Ladan

tisdag 8 oktober 2013

Är uppallade stenbord bara paller?

Uppallat stenbord med 3 understenar i Finbybergen

Som läsarna kanske har märkt så har jag en förkärlek för stenar i alla olika former. Det är för mej ett sant nöje att skrota runt i "bärjäna" och söka upp det ena och det andra. Nu var jag med min hustru Marina för en tid sedan och plockade lingon i Finbyskogarna i Sund och då kunde jag inte hålla mej igen utan tog kameran och gick runt lite.

Nå vad hittade jag nu då? Jo, på en radie om hundra gånger femtio meter hittade jag fem uppallade stenblock. Jag visste vad jag skulle söka efter för jag hade stött på sådan förut i andra delar av bergsområdet. Jag kommer också ihåg att för ett antal år sedan fanns i Nya Åland en artikelserie om detta fenomen från Finströmsskogarna.

Nå vad är nu detta för något egentligen? Är det någon bonde som i tiderna markerat ut dessa stenblock och pallat upp dem med mindre stenar för att så att säga märka ut dem? Det här stenblocket kommer jag och hämtar i sommar. Kanske han skulle ha dem till stenbro, körbro, farstukvisten, som bord i bersån eller varför inte som gravsten. Eller har vi här att göra med flera tusen år gamla riter där finbyvildarna dansade runt i bergena, offrade i skålgropar som kanske finns inhackade i blocken. Jag måste nog dit igen med stålborsten och förstoringsglaset. Förresten då jag krafsade lite under den ena stenen hittade jag brända stenflisor under mossan.

Nu hade Marina blivit så urväntad på mej så jag måste iväg och hjälpa henne med lingonämbaret. På hemvägen pratade jag ditt och datt med henne som man gör med en person i framsätet men i mitt huvud surrade många tankar. Jag måste till Lapptoppen fort som holi o hör efter vad Google har att berätta om sånthär.

Jag började med att fråga efter uppallade stenblock och fick då veta att dessa finns noterade från hela jorden. Från Australien till Afrika, ja över alla kontinenter. Redan detta slår sönder teorin om att det är istiden som förorsakat detta. Det måste vara människor, och inte är dom från igår utan troligtvis går rötterna ned ända i stenåldern.

I norden har de flera olika benämningar som, uppallade stenbord, trefotstenar, jättars bord eller liggande hönor. De förekommer också för det mesta i närheten av fornborgar och gravkummel samt att de för det mesta återfinns på bergsplatåer. I vissa fall är de markbundna. Antalet understenar är olika men för det mest är de tre men kan vara bara en eller två och då vilar blocket också delvis på en bergskant.

I Sverige finns berättelser om att dessa block skulle använts som offerstenar, vid blot och rituella ceremonier. De var även boningar för vättarna och trollen. En del av blocken har skålgropar som vittnar om en hednisk offerkult som hade sina utövare ännu i första delen av 1900-talet. Inom den samiska folkkulturen är även dessa seder och bruk kända.

En hisnande teori lanserar en forskare från Sverige vid namn Bo Westling. Han menar att dessa ibland jättestora stenar som pallades upp av människor, i forntiden användes som signalleder bl.a. av jägare och till och med av sjöfolk. Man navigerade sig i farvattnen medelst dessa signallinjer. Då de jättestora stenarna pallades upp på ett fåtal små sammanpressades energierna i kvartsen som till 30 % kan finnas i gråstenen. Denna energi kanaliserades då i en styrd riktning som exempelvis de vilda djuren gillade och följde. Dåtidens jägare kunde då lätt lura in villebråden i för dem säkra pass. Han påvisade att så var även fallet. Han kunde ge otaliga exempel där jägarnas skjutpass överensstämde med de stora stenblockens placering i naturen.

Westling lanserar också en annan häpnadsväckande teori som han även i sin hemnida berättar om. Han fann att då han mätte upp avstånden mellan uppallade stenarna som fanns formade som en triangel och med en mittsten så kunde han påvisa att förhållandena mellan stenarna höll det "gyllene snittet". Då han mätte upp avstånden mellan A-B-C- (D som fanns i triangelns mitt) hade de olika avstånden ett gyllene snitt om 0.618.

Detta fenomen hittade han även i de fall att det var flera kilometer mellan stenarna.

Ja här finns mycket att läsa och forska i. Jag tror jag måste ta måttbandet med nästa gång jag åker till Finby och plockar lingon.

Och förresten, läs själv om Bo Westlings teorier, slå upp i Google hans hamn och "uppallade stenar"

Pallrat i oktober 2013

Nya stenblock i Finbybärjen

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan tog en vända ti Finbybärjäna igen förrän snön kommer. Jag behövde inte gå långt in i skogen förrän nya vyer mötte mig med flata stenblock. Vad man sysslat med är för mig okänt men ett är säkert, detta är inte naturens verk. Är det bönder och stenarbetare som markerat dessa block och är det i sen historisk tid eller tusen år sedan? Vad skulle man ha dessa block till, kanske kyrkans bogårdsmur, stenfötter, broar och bryggor?

I Sund Finby invid Lövviksvägen finns denna enorma stenbumling. Det är en av ålands största flyttblock och kallas för Galtars sten. Nu var jag och fotograferade den i december 2013 och kan konstatera att även den är uppallad. Stenen har tidigare legat dikt mot marken men är uppallad senare med ett flertal stenar som är samlade intill varandra i högar. Stenens andra sida ligger dikt mot berget.

söndag 22 september 2013

ECKERÖPRÄST VÅLDTOG UNG KVINNA

Eckerö kyrka
Målning av Folke Winquist

Ovanstående rubrik kunde man kanske hitta i någon av dagens kvällspress men
det är bara det att händelsen inträffade för över 370 år sedan. Alla ingredienser i spelet före och efter rättegången har inte ändrat så värst mycket under dessa år.

Inledning,

Vi befinner oss i Hammarland Booda. det är pingsthelg i nådens år 1641. Eckerökapellanen , sacellanus i Ekärrö, Herr Erlandh, reser å ämbetets vägnar till byarna i Hammarland för att inkräva sitt lagliga tionde som prästerna i de åländska kyrkorna åtnjutit i då hundratals år redan.
I byn Boda träffar han på två pigor, det är befallningsmannens pigor Christin och Charen. Väl i farstun får han även syn på Brita, Hans Hinderssons styvdotter i Boda. Vad som därefter skulle följa är inledningen till en fruktansvärd katastrof, för kyrkan och för pigan Brita. Hon avlider i barnsäng efter 8 dygns plågor, efter att blivit våldtagen av Eckerökapellanen Herr Erlandus Andreae. Hans namn var egentligen Erland Andersson.

Enligt Radloff i boken Beskrivning över Åland, var Erland Andersson den första komminister som bodde i Eckerö, hans företrädare hade bott i Hammarland.

Ännu inne i 2000-talet ger en åländsk författare flankstöd åt förövaren då han skriver i en bok som utgavs år 2001, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, följande:

Åtalet som hade varit före på ett extra ordinarie ting tre månader tidigare, gällde brott mot det sjätte av Guds tio bud, begånget under försvårande omständigheter. En piga i Hammarland som var gravid hade uppgivit vid det extra ordinarie tinget, att "herr Erland hade besovit henne" vid ett besök i Djäkenböle, där hon hade tjänst.
Hennes beskrivning av hur det gått till skulle väl med dagens terminologi kallas "lindrig våldtäkt".
Slut citatet.

