaps och allsånger. Varje gång var det en ny text till " Nu har vi ljus här i vårt hus och Räven raskar över isen" och Kaffe kaffe kaffe konjak och likör fanns alltid med. För de här snapsvisorna och allsångerna behövdes ju ställa in rätta tonarterna. Viktigt är att folk sjunger i rätt tonart för oftast börjar man för lågt så det blir bara mummel. En gång kom en överförfriskad karl fram till oss och skrek: Va i hälvitä, sitter ni å övar på Gubben Noa?





Dans för Dansens Vänner nyårsafton år 2009. Ett litet spex med långa peruker

För Dansens Vänner hade vi under många år stående bokningar, det blev ett par tre varje år. Vi samlade alltid över hundra personer. Många gillade vår taktfasta framtoning. Jag hör till dem som tycker att en dans behöver ha en sådan typ av vokalist. I en konsert däremot, där kan sångaren föra en mera flytande och flexibel ton som går över taktstolparna. Om man lyssnar riktigt noga på Vikingarna och Lasse Stefanz så hör man det.





Vårt visitkort. Den enda reklam vi betalade för var telefonkatalogens gula sidor. De flesta spelningarna fick vi undan för undan efter varje framträdande. I ett fall bokade en familj oss för tre olika födelsekalas.
Vi marknadsförde oss med mogen dansmusik och kalasunderhållning.

Oftast var det så att kalasen började med en liten musikunderhållning då gästerna ankom. Sedan skulle det var "kom fram och säj" och det var de flesta så blyga med så de överlät detta till oss.
Ibland skulle bilen "Åla 491" flyttas eller så fyllde Karl-Ivar från Sund 60 år. Då vart det förstås "ja må han leva i D-dur" och då det vankades till kaffe så "nu ska ni vassågooda" och på sentimmarna
"nu edde kaffe o konjak serverad vaschågooda". Konjaken var nog en riktig rövare. Vissa klarade den inte så de hamnade under borden i dansens virvlar.





Under åren tillsammans med Boje sammanförde jag ett gäng glada musikanter som övade i Lasse Lundells garage och huvudkontor. Vi träffades och övade under två vintrar och mitt arbetsnamn för gruppen var 6-PACK. Nu gillade inte garageägaren varken detta namn eller våra två spelningar som för övrigt folk var jättenöjda med. Gänget sprack, han tog repertoaren och alla sångtexter som jag nedskrivit och sammanställt med över 150 låtar och stack. Orsak bara griller.
Från vänster Lundell jn. Bertil Bergens, Johan, Guy Ahlqvist, Lasse Lundell och Boje.
Här i spelning på Töftö Solhult.





Boje har under åren innehaft ett otal dragspel, Scandalli, Zero Zette, här med sitt kära Lasse Pihlajanmaa dragspel. Detta instrument kom han över av en tillfällighet.
Spelet är en klenod, det har tillverkats endast i 25 exemplar.

Cirkeln är sluten, Boje har kommit tillbaka från sin stroke och spelar gärna en trudelutt för sina pensionärsvänner i Godby.

Tack Boje för din musik!

Komponerat i Godby, måndagen den 11 april år 2016


Johan Granlund

måndag 21 mars 2016

Lemböte kapell - kapellet i Hälleström?

                                     



                                             
                                              Lemböte kapell i Lemland på Åland.

Lemböte kapell är Ålands och en av Finlands äldsta kyrkliga helgedomar och platsen omnämnes redan från mitten av 1200-talet i det "danska itinerariet" som ingår i kung Valdemar Sejrs jordebok, som "Lynaeböte".
Kapellet ligger vid Kapellviken i Lemböte och området avgränsas i väster av Slemmern som är en havsvik till Mariehamn.




Fram till 1890-talet var Lemböte kapell en fallfärdig ruin och renoverades första gången sensommaren 1892. Kapellet avbildas här i en finsk tidning år 1888.
Till platsen kom man vid den tiden via slingrande stigar och en svårgenomtränglig skog.

