Anselm Sjöblads fotoskatt

 Ungdomslokalen Klippan i Sund Finby, till vänster "Kommunalrummet"

Jag vill här visa upp en del av den stora fotoskatt vi funnit i.o.m. framkallningen av de fotografier
som togs av bygdefotograf Anselm Sjöblad under nittonhundratalets första del. Fotografierna är framkallade av Lauri Åkerblom i Kumlinge. Donator samt Lauri skall ha ett stort tack för denna prestation.
Anselm Sjöblad kom till Åland från Österbotten år 1912 och var Vivasteby mejeris första mejerist.
Han startade upp mejeriet och kom att arbeta där i två omgångar. Under den tid han var mejerist erhöll Vivasteby mejeri pris för Ålands bästa smörframställning. Ett mycket hedervärt pris.

                                          Vivasteby mejeri sett från norr, till vänster brunnen

                             
                         Mejeriet sett från öster, vägen som leder mot lastbryggan

Nyupptagna isblock för mejeriet. Detta var den tidens kylskåp. Isen togs antingen från Kyrksundet eller från Övra viken i Finby. Isen togs från sötvattensjöar eller träsk.


Anselms hem på Trögers i Finby där hans hustru Elsa var uppväxt var tidvis en livligt besökt fotoateljé. Ett flertal bilder finns från hemmets sal men väldigt ofta är fotografierna tagna utomhus framför husets entré.

                                                      Trögers mangårdsbyggnad i Finby

                                         Trögers ladugård, stod kvar till slutet av 1900-talet.

                                                        Anselm med personal i mejeriet

Anselm tjänstgjorde i en mellanperiod som mejerist även i Kumlinge mejeri och en väldigt stor del
av fotografisamlingen på 650 bilder är tagna därifrån. Det kan ibland vara svårt att veta i vilket mejeri
interiörbilderna är tagna men ovanstående tror jag är från Vivasteby.

                                         

   Två mjölkbönder från Kumlinge. Man får en känsla av "Vilda västern" i bilden.

                                      Många familjeporträtt togs även från tiden i Kumlinge.

I den serie som togs i Kumlinge består den största delen av personporträtt av mjölkleverantörer.
Dessa bilder var märkta "obligatoriska" och tyder på ett beställningsjobb. Troligtvis fotograferade Anselm varenda en mjölkbonde, dräng som levererade mjölk till mejeriet.
Vet ni där i Kumlinge vilken oerhörd skatt ni har i dessa fotografier?
Från Sundsmejeriet saknas dessa personporträtt.

                                             Finbyflickor i ärtlandet, Deläng i bakgrunden.

Jag skulle säga att Anselms bilder är i klass med äldre tiders fotografer som Bodnar, Eskell och Hausen. Han tar väldigt många fotografier av människor i deras vardag och en stor del är lekande barn. I ateljén kan människorna verka uppstramade men annars får han dem att vara helt naturliga.
Väldigt ofta ser man hur folk tar varandras händer tänkandes "nu åker vi"!

                                                                    Postens barnen

Många bilder är tagna av familjen Karlssons barn på Postens i Finby. Här ser vi dem alla samlade, alltid med sina fina kläder och vita spetskragar.

                                           Här ser vi en av Postens barnen baka pepparkakor.

                                                     Några surmulna miner ute i bersån.

Hela familjen Karlsson invid Postens i Finby. Pappan kallades för "Postjanne".

Från Sågars i Finby finns flera familjeporträtt. Här ser vi ende sonen i gården Lars Johansson samt sittande syster Celia, Tvillingarna som flankerar dog i unga år i "sockersjukan", en sjukdom denna familj plågades av. Bakom syrenbersån kan man se deras väderkvarn som för övrigt var timrad i stock samt invid Janses mangård.

Här ser vi hela familjen Johansson på Sågars i Finby. Man är samlad i gårdens kök och vi ser orgeln i bakgrunden. I denna blogg finns en speciell artikel om gården. Bara en kort tid efter detta fotografi togs skulle tre av flickorna dö i sockersjuka.

   En ateljébild, min farfarsfars bror Manne Granlund, bonde på Granlunds i Finby.

Teater på ungdomslokalen Klippan i Sund. I bildens mitt Anselm. Längst till vänster Willehard Mattsson.

En gård som ofta finns med på bilderna är Mattas i Finby. Här ser vi en frostbiten hage och gårdens nya stora ladugård. Stenfoten är tillverkad av stenhuggare Kero som även en tid därefter färdigställde min hemgård Norrgårds ladugårdstenfot. Stenblocken höggs ut ur bergen i Långberg. Där finns ännu borrhålsmärken kvar i stenbrotten som minner om detta.

Jag vill här berätta en kort historia om stenhuggare Kero. På Norrgårds hände sej en dag att farmor Sanny hade lagt undan glödande bakplåtar i ett skåp. Det började brinna. Då Kero och hans mannar kom fram till huset ropade han "yxa hit"!  Branden släcktes sedan med brandsprutan som fanns i granngården "Branders".

 Finbyungdomar. Från vänster Alfons Brander, Elin Karlsson, Karl och John Johansson från Andersas i Finby samt mellan dem Hilda Karlsson.
Fotografiet troligen taget från Branders  (Östergårds) och vi ser Trögers i bakgrunden.

 Mera finbyungdomar, här ståendes på vägen vid Branders i Finby.

Min hemgård Norrgårds i Finby, granne med Trögers, har inte avbildats men här har huvudbyggnaden i bakgrunden  i alla fall kommit med i misstag.

Det finns även en serie med tyska soldater som var inkvarterade i Finbys gårdar, här utanför Trögers. Kan vara 1917-1918.

                                                       Nästgårds mangård i Tranvik

I allmänhet kan man se att Anselm inte så ofta tagit bilder av mangårdsbyggnader. Han tar mest bilder av uthus och människor i rörelse samt förstås ateljébilder. Men här är i alla fall ett mycket vackert fotografi av Nästgårds bostadshus i Tranvik. Lägg märke till hundkojan invid husväggen och den traditionella stegen upp mot taket.

