Mjölkkörare i Sund

Gammalt mjölkbord i Kastelholm

Såhär såg de ut, mjölkborden vid vägkanterna. Här står kannorna kvar och minner om den tid då mejerierna på Åland fick sin mjölk från tusentals småbönder med en och två kannors leverans varje dag i veckan, år efter år. Det var högkonjunktur och alla ville ha kor som mjölkade och gav bonden en stadig inkomst, mjölklikviden.

August Anderssons mjölkbil Ål 719. En Chevrolet Load Master år 1953. Bilden tagen utanför ÅCA.

Hans Sjöbloms Bedford Ål 561 någonstans i västra Sund på 1950-talet. Hjälpkarl sittande på kannorna Pekka Lundström.

Här ser vi Vivasteby mejeri från en bild ur Anselm Sjöblads fotografisamling. Mejeriet startade sin verksamhet i september 1912 och med Anselm Sjöblad som mejerist de första åren. 
Transporten av mjölk till mejeriet sköttes under en lång följd av år av bönderna själva som i rotar förde mjölken med hästkärror.


År 1938 erhöll Vilhelm Andersson från Djurgårds i Kastelholm, tillstånd av Ålands Landskapsstyrelse att bedriva yrkesmässig biltrafik med lastbil, och därvid använda sig av en bil om 4.500 kg bruttovikt.

Här ser vi Vilhelm Andersson sittande på kofångaren och vid förardörren sonen Aldur Andersson.
Bilen är en Chevrolet och hade registernummer Ål 85.

Vilhelm Andersson, förste mjölkkörare i Sund

I boken "Sundskarlar hemma och borta" skriver Borghill bl.a. följande om Vilhelm:
Han var född år 1883 i Oravais och dog år 1948 på Djurgården i Kastelholm.
Ville var 3 år då han blev faderlös och 14 då han blev moderlös. Han arbetade på sågen i Räfsö, Finland och tog en korrespondenskurs i matematik och där lärde han sig finska. En åländsk kapten Mansén fraktade trävaror och anställde Ville på skutan. År 1907 kom han till Haraldsby ångsåg och tack vare sina matematikkunskaper blev han kvartersman och köpte upp stock. År 1929 övertog han svärfaderns arrende av Djurgårds.
 Borghill skriver vidare att: Ville var som sagt matematikintresserad och då de "hästlösa" mjölkleverantörerna skulle betala för transporten till mejeriet, räknade Ville ut vad de skulle betala för den, procentuellt mot de andra.
Norrgårds Karl August Karlsson och Ville började med mjölkkörning med lastbil år 1938.

August Andersson, här med hustru Inga.
August var född den 26.5 1917 och dog den 1 januari år 2002.

Då man fördjupar sig i detta material och intervjuar olika personer angående denna epok i den åländska mejerihistorien så finns det vad gäller Sunds mjölkkörning en person som gjorde en heroisk arbetsinsats och det är August Andersson från Kastelholm. Han körde mjölken från Sund till Mariehamn i över 30 års tid.
Varje dag i veckan, söndag som vardag, utan egentlig semester. Sjuk var inte att tala om. Sönerna Anders och Sune berättar att då han kom hem på eftermiddarna skulle andra körslor avklaras. Sönerna fick agera medhjälpare då varje detalj skulle kontrolleras om fungerade typ lampor och blinkljus.

År 1949 började August att köra mjölk i Sund till mejeriet i Vivasteby. Sönerna Anders och Sune berättar att de ibland åkte med som pojkar till mejeriet. Då det nya andelsmejeriet Ålands Central Andelsmejeri startade år 1952 fick August kontrakt att från Sund köra den s.k. norra linjen no:2.

Kontraktet är skrivet den 18 december år 1951 och är undertecknat av August Andersson, lastbilsägare
och Harry Olofsson, Centralaffär.

Med bläckpenna är inskrivna för i Sund byarna: Sundby, Lappböle, Brändbolstad, Strömbolstad, Sibby, Hulta, Mångstekta, Persby, Vivasteby, Guttorp, Gunnarsby, Finby, Smedsböle.

I punkt 9 kan vi se att: Ingen annan varutransport än den i detta kontrakt ordinarie angivna är tillåten under mjölktransporterna. Denna regel modifierades senare kanske tack vare den senare tillträdande direktören Stig Carlsson. Bilderna bekräftar att man körde varor till andelshandlarna på orten. Detta kanske tack vare Stigs tidigare tjänstgöring inom andelslagsrörelsen i Sund. Han var ju affärsföreståndare där före han tillträdde som ÅCA-direktör.

Här ser vi August Andersson med sin första bil Bedforden, lasta varor från Aranda för transport till Sunds Andelshandel.

