Klockargården och Bandit-Maja Sundborg

 

Vy mot Sunds kyrka i tidigt 1900-tal.

Klockartorpen i Sund har varit ett okänt kapitel åtminstone för mig. Frågan aktualiserades efter att jag funnit ett av Ålands mest omfattande rättsfall, rättegångarna emot Maja Lisa Sundborg i juletid år 1799 samt fyra därpå efterföljande mål varav den sista var i april år 1802. Maja var klockardotter och en av åtta syskon bördiga ifrån klockartorpet nära prästgården som då var beläget på samma plats där man senare uppförde en arrendatorsbostad. Denna bostad nedrevs under senare delen av 1900-talet. 

Denna vackra vy hade klockartorpets folk framför sig då de blickade ut igenom köksfönstret.

Vy över Sunds kyrka och prästgården.

Var låg då detta klockartorp och vet du Johan säkert dess plats? Ja det är en fråga som sysselsatt mig i många år och som nu har fått sin fullständiga förklaring. Jag vill åskådliggöra detta i dessa fotografier. Detta fotografi över Prästgårdsområdet och kyrkan togs år 1903 av Kvarnbofotografen Gunnar Bomanson. 

Överst i bild ser man tydligt ett hus ibland träden intill en åker. Mitt emellan det huset och ladan ser man i skogsbrynet ett annat hus skymta fram mellan träden, Det var den gamla klockargården, och det var där mordet skedde.

 På en fråga till ett flertal nu levande personer minns ingen av dem dessa två hus. Svaren fick jag av tre personer som i tiden bott i arrendatorsbostaden som hade flyttats i början av 1900-talet ifrån näset invid kanalen. Denna arrendebostad var uppförd hörn i hörn med den gamla klockargården där Lars Andersson blev mördad.

Bild över Sunds kyrka och prästgården år 1935 taget av fotograf Uno Markström. I övre kanten ser man mellan prästgården och kyrkan ett hus, det som var arrendatorsbostad och således fanns denna bostad redan år 1935 men revs i slutet av 1900-talet. Kyrkoherde Sture Mattsson hade tidigare intresserat sig för detta torp men övertog det inte utan flyttade till Tranvik. Huset hade tidigare stått på näset invid kanalen.

Vy över näset mellan kyrksunden och vi ser torpet mitt i bild invid Bromans torp. Detta hus flyttades i tiden upp till prästgårdens område och blev arrendatorsbostad. Fotografiet är taget av Anselm Sjöblad i tidigt 1900-tal. I dag står ett nytt hus på denna plats.

I den digra utredning som gjordes om mordet på skålvästgöten Lars Andersson omfattade totalt flera hundra sidor. Jag fann där ett protokoll som utvisade avståndet mellan kyrkan och klockartorpen. Ja jag skriver torpen emedan mordet skedde i den "gamla klockargården" och att det därefter byggts ett nytt som nu år 1802 innehades av klockare Lindman. Denne Lindman efterträdde Maja Sundborgs far som hade dött år 1797, alltså två år före mordet år 1799. Avståndsredovisningen finns i mitten av denna sida och dess uttydning har jag nu erhållit av transkriberingsproffs, så lydande;

- " Enligt erhållne ordres af den 28 dennes hafwa undertecknad med biträde af Nämnd hållit Syn och besigtning öfwer kummel där västgöthen Lars Andersson blev mördad uti Sunds gamla klockaregård som nu och befanns att hafwa wara ifrån det då stående ställe flyttade 60 steg norrut om klåckaren Lindmans byggning ett af bemälte Lindman ånyo upförd. Längden å stugan är 8 alnar och bredden 7,5 alnar höjden 3,5 alnar. Ifrån klockarhusens förra stående ställe ned till kyrkan 316 steg cirka 500 alnar".

Alltså, efter mordet uppfördes en ny klockargård, 60 steg ifrån den gamla platsen, vilket innebär ca 54 meter. Klockare Lindman ville antagligen, och förståeligt nog, inte bo på en plats där en ihjälslagen man blivit nedgrävd under stuggolvet. 

Här står jag invid den gamla klockargården och här blev skålvästgöten Lars Andersson mördad och nedgrävd under stuggolvet. Husets mått stämmer precis med de i protokollet angivna.

Klockare Lindmans torpgrund. Man ser hela husgrunden och spisgrunden närmast i denna bild.

Klockartorpets brunn som låg ett 25 tal meter ifrån torpet.

I den andra rättegången, i januari år 1800, berättar Maja i förhör att hon överenskom med Lars Andersson att träffas vid klockartorpet klockan 7 på kvällen. Då hon ankommer fanns han redan där och sade sig vara törstig. Hon går då till torpets brunn för att hämta vatten åt honom. Då hon kommer tillbaka ser hon huru båtsman Palmgren slår Lars Andersson så att han ramlar och därefter avlider. Hon ville nämligen skylla mordet på honom. I den därpå följande rättegången under våren erkänner hon att det nog var hon som knuffade honom så att han ramlade emot en slägga som låg på golvet.