                                                                 Vy över Tranvik by

 Ibland kan man se vackra storslagna vyer som här över Tranvik taget från Byberg. Det finns ett vykort från samma tid som utgavs av en Mariehamnsaffär. Fotografiet är taget från exakt samma ställe. Till vänster i bild Södergård varifrån min farmor Sanny härstammade.

                                                   Finby skolas elever på utfärd till Delvik

Denna bild förbryllade mig länge, men plötsligt så kom jag på det. Det måste vara min farfars kusin Charlotta Gustavssons familjeporträtt. Charlotta var född på Granlunds i Finby och gifte sig med Erik Gustavsson från Mattas i Hulta. Om detta fotografi finns en artikel i denna blogg från mars år 2012.
Där är alla personerna identifierade med hjälp av släktingar i Persby och Sibby.
                                                 

                                                   Vy över Finby by från väster

Finby  från väster med skolan längst till vänster, Bambergs gård med kvarn, Lindholms gård i mitten samt Klippan till höger. Lägg märke till midsommarstången som vid denna tid fanns på lindan framför ungdomslokalen.

                            Smedsböle från norr. Västergård (Hagströms) i bildens mitt.

Längst bort i fjärran invid Båtsmansberg ser man en gård med uthus. Denna har jag aldrig hört talas om tidigare. Även det ljusa huset till vänster är obekant för mej.

En mycket stämningsfull bild från Träskgården. Denna gård var fordom ett frälsehemman och innehades under lång tid av en gren ur ätten Klingspor. Sedermera dog "svärdslinjen" ut och vi ser ätten Svibergsson växa fram. Från dessa linjer härstammar en stor del av Ålands befolkning i dag och även lilla jag är ett blad i detta träd.

                                                       Sunds kyrka efter branden år 1921

Men titta, en sensationell bild! I sådan fullständig nakenhet har jag aldrig förut sett kyrkan efter branden 1921.
Det sägs att branden uppstod för att prästen hade eldat för kraftigt i sakristians spis.

Vacker och mycket fotograferad vy över Sunds kyrka. Lägg märke till röken som bolmar ut från kyrkans skorsten.

             
          Sångfest på Åland, Stadshusbacken i Mariehamn, tidigt nittonhundratal.

                                                  Violinensemble, dirigent Anselm Sjöblad

    Anselm var musikalisk och startade upp både musikgrupper och sångkörer i Sund.

                                   Sångfestdeltagare och publikhav vid Torget i Mariehamn

Sunds flickor väntar på sin tur att få uppträda. På äldre fotografier kan man se att med Sunds folkdräkt bar man en vit huvudduk. När infördes kalotten och varför? På gamla fotografier ser man att kvinnorna i folkdräkt alltid bar huvuddukar.

                                                Skördefest i ungdomslokalen Klippan

Här ser vi en interiörbild från Klippan och nu är det skördefest. Lägg märke till det stora vackra ekskåpet som står i bakgrunden och den runda spisen. Denna skulle senare utbytas emot en järnkamin som jag har minne av från barndomens julfester.

  En Ålandsbåt vid Bomarsunds brygga. Båten har en stark slagsida så antingen stiger man på eller av.

En mycket stämningsfull bild av en "Åland" som tuffar in i någon av våra inre skärgårdshamnar.

 Vy över Notviksbasen i Bomarsund, taget från utkikstornet på  Djävulsberget, i fonden Kejsarviken.

En fest anordnad på borggården i Bomarsunds ruiner. I dag går vägen mitt mellan de två ruinerna vi ser i bildens mitt. Jag minns att fester anordnades just här ända in i 1950-talet.

Sjöblads i Finby. Som barn var undertecknad ofta här och lekte med gårdens söner. Jag minns deras fantastiska äppelsorter, speciellt en gul sort med stora frukter.

Jag vill avsluta denna bildserie med ett soligt fotografi från mina barndoms hemkrokar. Detta är taget alldeles invid mitt hem Norrgårds i Finby och vi ser Långberg och vägen till byn Vivasteby som ligger bakom skogen.Till höger leder körvägen till Delängarna och till vänster Holmströms torpet som numera är försvunnet men i min barndom bodde där en familj.  Vi ser bron över "utfallsdiket" som i olika etapper uppdikats för att torrlägga de sumpiga åkrarna i "Lortmyra". I dikestrumman hade jag sedermera plaströr för vatten till mina turiststugor som jag jobbade med i ca. tjugofem års tid under namn av Norrgårds Stugor.


Lagat i Godby den 7 december år 2014

Johan Granlund

Bomarsundstegel i Wasastjernska palatset i Vasa

Wasastjernska palatset i Vasa. I hörnet av Skolhusgatan 2 och Museigatan 4.


Efter att Bomarsunds fästning på Åland hade sprängts i bitar av de allierade styrkorna, har många fartygslaster med tegel och annat byggnadsmaterial sålts och bortforslas därifrån. Vi kan i dag se endast små rester kvar av de murar som blev kvar efter den stora smällen. Det har ju sedan länge varit känt att Uspenskijkatedralen och Alexandersteatern samt diverse ladugårdar och till och med vårt landskapsgarage i Godby var uppbyggda av tegel från Bomarsund.

 Nu har även ett annat stort palats, det Wasastjernska palatset i Vasa visat sig vara uppbyggt med dessa tegel,  Det var vid läsning av boken  "Från Bomarsund till Sveaborg " av Marta Hirn som jag stötte på den uppgiften.

På Österbottens museums hemsida står följande angående huset:
År 1999 efter reformen av länsförvaltningen, fick museet ta i bruk två våningar i det f.d. landsövdingeresidenset på Skolhusgtan 2.
I dag finns museets förvaltning, arbetsrum, arkiv och bibliotek i huset. Den lilla palatsliknande byggnaden i nygotisk stil byggdes av brukspatronen vid Östermyra bruk Gustav August Wasastjerna, sonson till Abraham Falander - Wasastjerna. Ritningarna gjordes av Karl-Axel Setterberg och huset stod färdigt år 1865.