Nu har varorna anlänt till Sunds Andelshandels filial i Kastelholm. Vi ser August i kännspak stil med karbusen på sig lasta fodersäckar ur Bedforden. I mitten står den legendariske föreståndaren Fred Carlsson, f.ö. bror till ÅCA direktören Stig Carlsson. Mannen till vänster är Fritz Mattsson, under lång tid hjälpkarl åt August.

Varor från Mariehamn lastas ur Chevroleten Ål 719  vid Sunds Andelshandels magasin. Varorna placerades ovanpå mjölkkannorna. Till höger ser vi den gamla andelshandeln, en byggnad i funkisstil, synd att den revs på 1970-talet. Den sista tiden tjänade den som sädestork.
Med denna bil körde August från år 1953 till 1956.

På bilden ser vi August till vänster på Chevroleten och invid står Fritz Mattsson på Bedforden. Sune Andersson berättar att man tidvis körde med två bilar och vintertid plogade man snö med Bedforden på förmiddagen emedan den var bättre i vinterföre och att den hade snökedjor.
På Fritz bilen ser vi de karaktäristiska ÅCA-trälådorna. I dessa transporterades bröd till affärerna samt de smör och silvaddsleveranser som leverantörerna beställde. Dessa varor placerades sedan i de på mjölkborden uppspikade trälådorna. Jag minns att snickaren Alfons Dahl i Svensböle tillverkade trälådor för mejeriets räkning. Dehär trälådorna var eftertraktade och så här långt efteråt kan jag erkänna att jag har en sådan där jag har mina fågelvettar förvarade.

Här ser vi Augusts nya Bedford från år 1958. Med den körde han fram till 1964.

Här ser vi August stå invid den år 1964 införskaffade lastbilen som var utrustad med Leyland motor. Den inköptes i Stockholm som använd. August körde med den fram till 1970.

I ett tidningsreportage, Ålandstidningen av år 1968 ser vi här August Andersson med brorssonen Per-Erik lasta mjölkkannor vid ÅCA i Mariehamn. August berättar här att han kört mjölk från Sund i 19 års tid.
Vi ser också här ganska tydligt hur kannorna var lastade. Sune Andersson berättar att de översta kannorna surrades med rep för att hållas på plats. Repet lades igenom kannornas handtag och med enkla halvslag knöts de fast. Den övre raden lades på en skiva och de hade inget sidoskydd. Under många år fraktades kannorna oskyddade mot regn och damm, vilket måste varit olidligt då man tänker på den på den tiden oasfalterade vägarna.
Vi kan avläsa kanna 83 som är Lindemans i Mångstekta samt kanna 36 hörande till Kastelholms kungsgård.

Kastelholms kungsgårds mjölkbord i november 2013. Renoverad och återställd av museibyråns byggnadsavdelning. De flesta mjölkborden hade en solskydd mot söder men denna gård kanske hade denna modell även i äldre tid.

I detta avtal som slöts den 31 mars år 1965, stipuleras att:
Täckning av mjölkkannorna.
Med anledning av Hälsovårdsnämndens i Mariehamn beslut i rubr. ärende och med hänvisning till punkt 11 i Edert mjölktransportavtal med oss, beslöt direktionen för Ålands Centralandelslag den 30 mars 1965 att mjölkkannorna skall från den 15 april 1965 vid intransporten till mejeriet i Mariehamn vara täckta med presenning och på ett sådant sätt att även kannorna på sidorna och bakgaveln täckes helt.

På Ålands Centralandelslags vägnar:
Stig Carlsson
Verkst. direktör
Ole Mattsson
Disponent.

Här ser vi körlistorna för August i Sund från 2.januari 1972. Nu finns även med byarna, Ämnäs och Haraldsby med. Man ser här en tydlig tendens att mjölkleverantörerna minskade hela tiden och nya körlistor framlades.

Ett nytt kontrakt uppgjordes från den 1 januari 1968 att nu även omfatta byarna Domarböle, Jussböle, Tosarby, Berg, Gesterby. Vid denna tid hade Hans Sjöblom ombesörjt mjölktransporterna från de byarna.

Under årens lopp hade August flera hjälpkarlar. Förutom tidigare nämnd Fritz Mattson och Per-Erik Andersson arbetade Sten Lindholm, Kurt Husell och Vidar Karlsson under ett flertal år. Jag minns ännu de välkända ropen: -Ståååp samt -Köör igen! I ur och skur skulle hjälpkarlarna hoppa ut och in från flaket. I byarna minns jag att de stod framåtböjda på flaket medan bilen körde från mjölkbord till mjölkbord.
 Mjölkbilens dagliga turer var ett välkommet inslag i min barndoms uppväxt på gården Norrgårds i Finby.

