Esbo-rymling mördade 18-årig Sundsflicka

Tina Karlsson från Östergårds i Brändbolstad


Sommaren 1952 skulle gå till historien då århundradets mest avskyvärda brott utfördes på Åland. Det var sommaren då inte mindre än 3 råa våldtäktsförsök och  ett våldtäktsmord uppdagades. Den första händelsen utspelade sig 1 vecka före mordet på Tina Karlssson från Sund Brändbolstad. Det andra försöket till våldtäkt skedde på Klinten bara några timmar före mordet. Det tredje försöket hände likaså på Klinten endast 6 veckor efter mordet. Men vi skall inte gå händelserna i förväg utan ta dem i tur och ordning.

Att våldtäkt och antastande av små barn skulle vara en sentida företeelse får man avskriva efter att tagit  del av de händelser som utspelades denna sommar.

Lördagen den 28 juni 1952 får de åländska tidningsläsarna i sin dagstidning se att sundsflickan Tina Karlssson är försvunnen sedan torsdagskvällen den 26 juni.
Tina arbetade denna tid på Bazar, troligen en affär och var inneboende på Mariegatan 38.
 Enligt systern Anita som arbetade på pensionat Gripen skulle de träffas hos henne vid 20-tiden på kvällen den 26 juni men Tina kom aldrig fram som de kom överens om. Anita satte sig då på cykeln och for in mot staden vid 22-tiden senare på kvällen. Väl framme  vid huset på Mariegatan 38 ser hon att Tina finns inte heller där. På fredagsmorgonen ringer så hyresvärden och undrar var Tina finns.
Nu anmäls Tina som försvunnen och polisen inleder spaningar.

Man tar in för förhör en man som efter anmälan blivit arresterad på grund av misstanke om barnarov och försök till våldtäkt. Det är en man vid namn Erik Grönholm.

Erik Grönholm




Efter att polisanmälan inkommit till Jomala länsmansdistrikt, angående Tinas försvinnande, börjar ett intensivt spaningsarbete. Överkonstapel Georg Wideman leder styrkorna. Han kontaktar Jomala frivilliga brandkår som har övning denna dag och man inleder en skallgång i området runt Ytternäs och vägen emot Gripen. Efter ett tag finner polis Lindblom Tinas döda kropp i ett buskage en bit efter avtagsvägen från Ytternäsvägen emot Gripen. Man ser att här har försiggått en hård kamp då gräs och buskar var nedtrampade på ett stort område.Man kan konstatera att Tina var delvis avklädd och vid upptäkten låg hennes kappa över henne. Nu tillkallades läkare från sjukhuset och denne kunde konstatera att Tina varit död i ett dygn.

Polisens misstankar gick omedelbart till den för våldtäktsförsök mot en 14-årig flicka på Klinten onsdagskvällen den 26 juni, arresterade mannen Erik Grönholm. Efter intensiva förhör ledda av Georg Wideman bryter Grönholm samman och erkänner allt. Det framkommer dessutom att han har ett våldtäktsförsök till på sitt samvete. Det mot den unga flickan på Norragatan för en vecka sedan.
Vid arrresteringen uppmanar Grönholm polisen att "skjut mig".

Vid de fortsatta förhören berättar Grönholm att han är 32 år gammal hemmahörande i Esbo Finland. Han kom till Åland under våren och fick arbete på en bondgård i Möckelby. Han hade där uppgivit falskt namn
Holm och sade sig ej ha skattebok för arbete. Grönholm berättade att han rymt från en fångvårdsanläggning på fastlandet där han avtjänade ett 5 års tukthusstraff för våldtäkt mot en ung flicka.

Vad gäller våldtäktsförsöket på Norragatan berättar Grönholm att han träffat den unga flickan i Västerhamn och börjat samtala med henne. Han frågar om han får följa henne hem in mot staden och det får han göra. Framme vid hennes bostad på Norrragatan fortsätter de samtala. Nu frågar Grönholm plötsligt om han får följa henne in men då säger flickan nej. Detta ger honom signalen att överfalla henne i stället. Han slår ner henne med två knytnävsslag och försöker slita av henne kläderna. Flickan lyckas slita sig lös och fly.
Grönholm berättar att veckan efter detta dricker han en hel del alkohol. En hela citruslikör, en hela Vinetto och några öl. Han beger sig in mot staden. På Klinten träffar han på en 14-årig flicka som på cykel färdas fram och har en 3-årig pojke på pakethållaren.Han bjuder på karameller till barnen. På skogsområdet stannar han upp och frågar den äldre flickan om hon vill komma in i skogen med honom. Detta svarar hon nekande till och då river han ned flickan från cykeln, slår henne nästan medvetslös och släpar in henne i skogen. Nu börjar pojken gallskrika och det får honom att rusa fram emot pojken och försöka täppa till munnen på honom. Just då kvicknar flickan till och nu börjar hon skrika i stället. Då får Grönholm nog och flyr från platsen.

