Sankta Lucia i Venedig

Här ser vi henne, Sankta Lucia från Syracusa, den sägensomspunna, martyren, ljusbärerskan och de synskadades välgörare. 

Nu har jag sett henne!

Ja, egentligen såg man bara den utstickande foten, resten av relikerna fanns under förklädnaden och huvudskålen var övertäckt med en bronsmask, detta för att inte ljus och fukt skulle förtära benen.

Då vi planerade vår resa till Italien och Venedig var denna kyrka, Church of Saints Jeremiah and Lucy det självklara vandringsmålet. Jag ville se denna plats då och denna kista emedan Luciafirandet har så starka traditioner i vår mörka  nordiska tid just i december. Jag ville även få lite fastare tag i den melodi som jag nu och då går och gnolar på:

Sankta Lucia, ljusfagra hägring,
sprid i vår vinternatt, glans av din fägring!

Drömmar med vinterljus, under oss sia;

Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Bild av kyrkan, en broschyr man kunde köpa för 50 cent som man droppade ned i en plåtburk.

Kyrkan färdigställdes år 1860 och hit förde man så de reliker av Sankta Lucia som tidigare legat i kyrkan Santa Lucia. Denna kyrka revs för att ge plats för en järnvägsstation.

Relikerna har under århundradena vandrat många krokiga vägar, bl.a. har de varit i Frankrike och Konstantinopel.

Interiörbild från Sankt Jeremiah kyrka. Man fick inte fotografera men jag brände av en bild i alla fall och lade en extra 50-centare i plåtburken.

Här ser vi en målning av Sankta Lucia som bär sina ögon på ett fat. Enligt legenden skulle hon ha stuckit ut sina ögon som gåva åt den försmådde friaren och omedelbart därefter fått ännu vackrare ögon av Gud.

Det är dock ett faktum att hon har funnits och att hon blev kristen martyr. Hon föddes i staden Syracusa på Sicilien år 283 och dog år 304 e.kr. Hon blev således 21 år gammal. 

I allmänhet får man säga att i alla helgonberättelser finns det en stor del verklighetsbakgrund men i legenderna finns mycket stoft inbakat i varandra. De första kristna tog snabbt tillvara kroppsdelar som de begravde i de underjordiska katakomberna och deras dödsdagar firades ständigt. Sedermera då den romerska staten tillät kristna att utöva sina verksamheter lät man bygga kyrkor och kapell över platserna. Således är dessa i de flesta fall rätt dokumenterade. Däremot är berättelserna om deras levnad och martyrium ganska utbroderade och man lägger till och drar ifrån.

Jag vill här ge en kort dokumentation över vad jag läst mig till på nätet och andra källor i fallet Lucia.

 Redan som ung flicka ville Lucia mest tänka på Gud och hon blev en hemlig kristen. Vi får komma ihåg att det på denna tid var förenat med livsfara att bekänna sin kristna tro. Hon ville inte gifta sig utan ville tjäna och hjälpa de fattiga och sjuka samt ge all sin kommande förmögenhet till dem.

Huruvida hon som nyfödd erhöll namnet Lucia (på latin ljusbärare, på grekiska Lux) är oklart, kanske hon fick det som ett smeknamn senare.

Vid denna tid var det vanligt, såsom även i våra dagar i vissa delar av världen att man gifte bort sin dotter med någon nära bekant eller högre stående man. Detta gjordes även då i väldigt unga år. Nu ville inte Lucia detta utan hon sköt hela tiden upp giftermålet. Den tilltänkte mannen en prins väntade otåligt. Han gillade hennes vackra ögon.

 Lucias heliga talang upptäcktes tidigt. Då modern, Etychia, insjuknade i en blodsjukdom ville hon föra henne till en helig plats 80 km därifrån, till staden Catania, där martyren Agatha låg begraven. Hon blev martyr 52 år tidigare och de som vallfärdade dit blev botade sades det. Väl framkommen framträder Agatha för henne och säger att hon skall berätta för moderna att hon blivit frisk. Du gjorde det sade hon,  din tro har botat henne.

Nu kom då tiden då friaren blev otålig. Lucia förklarade att hon inte ville gifta sig och i stället rev hon ut sina ögon och gav dem till honom emedan det var dem han gillade mest, inte henne.