Nä, inte var det så farligt, han hade ju bara tuttat lite med henne ett tag och våldtagit henne lite, ja så kan man förstå texten.

Låt oss då se vad tingsprotokollen innehåller. Åtminstone jag är av den åsikten att vi har här att göra med en mycket rå och våldsam våldtäkt som ingalunda kan kallas lindrig. Den stackars pigan Brita fick lida något ofattbart och jag har sällan gripits så av en skriven domstolstext som denna.
Hon dog i barnsäng i sviterna efter våldtäkten och efter att lidit enorma kval i 8 dygn. Inför dödsögonblicket lyfter hon händerna mot himlen och säger att det var Herr Erlandh som gjorde det.

Man får faktiskt lyfta på hatten åt domstolen som i denna mörka tid lyssnade på vittnenas utsago och trodde på Britas berättelse och dömde det usla kräket Herr Erlandh till döden.

Men det skulle fordras tre rättegångar förrän fallet avgjordes.

Akt no: 1 kan börja.

Kastelholms slott i medlet av 1600-talet.

Först anno 1641 den 23 decembris hultz widh slåtte Castellhålme en ransakningh om här Erland, sacellano i Ekäröö, ( enligt latinskt lexikon betyder cakra en heligt utsänd, ur urdet härleds även sakristia och sakrament ) i dät hann är beskyltä för Brijta, Hans Hinderssons stiuffdotär, i Boda och Hammarlandh s. (uppräkning av de närvarande)

Brijta bekände, enär hon första gångän tillspordäs, att Grels befallningsmannsäns drängh på Diäk
änböle haffr legat hoos hänne uti en höölada i förgångän pingzdagh i Booda, där hennes stiuf fader boor.

(Brita försöker här skylla våldtäkten på en dräng i Boda, Grels, troligen på uppmaning av någon, för att skydda prästen )

Hänne tillspordäs om här Erlandh, då gaff hon till swar att i pingzdagzhelgän gick hon till Diäkänböle att hålla dantzestugu, då kom här Erlandh tijt efftr dock nychter. I dät lopp hon uth i hemligh husät medh Christin, samt Charen, en lghepigha, hwilkäns fadärs nampn hon sägär sigh intet veta. I dät samma här Erlandh komm dijt in till däm, lupo dässe pighor både bårt, män Brijta war alena quar uti förstugo. Då tog her Erlandh hänne i handän och leddän in uti stugun, och enär hon komm där inn, wille hon ut igenom fönstret sin kos emädhan dörän stodh öpen. Så tog här Erlandh hänne ifrån fönsträt igän och wille hon skulle längre wara inne, män hon geck på dörän sinn wägh. Än förmantäs Brijta att säija sanningän. Då bekände hon wijdare att Grels lågh hoos hänne i Diäkenböle på bänken om natten där ingen mera war inne än de båda.
Då främjade hanm sinn wilia medh hänne andra resan. På samma wecka i pingzdagzhelgdän gick Grels ifrån Diäkänböle till hänne och till Bodha. Der bedreff hann tredje resan samma giärningh om nattän uti een gammal skräpobodh.

( Brita försöker hela tiden undvika att berätta sanningen om Erland, hon breder i stället ut berättelsen om sin samvaro med Grels, nu har hon legat med honom tre gånger. Hon vet att om den gifta prästen kommer fast får han dödsstraff)

Till dätta taal Grels nu aldeles nekar och sägär sigh för skola lijda dödän än han tager sådant uppå sigh, dät han weet sigh frij wara före.

Än tillspordes hänne om h Erlandh, då sadhe hon att han intet haffr med hänne besälla mera än hon nu bekänt
haffwäär, i dät att h Erlandh togh hänne ifrån fönsträt i Diäkänböle och ryckte hänne på gålffwät, män inthetm
wijdare. Hänne tillfrågades om hon wille tillstå alt hon nu på Grels bekänt haffwär , och om hann war rätta barnafaderän till dädh fosträt hon nu går medh. Då sade hon: Ja. Hänne frågades om h. Erlandh, att om så skulle uti ett fall giälla, hon skulle läggia sin hand på lagbook och swäria, att h. Erlandh intet haffwär medh hänne beställa mera än hon nu bekänt haffwär . Då swarade hon intet därtill, oansädt dädh aff hänne många resor äskadäs och sådant alt till dän ända, att man kunde wijdare uthleta sanningän. Sidst tillspordäs Erlandh om dätta rychtät. Då sade han sigh där ifrån alldeläs wara frij och gärna på nästkommande extra ordinarie tingh wilia med Gudz tillhjälp wäll både medh skäll och witnän där ifrån ledha. Här medh fördäs Brijta till fängslet i tornät. ( det lilla utrymmet i slottets torn där fångarna hölls inspärrade i väntan på ny rättegång)

Då utskickadäs en bonde och instruerades, huru hann än wijdare skulle uthleta sanningän. Gingo så på slåttät, där Brijta war fängzligh, befallningsman och bokhållarän Elias Jönsson sampt Nicolaus, dock så att hon inthet aff them wisste. Då frammstegh bondän till hänne och tillsporde, om hon wille hålla sigh wedh dädh hon sadhe på Grels. Då sadhe hon att hann haffwär ingän skuldh och weet aff ingän manspärson uthan alena h. Erlandh dädh hon wille bestå fastän hon skulle dädh högsta straff undärgå. Andrä daghän om mårgånän hadäs honn aff slåttet och i befallningsmanzäns cammar. Då bekände hon åtär igän frijwilleligän, att ingän annan hade medh hänne

Akt 2.

Brita har nu suttit fängslad i slottstornet sedan den 23 december över jul och nyårshelgerna och vi träffas igen den 3 januari till extra ordinarie ting i Hammarlands tingsgård. Vi kan ana oss hur kallt hon hade i fängelsehålan på slottet i den smällkalla vintern.

Anno 1642, den 3 januarij, hultz extra ordinarie tingh i Nifzbt lendzmanzgårdh mädh allmoganom och den gemene mann aff Hammarlandh sochn mädh.
(uppräkning av nämndemännen)