Grönholm  springer nu igen mot stadens centrum  men tar vägen via Idrottsplanen, närmar sig Ålandsvägen och vid dess slut kan han ta det lite lugnare. Nu kommer Tina cyklande på sin färd emot Gripen. Märkligt nog vet hon inte riktigt vägen dit så hon stannar och frågar Grönholm om vägen. Han förklarar att han inte känner till denna väg men varför inte gå tillsammans och småprata lite? Ja, det går bra säger Tina och de tar sig sakta framåt emot Ytternäs. Väl framme vid Lervik går de emot vattnet och ser två damer komma gående på en brygga. De går fram emot dem och frågar om vägen till Gripen. Här passar Grönholm på att bomma en cigarett av en av damerna. Nu har klockan blirvit långt över 20 så Tina vill börja åka emot det hållet. Efter att de passerat vägskälet emot Gripen följer Grönholm med Tina. Efter en bit in på den vägen frågar han om hon vill följa med honom in i skogen. Nu börjar antagligen Tina ana oråd så hon vägrar att följa honom. Då sliter han ner henne från cykeln, slår ner henne med ett par knytnävsslag och börjar släp in henne i skogen. Nu följer en fruktansvärd kamp på liv och död. Då  han hör en person komma med cykel på landsvägen täpper han till Tinas mun en lång stund och känner att hennes kropp slappnar av. Tina är död och hennes kropp illa åtgången. Det är troligtvis hennes syster som kommer och söker efter henne. Han kastar nu Tinas kappa över henne och börjar springa in emot staden  och tar in på Böndernas Hus. Här beställer han hastigt två flaskor öl.
 Efter ett tag arresterar polisen honom.

Den 3 juli kan vi läsa i Åland.
Unga Tina Karlssons sista färd, en mäktig tilldragelse.

Artikeln är skriven av -mme, alltså Axel Danielsson.

En förtätad stämning rådde under Sunds kyrkas tempelvalv, och över dess kyrkogård i går, då stoftet av den under så tragiska omständigheter bortgångne unga Tina Karlsson vigdes till den sista vilan.

-mme fortsätter, folk stod i spridda grupper och samtalade på kyrkovallen och överallt såg man färgrika kransar liggande och väntade på att få smycka kistan. Klockan 14 började kyrkklockorna ringa och kistan bars in i kyrkan från det Ehrenmalmska gravkapellet och tåget skred sakta fram emot altarrundeln. Kistan bars av bl.a. far och broder och modern jämte systrarna följde närmast kistan.
Längs kyrkans rosenbeströdda golv bars nu kistan fram emot altaret, det altare där Tina för två år sedan vid konfirmationen knäböjt inför Herrens heliga nattvard. Kyrkan var fylld till sista plats. Kantor Oskar Lindholm intonerade "I himmelen, i himmelen" . Därefter framträdde kyrkoherde Evald Snellman. Han sade att "en skär ros har trampats sönder" Vi har läst i skriftskolan om en kärlekens gud, men ibland ställer man tvivel. Tina kämpade för sitt liv in i det sista. Hon kämpade en fruktansvärd strid för sin renhet sade han.
Så föll då tre skovlar jord över kistan.

Härefter talade folkskollärarinnan Sigrid Lindholm. Hon sade att Tinas sista strid må bli en väckelse för all ungdom i denna svåra tid.  
Därefter bars kistan ut under sorgemarsch.

Den 8 juli ser vi i tidningen Åland.
Mördaren Erik Grönholm rannsakas den 18 juli.

Vid rättegången som hölls den 18 juli dömdes Erik Grönholm till livstids fängelse.
Inte en min rörde sig i Grönholms ansikte då domaren Jarl Bjelke uppläste domen.
Därefter yttrar Grönholm: "Min själ och mitt hjärta" skulle aldrig kunnat utföra det brott jag är skyldig till. "Det är min kropp" som utfört det och därför måste den nu få lida.

I slutet av augusti samma sommar kan vi i tidningen Åland se en dödsannons.

Johan August Karlsson avliden den 26 juli.

Enligt en artikel i tidningen Åland avled Tinas far på dagen en månad efter hennes död. Fadern kunde inte stå ut med denna hemska händelse som hänt hans dotter utan han bröt samman. På  grund av olika omständigheter blev, han sedermera förd till sjukhus där han avled den 26 juli.

Endast 6 veckor efter mordet på Tina kan vi i Ålandstidningen  av den 12 augusti  läsa om ännu ett våldtäktsförsök på Klinten. Det är en 42-årig man kommande från fastlandet som anfaller en 4-årig flicka i närheten av gårdsbaracker. Flickan lyckas slita sig lös och anmäler fallet till polisen. Flickan kan ge ett signalement på mannen som blir arresterad.
Fallet får en märklig utgång, då enligt tidningsuppgifterna sker ingen rättegång i fallet utan mannen blir förpassad till fastlandet. 
En synnerligen märklig dom.



Då undertecknad arbetat med detta material har jag flere gånger ställt mig frågan: Hur kan en till synes trevlig man i ett slag förändras i samvaron med det andra könet, flickan, kvinnan? Vad rör det sig i en sådan mans hjärna vid dessa tillfällen?  Karlen ser ju helt normal ut och han verkar ju för varje gång ha ingett förtroende i inledningen av bekantskaperna. Flickorna har litat på honom i början. Han verkar ju inte heller haft svårt för att komma i kontakt med flikorna och efter att läst materialet kan man ana att han är väldigt talför. Han har en dramatisk poetisk framtoning då han likt de stora författarna indignerat utbrister
" skjut mig", "min själ och mitt hjärta" skulle aldrig kunna utföra detta "det är min kropp som gjort det" och därför måste den nu få lida.
Ingen brist på ordvrängning här inte.