I tidningen Lördagskvällen av den 7.9. 1889 läser man följande text: Ifrån Önningeby företogs en utfärd till Lemböte bergen, dit vi ledsagades af en tjugoårig tös i egenskap af ciceron. Stället är märkvärdigt genom det s.k. Lemböte kapellet, d.v.s. en urgammal gråstensruin, omgifven af en dyster krans av furor och granar, samt belägen på en vild och otillgänglig plats bland huller om buller kringkastade rullstensblock. Enligt sägen skulle under tiden före kristendomens införande denna plats varit en helig lund, der man hembar offer åt de gamla Asagudarene. Ij långt från ruinen vid vestra endan af Lemböte träsk ligger  "offerkällan" med kristallklart vatten, i hvilket hängbjörkarne afspegla sina lummiga kronor.




I dag är vägen till Lemböte kapellruin så gott som spikrak, en väg kantad av enorma granar.





Det är lätt att hitta till kapellet. Man svänger till höger från Ålandsväg 2  i Knutsboda nära de stora vindkraftverken leder en vägvisare oss på rätt igenom den pittoreska lilla byn. Vid en liten parkeringsplats där man skall lämna bilen finns denna informativa skylt som är uppsatt av Ålands museibyrå.



En vackert tecknad karta informerar oss om platsen och omgivningarna. Vi ser träsket och Bläsan, det höga berg ifrån vilken på 1820-talet en del av toppen rasade ned i vattnet tillsammans med granar och tallar och som länge utgjorde ett hinder i vattnet för skötfiskarna.




Efter att ha gjort en kort promenad mot kapellområdet möts man av denna skylt som leder oss vidare upp längs en liten stig till kapellet.









Kapellet står invid en rullstensåker och är omgärdad av en vacker kallmurad ringmur.




Här ser vi den finländska delen av kung Valdemars segelled som är benämnt det "danska itinerariet" och som nedtecknades på 1250-talet. Kartan var länge försvunnen men upptäcktes år 1640. Namnet härleds från latinets Iteneris = färdbeskrivning.
Från år 1943 finns alla hamnar benämnda och de flesta har sina ursprungsnamn. Här gick sjöfararna i land för att be, vila och offra för en lyckad färd. Farleden minskade med tiden i betydelse i och med att fartygen blev större och kunde färdas över öppna havet.

Den på latin skrivna färdbeskrivningen lyder i översättning: Från Litlae Svethiud ( Sveriges holme) till Viresund 1 veckosjö ( sjömil ), därifrån till Malegstagh 1, därifrån till Krampesund 3, därifrån till Veddesund 1, därifrån till Arnholm 2. Och att märka är att färden från Utlängan åt Arnholm till mera går åt norr än åt öster. Och från Arnholm över Ålands hav till Linaebötae ( Lemböte) 6, därifrån till Thiyckaekarl ( Kökar ) 8. Att märka är att mellan Kökar och Lemböte ligger en mängd öar vid namn Fyghelde ( Föglö. Därifrån till Aspesund.... beskrivningen fortsätter så längs med Åbolandskusten mot Hangö. Framme vid den Estniska kusten lyder texten: Likaså från Porkkala till Nargö på andra sidan Estniska sjön 6, därifrån till Karlsö 1,5, därifrån till Revelsburg ( Reval ).



Konung Valdemar II Sejr (Segraren). Född den 28 juni år 1170 och död den 28 mars 1241. Son av Valdemar den store.
I sitt korståg till Estland med över tusen fartyg i sin ledungsflotta  och tjugotusen soldater erövrar han landet som han införlivar i sitt rike. Från denna tid härstammar Dannebrogen, nuvarande Danmarks flagga som då visade sig i skyn för första gången under slaget vid Lindanäs. Liknelsen med den romerske kejsaren Konstantins syn, Kristi kors på himlavalvet, inför sitt framgångsrika krig är slående.



                                                    Tidstypisk franciskanermunk

Itinerariet tillkom delvis i och med franciskanernas etablering i det av kung Valdemar Sejr erövrade Östersjöområdet. Detta område omfattade stora delar av Skandinavien och Baltikum. Franciskanernas framväxt i området från 1230-talet och framåt,  dikterades av en religiös glöd inte alls olik våra dagars väckelserörelser. De var mycket rörliga i sin mission och de besjälades även av en social patos och omvårdnad av sin nästa. Detta medförde att de behövde välkända och säkra färdvägar mellan de längs vägen uppförda kyrkliga kapellen och klostren.
Denna segelled var troligen redan etablerad redan på vikingatiden.



                                   Olof den helige, Norges kung åren 1015 - 1028.

Lemböte kapell är helgat åt Sankt Olof. Över 200 helgedomar  är helgade åt honom.
Vem var då detta helgon och hur steg han upp på den tronen?