Norrgårds i Finby stora ladugård från 1934. Till höger ser vi mjölkbordet. Dessa bord skulle vara i jämn höjd med lastbilens flak ca. 1.5 meter högt. De skulle ha en smörlåda samt ett solskydd mot söder. Upp till bordet var det 2 trappsteg. På morgonen kom mjölkbilen lite före kl. 8, då kom den norrifrån och måste köra mot mjölkbordet till vänster i körbanan. Returen kördes andra vägen vid 13-tiden och då  hade bilen bordet på höger sida. I retur hade vi dagligen skummjölk och ibland vassle åt djuren. Ett par gånger i månade smör och ibland behövde silvaddslagret fyllas på.

Min far Bernhard Granlund rustar här med mjölkkannorna. Antagligen är det skummjölken som skall tas om hand. Vi ser skuggorna peka mot norr och fotografiet taget på eftermiddagen.

Ett fotografi taget av den legendariske fotografen Elis Fogde. Bröderna Mathias och Bernhard Granlund stående vid mjölkbordet no. 39. De bedrev jordbruket på Norrgård i sambruk och bilden ger rättvisa åt detta. Han i hand i mjölkkannan. Deras hustrur Ensi och mor Ilmi skulle varje morgon stiga upp lite över 6 och mjölka korna, i början helt för hand men sedermera med en mjölkmaskin. Dess surrande och ibland smattrande läte ekar ännu i mitt huvud. Denna tid surrade det överallt på gårdarna denna tid.

Georg Johanssons Bedford
Den södra linjen i Sund no: 1 kördes från mejeriets start år 1952 fram till 1956 av Georg Johansson från Sund Smedsböle.
Linjen omfattade byarna: Bomarsund, Estvik, Storängen, södra Finby, Domarböle, Jyssböle, Högbolstad, och Kastelholm.
Här ser vi Georgs bil lasta grus och sten från fästningsområdet vid bygget av den nya landsvägen. Georg körde därefter i många år för landskapsstyrelsens vägavdelning.

 Hans Sjöblom med sin mjölkbil Bedford ål 561, bilden tagen i Gesterby.
Även Hans hade många olika hjälpkarlar, förutom tidigare nämnd Pekka Lundström också Roy Jansson, Lennart Blomqvist några år, Jan-Olof Sjöblom och Hans Nummelin.
Hans körde alltid Bedford lastbilar, detta märke var vanligt på denna tid.

Hans Sjöblom, född den 3 juli 1935 i Tranvik, död den 23.2 år 2000 i Domarböle.

Här ser vi Hans Sjöbloms sista lastbil, även detta en Bedford.

En annan mjölkkörare som hämtade mjölk från Sund var Helge Olofsson från Vårdö. Han körde åren 1969 till 1970 efter att Hans Sjöblom slutat. Även han hade en Bedford. 

De gamla trotjänarnas saga börjar bli all. Här ser vi August Andersson ställa undan ett par karosserier från gamla mjölkbilar med sin sista lastbil från 1983.

August Anderssons mjölkbil från 1970 vid ÅCA nya mejeri i Jomala. Fotot är taget år 1983.

En ny era skulle börja med uppsamling från leverantörerna med tankbilar. 

Här ser vi ÅCA första tankbil från 1970.

August son Sune Andersson skulle i ett antal år köra mjölktankbil. Här ser vi bilen vid Östergårds i Lillbolstad. Bilen kördes under åren 1998 - 2007.

Här ser vi den senaste mjölktankbilen, nyköpt år 2007. Transporterna omhänderhas numera med Transmarbilar.

August Anderssons son Kaj-Bertil visar här hur han för över mjölken från sin tankbil till mejeriet i Jomala.

Fotot ingår i Ann-Gerd Steinbys bok, Ålandsmjölken.

I ett mail ifrån Sven-Erik Karlsson i Björby, meddelar han att i tidigt 1950-tal kördes mjölken ifrån Björby med en bil som kom från Kvarnbohållet. Här ser vi chaufföre Stig Johansson och hjälpkarlen Bo Börjesson ifrån Sund Kulla.

Det har varit intressant att insamla alla dessa uppgifter för denna bloggartikel. Jag tackar alla som medverkat och gett mig fotografier och värdefull  information om detta tidsskeende på Åland. Ett särskilt tack till Marita Sjöblom i Godby samt, Anders och Sune Andersson i Kastelholm.

Skummat lite på ytan i Godby i november 2013

Johan Granlund

Sankta Lucia i Venedig

Här ser vi henne, Sankta Lucia från Syracusa, den sägensomspunna, martyren, ljusbärerskan och de synskadades välgörare. 

Nu har jag sett henne!