Jag tog då kontakt med amanuensen vid Österbottens museum. Den vänliga fröken som svarade i telefonen kunde genast  bekräfta uppgifterna om Bomarsundsteglen. Hon berättade även att tillsammans med tegelmassorna från Bomarsund följde  med ett spöke. Om detta skall jag berätta någon annan gång.

Som sagt, tegel från Bomarsund har i väldiga mängder förts bort för byggnad av olika slags hus i finländska städer. Här ser vi en notis om huru tegel fördes till Helsingfors för byggnationen av Ryska Teatern eller Alexandersteatern som den numera heter. Om detta finns i denna blogg en artikel från 2010.

Här ser vi en annons från Åbo Underrättelser för år 1875. Hör och häpna! En miljon tvåhundratusen tegel plus övriga byggnadsmaterial och huggna stenar.
Det finns många sådana notiser då man går igenom gamla tidningar från slutet av adertonhundratalet.

Ruinerat i Godby den 20 november år 2014

Johan Granlund

Charles David Lucas hjältedåd i Bomarsund - bluff eller verklighet?

                                                         Teckning av Edwin Dolby                                

Detta är en mycket välkänd bild av huru Charles David Lucas springer fram och slänger en brinnande kanon-granat till sjöss från Hecla under anfallet mot Bomarsund under det s.k. midsommarslaget den 21 juni 1854. Jag har under läsningen av skeppsläkare Edgar H. Crees dagbok börjat tvivla på händelsens äkthet och vill här nedan redovisa mina funderingar.
För detta hjältedåd erhöll nämligen som en av de första Victoria Cross så sent som 1857 alltså tre år efter detta skulle ha hänt. I Crees dagbok finns en händelse som skulle kunna vara grunden för detta dåd men det är något som inte stämmer. Cree säger dessutom att dagen efter slaget var
Heclas kapten Hall ombord hos oss ( Odin ) på middag och då talas det inte alls om detta hjältedåd.
Skulle vara ett mycket fint samtalsämne vid en middag. Nåja, vi skall inte gå händelserna i förväg utan läsa vad som står i dagboken.
Angående bilden ser vi att de övriga manskapet nästan springer emot Lucas, endast en lite pojke springer undan. I redogörelser för denna händelse har det sagts att besättningen fick order att lägga sig platt emot däcket med händerna emot det.
Cree beskriver en händelse där kulan går in genom en kanonport, tränger genom kaptenens hytt och ut igenom ett fönster. Hur kan den även komma upp på däck?

The Cree Journals, den dagbok Edward Cree skrev åren 1836 - 1867 då han tjänstgjorde på olika fartyg i den brittiska flottan Royal Navy.

Hela boken finns att läsa på nätet.

Cree tjänstgjorde under Krimkriget på Steam Frigage Odin som var ett segelfartyg ombyggt till hjulångare. Bilden ovan ser vi Odin i Kiel Bay och dagboken börjar för Östersjöoperationerna den 29 mars 1854. I något fall har angetts att Cree arbetade som skeppsläkare på Valorous men
detta är fel, han skriver den under Bomarsundskriget från Odin.

Valorous, Odin och Hecla i aktion mot fästningen. Batteriet vid Grinkarudden till vänster.

Efter att brittiska flottan kryssat av och an i Östersjön, Finska viken, Ålands hav och Bottenhavet har vi så kommit till midsommartid den 21 juni år 1854. Kapten Hall på Hecla har fått direktiv om att övervaka Östersjön och Åland under den tid Napier var tillfälligt borta vid Barösund för proviantering. Hall som verkar vara en handlingens man gör då tillsammans med fartygen Valorous och Odin ett anfall på Bomarsunds fästning. Hur han i fridens namn tar detta beslut i stället för att invänta alla 50 kanonbestyckade fartygen för ett gemensamt anfall är en fullständig gåta. Men som även dagboken bevisar var det mycket nära en katastrof och man fick dra sig undan med svansen mellan benen. Vad inte spionerna hade berättat för dem var att Furuhjelm hade i all hast byggt ett skyttevärn långt ut mot Lumparn vid Grinkarudden, ett fullkomligt bakhåll som skulle förorsaka fartygen stor skada och skadar flera besättningsmän.

Här ser vi en kartskiss som fanns i Illustrated London News den 8 juli.

Nu har man, Valorous, Hecla och Odin stimat upp mot Bomarsund och vi är framme där den 21 juni. Natten före skriver Cree var angenäm och ljummen och ljust som på dagen.

Här berättar Cree om hur de ångar in mot huvudfästet vid 17-tiden ledda av en mycket duktig lots.
De startar genast eldgivningen emot fästningen. Fartygens kanonkulor hittar genast träff men fästningens kulor når inte ända fram. Detta stämmer alldeles överens med den historiska beskrivningen.
Men vad som för mig är nytt är att från "Martello tower", alltså troligtvis Notvikstornet, går kulorna lyckligtvis över fartygen. Detta har jag aldrig hört förut. Detta stämmer överens med andra berättelser över Notviksbasens duktiga kanoniärer under huvudslaget i augusti.

Därefter berättar han att: Plötsligt var vi gynnade av kulor från några kanoner som var utplacerade vid vår vänstra flank. Där hade man byggt upp ett batteri och skarpskyttar besköt oss hela tiden. En av marinsoldaterna fick en kula igenom låret. Dessutom skriver han: Hade jag några andra blessyrer att sköta om.
 Nu kämpade fartyget på två fronter. Egentligen borde vi ha lidit större förluster men vi fick upp skydd emot kulorna med upphängda hängmattor och skärmar. När vi sedan drog oss undan mot midnatt andades alla ut.

Hör och häpna! Vi befinner oss ombord på ett fartyg i världens stoltaste flotta. Men i Bomarsund blir man så överrumplad av ett bakhåll så man måste skydda sig med hängmattor och skärmar. Troligtvis gick det då så till att man hade lagt sig med bredsidan emot fästningen för maximal effekt. Då börjar man skjuta på dem på relativt nära håll med långgående gevärskulor akterifrån.  Hela servicens soldater är öppna för gevärseld som går längs med hela fartygssidan.
Troligen en mycket ovanlig situation som de inte var förberedda på. Undra på att Furuhjelm blev befordrad till överste av kejsaren efter detta.