Framträdde för sittiande rätt Brijta, Hans Hinderssåns stiuffdottär i Booda, och gaff tillkänna, att D:nus Erlandus Andrae, sacellanus i Ekäröö, haffwär hänne besoffwit i Diäkiänböle i förledän pingzdagh 1641, dijt hann om aftonän kom och skulle opptaga sinn rättigheet af bönderne. Hon bikiännär: När härr Erlandh kom gångandäs, war rägnwädär och hon stogh uti förstugan medh befallningsmansäns leghepighor Charen sampt Christin Hindärsdottär i Boda. Dässe båda pighor woro åtskilde för rätten framhafde och först Christin och bekände mädh avslagdan eed å book, att när h. Erlandh kom gångandäs, gick han genast i utu stugun, då löp Christin sin koos, män hon och Brijta stodo quare. Så kom her Erlandh utur stugun, och i förstugu dem bådom. Då gick Charen bort till skogen efter fää, och Brijta war efter henne medh h. Erlandh. Dock hanterade h. Erlandh icke det ringaste Brijta så länge hon var der. Hwad sedan hände, wiste hon inthet. Sålunda war bägges deras Charens och Christins bekännelsse. Ähn framhades Brijta serskildz och förmantes medh högsta alfwar att bekänna sanningen wid sin siälss salighet och den arfuedel hon förwäntär i det tillkommandhe lifuet. Då sade hon, när h. Erlandh kom uthur stugun, der då intet war, utan dee både, sprangh hon til fönsträt och wille löpa der igenom uth. Män h. Erlandh kom och rychte henne der ifrån och mädh gewald ( våld ) hof henne up i sängen. Der bråttades han en stund medh henne, dock om sijdor kom hon der ifrån. Andra resan togh han åter i henne och hof henne i andre sängen der war, der ifrån hon och undkom. Sijdst fick han utj henne på golfuet, och hade henne omkull och så länge refss medh henne, att hon tråtna. Alltså främiade ahn en gångh sin willie medh henne. Till denna beskyulningh h. Erlandh aldeles nekade och sade sigh wäll hafua ledt henne utur förstugu in utj stugun, och enär dee inkommo, wille hon igenom fönstret utt, oanset dören stod henne wäll frij. Doch togh hann henne igen och sade: Min käre piga, war inthet rädder för migh, inthet gör iagh digh någåt ondt. Wijdare säger han sigh aldeles inthet hafua medh henne beställa.
Denne sak wålgafz dee 12 i nämnden såto, och dem tillsportes, hwad deras meningh war, antingen de kunde wäria (fria) eller fälla her Erlandh. Då sade dee: Emädan inge witne äre på någondera sijdan, utan den ene säger ja och den andre neij, eij heller någre tecken på honom eller henne synas, som sådanna beskyldningh bekräffta kunna antingen kläderof, blånadh, blodwite heller rop och åkallan effter det 12. c. Edzöris b. innehåld, emädan folck wore der när i nästegården i Diekneböle och h. Erlandh skulle så snart råda henne medh barn, emädan hon war mö, som hon bekänner, och dee både woro utj sine gångkläder för utan det h Erlandh hade sin kafiacka på sigh, kunde dee inthet fälla h Erlandh utan wäria (fria).
Giörde hon således frij för denna beskylning till nästkommande lagha tingh efftär, det 34 capitel i Tingsmålom och hon dess emellan kan bekänna rätta sanningen, innan hon slipper det fostret hon nu går mädh, och tijden kan gifua ja mädh effter räkningen, på huilken hon säger h. Erlandh hafua henne besofuit i Dieknböle.

Vid genomläsningen av detta tingsprotokoll får man en väldigt bra bild av vad som hänt. Erlandh hade valt ut Brijta för sin attack och förledde henne in i stugan. Väl inne varningsklockorna klämta för Brita och hon vill fly genom fönstret men han håller fast henne. Han fösöker få henne i sängen men hon sliter sig löst, återigen i en annan säng men även därifrån undkommer hon. Till sist våldför han sig på henne på golvet då hon då var så trött så att hon inte orkar göra motstånd. Kan detta med dagens mått anses som lindrig våldtäkt? Skulle inte tro det.

Denna tids benämning på våldtäkt var att ha "besovit" någon, eller legat med så att säga. Ordet våldtäkt framkommer aldrig emedan en kvinna kunde inte våldtas på den tiden, hon kunde bara begå hor, oberoende om hon blev tagen med våld, vara en kona som det heter. Det är inte prästen Erland som är den skyldige än så länge, han är inte fängslad utan kallas endast som vittne. Det är Brita som sitter i fängelsehålan och hon är den anklagade.

Intressant är också att läsa nämndemännens åsikter, samma förklaringar som gällt ända tills i dag i vårt rättsväsende. Det fanns inga vittnen, den ena säger jag och den andra nej, det fanns inga tecken på någon av dem, inga rivna kläder, blånader, blodvite eller inte ens rop på hjälp trots att i grannhuset fanns folk hur mycket som helst. Dessutom föstod ju Erland att hon var en ungmö som lätt kunde bli med barn och förresten så hade de ju båda kläderna på sig. Det var bäst att fria.

Akt 3.
Vi är nu inne i mars 1642 och vi befinner oss för tredje gången i rättssalen. Var framgår inte av protokollet men troligen i Hammarlands tingsgård.

Män nu anno 1642, den 28 martij, hultz ordinarie tingh ibidem, närwarandes cronones befalningzman erlig, , wälbetrodde Staphan Hansson mädh, ( här uppräknas 6 nämndemän från Hammarland och 6 från Eckerö)

Framhades her Erlandh och blef wijdare rannsakad om det rychtet honom på kommit war om kånan Brijta, Hans Hinderssons i Boda stiufdotter, och först rannsakades om tijden och befans att han aldeles drabbade in opå den samma tijd kånan borde föda, så att hon föll i barnasäng uti samma wecka henne borde föda. Sedan om det taal hon skulle hafua framfördt uti födzlestunden. Så hade då kånan inga andra ord haft än tillförenede, ehuru stoor sueda hon hafuer hafft på åtto dagar och om sijdor satte siälfa lifet till, så att fostret inthet blef fräslt ifrån henne. Desse dannequinnor woro när kånan på den tijden hon qwaqldes, på 8 dagar, dee derom nu in för rätten bekände, huadeh dee hördt hafua och mädh hand å book sworo huar sins lästom. Om freedagen förän kånan afleed, woro hoos henne hustro Margretha Olssdotter i Nifzby och hustro Elizabet Hindersdotter ibidem och hörde desse ord af henne: Gudh hielpe migh till ewigh tijdh, om iagh skyoler någon annan förr ähn h. Erlandh, om iagh ähn skulle där igenom döö. Och när hon desse ord framförde, lyfte hon op händerne; mera sade hon då inthet. Och desse qeinnor woro af lendzman dijt förordnade att förfahra, huadh bekännelse konan skulle hafua uti sin stoora anfächtningh. Om söndagen igen förähn kånan afleed, war hustro Brita Mårtensdotter i Nifzby hos henne och bekände sight desse ord hafue hört af kånan; Gudh anamme min sjiäl i Gudz rijke, som iag ingen annan weet ähn h. Erlandh, och desse ord utförde hon medh oprächte händer. Om måndagen effter war hustro Maria Hindersdotter i Diekenböle hoos kånan och bekände sig desse ord haffwa hört af henne, när solen gick nider om afftonen; Gudh gifue iagh finge niuta lifuet, då skulle iagh medh gråtande tårar bekänna, huru han haffr rifuit och slitit migh: Dock nempde konan inge i nampn. Hustro Brita, Hindrich Nilssons j Boda, bekänner sigh samma gångh hafua hördt dee ordh. Samma måndagh besöchte her Nils, capplan i Jumala sochn, konan och sade desse ord till henne: Brijta, om du nu icke bekänner sanningen, så hampnaer din siäll i helwetit, du hafuer nu inthet mera ähn tuenne wägar. Då swarade hon ; iagh weet af ingen utom her Erlandh. Då lätt h. Nils alt folcket gå utur stugon, allena kyrkioherdens hustro i Hammarlandh och han woro der inne och sadehan åter till henne; Bekän lönligen för migh, så will iagh å embetzens wägna förlåta digh dina synder, och ingen skall der af få weeta. Då swarade hon: Iagh kan inthet annat bekänna än nu bekänt är. Andra dagender effter om tijdsdagen leed hon af. Sijdst framhades her Erlandh för rätten och alfwarligen förmantes i Jesu nampn att berkänna rätta sanningen. Då sade han: Inthet är iagh barnfadren. Tillspordes honom, om han då hade beställa medh kånan. Då swarade han: Litet eller alz inthet, doch att han icke hafuer främiat sin wilia medh samma kåna, kunde han inthet neka till. Tilspordes därföre nembden, huru deras meningh war om detta fallet, antingen dee kunde wäria eller fälla her Erlandh, så borde dem sådant nu göra, emädan dee hafue nu heele handlenhört. Då sade dee sampteligen: Oss är omögleligit honom wäria, emädan dödzlen drabbar in opå den tijden, som kånan borde föda, såsom och att kånan alt samma bekännelsse stadigt rätt in uti siälfe döden hafft hafuer. Derföre fältes her Erlandh effter Gudz lagh, Levit 20 v. 10 såsom och effter werdzligh lagh Högm. B. c 5 till döden. (Högmålabalken).
Her Erlandhs hustro fälte många tårar och wille icke honom förskiuta, oanset han hafuer henne stoorligen bedröfuat och illa satt sigh före, och badh om nåder och icke rätten. Doch uti all underdånighet och ödmiukhet hemstält alt detta Gudj och den Högl. Kongl. Hofrätt i Åbo och önskar här opå en nådigh och önskeligh resolution.