Han blev då vred av förlorad mandom och morske män och anmälde henne till den lokala romerska ståthållaren Pashasius. Nu fängslades Lucia och man började tortera henne men hon höll ut och de fick ingen bukt med henne. Hon blev dömd till "ad lupanare" dvs. hora, hon skulle föras till stadens bordell.

Hon placerades i en oxkärra, men då lasset skulle avgå vägrade hästarna dra. Flera hundra man försökte i stället men kärran stod som fastfrusen i marken. Man hällde så kokande olja över henne men hon härdade ut. Därefter försökte man bränna henne på bål men lågorna vek undan. Nu blev knektarna ännu argare så de stack ett svärd igenom hennes hals. Hon avled inte direkt utan kristna fick komma och ge henne sista smörjelsen innan hon därefter dog. Denna plats finns dokumenterad i en kyrka på Sicilien.

Detta skedde under kejsar Diocletianus tid, en mycket svår tid för de kristna i Romarriket.

I dödsögonblicket profeterade hon om att den kristna kyrkan kommer att bli fri och så skedde också då kejsar Konstantin godkände kristendomen som en av religionerna i Romarriket år 311 .

Den heliga Sankta Lucia

Nu blev Lucia helgonförklarad. Hon anses vara en av de mest framträdande kvinnliga helgonen i den katolska världen. Hennes minne firas i både öst och väst runt den 13 december som är hennes dag i den gamla almanackan. 

Lucia finns med i den allra äldsta martyrförteckningen och kalendariet. I Syrakusa firar man hennes dag med en procession varje år.

Hon är en av de få som finns med i den store Gregorius KANON och om henne finns speciella böner i den katolska kyrkan. 

Hon finns i grekiska liturgiska böcker, i marmorkatedralen i Neapel samt i Hieronysors Martyriologium från 500-talet.

Lucia blev skyddshelgon för de synskadade och blinda och man anropade hennes namn vid bön för dessa.

Det nordiska luciafirandet.

Som med allt annat så är luciafirandet en blandning av syd-nord, öst-väst,  gammal nordisk folktro-kristendom, tyskt-svenskt osv.

I en artikel skriven av den kände svenske historikern Herman Lindqvist kan vi läsa följande:

Den 13-december var förr denna tid ingången till fastan. På natten skulle man äta sig proppmätt och gärna dricka mycket för att skölja ned alltsammans. 

Denna tid var även starten för vinterlovet och man var då hemma från katedralskolorna. Nu passade man på att försöka samla in pengar för studierna och man gick runt i gårdarna och tiggde med lykta och ljus. 

Dessa var de första stjärngossarna. Märkligt nog var de första luciorna unga ljusa ynglingar som klädde ut sig i vitt samt hade en krans på huvudet med ljus. Från detta härstammar våra dagars luciakrona.

Med tiden blev det för mycket skrål i sångerna så prästerskapet ville förnya firandet. Man ville få bort det hedniska inslaget och införa ett mera kristet. Nu kom en ängel med ljus i hår, man tog bort fläsk och korvätandet och införde andra seder.

Den första skildringen av ett sådant luciafirande var år 1764 från Horns boställe norr om Billingen.

Den första avbildade lucian är från familjen Silverskiölds gods Koberg år 1848. Härifrån spreds seden vidare över Sverige.

År 1927 utlyste Stockholms Dagblad en omröstning bland sina läsare. Man ville se vem som skulle bli Stockholms lucia det året. Det blev enligt en uppgift en flicka vid namn Solveig Hedengran som utvaldes och hon kröntes i Stockholms Stadshus. Följet åkte därefter till en ljusfest som hölls på Skansen.

Bild, minnesutställning över tidigare lucior i Karlskrona stad.

Den sång som vi i dag känner igen som Luciasången heter i originalform "Baracalora Napolitana" och handlar om en fiskare som längtar tillbaka till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel. Denna melodi hörde Gunnar Vennerberg, "Gluntarnas skald" då han på 1920-talet besökte staden.

Den svenska texten är skriven av Arvid Rosén.

Luciafirandet anses ha en del av sin rot från det tyska firandet "Kristkindl", en tradition där en flicka kommer utklädd till Jesusbarnet med bullar och presenter till barnen. Hon var klädd i vitt och i håret brann ljus och de bullar hon gav kallades "djävulskattor". Månne en föregångare till våra safranslussekattor?

