Mickel Olofson från Feela i Persnäs, kunglig sekreterare

Skattläggningskarta för Persnäs från 1765,  nuvarande Norra Bomarsund.

                                             

I medlet av 1500-talet, året är okänt, föddes i Persnäs på torpet Feela en person som i Svea rike gjorde en enastående och formidabel karriär. Hans namn var Mickel Olofsson, eller Michill som han i ett brev till Axel
Oxenstierna kallar sig. Mickels födelseuppgifter är okända och om hans uppväxt är än så länge outforskat. Det är endast nämnt att han hade gått i latinskola.

I Svenskt Bibliografiskt lexikon finns en diger biografi över hans verksamhet och där säges att han härstammade från Åland och hade fädernejord där.

 Svenskt biografiskt lexikon, Lars Olof Skoglund


I Upplands Fornminnesförenings tidskrift av år 1876 säges att han är begraven i Börje kyrka i Uppland. Hans änka fick behålla Sommero på Föglö oh Fåröö i Sunds socken på Åland.

I urkunderna ha Mickels hemgård fått många olika namnbetekningar såsom Feela, Fählä, Fula, Fälö, Fårö, Fählöö samt Färöö.
I ett tingsprotokoll från 1641 sägs att "Fula" är ett hemman om 112 jordmarker som salig Michail Ollson fordom sekreterare, år 1641, hade i Possession och tog utlagorna av. Vidare sägs att varken före eller efter det året "nutit uthlagorne af" Fählöö hemman vilka årligen till Castelholms Slot årligen kombne.
I gamla skattläggningskartor kan man se utmärkningen av Feela och undertecknad anser att det borde legat i
närheten av Palmroos fastighet. I området finns husgrunder med till synes enormt tjocka väggar.

I en skattläggningskarta från 1765 över Persnäs står Feela som no 96. Vidare framgår "Fählöö torp och åkergjärdan av sandjord bestående, finnes ej heller av Hans Hansson upptecknad, men berättas vara uppodlat av no 80 Skogshop".

En annan uppgift gör gällande att Feela är den gård som sedermera blir Skarpgården, alltså det nuvarande Bomarsunds gård. Denna gård skall senare hysa många personer med förnamnet Olof. Frågan är alltså om det var Feelafolket som då utvidgade sina domäner.

Vi rör oss alltså i de gamla trakterna som hette Persnäs, ett byområde på nordöstra sidan av de s.k. Finbyvikarna. På 1700-tals skattläggningskartor ser man att här gick postvägen mellan Sverige och Finland och från kartan kan man tydligt avläsa att man kallade vägen för "Sunds Gränden". Detta romantiska namn passar väl in i den underbart vackra trakt där tre bondgårdar Lagmans, Persnäs och Skarpgården ståtade i solnedgången tillsammans med de små torpstugorna som låg däromkring. Befolkningen i detta område fick vid den ryska annekteringen 1810 riva husen, ta sitt pick och pack med sig och flytta till Saltvik.

Hur kommer det då sig att lantmätarna ända in i sent 1700-tale skrev "Sunds Gränden" trots att vägen senare gick ner till Bomarsund? En gränd åsyftar ju någon väg som slutar vid ett visst ställe och man får fara tillbaka. Så var det i äldre tid. Sunds Gränden slutade vid Skarpgården.  Den väg som vi i dag ser går över Versslätten och vidare ned mot Bomarsund fanns inte i äldre tid, Området var för låglänt och bönderna drog sig i det längsta för att anlägga kavelbroar. Vägen gick alltså runt vikarna och slutade vid Skarpgården men namnet Sunds Gränden fanns länge kvar i folks medvetande.

I en artikel i tidningen Åland skrev undertecknad en artikel om Michel Olofsson, vilken finns i kopia i denna blogg. Artikeln berättade om Michel Olofsons verksamhet utgående från Svenskt Biografiskt Lexikon. Denna biografi är skriven av Lars Olof Skoglund och finns i band 25 under Mickel Olofsson på sidan 491. Bokserien finns i Mariehamns Stadsbibliotek.