Avrättningsplatsen i Haraldsby, som låg till vänster om brospannet på Haraldsbysidan, på en höjd ovanför den gamla brovaktarbostaden. Området säges vara i 3-korset för tredingarna Finström, Jomala och Saltvik/Sund.

Herr Erlandh dömdes med mycket om och men den 28 mars år 1642 till döden, inte för våldtäkt utan för att ha begått hor och brutit mot det sjätte budet. Brita var redan död då hon dessförinnan dött i barnsäng

Var Her Erlandh sedan avrättades och när är inte omtalat ännu men det kan även vara i Eckerö Storby.

;

torsdag 12 september 2013

En gammal "lemonadflaska"

Här ser vi en gammal lemonadflaska som jag haft stående i över 30 år på fönsterbrädan i lillstugan på gården.
Jag hade i tiden köpt den på auktion, jag vill minas på Södragatan av ingen mindre än den legendariske mäklaren Ollas Nisse.

Det var nu dags att dra fram flaskan och syna den i sömmarna. Det skulle visa sej att det var en dryck som tillverkats på Åland, troligen på 1920-talet av flasktypen att döma. På etiketten läser vi följande:

KROKLUNDS MINERALVATTENFABRIK

INNEHAVARE BRÖDERNA LINDBOM

LEMONAD

Telefon Ödkarby 106

Tillverkas av socker

I Ålands radio för en tid sedan fanns ett inslag om läskedryckens historia på Åland med anledning av att en läskedryckstillverkning har startat i Lemland.
Man efterlyste personer som kände till var det har tillverkats läsk här förr.
Jag hann inte lyssna så länge men jag hörde att en person ringde och berättade att hans föräldrar hade haft läskedryckstillverkning i Saltvik. Saltvik har alltså haft två tillverkare i tiden av den ädla drycken och det kan inte vara frågan om samma personer för de senare hette Karlsson. Eller kan det helt enkelt vara så att verksamheten övergick till den andra familjen?

Då jag köpte flaskan minns jag att det var flera flaskor i lådan på bild, men dessa kunde jag inte hitta.

På lådan finns texten: Oy Hartvall Ab.
Äger lådan.
Missbruk beivras.

Varför fanns dessa flaskor i en Hartvallåda? Var det en tillfällighet eller hade man någon form av samarbete?

Nåja, lite grundforskning hör ju till i denhär bloggen.

Efter att jag infört ovanstående bild i Tidningen Åland, kom en dag ett mail till mig. Det var Lasse Lindboms son Kurt som skrev att de hade med intresse läst om läskflaskan i tidningen. Han berättade att det var Lasses båda farbröder Edmund och Lauri Lindbom som började med läskedryckstillverkningen i Kroklund,
i den fastighet som i dag finns alldeles mittemot Ålandsbankens kontor där.
Han berättar att de tillverkade läsk där på 1930-talet.
De hade olika smaker på dryckerna och essenserna för dessa hämtades från Sverige.
Försäljningen skedde mestadels till affärer och kiosker i trakten sommartid.

Vad är egentligen en läskedryck för någonting och när började det?
Och som så mycket annat här i världen så var det förstås svenskarna som började och "hittade på" detta.

I Wikipedia läser vi följande: En läskedryck är en kolsyrad dryck som skall drickas kall. Ett äldre ord är lemonad/limonad. Den kan piggas upp med antingen koffein, ginseng eller guarana och kallas då energidryck.
Är den utan kolsyra kallas den stilldrink.

Läskedryckernas historia börjar år 1656 när en kemist vid namn Urban Hjärne fick i uppdrag att leta brunnsvatten. Han fick då sig tillsänt vatten från Medevi som han analyserade. Därmed blev han delvis delaktig i Medevi Brunn.
Nästan hundra år senare började Torbern Bergman experimentera med mineralvatten för att kunna göra dem på konstgjord väg. Han lyckades bra och var den förste som lyckdes framställa kolsyra på konstgjord väg. När sedan Jakob Berzelius i slutet av 1700-talet blandade kolsyrat vatten med olika kryddor, safter och vin fick han fram olika smaksatta drycker och skapade därmed förutsättningen för vad som senare utvecklades till dagens modärna läskedryck.

Den första svenska läskedrycken som såldes i etiketterad flaska var Citron-Brus, som lanserades av Nordstjernans Mineralvattenfabrik år 1905.

Här ser vi en annan drickaflaska som jag haft i mitt fönster i många år men först nu läst vad som står på den.

ÅBO APOTEKARES MINERALVATTENINRÄTTNING
LIMONADE CAZEUSE

Återstår att forska i saken.

Nu är vi inne i mitten av 1950-talet då jag började göra uppköp i affärerna, Andelshandeln och Mattssons i Finby. Vi kallade dom för "drickor", ordet läsk fanns inte i vukabulären. Jag minns speciellt Sockerdrickans ljuvliga smak när den bubblade in i halsen. Sedan fanns det Frisco och Jaffa minns jag. Gult skulle det vara, den röda drickan gick mindre åt. Det fanns också något som hette Siesta.

Det var nog mest Aura bryggeriets varor som gällde på Åland på den tiden i slutet av 1950-talet och långt upp i 60-talet. Jag tror att bilarna var gula med grön gammalmodig text Aura stod det på dörrarna.
Coca-colan fanns ju förstås i deras sortiment. De speciella flaskorna stod intravade i en gul liten trälåda.

Härtappat i Godby den 12 september år 2013

Vägstenen i Pålsböle

Detta föreställer med allra största sannolikhet en gammal vägunderhållssten som jag av en tillfällighet stötte på för över 10 år sedan i den branta backen i Pålsböle. Jag körde då skolbarn ett år för Fjalar Eklund och i en paus behövde jag gå lite "avsides" så jag körde in på en avtagsväg i backen.

Till höger ser vi platsen för vägstenen i den branta backen. Längre bort ser vi "Carl Hinderssons" gård som innehas i dag av en medlem ur familjen Grussner nämligen Uffes dotter Isabella och hennes man Dan Sarling.

Här ser man tydligt hur den gamla vägsträckningen låg och vi ser stenen ganska bra även på håll till vänster om släpvagnen.