Under alla mina år i Finby folkskola fick jag den stora äran att bära denna strut på huvudet. Även i den tidens högstadie, höstkursen i Rangsby Medborgarskola fick jag bära den och sjunga Staffansvisan.

Jag hade ju 10 i sång alla år så jag vart ett lätt byte. Men det var en härlig tid, ingången till jul. Man kände hur det började pirra redan i början av december. Då startade teater och julsångsövningarna i skolan och det var det roligaste det året. Vi var 3 kusiner som alla fick mössan. Henrik och Bengt och jag.

Lusselälle, lusselälle, elva nätter före jul....................

Lussat den 18 november år 2013

Är uppallade stenbord bara paller?

Uppallat stenbord med 3 understenar i Finbybergen

Som läsarna kanske har märkt så har jag en förkärlek för stenar i alla olika former. Det är för mej ett sant nöje att skrota runt i "bärjäna" och söka upp det ena och det andra. Nu var jag med min hustru Marina för en tid sedan och plockade lingon i Finbyskogarna i Sund och då kunde jag inte hålla mej igen utan tog kameran och gick runt lite.

Nå vad hittade jag nu då? Jo, på en radie om hundra gånger femtio meter hittade jag fem uppallade stenblock. Jag visste vad jag skulle söka efter för jag hade stött på sådan förut i andra delar av bergsområdet. Jag kommer också ihåg att för ett antal år sedan fanns i Nya Åland en artikelserie om detta fenomen från Finströmsskogarna.

Nå vad är nu detta för något egentligen? Är det någon bonde som i tiderna markerat ut dessa stenblock och pallat upp dem med mindre stenar för att så att säga märka ut dem? Det här stenblocket kommer jag och hämtar i sommar. Kanske han skulle ha dem till stenbro, körbro, farstukvisten, som bord i bersån eller varför inte som gravsten. Eller har vi här att göra med flera tusen år gamla riter där finbyvildarna dansade runt i bergena, offrade i skålgropar som kanske finns inhackade i blocken. Jag måste nog dit igen med stålborsten och förstoringsglaset. Förresten då jag krafsade lite under den ena stenen hittade jag brända stenflisor under mossan.

Nu hade Marina blivit så urväntad på mej så jag måste iväg och hjälpa henne med lingonämbaret. På hemvägen pratade jag ditt och datt med henne som man gör med en person i framsätet men i mitt huvud surrade många tankar. Jag måste till Lapptoppen fort som holi o hör efter vad Google har att berätta om sånthär.

Jag började med att fråga efter uppallade stenblock och fick då veta att dessa finns noterade från hela jorden. Från Australien till Afrika, ja över alla kontinenter. Redan detta slår sönder teorin om att det är istiden som förorsakat detta. Det måste vara människor, och inte är dom från igår utan troligtvis går rötterna ned ända i stenåldern.

I norden har de flera olika benämningar som, uppallade stenbord, trefotstenar, jättars bord eller liggande hönor. De förekommer också för det mesta i närheten av fornborgar och gravkummel samt att de för det mesta återfinns på bergsplatåer. I vissa fall är de markbundna. Antalet understenar är olika men för det mest är de tre men kan vara bara en eller två och då vilar blocket också delvis på en bergskant.

I Sverige finns berättelser om att dessa block skulle använts som offerstenar, vid blot och  rituella ceremonier. De var även boningar för vättarna och trollen. En del av blocken har skålgropar som vittnar om en hednisk offerkult som hade sina utövare ännu i första delen av 1900-talet. Inom den samiska folkkulturen är även dessa seder och bruk kända.

En hisnande teori lanserar en forskare från Sverige vid namn Bo Westling. Han menar att dessa ibland jättestora stenar som pallades upp av människor, i forntiden användes som signalleder bl.a. av jägare och till och med av sjöfolk. Man navigerade sig i farvattnen medelst dessa signallinjer. Då de jättestora stenarna pallades upp på ett fåtal små sammanpressades energierna i kvartsen som till 30 % kan finnas i gråstenen. Denna energi  kanaliserades då i en styrd riktning som exempelvis de vilda djuren gillade och följde. Dåtidens jägare kunde då lätt lura in villebråden i för dem säkra pass. Han påvisade att så  var även fallet. Han kunde ge otaliga exempel där jägarnas skjutpass överensstämde med de stora stenblockens placering i naturen.