I denna blogg har jag tidigare år 2015 beskrivit mordet och artikeln kan sökas i fliken Maja Lisa Sundborg. Den tiden antog jag att mordet troligtvis skedde i något av torpen invid strömmen men detta var inte fallet. Det som ledde mig till denna plats var den i polisundersökningen gjorda noteringen "316 steg eller 500 alnar ned till kyrkan" således inte upp som då skulle varit fallet. 

Hur jag av bara en tillfällighet hittade berättelsen om mordet på skålvästgöten Lars Andersson fick i denna bok sin förklaring. Händelsen har aldrig förklarats på något ställe tidigare i åländsk historieberättelse och skulle för evigt fallit i glömskans hav om inte den funnits i denna reseskildring gjord av Edward Daniel Clarke. Bokens titel En resa på Åland vintern 1799. Clarke hade just ankommit till Skarpans gästgård och finner huset fullt av folk. På sidan 27 finns följande notering:

- Man hade kallat på länsmannen för att döma en kvinna och hennes kumpan för att hava mördat en resande gårdsfarihandlare och grävt ned hans kropp under stuggolvet". 

Jag slog fast boken och for följande dag till Ålands landskapsarkiv för att undersöka denna rättegång, jag hade ju en tydlig tidsangivelse, i juletid den 23 december år 1799. Jag fann en märklig berättelse som skakade om mig helt och denna känsla ville aldrig släppa mig. En berättelse som åskådliggjorde hela det svenska handelsundret alltifrån vandrande gårdsfarihandlare till postorderförsäljning och dagens handelshus typ Kapp-Ahl och Ikea, således en rak linje. 

Jag fann historien om de kyrkliga klockarnas verksamhet och att de var föregångare till våra dagars folkskole-och musiklärare jag de till och med fick göra injektioner vid farsoter. De "rang i kyrkklockorna" och spelade på de orglar som den tiden började inrättas i kyrkorna. Deras lön var några tunnor råg och ibland en kollekt.

Annons om klockartjänst införd i Finlands Allmänna Tidning den 6.2.1833.

Till den vid Vårdö kapell församling av Sunds pastorat för det närvarande lediga klockare sysslan, med densamma åtföljande ärlig lön av omkring 5 tunnor spannmål, äga hugade sökande, att inom 3 månader härefter hos undertecknad pastor sig skriftligen anmäla, samt derhos bifoga bevis om en till tjänstens bestridande erforderliga skicklighet. Sund den 5 januari 1833. Carl Hällfors.

Artikel i Åland år 1913 om klockaren i Sund. Klockaren i Sund som tillika är orgelnist åtnjuter 15 tunnor och 25 kappor råg och 3 collekter.

Boken Marknad på väg av författaren Pia Lundqvist, en bok jag rekvirerade av författaren själv.

Fascinerande har varit att forska i de vandrande skålvästgötarnas verksamhet i det gamla Sverige. Hur de i tusental ifrån Västmanland i södra Sverige vandrade längs vägar och stigar ända över till Åland och till och med till fastlandet. Huru de med säckar på rygg och mage vandrade från gård till gård. De uppsökte alltid ortens kyrka för att på kyrkbacken få hålla show och berätta nyheter ifrån alla håll och kanter. Resan till Sund skulle bli Lars Anderssons sista resa. Han mördas av Maja Sundborg på söndagskvällen den 23:e november år 1799 och skulle veckan därpå begravas på kyrkans begravningsplats som den sista av alla under hela 1700-talet.

Sunds kyrkas dödbok. Den sista noterade är Lars Andersson, mördad, begravd den 29 de november 1799.

Vem var då Maja Sundborg? Ja i denna bok, Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö finner vi inom familjen no; 2225 för Prästgården, Mats Person Sundborg. Familjen hade 8 barn varav Maja var den yngsta. Vi får här ingen upplysning om Majas livshistoria, däremot en lång artikel om hennes bror Magnus Sundborg som hade arbetat i Kvarnbo som sågare och då husbonden i gården dog "övertog" han änkan. Magnus skulle kallas för "durak" och blev förd till Sveaborgs fästning för straffarbete. Hans vidare öden har jag inte undersökt, antagligen avled han där.

Majas familj finns i Sunds komunionbok och här ser vi åren 1795 till 1801. Vad som är synnerligen märkligt är att det finns inte en endaste notering om Majas kriminella livsföring i kyrkboken. I anmärkningskolumnen till höger brukade alltid dessa noteringar finnas om församlingens medlemmar. Månne det var så att man inte ville skriva om detta då hennes far hade varit en kyrkans tjänsteman? Detta var en stor skam.