Nu kommer vi så fram till den berättelse som troligtvis skulle vara orsaken till varför Lucas fick sin medalj och händelseförloppet är följande, Cree skriver:

En 30 punds kula hade trängt in genom en kanonport, gått igenom kaptenens hytt och krossat ett fönster. Inget av hans bohag blev skadat emedan man före anfallet hade undanröjt all egendom.

För nästa dag, torsdagen den 22 juni skriver han: Till ankar hela dagen och reparerar våra skador.
Kapten Hall åt middag med oss.

Just så, kaptenen på det fartyget, HMS Hecla, äter dagen efter middag på Odin, den båt Cree tjänstgör på. Att styrman Charles Lucas just utfört ett hjältedåd och räddat livet på flera tiotals soldater och besättningsmän nämner han inte ett ord om. En händelse som genljöd över världen och för vilken Lucas fick Victora Cross för. Detta om något borde väl vara en angenäm historia vid ett vänfartygs middagsbord inför alla officerare och förstås var ju Cree som läkare med i det gänget.

Vid genomläsningen av Crees dagbok har jag frapperats av hans noggranna och sanningsenliga berättelser.
Han är ständigt närvarande och berättar om allt som timat ombord samt då de gått i land. Han beskriver ingående alla händelser, berättar utförligt om människorna runtomkring honom. Vi får läsa om växter och djur, om folk han mött i land, är de tjocka eller magra, glada eller sorgsna, hurudana kläder de bär. Han berättar utförligt om vad man köper för bröd, kött, bär och frukter i affärerna i land. Vilka bär man plockar då man är i land vid stränderna osv. Han beskriver med stark känsla hur han upplever sina skeppskamraters lidanden. Stark är den berättelse han ger över 15-årige soldatpojken Athorps sista timmar i livet då han med kulgenomborrat bröst och mage ropar efter sin mamma.

                                 Edward Hodge Cree, skeppsläkare ombord på Odin

Vi skall nu gå framåt i dagboken och hoppa till tiden för huvudanfallet.

Söndag den 6 augusti.
Vi avancerar emot huvudfästet, ångarna samlade för attack.

Måndag den 7. En transport av 300 franska soldater passerar oss för landstigning.
Hecla, Gorgon, Basilisk, Leopold, Alban, Porcupine och alla andra ångare är nu här.

Tisdag den 8. Återvände till vår bas 3 mil härifrån.
Kapten H Keppel åt middag med oss. Hans skepp St. Jean d.Acre är upp mot Finska viken.
Vi kunde nu höra en kraftig eldgivning i riktning mot Bomarsund men vi kunde inte då se vad som hände. Under natten utskickades från vårt fartyg en expedition för att förstöra en rysk signalstation uppe på ett berg. ( på Djävulsberget) De hade en problemfylld marsch igenom kärr och över stenar.

Torsdag 10. Det uppstod en nervös stämning då vi fått höra talas om ryska trupplandsättningar på norra Åland.

Fredag 11. Ångaren Locus gick på grund och vi hade ett hårt jobb att få henne loss. Vi flyttade oss närmare en liten by.
Penelope kom för nära fästningens eldgivning och blev beskjuten med glödande projektiler och tre man stupade. Skeppet började brinna.

( Nu kommer vi att få se en annan berättelse som liknar den angående Lucas, men för detta gavs inget Viktoria kors )
En av Penelopes styrmän gjorde en våghalsig sak. En av de glödande kulorna hade trängt in igenom fartygets sida, fortsatt in i en hytt och landat i en sjömanskista. Sjömannen tog då en skyffel och fick hastigt bort glödande kulan och placerade den iskallt på tre andra kalla kulor så att den mistade sin effekt.
På engelska är texten följande: One of her midshipman did a plucky thing. One of the red-hot shot came through the ships side and lodged in his seachest. He coolly picked it up with a shovel and placed it on three cold-shot till it became harmless.

( Vad vi här ser gör sjömannen en lika god hjälteinsats som Lucas gjorde. Han oskadliggör den eldröda kulan genom att ta bort den från sjömanskistan som troligen innehöll kläder vilka skulle börjat brinna och fått hela fartyget i brand. Var är Viktoriakorset?)

                                         
                                               Penelope i blåsväder, verkar stå på grund.

Vi fortsätter dagboken.
Hecla hade nu kommit till undsättning. Penelope hade avsevärda skador och 3 män låg sårade. Velorous och Lightning kom även de till undsättning och uppehöll kanonad emot fästningen under tiden Penlope dimpade över sina kanoner till sjöss och kom av grundet och bogserades i säkerhet.

Vi på Odin kunde inte se så mycket av det hela emedan vi var på andra sidan udden.
Nu startade ryssarna att bränna ner allt i fästningens närhet. Vi hörde många explosioner och såg hur kulorna ven åt alla håll.

Cree berättar sedan hur fästningen kapitulerar och halar flaggorna. Ser hur manskapet där förs ut och till den kommande tiden i fångenskap.

Min fråga är alltså: Är detta med Lucas en uppdiktad historia av kapten Hall som behövde få en hjälte som plåster på såren för sin nära nog katastrofala attack i juni. Ger han order till Dolby att teckna en bild som inte stämmer med ordern? Valde han då ut sin gunstling Lucas för detta och frångick den lika stora hjälten på Penelope som räddade fartyget?
Den som läser vidare om Lucas och Hills bravader får se att  denne Lucas även skulle bli utvald som äkta man för Hills dotter och som då även fick svärmodern på köpet.

Övriga källor: Från Bomarsund till Sveaborg, Marta Hirn.
Åländsk Odling 2004-2005, Henrik Salminen
Bomarsund, Robins, Skogsjö, Örjans.