För någon tid sedan fick jag i "huvvä" att åter besöka platsen och fann till min glädje att stenen stod kvar.
Jag mindes att på stenen fanns några tecken och jo det stämde. Jag började då skrapa lite i skårorna med ett mynt jag hade i fickan men resultatet blev inte bra. Så kom jag på en bra metod som bomärksforskaren Göran Dahl lärde mig. Tag ett vitt papper och lägg det på föremålet med gropar. Med en penna skall du så rita i tecknen så får du fram det du behöver mycket tydligt sade han. Och jo, det lyckades!

Mycket bra blev resultatet. Här framträder ett bomärke och initialerna E S. Nå vad föreställer dethär då?
Nu till bokhyllan med de tusen ålandsböckerna. Jag hittar Göran Dahls bok, Bomärken på Åland, och i den hittar jag Nedre Finströms gårds bomärke som är detsamma som Övre Finströms gårds dvs. kyrkans för gården hade delats i tiden. Under bokstäverna E och S. Vad står då dom för?

Igen till bokhyllan och vad är väl bättre än Valdemar Nymans Finströmskrönika. Där läser jag om gården Carl Hinderssons bl.a. att, "på min tid" alltså Nymans första år i Finströms församling, fanns en änkefru vid namn Edla Samuelsson. Kan det vara så att denna bokstäverna på vägstenen åsyftar Edla och att hon hade skyldigheten att underhålla vägen vid tillfället eller behöver vi gå längre tillbaka i tiden? Vi vet att i äldre tid ålades bönderna att underhålla vissa vägavsnitt och dessa avsnitt utmärktes med vägstenar. Denna skyldighet är urgammal och stadgades tidigt i den svenska historien.

Jag anser att denna sten bör fornminnesskyddas och utmärkas med en informationsskylt så att nutidens människor inte rubbar den och att man för framtiden ger information om gamla tiders levnadsvillkor.

Vad jag minns så har jag aldrig sett en liknande sten förut på Åland.

I Godby en vacker och varm "Brittsommardag" 12.9 år 2013

Vägunderhållssten invid Branders i Finby.

I samband med identifiering av Anselm Sjöblad fotografier från 1900-talets första del fann jag denna bild med damer som står invid en vägsten i Finby. Dottern i huset, Kerstin Karlsson i Mariehamn kunde bekräfta att stenen fanns där i hennes barndom och på den står: Träsk 1873. Hon berättade att enligt den gamla vägunderhållsförordningen hade gården Träsk i Vivasteby skyldigheten att underhålla vägen ända fram till deras gård.
Personligen har jag inget minne av denna sten trots att vi som grannpojkar lekte vid dessa vägkrökar under 1950-talet. Frågan är, vart tog stenen sedan vägen?

I Godby den 5 februari år 2016

Johan Granlund

lördag 31 augusti 2013

Färjsundsbacken - en glömd och berömd vägkrok

Färjsundsbacken år 1747.
Lavering August Ehrensvärd.
Foto Kungliga biblioteket

Få vägkrokar på Åland är så omskrivna som Färjsundsbacken, dvs. den äldre av dem. Otaliga är de reseskildringar som omnämner just denna plats. Alla har det gemensamt att de berättar om den stora granen som skjutsbönderna band fast i skjutskärran eller släden, för att bromsa farten.

Denna backe fick inte vara kvar så länge efter Ehrensvärds genomresa för den nya vägen norr om berget blev färdig 1761 och backen föll i glömska. Men resterna av denna finns faktiskt kvar i naturen där den ligger en liten bit söder om utkikstornet vid Uffe på berget.

Vi skall här läsa vad bankkommissarien F. Silverstolpe skriver om backen då han var här hösten 1757:

Vi kommo efter någon stund till Ferjesunds backe, hvars krökning nästan likt ett S och branta stupande emot det nedanför liggande sundet, kunde göra troligt att ingen an än Platon dristade på sådant ställe utföre giva sina hästar en fri tygel. Skjutsbondens föreställning bragte ävensom till den härstädes vanliga försigtigheten att bakföre vagnen låta binda en stor gran, hvars släpande efteråt gjorde farten mindre farlig. En nyttig skjutsböndrens ifrån Emkarby pålaga va att hafva i beredskap starkt rep och yxa till berörda ändamål. Och blefvo vi vid sjön varse en stor bråte afsides lagde trän, hvilka till denna Wallhallsresas afböjande varit brukade.

Den gamla postvägen ned mot Färjsundet som den ser ut i dag. Bilderna ger inte rätt perspektiv på hur brant det verkligen är. Men när man promenerar längs stigen förstår man hur enormt svårt det måste ha varit för hästar och folk att ta sig upp och ned här.
På platsen borde museibyrån sätta upp skyltar för att hedra de skjutspliktiga bönderna och drängarna som med livet som insats skötte om post och resande på denna eländiga plats.

Ångfartyget Åland vid Färjsundet.
Foto 1910. Ålands museum.

Vi ser här exakt samma plats som Ehrensvärd avbildade och på berget ovanför står numera cafét
" Uffe på berget ".

Detta foto är från min fars album och visar Färjsundsbron invigning den 4 juli år 1937. Fotografiet utlånades till Bo Ahlnäs som införde det i sin mycket fina bok om de åländska bussarnas historia. Vi ser nämligen här en buss inklämd i folkmassan vid det gamla färjeläget under invigningsdagen.
Bron är 191 meter lång och 6,4 meter bred och med en höjd om 21 meter ovan vattnet. Den ombyggdes år 1980.

Backat den 31 augusti år 2013

fredag 30 augusti 2013

Det "röda monumentet" vid Färjsundet

Denna minnessten finns rest i en bergsskreva strax intill cafe Uffe på berget vid Färjsundet. Platsen är lite skymd så det är inte så lätt att hitta den. Stenen ligger på Godbysidan och bara några meter ifrån den gamla vägen som tidigare gick runt berget. Stenen restes år 1968 till åminnelse av de avrättade röda soldaterna som hittades 1918 vid Färjsundet, dels invid en isvak, dels på Gullbergsholmen och en död soldat hittades i bergsskrevan där monumentet nu står.

Texten på stenen lyder som följer:

Till minne av dem som i RÖDA GARDET år 1918 av övertygelse offrade sina liv för arbetarklassens sak.

Åländska arbetare reste vården år 1968

Undertecknad har haft kännedom om stenen och läst om det s.k. Godbyslaget i olika böcker och tidskrifter men hade aldrig sett stenen tidigare. Våren 2013 övertog vi driften av cafe Uffe på berget och i samband med det gjorde jag flera rundor runt området för att plocka upp cigarettaskar, glasspapper, plast och glasflaskor och all världens smörja som slängts ut från parkerade bilar. Plötsligt stod jag öga mot öga med denna minnessten och läste med stigande intresse vad som stod på en av landskapet uppsatt informationsskylt.

Bildtext. Den vita Nystadskåren på marsch genom Saltvik i februari 1918. Det var medlemmar av Nystadskåren som avrättade de röda fångar som hedras på minnesstenen här intill.

Under det finska inbördeskriget 1918 kom flera strider att stå på Åland mellan röda och vita styrkor som anlänt från det finska fastlandet. Även rysk militär som varit stationerad på Åland och kvarblivit efter att Finland uppnått självständighet från det ryska riket 1917 deltog i striderna.
Den 19 februari utkämpades hårda strider i Godby mellan rödgardister och den vita Nystadskåren. Striden ägde rum på det område där Godby affärscentrum ligger i dag och har kommit att benämnas "det andra Godbyslaget".