År 1797 tar historien slut då fadern dör och modern försvinner ur sikte. Det året slutar nattvardsgången. Den sista gång vi ser Maja intaga nattvarden var år 1797 och nu börjar hennes banditkarriär. Hon skall de följande åren vistas mest i tingssalarna i Sund. Hon blev anklagad för lösdriveri, för att stulit kyrkans hela nattvardsvins lager, blev frikänd ifrån det på grund av avsaknad av bevis, gav värjemålsed. Hon hade uppträtt i fyllan på ett läsförhör och för det blev dömd till kyrkotukt, samt i ett brev till koronofogden i Tosarby anklagad för att stulit en hel släde med olika föremål i Hammarland. För mordet på skålvästgöten Lars Andersson blev hon dömd till döden genom att "halshuggas och å båle brännas". 

År 1802 den 30 april hölls Urtima ting å Sunds tingsgård å Skarpans nya gästgivargård. Så lyder de första raderna i protokollet. Det skulle taga hela tre år innan denna rättegångskarusell var över.

I samband med forskningen om Maja Lisa Sundborgs rövarliv i Sunds socken fann vi denna notis. 

Villmanstrands spinnhus. Död den 25.2. 1821. Begravd 1821. No 6 Quin: Maja Lisa Sundborg. Nerffeber rödfeber. Ålder 54. 

Var detta vår Maja Lisa? Med största sannolikhet. Hon hade undkommit bödeln, slingrat sig ur rättsmaskineriets klor. Trots att den dåvarande svenske kungen nekade henne två gånger nåd, avlider hon på Villmanstrands spinnhus i en den tiden vanlig åkomma, nervfeber. 22 år efter att hon mördat skålvästgöten Lars Andersson i Sunds klockaregård och grävt ned hans kropp under sitt stuggolv i den "gamla klockargården".

Artikeln kommer att uppdateras.

I Godby den 26 mars år 2025

Johan G. Granlund

Bara bada bastu-saunaa

 

Att pojkarna KAJ från Vörå skulle vinna den svenska melodifestivalens final med sin låt "Bada bada bastu" var en knallsensation och utvecklades till en form av masshysteri vi inte sett på svenskt håll sedan Snoddas Nordgrens genombrott år 1952 med låten Flottarkärlek  och Carola Häggqvists genombrott 1982 att som 17-åring vinna sin final med låten Främling och därefter ta hem hela hela Eurovisan. Vi såg samma fenomen då Abba vann sin final och Eurovisionsfinalen med låten Waterloo år 1974.

Dagens melodi Bara bada bastu låg i tävlingens början på sista plats i förhandsspekulationerna men for som en raket upp i höjden. Låten hade en melodislinga och en rytmik som obönhörligen borrade sig in in folks sinnen och vägrade släppa taget. Jag hörde redan tidigt dess potential och efter första lyssningen satt den fast. Av alla bidrag i tävlingen minns jag bara den. Bara bada bastu, yksi kaksi kolme saunaa!

Som den inbitne historieberättaren och här bloggaren blev jag då att fundera närmare på detta med bastubadandet i vår kalla nord. Varifrån kommer egentligen denna sed och varför har vi sparat seden i veckodagen LÖRDAG då alla de andra veckodagarna har namn efter fornnordiska gudar och himlakroppar? 

På en enkel fråga varifrån veckans dagar har fått sitt namn får vi svaret: söndag-Sunnas dag, måndag-Månes dag, tisdag-Tyrs dag, onsdag-Odins dag, torsdag-Tors dag, fredag-Frejas dag och det stora undantaget som är lördag-den stora lörgardagen-laugardagen. Ja, som vi här och förstår, det var dagen man lörgade sig tvättade sig. Alla andra dagar kanske man endast tvättade händer och fötter och eventuellt ansiktet runt munnen, men hela kroppen skulle skrubbas i varmt bad på lördagen. 

Vikingarna var så förtjusta i vatten och tvål att de uppkallade en veckodag efter sitt dopp i baljan. Lögardagen alltså lördag betydde på fornnordiska "baddag". Renligheten var så viktig för vikingaarna att när Bysantiska riket år 907 slöt fred med svenska vikingar i Svarta havet krävde skandinaverna tillgång till bysantinernas offentliga bad "så ofta som de ville ".

Vikingarna baddade i allt från badkar till sjöar och floder. Huvudsaken var att man fick skrubba bort smutsen. De satte en ära i god hygien och ett välvårdat yttre. Under tidig medeltid var bad en lyx som få andra européer unnade sig. För vikingarna var emellertid ett långt bad varje lördag en självklarhet och naturligtvis fanns det en kam, nagelfil och pincett för näshår på toalettbordet. Man har vid utgrävningar i t.ex. Birka utanför Stockholm funnit hundratals kammar, öron och näsputsare. Men frågan är den badade de i det som vi kallar finnbastu? Nej jag tror inte det.