Westling lanserar också en annan häpnadsväckande teori som han även i sin hemnida berättar om. Han fann att då han mätte upp avstånden mellan uppallade stenarna som fanns formade som en triangel och med en mittsten så kunde han påvisa att förhållandena mellan stenarna höll det "gyllene snittet". Då han mätte upp avstånden mellan A-B-C- (D som fanns i triangelns mitt) hade de olika avstånden ett gyllene snitt om 0.618.

Detta fenomen hittade han även i de fall att det var flera kilometer mellan stenarna.

Ja här finns mycket att läsa och forska i. Jag tror jag måste ta måttbandet med nästa gång jag åker till Finby och plockar lingon.

Och förresten, läs själv om Bo Westlings teorier, slå upp i Google hans hamn och "uppallade stenar" 

Pallrat i oktober 2013

Nya stenblock i Finbybärjen

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan tog en vända ti Finbybärjäna igen förrän snön kommer. Jag behövde inte gå långt in i skogen förrän nya vyer mötte mig med flata stenblock. Vad man sysslat med är för mig okänt men ett är säkert, detta är inte naturens verk. Är det bönder och stenarbetare som markerat dessa block och är det i sen historisk tid eller tusen år sedan? Vad skulle man ha dessa block till, kanske kyrkans bogårdsmur, stenfötter, broar och bryggor?

I Sund Finby invid Lövviksvägen finns denna enorma stenbumling. Det är en av ålands största flyttblock och kallas för Galtars sten. Nu var jag och fotograferade den i december 2013 och kan konstatera att även den är uppallad. Stenen har tidigare legat dikt mot marken men är uppallad senare  med ett flertal stenar som är samlade intill varandra i högar. Stenens andra sida ligger dikt mot berget.

ECKERÖPRÄST VÅLDTOG UNG KVINNA

Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist

Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år. 

Inledning,

Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga  tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan. 
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson. 

Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland. 

Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:

Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst. 
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.  

Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.

Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.

Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden. 

Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes. 

Akt no: 1 kan börja.

Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.


Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)

Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes  stiuf fader boor.

(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )

 Hänne  tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.

 ( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)

Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.

Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på  Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh.  Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär  . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)

Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet  och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne

Akt 2.

Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.

Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)

Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt  Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret  utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.

Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.

Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.

Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.




Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.


Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, ,  wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)

Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom  på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst  framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.

Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.

Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng

Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.



;

En gammal "lemonadflaska"

Här ser vi en gammal lemonadflaska som jag haft stående i över 30 år på fönsterbrädan i lillstugan på gården.
Jag hade i tiden köpt den på auktion, jag vill minas på Södragatan av ingen mindre än den legendariske mäklaren Ollas Nisse.

Det var nu dags att dra fram flaskan och syna den i sömmarna. Det skulle visa sej att det var en dryck som tillverkats på Åland, troligen på 1920-talet av flasktypen att döma. På etiketten läser vi följande:

KROKLUNDS MINERALVATTENFABRIK

INNEHAVARE BRÖDERNA LINDBOM

LEMONAD

Telefon Ödkarby 106

Tillverkas av socker

I Ålands radio för en tid sedan fanns ett inslag om läskedryckens historia på Åland med anledning av att en läskedryckstillverkning har startat i Lemland.
Man efterlyste personer som kände till var det har tillverkats läsk här förr.
Jag hann inte lyssna så länge men jag hörde att en person ringde och berättade att hans föräldrar hade haft läskedryckstillverkning i Saltvik. Saltvik har alltså haft två tillverkare i tiden av den ädla drycken och det kan inte vara frågan om samma personer för de senare hette Karlsson. Eller kan det helt enkelt vara så att verksamheten övergick till den andra familjen?

Då jag köpte flaskan minns jag att det var flera flaskor i lådan på bild, men dessa kunde jag inte hitta.

På lådan finns texten: Oy Hartvall Ab.
Äger lådan.
Missbruk beivras.

Varför fanns dessa flaskor i en Hartvallåda? Var det en tillfällighet eller hade man någon form av samarbete?

Nåja, lite grundforskning hör ju till i denhär bloggen.

