Ladan

lördag 25 maj 2013

Var president Juan Peróns farmor sundsbo?

Juan Peron, Argentinas trefaldige president och hans påstådda far Bruno Peron från Föglö, i en bred tidningsartikel i Åland av den 18.7 1974.

Att president Juan Peron skulle varit bördig från Föglö har vi läst om under årens lopp i olika publikationer och detta tema återkommer med jämna mellanrum. Att hans far var Bruno Peron, bördig från Föglö, men att hans farmor var Margareta Sofia Åkerman, född i Sund 1843 är mindre omtalat.

Mysteriet med Perons åländska härkomst har eggat fantasin hos en mängd författare och journalister under årens lopp. Vad är sanning och vad är hopdiktad fantasi? Kan högt ansedda författare, en argentinsk sådan och ansedd historiker som disputerat i Lunds universitet, journalister, handelsråd, ministrar, medicinalråd, kirurger, en högt ansedd finländsk filmfotograv, ambassadörer ja t.o.m presidenten själv och hans hustru Evita vara så sinnesförvirrade så att de kokar ihop en sådan soppa som denna?

Men en författare, en åländsk sådan sitter på svaret. Håkan Skogsjö, vet sannerligen hur det ligger till. I en stor artikel i Nya Åland av den 13 november 1993, drar han till med rubriken: Myten om Juan Perón och Föglö. Han skriver: Det finns ett talesätt bland journalister att aldrig kolla en bra historia för då kan den spricka. Han skriver vidare: En middagskonversatör med ambitioner lägger förstås den goda anekdoten på minnet och plockar fram den i lämpligt sällskap. Här ironiserar han över hur det dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson varit lunchvärd för Argentinas utrikesminister Duido Di Tella som besökt landskapet. En argentinare som besöker Åland, då är det läge att dra storyn om att Juan Peron härstammar från en tullförvaltare i Degerby vid namn Peron. Ungefär så tänkte lantrådet skriver han. Det mesta i texten andas ironi så jag tror vi stoppar in den i mappen obladi oblada.

Den allra första notisen om denna historia hittar jag i Tidningen Åland av den 14.9. 1948.
Här återknyter man till en artikel i en Amerikansk tidning för vilken president Perón skulle sagt att han härstammade från Finland samt till den tidningsintervju som gjorts med hans hustru vid ett besök i Europa då hon skulle sagt att hennes man härstammade från Finland.

Så ser gravstenen ut i dag, april 2015. Tullförvaltare Carl Fredrik Perón.

Familjegrav över den åländska delen av släkten Perón i Föglö.

Ovanstående artikel var införd i Nya Åland år 25.7 år 1993

En fråga som bör ställas är: Vem är den som kan kontrollera denna historia, vem sitter egentligen på svaret, var finns de dokument hos de argentiska myndigherna som i vetenskaplig mening tydligt bevisar presidentens härkomst? Kan man lita på de få uppgifter som finns nedskriva i offiiella dokument sanktionerade av regimen och som bevisar han härkomst av italienska invandrare? Är dessa påstådda uppgifter en efterhandskonstruktion som vill visa hans latinska härkomst och som bätte passar in i bilden för Peronismen?
Har de italienska släktingarna hört av sig och var i Italien finns denna nulevande släkt?
Varför säger presidenten flere gånger till personer från Norden att han har en far som kommer därifrån, varför hade han ovanstående fotografi på sitt skrivbord och säger att det var hans far och varför sprider hustrun Evita detta budskap till europeiska journalister? Varför säger han till personer att han känner till sin härkomst men "om detta bör det inte omtalas" Varför får en finländsk "släkting" en känd filmfotograv order av ambassadpersonal i Helsingfors att underteckna ett dokument där han förbinder sig att inte sprida detta vidare? Varför avlider en mängd personer på ett mystiskt sätt som påtalar och försöker rota i Perons egentliga härkomst?

Jag vill i detta sammanhang berätta om den snart tioåriga vänskapen jag haft med en argentisk författare som mycket väl känner till dessa saker. Vi har under årens lopp haft en livlig e-postkorrespondens. Han har skrivit ett antal böcker i sitt hemland men för hans säkerhet vill jag inte omtala namnet.

I en svensk tidningsartikel skrev han följande artikel: Kom Peróns far från Åland? I artikeln kan vi läsa följande: Notisen "Peróns åländske farbror har dött", publicerad i Dagens Nyheter av den 26 maj 1950, är lika kort och tydlig som ofattbar. Den efterföljande texten, avsedd att förklara den märkliga relationen mellan den argentinske caudillon och Skandinavien, lyckas bara öka förvirringen: "Förre tulluppsyningsmannen Johan Robert Söderlund i Degerby på Åland har avlidit, 68 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun, fru Elsa Söderlund, som är faster till president Perón i Argentina. Det argentinska statsöverhuvudets far, Bruno Perón , var i tiden tullskrivare i Degerby. Någon gång på 1880-talet emigrerade han till Amerika och slog sig ned i Argentina, där han gifte sig med en spanjorska. I äktenskapet hade paret en son, bl.a. den som som nu är Argentinas president.

Några dagar senare, i mitten av juni, vände sig svenska legationen i Buenos Aires till UD, i syfte att erhålla mer information om Peróns förmodade skandinaviska ursprung. Enligt Gunnar Brunnström, som författat depeschen ifråga, kunde sambandet mellan Perón oh Åland, om det nu var sant, förklara något som länge förvirrat Buenos Aires diplomatiska värld, nämligen den tydliga favoriseringen av de finländska intressena från den argentiska regimens sida. Finnarna har här på senare år skriver Brunnström, varit påtagligt framgångsrika i sin export. I fråga om papper och cellulosa äro de nästan på väg att konkurrera ut oss och när ingen annan får importlienser, tyckas de kunna få dem.

Artikeln spinner här vidare på de ekonomiska fördelar finnarna tycks ha fått i sina kontakter med Argentina och går sedan in på de mera personliga sidorna angående Perón. Brunnström skriver: I och för sig synes det inte otänkbart att Perón kan ha nordiskt påbrå. Han är stor och grov, har rödlätt hy och är snarare cendré än mörk, hans utseende är således ej anns sydländskt. Även hans karaktär synes rymma en del tämligen oargentiska drag. Han torde ej vara utan en viss primitiv idealism och hans patriotism påstås vara äkta liksom hans sociala medkänsla.

Frågan om Peróns ursprung, det oväntade men möjliga sambandet med Åland och de direkta konsekvenser som detta kunde få för en förbättring av den svenska exporten till det rika Argentina fick UD att agera. En funktionär, Gyllenram, skickades till Degerby med uppgift att undersöka saken. Resultatet av hans arbete blev att familjen Peróns gravplats spårades på Föglös kyrkogård och i ett par ämbetsbetyg från det lokala pastorskansliet kunde hela den peronska släkten följas namn för namn ända till 1704.

Gyllenram kunde konstatera att den omtalade Karl Henrik Perón tillsammans med fyra andra personer omkring 1884 hade emigrerat till USA. Efter cirka sju år hade dock breven till familjen upphört att komma. Via frälsningsarmen hade man då fått veta att Bruno rest till Argentina, något som senare bekräftades av de återvändande kamraterna. Efter det hade kontakten upphört.

Uppgiftena om Peróns ursprung var inte alldeles nya. Tanken att han hade nordiskt eller rent av finländskt påbrå hade nämligen tidigare fått näring av bland annat de uttalanden som hans fru Evita gjorde under en omtalad europeisk resa. Även finländska poliktiker och kulturpersonligheter hade försvarat denna teori.

Författaren skriver vidare: Kopplingen mellan Perón och blonda Skandinavien har varit politiskt omöjlig för peronisterna i hemlandet, som byggt sin rörelse på stöd från den fattiga och mörkhyade delen av befolkningen.

Än i dag är Peróns etniska ursprung en öppen fråga. Vissa hävdar att han var indian, andra att hans far hörde till en rik familj. Presidenten själv förnekade dock aldrig ett tänkbart nordiskt ursprung.

Ovanstående insändare skriven av professor Folke Henschen,verksam vid Karolinska institutet, var införd i Åland av den 30 juli 1974. Han gjorde år 1948 en fyramånaders föredragsresa till Argentina och hade där sammanträffat med doktor Allan Wadström från Sverige. Denne hade vid ett fleratl tillfällen träffat presidenten och fungerat som hans rådgivare i medicinalfrågor inom landet. Enligt denne Wadström kände Perón till sin åländska härstamning säger professor Henschen. Däremot ville presidenten inte att detta skulle komma till offentlig kännedom att han inte hade argentinska föräldrar.