Kanoner uppställda vid Ginlunds i Haraldsby.
Ur Alarik Wechtmeisters arkiv i svenska Krigsarkivet.

Nystadskåren fick eldunderstöd från erövrat ryskt artilleri som de vita stationerat i Haraldsby på andra sidan av Färjsundet. Kanonerna var uppställda framför det gula hus man ser bakom bron. Artilleriet sköt alltså tvärs över berget där denna skylt står och eftersom man fick effektiv eldledning från telefoncentralen i Godby hade beskjutningen förödande effekt på de röda styrkornas stridsförmåga. Striden slutade i nederlag för de röda pch dessa retirerade i riktning mot Mariehamn.

Efter detta uppörde de egentliga stridshandlingarna på Åland. Den 24 februari upptäckte en ortsbo att iskanterna runt den s.k. Sjukhusvaken på Godbysidan av Färjsundet var alldeles blodfläckade. Vaken låg alldeles intill den plats där Shells oljelager finns i dag. Mannen bådade upp folk för att undersöka vad som hänt och när man började dragga fick man snart upp en medelålders man med ett kulhål i pannan. Snart hade man fått upp ytterligare fyra kroppar. Av dem hade tre skottsår i huvudet medan den fjärde fått huvudet klyvet med yxa. Snart hittade man också tre kroppar som var begravda i snön på den närbelägna Gullbergsholmen. Ytterligare en kropp av en skjuten rödgardist påträffades senare i en bergsskreva nära det nuvarande oljelagret i Godby.
Allt tyder på att männen i vaken, efter att de tillfångatagits fallit offer för den summariska rättskipning som de vita styrkorna ofta utövade under inbördeskriget. Det är oklart om de fyra övriga dog av skador de fått under striden eller om de avrättats. Den närbelägna stenen restes 1968 av åländska arbetare till minnet av de döda rödgardisterna.

I ett referat från Ålandstidningen från maj 1968, ser vi här Rickard Lindroth från Sund avtäcka
minnesstenen den 1 maj.

Det vore intressant att veta vem den döde rödgardist var som man hittade i bergsskrevan vid Färgsundet.
I de fortsatta forskningarna i saken blev jag ledd till en sida på nätet som gav förteckningar över krigsdöda i Finland 1914- 1921. Då man slår in Finström och denna tid hittar man följande lista över döda den 19.2.1918. Det måste således vara en av dem förutom torparpojken Karl Gunnar Ossian Eriksson som en tid därefter dog i en explosionsolycka.
För tydlighetens skull vill jag nedskriva personerna med början ovanifrån:

Oskar Verner Andersson Metallarbetare 10.09. 1884 Åbo
Harald Borg Kontorist 13.08. 1894 "
Hugo Rickard Elo Metallindustriarbetare 06.02. 1900 "
Villiam Halme Metallarbetare 08.07.1900 "
Frans Adolf Lahti 06.11. 1883 "
Johannes Rickard Puolamäki 07-02. 1893 "
Johan Hjalmar Rautanen Arbetare 17.11. 1887 "
Hjalmar Nikolaj Saari "
Juho Nikolai Sauri "
Juho Nikolaj Siivonen Stenarbetare 02.05. 1874 "
Filip Birger Söderholm Kontorsarbetare 17.07. 1898 "
Okänd

Den sistnämnde får för mig bli namngivare till monumentet "Den okände soldatens grav"
Gemensamt för dem alla är att de hittades döda och sargade i området efter 19.2. 1918 i Färgsundsområdet i Godby-Haraldsby på Åland.
Kanske det finns någon i detta land som forskat vidare i denna fråga.

Ryska Automobil Kommando, inblandade i striderna på Åland år 1918.

Då jag läste om dessa händelser på nätet fick jag till min stora förvåning se att det fanns tre olika redogörelser för resultatet av detta s.k. slag. Den officiella ålandssidan om dessa händelser förklarar den vita sidan som segrare.

Enligt skribenter i Wikipedia skulle stridshandlingarna slutat oavgjort. Man skriver följande:
Sydvästra Finlands Skyddskår, var ett truppförband i Finland under inbördeskriget. Grundades i Nystad den 1 veckan i februari 1918 och kallades Nystadskåren. Det var 600 man som flytt från Åbo efter de rödas maktövertagande i södra Finland januari 1918. Män från Åbo skyddskår, högre borgarskap, bondpojkar och patrioter. Kåren leddes av Johan Christian Fabritius. Inblandad i strider på Åland. Kulminerade i Godbyslaget, den 17 - 19 februari 1918. I striderna mot ett rött garde från Åbo förlorade Nystadskåren 3 man.

Striderna slutade oavgjort.

Efter att Sverige medlat slöts 21 februari ett fredsfördrag mellan det Revolutionära verkställande kommitten för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna.
Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland.

I en uppsats vid Karlstads Universitet skriver en forskare vid namn Kristian Karlsson följande:

När Nystadskårens ankomst till Åland kom till den Svenska regeringens kännedom beslöt man sända en obeväpnad styrka till Åland för att övervaka situationen. Den anlände i mitten av februari till Eckerö. Mellan den 15 och 18 februari utkämpades den allvarligaste konflikten mellan Nystadskåren och ryssarna i det som har kallats Godbyslaget.

Resultatet blev att Nystadskåren förlorade slaget mot en överlägsen rysk armé vilka förutom skyttekompaniner även understöddes av Sålis batteri.

Ovanstående får mig att inse att historia är ingen vetenskap utan ett enda stort tyckande beroende på vem det är som tycker vad.

Kanske det blir bäst så, då vinner alla.

Tyck och tryckt hösten 2013

lördag 25 maj 2013

Var president Juan Peróns farmor sundsbo?

Juan Peron, Argentinas trefaldige president och hans påstådda far Bruno Peron från Föglö, i en bred tidningsartikel i Åland av den 18.7 1974.

Att president Juan Peron skulle varit bördig från Föglö har vi läst om under årens lopp i olika publikationer och detta tema återkommer med jämna mellanrum. Att hans far var Bruno Peron, bördig från Föglö, men att hans farmor var Margareta Sofia Åkerman, född i Sund 1843 är mindre omtalat.

Mysteriet med Perons åländska härkomst har eggat fantasin hos en mängd författare och journalister under årens lopp. Vad är sanning och vad är hopdiktad fantasi? Kan högt ansedda författare, en argentinsk sådan och ansedd historiker som disputerat i Lunds universitet, journalister, handelsråd, ministrar, medicinalråd, kirurger, en högt ansedd finländsk filmfotograv, ambassadörer ja t.o.m presidenten själv och hans hustru Evita vara så sinnesförvirrade så att de kokar ihop en sådan soppa som denna?

Men en författare, en åländsk sådan sitter på svaret. Håkan Skogsjö, vet sannerligen hur det ligger till. I en stor artikel i Nya Åland av den 13 november 1993, drar han till med rubriken: Myten om Juan Perón och Föglö. Han skriver: Det finns ett talesätt bland journalister att aldrig kolla en bra historia för då kan den spricka. Han skriver vidare: En middagskonversatör med ambitioner lägger förstås den goda anekdoten på minnet och plockar fram den i lämpligt sällskap. Här ironiserar han över hur det dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson varit lunchvärd för Argentinas utrikesminister Duido Di Tella som besökt landskapet. En argentinare som besöker Åland, då är det läge att dra storyn om att Juan Peron härstammar från en tullförvaltare i Degerby vid namn Peron. Ungefär så tänkte lantrådet skriver han. Det mesta i texten andas ironi så jag tror vi stoppar in den i mappen obladi oblada.