Efter att jag infört ovanstående bild i Tidningen Åland, kom en dag ett mail till mig. Det var Lasse Lindboms son Kurt som skrev att de hade med intresse läst om läskflaskan i tidningen. Han berättade att det var Lasses båda farbröder Edmund och Lauri Lindbom som började med läskedryckstillverkningen i Kroklund,
i den fastighet som i dag finns alldeles mittemot Ålandsbankens kontor där.
Han berättar att de tillverkade läsk där på 1930-talet.
De hade olika smaker på dryckerna och essenserna för dessa hämtades från Sverige.
Försäljningen skedde mestadels till affärer och kiosker i trakten sommartid.

Vad är egentligen en läskedryck för någonting och när började det?
Och som så mycket annat här i världen så var det förstås svenskarna som började och "hittade på" detta.

I Wikipedia läser vi följande: En läskedryck är en kolsyrad dryck som skall drickas kall. Ett äldre ord är lemonad/limonad. Den kan piggas upp med antingen koffein, ginseng eller guarana och kallas då energidryck.
Är den utan kolsyra kallas den stilldrink.

Läskedryckernas historia börjar år 1656 när en kemist vid namn Urban Hjärne fick i uppdrag att leta brunnsvatten. Han fick då sig tillsänt vatten från Medevi som han analyserade. Därmed blev han delvis delaktig i Medevi Brunn.
Nästan hundra år senare började Torbern Bergman experimentera med mineralvatten för att kunna göra dem på konstgjord väg. Han lyckades bra och var den förste som lyckdes framställa kolsyra på konstgjord väg. När sedan Jakob Berzelius i slutet av 1700-talet blandade kolsyrat vatten med olika kryddor, safter och vin fick han fram olika smaksatta drycker och skapade därmed förutsättningen för vad som senare utvecklades till dagens modärna läskedryck.

Den första svenska läskedrycken som såldes i etiketterad flaska var Citron-Brus, som lanserades av Nordstjernans Mineralvattenfabrik år 1905.

B

Här ser vi en annan drickaflaska som jag haft i mitt fönster i många år men först nu läst vad som står på den.

ÅBO APOTEKARES MINERALVATTENINRÄTTNING
LIMONADE CAZEUSE

Återstår att forska i saken.

Nu är vi inne i mitten av 1950-talet då jag började göra uppköp i affärerna, Andelshandeln och Mattssons i Finby. Vi kallade dom för "drickor", ordet läsk fanns inte i vukabulären. Jag minns speciellt Sockerdrickans ljuvliga smak när den bubblade in i halsen. Sedan fanns det Frisco och Jaffa minns jag. Gult skulle det vara, den röda drickan gick mindre åt. Det fanns också något som hette Siesta.

Det var nog mest Aura bryggeriets varor som gällde på Åland på den tiden i slutet av 1950-talet och långt upp i 60-talet. Jag tror att bilarna var gula med grön gammalmodig text Aura stod det på dörrarna.
Coca-colan fanns ju förstås i deras sortiment. De speciella flaskorna stod intravade i en gul liten trälåda.



Härtappat i Godby den 12 september år 2013

Vägstenen i Pålsböle

Detta föreställer med allra största sannolikhet en gammal vägunderhållssten som jag av en tillfällighet stötte på för över 10 år sedan i den branta backen i Pålsböle. Jag körde då skolbarn ett år för Fjalar Eklund och i en paus behövde jag gå lite "avsides" så jag körde in på en avtagsväg i backen.

Till höger ser vi platsen för vägstenen i den branta backen. Längre bort ser vi "Carl Hinderssons" gård som innehas i dag av en medlem  ur familjen Grussner nämligen Uffes dotter Isabella och hennes man Dan Sarling.

Här ser man tydligt hur den gamla vägsträckningen låg och vi ser stenen ganska bra även på håll till vänster om släpvagnen.

För någon tid sedan fick jag i "huvvä" att åter besöka platsen och fann till min glädje att stenen stod kvar.
Jag mindes att på stenen fanns några tecken och jo det stämde. Jag började då skrapa lite i skårorna med ett mynt jag hade i fickan men resultatet blev inte bra. Så kom jag på en bra metod som bomärksforskaren Göran Dahl lärde mig. Tag ett vitt papper och lägg det på föremålet med gropar. Med en penna skall du så rita i tecknen så får du fram det du behöver mycket tydligt sade han. Och jo, det lyckades!