Kreverat i Godby den 18 november 2014


Johan Granlund

Cree Journals - en engelsk kirurg i Bomarsundskriget

Jag vill här publicera en dagbok skriven av den engelske skeppsläkaren Edward Hodger Cree som arbetade ombord på den brittiska  flottans krigsskepp Odin under Krimkrigets dagar, det som vi i folkmun kallar för Bomarsundskriget.

                                                     Edward Crees dagbok 1837- 1856

                             
 Edward H Cree, engelsk skeppsläkare inom Royal Navy, den brittiska flottan.
Edward Cree var av skotsk börd och född den 14 januari 1814 i Devenport.
Han började sin läkarbana inom flottan år 1837 och verkade där fram till 1869.

Vi skall nu följa hans verksamhet från våren 1854 då man i mars månad startar i Kiel för operationerna i det Baltiska havet i Krimkrigets norra flank. Vi får stiga ombord på
H.M. Steam Frigate Odin som är Crees arbetsplats under detta krig.

Vid läsning av den engelska texten kan man klicka på texten för förstoring.

                             

                                    Den brittiska flottan seglar upp mot Åland i 3 led.
                                    Här i närheten av Gotska Sandön.

Vi är nu i maj månad 1854 och man har hela tiden gjort kryssningar i Östersjön, Ålands hav och Bottniska viken. Den första maj skryter man med att ha kapat ett fartyg med rysk flagg, enligt Cree ett åländskt fartyg vid namn Njarden. Denne skulle man släpa med sig visar det sig ända tillbaka till England och sälja där för 1000 pund.

Engelska flottan far och härjar längs den finländska kusten och beskjuter kuststäderna, Brahestad, Uleåborg och Gamlakarleby. I dagboken omtalas attacker emot de ryska ställningarna i städerna. De förstår inte att de attackerar en svensktalande finländsk befolkning som ingenting har att göra med det ryska riket i denna konflikt. De sägs att de förstörde sädes- och tjärlager som förvarades i hamnarna som i sinom tid skulle exporteras till England.

Beskjutningen av staden Gamlakarleby beskrivs i denna blogg i en artikel i juni år 2011.
Artikelnamn är: Den engelska barkassen.
Denna sammandrabbning är troligen den  största förlust man erhöll under hela östersjöoperationen om man frånser huvudslaget i Bomarsund.
När bataljen var över räknade man 6 stupade, 14 skadade och ett antal som  blev tillfångatagna.
På den beslagtagna barkassen fanns 6 döda varav 3 dog av sina skador efteråt. Alltså summa 15 döda.
Dessutom förlorade man en av sina  landstigningsbåtar, en barkass som numera står som  ett ensaksmuseum därstädes ännu i dag.
 Gripande är den historia Cree berättar om den blott 15- årige soldatpojken Athorp som dagen efter anfallet strax före sin död vid åttatiden på morgonen ropar efter sin mamma.

Nu har man kommit tillbaka till Åland och här ser vi beskjutning av Bomarsunds fästning.
I bild, Valorus, Odin och Hecla. Till vänster kan vi se eldgivning från det hastigt uppmonterade
batteriet vid Grindkarudden.

I en fotnot kan vi läsa om  Charles David Lucas hjältedåd för vilket han fick Victoria korset år 1857 och "He rose for te rank of Rear Admiral".

 Jag kan dessvärre inte finna någonting i Crees berättelse som skulle styrka denna händelse. Hur är det möjligt att Cree inte kände till detta sensationella hjältedåd som David Lucas gjorde och som han sedermera fick drottningens utmärkelse Victoria Cross för? Längre fram skall vi ju se att en annan soldat även gjorde ett liknande hjältedåd på den hårt ansatte Penelope  men han fick ingen utmärkelse alls för det. Frågan är då om hela detta hjältedåd är en uppdiktad historia för att försköna den katastrof man höll på att uppleva och måste retirera från slagfältet. Helt överraskande hade nämligen "ryssarna" monterat ett batteri vid Grinkarudden, inne bland tallarna och därifrån besköt man med prickskyttar och eldbomber Hecla, Velorus och Odin. Detta var ett rent bakhåll. Cree berättar att flera av besättningsmännen var träffade av kulor och man byggde upp skyddsflank emot gevärskulorna av hängmattor och andra inventarier. Dessa skriver Cree var sedan väl pepprade.

Vad vi däremot kan läsa om för den 21 juni är  att en 30 pounds kula hade trängt in igenom en kanonport, gått igenom kaptenens hytt och ut igenom ett fönster på andra sidan. Som tur var hade man före anfallet plockat undan alla viktiga saker. Var det denna haubitskula, granat, som Lucas därefter hade slängt till sjöss? Men varför berättar inte Cree om detta i sin dagbok? Han beskriver ju annars allt som hände runtomkring honom i minsta detalj.
Kaptenens hytt låg säkert ovanom däck emedan man talar om ett krossat fönsterglas. Då fartygen anföll huvudfästet lade de sig troligtvis alla med bredsidan till emot fästningen. Detta skulle innebära att den eldgivning som de utsattes för från Grindkarudden till vänster kom akterifrån emot dem.
Detta var farligt för besättningsmännen som då fick gevärskulorna emot sina kroppar längs med fartygsdäcket då de skötte kanonerna. Den brinnande kulan kom då att efter den genomträngt hytten förlora fart och rullar ut på fördäck. Besättningsmännen fick order om att slänga sig ner på mage med händerna tryckta emot däcket och invänta smällen. Lucas springer då fram och slänger den överbord och strax före den landar exploderar den. Så är den gängse versionen, men varför berättar som sagt inte Cree om detta? Jag tror att det är en efterkonstruktion och en propaganda för att försköna sitt misslyckade anfall. I krig är det segraren som berättar historien.

                                              En svensk bondmora i tidstypiska kläder.

                                     En svensk tulltjänsteman, tjock som bara den.

                                                                Siesta på Mickelsö

                              En åländsk kvinna i tidstypiska kläder säljande mjölk och smör.