Ja, egentligen såg man bara den utstickande foten, resten av relikerna fanns under förklädnaden och huvudskålen var övertäckt med en bronsmask, detta för att inte ljus och fukt skulle förtära benen.

Då vi planerade vår resa till Italien och Venedig var denna kyrka, Church of Saints Jeremiah and Lucy det självklara vandringsmålet. Jag ville se denna plats då och denna kista emedan Luciafirandet har så starka traditioner i vår mörka  nordiska tid just i december. Jag ville även få lite fastare tag i den melodi som jag nu och då går och gnolar på:

Sankta Lucia, ljusfagra hägring,
sprid i vår vinternatt, glans av din fägring!

Drömmar med vinterljus, under oss sia;

Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Bild av kyrkan, en broschyr man kunde köpa för 50 cent som man droppade ned i en plåtburk.

Kyrkan färdigställdes år 1860 och hit förde man så de reliker av Sankta Lucia som tidigare legat i kyrkan Santa Lucia. Denna kyrka revs för att ge plats för en järnvägsstation.

Relikerna har under århundradena vandrat många krokiga vägar, bl.a. har de varit i Frankrike och Konstantinopel.

Interiörbild från Sankt Jeremiah kyrka. Man fick inte fotografera men jag brände av en bild i alla fall och lade en extra 50-centare i plåtburken.

Här ser vi en målning av Sankta Lucia som bär sina ögon på ett fat. Enligt legenden skulle hon ha stuckit ut sina ögon som gåva åt den försmådde friaren och omedelbart därefter fått ännu vackrare ögon av Gud.

Det är dock ett faktum att hon har funnits och att hon blev kristen martyr. Hon föddes i staden Syracusa på Sicilien år 283 och dog år 304 e.kr. Hon blev således 21 år gammal. 

I allmänhet får man säga att i alla helgonberättelser finns det en stor del verklighetsbakgrund men i legenderna finns mycket stoft inbakat i varandra. De första kristna tog snabbt tillvara kroppsdelar som de begravde i de underjordiska katakomberna och deras dödsdagar firades ständigt. Sedermera då den romerska staten tillät kristna att utöva sina verksamheter lät man bygga kyrkor och kapell över platserna. Således är dessa i de flesta fall rätt dokumenterade. Däremot är berättelserna om deras levnad och martyrium ganska utbroderade och man lägger till och drar ifrån.

Jag vill här ge en kort dokumentation över vad jag läst mig till på nätet och andra källor i fallet Lucia.

 Redan som ung flicka ville Lucia mest tänka på Gud och hon blev en hemlig kristen. Vi får komma ihåg att det på denna tid var förenat med livsfara att bekänna sin kristna tro. Hon ville inte gifta sig utan ville tjäna och hjälpa de fattiga och sjuka samt ge all sin kommande förmögenhet till dem.

Huruvida hon som nyfödd erhöll namnet Lucia (på latin ljusbärare, på grekiska Lux) är oklart, kanske hon fick det som ett smeknamn senare.

Vid denna tid var det vanligt, såsom även i våra dagar i vissa delar av världen att man gifte bort sin dotter med någon nära bekant eller högre stående man. Detta gjordes även då i väldigt unga år. Nu ville inte Lucia detta utan hon sköt hela tiden upp giftermålet. Den tilltänkte mannen en prins väntade otåligt. Han gillade hennes vackra ögon.

 Lucias heliga talang upptäcktes tidigt. Då modern, Etychia, insjuknade i en blodsjukdom ville hon föra henne till en helig plats 80 km därifrån, till staden Catania, där martyren Agatha låg begraven. Hon blev martyr 52 år tidigare och de som vallfärdade dit blev botade sades det. Väl framkommen framträder Agatha för henne och säger att hon skall berätta för moderna att hon blivit frisk. Du gjorde det sade hon,  din tro har botat henne.

Nu kom då tiden då friaren blev otålig. Lucia förklarade att hon inte ville gifta sig och i stället rev hon ut sina ögon och gav dem till honom emedan det var dem han gillade mest, inte henne.

Han blev då vred av förlorad mandom och morske män och anmälde henne till den lokala romerska ståthållaren Pashasius. Nu fängslades Lucia och man började tortera henne men hon höll ut och de fick ingen bukt med henne. Hon blev dömd till "ad lupanare" dvs. hora, hon skulle föras till stadens bordell.

Hon placerades i en oxkärra, men då lasset skulle avgå vägrade hästarna dra. Flera hundra man försökte i stället men kärran stod som fastfrusen i marken. Man hällde så kokande olja över henne men hon härdade ut. Därefter försökte man bränna henne på bål men lågorna vek undan. Nu blev knektarna ännu argare så de stack ett svärd igenom hennes hals. Hon avled inte direkt utan kristna fick komma och ge henne sista smörjelsen innan hon därefter dog. Denna plats finns dokumenterad i en kyrka på Sicilien.