I ovanstående insändare skriver professor Henschen: Då de uppgifter om president Perón, hans finländska förfäder och hans verksamhet i Argentina till stor del är felaktiga och vilseledande och uppenbarligen härrör från en felaktigt uppfattad telefonintervju med mig i Svenska Dagbladet, ber jag härmed få lämna följande sakliga upplysningar:

Innan jag företog min fyra månaders föredragsresa genom Sydamerika, sammanträffade jag upprepade gånger med minister Axel Paulin, en utmärkt kännare av detta land och författare till två intressanta böcker om svenska öden i denna kontinent. Av Paulin fick jag även president Perons stamtavla, som kan ledas tillbaka till 1702. Äldste kände stamfaderna levde i Borgå, hans namn var Axel Johansson, hans son Jonas Eleli Peronius var överinspektör i Borgå oh gift med Anna Catharina Gyllenbögel, ett namn känt från Fänrik Ståhls sägner.

Alla hans efterkommande söner var gifta med kvinnor med svenska namn, namnet förkortades till Peron ( jämför Linnaeus-Linné)

President Perons far Bruno var född 1864 och utvandrade i mitten av 1880-talet till Sydamerika för att undgå den ryska värnplikten. Han gifte sig med en av Argentinas döttrar och tord ha slagit sig ned i Rivadavia. Där föddes sonen Johan-Juan 1892.

Han blev militär ocha avancerade snabbt. Minister Paulin hade träffat honom en gång i Santiago de Chile, där han då var militärattaché, och sade mig att han var ståtligare, hade annan hudfärg ofh ansiktsform än flertalet spanjorer, Finlands minister i Argentina beragde en gång vid samtal med Peron på tal frågan om hans åländska härstaming, men Peron skall ha kort svarat: " ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare"!

Apotekare Allan Wadström som först var representant för en svensk läkemedelfirma, fick Perons fulla förtroende och blev snart en sorts direktör för medicinalväsendet, han rådfrågades vid talrika sammanträffanden med presidenten rörande landets sjukvård, fick granska ritningar till sjukhusbyggen oh dylikt, men var naturligvis ej hans läkare, som Sv.D uppgivit.

Folke Henschen.

Jag vill här referera till ett stycke ur Henschens bok, Min långa väg till Salamanca där han skriver följande:

Jag flög nu tillbaka till Buenos Aires, där jag rönte ett mycket älskvärt mottagande hos landsmän samt ej minst hos "portenos",dvs. Buenos Aires egna invånare. Det var särskilt två professorspar, den gamle bekante, mycket produktive anatomen Pedro Belou samt den unge patologen Andres Bianchi, som gjord allt för att göra mitt uppehåll angenämt. Jag höll nu en rad av föredrag dels i Buenos Aires, dels i La Plata. Min gamle vän och skolkamrat Kurt Schenström tog mig ut till sitt magnifika landställe, jag träffade Allan Wadström, så generaldirektör i mediinalstyrelsen, och en del andra landsmän. Av Wadström hörde jag rätt mycket om Perón, han hade ofta konferenser med diktatorn i sjukhus- och sjukvårdsfrågor ochg talade berömmande om honom. Om Peróns åländska härstaming råder intet tvivel. Finlands minister i Argentina lär en gång ha tagit upp frågan i et samtal med Perón, som skall ha svarat: Ja, jag vet det, men det bör ej föras vidare" Henschen berättar vidare att han även har obducerat en dam i Stockholm som varit syster till Perons far Bruno Peron.

Ämnet Perons ursprung tas även upp i en bok av K.G. Olin med titeln Öden och äventyr.

Under rubriken: Det stod en dag i tidningen läser vi följande:

Om nybyggarna i Colonia Finlandesa blev överraskade över uppgiften om att diktatorn Perón härsstammade från Finland, så var överraskningen långt större på hemmaplan. inte minst hos den kände filmfotografen Kalle Peronkoski, som en dag kort efter andra världskriget i dagstidningen kunde läsa att han var kusin med Argentinas regeringshef. Visst hade släkten haft samma namn som Perón och visst hade han hört om farbroderna Karl Henrik, som hade emigrerat till Amerika. Men att farbroderna rest vidare till Argentina och blivt far till den världsberömde politikern, det hade han ingen aning om.

Utdrag ur K.G. Olins bok, "Det stod en dag i tidningen"

Tidningar från hela världen kontaktade honom om detta men inte alla var glada över nyheten. En dag blir han kontaktad av Argentinas ambassad i Helsingfors och blev kallad dit. Där blev han bryskt emottagen och blev tvingad att underteckna ett dokument där han intygde att uppgifterna var felaktiga. Enligt en uppgift blev han till och med erbjuden en rejäl summa pengar ifall han avstod från att forska vidare i saken.

Visst finns det en likhet mellan Karl Fredrik Perón (Peronkoski) och Argentinas tidigare diktator Juan Peron?

I officiella kyrkohandlingar i Norra Svenska församlingen i Helsingfors finns antecknat att Bruno Perón har

"vistats i Sydamerika"

Den finländska släkten har fått dessa uppgifter i andrahand av återvändande emigranter. Bruno lär ha dött i provinsen Comodoro Rivadavia i södra Argentina på 1910-talet. Vad vi här får komma ihåg är att i dessa länder är kyrkobokföringen inte densamma som hos oss.

Inom den finländska släkten Perón berättas även att det hade kommit brev från Bruno till modern men att hon i affekt aldrig öppnat dessa och även bränt dem.

En ofta återkommande uppgift är att den då 28-åriga Evita Peron under sitt storstilade besök i Europa under den heta sommaren 1947 i en tidningsintervju för en engelsk tidning skall ha omtalat attt maken Juan härstammade från Skandinavien.

En annan uppgift säger att Peron själv strax efter kuppen 1945 under en presskonferens skall ha tillkännagett att han var av ordisk härkomst. Det är möjligt att dessa uttalanden gav de första rubrikerna i finländsk press.

Regimen medger att Perón var uppväxt i just de trakter Bruno Perón vistades men att han i 5-årsåldern skulle flyttat till en släkting. Frågan kan då ställas, kan det verkligen finnas två släkter med samma efternamn i denna lilla del av det enorma Argentina?

I den finländska delen av släkten Peron finns det nulevande personer som gärna talar om detta tema. Jag var i personlig telefonkontakt med en Eva Haverinen - Peron för ett antal år sedan och hon bekräftar alla ovanstående uppgifter och berättade även historien om sin farbror Kalle Peronkoskis äventyr på ambassaden i Helsingfors.

Eva hade vid ett fleratal tillfällen besökt Geta på Åland där hon hade släktingar.

För att få ett helt slutgiltigt bevis för Juan Peróns härstamning bör en en dna-undersökning göras emedan det finns ett otal personer i Finland som kan medverka i en sådan undersökning.

Denna undersökning kommer troligtvis att förhindras av Peronisterna som har stor makt i dagens Argentina och som vill sementera den påstådda uppgiften att presidenten härstammar från Italienska invandrare.

Banditer, som hängivit sig åt ockultism, har skändat Peróns grav och har med vinkelslip kapat hans båda händer från den balsamerade kroppen. Trots miljoner dollar i belöning har ej händerna återfunnits.

Det cirkulerar uppgifter om att händerna skulle använts som medel för att komma åt koderna via fingeravtrycken, till de bankvalv i skatteparadis där Peróns gömda miljoner skulle bevaras. Pengar som är knutna till hans påstådda allians med de eftersökta nazisterna efter andra världskriget.

Det finns mycket mera att berätta i saken men jag avstår.

Här ovan två böcker skrivna av den argentinske författaren Tomás Eloy Martinez, om Juan Peróns liv och karriär.

tisdag 9 april 2013

Det finns berg i alla byar

Högberg i Finby, byns högsta berg, lär vara 66 meter över havet.
Berget tornar upp sig till höger om vägen till Lövvik. En gång i tiden var berget mitt, men i fjol sålde jag det till en grannpojke. Nåja, det finns ju allemansrätt, så jag går nog dit igen.

Nej, dethär är ingen vårflod som bryter fram här, ur den istid som upphörde 2013 utan en flod av stenar som rasslade fram sådär för cirka 8 tusen år sedan. Som ett jätte S slingrar den sig fram mellan enrisbuskarna, kommande upp som ur en källa ur "forntidens kummel", de stora bronsåldersgravarna som finns där.