En senare utkommen bok även den införskaffad till Stadsbiblioteket, "Den skoningslöse", finns en biografi över Karl den 9-de, författad av Erik Petersson. Här upptas även den roll Mickel spelade i flera tiotals år under den omtumlande tid då arvet efter Gustav Wasa satte sina djupa och blodiga spår i Sveriges historia. Mickel var i högsta grad en central figur i alla dessa skeenden. Under rubriken: Karls nyordningar läser vi att: Under sin tid i Nyköping hade Karl omgivit sig med ett furstligt råd som haft ett visst inflytande i styret av hertigdömet. Mest att säga till om hade dock ett antal ofrälse sekreterare. När Karl blivit kung fortsatte han på den linjen - han lät ofrälse eller lågfrälse sekreterare få stort inflytande i centralregeringen i Stockholm på bekostnad av högadeln. Av de ofrälse sekreterarna som kung Karl hade i sin tjänst var förmodligen Mickel Olofsson den mest inflytelserika. Han var jämnårig med Karl och kom ursprungligen från Åland. Som skrivare hade han börjat i Karls kansli i Nyköping i början av 1570-talet och arbetade upp sig till sekreterare år 1585. Unde striderna mot Sigismund var Mickel O, Karls mest förtrogne anhängare, och han användes av Karl som medlare mellan riksråden och Sigismund.

När kung Karl reste över till Estland sommaren 1600 reste Mickel med som chef för fältkansliet. Mickel fortsatte avancera då Karl övertagit kungamakten år 1603. Mickel hade fått stor makt i riket men adlades märkligt nog alddrig. På så vis kunde Karl fortfarande ha kontroll vöer sin sekreterare. Mickel får räknas som den mest representativa av de herrar som hade Karls förtroende. Under hösten 1609 var Karl svag och låg till sängs. Regerandet fortsatte i hans namn men det var mest männen runt omkring som fattade de löpande besluten. Karls trogna skara av sekreterare med Mickel i spetsen har tagit över det mesta av det löpande regeringsarbetet. De visste vad kungen ville i de viktigaste frågorna och kunde därför agera i kungens namn.

Jag vill i detta sammanhang referera till en annan bok "Uppkomlingarna" av Svante Norrhem. Den handlar om kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige. Denna bok finns inte på Stadsbiblioteket men kan fjärrlånas.
Här har Norrhem djupdykt i de olika handlingar och brev som finns bevarade och Mickel finns omnämnd på ett flertal ställen.
Att "Skriva till Kungs" är ett välkänt uttryck från gamla Sverige. Detta var inte alla gånger så lätt och många tog därför omvägar via hans sekreterare, ja ibland via sekreterarnas bekantas bekanta. Allt för att uppnå så snabb behandling som möjligt.
Bland olika typer av ärenden nämner Norrhem att ca. hälften av ärendena gällde privata oh rent triviala ärenden och den andra hälften statsangelägenheter. För att uppnå så stora fördelar som möjligt använde man ibland kanaler som ledde fram till sekreterarna som i sin tur skulle tala med kungen säger han.
I ett fall nämner han om huru en brevskrivare gått via två mellanhänder för att alls komma fram till Mickel. I ett annat fall ville en Karl Horn att sekreterare Mickel skulle lägga ett "gott ord" hos Hertigen för en viss ryttmästare. Mutor var inget okänt fenomen denna tid. Man ansåg det vara lönande att först betala en sekreterare emedan han hade möjlighet att inverka på ett visst beslut.

I genmälet efter Mickel Olofsson sägs att han var smidig i alla sina kontakter, en klog och slug man, som visste hurhan skulle agera i alla lägen. han äverlevde alla utrensningar och var den ende av de ofrälse sekreterarna som fortsatte sin tjänst hos Gustav II Adolf och märk väl, han började sin karriär hos Johan III som tidigare stod i konflikt med kung Karl.

En fråga man ställer sig är hur en person kommande från så enkla förhållanden och endast gått i latinskola, kunnat uppnå en sådan makalös position denna tid. Utgjorde närheten till Kastelholms slott en språngbräda för den kloke pojken? Det är en fråga vi aldrig får svar på.

Mickel Olofssons grav ligger mittemot högaltaret i Börje kyrka i Uppland. I kyrkans gravförteckning står:
här under ligger begraven:

Erligh Wälwiljs ok Welbetrodd man: S Michel Olofsson: KON MAY och RIJKSENS SECRETERARE hvilken i Herranom afsomnade den 4 juni 1615.