Interiör från en finnbastu

Men varifrån kommer då detta ångbadande, att svettas i skållhet bastu, är det en svensk eller finsk sed ifrån början, eller eventuellt någonting europeiskt från den grå forntiden? Ja härom tvistar de lärde och jag har funderat hit och dit under många år. Det är först nu jag tror mig kommit fram till en slutssats. Det bastubadande vi har i dag i Finland har vi nog det finska folket att tacka för. I alla fall åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Däremot är veckodagen lördag-lögardagen och ordet löga-lauga införlivat i finskan i veckodagen "lauantai" erkänt och eventuellt enligt min mening även ordet "löyly" trots att finnarna inte erkänner just det. Man säger att det kommer av "vattenanden" som finns i det fysiska fenomenet som uppstår då man häller vatten på heta stenar. Men denna förklaring haltar emedan den icke ger svaret på varifrån ordet härstammar, alltså själva tungomålet.

Badande badkullor av Anders Zorn år 1906

Vi ser här huru kvinnorna badar på svenskt vis, man sitter i en bunke med varmt vatten och eventuellt med fötterna i små vattenbaljor. 

Vi kan konstatera att svenskar och finnar använder sig av ordet "bada" för bastubadet men jag ser att man utför själva badandet på olika vis. I Sverige säger man ju även om att doppa sig i sjön och simma som att man badar. Det gör inte vi i Finland och på Åland. I havet och sjön simmar vi men badar i bastun. I Finland svettas man ut sitt svett i omgångar, badar, ett flertal gånger och kanske inte ens använder tvål och vatten för badandet endast för att skölja av sig svetten med ett ämbar vatten, torka sig och gå hem efter ett antal svettkurer och avkylning. I Sverige lägger man mera an på tvättandet i bastun och värmen är inte så viktig cirka femtio grader och lite mera, medan vi i Finland kan köra upp termometern till närmare hundra grader.

Axel Gallén-Kallelas målning Badstuga från år 1889.

I den mycket intressanta reseskildringen Resa i Finland år 1799 av Giuseppe Acerbi kan man få en inblick i ett äkta finskt bastubad. I det tolfte kapitlet kan man lära sig om seder och bruk hos Finlands invånare och plötsligt står Giuseppe naken i en finnbastu i norra Finland. Han berättar enligt följande;

En annan detalj bland finnarnas seder, som föreföll mycket egendomlig, var deras bad och sättet att bada. Nästan alla finska bönder ha ett särskilt litet hus avsett för bad. Det består av ett enda litet rum i vars innersta del befinner sig ett antal stenar, vilka upphettas genom eld tills de bli glödande. På dessa upphettade stenar kastas vatten, tills sällskapet därinne är inhöljt i ett tjockt moln av ånga. I sin innersta del har rummet två lavar, för att trots sin ringa storlek kunna ge utrymme åt ett större antal personer, och eftersom det ligger i hettans och ångans natur att stiga uppåt, är den övre laven givetvis den hetaste. Män och kvinnor badar tillsammans utan några som helst kläder och utan att de på minsta sätt påverkas av någon ömsesidig dragning till varandra . Om emellertid en främling öppnar dörren och överraskar de badande, bli kvinnorna icke litet förskräckta över hans inträde, ty förutom at han själv kommer in, släpper han, genom att öppna dörren, in ett starkt ljus, vilket genast avslöjar såväl deras belägenhet som deras former. Om en sådan händelse icke inträffar, befinna de sig, om icke i absolut mörker, så dock i tätt dunkel, då det icke finns något annat fönster än en liten glugg, och ej heller något annat ljus än det som sipprar in genom någon öppning i taket eller genom springorna mellan de stockar, som huset är byggt av. Jag roade mig ofta med att överraska de badande på detta sätt, och en eller två gånger försökte jag gå in och sälla mig till sällskapet, men hettan var så stark att jag inte kunde andas och efter på sin höjd en minut säkert skulle ha blivit kvävd. Jag gick ibland in ett ögonblick, bara föra att lägga min termometer på något lämpligt ställe och omedelbart gå ut igen. Jag väntade en kvart eller tio minuter varpå jag fick in igen och hämtade instrumentet för att konstatera hur hett det var. Jag blev så häpen att jag knappt trodde mina sinnen, när jag fann att dessa människor stanna och roa sig tillsammans en halv och ibland en hel timme i samma rum, som är uppvärmt till 70 eller 75 grader Celsius. Termometern blev ibland, genom kontakten med ångan, så het att jag knappt kunde hålla den i mina händer.