Jag skall erkänna att jag ibland känner mig mörkrädd när jag går upp på höga berg, varför förstår jag inte.
Kan komma på mig med att i nätter då jag inte får sova ser jag stora bergsväggar torna upp sig framför mig,
då sätter jag på lampan och börjar läsa något, eller går till kylskåpet efter en smörgås.

Då man går längs berget hittar man många fina stenformationer, en del formade av naturen andra gjorda av människohand. Titta här! Är det inte en båt vi ser? Onekligen. Dehär stenarna har kunnat blivit ditsatta av några pojkar för kanske 50 år sedan men kan lika gärna vara gärna vara utplacerade för 5000 år sedan.

Dehär kombattanterna har kämpat om herraväldet i många år, men vem vann egentligen? Jag tror nog stenen vinner till sist.

Ja, nog skall det bli roligt att få komma på fågelskytte igen efter den långa vintern. Men hallå! På torra land, på Finbys högsta berg?

Denhär stenformationen hittade jag för ganska många år sedan. Det är en tvådelad stenbyggnad som är inbyggd i en stor bergsskreva. Formationen finns alldeles invid Lövviksvägen. Den är gjord för två personer som kan stå raka i den och hålla ett gevär exakt vågrätt ut mot omgivningen. Att det är ett skyttevärn understryks av att invid värnet finns en ringmur, där eventuellt liggande krigare kunde bevaka omgivningen. Med allra största sannolikhet byggdes detta av ryssarna under första världskriget. Ryssarna hade en stödjepunkt ett par kilometer längre in i skogen på Boberget. Härifrån höll man uppsikt över omgivningen.

På vår vandring runt Högberget kom vi till denna stenformation. Den finns på bergets ostsluttning, inte alls långt från "skytteskåran". Enligt fältetnolog Conny Andersson som vi ser stå till vänster här i bild rör det sig troligtvis om en sälkokningsanläggning. Formationen är rundbyggd med en murkonstruktion. Man kan ana sig till var man utvann sältranen i formationens ena sida. Håller teorin så har vi att göra med ett par tre tusen år gammalt bygge.

Detta är Galtars sten.
I många år har jag funderat på varifrån detta namn har kommit, men inte fått ett vettigt svar. Det är ett av Ålands största enskilda flyttblock och ligger några tiotals meter till höger om vägen till Lövvik på Finbysidan.

Det finns ingenting som tyder på att namnet Galt skulle kunna kopplas till denna plats. Ingen med det namnet har bott i de små torpen som fanns ännu för hundra år sedan runtom i bygden. Jag kan inte heller se att någon med det namnet ens skulle levat i Sunds kommun.
För några år sedan skickade jag en förfrågan till författarinnan av boken "Röster från forntiden" ifall hon kunde spåra namnets betydelse från eventuellt gotiskan. Hon svarade att hon kunde tänka sig att stenen låg invid en gräns eller rå, emedan "Galt" kunde tyda på detta. Nåja, det kanske är rätt.

Den i särklass roligaste förklaringen är nog denhär, som en del byssbor berättat om:
En bonde i det avsides belägna Lövvik, kallad rätt och slätt "Lövviken" lär ha varit enormt stark. En dag bar han en gris, en galt, den 3,5 km långa vägen till Andelshandeln där slakteribilen väntade.Vid denna sten lär han ha sätta sig ner och vilat. Puh!

Jag vill nu ta er med till ett annat berg i Finby. Hökleberget kallas det men dess egentliga namn är nog Högklev. I dess ostsluttning hittade jag denhär långa stenformationen.

Den finns cirka hundra meter västerut om vägen från Finby till Tranvik, den så kallade "Lilla grusvägen". Man hittar platsen om man går några hundra meter från Svartbäcks bron mot Tranvikshållet till höger.
Den löper i cirka 25 meter i skogskanten helt till synes plötsligt framför en som kommande ur intet.
Stenmuren är absolut byggd av människor för runt omkring finns inte så mycket lössten, utan dessa är samlade till detta bygge.
Kan vi också här ha att göra med en bevakningsanläggning? Vi vet att under Bomarsundskriget användes Tranviksvägen av fransmännen. Min farfarsfarfar blev t.o.m. fängslad efter kriget och satt i smidda bojor ett halvt år i Åbo slott för att han hade visat den franska trupperna denna väg, samt vägen till kyrkan, Lövviksvägen.

söndag 7 april 2013

När Williami Hautaviita från Finland kom till Klippan

Det kunde ha varit 1959 eller så var det 1960. En vacker sommarkväll cyklar vi finbyglopar till Klippan för dit skulle Williami Hautaviita komma och böja hästskor med tänderna sades det. Ja så stod det på affischer som hängde runt överallt på husväggar och lyktstolpar.

Det var ganska vanligt att olika slag av gycklare, teatersällskap, dragspelare, predikanter och personer av alla de slag dök upp för att visa sina konster just sommartid på 1950-talet i de åländska ungdomslokalerna. Några av dessa dansade en sommar men vi kan även konstatera att några av dem senare blev riktigt etablerade kändisar.

Vi var inte så värst många som såg Hautaviita dendär kvällen men han inställde i alla fall inte tillställningen.
Med sitt sedvanliga vänliga österbottniska tilltal fångade han oss grabbar. Några av oss fick även komma upp på scen och testa och känna på prylarna.

Vi fick även en broschyr med oss hem och denna har följt mig under alla dessa år genom alla flyttningar från den ena lådan till den andra, men just nu när jag skulle behöva den inför denhär artikeln så var den försvunnen. Jag har letat i flera veckor men kan inte hitta den.

På nätet kan man läsa en del om Hautaviita, bl.a. så kan man kika på ett inslag som bandades 1981och ligger på "Elavaarkisto" alltså Finlands TV arkiv.

Williami Hautaviita föddes år 1905 i Lappfjärd i Sydösterbotten. Han startade sin kraftkarlakarriär redan i ungdomen och turnerade land och rike runt före kriget. På 1950-talet återupptog han turneradet och i en Ålandstidning av år 1952 har jag hittat följande artiklar:

Rubriken lyder: Stålman böjer entums järnspett med tänderna.

Fr.o.m i dag, t.o.m. fredagen den femte dennes, får ålänningarna stifta bekantskap med stålmannen och kraftkarlen Hautaviita, jonglörerna Duo Ilvonen och trolleriprofessorn Mr Una, som reser runt i landskapet och ger föreställningar.

Utan tvekan är Hautaviita enastående i sitt slag. Själv väger han 150 kilo och lyfter nästan lika mycket i tänderna. Med tänderna böjer han också entums järnspett och rätar ut hästskor. Två dagar före olympiaden visade han vid Åbo Akademi sin styrka inför amerikanska tidningsmän och dessa funderade nu på att engagera honom dit. Ett favoritnummer är att dra iväg med en hel buss med repet mellan tänderna.

En dag i veckan äter han 25 råa ägg för att hålla sig i form och fel på tänderna hade han en gång, men då tandläkaren skulle borra bet inte borren utan han fick tillgripa specialinstrument.
Efter ålandsturnen far sällskapet till Luleå.

Då vi bläddrar vidare i Ålandstidningen för denna vecka ser vi följande artikel med rubriken:

Stålmannen slår världsrekord?

En fläkt av olympia rekord vill "stålmannen" Hautaviita ge mariehamnspubliken på måndag kväll då han uppträder i Stadshuset. Han skall nämligen göra ett världsrekordförsök i att böja järnspett.
Detta förbluffande meddelande gav han oss i går då han i egen hög person gästade redaktionen.

-Saken är nämligen den, sade herr Hautaviita, att jag under olympiaden kom i kontakt med amerikanska journalister som ville ha mig över till staterna. Samtidigt skulle de anordna en tävling mellan Amerikas kraftigaste man och mig. Nåväl, härom dagen fick jag ett brev i vilket det stod att den som anses som Amerikas kraftigaste karl har med tänderna böjt två 1-tums järnspett efter varandra. Denna prestation anses som ett rekord.
Vi förstod nycket väl att detta gick herr kraftmannens ära för när. Han förklarade själv att han inte vill att någon skall vara kraftigare än han - och det skall han visa mariehamnspubliken. Förutom sitt vanliga kraftprov som bl.a. består i att han vrickar hästskor, skall han i rask följd böja fyra 1-tums järnspett. Järnspetten levereras av Mariehamns Handelslag.