Detta skedde under kejsar Diocletianus tid, en mycket svår tid för de kristna i Romarriket.

I dödsögonblicket profeterade hon om att den kristna kyrkan kommer att bli fri och så skedde också då kejsar Konstantin godkände kristendomen som en av religionerna i Romarriket år 311 .

Den heliga Sankta Lucia

Nu blev Lucia helgonförklarad. Hon anses vara en av de mest framträdande kvinnliga helgonen i den katolska världen. Hennes minne firas i både öst och väst runt den 13 december som är hennes dag i den gamla almanackan. 

Lucia finns med i den allra äldsta martyrförteckningen och kalendariet. I Syrakusa firar man hennes dag med en procession varje år.

Hon är en av de få som finns med i den store Gregorius KANON och om henne finns speciella böner i den katolska kyrkan. 

Hon finns i grekiska liturgiska böcker, i marmorkatedralen i Neapel samt i Hieronysors Martyriologium från 500-talet.

Lucia blev skyddshelgon för de synskadade och blinda och man anropade hennes namn vid bön för dessa.

Det nordiska luciafirandet.

Som med allt annat så är luciafirandet en blandning av syd-nord, öst-väst,  gammal nordisk folktro-kristendom, tyskt-svenskt osv.

I en artikel skriven av den kände svenske historikern Herman Lindqvist kan vi läsa följande:

Den 13-december var förr denna tid ingången till fastan. På natten skulle man äta sig proppmätt och gärna dricka mycket för att skölja ned alltsammans. 

Denna tid var även starten för vinterlovet och man var då hemma från katedralskolorna. Nu passade man på att försöka samla in pengar för studierna och man gick runt i gårdarna och tiggde med lykta och ljus. 

Dessa var de första stjärngossarna. Märkligt nog var de första luciorna unga ljusa ynglingar som klädde ut sig i vitt samt hade en krans på huvudet med ljus. Från detta härstammar våra dagars luciakrona.

Med tiden blev det för mycket skrål i sångerna så prästerskapet ville förnya firandet. Man ville få bort det hedniska inslaget och införa ett mera kristet. Nu kom en ängel med ljus i hår, man tog bort fläsk och korvätandet och införde andra seder.

Den första skildringen av ett sådant luciafirande var år 1764 från Horns boställe norr om Billingen.

Den första avbildade lucian är från familjen Silverskiölds gods Koberg år 1848. Härifrån spreds seden vidare över Sverige.

År 1927 utlyste Stockholms Dagblad en omröstning bland sina läsare. Man ville se vem som skulle bli Stockholms lucia det året. Det blev enligt en uppgift en flicka vid namn Solveig Hedengran som utvaldes och hon kröntes i Stockholms Stadshus. Följet åkte därefter till en ljusfest som hölls på Skansen.

Bild, minnesutställning över tidigare lucior i Karlskrona stad.

Den sång som vi i dag känner igen som Luciasången heter i originalform "Baracalora Napolitana" och handlar om en fiskare som längtar tillbaka till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel. Denna melodi hörde Gunnar Vennerberg, "Gluntarnas skald" då han på 1920-talet besökte staden.

Den svenska texten är skriven av Arvid Rosén.

Luciafirandet anses ha en del av sin rot från det tyska firandet "Kristkindl", en tradition där en flicka kommer utklädd till Jesusbarnet med bullar och presenter till barnen. Hon var klädd i vitt och i håret brann ljus och de bullar hon gav kallades "djävulskattor". Månne en föregångare till våra safranslussekattor?

Under alla mina år i Finby folkskola fick jag den stora äran att bära denna strut på huvudet. Även i den tidens högstadie, höstkursen i Rangsby Medborgarskola fick jag bära den och sjunga Staffansvisan.

Jag hade ju 10 i sång alla år så jag vart ett lätt byte. Men det var en härlig tid, ingången till jul. Man kände hur det började pirra redan i början av december. Då startade teater och julsångsövningarna i skolan och det var det roligaste det året. Vi var 3 kusiner som alla fick mössan. Henrik och Bengt och jag.

Lusselälle, lusselälle, elva nätter före jul....................

Lussat den 18 november år 2013

Är uppallade stenbord bara paller?

Uppallat stenbord med 3 understenar i Finbybergen

Som läsarna kanske har märkt så har jag en förkärlek för stenar i alla olika former. Det är för mej ett sant nöje att skrota runt i "bärjäna" och söka upp det ena och det andra. Nu var jag med min hustru Marina för en tid sedan och plockade lingon i Finbyskogarna i Sund och då kunde jag inte hålla mej igen utan tog kameran och gick runt lite.