Nedskrivet den 6 mars år 2013

Mordet i Sunds andelshandel julen 1907

Sunds andelshandel ca. 1912

Den 15 maj år 1907 startade Sunds andelshandel i Finby. Man hade inköpt handlanden R. Mattssons filialbutik i byn och inledde nu sin verksamhet med kapten K.J. Karlsson från Branders i Finby som dess första föreståndare.
Det hade inte gått många månader så skakas byn Finby och hela Åland om av nyheten om det råa mord som här förövades då biträdet Viktoria Gustavsson från Lumparland bragtes om livet den 19 december samma år.
I tidningen Åland av den 28 december hittar vi ett upprop till myndigheterna och allmänheten. Mördarne måste gripas! Mer än 8 dagar har förflutit sedan den hemska nyheten om mordgärningen i Sund blev känd för åländska bygder och ännu har man ingen spaning på brottslingarna.

Vi måste helt enkelt få fast dem bl.a. för att konstatera om bland oss ålänningar finnes dylikt avskum eller om mördarne tillhöra det slödder från fasta landet som numera icke är sällsynt i våra bygder skriver man.

En bit in i januari  1908 kan vi ta del av  följande reportage: Sundsmördarene bakomlås och bom. Gärningsmännen blott 18 och 20 år gamla.

Spaningarna efter mördarna som före jul bragt fröken Viktoria Gustavsson om livet i Sunds andelshandel hava fortskridit från fredagen den 20 dennes, dagen efter mordet.
Undersökningarna har letts av kronofogde J.A. Bergroth, högste chef för polisen på Åland, en erfaren man i sådana sammanhang samt kronolänsmannen Axel Planting, med biträde av flera poliskonstaplar och tvänne detektiver från Åbo.

Artikeln berättar att i början hade man ingen aning om vem mördarna kunde tänkas vara och var de nu kunde hålla hus. De första misstankarna riktades emot ett par finnar som befann sig i Jyssböletrakten men dessa hade alibi. 
Därefter förhördes några ryssar men de hade också alibi.

Nu återvände man till Finby och började via fotspår spana efter i vilken riktning de hade gått. 
Ett viktigt tips inkom, en kvinna hade mordkvällen sett ett par mystiska män vandra vägen fram med neddragna mössor gåendes emot Tosarbyhållet. Dessa fotspår följdes ända fram till Högbolstadvägskälet men där tappade man spåret.

 En brottsplatsundersökning uppgjordes och butikslokalen kartlades. Man ansåg att då de dödande slagen inte skett med yxa eller eggvapen kunde det inte vara fastländska och finska förövare emedan "det förnämsta vapnet hos finnen är kniven" . Förövarna är således ortsbor och måste hittas inom kommungränsen. 

Nu hade detektiver från Åbo anlänt och dessa satte sig omedelbart in i förhållandena. Man började spåra på nytt i Tosarby-Kastelholmsområdet.

Nu erinrade sig kronolänsmannen att han under året tagit hand om ett par manspersoner från bygden som anmälts för "hemfrids och vägfridsbrott". Den ene av dem var från Tosarby och den andre från Kastelholm.
Ett tips inkom även av en kvinna som sett en betydande standardförhöjning i ett av torpen i Tosarby. Det fanns plötsligt rikligt med både pengar, skor och kläder i  det hemmet. 

Till saken hör att en tid före mordet hade ett oanmält inbrott skett i andelshandeln i Finby. Någon hade inkommit med falsk nyckel och från lagret hade tygpackor, galoscher och en del annat försvunnit. Detta hade då inte blivit anmält av personalen på grund av rädsla för repressalier.

Inför dessa viktiga fakta i utredningen höll brottskommissionen rådslag vad man skulle göra. Man beslöt att i en chock arrestera de båda ynglingarna man nu misstänkte och detta företogs en söndagsmorgon. 

I bygden kände ingen till polisledningens planer så  arresteringarna av de båda ynglingarna kom helt oväntat. Båda blev väldigt upprörda då de blev förda till häktet och man kunde spåra nervösa skakningar och bleka ansikten hos ynglingarna. 

Nu hölls pressande korsförhör av dem båda och efter ett tag fann de för gott att erkänna.

Vid förhören framkom att de inväntat tillfället då föreståndaren avlägsnat sig från affären och gått hem. De hade då stått och lurpassat i skogsbrynet  på andra sidan vägen och med beslutsamma steg gått mot butiksdörren, knackat på och begärt att fröken Viktoria skulle visa dem sulläder för reparation av skor. Detta gick hon med på och hon började tillskära läder. Då smäller den ene Manne Mattsson till henne med en blyklump i bakhuvudet så att hon förskräckt ropar; Herregud i himmelen vad tänker ni göra? Då tar den andre, Ivar Lindström upp en 2 kilos vågvikt och drämmer till den liggande flickan med flera slag i huvudet så att hon avlider. 
Nu länsar de hennes fickor och hittar 21 mark. Detta är hela rånbytet emedan föreståndaren Karlsson tagit med sig butikskassan hem.
Väl hemkomna tvättar de blodet av sig och går lugnt till sängs.

Vid förhören berättar männen vidare att de är arbetslösa. De har sedan länge tillhört den på Åland verkande finsk/svenska socialistorganisationen där de deltagit i möten. Dessutom har de tillhört en rånarliga som i trakten en längre tid begått olika inbrott.