Nedskrivet den 4 februari år 2013

Johan Granlund

Karttexten lyder:

Geometrisk Charta öfver Persnäs som är ett utbygge av Persby.
Med flere dess med Interessenter, uti det Så Kallade  Gränden
Beläget på Åland och Sunds Sockn Afmätt Dels uti Junii och Dels uti Julii Månader år 1765
AF Anders Norrstedt

Tager Emot Sam=fälte Skogs=Betes= och Utmarc=hen Til den så Kallade Sunds Gränden.

Vägtext: Allmän Byväg till Persby ifrån Allmänna Post och Landsvägen genom Persnäs.

Vattenbeteckningar:

Del Af Frisk Siön

Östra=elleer norra= Siöwyken Kallad

En Del Af Frisk= Siön
Norra Wiken Kallad

Gränsbeteckning:

SkifteInägor, Samt Finnbys uti Sunds Sockn Möta

Mickel Olofssons grav, Börje kyrka i Uppland

Mickel Olofssons namnteckning på ett brev till Axel  Oxenstierna

Ilandflutna namnbrädor i Föglö skärgård

Här ovan ser vi några namnbrädor som flutit i land i Föglö. Det är Jölner, Julie Michel, Japan och Thurö.

Då man arbetar med något uppslag är det lätt att man halkar in på sidospår. Så även i detta fall.
Jag höll nämligen på och försökte få uppgifter om champagnevraket som jag tidigare i denna blogg redogjort för. Då stötte jag på uppgifter om andra förlisningar och namnskyltar som fanns i sjöbodar runtom på Åland.

En dag såg jag i en av lokaltidningarna en artikel angående ett informationsmöte om champagnevraket. I artikeln berättade skepparen Henrik Karlsson att då han var intendent för Ålands Sjöfartsmuseum hade från Föglö inlämnats en namnbräda med namnet Julie Michel. Denna namnbräda kunde vara intressant för forskningen runt vraket. Jag läste med intresse och tog sedermera kontakt med museet angående skylten. De kunde då inte på rak arm säga om de hade den men skulle undersöka saken. Efter ett tag återkom Anna Grönblom per mail och berättade att de har hittat namnbrädan.
Hon berättade dessutom att av Henrik Karlsson har hon fått uppgiften att namnbrädan inlämnats år 1995 av Ingvard Lievendahl. Den hade tidigare hängt upp och ned i en sjöbod. Donatorer var ett par systrar från Björsboda som äger boden tillsammans.

Jag började då studera tidningsuppgifter ur det Digitala Tidningsbiblioteket för tiden 1830 -50. Åren runt 1940 fanns uppgifter om att ett handelshus i Riga, Mitchel & Company ett antal år levererat mycket vin och champagne till Finland. Annonser om detta fanns även i huvudstadens tidningar samt för Viborg stad. Där annonserade man "Änkan Qliquets champagne" ett antal gånger. Efter ett tag upphörde annonserna.

Anna Grönblom gjorde även en kontroll i Lloyds register i London men något fartyg med det namnet hittade hon inte. Jag hade även kontakt med registret med samma resultat. Skepparen Ole Lundberg har även bistått i efterforskningarna genom att kontrollera med London Metropolitan Archives. Däremot hittade han en efterföljare med namnet Julie Michel i American Lloyds register, en bark med tysk flagg. Fartyget var ombyggt i Rostock 1861 och besiktigades senast i Philadelphia 1869. Kan detta vara arvtagaren till namnet efter att galeasen förlist? För att hitta denna nål i höstacken får man ha stor envishet och god fantasi.

Jag är av den åsikten att namnbrädan till det mystiska s.k. champagnevraket finns eller har funnits omhändertagen i Föglö. Vi vet av musibyråns informationer att galeasen sjönk rätt ned med fören före och att akterspegeln blåste ur emedan denna är försvunnen. Med den också namnbrädan. Detta vrakgods har med allra största sannolikhet omhändertagits av Föglöbor och en riktig skärgårdsbo bränner inte upp en namnbräda utan han hänger upp den ovanför dörrposten till antingen hemmet eller i någon sjöbod. Denna namnbräda återfanns ju även i närheten av haveriplatsen. Av utseendet att döma är det en typisk galeasbräda.
Vi jobbar vidare i frågan.