Under hela den tid finländarna tillbringa i detta heta bad, gnida de sig och piska alla delar av kroppen med kvastar gjorda av björkträdets grenar. På tio minuter bli de lika röda som rött kött och se alldeles förskräckliga ut. På vintern gå de ofta ut ur badet, nakna som de äro, för at rulla sig i snön, när kölden är tjugo och t.o.m. trettio grader under noll. Ibland komma de nakna ut i fria luften och samtala med varandra eller med vem som helst, som råkar vara tillstädes. Om resande råka komma förbi, medan bönderna i en gård eller en liten by befinna sig i badet, och deras hjälp behöver, komma de ut och hjälpa till att spänna för eller ifrån, hämta foder för hästarna eller göra någonting annat, utan några som helst kläder på sig, medan resenären sitter där huttrande av kyla, fastän han är inhöljd i en tjock, präktig vargskinnspäls. Det finnes ingenting underbarare än de ytterligheter som människan är i stånd att uthärda genom vanans makt. 

De finska bönderna gå sålunda på ett ögonblick från 70 graders hetta till 30 graders kyla, en övergång på 100 grader, vilket är detsamma som att komma från kokande till frysande vatten! Ännu mera häpnadsväckande är att det sker utan minsta olägenhet, medan andra människor mycket kännbart påverkas av en skillnad på blott 5 grader och löpa fara att ådaga sig reumatism genom den minsta lilla vindfläkt. Dessa bönder försäkra att utan dessa heta ångbad skulle de ej som de göra hela dagen lång kunna orka med sina olika arbeten. De säga att badet stärker dem lika mycket som vila och sömn. Ångans hetta uppmjukar till den grad deras hus, att männen med lätthet raka sig med usla rakknivar och utan tvål. Om Shakespere hade känt ett folk, som var i stånd att njuta av en dylik snabb övergång från ytterlig hetta till strängaste köld, skulle han visserligen ha vetat mera, men hans skapande fantasi hade icke funnit något stöd i det.

I Finland är det vanligt att man masserar och slår sig med färska björkriskvastar. Denna behandling är väldigt behaglig, sätter i gång blodcirkulationen och rengör samtidigt huden och avlägsnar föråldrad hud. Negativt är däremot att golvet blir fyllt med avslagna löv som skall sopas upp efteråt. Vi har börjat utföra denna behandling ute på verandan strax efter att kroppen är upphettad. Bastukvasten bör förvärmas och mjukas upp genom att ligga några timmar i ljummet vatten innan användningen.

Bastubadande finländska unga kvinnor på 1960-talet. Bild från Strömsö insända bastubilder.

Vi skall längre fram titta på de historiska förklaringarna om bastubadandet men först vill jag berätta lite om min kärlek till finnbastun och hur jag upplevt den samt arbetat med den för mina turister, både som stugby-ägare i min hemby Finby i Sund och nu på äldre dar som AirBnb-värd på Granlunda torp i Godby.

Finsk rökbastu

Jag är född i en finsk by på fastlandet som heter Kärjenkoski i Storå/Isojoki kommun. På detta torpställe fanns en rökbastu liknande denna. Denna bild är tagen från sajten Strömsö, insända bastubilder. Jag har dock inga direkta minnesbilder från denna tid då jag då var under tre år gammal då vi flyttade till Åland.

På Norrgårds i Finby hade vi en vanlig bastu som var sammanbyggd med en smedja. Den hade ett förrum där man klädde av sig efter att först stigit in genom en farstu. I bastun som var ganska stor fanns en jättestor spis som ovantill hade en enorm stenhög. Denna revs i min ungdom och en mindre murades in även den eldades undertill och stenar ovanpå. Då far rev den gamla "knappeln" hittades ett antal kanonkulor troligtvis som landat på gårdens åkrar under Bomarsundskriget. 

Senare ordnade jag för mina turister en ny bastu som eldades med direkt el och den var väl frekventerad och hade vid sidan två duschrum. 

Då jag för fyrtio år sedan byggde vårt boningshus i Godby inrättade jag några år därefter en elbastu i huset på övre våningen. Det skulle bli för besvärligt tyckte jag då med vedbärning upp på vinden och klottande med aska. Men varje gång jag satt i den tänkte jag: jag vill ut härifrån, jag vill ut på gården och elda en vedeldad bastu! 

Sagt och gjort, för fem år sedan slog jag till. Ritade och funderade, Googlade och grubblade, hur skall den bli? Då jag Googlade på olika finska fabrikörers bilder på bastur hittade jag ändock inte rätt, just den bastu jag ville ha. Nästan varje bild visade ett mörkt litet rum med en liten fönsterruta i ena hörnet eller upp under taket i huvudhöjd. Däremot hade det i omklädningsrummet jättestora fönster ja ibland två stycken vettande emot olika håll. Jag beslöt då rita denna bastu som vi ser i bild och det blev en fullständig succe´! Jag hade året före inköpt på loppis ett antal gamla stugfönster som jag rustade upp och kittade om. Jag ville ha en stor lave ifall kompisarna kommer på besök. Jag ville ha en finsk vedspis som har en inbyggd vattentank vars vatten är varmt då bastun är färdig. Jag ville ha regnvatten i den och i ämbar vid laven så jag lade stuprör och rännor på bastun och intilliggande uthus.