De båda männen är nu insatta i varsin cell i kronofängelset i Kastelholm för inväntan av rättegång och dom.

Vi bläddrar vidar i Åland och hittar en artikel den 12 februari. 

Sundsmålet. 
Här förklarar sig de båda männen sig skyldiga och målet skjuts upp till början av mars. I samma mål döms arbetarhustrun Alina Lindström till 1 års fängelse för undanhållande av tjuvgods.

I Åland av den 4 mars;

Sundsligan
Fröken Viktoria Gustavssons mördare dömes vid tinget vardera till livstids tukthus och för alltid förlorat medborgerligt förtroende.


I boken "I Sund" om Axel Danielsson, hittar vi följande artikel angående Viktorias begravning:
Söndagen den 29 december jordfästes fröken Viktoria Gustafssons stoft på Lumparlands begravningsplats. Ett par dagar tidigare fördes kistan från Finby till hemsocknen. Det var en mångmilafärd genom Ålands bygder, ty då Lumparfjärden ej var körbar, måste ej mindre än sex kyrksocknar genomfaras, och flera timmar räckte också färden, ty den tiden funnos inga bilar. Sundsborna följde med till Färjsundet och sjöngo där flera sånger, förrän de vände åter. De hade draperat kistan med en sorgfana som sedan lades över graven.

Något år senare restes på fröken Gustafssons grav en vård av sten med den mest egenartade inskriptionen man kan tänka sig. Man läste nämligen efter hennes namn och årtalen: Rånmördad i Sund av (och här följde de två namnen)
Det var sannerligen en makaber inskription. 
Då jag i fjol besökte Lumparlands kyrkogård, befunnos namnen emellertid vara avlägsnade.
Den fridsamme.

Av Sune Wilhelms i Lumparland fick jag så i augusti 2014 uppgiften att han hittat Viktorias grav.
Jag rekommenderade honom att ta med sig en stålborste och putsa stenen för att se vad där står och han kunde konstatera att mördarnas namn finns på stenen men ordet rånmördad är borttaget.

En dag blir jag kontaktad av Marianne Eliasson som växte upp i östra Saltvik. Hon berättar för mig följande historia:
Dehär skorna är tillverkade på 1920-talet av "mördar Janne" från Sund sade min mor till mig en dag. Dom passar väldigt bra till din folkdräkt och nu ger jag dem till dej. Jag har använt dom ofta och de är även halvsulade. 
Marianne använder dom ännu i dag som är och nu kommer dom att gå vidare till nästa generationer.

Nedtecknat den 1 mars 2013
Kompletterat i augusti 2014
Kompletterat i november 2015


I Tidningen Åland av januari 1907 har jag hittat följande insändare,

En dag i Ivan Bernhardovitj Granlundovs liv

Elis sover i godan ro

En kall dag i januari vaknar jag upp och dagen börjar som vanligt med kaffe utan bröd.
Apparaten ställs in på normalkopp, vänta tills den malt de kubanska kaffebönorna och sedan "kloink kloink sssssss" strilar den goda drycken ned i koppen.
Därefter är det dags att väcka Elis, ja hon heter så. Hennes sömnbehov är omättligt. Det är en riktigt stor bamse "rysskatt" med Sibiriskt påbrå, och med angora hår likt en "karbus". Ja ni får bereda er på att jag blandar in lite ryska ord nu och då här.

Hur fick då Elis sitt namn? Jo, då "korskan" sorry katten var en unge, funderade mor i huset tillsammans med dotter Anna vad den skulle få för namn. I radion spelades just då Rod Steward,  "Alice", så det blev Elise i dagligt tal Elis. I våra svenska öron ett pojknamn.
Elis e klok, man skall akta sej för att ta fram kappsäcken för då sticker hon och gömmer sig.

Mina nytvättade byxor


Håhåjaja så är man då människa igen. Min kropp behöver en stor stark koffeindos varje morgon.

Det är dags att plocka ut grejorna ur bykmaskinen som jag glömde i natt. Och vad finner jag här då? Kalsongerna jag köpte i januari av "Belaruskan", ja så kallar vi dehär gatuförsäljarna från Vitryssland som varje vecka slår upp sina tält i vår stad och breder ut sina kläder på borden.

Jo, jag tackar jag, ena benet kortare än det andra och dessutom är det vänstra benet mörkare än det högra! Nåja, inget att klaga över, det är bara att dra ut tyget lite så kanske det blir återställt, och färgen är det samma med för det är inte så många som ser dem ändå.
Kalsongen kostade ungefär 2 euro.



 

proppskåpet utanför vår dörr


Joohan! Skall du gå och knäppa upp proppen i skåpet, det är  helt svart i köket säger vännen. Motvilligt öppnar jag dörren och öppnar skåpet till ormboet. Jag har lovat mig själv att bara byt lampor i lokalen. Några elektriska montage har jag slutat med efter att jag var nära att hälsa på Sankte Per före julen. En kabel som sades vara död skulle jag vika åt sidan och så small det till och hela lokalen blev svart.

Elis arbetsplats


Så börjar då arbetsdagen för oss alla i familjen. Vännen skall till sina butiker på jobb . Elis tar hand om datakommunikationerna, ja det skall ju betalas räkningar och svaras på e-post. För att inte tala om att gumma ut all skräppost. Och jag har lovat att fara och handla lite grönsaker och middagsmat.