Olof den helige eller Olof den "Digre" eller Olof II eller Sankt Olof föddes år 995 och dog den 29 juli år 1030 i slaget vid Sticklastad. Han blev Nordens apostel och efter Jesu moder Maria det mest avbildade och omtalade helgonet. På avbildningar ser man oftast honom  med en yxa i handen stående  på ett vilddjur.

Som ung var Olof en grym och hänsynslös viking som härjade i Mälaren, runt Danmarks kuster och på Östersjön. Inte nog med det han var även i England och härjade och lade omkull London Bridge.

Han antog kristendomen i Normandie där han döptes i Rouen.

Olof var gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid.

Väl ankommen till Norge fortsatte han kristnandet av landet. Detta gjorde han med våldsamhet och grymhet. Olof blev Norges kung år 1015 och regerades om sådan fram till 1028 då han lämnade landet efter att ha blivit besegrad av den danske konungen Knut den store år 1026. Vid ett försök att återta tronen med svensk hjälp stupade Olof i slaget vid Sticklestad 1030.




Olof den helige är Landskapet Ålands skyddshelgon och finns avbildad i dess sigill.
Han finns även på Satakuntas och Nylands sigill.

Efter sin död började så märkliga saker hända runt hans grav, sjuka blev helade, döva blev hörande och blinda återfick sin syn. Man påstod att han inte hade dött, hans ande fanns bland folket. Han blev en kristen martyr och avbildades undan för undan med allt vänare och mildare drag. Kyrkor och kapell antog hans namn som skyddshelgon. Pilgrimer (botgörare) gick långa vägar för att besöka hans relikskrin i den då nybyggda Nidarosdomen i Trondheim.

 Vi återvänder till Lemböte och den botgörande källan.




I den fantastiska boken Beskrifning öfwer Åland från år 1795 av provinsialläkare och historikern F.W. Radloff hämtar vi följande berättelse om kapellet i Lemböte, Lemlands socken och dess namn.
Boken utkom i nyutgåva år 1998 av Stiftelsen Ålands vänner.

Namnet Lemland har blifvit ämne för åtskilliga gissningar. Några härleda det af Lä eller lugn, emedan hafvet härstädes ej skulle vara synnerligen utsatt för stormar. Homeri Lestrigoner eller Lästrykare, erhålla äfven anvisning til detta ställe af äldre fornforskare. Herr Magister Mallén gissar  at storm och skepsbrott hvarigenom vrak och brädstycken blifvit kastade til stranden, gifvit första anledningen til namnet. Hlem betyder väl på Isländska et bräde, och å några ställen uti Götha Rike, kallas en lucka och et slags spjäll af träd Lämm, men detta ord är obrukligt på Åland, och lär på intet ställe betyda spilror. Uti nyssnämnde arbete förmodas äfven at Lemland torde vara detsamma som lemnadt land, emedan denna Socken är nästan aldeles skild från fasta Åland. Invånarenas egen sägen härleder namnet af Lemböte by, vid hvilken en gammal offerkälla är belägen, som nyttjad under vantrons mörker, visade en denna tiden förlorad kraft, at bota sjuka lemmar. Byn skall först erhållit sit namn, och sedan Pastoratet af Byn. Herr Magister Mallén vil ej antaga denna sägen, emedan Pastoratet borde hafva namn förr än byn, och påstår tillika at källan uti äldre tider blifvit kallad Boda, men denna by kan lätteligen uti forntiden hafva varit det märkvärdigaste stället uti Lemland. Källan och qvarstående Rudera (ruin) af et Capell bivisa ganska mycket för denna sak. och hvad namnet Boda angår, om det någonsin varit brukligt, så är det säkerligen yngre än Lemböte, hvilket nyttjas uti alla gamla Domöcker och Jordböcker. Under namn af Lynaböte eller Linaböte anföres detta ställe uti et Manuskript uti Riks Archivo, som tillika med en matricula Regni Danie feculo XIII ineunte, innehåller en gammal vägvisare från Danmark til Revel, och utsättes i densamma at fartygen från Arholma borde fara til Lynaböte öfver Ålands haf, och från Linaböte til Thiyckekarl (Kökar). Denna vägvisare följer som et bihang Iwar Widförles af Brocman utgifne Saga.





Enligt denna artikel i en finsk tidning skulle namnet Lemböte härledas från finskans Lempo som betyder "hin håle" eller rent ut sagt fan själv. Detta som motsats till Jumala, finnarnas gud.