Artikeln fortsätter: "Sonen blir bättre"
Herr kraftkarlen är också lycklig far till en 5-årig grabb, som på allt sätt vill gå i pappas fotspår. Redan nu kan han med sina mjölktänder böja ett kvarttums järnspett och pappa tror att pojken kan komma att gå långt.
-Fortsätter han såhär i samma takt så blir ett 2-tums järnspett en leksak för honom säger han.

Med en önskan om att vintern snart tar slut detta nådens år 2013

Nu har jag äntligen hittat fotografiet som jag sökte. Jag hade som vanligt gömt undan det i en skokartong med lösa bilder.
Detta kort Hautaviita oss ungdomar då han besökte Klippan.

När Hautaviita drar en lastbil med tänderna.

Rykten har gått om att Williami skulle suttit bakom lås och bom för ett brott han säger sig ej begått.
För en tid sedan städade jag min Alandicasamling, (dammet bör torkas av varje år) och i min hand låg en Sankt Olof från år 1981. Det var bara av en tillfällighet jag fick syn på en rubrik:
Stålmannen. Jaha tänkte jag är det Hautaviita? Jo just det, artikeln handlade om honom och är skriven av Brita Sahlgrén-Högnäs.

Vi läser följande: Denne samme man dömdes 1928, mot sitt nekande i Vasa hovrätt för dråp och satt över 8 år i tukthus. Tretttio år senare bekantgjordes ett vittnesmål som innebar att en annan man som emigrerat till Canada 1929 skulle ha erkänt sig skyldig till sagda brott. Vittnet lever fortfarande. Nya förhör verkställdes på sextiotalet med bl.a. honom och en del av de vittnen som var aktuella på tjugotalet när Hautaviita fälldes. Lärare Håkan Teir som har rötter i Hautaviitas hemkommun Lappfjärd, engagerade sig i tio års tid med fallet och försökte få juridisk och moralisk upprättelse åt Hautaviita men förgäves.

Författarinnan skriver vidare: Sommaren 1980-kort före jag med hela min familj flyttade till Åland tog jag genom Håkan Teir del av samtliga handlingar i fallet. I en skrivarlya i Hammarland beslöt jag att fördjupa mig i fallet och skriva en bok om berättelsen. Boken baserar sig på ytterst brännbart stoff dvs. förhörsprotokoll som inte tidigare varit offentligt kända, domstolhandlingar och brev och andra avslöjanden som tyder på att Hautaviita blivit offer för ett s.k. justitiemord. Slut referat.

Ja, så kan det gå om man befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt och det gjorde förvisso Willami Hautaviita från Lappfjärd i Österbotten säger jag som är född bara några kilometer därifrån, i det finska Isojoki eller Storå som kommunen hette på finska.

söndag 31 mars 2013

Vackra ryssen Gonja i Lövviksskogen

Simon Sogonjak

Jag och min hustru Marina Sapronova från St: Petersburg, har av min äldste son Jampe fått ett angenämt uppdrag: Sök reda på min mors farsfar Simon Sogonjak som försvann under oklara omständigheter 1918 i "Den stora oredan!"
Vi talar nu om tiden efter första världskriget som även sträckte sina armar till det demilitariserade Åland.

Men vi börjar i Gölby, exakta tidpunkten för då Simon anlände är i skrivande stund oklar. Det kan vara redan vintern 1915 eller någon gång under år 1916.
Över isarna kommer 1915 den första kontingenten ryska förband och året därpå huvudstyrkan som bestod b.l.a. av "Automobilavdelningen". Det är enheter ur den ryska marinen och kustartilleriet. Största delen av manskapet var egentligen ukrainare.

Bilkommandot i Västerhamn

Det visar sig att Gölby i hjärtat av Åland är intressant för dessa styrkor. I bykärnan finns en gård, Norrgårds som verkar mest passande för herrarna. Man frågar inte om lov utan påstår att man behövde hela huset. I gården bor familjen Dahlblom med husfar som är sjuklig och mor med 7 små barn.

Gänget är samlat, Simon i vit mössa till höger om Ztek i bildens mitt

I samma by finns en annan gård, där bor de tre unga flickorna Borg. Den ene av dem Edit, hon förälskade sig i Simon med efternament Sogonjak, från Ukraina. Hon gifte sig med den vackraste och finaste av alla. Simon var garnisonschefen Zteks närmaste man i "Automobilnij kommanda". Alexander Ztek var omöjlig att få för han var gift och hade sin fru, Ginja, med sig tillsammans med sonen Bronja.
Nämnas kan är att bland de på Åland varande ryska styrkorna under denna tid så gifte sig fem med åländska kvinnor och fyra av dem kom från Gölbygarnisonen. Edit var således en av dem.

Automobilnij kommanda i Gölby

Vi ser här hela bilkommandot samlade framför ett av transportfordonen. Vår Simon står exakt bakom de två killarna på Indian motorcykeln med vit mössa och chaufförsglasögon.

I en nyutkommen bok skriven av Kenneth Gustafsson ser vi en del av automobilförbandets medlemmar och där man transporterar en stor artilleripjäs.

På pastorskansliet i Jomala församling finns vigselboken. Vi skall nu ta oss en titt i den. Där framgår att den 14 oktober år 1917 gifter sig bonddottern Edit Jenny Borg (28 år ) från Gölby no. 2 med maskinunderofficieren vid automobilavdelningen Simon Feodorovitch Sogonjak (27 år) från Tjernigovska guvernementet i Ryssland.
Vi öppnar en annan bok, födelseboken i arkivet. Där står att den 25 augusti år 1917 föds en son, Alexej.

Alexej skulle få flera kusiner.

Den pojken, Alexej Ekman var min svärfar, far till Rose-Marie från Ämnäs i Finström. Det var Jampes morfar. En mycket intressant person. Kort och satt med grov kroppshydda , smala ben men starka armar med enorma nävar. Stundom lugn som en filbunke men som i ett ögonblick kunde bli en ursinnig tiger.
Men nu vill vi alla veta sanningen om vart Simon tog vägen för han försvann nämligen i "Den stora oredan" år 1918 och har aldrig därefter hörts av. Vi vill ha tag i hans minne, var exakt i Ukraina var han född, har han sin släkt kvar där och vilka är de?

Enligt uppgifter transporterades de ryska styrkorna bort från Åland i olika omgångar beroende på varifrån i det ryska riket de härstammade. De ukrainska soldaterna fördes via Eckerö till det svenska slagskeppet Sverige som där låg förankrat, och fördes så via Sverige till sitt hemland. Frågan är om Simon fanns med i den transporten?

På bilden ovan ser vi Alexej Ekman som andra från höger. Hans syster Saga står andra från vänster.

En för några år sedan, gör jag en naturvandring med Christer Carlsson f.d. redaktör på Ålandstidningen och etnolog Conny Andersson. Vi ville gå längs vandringsleden som löper igenom norra Finby emot Lövvikbergen. Där har Conny mycket att visa på bergskrönen. Vi har en vidsträckt utsikt över byarna Finby, Domarböle och emot det sägensomspunna Lövvikhemmanet.

Uppe på ett av krönen, på Boberg, ser vi ett stort kummel och där säger Conny att ryssarna hade någon form av postering. Vi går längre fram på stigen och så plötsligt säger han: Ja här är grottan som det lär ha bott en ryss i under första världskriget och man kallade honom för Gonja. Jag började fundera på namnet, det lät på något vis bekant, men jag kopplade inte just då..

Grottan på Lövvikbergen. Småstenarna är ditlagda av människohand.

För en liten tid sedan bläddrade jag i Connys uppsats, "Kring kyrksunden". I slutet av uppsatsen kom jag till en rubrik, "Boberg under senare tidevarv". Jag läste med stigande intresse: Fru Elin Karlsson, (f. 1910 i Lövvik, numera bosatt i Strömbolstad) berättade för mig att grottan redan i hennes barndom var förtäckt. Hon minns att de som barn var rädda för att gå dit, de trodde nämligen att någon bodde där. Under första världskriget hade ryssarna ett spaningstorn av trä uppe på berget, varifrån man har god utsikt över norra Sund och Orrdalsklint. Uppe på berget finns fortfarande stenkonstruktioner, vilka tyder på någon form av spaningsverksamhet.