       

               Notviks och Prästötornet samt huvudfästet "before it was blown up"

         
                         Skeppet Penelope i sjönöd, en engelsk barkass i rodd.
                         Penelope var en hjulångare. Ovanför hjulen låg barkasser.

                                                          Stockholm i november 1854.
                                                         
                                                            Åland lämnades i sticket

                                            Korresponderat i november år 2014 i Godby
                                                             
                                                             Ett 160-års jubileum

Greveättlingen i Estvik Nabbudden - sanning eller påhittad saga?

Denna bok, Grevekronan, roman skriven av Erica Lindström från Kuggens i Finby har funnits i min bokhylla i kanske 20 år utan att jag läst den som så lika med mina andra cirka tusen ålandsrelaterade böcker.
I mitt huvud har i några år ringt en berättelse om en greveättling som levde i slutet av 1800-talet med sin familj bestående av hustru och sex barn i Sund, Finby närmare bestämt i Estvik ett stenkast från den udde som vi alltid har benämt  Nabbudden.

Han dvs. Johan Ekholm var kommen till Åland från Åbo år 1869 och bosatte sig i Sund Prästö.
Johan var född den 20 september år 1833 i Uskela socken i Egentliga Finland och dog den 13 februari år 1903 på Godby sjukhus i lunginflammation. Detta enligt Skogsjös bok om sundsbor.
Han finns där under fästningsområdet i Sund.
Johan var gift med Augusta Emelie Eriksson från Föglö Sommarö och hon dog i Finby år 1885.
De hade som sagt 6 barn varav ättlingen till en av dem fortfarande finns i byn.

I mitt minne fanns även en artikel som jag fann vid genomgång av Ålandstidningen av år 1955.
Artikeln var skriven av redaktör Axel Danielsson bördig från Tranvik.

Som tur var hade jag sparat anteckningen om fyndet av denna artikel som nu kom väl till pass.
Det visade sig vara den kände journalisten Axel Danielssons krönika från Sund angående den just då utkomna boken Grevekronan. Han refererar här i ett sammandrag romanens innehåll.

En annan bok som jag också har i bokhyllan men bara bläddrat i förut var Borghill Lindholms
Kuggens Erika. Erika står ju som författarinna till romanen Grevekronan. I boken finns en artikel skriven av "Den fridsamme" vilken var en av redaktör Axel Danielssons signaturer. Om Kuggens Erika i Finby som skrev strålande sångpärlan Visa till Åland. Artikeln skrevs i juni år 1959.
Nå vad handlar då denna roman om ?

Jag återger här en del av artikeln: Grevekronan som utkom för några år sedan har sin särskilda historia. I Estvik mellan Finby och Tranvik bodde en gubbe Ekholm, som inte var så bortkommen i guldsmedsyrket. Han var mycket anlitad  just som guldsmed. Han var mycket i Erikas hem och i en av granngårdarna var han släkt. Ekholm påstod att han härstammade i ett sent led från en grevlig eller friherrelig svensk släkt von Eek och en av Ekholms förfäder hade flyttat till Lojo i Finland. Gubben Ekholm berättade ofta om sin släkt och på gamla dagar föll det Erika in att påta ihop en bok. Så blev Grevekronan till, en mycket underhållande bok om människors underliga öden.

Romanen tar sin avstamp i ett grevehem von Eekestam i Stockholm. Där finns den fina grevefamiljeidyllen med greveparet och deras små barn bl.a. två söner Fabian och Knut. Fadern hette Jojakim och modern Dorothea. I huset finns en guvernant mamsell Margaretha Braun, en mörk skönhet som den andre sonen Fabian förälskar sig i. Kärleken är besvarad och de träffas i hemlighet. Meddelanden stoppa in i väggspringor och möten hålls på olika barer och cafeer i staden. En dag är så Fabian bara försvunnen och kommer inte hem mera. Han har flytt med sin Margaretha till hennes faster i Solna. De hittar en annan bekant som innehar en bondgård på landet och där lär sig Fabian det hårda bondeyrket. Margaretha finns vid hans sida.
Nu har faderns spioner äntligen hittat honom och hans äldre Bror Knut som skulle visa sig vara Fabians vedersakare söker upp honom. Fabian återkommer på ett kort besök till föräldrarna som blivit både gråhåriga och modern sjuk och religiös på kuppen. Fadern talar till honom endast via ryggen och säger att han är bortsopad från den fina släkten men en del av arvet tas inte ifrån honom. Han skall få en gård i Finland, delvis med hjälp av en stor och mäktig man, von Horn som han kände sedan tidigare. Till saken hör att den fina grevefamiljen umgicks bara med landets toppar.

Den unga familjen Fabian och Margareta Ekholm som de nu skulle heta återfinns så en dag på bondgården i Lojo socken i Finland. Vi är nu i tiden strax efter den stora ofreden. De hör till den tidens religiösa grupp pietisterna, en grupp inom den dåtida statskyrkan som ville leva i aktiv helgelse inför Kristus, en föregångare till den senare uppkomna frikyrkan. De var tidvis mycket förföljda av kyrkomyndigheterna, en den tidens inkvisation inom protestantismen.

Det unga paret får en son som olyckligtvis dör efter ett ormbett men de får en till son Hans. Hans förra vedersakare brodern Knut uppsöker honom och ansluter sig sedermera till den nya tron.

En ättling till denne Fabian i femte led skulle således vara vår vän Johan Ekholm i Estvik, guldsmeden och klockmakaren.

Här ser vi platsen där Johans familj bodde från år 1880. Den finns strax invid nedfarten till finbybornas båthamn Nabbudden som i alla tider varit en lastageplats. Namnet Nabban åsyftar en sådan.
Åldriga vinbärsbuskar skvallrar om människors gamla boplatser.

I Skogsjös bok om finbybor får vi veta att familjen Ekholm bodde från år 1880 i Estvik under Sågars hemman no. 2. Det är en sanning med modifikation emedan det är gården Granlunds det gäller. Sågars uppdelades i två hemman men fortsatte med samma gårdsnummer.  Granlunds har sedan länge i historien innehaft just området runt Nabban.