Ja, vilken av affärerna skall jag välja på i dag då? Skall jag ta Okey med 40 kassor eller?

Hemmabutiken nån kilometer ifrån. Ett "magasin" liknar det. Jo rätt, så heter denna typ av affär på ryska. Här finns de flesta basvaror. Men att betala tar lite tid för du skall berätta vad du har i kundvagnen för det finns inget rullande band här inte. (Obs, kassörskan i morgonrock). 

På väg hem kom jag på att jag glömde grovt salt, jag tror jag stannar här vid "butkan" och frågar  om hon har.

Väl hemma in med varorna i kylskåpet, så ringer telefonen. Det är vännen som ringer från jobbet. Joohan kan du fara till Media Markt och köpa en sladd till min Apple? Det är bara dom som har vad jag behöver!
Ja, här ser ni butiken. Stor som två hela fotbollsplaner. Här finns allt som har sladd och som går med elström.

Jag hoppar in i bilen för hemfärd. Vägen är i dåligt skick "kaputt", hem till byn. Den sista biten mot hemmet är svår. Snart får vi nog byta stötdämpare fast bilen är bara lite över ett år gammal. Man får kryssa mellan tusentals gropar i vägen såsom bilden visar. 
Här har någon privatperson ledsnat på eländet och helt enkelt slängt några tegelstensbitar i gropen från trunken.
Två gånger har vi fått punktering inom ett års tid. Rejäla smällar var det. Första gången sprack hela däcket så det fick slängas. Bulan i fälgen gick inte heller att laga. Senast var det bara på vippen att vi kört åt hemvete. Snödrivorna längs med en asfalterad väg hade smält och tagit vägbanan med sig. Vi kapade igenom kärret i 90 och så small det igen. Den resan försenade vi med 6 timmar och fick åka bärgningsbil hem.

Jag kom på att jag glömt en grej i garaget. Här ser ni cirka 500 garagen i rad. Vilket var nu vännens igen?

Priviet Elis, (hej)! 

Väl hemkommen väntar Elis på mig. Hon gillar inte att vara ensam för länge i lokalen.
 Nej Johan, nu är det dags att fixa lite mat för vi skall på vinprovning i kväll.
Jag är nu så glupsk så jag tror jag lagar lite "Galupski" ja det är kalops.

Vännen är sommelier och vi har blivit inviterade till vinprovning av den stora leverantören. Italienskt vin i glaset. En del spottar ut det och andra sväljer det. På plats ca. tusen personer. Glasen var slut då äntligen slapp in i restaurangen. Vi tog då resolut två använda glas och diskade upp dem i tolettrummet.
Sjas darovni (skål)!

Ja det här var en av mina dagar i Sankt Petersburg i nådens år 2013.

Dasvi Danja (Adjö)!

Memorerat den 24 februari 
Johan Granlund

Glo eller klo?

Skattläggningskarta över Persnäs näset år 1799

Här ovan ser vi en vackert kolorerad karta över Bomarsundsområdet som det tedde sig i slutet av 1700-talet. 
Vid besök på Riksarkivet i Stockholm våren 2011 hittade jag denna kartserie som består av flere olika upplagor av kartor över området. Denna karta är egentligen en uppdatering av lantmätare Joh. Granells karta från 1786 som i sin tur härleds från Hans Hansons kartografi över Sund och Persnäs området år 1650.
Vi får vara stolta och glada över detta Hansonska arbete i Sund för hanslutförde aldrig kartografin över hela Åland emedan han blev kommenderad till fasta Finland.
 
Nå vad har då denna karta för samband med rubriken? Jo för att mitt i kartan ser vi Gloträsket som det såg ut i äldre tid på Persnäs näset vid Svinesund.
Onsdagen den 20 februari 2013 ingick en artikel i Nya Åland om ett vägnamn i Lumparland, Gammelklovägen. Ortsbefolkningen ställer frågan vad namnet egentligen betyder. Frågan går då vidare till namnvetare Leila Mattfolk vid svenska avdelningen på Institutet för inhemska språk i Helsingfors. Enligt Mattfolk härleds slutled - klo  i ortsnamn ibland från kloliknande platser. Hon säger vidare att dessa platser oftast är sänkor och odlingar i dem.

Jag slår då upp ordet klo i samma instituts lista och läser följande om det:
Klo, i ett 20-tal namn på sänkor el.dyl. Enstaka namn på -klo som förekomma på Åland. Betydelsen av klo är oklar, mumera är tänkbart att namnen har åsyftat kloliknande platser, ex. Kärringklo i Sottunga.

Då jag läser vidare i listan och söker upp glo läser jag:
Relativt vanliga är också namn på -glo, som uppgår till inemot 600 namn i alla delar av området, de flesta i Skärgårdshavet, exx. Laxglo i Kumlinge, Bockholmsglo, Mjäldgloet i Föglö och Bredskärsgloet i Brändö. Ordet glo har angetts vara levande i dialekten för "grund vik eller infjärd" (FO). Orterna har i allmänhet legat långt inne i land och liksom det gamla Gloet i Helsingfors tidigt blivit uppgrundat. I äldre tider har många av dem utan tvivel varit små infjärdar med flera inlopp.