Elin har också många minnen av vardagen i ryssarnas närhet. Soldaterna kom ofta ner till gården för att få bröd. Folk berättade att ryssarna spanade med kikare uppe på höjden, så barnen gömde sig i buskarna för att inte synas. Så småningom anlände tyskarna till Åland. De letade efter ryssarnas krigskassa. De vände nästan på varje sten i skogen berättar Elin. En ryss som hette Gonja, blev kvar efter att de andra antingen blivit tillfångatagna eller hunnit fly. Gonja kunde lite svenska och han trakterade balalajka på ett ypperligt sätt. Detta instrument hade han tillverkat själv. På dagarna gömde han sig i skogen och nattetid sov han i gården. han försvann efter ett halvt år. Elin antar att tyskarna fångade honom. Det är troligt att Gonja höll sig gömd i grottan. kanske ryssarna även använde den som förvaringsutrymme för t.ex. ammunition. Dess närhet till bergstoppen talar i alla fall för att de kände till även detta utrymme.

Stackars Gonja, hade du kallt där i grottan, hur fick du mat? Förstås fick du mat i Lövvik. Och visst kunde du lite svenska, du var ju gift med en gölbyflicka och hade en liten son Alexej, som du skulle "datja" med. Att spela balalajka, det var viktigt för dej och den lämnade du inte efter dej. Du smög dig även till Gölby någon natt och hälsade på frun efter att Alexej fötts, det är ju helt naturligt.

Jag kommer att hitta dej en vacker dag!

Johan

Vi har under våren varit i kontakt med det Ryska statliga arkivet för marinen i St. Petersburg och efter en lång väntan fått tag i detta dokument. Här finns angivet personer som deltog i Gölby "Automobilkommanda"

I detta dokument hittade vi då underofficer Simon Feodorovits Sogonjak. Gick in i armén år 1912

från Tjernigov provinsen i nuvarande Ukraina, Nezhinskiy distriktet, residensstaden Talalaevskoj och byn Senjoki (Sinjakov) och översatt till svenska Blåmärket.

Här framgår att han var bondson.

Dokumentet undertecknat den 1.6 år 1917 i Mariehamn och har nummer 401.

Ett annat register över militärkommandot på Åland den 1.6 1917

Här framgår att Simon var ogift, och fungerade som förste underofficier för maskinrummet och gick in i armén år 1911.
Registret upptar sammanlagt 81 personer.

Nu har vi från arkivet i St. Petersburg fått mera information om Simon Sogonjak. Vi har nu hela hans militära karriär kartlagd fram till det han kom till Åland och Gölby.

Texten på pärmbladet lyder i översättning ungefär: Förteckning över sjömän inom Ryska Östersjöflottan.

Här har nedtecknats de första uppgifterna om Simon då han gick in i armén den 7 november år 1911.
Simeon Feodorovitj Sogonjak.
Kommande från: Chernigov, provinsen Talaevskij och byn Sinjakov.
Född den 27 januari år 1890
Längd 172 cm och 88 cm över bröstet
Religion: ortodox, ogift, kan läsa och skriva
Yrke: Smed
Utses att tjänstgöra i Baltiska flottan.

I detta dokument finns bokfört alla Simons tjänstgöringar, befordringar o.s.v. Här framgår att han tjänstgör som II matros den 19 februari och den 21 mars samma år går han i en kurs i maskinlära. Redan den 7 april står han antecknad som befäl på skolskeppet Ocean. Detta skepp blev sedermera efter revolutionen omdöpt till Komsomolets.

.
Den 1 april står han som befäl i maskin för fartyg i I mindivisionen.
Den 4 mars år 1913 fick Simon en bronsmedalj till minne av ätten Romanovs 300- åriga dynasti.
Den 28 april år 1914, utexaminerad underofficer.
Den 1 januari 1915, utnämnd till I underofficer av I graden för sjömän
Den 23 februari år 1916 avresa till Automobilkommanda och Åland
Den 1 januari år 1917 utnämnd till I officer i militären.

Ja här har vi beviset på det som har berättats om Simon att han var chefens högra hand.

I eftermälet efter dessa "ryssar" som gifte sig med åländska kvinnor har det sagts att de blev tvingade att lämna Åland även fast de hade barn med sina hustrur. En sådan var Simon. Han försvann. Men vart?
Då jag arbetade med min bloggartikel om Vita Björns märkligaste fånge Lev Kamenev fann jag i boken "När Finlands öde avgjordes" några skildringar från Frihetskrigets dagar en tioårs-jubileumsbok följande information skriven av t.f. landshövding Hjalmar von Bonsdorff, som den 5 mars 1918 hade just anlänt till Åland:

På redden (Eckerö) lågo svenska pansarskeppet Sverige med amiralen greve Ehrensvärd, en svensk kononbåt och ett par handesfartyg samt närmare land tyska slagskeppen Rheinland och Westfalen, förande konteramiral Meurers flagg. Dessutom låg där en stor tysk transportångare, varifrån hästar, furage och ammunition som bäst lastades ut på isen. Från land åter kom den ena skaran ryska soldater efter den andra och samlade sig under sina respektive ryska, ukrainska, polska, estniska nationalfärger för att inskeppas på den väntande svenska båten för vidare befordran över Sverige till sin hemorter.

Frågan man ställer sig, var Simon med vid detta tillfälle eller höll han sin undan?
För att bringa klarhet i frågan tog jag kontakt med riksarkivet i Stockholm och de meddelar mej i ett mejl den 1 juli år 2016 att det finns listor på alla dessa soldater i deras arkiv.
Det är nu för mej att göra en "stockholmsresa" igen då.

Karasjåat i Godby den 4 juli år 2016

Johan Granlund

Råstenar runt Finby by i Sund anno 1770

5-stena rå no:10 på Högberg i Finby Myran

Åren 1770 - 1775 företogs storskifte i Finby Sund. Inför detta enorma projekt passade man på att först "jäla" in byn med råstensinpackningar benämnda 5-stena rår av det slag vi ser på ovanstående bild. Det är frågan om 14 stycken 1,5 + 1.5 meters stenfundament med 4 hörnstenar och en i mitten stående s.k. "hjärtsten".
Man utförde detta projekt i två omgångar. Den södra linjen börjar med no.1 Degerstensrån som finns ett hundratal meter söderut från Sportkila idrottsplan, invid Tranviksvägen, och slutar med no: 7 på holmen Siggskär eller Gränskär som man numera säger.
De olika rösena löper här norr om Tranvik byn så att no: 2 finns en bit in på östra sidan av Tranvikvägen och därpåföljande strax norr om Berglunds och går vidare över Byberg och Landholm osv.

Denna kartskiss föreställer placeringen av stenarna 1 och 2 på Tranviksskogen.
No 1 kallas Degerstensrå

Nästa linje börjar på Finbybergen söder om Lövvik med no: 8 kallad Korsbergsrån. Linjen löper så över Lövviksvägen österut så att no: 10 finns på Högberg (även kallad Sionsberg) och finns på vår avbild här ovan. Rån går så vidare söder om Gunnarsby och går över landsvägen strax söder om f.d. Vivasteby mejeri.

Här ser vi den norra linjen och no 10 på Sionsberget. Den streckade linjen till vänster är Lövviksvägen.

På Norrgårds
markers Långberg finns ett par rösen. Därefter går linjen rätt ned mot Finbyvikarna och följer dikesådrans mitt för att i Svinesund gå rättemot Siggskär eller Gränskär som vi kallar ön numera.

Av oförklarliga skäl finns ingen rågång utmärkt mellan dessa linjer väster om Smedsböle och Domarböle alltså mellan Degersten vid Sportkila och Korsberg vid Lövvik.

En annan tanke som slog mig var att, tänk att alla dessa stenrösen fått stå orörda. Ingen har blivit särkilt rubbad, alla står som monument över en gången tid och de flesta människor känner inte till vad de tjänat till.

Då jag vid ett diskussionstillfälle visade dessa kartor för intresserade tranviksbor sade en av de närvarande bönderna: Nåmen det var ju en såndär "rösa" som jag körde över med skogstraktorn en gång!

En omständighet som man bör beakta i sådana sammanhang är att i äldre tid var man oerhört rädd om alla olika former av stenkonstruktioner i naturen. Man hyste en nästan spöklig inställning till de fornlämningar som fanns i skog och mark. Månne där fanns inneboende andar som man inte ville störa? Nåja, vi får vara tacksamma för det i alla fall i dag.

Vi kanske skall ta och läsa lite vad som står i de protokoll som man kan hitta i Ålands Landskapsarkiv över dessa händelser. För linjen emot Tranvik läser vi följande:

Rågångsbeskrivning omkring Finby ägor - som skiljer Dommar, Svens oh Smedböle samt Tranviks och Finby Byar ifrån hvarandra.