Nå vad hittade jag nu då? Jo, på en radie om hundra gånger femtio meter hittade jag fem uppallade stenblock. Jag visste vad jag skulle söka efter för jag hade stött på sådan förut i andra delar av bergsområdet. Jag kommer också ihåg att för ett antal år sedan fanns i Nya Åland en artikelserie om detta fenomen från Finströmsskogarna.

Nå vad är nu detta för något egentligen? Är det någon bonde som i tiderna markerat ut dessa stenblock och pallat upp dem med mindre stenar för att så att säga märka ut dem? Det här stenblocket kommer jag och hämtar i sommar. Kanske han skulle ha dem till stenbro, körbro, farstukvisten, som bord i bersån eller varför inte som gravsten. Eller har vi här att göra med flera tusen år gamla riter där finbyvildarna dansade runt i bergena, offrade i skålgropar som kanske finns inhackade i blocken. Jag måste nog dit igen med stålborsten och förstoringsglaset. Förresten då jag krafsade lite under den ena stenen hittade jag brända stenflisor under mossan.

Nu hade Marina blivit så urväntad på mej så jag måste iväg och hjälpa henne med lingonämbaret. På hemvägen pratade jag ditt och datt med henne som man gör med en person i framsätet men i mitt huvud surrade många tankar. Jag måste till Lapptoppen fort som holi o hör efter vad Google har att berätta om sånthär.

Jag började med att fråga efter uppallade stenblock och fick då veta att dessa finns noterade från hela jorden. Från Australien till Afrika, ja över alla kontinenter. Redan detta slår sönder teorin om att det är istiden som förorsakat detta. Det måste vara människor, och inte är dom från igår utan troligtvis går rötterna ned ända i stenåldern.

I norden har de flera olika benämningar som, uppallade stenbord, trefotstenar, jättars bord eller liggande hönor. De förekommer också för det mesta i närheten av fornborgar och gravkummel samt att de för det mesta återfinns på bergsplatåer. I vissa fall är de markbundna. Antalet understenar är olika men för det mest är de tre men kan vara bara en eller två och då vilar blocket också delvis på en bergskant.

I Sverige finns berättelser om att dessa block skulle använts som offerstenar, vid blot och  rituella ceremonier. De var även boningar för vättarna och trollen. En del av blocken har skålgropar som vittnar om en hednisk offerkult som hade sina utövare ännu i första delen av 1900-talet. Inom den samiska folkkulturen är även dessa seder och bruk kända.

En hisnande teori lanserar en forskare från Sverige vid namn Bo Westling. Han menar att dessa ibland jättestora stenar som pallades upp av människor, i forntiden användes som signalleder bl.a. av jägare och till och med av sjöfolk. Man navigerade sig i farvattnen medelst dessa signallinjer. Då de jättestora stenarna pallades upp på ett fåtal små sammanpressades energierna i kvartsen som till 30 % kan finnas i gråstenen. Denna energi  kanaliserades då i en styrd riktning som exempelvis de vilda djuren gillade och följde. Dåtidens jägare kunde då lätt lura in villebråden i för dem säkra pass. Han påvisade att så  var även fallet. Han kunde ge otaliga exempel där jägarnas skjutpass överensstämde med de stora stenblockens placering i naturen.

Westling lanserar också en annan häpnadsväckande teori som han även i sin hemnida berättar om. Han fann att då han mätte upp avstånden mellan uppallade stenarna som fanns formade som en triangel och med en mittsten så kunde han påvisa att förhållandena mellan stenarna höll det "gyllene snittet". Då han mätte upp avstånden mellan A-B-C- (D som fanns i triangelns mitt) hade de olika avstånden ett gyllene snitt om 0.618.

Detta fenomen hittade han även i de fall att det var flera kilometer mellan stenarna.

Ja här finns mycket att läsa och forska i. Jag tror jag måste ta måttbandet med nästa gång jag åker till Finby och plockar lingon.

Och förresten, läs själv om Bo Westlings teorier, slå upp i Google hans hamn och "uppallade stenar" 

Pallrat i oktober 2013

Nya stenblock i Finbybärjen

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan tog en vända ti Finbybärjäna igen förrän snön kommer. Jag behövde inte gå långt in i skogen förrän nya vyer mötte mig med flata stenblock. Vad man sysslat med är för mig okänt men ett är säkert, detta är inte naturens verk. Är det bönder och stenarbetare som markerat dessa block och är det i sen historisk tid eller tusen år sedan? Vad skulle man ha dessa block till, kanske kyrkans bogårdsmur, stenfötter, broar och bryggor?