Även historien om Jölner är intressant men på ett annat sätt. I krönikor utgivna av Föglö Hembygdsförening,
Föglö 2 och Gammalt och nytt i Föglö berättas om omhändertagna namnbrädor i vattnen runtom Föglö. En av artiklarna berättar att den kände författaren Arvid Mörne en dag gesökt Klåvskär och där funnit namnbrädorna efter Japan och Mjölner. Jag kontaktade då ägaren till ifrågavarande stuga bosatta på Föglö och unga herren i huset kunde inte på rak arm säga vad som fanns i sjöboden men lovade mig att vid nästa besök där titta efter. Han återkom efter en vecka och sände mig per mail fotografiet av namnbrädan Jölner.
Vad var nu detta, skulle det inte vara Mjölner?
Nu till Wikipedia. Där framgick att båda dessa namn är tagna ur den fornnordiska mytologien. Mjölner var åskguden Tors hammare och Jölner var ett annat namn för hans fader Odin. Odin eller Oden, Jölner, var krigs, skaldekonstens och julens gud.
Då kommer vi till frågan, hur kunde Mörne minnas så fel, hade han tillfogat ett M då han skrev ner berättelsen eller hade någon sågat bort bokstaven M då man hängde upp den i sjöboden? Så der det inte ut emedan hörnen är lätt avfalsade och snittytan ser lika gammal ut. Dessutom blir det då för långt avstånd mellan bokstäverna.
I alla fall blev arkivpersonalen glada på Sjöfartsmuseet emedan de nu hade uppgifter varifrån namnbrädan för Japan kommit till museet. Någon Jölner hade de då aldrig hört talas om.

I publikationen Föglö 2 omtalas namnbrädorna för Japan och Thurö. Nu meddelade man på museet att de hittat skylten för Thurö. I det Digitala Tidningsbiblioteket hittade jag en hel del uppgifter om fartyget. Det var ett danskt skonertskepp som seglade mycket på Östersjön och Finska viken. ända fram till 1910. Det försvann sedermera från skeppslistorna och förlisningsåret var troligen detta.

En dag meddelade Anna att de hittat en namnbräda till med namnet Ilmatar. I skrivande stund kan jag inte hitta en bild på henne. Denna har flutit i land på Prästlandet i Föglö och omhändertagits där någon gång efter första världskriget. Donator var en kvinna från Skogboda. Sageskvinnan berättar att namnbrädan hängt på en väggen i en sjöbod i Bredvassa i Föglö Prästlandet. Sägnen säger att skutan gick under med man och allt.
Namnbrädan skänktes till museet år 1988.


Nedpräntat den 2 februari år 2013

Johan Granlund

VÅRDÖ FÄSTNING - FÖREGÅNGARE TILL BOMARSUND

Våren 2010 var jag på besök i Sjöhistoriska arkivet i Stockholm. Jag var egentligen där för att hitta uppgifter om det då brännheta champagnevraket. Beställningsnumren för dessa åländska krigskartor hade jag med mig i reserv ifall jag skulle kamma noll angående vraket vilket jag gjorde. Jag fick så i famnen en stor dossier med
planerade befästningsanläggningar över Åland. I en tidigare artikel här i bloggen har jag redogjort för dessa.

Var ligger då platsen för detta planerade befästningsverk i Vårdö skärgård. Jag skulle tro att det planerades i
Grundsunda skärgård. Det är ingalunda fråga om något litet område utan det sträcker sig över flera öar. Av kartan framgår att man noga pliktat bottendjupen runt om öarna.

Texten i kartan är enligt följande:
Carta Öfver Wårdö Örarne, jämte noga pliktning emellan bemelte örar och de uppdragne hufvud-linierne
till de härstädes föreslagne försvars wärcken.

De röda siffrorna visar djupet örarne emellan uti det vid ordinärt watten.