Då jag forskade i denna historia så dök det upp ett tvivel i min själ. Kan allt detta om grevekronan stämma? En ättling till en rikssvensk greveson på ett stort ställe i Nyland, som i kyrkböckerna omtalas att ha "modersmål finska".
Vid mina efterforskningar på nätet angående svenska greve och friherresläkter finns visserligen en ganska stor sådan släkt men namnet Eek, men dessa finns i västra Götaland. Ingen av dem var etablerade i Stockholm. Deras söner tre till antalet som vid den tiden fanns hade ingen ättling som flyttat till Finland, dvs. under den tid som här kommer ifråga. En möjlighet är att författarinnan helt ändrat alla namn och orter, men i andra diskussioner fortsätter hon att nämna denna släkt Eek.
Å andra sidan är ju Eek och Ekholm ganska nära och logiskt vid ett namnbyte.
En annan möjlighet är att denne storgreve Jojakim fått den tidens präster att stryka sin son ur kyrkboken men då borde ju åtminstone sonen Knut finnas med som även han flyttade till Finland.

Frågan är då: Var det en saga vår vän Johan Ekholm först tutade in i Kuggens bonden Lindström som sedan vandrade vidare till dottern och författarinnan Erika Lindström? Ett bra stoff för en säljande roman?

Om någon av denna bloggs läsare är släktforskningsintresserad är det förstås enkelt att kontrollera denna sak. Slå bara upp Johans födelseuppgifter och orten så leder spåren vidare, kanske till storgreven i Stockholm, vem vet.

Så tog jag då tjuren vid hornen som man brukar säga och gjorde ett eget släktforskningsförsök.
Av en vän i Salotrakten fick jag följande tips. Slå in på Google "kirkonkirjat" så får du vad du behöver
Sagt och gjort knackelibang och så hade jag födelseboken för Uiskola framför mig och bara att söka reda på vad hände den 20 september år 1833, Johan skulle ju döpas en dag. Prästen skrev in längst till vänster på sidan gårdens namn, Fulkila, barnets namn Johan, datum 20 under septemberstycket, faderns namn torparen Johan Johansson och modren Anna Maija Johansson även hon, sedan dopvittnena inunder, en rad med övriga torpare.

Så var det då att fundera på vad Fulkila var för gård. Då jag pratade med min vän Reijo i Salo om saken funderade även han ganska länge. F u l k i l a, alltså fula kila, kan det vara så? Vi avslutade samtalet och kom ingen vart. Jag for till Mattssons och handlade och då jag stod där hade jag Reijo på tråden. Det skall ju vara Fullkkila sade han, det är en stor herrgård och har innehavts av en von Knorring i tiden. Oj oj oj tänkte jag det börjar bli Finströms kyrka nu. Hem till datorn och slå upp gården i Google. Svaret kommer här:

Här ser vi Fulkila herrgård. Innehades sedan 1500-talet av en grevlig ätt af Munck. Vid läsning om denna gårds historia finner man att den är inflätad i hela Finlands och en stor del av Sveriges adel. En herreman på gården lär till och med vara far till den stackars kungen Gustav IV Adolf  som kollade bort hela Åland och Finland till Ryssland.

Vår vän Johan i Estvik, hade tagit sitt namn Ekholm själv och i födelseboken ser vi hans ättartavla.
Hans föräldrar var torpare på en gård Fulkila med kanske över 50 torpställen.
Kuggens bonden Lindström som var hans vän insöp välvilligt hans saga och dottern Erika sitter som barn och lyssnar med utspärrade öron och på sin ålders höst skriver hon en roman om saken: Grevekronan.

Det allmänna omdömet om Johans hantverk som guld-silversmed, kopparslagare och klockmakare var att han var mycket skicklig i sitt värv. En sagesperson berättade att i en butik på Norragatan som på 1950-talet innehades av en Tötterman hängde en jättestor kopparkaffepanna som skyltning.
Om någon av bloggens läsare minns detta och eventuellt har ett fotografi på kaffepannan i affären så tag kontakt.

Vid läsning av den annars fantastiska "Svensböledagboken" stötte jag på ett missförstånd av bokens redaktör. I dagboken skriver Lindström följande i dagboken Till Minnes: 1845 Den 13 oktober var jag med ett Mått ved till gullsmeden i Finby.
I fotnoten no: 261 skriver redaktören: Guldsmedsgesällen i Finby, Estvik (ett par km SW om Bomarsund), Johannes Ekholm, var född år 1833 i Tusby, avled som änkling 1903 på Godby sjukhus.
Detta är fel, Johannes kom till Åland år 1860 och han var född i i Uskela socken på Fulkila gård.
Då han var född år 1833 kunde han inte ha varit guldsmed i Finby år 1845 i sin 12 års ålder. Detta måste peka på en annan guldsmed som fanns i Finby och kan vara den verksamhet som han senare övertog.


Grevt i böckerna i Godby den 20 oktober år 2014


Johan Granlund

En Elis Fogdebild - gåtan är löst

Detta inbjudningskort fick jag en dag för över fyra år sedan då jag arbetade på Ålands Jakt och fiskemuseum. På Ålands Museum anordnades då en utställning med fotografier ur redaktör
Elis Fogdes stora fotoskatt, "Ögonblick ur åländskt vardagsliv, 12 maj - 29 augusti år 2010"

Man gav då även möjlighet för allmänheten att identifiera de fotografier som då var oidentifierade. Jag har alltid varit intresserad av den typen av problemlösningar och hade
även tidigare givit museet många tips om okända platser och personer på hans bilder.

Då jag studerade inbjudningskortet slog mig tanken att här framgick inte vid vilken åländsk kyrka bröllopskortet var taget ifrån. På min fråga svarade då museipersonalen att den frågan var öppen.
Ingen kunde då på rak arm säga var det var taget.
Jag sparade kortet och tänkte att jag sätter det i bilens handskfack och då jag besöker åländska kyrkor tar jag fram kortet och studerar stenarna på kyrkväggarna om någon passar in. Sagt och gjort, kortet togs fram många gånger. Det stoppades in i fickan därav brytmärket men inget resultat. Jag fick inget
att passa in så jag tänkte att kanhända det inte var en åländsk kyrka kanske han tog det i typ Korpo eller Kimito.