I ett mess i en av lokaltidningarna skriver "pensionerad sjöman": Klo är nog en avledning av Glo i artikeln om Gammelklo i Lumparland.
Personligen så håller jag med honom. Det måste nog vara något misstag som begåtts av någon kartograf i tiden.
 Men det återstår att göra forskning i saken. Hur benämdes platsen i gamla skattläggningskartor, storskifteshandlingar, domböcker och syneprotokoll?

Vi återgår till kartan över Persnäs näset.

Emedan texten är lite svårläslig vill jag delge den till er, eller om vi säger så: Jag skall försöka göra det.

Charta öfver Pärsnäs- Persby och Wifwaste Byars Näsäng. Sunds Sokn på Åland af Åbo och Björneborgs Läner författad år 1799 af  Eprahim Johan Granell

I väster ser vi Svinö Sund och i öster Persnäs Grändens ägor taga Här Vid.
I söder hittar vi: Gin Wärcka Wiken
I öster ser vi antecknat: Draghagen och Skarpans Lindor.
Draghagen betecknar troligtvis en plats för halning av båtar mot land.

I norr ser vi, Finby Ström med bron över strömmen. Invid läser vi, Sikvarpet och torpet intill heter Strömstorpet med sina uthus.
Väster om bron har vi Finby Äng på denna sidan.

I mitten av kartan ser vi Glo Träsket med Glodiket som mynnar ut i Svinö Sund.
Invid diket ser vi Rörvassa, troligen en plats där man tog vass för uthustaken.
Vi ser Svinö skogen. Denna del av området var längre bak i tiden en avskild ö. Numera finns namnet kvar i Svineör som ligger några hundratal meter ute i Lumparn.

Den text som finns inne i Glo Träsket lyder:

Glo Träsket, som i afseende till 1650 åhrs charta finnes afritad ansegligen igenlandadt och har gått från Salt Sjön Swinö Sund hwarefter nu allenast befinnes ett dike. Lika så har samma Glo sträckt sig upp till Dragshagarna.
Denna plats användes troligen fordom som ett ställe där man halade upp sina båtar.

En text som kanske förbryllar är beteckningen Persnäs Grändens ägor Taga här Wid.
I äldre tid benmndes Persnäs området som Persnäs Gränden. Detta efter att vägen från Träsk emot Skarpans gård var en återvändsgränd. Den slutade vid gården. Denna tid fanns ingen väg emot Bomarsund som tillkom långt senare mot 1670-talet då postvägen började gå till denna plats. Tidigare gick alltsedan medeltiden den stora landsvägen över Åland emot Delvikområdet och Mångstektasidan för vidare färd emot Vargata. Detta kan vi se i Hans Hanssons karta över Finby och Persnäs från år 1650.

Kartograferat i Godby den 22 februari år 2013

Johan Granlund

Sunda fotbollskillar från Sund

Sunds IF fotbollskillar på utfärd till Geta.


Vi ser här en trevlig bild av ett fotbollslag  från Sund, eller skall vi säga Finby.
Exakt när fotot är taget vet jag inte men tippar på sent 30-tal eller tidigt 40-tal.

För en del år sedan införde jag denna bild i Ålandstidningen  för att om möjligt få reda på var bilden är tagen. Det visade sig då att en läsare kände igen platsen, det var från Geta. Jag minns nu inte byn var de spelade i men det kan kanske någon läsare tipsa om igen.

Bussen de färdades i var troligtvis Felix Karlssons buss för vi kan läsa Bomarsund på bussens sida.
Felix var far till Bertil "Putte" Karlsson som körde buss i många år även han mellan Mariehamn och Bomarsund.

Vi kan försöka oss på en identifikation.
I bakre raden från vänster står Jan-Erik Granlund (min farbror) fr. Finby, okänd, Bernt Johansson (senare Göstas) fr.Finby,Torvald Mattsson fr. Tranvik, Kar-Anders Jansson fr. Finby, Birger Sundman fr. Finby.
Nedre raden fr. vänster, Tor Mattsson, Arthur "Atte" Granlund och Georg Wilhelmsson alla tre från Finby.

Vi kan ytterligare notera att målvakten Atte bär en annan typ av skjorta där det står SIF på bröstet medan spelarna har endast ett S på bröstet. Den räknekunnige ser att de är endast nio spelare på bild och man undrar var de två andra håller hus, eller spelade man med nio man på den tiden? Synar man bussen närmare ser man en person inne i bussen som troligtvis är chauffören.

Att fotbollstalang kan gå i arv är detta fotografi ett bevis på. Birger Sundman var den tidens stjärna och visst har vi en stor talang i Jimmy Sundman som är sonson till honom. Även hans bror spelar visst. Vi har sedan pojkarna Göstas från Finby som är duktiga. En stor talang som avled i unga år var Tor Mattssons son Hasse Mattsson från Finby. Jag minns honom som en skicklig högerytter.