No. 1.
Degerstens 5-stena rå, varandes denne rå belägen på en bergagtig mark, rätt på västra sidan om Tranviks kyrkioväg, och uti N.O (nordost) fem aln ifrån en stor oformlig sten. Hjertsten är satt stående med de fyra sidostenarne omskolad af en viggsform, spruken efter längden med afslagen spets, hvaraf hälften är löspåliggande. höjden ofvan jord är 3 kvarter, 1,5 aln long efter den afslagne ryggen i och äfven så bred på de flata sidorna vid roten, visar väderstrecken nämligen med spetsen S.W. Till S. Efter flata sidorna - N.O. och S.W. Litet västligare, the öfrige kanterne efter afslagningen visa N. till O. Öster, söder och väster och norr sidorna ligga uti N.O, S. O, S. W, och N.W. om samma hjertsten.

Härvid inställde sig såväl samtelige Finby åboerne med theras Krono Fullmägtig Länsmannen Wälaktad Jonas Broman, jämvel Tranviks öboerne samt nämndemännerne Johan och Hindrick Olofssöner ifrån Mångstekta, utvisandes skillnaden till:

No: 2
Stenbro 5-stena rå, som befants ligga på et litet slätt berg uti S.S.W oh N.N.O, N.W til W och S.O til O. Härifrån til,

No 3
Norråker Rån, som består af 5 stora oh kullriga stenar, på en bergsklint liggande i form af ett 5 -stena rös och til

No 4Bybergs 5-stena rå på et högt berg liggande uti s.o. och N.w.N.N.O och S.S.W vidare til

No 5
Svedje rån, 5-stena rå, af små stenar på et litet lågt berg lagde uti S.O och N.O och de andre desemot svarande strecken. Härifrån denne sistnämde påstådda tranviksboerne linea resta till

No 6
Landholms rån, bestående af 5-stene oformlige och kullrige stenar, lagda och i form af en 5 -stena rös på en liten bergsklint liggande uti en beteshage, som blifver nyttjad av hemmanet no 2 i Finby.
Och sist till Siggskär varest upgafs en rå

No 7.
Som af en närstående kullblåst tall blifvit rubbad, men nu efter parternes begåvan lagd i dess förra ordning i form af ett 5-stena rös.
Råskillnaden mellan denne och Böhlkes Byar, blef ifrån No :1 till

No: 8,
Korsbergsrån af Landtmätaren Herr Anders Norrstedt år 1759 upgången å sätt och beskifven som thess protooll utvisar ifrån No: 8 Korsbergsrån upstakades i närvaro af Löfviks oh dennes Byåboer till

No, 9 osv.....man fortsätter så vidare norr om Finby emot Finbyvikarna, Svinesund och Siggskär( Gränskär) där linerna möts.

Detta protokoll är uppgjort den 1 april år 1763 av lantmätare Kristian Braxer. Denna lantmätare var från Esbo i Finland och fick sin examen år 1761. Han vikarierade för Anders Norrstedt år 1762 och blev ordinarie på Åland år 1769 efter honom.

En sak är i alla fall säker, skulle dessa herrar i dag läsa vad som står i lokaltidningarna om kommunsammanslagningar så skulle de vända sig i sina gravar.

Att metoderna för anläggande av rår mellan byar har gamla anor ser vi av Västmannalagen som ger följande definition för ett rör.

Om rår och rör och hurudana råmärken bör vara utformade.

Det är rör, där femstenar äro en i mitten och fyra utanför. Fyra stenar eller mer bör heta rör.
Ej må färre stenar kallas råmärken mellan byar. Tvista med varandra två stenar och en sten, då har tvåstensrör vitsord. Tvista tvåstensör och trestensrör, då ha trestensrör vitsord. Fyra stenar hava vitsord framför tre och fem framför fyra. Femstenar skola ligga i varje tomtrå. I farvägsrå må tre stenmar ligga, så och i urtjällsrå. Mellan åker och ängstegar må två stenar kallas rå. Stake och sten och ben må man kalla rå¨. Stake och sten må man kalla rå. Ben och sten må man kalla rå. Åt en sten gives inga vitsord. Om ej rå och rör kunna finnas, ej heller gärdesgård då skall gräns mellan byar gå mitt i åar eller sund.

En mycket vacker och välvårdad råstensparad hittade jag i norra Finbybergen. För mig är det oklart varför man uppgjorde tre olika rårstensrör i rad, har aldrig sett något liknande förut men vacker är den.

Nedskrivet den 31 mars år 2013

fredag 15 mars 2013

När ryske kejsaren fiskade olovligt i Kyrksundet

Kyrkbotn fullastad med kyrkfolk från Hulta.

Ovanstående bild var införd i tidningen Åland för ett antal år sedan. Bilden är mycket känd och visar kyrkfolk från Hulta som annandag jul år 1912 ror över till Sunds kyrka från östra Kyrksundet mot kyrkan ca 5 km mot väster. Jag vill återkomma till identifiering av personerna men kan nämna att flickan främst i mitten är Irene Bryggman född Gustafsson. Hennes mor hette Charlotta och var född Granlund från Finby.

Vi har i dagarna läst i Nyan om en väg i Sibby som heter Kejsarstigen vilken påminner om den dag på 1880-talet då den ryska kejsaren Alexander III med gemål med följe besökte byn och bad om att få fiska kräftor mitt i sommaren då de ännu var olovliga för fångst. Jag hittade i tidningen Åland årgång 1952 denna fantastiska historia berättad av Sibbybon Evert Österlund och återgiven av "Den fridsamme" Axel Danielsson från Tranvik.

Kejserlig kräftfångst i Kyrksundet

För tidningen Åland berättade den minnesgode 78-årige ålänningen Evert Österlund i Sund hur kejsar Alexander III med sin familj firade sommaren på Åland i juli månad något år in på 1880-talet.. Evert Österlund var bara 11 år på den tiden men kommer bra ihåg hur en del av den kejserliga krigsflottan då hade sin station i Notviken norr om Bomarsund. Om detta vittnar ännu i dag en lodrät bergvägg i vilken ett 50-tal namn på ryska krigsbåtar finnes målade.

-På den tiden fanns det i min hemtrakt stora ökor som rymde bortåt 30 personer. Båtarna ägdes o underhöllos av bönderna i byarna Sibby, Mångstekta och Hulta och användes för kyrkfärder från Sibby strand vid östra Kyrksundet till Sunds kyrka. Sjövägen var 5 kilometer lång och varje öka drevs fram av 3 par kraftiga karlar.

-En dag kom till Sibby ett kejserligt bud som meddelade att kejsaren önskade ut på kräftfångst och att några gossar i byn för den skull kunde komma över till en udde på andra sidan sjön. Båtarna skulle vara utrustade med det som fordras för kräftfångst. Vi var 8 gossar i åldern 10 - 15 år som klockan 10 hoppade i ett par av kyrkökorna och rodde över sjön till den avtalade mötesplatsen. Den platsen fick sedan namnet Kejsarudden och bör det namnet än i dag. Av de gossar som var med i båtarna finns inte många kvar i livet.

-När vi hade rott över sjön - det var ungefär 1 kilometer- kom smånigom den kejserliga familjen med uppvaktning och folk som kunde både ryska och svenska. Kejsaren frågade genom tolken en äldre person på stranden om vi pojkar i båtarna var att lita på. Frågan ställdes till bonden Per August Persson som förstod ryska ganska väl, men det anade naturligtvis varken kejsaren eller någon annan i hans sällskap. Hur förvånad blev inte kejsaren när Per Persson på ryska svarade att visst kunde man lita på pojkarna. Språkkunnigheten hos Per Persson gladde kejsaren så mycket att han en ganska lång stund språkade med den enkla odalmannen.

-Vi hade en riktigt gemytlig stund berättade sedan Persson. Vi pratade om allt möjligt och jag höll nästan på att glömma att jag då pratade med dåtidens mäktigaste regent.

I vår båt kom de två kejserliga sönerna. De talade bara ryska och vi svenska men snart förstod vi varandra ändå. På en liten stund blev vi mästare i teckenspråk. På land stod folken och förmanade oss gossar att inte fara för långt ut utan hålla oss ganska nära stranden.

Hur roligt hade vi Sunds-pojkar inte tillsammans med de kejserliga sönerna. Vi fiskade, pratade i munnen på varandra på olika språk och förde en livlig teckenkonversation.
Tydligt märkte vi Ålands-grabbar hur de ryska gossarna njöt av att på ett otvunget och kamratligt sätt få vara tillsammans med några vanliga gossar i dess egen ålder. Länge var vi ute på sjön och drog kräftor innan tolken på land ropade att vi på kejsarens order skulle ta upp fångstredskapen och ro iland.