En lång artikel i en finländsk tidning av år 1901, Turistföreningen i Finland, årsbok 2. Där stöter man på samma tankegångar som Radloff anfört men här finns en annan märklig notering som inte finns hos Radloff.
Kapellet skall i äldre tider varit benämnt "kapellet i Hälleström". Vi läser följande i artikeln:

Farledens första station i den åländska skärgården var Lynarböte, numera Lemböte, en by på en fordom antagligen kringfluten ö vid hafsviken Slemmen i Lemlands socken. Nära byn finnes en källa, kallad ännu 1674 S. Olofs källa, i hvilken man fordom offrade, och på Kapellberget, 2 km från by, ruinen af en liten gråstenskyrka kallad Lemböte kapell och helgad äfven den åt S. Olof, troligen densamma som 1484 kallas kapellet i Hälleström.

Denna uppgift återgår på ett testamente uppgjort av väpnaren Kort Hartvigsson  år 1484, där han testamenterar olika slag av egendomar till åländska kyrkohelgedomar enligt den tidens sed att friköpa sig från årtionden och århundraden  i skärselden. Bland en mängd kyrkor som får sina gåvor skänker han åt kapellet i Hälleström bl.a. en oxe och ett pund råg. Frågan är då, är detta vårt kapell i Lemböte och fanns det en ström i närheten av detta kapell som skulle gett namnet. Är det möjligt att det träsk som i tiden fanns invid källan varit en stor ansamling av vatten som översvämmades och bildade en ström som gav namnet? Eller kan det vara ett annat i tidernas glömska varandes kapell som funnits på Åland. I Radloffs bok finns även en uppgift om ett kloster som skulle funnits i Kumlinge intill nuvarande kyrka. Ja, frågan kan ställas och svaret kanske dyker upp någon gång.

Det finns en by i Lemland som heter Hellestorp. Återgår detta "helles" från något helgat och har vi här en koppling? En helgad ström och en helgad torpby?

Källan i Lemböte skulle även enligt Radloff i tiderna haft namnet Boda, även detta ett försvunnet namn. Man ställer sig frågan hur namn på för den tiden livselementära mötesplatser försvinner i glömskans hav. Hur stor andel i detta har "den stora flykten" vi har från Åland år 1714 - 21, då i stort sett hela Ålands befolkning flydde till Sverige och bara en del återkom?



Om Lemböte och den intilliggande offerkällan finns omskrivet i många finländska tidningar. Besökare till Åland på 1800-talet visades för det mesta till platsen.  I en artikel i Åbo tidningar av den 2 december 1840 hittar vi följande om offerkällan:

I Lemböte by möter oss anblicken af en prunkande och utstyrd majstång, sådan den här brukas, och här göra vi en afstickare till den gamla beryktade offerkällan äfvensom ruinerna af Lemböte kapell. Dessa ruiner skola blifva målet för denna utfärd. Vi ros öfver det lilla Lemböte träsket till en äng och stå snart vid den beryktade källan. Den är just ej till sitt utseende vidare anmärkningsvärd. En liten vanlig källa, mindre än någon annan men dess djup uppgå till öfver 2 meter och i forna tider skall man från dess vatten upptagit mynt. Därifrån går en liten spång till ruinen. Genom djup mörk barrskog leder spången brant uppåt och slutligen stå vi på den öppna plats, hvarest ruinen reser sig omgifven av en låg stenmur. Man kan ännu se en  fönsteröppning och då man instiger genpm dörröppningen skådar man i en liten nisch några benknotor. Just midt i denna djupa skog värkar den annars oansenliga ruinen dock imponerande ut.






I Helsingfors Dagblad hittar vi följande text:
Det riktiga i traditionens uppgift att Lemböte kapell varit helgadt åt S: Olof, bestyrkes ef en räkenskap i vårt äldre statsarkiv, i hvilken omnämnes att man år 1546 tagit från "Sancthe Oloffz Cappal udhi Lämmelandz Sochn" en förgyld kopparkalk utan patén.

Detta är då den sista officiella noteringen om kapellet och härrör från den tid då Gustav Vasa brandskattade alla rikets kyrkor, kloster och kapell.