Den allra första notisen om denna historia hittar jag i Tidningen Åland av den 14.9. 1948.
Här återknyter man till en artikel i en Amerikansk tidning för vilken president Perón skulle sagt att han härstammade från Finland samt till den tidningsintervju som gjorts med hans hustru vid ett besök i Europa då hon skulle sagt att hennes man härstammade från Finland.

Så ser gravstenen ut i dag, april 2015. Tullförvaltare Carl Fredrik Perón.

Familjegrav över den åländska delen av släkten Perón i Föglö.

Ovanstående artikel var införd i Nya Åland år 25.7 år 1993

En fråga som bör ställas är: Vem är den som kan kontrollera denna historia, vem sitter egentligen på svaret, var finns de dokument hos de argentiska myndigherna som i vetenskaplig mening tydligt bevisar presidentens härkomst? Kan man lita på de få uppgifter som finns nedskriva i offiiella dokument sanktionerade av regimen och som bevisar han härkomst av italienska invandrare? Är dessa påstådda uppgifter en efterhandskonstruktion som vill visa hans latinska härkomst och som bätte passar in i bilden för Peronismen?
Har de italienska släktingarna hört av sig och var i Italien finns denna nulevande släkt?
Varför säger presidenten flere gånger till personer från Norden att han har en far som kommer därifrån, varför hade han ovanstående fotografi på sitt skrivbord och säger att det var hans far och varför sprider hustrun Evita detta budskap till europeiska journalister? Varför säger han till personer att han känner till sin härkomst men "om detta bör det inte omtalas" Varför får en finländsk "släkting" en känd filmfotograv order av ambassadpersonal i Helsingfors att underteckna ett dokument där han förbinder sig att inte sprida detta vidare? Varför avlider en mängd personer på ett mystiskt sätt som påtalar och försöker rota i Perons egentliga härkomst?

Jag vill i detta sammanhang berätta om den snart tioåriga vänskapen jag haft med en argentisk författare som mycket väl känner till dessa saker. Vi har under årens lopp haft en livlig e-postkorrespondens. Han har skrivit ett antal böcker i sitt hemland men för hans säkerhet vill jag inte omtala namnet.

I en svensk tidningsartikel skrev han följande artikel: Kom Peróns far från Åland? I artikeln kan vi läsa följande: Notisen "Peróns åländske farbror har dött", publicerad i Dagens Nyheter av den 26 maj 1950, är lika kort och tydlig som ofattbar. Den efterföljande texten, avsedd att förklara den märkliga relationen mellan den argentinske caudillon och Skandinavien, lyckas bara öka förvirringen: "Förre tulluppsyningsmannen Johan Robert Söderlund i Degerby på Åland har avlidit, 68 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun, fru Elsa Söderlund, som är faster till president Perón i Argentina. Det argentinska statsöverhuvudets far, Bruno Perón , var i tiden tullskrivare i Degerby. Någon gång på 1880-talet emigrerade han till Amerika och slog sig ned i Argentina, där han gifte sig med en spanjorska. I äktenskapet hade paret en son, bl.a. den som som nu är Argentinas president.

Några dagar senare, i mitten av juni, vände sig svenska legationen i Buenos Aires till UD, i syfte att erhålla mer information om Peróns förmodade skandinaviska ursprung. Enligt Gunnar Brunnström, som författat depeschen ifråga, kunde sambandet mellan Perón oh Åland, om det nu var sant, förklara något som länge förvirrat Buenos Aires diplomatiska värld, nämligen den tydliga favoriseringen av de finländska intressena från den argentiska regimens sida. Finnarna har här på senare år skriver Brunnström, varit påtagligt framgångsrika i sin export. I fråga om papper och cellulosa äro de nästan på väg att konkurrera ut oss och när ingen annan får importlienser, tyckas de kunna få dem.

Artikeln spinner här vidare på de ekonomiska fördelar finnarna tycks ha fått i sina kontakter med Argentina och går sedan in på de mera personliga sidorna angående Perón. Brunnström skriver: I och för sig synes det inte otänkbart att Perón kan ha nordiskt påbrå. Han är stor och grov, har rödlätt hy och är snarare cendré än mörk, hans utseende är således ej anns sydländskt. Även hans karaktär synes rymma en del tämligen oargentiska drag. Han torde ej vara utan en viss primitiv idealism och hans patriotism påstås vara äkta liksom hans sociala medkänsla.

Frågan om Peróns ursprung, det oväntade men möjliga sambandet med Åland och de direkta konsekvenser som detta kunde få för en förbättring av den svenska exporten till det rika Argentina fick UD att agera. En funktionär, Gyllenram, skickades till Degerby med uppgift att undersöka saken. Resultatet av hans arbete blev att familjen Peróns gravplats spårades på Föglös kyrkogård och i ett par ämbetsbetyg från det lokala pastorskansliet kunde hela den peronska släkten följas namn för namn ända till 1704.

Gyllenram kunde konstatera att den omtalade Karl Henrik Perón tillsammans med fyra andra personer omkring 1884 hade emigrerat till USA. Efter cirka sju år hade dock breven till familjen upphört att komma. Via frälsningsarmen hade man då fått veta att Bruno rest till Argentina, något som senare bekräftades av de återvändande kamraterna. Efter det hade kontakten upphört.

Uppgiftena om Peróns ursprung var inte alldeles nya. Tanken att han hade nordiskt eller rent av finländskt påbrå hade nämligen tidigare fått näring av bland annat de uttalanden som hans fru Evita gjorde under en omtalad europeisk resa. Även finländska poliktiker och kulturpersonligheter hade försvarat denna teori.

Författaren skriver vidare: Kopplingen mellan Perón och blonda Skandinavien har varit politiskt omöjlig för peronisterna i hemlandet, som byggt sin rörelse på stöd från den fattiga och mörkhyade delen av befolkningen.

Än i dag är Peróns etniska ursprung en öppen fråga. Vissa hävdar att han var indian, andra att hans far hörde till en rik familj. Presidenten själv förnekade dock aldrig ett tänkbart nordiskt ursprung.

Ovanstående insändare skriven av professor Folke Henschen,verksam vid Karolinska institutet, var införd i Åland av den 30 juli 1974. Han gjorde år 1948 en fyramånaders föredragsresa till Argentina och hade där sammanträffat med doktor Allan Wadström från Sverige. Denne hade vid ett fleratl tillfällen träffat presidenten och fungerat som hans rådgivare i medicinalfrågor inom landet. Enligt denne Wadström kände Perón till sin åländska härstamning säger professor Henschen. Däremot ville presidenten inte att detta skulle komma till offentlig kännedom att han inte hade argentinska föräldrar.