Mycket bra blev resultatet. Här framträder ett bomärke och initialerna E S. Nå vad föreställer dethär då?
Nu till bokhyllan med de tusen ålandsböckerna. Jag hittar Göran Dahls bok, Bomärken på Åland, och i den hittar jag Nedre Finströms gårds bomärke som är detsamma som Övre Finströms gårds dvs. kyrkans för gården hade delats i tiden. Under bokstäverna E och S. Vad står då dom för?

 Igen till bokhyllan och vad är väl bättre än Valdemar Nymans Finströmskrönika. Där läser jag om gården Carl Hinderssons bl.a. att, "på min tid" alltså Nymans första år i Finströms församling, fanns en änkefru vid namn Edla Samuelsson. Kan det vara så att denna bokstäverna på vägstenen åsyftar Edla och att hon hade skyldigheten att underhålla vägen vid tillfället eller behöver vi gå längre tillbaka i tiden? Vi vet att i äldre tid ålades bönderna att underhålla vissa vägavsnitt och dessa avsnitt utmärktes med vägstenar. Denna skyldighet är urgammal och stadgades tidigt i den svenska historien.

Jag anser att denna sten bör fornminnesskyddas och utmärkas med en informationsskylt så att nutidens människor inte rubbar den och att man för framtiden ger information om gamla tiders levnadsvillkor.

Vad jag minns så har jag aldrig sett en liknande sten förut på Åland.

I Godby en vacker och varm "Brittsommardag" 12.9 år 2013

Vägunderhållssten invid Branders i Finby.

I samband med identifiering av Anselm Sjöblad fotografier från 1900-talets första del fann jag denna bild med damer som står invid en vägsten i Finby. Dottern i huset, Kerstin Karlsson i Mariehamn kunde bekräfta att stenen fanns där i hennes barndom och på den står: Träsk 1873. Hon berättade att enligt den gamla vägunderhållsförordningen hade gården Träsk i Vivasteby skyldigheten att underhålla vägen ända fram till deras gård.
Personligen har jag inget minne av denna sten trots att vi som grannpojkar lekte vid dessa vägkrökar under 1950-talet. Frågan är, vart tog stenen sedan vägen?

I Godby den 5 februari år 2016

Johan Granlund

Färjsundsbacken - en glömd och berömd vägkrok

Färjsundsbacken år 1747.
Lavering August Ehrensvärd.
Foto Kungliga biblioteket

Få vägkrokar på Åland är så omskrivna som Färjsundsbacken, dvs. den äldre av dem. Otaliga är de reseskildringar som omnämner just denna plats. Alla har det gemensamt att de berättar om den stora granen som skjutsbönderna band fast i skjutskärran eller släden, för att bromsa farten.

Denna backe fick inte vara kvar så länge efter Ehrensvärds genomresa för den nya vägen norr om berget blev färdig 1761 och backen föll i glömska. Men resterna av denna finns faktiskt kvar i naturen där den ligger en liten bit söder om utkikstornet vid Uffe på berget.

Vi skall här läsa vad bankkommissarien F. Silverstolpe skriver om backen då han var här hösten 1757:

Vi kommo efter någon stund till Ferjesunds backe, hvars krökning nästan likt ett S och branta stupande emot det nedanför liggande sundet, kunde göra troligt att ingen an än Platon dristade på sådant ställe utföre giva sina hästar en fri tygel. Skjutsbondens föreställning bragte ävensom till den härstädes vanliga försigtigheten att bakföre vagnen låta binda en stor gran, hvars släpande efteråt gjorde farten mindre farlig. En nyttig skjutsböndrens ifrån Emkarby pålaga va att hafva i beredskap starkt rep och yxa till berörda ändamål. Och blefvo vi vid sjön varse en stor bråte afsides lagde trän, hvilka till denna Wallhallsresas afböjande varit brukade.

Den gamla postvägen ned mot Färjsundet som den ser ut i dag. Bilderna ger inte rätt perspektiv på hur brant det verkligen är. Men när man promenerar längs stigen förstår man hur enormt svårt det måste ha varit för hästar och folk att ta sig upp och ned här.
På platsen borde museibyrån sätta upp skyltar för att hedra de skjutspliktiga bönderna och drängarna som med livet som insats skötte om post och resande på denna eländiga plats.