I Sund Finby invid Lövviksvägen finns denna enorma stenbumling. Det är en av ålands största flyttblock och kallas för Galtars sten. Nu var jag och fotograferade den i december 2013 och kan konstatera att även den är uppallad. Stenen har tidigare legat dikt mot marken men är uppallad senare  med ett flertal stenar som är samlade intill varandra i högar. Stenens andra sida ligger dikt mot berget.

ECKERÖPRÄST VÅLDTOG UNG KVINNA

Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist

Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år. 

Inledning,

Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga  tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan. 
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson. 

Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland. 

Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:

Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst. 
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.  

Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.

Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.

Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden. 

Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes. 

Akt no: 1 kan börja.

Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.


Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)

Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes  stiuf fader boor.

(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )

 Hänne  tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.

 ( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)

Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.

Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på  Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh.  Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär  . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)

Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet  och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne

Akt 2.

Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.

Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)

Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt  Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret  utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.

Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.

Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.

Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.




Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.


Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, ,  wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)

Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom  på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst  framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.

Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.

Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng

Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.



;

En gammal "lemonadflaska"

Här ser vi en gammal lemonadflaska som jag haft stående i över 30 år på fönsterbrädan i lillstugan på gården.
Jag hade i tiden köpt den på auktion, jag vill minas på Södragatan av ingen mindre än den legendariske mäklaren Ollas Nisse.

Det var nu dags att dra fram flaskan och syna den i sömmarna. Det skulle visa sej att det var en dryck som tillverkats på Åland, troligen på 1920-talet av flasktypen att döma. På etiketten läser vi följande:

KROKLUNDS MINERALVATTENFABRIK

INNEHAVARE BRÖDERNA LINDBOM

LEMONAD

Telefon Ödkarby 106

Tillverkas av socker

I Ålands radio för en tid sedan fanns ett inslag om läskedryckens historia på Åland med anledning av att en läskedryckstillverkning har startat i Lemland.
Man efterlyste personer som kände till var det har tillverkats läsk här förr.
Jag hann inte lyssna så länge men jag hörde att en person ringde och berättade att hans föräldrar hade haft läskedryckstillverkning i Saltvik. Saltvik har alltså haft två tillverkare i tiden av den ädla drycken och det kan inte vara frågan om samma personer för de senare hette Karlsson. Eller kan det helt enkelt vara så att verksamheten övergick till den andra familjen?

Då jag köpte flaskan minns jag att det var flera flaskor i lådan på bild, men dessa kunde jag inte hitta.

På lådan finns texten: Oy Hartvall Ab.
Äger lådan.
Missbruk beivras.

Varför fanns dessa flaskor i en Hartvallåda? Var det en tillfällighet eller hade man någon form av samarbete?

Nåja, lite grundforskning hör ju till i denhär bloggen.

Efter att jag infört ovanstående bild i Tidningen Åland, kom en dag ett mail till mig. Det var Lasse Lindboms son Kurt som skrev att de hade med intresse läst om läskflaskan i tidningen. Han berättade att det var Lasses båda farbröder Edmund och Lauri Lindbom som började med läskedryckstillverkningen i Kroklund,
i den fastighet som i dag finns alldeles mittemot Ålandsbankens kontor där.
Han berättar att de tillverkade läsk där på 1930-talet.
De hade olika smaker på dryckerna och essenserna för dessa hämtades från Sverige.
Försäljningen skedde mestadels till affärer och kiosker i trakten sommartid.

Vad är egentligen en läskedryck för någonting och när började det?
Och som så mycket annat här i världen så var det förstås svenskarna som började och "hittade på" detta.

I Wikipedia läser vi följande: En läskedryck är en kolsyrad dryck som skall drickas kall. Ett äldre ord är lemonad/limonad. Den kan piggas upp med antingen koffein, ginseng eller guarana och kallas då energidryck.
Är den utan kolsyra kallas den stilldrink.

Läskedryckernas historia börjar år 1656 när en kemist vid namn Urban Hjärne fick i uppdrag att leta brunnsvatten. Han fick då sig tillsänt vatten från Medevi som han analyserade. Därmed blev han delvis delaktig i Medevi Brunn.
Nästan hundra år senare började Torbern Bergman experimentera med mineralvatten för att kunna göra dem på konstgjord väg. Han lyckades bra och var den förste som lyckdes framställa kolsyra på konstgjord väg. När sedan Jakob Berzelius i slutet av 1700-talet blandade kolsyrat vatten med olika kryddor, safter och vin fick han fram olika smaksatta drycker och skapade därmed förutsättningen för vad som senare utvecklades till dagens modärna läskedryck.

Den första svenska läskedrycken som såldes i etiketterad flaska var Citron-Brus, som lanserades av Nordstjernans Mineralvattenfabrik år 1905.