Varken vi eller kejsarsönerna var nöjda med uppmaningen. De ryska gossarna teknade åt oss att inte göra någon brådska och själva var de hur långsamma som helst när de gjorde sig klara för återfärden.

-Vi fick sedan veta av bonden Persson att kejsaren frågat hur det var med kräfttillgången i trakten och fått till svar att kräftorna i Sundsvattnen var fredade och därför inte fick fångas.
-Jasså svarade kejsaren, det visste jag inte varpå han ropade till tolken att kräftfångsten genast skulle avblåsas.

-Vi har kommit hit till Åland för att få några trevliga sommarveckor fortsatte kejsaren, vi har kommit hit för att ni på Åland är så vänliga och glada och för att få vara i er vackra natur. Vi har inte kommit hit för att bryta mot Finlands lagar.

När vi gossar kommit i land sade tolken till oss att vi som skött båtarna skulle gå fram till kejsaren. så gjorde vi och jag minns än i denna dag hur stolta vi var då vi ur kejsarens hand fick vasin 10-marks guldslant. Genom sin tolk tackade kejsaren oss för vårt besvär och den klyftigaste av oss tackade å våra vägnar för de vackra penningar vi fått. När tolken översatte detta för sin herre, såg vi hur kejsaren tittade på oss med ett glatt leende.

Naturligtvis hade ryktet gått med ilfart i trakten att kejsaren skulle ut på kräfttur. När därför den kejserliga familjen med uppvaktning åter kommit i land var stranden fullpackad av ortsbor som i sina bästa söndagskläder stod och tittade. Mest var det kvinnor och barn.

Kejsarinnan blev mycket populär när hon, som hon alltid brukade göra, samtalade med folket. Hon samlade kvinnorna runt sig och frågade dem om arbetsförhållandena i Sund och mycket annat. Hon gladde sig åt att så mycket liknade hennes eget fosterland Danmark. -Det märks både på folkseder, kläder, bostäder och jordbruk och mycket annat sade kejsarinnan bl.a.

- Innan hur det gick sedan, vill jag bara skjuta in att min far den tiden ägde ett par små fina svarta hästar, så lika både till storlek och utseende att grannarna frågade honom om han inte skulle spänna dem för höskrindan och köra och möta kejsarfamiljen när de höga gästerna kom iland vid postbryggan i Delvik. Far min var genast med på det och spände för skrindan, lade ett tjockt lager nybärgat hö i den och bredde en grann rya över. Skrindans sidor kläddes med vackert färskt björkris som man plägade göra när det var fest och man skulle ut och åka.

Framkommen till bryggan blev far tillfrågad av den kejserliga tolken om han kommit för att skjutsa kejsarfamiljen. Jo, jag hade tänkt det, svarade far, och då steg tolken jämte fyra förnäma damer upp i skrindan. Far satte fart på hästarna och skrindan skumpade iväg längs vägen.
Efter en stund såg far en herre och en dam samt två halvvuxna gossar som gick vid vägkanten. De var klädda som allmogen då de går på söndagspromenad i byn. Far frågade tolken om inte dessa hörde till sällskapet i skrindan, och fick till svar, -det är kejsaren med maka och sina två söner.
-Här på Åland, hade kejsaren sagt till tolken, har vi bara vänner och därför kan vi röra oss fritt utan livvakt. vi föredrar att ta en promenad efter fisketuren.

När sällskapet i skrindan åkt så långt de skulle, frågade tolken far vad skjutsen kostade, - ingenting, svarade far, men då sade tolken att inte skulle far spilla bort sin arbetstid för ingenting och så gav han far 20 mark och tackade honom för hans vänlighet oh tjänstvillighet.
Ja så kunde det gå till när en kejsare med familj skulle ut och fånga kräftor på 1880-talet.

Paruski den 15 mars år 2013

Lördagen den 10 juni 1995 sjösätts under högtidliga former den nytillverkade "körkbotn" vid Örn i Sibby. Bror-Åke Lindholm med sin dragare kallblodet Tenori. Spelmän, Erik Lindholm, Johan Granlund, Börje Lindholm och Aulis Lind.
.

onsdag 13 mars 2013

Behöver vi verkligen fyra butiksbilar i Sund?

Sunds Andelshandels butiksbil år 1967 i Hulta. Bilen jag rattade från februari 1967 till mars 1968.

Ja den frågan ställdes då 1967 i Sund för det var faktiskt sant. Det året rullade det så många butiksbilar på de krokiga vägarna i Sund. Det var Andelshandelns, Rune Meklin, Harald Berglund och en från Saltvik som hette Boris minns jag. En sannerligen brokig skara med alla olika typer av försäljningsutrymmen.

Därtill fanns det ett otal fasta försäljningsställen. Andelshandelns huvudbutik i Finby, samt filialer i Delvik och i Kastelholm. Privata Mattssons i Finby, Harald Berglund i Stenbro och Rune Meklin i Delvik.

Rune Meklins "hembyggda" butiksbil på bild från år 1964. Butiksbilsverksamheten startade familjen Meklin år 1959.

Rune Meklins nya butiksbil som han rattade i Sund och Vårdö ända fram till sin pensionering.
Bilen står här invid butiksfastigheten i Delvik.

En viktig sida i marknadsföringen förr var annonseringen på tändsticksaskar. Så gjorde även Rune Meklin.

Om jag inte är riktigt på vils så finns det bara en affär i dag i Sund, Knallen. Rätta mig om jag har fel!
Men vi återvänder till Bedforden.
Jag hade under hösten 1966 jobbat på Finnarir och hörde att det skulle bli en ledig tjänst som butiksbilsföreståndare på Sunds Andelshandel. Sture Blomqvist jobbade på bilen vid tillfället men han ville arbeta inne i Finbybutiken. Jag hade då varit borta från "byn" ett par år så jag längtade faktiskt hem. Jag packade mina prylar som rymdes bra i "baggen" Ål 2900 för hemresa. Lämnade Bengt kusinen ensam i uthyrningsrummet på Öhbergsvägen. Han studerade då till sjökapten i Navigationskolan.

På Andelshandeln var då Max Sirén chef. Det var han som anställde mig och jag tror att jag var den enda som sökte jobbet. Vid tillfället hade jag inte lastbilskörkort som fordrades så jag sattes genast i bilskola för det. Som tur var tog jag yrkesmässigt lastbilskörkort och i mitt körkort för i dag får jag köra allt utom bussar med passagerare.
Den första tiden körde så Sture bilen tillsammans med mig, jag tror någon vecka, därefter anlitades Torvald Blomqvist från Persby som chaufför fram tills dess jag fått mitt körkort. Vi hade jätteskojigt i bilen för Torvald hade en härlig humor. Vi stannade ibland i någon vägkrok och tog fram kaffetermosarna och småpratade.
Butiksbilen var en Bedford lastbil som hade påbyggts med butiksdelen. Det var helt enkelt ett stort skåp med ingång för kunderna baktill och för försäljarna från höger sida. För kunderna fanns ett fotsteg som skulle vikas upp och ner. Det blev ett evigt hoppande upp och ner minns jag, men man var ung och rask på den tiden. Inne i skåpet var det hyllor längs med sidorna från golv till tak. Där fanns ett kylskåp och en frysbox. Längst bak var försäljningsdisken och där fanns rum för ett par tre personer. På en hylla stod kassaapparaten och lådan för pengarna.

Så kom då dagen då jag kvitterade ut mitt körkort och det kändes faktiskt ganska konstigt då jag rattade ut bilen första gången. Jag hade i god till packat bilen full med paket och påsar. Vi bunkrade för det mesta i huvudaffären och för det fick vi hjälp av de andra biträdena. Man kunde bra se om en vara inte hade hög omsättningshastighet, det visade sig på skavsåren på paketen och påsarna. Bilen skulle tankas även på bensin och det gjorde vi alltid före avfärd.

Butiksbilen hade två olika rutter, den norra och den södra turen. Dessutom gjorde vi en Bomarsundstur ett par gånger i veckan. Alla turer utgick med Finby som startpunkt. De långa turerna tog hela dagen från 9 till 15 minns jag. Då det var mycket kunder blev dagarna längre förstås. Därefter skulle bilen tömmas på tomlådor och städas samt fyllas på med nya varor för nästa dags färd.
Sommartid var vi två som arbetade "ombord". Med mig jobbade Siv Kalm och därefter Margareta Granlund.