Jag ville ha ett bord av stock invid bastun ifall vi grillar eller tar en öl i glada vänners lag. Ja här ser ni att för omklädningsrummet behövdes bara ett litet fönster, det fönstret hade jag faktiskt sparat från mitt barndomshem i Finby. Jag hade även tagit båda dörrar från mitt uthus som var obehövliga och i ytterdörren fanns färdig fönsterglugg. I flera år hade jag sparat knotiga grenar av lövträd som jag täljde smidiga handtag av. Jag tyckte att en stor altan behöver man ha utanför bastun, det är skonsammare för fötterna och man drar inte in gräs och smuts i bastun.

Då man sitter på laven har man denna trevliga utsikt emot skogen invid. Då jag introducerar våra gäster för bastun brukar jag säga att de enda åskådarna de har kan vara ett par rådjur eller grannens svarta katt. Dessutom kan man höra syrsorna samt fåglarnas kvitter i det fantastiska lugn som råder. Jag lade även in ett tvättställ för damer som vill tvätta håret samtidigt.

Det åtgår mycket ved för bastun och den planeringen bör redan påbörjas i februari mars. Veden skall klyvas på våren och travas upp på luftigt underlag. Fram emot juli - augusti kan vedtraven sedan köras in i vedboden. Här har jag skojat till det lite grann och byggt in ett fönster i traven. Ibland stannade turister till på vägen och tog en bild. Ja, det skall förstås vara lövträd för bastuns spis. Lövträd kådar mindre och förorsakar mindre sot.

Dörrarnas handtag i en bastu skall givetvis vara av knotiga grenar. Inne i bastun bör man ha ett flertal sådana invid laven som handtag för att obehindrat gå upp och ned från laven.

Bastukvasten är viktig för en finsk bastu. Björkriset bör tas i början av juli för bästa hållbarhet men för den angenäma doften är det bäst att redan skörda dem före midsommar. Man kan mycket väl tillverka ett flertal av dem för nedfrysning. 

Övriga attiraljer som behövs i bastun är en snygg vattenbunke för det vatten man slår på spisen. En tovad mössa behövs också för den som är känslig för huvudvärme, en rotborste kan mycket väl användas medan man sitter på laven och som sittunderlag är det bra med något linne. En bastutermometer är också bra för att kolla värmen.

Det finska folkets uppfinningsrikedom är enorm då det gäller olika typer av bastur. Här har man kopplat bastun till en släpvagn för att på olika ställen på gården avnjuta bastubadet.

Här har man byggt sig en bastu flotte som man kan ro ut och lägga sig i lä för en holme. Nära till det svalkande doppet kan man säga.

Denna typ av bastu kallas tunnbastu. Inte så vacker utifrån sett men kanske effektiv ändå.

Här har man hastigt och lustigt byggt en tältbastu vid älvstranden. Måhända detta var de äldsta formen för en finnbastu?

Under historiens gång har olika hävdatecknare beskrivit badkulturen under årens gång. Här är Olaus Magnus beskrivning av huru bastubadandet gick till på 1500-talet. Vi ser huru en stor bastuspis står i rummets mitt och huru mannen kastar vatten på stenarna. Vi ser en kvinna med fötterna i en bunke och dricker något ur ett ymnigt horn, Detta är troligen ifrån någon rökbastu där röken redan vädrats ut och hettan finns kvar i stenarna.

Här ser vi huru den italienske resanden Giuseppe Acerbi uppfattar ett finskt bastubad. Här är både män och kvinnor samtidigt i bastun.

Här ser vi huru den finländske konstnären Axel Galle´n- Kallela uppfattar ett finskt bastubadande år 1889.

Hur ser då historikerna på bastubadandet under historiens gång. Vi skall ta en titt i Projekt Runebergs förklaringar i Kunskapens bok med rubriken Förströelse och hälsa.

Badets grundläggande betydelse och uppgift är ju att hålla kroppen ren, att avlägsna utifrån kommande smutspartiklar lika väl som de avfallsprodukter som bildas på huden genom nötning, svettning och avdunstning. Under olika tider och ibland oliks folk och samhällsgrupper har dock uppfattningen om detta elementära renlighetskrav varierat mycket starkt. Medan baden under vissa kulturepoker ingått som en allmän samhällsvana i medvetandet, har de under andra tider nästan kommit ur bruk.