Myntfynd i kapellet.
Under den tid kapellet låg i ruiner hittades flera undangömda myntsamlingar.
Enligt en artikel i Borgå Tidningar av den 30 oktober år 1852 läser vi följande:



I Professor Radloffs Beskrifning öfver Åland p. 121 omtalas ruiner af ett Kapell vid Lemböte by i Lemlands socken på Åland. Detta ställe besöktes i början af Oktober månad detta år af Pastors Adjunkten i församlingen Erik Klerck, som, under bortrödjandet af några stenar på vestra sidan om den till en del qvarstående östra gafveln, i gruset upptäckte några små runda bleckskifvor, skadade af erg - dessa upptogos, flera uppletades och antalet af dem som funnos, uppgår till 270, som sedan de blifvit rengjorda, vägde tillsammans 5.5 lod.

I Borgå Tidning av den 30 oktober år 1852 finns följande notis om ett litet myntfynd:

Till Borgå Gymnasi samlingar hafva under loppet af innevarande år följande föräringar blifvit gjorda:
Av herr häradshövdingen Broman fyra brakteater från  Margaretha och Erik af Pommerns tid, funna för omkring 12 år sedan (1840) på Åland under altarstenen till ruinerna af kapellet på Böte kloster å Lemböte bys ägor i Lemlands socken.

En fråga man i sammanhanget kan ställa: Var finns dessa mynt förvarade i dag? En ledtråd kan finnas i en artikel i Helsingfors Morgonblad den 7 februari år 1842 enligt följande:

Pastor Klerk uti Lemlands socken på Åland har af det fynd som fär vid pass 2 år sedan upptäckts i ruinerna af S:t Olofs kapell bestående af åtskillige gamla mynt från medeltiden och andra antiquiteter, till Mynt och Medaljkabinettet förärat flera mynt och till Museum ett på samma ställe funnet PATRIFIKAT.

En händelse som väcker förvåning är den notis som finns i en finländsk tidning där som omtalas huru ryska soldater nedmonterat och bortfört en med tecken ornamenterad sten ovanom en dörr.



Vid Lemböte ruiner har man under därstädes nu pågående gräfningr icke lyckats åtkomma några fynd af värde. Tvänne kopparmynt det en från Karl XII:tid, det andra från Gustaf IV:s Adolfs, äfvensom två stycken alnslånga järnstänger är det enda man hittills upptäkt. Häraf kommer man till den slutsats, att jord och gruslagret inuti äfvensom omkring själva ruinen tidigare måste blifvit undersökt och genomletadt. Möjligtvis skedde en sådan undersökning år 1840, då några ryska marinofficerare från stället bortförde bland annat ett mindre stenblock med talrika inskriptioner. Hvart detta stenblock - som haft sin plats ofvan ingången till templet - sedermera kommit har ingen sig bekant. Troligtvis skulle man af dess inskriptioner kunnat erhålla upplysningar om ruinernas ålder. Af byggnadssättet framgår likväl att det forna kapellet, ty ett sådant har det i värkligheten varit, tillkommit i slutet af elfte eller början af tolfte århundradet. Sålunda har det forntida templet ej varit ett hedniskt, utan ett kristet sådant.




Turistföreningen i Finland år 1901: Om Lemböte kapells uppkomst vittnade måhända en för allmogen oläslig inskrift i en stor sten, som fanns i norra sidan af dörröppningen, till den i början af 1840-talet lösbröts och bortfördes af ryska flottister, hvilka undersökte farvettnet vid Lemland.

Angående fönsterrosvärk.
Att kapellet haft någon form av speciell ornamentering ovan eller runt fönstren kan man se av följande artikel:




Att FÖNSTERROSVÄRK  för öfrigt varit i bruk uti den finska kyrkobyggnadskonsten från denna tid är jag öfvertygad om, och har jag funnit lämningar af sådant såväl vid Kustö gamla biskopsslott som vid Lemböte kapellruin.




Lemböte kapell kan mycket väl användas som vigsellokal sommartid.  Altare och plats för lagom antal bröllopsgäster.
Även här utanför denna dörr kan man kasta gryn på de nyvigda.




Turistmål
Efter att kapellet renoverats sensommaren 1892 börjar man införa annonser om utfärder tills stället. Dessa utfärder kallade man Lustturer och företogs med ångaren Stella.



Här en Extra tur sommaren 1896. Obs! Dansmusik medföljer och biljetten kostar bara 50 penni.



Avlemnat i Godby den 21 mars 2016

Johan Granlund