Profil af Linien A:B och C.D

Scala till Planen af 100 Swänska famnar

Scala till Planen af 100 Swänska alnar

Plan af det på Wårdö Örarne projecterade FÖRSVARSWÄRKEN, ANMÄRKNINGAR

A= En till någon högd opförd Linie, hwilket tienar WÄRKET  till betäckning, för de på WÅRDÖN  liggande  BACKHYMPLAR  och jemte det nedanföre liggande LÅGA WÄRKET försvarar det  WÄSTRA WÄRKET

B= Linier hwilka i synnerhet beskjuta STORA FARWATNET,

De öfriga Linier, äro av ganska låg PROFIL, hvars opförande icke STORT kan komma att kosta i Synnerhet som sten här finnes till öwerflöde. På alla kanter liggande de LINIER Som äro inåt hamnen äwnen vara af ett nog tunt BRÖSTWÄRN  emedan de ej hawa at befrukta annat än SURPRISER.

PROFIL af LINIEN a-b, c-d, e-f

H Nordenswahn

Nedpräntat den 27 januari år 2013

Johan Granlund

SUNDS ANDELSHANDEL

Vi ser här en interiörbild från Sunds Andelshandel från tidigt 19-hundratal. Fotograf är troligen Anselm Sjöblad. Bakom disken står föreståndaren Evert  Danielsson från Tranvik. Vem som är biträde är okänt ävenså kunden, men jag tycker mig se vissa drag av "Granlunds flickorna" i södra byn över henne.
På denna plats skedde det mycket omtalade bestialiska mord som jag har anledning att återkomma till vid ett senare tillfälle.
Denna fastighet stod exakt på samma plats som nuvarande fastighet står och som byggdes på 50-talet.


Skrivet den 25 januari år 2013

Johan Granlund

KLIPPAN, ungdomslokal i Sund

I Anselm Sjöblads fotosamling återfinns denna bild av ungdomslokalen Klippan i Sund. Fotosamlingen kan ses i Lauri Åkerbloms hemsida och fotoprojekt. Anselm verkade som yrkesfotograf i Finby och hade sin ateljé i hemmet på gården Trögers. Anselm var under denna tid mejerist i Vivasteby andelsmejeri.
Detta foto är taget i tidigt 19-hundratal. Min far Bernhard berättade att midsommarstången förr stod mittemot Klippan och det stämmer som vi ser på bilden. Till vänster ser vi "kommunalrummet" som man benämnde gården. I denna gård hade Finby mejeri sin verksamhet i slutet av 18-hundratalet. Den fungerade även som skola en tid. Personligen har jag inga minnen av någon verksamhet i huset på 1950-talet.

Berättat den 25 januari 2013

Johan Granlund

VY ÖVER FINBY SAMT KARTA ÖVER BOMARSUNDSOMRÅDET ÅR 1650

Norra Finby sett från  södra byn.

Vi ser här en vacker vy över Finby by i Sunds socken på Åland. Fotografiet är taget i tidigt 19-hundratal.

Fotografen är för mig okänd men kan vara Anselm Sjöblad som under denna tid tog en mängd fotografier av Sundsbor och gårdsmiljöer i Sund. Lauri Åkerblom i Kumlinge har förtjänstfullt omhändertagit hans fotoskatt och många foton från Sund kan man se i hans fotoprojekt. 

Räknat från vänster ser vi gården Postens med den nya mangårdsbyggnaden som reser sig intill gamla gården. Man ser även en liten del av det vitkalkade stenhuset. I bakgrunden kan man skönja gårdarna Förblads och Sjöblads. Intill står Mattas väderkvarn. I bildens mitt ser vi Mattas gården jämte uthus och den nyuppförda ladugården. Längre bort ser vi Trögers mangårdsbyggnad.
Stenfoten till byns ladugårdar lades av bl.a. en man som hette Kero. På  Norrgårds Långberg kan man ännu i dag skönja spåren efter stenframställningen. Här och där finns halva borrhål i långa raka rader i dagbrotten. Kero uppförde även Norrgårds ladugårdsstenfot. Längst till höger ser vi Branders gulmålade boningshus och bakom det ser vi Norrgårds mangård och uthusbyggnader samt väderkvarn. Vid denhär tiden har ännu inte Norrgårds fått sin nya ladugård utan det är den gamla som man kan skymta taken av.

På åkrarna ser man säd i skylar samt på Mattas stora åker ser vi den enorma ärtskörden man bärgade detta år.