Finsk bastu. För förhållandet på landsbygden är en s.k. finska bastun i dess ursprungliga form av stort intresse. Metoden, som under 1700-1800-talen livligt tillämpades i de nordiska länderna, särskilt i Finland, tillgår i sin enkla form på så sätt att i en liten timrad stuga en av sten och järnhällar byggd primitiv ugn uppeldas med en kraftig vedbrasa, varvid röken söker sig ut genom den öppna dörren. Sedan brasan brunnit ned, urkrafsas glöden fullständigt varefter bastu dörren stängs och värmen från den heta ugnen får sprida sig i stugan. Den eller de badande går nu nakna in i den heta bastun. Genom att stänka vatten på ugnens heta stenar får man en fuktig och eter behag lagom het bastuluft. De badande ligger eller sitter på enkla britsar och bearbetar varandra, dock ingalunda alltför hårt, med om möjligt färskt skurna björkris. Efter badet erhåller den badande en effektiv och snabb avkylning endera genom några spannar kallt vatten eller genom ett dopp i sjön eller vintertid genom rullning i snön.

Artikeln kommer att uppdateras.

Lörgad i Godby den 16 mars år 2025

Johan G. Granlund

Hela konkaronkan med alla kronor

Kejsaren Napoleon med krona 

Vad har denna att göra med karonkan och varifrån kommer egentligen ordet karonka?

Som vi här skall se samlas de lärde till doktorsmiddag, en karonka, de unga skall snart få sin examen och firar detta med en sjudundrande karonka och bloggredaktören minns sin barndoms karonkor då de äldre firade bybutikens goda årsresultat.

Ungdomslokalen Klippan, här nybyggd i början av 1900-talet. Invid det s.k. "kommunalrummet". Notera midsommarstångens dåtida placering mitt emot lokalen på Sundmans gjälan.

Då jag var ung på 1950-talet anordnades "karonka" på traktens ungdomsföreningshus Klippan i Sund på Åland. Det var då Sunds Andelshandel bjöd in till årsfest. Den hölls i mars månad och det var en mycket populär tillställning. Kvällen började med att andelshandelns styrelse höll sammanträde, årsmöte, och man gick igenom verksamheten under förra året. Därefter följde kaffekalas och strax därpå filmförevisning av handelslagsdistriktets verksamhetsledare som denna tid hette Birger Strandell. Han började med barnfilmer för den unga publiken och vi skrattade så vi tjöt åt alla Kalle Ankas upptåg.

Därefter visades SOKs fabrikers varutillverkning i Vaajakoski och man fick veta hur Panda choklad, Katrina kaffe och Tend tvättmedel tillverkades. Därefter höll en konsulent information åt alla husmödrar och de fick information om hur tvättmaskiner och djupfrysar funktionerade. Därefter var det en paus då alla bänkar utlyftes och spelmännen gjorde sig redo för dansen som träddes till långt över midnatt. Damerna samlades då längs ena långväggen och herrarna ställde sig i en klunga i hörnet vid ingångsdörrarna. Där var nära till klädeslogen där spritpluntorna fanns i rockfickorna. 

För en tid sedan fanns i Ålandstidningen ett reportage om att "Karonkan fyllde Alandica". Här ser vi hur ungdomar står uppstassade i sina vackra balkläder. Karonkan åsyftar här den väntans tid inför examen efter många års studier och firandet av dess snara avslutning. Detta skall givetvis firas och då ordnar man en karonka.

Nu vill denna bloggredaktör ställa sig frågan, varifrån härleds detta ord "karonka", varifrån härstammar egentligen detta ord, hur har det kommit in i finskan och i det svenska språket? Vi skall se vad språkexpertisen säger om det och ifall dessa inte ger svar försöker vi gräva djupare. Till min hjälp har jag tagit min hustru Irina som är expert på många historiska frågor och som i tolv års tid medverkat i Ukrainas television inom ramen för dokumentärprogrammet "den glömda världen" med hela världen som arbetsfält. 

Den första som får komma till tals är Bo Lönnqvist i spalten "om etymologin för ordet karonka"

I Språkbruk no 1/2000 besvaras en fråga om ursprunget för ordet karonka, i betydelsen doktorsmiddag, fest, bjudning, kalas o.s.v. Ursprunget för ordet är franskt, ej ryskt. I finlandssvenskan har ordet i formen karonka och betydelsen doktorsmiddag inlånats från finskan. tydligen under de senaste årtiondena. 

Han fortsätter; i undertecknads ungdom på 1960-talet hörde man det inte, annat än i finska sammanhang. Däremot förekom i vardagsspråk, bl. bland barnen, uttrycken "hela konkaronkan" och betydelsen var "hela följet, hela hopen". Han drog iväg med "hela konkaronkan". Där var Lindströms och "hela konkaronkan, hela flocken".