Ångfartyget Åland vid Färjsundet.
Foto 1910. Ålands museum.

Vi ser här exakt samma plats som Ehrensvärd avbildade och på berget ovanför står numera cafét
 " Uffe på berget ".

Detta foto är från min fars album och visar Färjsundsbron invigning den 4 juli år 1937. Fotografiet utlånades till Bo Ahlnäs som införde det i sin mycket fina bok om de åländska bussarnas historia. Vi ser nämligen här en buss inklämd i folkmassan vid det gamla färjeläget under invigningsdagen.
Bron är 191 meter lång och 6,4 meter bred och med en höjd om 21 meter ovan vattnet. Den ombyggdes år 1980.


Backat den 31 augusti år 2013

Det "röda monumentet" vid Färjsundet

Denna minnessten finns rest i en bergsskreva strax intill cafe Uffe på berget vid Färjsundet. Platsen är lite skymd så det är inte så lätt att hitta den. Stenen ligger på Godbysidan och bara några meter ifrån den gamla vägen som tidigare gick runt berget. Stenen restes år 1968 till åminnelse av de avrättade röda soldaterna som hittades 1918 vid Färjsundet, dels invid en isvak, dels på Gullbergsholmen och en död soldat hittades i bergsskrevan där monumentet  nu står.

Texten på stenen lyder som följer:

Till minne av dem som i  RÖDA GARDET  år 1918 av övertygelse offrade sina liv för arbetarklassens sak.

Åländska arbetare reste vården år 1968


Undertecknad har haft kännedom om stenen och läst om det s.k. Godbyslaget i olika böcker och tidskrifter men hade aldrig sett stenen tidigare. Våren 2013 övertog vi driften av cafe Uffe på berget och i samband med det gjorde jag flera rundor runt området för att plocka  upp cigarettaskar, glasspapper, plast och glasflaskor och all världens smörja som slängts ut från parkerade bilar. Plötsligt stod jag öga mot öga med denna minnessten och läste med stigande intresse vad som stod på en av landskapet uppsatt informationsskylt.

Bildtext. Den vita Nystadskåren på marsch genom Saltvik i februari 1918. Det var medlemmar av Nystadskåren som avrättade de röda fångar som hedras på minnesstenen här intill.

Under det finska inbördeskriget 1918 kom flera strider att stå på Åland mellan röda och vita styrkor som anlänt från det finska fastlandet. Även rysk militär som varit stationerad på Åland och kvarblivit efter att Finland uppnått självständighet från det ryska riket 1917 deltog i striderna.
Den 19 februari utkämpades hårda strider i Godby mellan rödgardister och den vita Nystadskåren. Striden ägde rum på det område där Godby affärscentrum ligger i dag och har kommit att benämnas "det andra Godbyslaget".

Kanoner uppställda vid Ginlunds i Haraldsby.
Ur Alarik Wechtmeisters arkiv i svenska Krigsarkivet.

Nystadskåren fick eldunderstöd från erövrat ryskt artilleri som de vita stationerat i Haraldsby på andra sidan av Färjsundet. Kanonerna var uppställda framför det gula hus man ser bakom bron. Artilleriet sköt alltså tvärs över berget där denna skylt står och eftersom man fick effektiv eldledning från telefoncentralen i Godby hade beskjutningen förödande effekt på de röda styrkornas stridsförmåga. Striden slutade i nederlag för de röda pch dessa retirerade i riktning mot Mariehamn.

Efter detta uppörde de egentliga stridshandlingarna på Åland. Den 24 februari upptäckte en ortsbo att iskanterna runt den s.k. Sjukhusvaken på Godbysidan av Färjsundet var alldeles blodfläckade. Vaken låg alldeles intill den plats där Shells oljelager finns i dag. Mannen bådade upp folk för att undersöka vad som hänt och när man började dragga fick man snart upp en medelålders man med ett kulhål i pannan. Snart hade man fått upp ytterligare fyra kroppar. Av dem hade tre skottsår i huvudet medan den fjärde fått huvudet klyvet med yxa. Snart hittade man också tre kroppar som var begravda i snön på den närbelägna Gullbergsholmen. Ytterligare en kropp av en skjuten rödgardist påträffades senare i en bergsskreva nära det nuvarande oljelagret i Godby. 
Allt tyder på att männen i vaken, efter att de tillfångatagits fallit offer för den summariska rättskipning som de vita styrkorna ofta utövade under inbördeskriget. Det är oklart om de fyra övriga dog av skador de fått under striden eller om de avrättats. Den närbelägna stenen restes 1968 av åländska arbetare till minnet av de döda rödgardisterna.