Bilden ovan.
Vi ser här Hans Hanssons karta från 1650 över Bomarsundsområdet. I norr ser vi Bovik. Därefter Bomarsund i området för det vi i dag kallar Djävulsberget och Kejsarviken. I ändan av denna vik ser vi ett mulbete ungefär där Puttes Camping är i dag. Till området finns ingen väg och ingen postbrygga är inritad här och således kan omöjligt inte posten angjort detta område i begynnelsen. Museibyråns personal har vägrat erkänna detta faktum och i olika publikationer framkommer att posten i alla tider angjort Bomarsund på den östra delen av Åland. Detta är om inte historieförfalskning så i alla fall undanhållande av fakta för allmänheten.

Norra Finbys gårdar jämte två gårdar från Vivasteby hörde i äldre tid till en postförarrote som handhade postforslingen från först Delvik bryggan och senare Bomarsund fram till Vargata i Vårdö. Den stora postvägen mellan Stockholm och St. Petersburg startade år 1638. Vid denna tid fanns inte orten Bomarsund utan betecknade endast vattenområdet med detta namn. I Hans Hanssons karta för denna tid finns endast 3 st ingärdade mulbeten på området. Ingen väg ledde fram till någon postbrygga. Bomarsund med postbrygga blev troligen anlagt långt senare på 1670-80 talet då även ett värdshus anlades på området. Postens gården var huvudpostgård i byn. Troligtvis byggdes den bastanta stenbyggningen på gården just för detta ändamål.
 I en karta av Hans Hansson från 1650 ser man tydligt hur han som ortens lantmätare har beskrivit vägen som: Stohra Landzväigen öfver Åhland. Vägen slutar vid postbryggan i Delvik. Man kan t.o.m. se plankorna inritade i den stora bryggan.

Johan Granlund den 24 januari 2013

Vinterbadande "döpare" i Ryssland, Krisjenie dagen

Lördagen den 19-de januari 2013 for Marina och jag på en biltur in mot St:Petersburg på stadsärenden. Det var en solig och vacker dag men mycket kallt, över 20 minus. Då vi for genom ett samhälle som heter Krasnisivor såg vi folk samlade på isen en bit till höger om oss. Titta där Johan! Där är det en isvak och där "baptistar" dom sade Marina till mig.
 Nää, du e tooki sade jag till henne, vi måste dit och titta!
Väl framkommen till isvaken såg vi hur man hade snickrat ihop en speciell stege med trappsteg ner i vattnet.
I tur och ordning gick män och kvinnor fram till vaken, gjorde korstecken framför vattnet, steg ner och doppade sig ner i vattnet 3 gånger helt och hållet och mellan doppen gjorde man korstecknet. När man steg upp på isen gjorde man tecknet igen mot vattnet.
Märkligt nog huttrade man inte då man gick upp, ett glatt leende syntes i ansiktena som var lugna och harmoniska. Man gick lugnt fram mot kläderna och klädde på sig igen lugnt och stilla.

 Jo det är sant, denna dag är viktig för alla ortodoxt troende kristna och även för andra inte direkt troende är den viktig.
Sker dethär överallt i Ryssland eller är det bara en lokal tradition?
Nej, det är över hela landet sade Marina och alla mina vänner åker ut och tittar på detta. De börjar vid midnatt mot den 19-de varje år likadant. Det är en stor tradition här. Jag har gjort det själv en gång för flera år sedan.
Menar du det?
Men fryser man inte ihjäl sade jag?
Nej, man trivs jättebra, en del har tagit konjak eller vodka före och en del gör det efteråt.
Å, Herregud menar du det, vad handlar detdär om egentligen? Vi måste gå till Wikipedia och fråga.
Vad är historien bakom detta och hur länge har denna tradition funnits i Ryssland?

Enligt de uppgifter jag senare fick fram via Wikipedia visar det sig att denna tradition härleds från exakt år 867 e.k. när de allra första Kievryssarna blev krisnade.
 Enligt en legend sägs det att kristendomen egentligen kom långt tidigare. Man tror att Jesu apostel Andreas var i området och missionerade redan i det första århundradet. Därav de ortodoxas snedställda korsarm på korset det s.k. Andreaskorset med vilket han blev avrättad med.

Ordet baptist är från grekiskan och betyder neddoppa i vatten.

 Det  första kristna dopet i Kiev. Konstnär Klavdy Lebedov.