Personligen har jag inga minnen av dessa sundsgrabbars fotbollsspel. Däremot var många av dem ivriga supporters långt upp i åren, som bevistade matcherna på Kolsvidja som vi sade förr men numera används ju namnet Sportkila. 
Mina fotbollsminnen sträcker sig en bit in på 50-talet. Denna tid fanns endast ett litet hus för spelarnas omklädning. Dusch var det ju inte att tala om. Lustigt nog höll hemmalaget till i omklädningsrummet medan gästerna fick byta om sittande på stenrösor och bilsäten. Jag har ett speciellt minne en gång av hur Saltvikskillarna bytte om ner i backen på andra sidan vägen sittande på stenar. 
Då IFK spelarna kom till Kolsvidja var det alltid med Ahlqvists stora taxibilar. De höll till på gräset intill taxibilarna. De hade oftast sina brudar med sig och vi glopar var alltid framme och trynade runt bilarna.

Då matcherna startade förr erinrar jag mig att inför avspark ställde sig lagen i en halvmåneformation på vardera sidan av startpunkten. Lagledaren stegade fram och med viftande armar ledde han talkören i:
Hurra, hurra, hurraaaa! Månne det skulle accepteras i dag i Finland?

Refererat den 19 februari år 2013

Johan Granlund

Sankt Petersburg den stora staden

Julafton 7 januari 2013, på Palace Square i Sankt Petersburg, i bakgrunden Vinterpalatset.


För mig är det nu andra julen jag tillbringar i Sankt Petersburg trots att jag firat julen hemma i Godby. Men beroende på hur man räknar så har jag hittills firat 3 jular där. Nå detdär blir lite förvirrat men saken är nämligen såhär med den ryska julen.
Man kan i dag i Ryssland fira jul vid 3 olika tidpunkter om man är riktigt ihärdig. Det är ju väldigt roligt för barnen förstås. Alltså man kan börja med "vår" jul den 24 december, ja det har blivit mer och mer vanligt i.o.m. ryssarnas tätare kontakter med Finland och den. s.k. västvärlden.
Sedan kommer för dem den riktiga julen, nyårsaftonen den 31 december. Det är årets verkliga höjdpunkt. Då dyker "Fader Frost" upp. Han är inte att jämföra med Sankt Claus som i västvärlden var snäll med  barnen utan Frosten kunde vara ömsom sträng och ömsom rättvis. Han kallades i äldre tider för Ded Treskun och hans elaka fru hette Vinter.

Den "tredje" julen infaller den 7 januari och det är den riktigt gamla julen enligt den Julianska kalendern som den ortodoxa kyrkan har vägrat att lämna helt.
Därefter kan man fira nyår en gång till den 14 januari enligt den gamla kalendern. Peter den store hade flyttat nyåret till den 1 januari år 1699.

En jättestor julgran vid Nevski Prospekt

Staden Sankt Petersburg grundades år 1703 av Peter den Store och är Rysslands näststörsta stad med totalt 5 miljoner invånare. Detta inkluderar även de federala stadsområdena, 30 stycken småstäder och orter runtomkring.  Staden har bytt namn några gånger. Från 1617 - 1703 Nyen, dvs. det gamla svenska namnet. Från 1703-1914 var namnet Sankt Petersburg. Från 1914 - 1924 Petrograd. Från 1924 - 1991 Leningrad och nu åter Sankt Petersburg.
Staden ligger vid Nevaflodens utlopp i Finska viken. Floden slingrar sig som en orm igenom staden. En mängd kanaler genomkorsar staden.

Stora bostadsområden

Runtom staden har enorma bostadsområden uppförts, med tiotusentals innevånare i varje byggkomplex. Här har finländska byggbolag varit etablerade sedan lång tid tillbaka.

Motor och ringvägar


Mot staden kan man färdas på enorma 5-filiga motorvägar och runt staden löper ett antal ringvägar. Här kan hastigheten dras upp till max. Trafikkulturen är inte den bästa. Själv aktar jag mig för dessa motorvägar och överlämnar helst ratten till en bättre "lokalkännare".
Man får akta sig hela tiden för omkörare på höger sida. Kollisioner sker hela tiden. Vid ett tillfälle såg vi 5 krockar på ett kort avsnitt. Vid dessa tillfällen stoppas stora delar av trafiken upp i väntan på polisen.

Hundra meter lång rulltrappa i tunnelbanan


Staden har 6 stora tunnelbanestationer. Den första öppnade år 1955.  Nätet omfattar 5  linjer. Stationerna är rikt utsmyckade och där råder ordning och reda. Ingen brottslighet förekommer och man kan aldrig påträffa berusade personer här. Inte heller uteliggare och tiggeri förekommer.

Nyrenoverade hus i äldre stadsdel

Staden har 18 olika stadsdistrikt. De har alla olika namn såsom  t.ex. Moskovskij, Vyborskij, Nevskij, osv. Här ovan ser vi ett departement där man bl.a. kan lämna in blanketter för bil och bostadsärenden.

Den mäktiga Isakskatedralen


Klippt och skuret den 17 februari år 2013

Johan Granlund

Bör roderkommandot ändras?

Flytetyg med rorkult och ratt.  I bildens mitt Titanic.

Denna något shockerande rubrik hittade jag i en gammal  Ålandstidning , närmare bestämt från den 11 februari år 1905.
Om saken har diskuterats efteråt är för mig som landkrabba obekant.

Alla har vi väl hört vitsen om sjökaptenen som varje morgon memorerade: "styrbord till höger och babord till vänster".