Så var jag då till Saltviks kyrka i september detta år för att lyssna till Kristin Ilves, den estniskfödde arkeologen som hittat grunden till den stora Vikingahallen därstädes. Jag kom som sagt tidigare lite för tidigt så igen tog jag fram inbjudningskortet. Omgivningen var ju exakt den liknande, mycket stämde men inte allt. Så jag for hem och grubblade vidare. Men så plötsligt slog det mig, kanske inbjudningskortets bild hade spegelvänts vid framkallningen inför utställningen? Nu skall jag dit igen och det kvickt tänkte jag. Tog en kompis med mig som hjälp i funderingarna och vi for dit. Och, nu stämde det. Spegelvänder man fotografiet så passar järnkorset in som i själva verket står till vänster ännu i denna dag. Stenarna är de samma som på fotot. Bröllopsparet går in i Saltviks kyrka och där väntar menigheten och Mendelsons brudmarsch.

 Hura, Hura, Huraaa! Heureca jag hittade den, platsen för bröllopet var vid Saltviks kyrka.

Men vilka är personerna på bilden?

För att få reda på detta bad jag då redaktionen på Nya Åland att införa bilden för identifiering den 16 januari 2015. Jag behövde inte vänta länge på morgonen förrän första telefonsamtalet kom.
Det är min mor och far som gifter sig säger Gunnar Jansson.
Därefter ringer hans mor Dorothy och berättar följande: Det är jag och Thure Jansson som gifter oss i Saltviks kyrka och det var den 22 juni 1952,  det var Elis Fogde som tog bilden.
Personerna bakom oss var, brudtärna Maise Carlsson samt Henry Häggblom. Bakom dem går brudtärna Inger Börjesson och Karl-Erik Mansén. Framme i bild min kusin Thelma Lindblom och hon har sytt våra klänningar.
Jag var den första som fick använda brudkronan och den var en skänk av Östra Saltviks Marthaförening.


Konstaterat  i Godby den 13 oktober år 2014
samt kompletterat den 16 januari år 2015.

Johan Granlund

Amorinen i Saltviks kyrka - katolsk barnporr?

Här hänger han, den lilla nästan nakna gossen med druvklasen. Var? Jo ovanför dörren till vapenhuset i Saltviks kyrka.

Jag skulle en vacker kväll i slutet av september år 2014 få lyssna på den fantastiska estniska arkeologen som höll ett anförande om den vikingatida hall som hon hittat grunden till invid kyrkan.

Då jag kom lite för tidigt passade jag på att ta en runda runt kyrkan och fann denna helt underbara skulptur ovanför dörren till kyrkans vapenhus. Som tur var hade jag kameran med och brände av en bild och resultatet blev ganska bra.

Så var det då att ta reda på lite mera om figuren, var skall jag söka? Jo, kanske  boken Ålands kyrkor Saltvik har något att berätta om konstverket. Nu hade jag inte den boken hemma så jag gick till Finströms bibliotek och efter lite sökande fann de boken.

Jag fick bläddra ganska mycket förrän jag hittade en liten mening om figuren. I stycket om vapenhuset står följande: Vapenhuset krönts av en inmurad amorin skulpterad i sten. Punkt och slut. Man kunde faktiskt ha krävt lite mera av den ädle professorn som annars är känd för sin vältalighet och minutiösa forskning och där dopfunten nästan ägnas två sidor exempelvis.

Så till Google och vad hade han att säga då om saken? Jo, han var på gott humör och lite flörtig så att om Amoriner berättade han följande: Synonymer för Amorin är: Kupidon, liten kärleksgud i barngestalt, erot, putto, kerub och änglabarn.

Vad är då en Amorin? Jo enligt Google är det en kärleksgud i barngestalt som ofta är avbildad i konsten vilka ofta är bevingade nakna småbarn.
Putti är italienska och betyder en liten pojke. En benämning på de oftast nakna barngestalterna i konsten som redan under antiken och sedermera alltifrån renässansens början användes i dekorativa syften inom plastik och målning. De bär oftast blommor och fruktgirlanger men kallas felaktigt för keruber.

Här ser vi en mer fräckare variant, en Erot som de kallades, dessa halvt eller helt nakna gossebarn i änglagestalt. Denna renessanssmålning hänger i Rom.

En titt i svenska kyrkans digra ordförråd med svårförståeliga kyrkord som dylika professorer älskar att umgås med upptar inget av dessa ovanstående benämningar. Vad har då detta att göra med kyrkan?

En för mig aldrig sinande källa för upplysningar är det Digitala Tidningsbiblioteket så jag tog en sväng även via detta forum och vad hittar jag? Jo i tidningen Östra Finland av den 13.4 1886 finns en artikel eller en reseskildring benämnd: Minnen och sägner från Åland, dess folk och kultur:

Om Saltviks kyrka. Denna torde vara den äldsta på Åland som omtalas redan år 1322. Till det yttre erbjuder den inget ovanligt. Ofvanom dörren finnes en skulpterad bild i en gosse med frukter i handen. Denna berättas föreställa någon som i tiden snattat frukter och hvars bild blifvit till varning för andra i dylika ärenden stadda och blifvit inmurad i socknens kyrka.

Denna förklaring passar tydligt in i den protestantiska avkönade världsbilden som kanske någon präst lurat i ortsbefolkningen som sedan itutats i aningslösa dåtida turister.

Jag skulle ge ledningen för Saltviks kyrka det rådet att ta en vinkelslip och såga bort konstverket.
Dessa barnbilder fungerade troligtvis som lagliga "tändhattar" för den barnpornografi som den katolska kyrkan dras med än i denna dag och som till slut fått påven att kommentera och be om förlåtelse för.

Äppelpajat i Godby fredagen den 3 oktober år 2014

Johan Granlund