En som sedermera längre fram i tiden skulle ta det kristna dopet år 988 var furst Vladimir. Han döptes med hela sin familj och antog kristendomen. En legend omtalar att han långt före hade sänt ut "envoys" för att utforska alla världsreligioner för att se och höra vilken som var bäst. Då han hörde om den muslimska tron hade han utbrustit: Att dricka är livet, vi kan inte leva utan det! Inte heller de avgudar han hörde talas om dög så det blev kristendomen till slut. I och med detta kom Ryssland att antaga den kristna tron och den ryska kyrkan föddes som sedermera blev ortodox.

Valdimir föddes år 956 och dog 1015. Han var storfurste av Kiev. Men början var svår. Hans bror Yaropolk  hade dödat en tredje bror och var nu ute efter Vladimir. Han flydde till Sveige, blev god vän med
Ladejarl Håkon Sigurdson. Vladimir organiserade med Norge och Sveige en här emot sin bror som han besegrade och övertog nu herraväldet. Vladimir förenade nu det ryska riket som kom att sträcka sig från Ukraina till Balticum.

I  St:Petersburg den 21 januari år 2013.

Johan Granlund

Den försvunna kanonkulan från Kastelholms slott.

Det finns två intressanta berättelser från Kastelholms slotts tid som fastnat i historiens annaler och som guider och folk i allmänhet omtalat. Den första är den berömda fäktningen då danska kungens knekt utmanar Gustav Wasas knekt på fäktningsduell. Den danske skulle fäktas för sitt fosterland och alla danska kvinnors ära och Gustavs förtrogne för sin nya kung och sitt fosterland. Fäktningen slutade i seger för svensken men trots detta lyckades inte Gustavs här intaga slottet just då, men återkom året därpå och intog slottet.

Den andra berättelsen är den jag här vill beskriva och som finns omtalad i historiska avhandlingar och böcker samt i en mängd finländska tidningar ur vilka vi här nedan saxar följande:

Tidningen Åland av den 21.2. 1906
Ålands Kulturhistoriska Museum.
Bland föremålen hvarmed museet under förliden sommar riktades, befann sig även en kula som länge förvarats å Lappböle gård hemma i Sunds Socken. Numera har det beskrivits att det just är den kulan vid vilken följande tidigare av Törnström i hans 1739 i Upsala utgivna disputation, De Alandia, anförda tradition är fäst.
I början av år 1599 bemäktigade sig konung Sigismunds anhängare Kastelholms slott och satte Salomon Ille till slottshövding. I slutet av Juli månad 1599 beordrades Jochim Scheel av Hertig Karl att återtaga slottet, vilket Scheel verkställde de första dagarna av augusti samma år. Genom den sluge och verksamma kyrkoherden i Sund Laurentius Magni Ekrotherus erhöll Ille i tid underrättelse om Scheels ankomst. Ille vidtog visserligen åtgärder till slottets försvar men föraktade faran till den grad att han i en avlägsen del av slottet begynte förpläga sig med sina vänner. Amiral Scheel besköt slottet till en början från vestra sidan (Slottssundet) men af en överlöpare underrättad om Illes sorglöshet uppställde han sitt artilleri på den öster om fästet belägna Stallbacken (nuvarande Vita Björn) varifrån han riktade stycke-elden mot slottet med sådan verkan att redan första skottet genomborrade Illes gästsal och skrämde honom till ögonblicklig dagtingan.
Besynnerligt nog säger Bomansson i sin beskrivning över Kastelholm synes själva slottet bekräfta denna skildring. I sydöstra slottshörnet finnes en rund öppning i muren av ett huvuds vidd tydligen efter en kanonkula. Genom någon stens nedrasande kan öppningen ej ha uppkommit emedan en tredjedel av murens höjd ligger därutöver. Även allmogen tror att en kula här har flugit igenom. På Lappböle hemman i Sunds Socken visas t.o.m. den kula varmed det förfärliga skottet påstås hava skett. Enligt Tärnström som såg kulan på Lappböle gård höll den 2 lispunds vikt (15 kg ) och hela 1 alns omkrets (ca 50 cm). Detta överensstämmer med verkliga förhållandet säger Bomansson.