B

Här ser vi en annan drickaflaska som jag haft i mitt fönster i många år men först nu läst vad som står på den.

ÅBO APOTEKARES MINERALVATTENINRÄTTNING
LIMONADE CAZEUSE

Återstår att forska i saken.

Nu är vi inne i mitten av 1950-talet då jag började göra uppköp i affärerna, Andelshandeln och Mattssons i Finby. Vi kallade dom för "drickor", ordet läsk fanns inte i vukabulären. Jag minns speciellt Sockerdrickans ljuvliga smak när den bubblade in i halsen. Sedan fanns det Frisco och Jaffa minns jag. Gult skulle det vara, den röda drickan gick mindre åt. Det fanns också något som hette Siesta.

Det var nog mest Aura bryggeriets varor som gällde på Åland på den tiden i slutet av 1950-talet och långt upp i 60-talet. Jag tror att bilarna var gula med grön gammalmodig text Aura stod det på dörrarna.
Coca-colan fanns ju förstås i deras sortiment. De speciella flaskorna stod intravade i en gul liten trälåda.



Härtappat i Godby den 12 september år 2013

Vägstenen i Pålsböle

Detta föreställer med allra största sannolikhet en gammal vägunderhållssten som jag av en tillfällighet stötte på för över 10 år sedan i den branta backen i Pålsböle. Jag körde då skolbarn ett år för Fjalar Eklund och i en paus behövde jag gå lite "avsides" så jag körde in på en avtagsväg i backen.

Till höger ser vi platsen för vägstenen i den branta backen. Längre bort ser vi "Carl Hinderssons" gård som innehas i dag av en medlem  ur familjen Grussner nämligen Uffes dotter Isabella och hennes man Dan Sarling.

Här ser man tydligt hur den gamla vägsträckningen låg och vi ser stenen ganska bra även på håll till vänster om släpvagnen.

För någon tid sedan fick jag i "huvvä" att åter besöka platsen och fann till min glädje att stenen stod kvar.
Jag mindes att på stenen fanns några tecken och jo det stämde. Jag började då skrapa lite i skårorna med ett mynt jag hade i fickan men resultatet blev inte bra. Så kom jag på en bra metod som bomärksforskaren Göran Dahl lärde mig. Tag ett vitt papper och lägg det på föremålet med gropar. Med en penna skall du så rita i tecknen så får du fram det du behöver mycket tydligt sade han. Och jo, det lyckades!

Mycket bra blev resultatet. Här framträder ett bomärke och initialerna E S. Nå vad föreställer dethär då?
Nu till bokhyllan med de tusen ålandsböckerna. Jag hittar Göran Dahls bok, Bomärken på Åland, och i den hittar jag Nedre Finströms gårds bomärke som är detsamma som Övre Finströms gårds dvs. kyrkans för gården hade delats i tiden. Under bokstäverna E och S. Vad står då dom för?

 Igen till bokhyllan och vad är väl bättre än Valdemar Nymans Finströmskrönika. Där läser jag om gården Carl Hinderssons bl.a. att, "på min tid" alltså Nymans första år i Finströms församling, fanns en änkefru vid namn Edla Samuelsson. Kan det vara så att denna bokstäverna på vägstenen åsyftar Edla och att hon hade skyldigheten att underhålla vägen vid tillfället eller behöver vi gå längre tillbaka i tiden? Vi vet att i äldre tid ålades bönderna att underhålla vissa vägavsnitt och dessa avsnitt utmärktes med vägstenar. Denna skyldighet är urgammal och stadgades tidigt i den svenska historien.

Jag anser att denna sten bör fornminnesskyddas och utmärkas med en informationsskylt så att nutidens människor inte rubbar den och att man för framtiden ger information om gamla tiders levnadsvillkor.

Vad jag minns så har jag aldrig sett en liknande sten förut på Åland.

I Godby en vacker och varm "Brittsommardag" 12.9 år 2013

Vägunderhållssten invid Branders i Finby.

I samband med identifiering av Anselm Sjöblad fotografier från 1900-talets första del fann jag denna bild med damer som står invid en vägsten i Finby. Dottern i huset, Kerstin Karlsson i Mariehamn kunde bekräfta att stenen fanns där i hennes barndom och på den står: Träsk 1873. Hon berättade att enligt den gamla vägunderhållsförordningen hade gården Träsk i Vivasteby skyldigheten att underhålla vägen ända fram till deras gård.
Personligen har jag inget minne av denna sten trots att vi som grannpojkar lekte vid dessa vägkrökar under 1950-talet. Frågan är, vart tog stenen sedan vägen?

I Godby den 5 februari år 2016

Johan Granlund