 I ett referat från Ålandstidningen från maj 1968, ser vi här Rickard Lindroth från Sund avtäcka
minnesstenen den 1 maj.

Det vore intressant att veta vem den döde rödgardist var som man hittade i bergsskrevan vid Färgsundet.
I de fortsatta forskningarna i saken blev jag ledd till en sida på nätet som gav förteckningar över krigsdöda i Finland 1914- 1921. Då man slår in Finström och denna tid hittar man följande lista över döda den 19.2.1918. Det måste således vara en av dem förutom torparpojken Karl Gunnar Ossian Eriksson som en tid därefter dog i en explosionsolycka.
För tydlighetens skull vill jag nedskriva personerna med början ovanifrån:

Oskar Verner Andersson                    Metallarbetare             10.09. 1884            Åbo
Harald Borg                                       Kontorist                      13.08. 1894             "
Hugo Rickard Elo                              Metallindustriarbetare    06.02. 1900             "
Villiam Halme                                    Metallarbetare               08.07.1900              "
Frans Adolf Lahti                                                                    06.11. 1883             "
Johannes Rickard Puolamäki                                                   07-02. 1893             "
Johan Hjalmar Rautanen                     Arbetare                       17.11.  1887             "
Hjalmar Nikolaj Saari                                                                                              "
Juho Nikolai Sauri                                                                                                   "
Juho Nikolaj Siivonen                        Stenarbetare                   02.05. 1874             "
Filip Birger Söderholm                      Kontorsarbetare              17.07. 1898             "
Okänd                                                                                  

Den sistnämnde får för mig bli namngivare till monumentet  "Den okände soldatens grav"
Gemensamt för dem alla är att de hittades döda och sargade i området efter 19.2. 1918 i Färgsundsområdet i Godby-Haraldsby på Åland.
Kanske det finns någon i detta land som forskat vidare i denna fråga.

"

Ryska Automobil Kommando, inblandade i striderna på Åland år 1918.

Då jag läste om dessa händelser på nätet fick jag till min stora förvåning se att det fanns tre olika redogörelser för resultatet av detta s.k. slag. Den officiella ålandssidan om dessa händelser förklarar  den vita sidan som segrare. 

Enligt skribenter i Wikipedia skulle stridshandlingarna slutat oavgjort. Man skriver följande:
Sydvästra Finlands Skyddskår, var ett truppförband i Finland under inbördeskriget. Grundades i Nystad den 1 veckan i februari 1918 och kallades Nystadskåren. Det var 600 man som flytt från Åbo efter de rödas maktövertagande i södra Finland januari 1918. Män från Åbo skyddskår, högre borgarskap, bondpojkar och patrioter. Kåren leddes av Johan Christian Fabritius. Inblandad i strider på Åland. Kulminerade i Godbyslaget, den 17 - 19 februari 1918. I striderna mot ett rött garde från Åbo förlorade Nystadskåren 3 man. 

Striderna slutade oavgjort.

Efter att Sverige medlat slöts 21 februari ett fredsfördrag mellan det Revolutionära verkställande kommitten för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna.
Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland.

I en uppsats vid Karlstads Universitet skriver en forskare vid namn Kristian Karlsson följande:

När Nystadskårens ankomst till Åland kom till den Svenska regeringens kännedom beslöt man sända en obeväpnad styrka till Åland för att övervaka situationen. Den anlände i mitten av februari till Eckerö. Mellan den 15 och 18 februari utkämpades den allvarligaste konflikten mellan Nystadskåren och ryssarna i det som har kallats Godbyslaget.

 Resultatet blev att Nystadskåren förlorade slaget mot en överlägsen rysk armé vilka förutom skyttekompaniner även understöddes av Sålis batteri.

Ovanstående får mig att inse att historia är ingen vetenskap utan ett enda stort tyckande beroende på vem det är som tycker vad.

Kanske det blir bäst så, då vinner alla.

Tyck och tryckt hösten 2013