Men skämt åsido här kommer tidningsartikeln:

Sålänge farkosterna voro små och likasom våra båtar styrdes medels en för om rodret sig sträckande pinne eller rorkult, voro uttrycken "babord med rodret" och "styrbord med rodret" fullt riktiga och praktiska kommandoord samt angåfvo, åt hvilken sida rorkulten borde föras för att fartygets förstäf skulle afvika åt styrbord eller babord från den anliggande kursen. Men då undan för undan allt större fartyg begynte byggas, till hvilkas styrande mera kraft erfordrades, inrättades roderratten som för bekvämlighets skull placerades för om rorhufvudet, och för att bereda utymme åt ratten flyttades rorkulten akter om rodret.

Hade ssamtidigt med systemförändringen roderkommandot ändrats, så hade detta lätt låtit sig göra, emedan fartygen då ännu voro få till antal. Men detta blef ogjordt. I stället, och i afsikt att såvidt görligt förebygga hvarje misstag, samt till följd af rorpinnens flyttning och skenbart stridiga order kunde uppstå, arrangerades rattens verkan så, att roderbladet vred sig åt samma sida, hvaråt ratten drejades. En imaginär rorkult för om rodret kom genom denna anordning att, lika som tillförene, röra sig åt motsatt sida mot själfva roderbladet, men ratten att drejaas åt motsatt led mot denna imaginära rorkult, hvaraf följden naturligtvis blef att vid kommandot, "styrbord med rodret", ratten måste kringvridas emot skeppets babords sida, och mot styrbordssidan då det kommenderades "babord"!

Inom sjömanskretsar har sedermera icke så sällan diskuterats om önskvärdheten af att roderkommandot blefve ombytt och att styrbord och babord därvid borde begtyda, att ratten skall drejas - och fargygets stäfriktning ändras - åt den sida kommandoordet angaf, och icke från samma sida, såsom nu är fallet. Faktiskt har också sådan eller därmed likartad ändring vidtagits på en del länders fartyg, såsom t.ex. i Frankrike, där babord och styrbord utbytts mot höger och vänster, och i Ryssland.

Äfven i vårt land har lotsstyrelsen för åratal sedan förordnat att lotsarna skola på enahanda sätt och genom att utstärcka armen åt den angifna leden gifva order om kursförändring. Och lotsar i Suez-kanalen ha berättat, att ombord å flera nationers ångare, hvilka befara kanalen, kommandoorden höger och vänster brukas att ange, i hvilken riktning kursen  bör ändras, samt vitsordat dessa kommandoord såsom särdeles enkla och lätta att tillämpa samt icke gifvande anledning till misstag.

För icke alltför länge sidan har tyska kejsaren dekreterat att från den 1 april 1905 och framgent skola å tyska fartyg orden styrbord och babord uteslutande användas och angifva åt hvilken sida ratten skall drejas och kursförändringar ske, men att till denna dag jämväl orden höger och vänster äro tillåtna vid roderkommandot.Ja så långt artikeln. Men frågan är hur är det då i dag. En pensionerad lots jag talat med berättade för mig att då han var lots och var ombord på finska båtar så talade man om "vasenta ja oikeaa". På andra nationers fartyg använde man de engelska uttrycken, berättar han.


Telegraferat den 15 februari år 2013

Johan Granlund

Fina Finbyungdomar

Finbyungdomar i tidstypiska kläder från tidigt 1900-tal

Bilden vi ser här finns i många Sundshem och är troligtvis ett av Anselm Sjöblads arbeten.

Anselm arbetade vid sidan av sin tjänst som mejerist på Vivasteby mejeri, även som bygdefotograf i Sund och med ateljé i sitt hem på Trögers i Finby. 

Då jag en dag satte mig ned i Ålands Museums forskarsal bläddrade jag i en fotopärm och fick då se detta fotografi men en hänvisning till att det gällde ungdom från Mångstekta i Sund.  Fram med papper och penna för det visste jag att inte stämde. Jag hade detta fotografi hemma och min far hade något år före detta nedtecknat personerna på bilden. 

Denna bild fanns även för något år sedan i Ålandstidningen för identifikation. En person ville veta vem personerna var på fotografiet.

Jag kontaktade då kvickt redaktionen för jag hade namnen på så gott som alla i min album.

De är räknat från bakre raden från vänster till höger:

Alfons Karlsson, från Branders i Finby,

Karl Johansson, ("Andersas Kalle"), 

Fanny Granlund (gift Woivalin i Ämnäs)

Paul Lindholm, från Rosténs i Finby,

Hilda Karlsson, från Smedsböle, (Ida Granlunds syster)
Hilja Lindholm, från Rosténs i Finby, (Pauls syster)

Okänd,

Okänd,

Elvira Karlsson (gift Johansson) "Göstas Elvira"

Erik Karlsson från Smedsböle, ( Svens bror),

Anni Granlund (gift Holmgård),

Runo Mattsson ( Aldur Mattssons bror)

Vasilius Wilhelmsson (kallades Vassa),

Mittersta raden från vänster,

Elna Mattsson, ( Alfons Branders syster),

Abel Lindholm, från Domarböle, (Borghills far),

Einar Sundman, ("Mattas Einar"),

Willehard Mattsson, handelsman i Finby,

Sven Karlsson, ("Smedsböls Sven"),

Sittande från vänster,

Elsa Karlsson, (gift Sjöblad) från Trögers i Finby, 

Ida Karlsson, (gift Granlund, Norrgårds i Domarböle),

Okänd

Nattredaktionen den 12 februari år 2013

Johan Granlund