I ovanstående insändare skriver professor Henschen: Då de uppgifter om president Perón, hans finländska förfäder och hans verksamhet i Argentina till stor del är felaktiga och vilseledande och uppenbarligen härrör från en felaktigt uppfattad telefonintervju med mig i Svenska Dagbladet, ber jag härmed få lämna följande sakliga upplysningar:

Innan jag företog min fyra månaders föredragsresa genom Sydamerika, sammanträffade jag upprepade gånger med minister Axel Paulin, en utmärkt kännare av detta land och författare till två intressanta böcker om svenska öden i denna kontinent. Av Paulin fick jag även president Perons stamtavla, som kan ledas tillbaka till 1702. Äldste kände stamfaderna levde i Borgå, hans namn var Axel Johansson, hans son Jonas Eleli Peronius var överinspektör i Borgå oh gift med Anna Catharina Gyllenbögel, ett namn känt från Fänrik Ståhls sägner.

Alla hans efterkommande söner var gifta med kvinnor med svenska namn, namnet förkortades till Peron ( jämför Linnaeus-Linné)

President Perons far Bruno var född 1864 och utvandrade i mitten av 1880-talet till Sydamerika för att undgå den ryska värnplikten. Han gifte sig med en av Argentinas döttrar och tord ha slagit sig ned i Rivadavia. Där föddes sonen Johan-Juan 1892.

Han blev militär ocha avancerade snabbt. Minister Paulin hade träffat honom en gång i Santiago de Chile, där han då var militärattaché, och sade mig att han var ståtligare, hade annan hudfärg ofh ansiktsform än flertalet spanjorer, Finlands minister i Argentina beragde en gång vid samtal med Peron på tal frågan om hans åländska härstaming, men Peron skall ha kort svarat: " ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare"!

Apotekare Allan Wadström som först var representant för en svensk läkemedelfirma, fick Perons fulla förtroende och blev snart en sorts direktör för medicinalväsendet, han rådfrågades vid talrika sammanträffanden med presidenten rörande landets sjukvård, fick granska ritningar till sjukhusbyggen oh dylikt, men var naturligvis ej hans läkare, som Sv.D uppgivit.

Folke Henschen.

Jag vill här referera till ett stycke ur Henschens bok, Min långa väg till Salamanca där han skriver följande:

Jag flög nu tillbaka till Buenos Aires, där jag rönte ett mycket älskvärt mottagande hos landsmän samt ej minst hos "portenos",dvs. Buenos Aires egna invånare. Det var särskilt två professorspar, den gamle bekante, mycket produktive anatomen Pedro Belou samt den unge patologen Andres Bianchi, som gjord allt för att göra mitt uppehåll angenämt. Jag höll nu en rad av föredrag dels i Buenos Aires, dels i La Plata. Min gamle vän och skolkamrat Kurt Schenström tog mig ut till sitt magnifika landställe, jag träffade Allan Wadström, så generaldirektör i mediinalstyrelsen, och en del andra landsmän. Av Wadström hörde jag rätt mycket om Perón, han hade ofta konferenser med diktatorn i sjukhus- och sjukvårdsfrågor ochg talade berömmande om honom. Om Peróns åländska härstaming råder intet tvivel. Finlands minister i Argentina lär en gång ha tagit upp frågan i et samtal med Perón, som skall ha svarat: Ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare" Henschen berättar vidare att han även har obducerat en dam i Stockholm som varit syster till Perons far Bruno Peron.

Ämnet Perons ursprung tas även upp i en bok av K.G. Olin med titeln Öden och äventyr.

Under rubriken: Det stod en dag i tidningen läser vi följande:

Om nybyggarna i Colonia Finlandesa blev överraskade över uppgiften om att diktatorn Perón härsstammade från Finland, så var överraskningen långt större på hemmaplan. inte minst hos den kände filmfotografen Kalle Peronkoski, som en dag kort efter andra världskriget i dagstidningen kunde läsa att han var kusin med Argentinas regeringshef. Visst hade släkten haft samma namn som Perón och visst hade han hört om farbroderna Karl Henrik, som hade emigrerat till Amerika. Men att farbroderna rest vidare till Argentina och blivt far till den världsberömde politikern, det hade han ingen aning om.

Utdrag ur K.G. Olins bok, "Det stod en dag i tidningen"

Tidningar från hela världen kontaktade honom om detta men inte alla var glada över nyheten. En dag blir han kontaktad av Argentinas ambassad i Helsingfors och blev kallad dit. Där blev han bryskt emottagen och blev tvingad att underteckna ett dokument där han intygde att uppgifterna var felaktiga. Enligt en uppgift blev han till och med erbjuden en rejäl summa pengar ifall han avstod från att forska vidare i saken.

Visst finns det en likhet mellan Karl Fredrik Perón (Peronkoski) och Argentinas tidigare diktator Juan Peron?

I officiella kyrkohandlingar i Norra Svenska församlingen i Helsingfors finns antecknat att Bruno Perón har

"vistats i Sydamerika"

Den finländska släkten har fått dessa uppgifter i andrahand av återvändande emigranter. Bruno lär ha dött i provinsen Comodoro Rivadavia i södra Argentina på 1910-talet. Vad vi här får komma ihåg är att i dessa länder är kyrkobokföringen inte densamma som hos oss.

Inom den finländska släkten Perón berättas även att det hade kommit brev från Bruno till modern men att hon i affekt aldrig öppnat dessa och även bränt dem.

En ofta återkommande uppgift är att den då 28-åriga Evita Peron under sitt storstilade besök i Europa under den heta sommaren 1947 i en tidningsintervju för en engelsk tidning skall ha omtalat attt maken Juan härstammade från Skandinavien.

En annan uppgift säger att Peron själv strax efter kuppen 1945 under en presskonferens skall ha tillkännagett att han var av ordisk härkomst. Det är möjligt att dessa uttalanden gav de första rubrikerna i finländsk press.

Regimen medger att Perón var uppväxt i just de trakter Bruno Perón vistades men att han i 5-årsåldern skulle flyttat till en släkting. Frågan kan då ställas, kan det verkligen finnas två släkter med samma efternamn i denna lilla del av det enorma Argentina?

I den finländska delen av släkten Peron finns det nulevande personer som gärna talar om detta tema. Jag var i personlig telefonkontakt med en Eva Haverinen - Peron för ett antal år sedan och hon bekräftar alla ovanstående uppgifter och berättade även historien om sin farbror Kalle Peronkoskis äventyr på ambassaden i Helsingfors.

Eva hade vid ett fleratal tillfällen besökt Geta på Åland där hon hade släktingar.

För att få ett helt slutgiltigt bevis för Juan Peróns härstamning bör en en dna-undersökning göras emedan det finns ett otal personer i Finland som kan medverka i en sådan undersökning.

Denna undersökning kommer troligtvis att förhindras av Peronisterna som har stor makt i dagens Argentina och som vill sementera den påstådda uppgiften att presidenten härstammar från Italienska invandrare.

Banditer, som hängivit sig åt ockultism, har skändat Peróns grav och har med vinkelslip kapat hans båda händer från den balsamerade kroppen. Trots miljoner dollar i belöning har ej händerna återfunnits.

Det cirkulerar uppgifter om att händerna skulle använts som medel för att komma åt koderna via fingeravtrycken, till de bankvalv i skatteparadis där Peróns gömda miljoner skulle bevaras. Pengar som är knutna till hans påstådda allians med de eftersökta nazisterna efter andra världskriget.

Det finns mycket mera att berätta i saken men jag avstår.

Här ovan två böcker skrivna av den argentinske författaren Tomás Eloy Martinez, om Juan Peróns liv och karriär.