Tidningen Åland av den 24.9. 1910
Ålands Kulturhistoriska Museum är en skapelse som för sin tillkomst har att tacka föreningen Ålands Vänner för sin tillkomst. Vidare provincialläkaren i Godby L.W. Fagerlund vilken med outtröttlig iver och energi arbetat för dess tillkomst och vidare förkovran.
-På en pelare i ett hörn av rummet tronar en respektingivande kanonkula av 15 kg vikt. Den är funnen vid Kastelholm. Traditionen förmäler att samma kula år 1599 sprängde väggen till Salomon Illes gästabudssal samt skrämde dess nämde slottshövding så att han omedelbart överlämnade slottet åt Hertig Karls underbefälhavare Joachim Scheel.

Åbo Tidning den 28.7 1892.

En reseskildring från Åland.
-Kung Eriks fängelse måste man naturligvis se och den glugg hvarigenom han fått sin föda inskjuten. Vidare fick man en aning om konturerna af den sal, där gubben Salomon Ille höll gästabud, då från Karl IX s flotta som besegrade slottet en kula han som objuden gäst kom och störde friden. Ille kapitulerade i förskräckelsen och blev hängd på kullen mittemot Åbo slott.

Då undertecknad  i fjol läste dessa artiklar blev jag intresserad över saken och beslöt att forska vidare i ämnet. Var finns denna kanonkula i dag som i över 250 år fanns på Lappböle gård, där visades upp för turister samt senare överlämnades till Åland Museum.
Jag tog då mig för att stega in i Ålands Museum och med mina anteckningar i hand frågade jag i receptionen efter kanonkulan och om den eventuellt fanns i behåll. Där hade man ingen aning men man ringde till personal i bakrummen. Efter ett tag svarade man att man inte kände till saken men skulle ringa mig om något nytt framkom. En dag ringde Kitty Strandvik mig och bekräftade att de kan inte hitta kulan. Men vi kom överens att jag skulle kontakta personal som jobbat i tiden på Kastelholms slotts museum. Jag hade ett minne av att då jag guidade turister i slutet av 1970-talet så jobbade fru Nanny Sudhoff där. Jag ringde så hennes son Rune som för övrigt var en av mina lekkamrater i hembyn Finby. Han sade att de skall just över och hälsa på mamma och skulle då fråga henne. Han ringde mig dagen därefter och berättade att Nanny mindes en stor kanonkula som hade ett handtag och den brukade turisterna försöka lyfta upp. Jag anade att detta var inte kulan och det bekräftades även då jag kontaktade Strandvik.

En annan sak jag funderade över var att visst hade Ålands Museum brunnit en gång i tiden, men det måste ju varit före man flyttade till Slottshyddan på Södragatan där den stod uppställd på en piedestal.

Är det någon som vet något i saken så kan man kontakta mig.

Om denna händelse finns även omtalat i boken Kastelholms slott och dess borgherrar, av Reinholt Hausen. Där läser vi i en fotnot följande:

Tärnström säger i sin dissert. "De Alandia", att dessa grova skytt varit uppställda på Stallbacken, det område där länehäktet nu står och varifrån den här meddelade avbildningen av slottet från sydost är tagen. Avståndet härifrån till slottet är omkring 150 meter.
Tärnström berättar vidare, naturligtvis efter sägen, att hertig Karl (rättare amiral Scheel) begynt slottets beskjutning från väster, d.v.s. från Slottssundet och att Ille, övermodig av det kort förut avslagna anfallet, visat ett sådant lättsinne, att han i en motsatt del av slottet med sina vänner ställt till ett dryckeslag och att hertigen (Scheel), genom en överlöpare härom underrättad, flyttat sina kanoner till den förenämnda Stallbacken, då Ille vid första skottet, vars kula trängt in i gästabudssalen, blivit så skrämd att han uppgifvit slottet.
Detta är naturligtvis en utsmyckning av händelsen, som väl länge levde i folkets hågkomst.
Tärnström säger sig hava på Sundby hemman, ej långt från slottet, sett den ödesdigra kulan (av sten?) den vägde 2 lispund, och höll i omkrets en aln.
Även Bomansson tyckes 1855 sett den. Numera är den försvunnen.

Således, kulan var försvunen år 1935, då Hausen skrev boken så brottet är preskiberat för bortförandet av denna kula.

Sjättedag jul år 2012

Johan Granlund