Denna tid lärde jag känna så gott som alla människor i Sunds kommun. Vi for in på de flesta småvägar och sökte upp folk. Givetvis stannade vi ju i de centrala byarna och då kom folk från alla håll och kanter. Bilden här ovan är från "Hulta centrum" Då vi stannade till här möttes vi alltid av väldigt många barn och jag minns att ungarna här var väldigt godissugna. Sommartid var ju glassen populär, men ibland krånglade frysaggregatet så glassen rann iväg.
Norra Sundsturen var nog den mest spännande. Vägarna var ju ännu krokigare där än de är i dag. Jag minns speciellt en gång när jag fick sladd i Strömbolstads kroken just då vägen rätade ut sig upp mot stora backen. Jag hade fått en jäkla sladd och bilen gjorde ett par s-formationer då jag plötsligt hörde en duns. Jag stannade bilen och gick för att kontrollera skadan. Jo just jo, ena hörnet av skåpet var borta och i naturen låg kaffe och sockerpaketen. Jag hade fått i baksidan i en stor tall som stod invid vägen. Undra på att bilen rätade upp sig Det blev att köra sakta hem den kvällen. Därefter till Alfons Dahl som var snickaren i byn och han lagade tillfälligt hörnet med fanerskivor minns jag.

En annan chaufför som jag hann möta flera gånger per dag på norra Sundsvägen var Roine. En dag hann jag möta honom fem gånger. Konstigt nog hände aldrig någon kollission under den tid jag körde bilen. Denna tid var för mig en bra lärdom och praktik för mitt bilkörande.

En gång blev jag faktiskt ganska rädd. Det var halt väglag en dag i Gesterbybacken. Då jag kom från byhållet och svängde in mot landsvägen som då gick i en vid böj bakom berget, fick jag inte fäste för draghjulen. Bilen började då schasa bakåt ner i backen. Jag fick ratta en bra lång väg bakåt med hjälp av backljusen men som tur var stannade den en bit ner i baken vid vägrenen. Då kom Pekka med sin lastbil och drog upp mig för backen.

En väldigt rolig historia var jag med om i Strömbolstad. Uppe på krönet vid Borgen stannade vi alltid och inväntade gårdsfolket som oftast kom och handlade. Det var en snäll tant kommer jag ihåg men har glömt hennes namn. Jag satt i hytten och väntade på att höra dunsen då hon slog fast dörren där bak, men jag hörde ingen duns, väntade ett tag till men så tänkte jag: Nä jag far till Brändbolstad som var nästa hållpunkt. Döm om min förvåning när jag kommer in i butiken ser jag tanten stå vid disken. Hon hade åkt med hela vägen. Vi skrattade båda glatt åt händelsen och jag körde så henne hem igen då hon handlat färdigt. Jag tror att samma sak hände mig en gång i Kulla backen då Lindrots barnen åkte med till Tomten.

I Brändbolstad minns jag två bröder som var ena riktiga original. Den ene kom alltid med en väl använd säck på ryggen och handlade. Jag tror han kallades för Juusa och brodern hette Kalle.

Då det var mycket kunder vissa lördagar höll sällan tidtabellen. En gång minns jag då vi kom till Tranvik var vi nästan en timme försenade. "Nåå det är dags att komma nu" var har du hållit hus i dag då? Kraxar den myndige styrelseledamoten i Andelshandeln. Jo förlåt svarade jag men jag har haft mycket kunder i dag och är faktiskt väldigt trött.
Jag minns att jag grät på hemvägen.
Annars var det väldigt roligt att komma till Tranvik byn för där var alltid mycket roliga gubbar och tanter som satt och väntade vid Vestergårds. Man satt i långa rader på stenarna runt huset.

Bedforden hade ett roligt smeknamn, "suggan". Jag vet varför den kallades så för den hostade och stånkade alltemellanåt. Ofta krånglade den rejält. Då tillkallades Tor Persson från Mångstekta. Jag minns en gång då han skruvade på bilen som stod nedanom Andelshandeln i backen. Man hörde på långt håll att han var arg: S-tan, s-tan, s-tans h-vites d-jävla förb-nnade s-tan! Denna sång ekade och hördes över hela byn.

Sommaren 1968 var Bedfordens saga all. Då for halva styrelsen och chefen till östra Finland och hittade en annan helt underbar butiksbuss, men den skulle visa sig krångla ännu mera än Bedforden och det får bli en helt annan historia.

Butiksbilsföreståndare som verkat för Sunds Andelshandel före mig var:
Bror-Anders Källroos, Torbjörn Sjöblad och Sture Blomqvist.

Minnesanteckningarna gjordes den 12 mars 2013

söndag 10 mars 2013

Sågars i Finby

Sågars mangård i Finby

Vi ser här Sågars mangårdsbyggnad som den tedde sig i den åländske konstnärinnan Minna Nyströms målning från medlet av 1940-talet.
Minna var "tusenkonstnärinnan" som avporträtterade åländska bondgårdar just denna tid.

Byggnaden är uppförd på 1840-talet och ser likadan ut även i dag.

Sågars i augusti år 2013

Enligt Håkan Skogsjö i boken Familjer och gårdar i Sund var Sågars gården en av de största i Finby och taxerade på 1600-talet för 198 jordmarker. På en karta från denna tid hade gården även en egen humlegård med 60 störar samt dessutom en väderkvarn. I Finby hade även Lundgrens och Norrgårds en sådan.
Av Finbys 11 gårdar har Sågars gårdsnummer 2.

Efter "stora ofreden" 1714-21 dröjde det ända till 1740-talet innan gården befolkades igen. Hit flyttade då "sågaren" Johan Mattsson bördig från Lokalax i Åboland. Han var då den som fick ge gården sitt namn Sågars.

Vi skall nu gå på besök till familjen Karl Erik Johansson på Sågars en vårdag i maj 1916 . Värdfolket tar emot på gårdsplanen och ber oss stiga in i bersån som finns bara några meter från mangårdsbyggnaden.

Sågars ungdomarna i bersån

Sågars ungdomarna poserar för fotograf Anselm Sjöblad från Finby. Anselm var under denna tid mejerist på Vivasteby mejeri men bedrev en flitig fotodokumentation över livet och människorna i Finby denna tid.
I bildens mitt sitter äldsta dottern Celia gift Kalm och bakom henne gårdens son Lars som sedermera blev bonde på gården i medlet av 40-talet. Tvillingarna Anna Hjördis och Anna Mileid flankerar.

Bakom i bild ser vi gårdens väderkvarn och granngården Janses. Kvarnen var f.ö. en av de vackraste i byn denna tid emedan hela kvarnhuset var timrad i stock. Jag minns mycket väl kvarnen från barndomstiden då vi lekte "kurragömma" i gårdens olika uthus och mangårdsbyggnadens vindsskrubbar. Kvarnen revs på 60-talet.

I Svensböledagboken skriver Johan Erik Lindström följande notering:
År 1844 Emellan den 17 och 18 Januari var en Gruvelig Storm så att Sågars quarnen i Finby Ramla omkull.

Sågars familj samlad i gårdens kök

Nu har värdfolket bjudit in oss till Sågars stora kök. Familjen samlas för gruppfoto runt köksbordet och framför tramporgeln.
Vi ser värdfolket Karl Erik och Anna (född Ingman). Bakom bordet i bildens mitt står äldsta dottern Celia och hennes man Bernhard Kalm. Familjen Kalm kom att bosätta sig i Bomarsund i en vacker villa nära gamla hamnen. Bakom mor Anna och framför sonen Lars ser vi tvillingarna Anna Hjördis och Anna Mileid som båda föddes den 18 november 1899.
Längst fram till höger sitter yngsta dottern Anna Helena. Anna Helena, Lars och Karl Viktor som dog i tidig ålder var trillingar, dvs. de var alla födda den 1 september år 1902.
Helena skulle leva endast några månader efter att detta fotografi tagits. Familjen Johanssons barn led nästan alla av denna tids gissel "sockersjukan".

I min fars album finns många fotografier av Lars Johansson emedan min far Bernhard, hans bror Mathias och Lars var barn och ungdomskamrater. Man kan se dem tillsammans på olika utfärder och nöjestillställningar runtom på Åland. De hade under en tid även en traktor, Fordson Major tillsammans i bolag vilket var väldigt vanligt denna tid. Synd att denna tradition att ha jordbruksmaskiner i bolag upphört.

Lars Johanssson, här någonstans på Åland på 1950-talet.

Sågars var en gård där vi ungdomar trivdes på och jag minns med saknad och värme alla gånger vi vistades där.

Skrivet den 11 mars 2013