Ordet konkarong är franska. Det avser en på 1700-talet vanlig, hög kvinnomössa, uppbyggd av flor och bandrosetter kring en stomme av ståltråd. I Paris nämns conque´ron på 1750-talet som huvudbonad för bruden. Verbet conque´rir betyder  i formen conque´rant" bedårande, kokett erövrerska". 

Ordet har sedermera fått den överförda betydesen "följe, släptåg", när mössan blivit omodern, ett fenomen som vi finner också när det gäller andra klädesplagg. 

När ordet inlånats i finska har förleden "con-" fallit bort och nu har således ett återlån till finlandssvenskan skett. 

Karonkans svenska (franska) ursprung förklarar dess förekomst på Åland, som ju under 1700-talet upplevde en högkonjunktur i sedvänjor och mode på prästgårdarna. 

Så långt Lönnqvist och hans förklaring av ordets ursprung. Här nedan förklarar Mikael Reuter hur han ser på ordets ursprung.

Då skall vi se vad Mikael Reuter anser om ordet karonka.

Karonka, Reuters ruta 13/2 2012

För en tid sedan hade jag glädjen att lyssna till en givande doktorsdisputation som handlade om finlandismer och hur de med växlande framgång har motarbetats av språkvårdarna. Som traditionen bjuder följdes disputationen av en doktorsmiddag, eller karonka som den informellt kallas i Finland.

Ordet karonka nämns redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska (1917), tillsammans med ett antal andra ord: "Till vardagsjargongen höra: blusning (blusett), skrälldus, firabel, russicismen karonka, samtliga=bjudning, tillställning, kalas". Blusningen och skrälldusen torde ha förpassats till historien och firabel används bara i en annan betydelse, men karonkan lever kvar. Huruvida ordet redan på Bergroths tid i huvudsak användes om doktorsmiddagar är osäkert men det är sannolikt att den betydelsenyansen har kommit senare. På Åland används karonka om skolavslutningsfester (motsvarande bänkskuddargille, penkis). 

Bo Lönnqvists teori om etymologin för ordet karonka är utan tvekan intressant och värd att beakta som en möjlig tolkning. Ändå kan det inte hjälpas att teorin om att ursprunget är det ryska ordet karónka (bl.a. svit i kortspel) förefaller mer sannolik, och det är också den etymologin som ges i den finska etymologiska ordboken Suomen sanojen alkuperä. Också Hugo Bergroth betecknar i Finlandssvenska (1917) ordet karonka som en russicism, vilket enligt min mening måste tillmätas rätt stor vikt eftersom kontakten med det ryska var så mycket mer levande på Bergroths tid. 

Att karonka används speciellt om fester av typen doktorsmiddagar (speciellt i finskan) och skolavslutningsfester (på Åland) kan möjligen ha att göra med att dessa ses som ett slags "kröningar"-ry, karónka är diminutiv av koróna `krona`. 

Att karonka skulle ha kommit in i finlandssvenskan först efter 1960-talet stämmer inte. Det nämns som sagt redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska, och upptas i alla upplagor av hans mer kortfattade bok Högsvenska (efter Bergroths död redigerad av Björn Pettersson). Många äldre finlandssvenskar kan också intyga att det har använts före 1960-talet. Till Åland har det troligen kommit med inflyttade finlandssvenskar, men vi skall inte heller glömma att åländska dialekter har ett starkt inslag av russicismer sedan den tid ryska trupper var förlagda till Åland. 

Oberoende om vi utgår från det ryska korónka eller det franska conque´ron är betydelseutvecklingen inte alldeles lätt att förklara. Det som enligt min mening är avgörande i bägge fallen är att ljudformen hos ord som karonka, konkarong (den sverigesvenska motsvarigheten till konkaronka) och konkaronka lämpar sig bra för de betydelser de här orden har fått. Vi kunde kanske jämföra med det numera nästan utdöda finlansndssvenska ordet bataklang som också betyder fest. Ursprunget är uppenbarligen franskt även om etymologin är oklar, men associationen till det svenska klang ha säkert spelat en roll.

Mikael Reuter

Nåja. Här ser vi att de lärde herrarna inte är riktigt överens i saken. Vem har då rätt? Jag anser att de båda i princip har rätt trots att de talar om två olika grenar av trädet karonka. Lönnqvist nämner den franska kvinnomössan conqueron. Här är han inne på rätt spår. Han anser också att karonkan har vi fått från finskan. Reuter å sin sida hävdar ursprunget ryskt och talar om en svit i kortspel som ordets grund. Och det skall visa sig att också han är inne på rätt spår utan att veta dess härledning.

Men har de alls nämnt trädets rot? Nej. De slutade i Frankrike och Moskva. Men som vi nedan skall se så leder Irina oss in långt i forntiden, till den grekiska övärlden och självaste Romarriket, ja till Kievan Rus och Östeuropa. 

Den ryska tzarkronan är av ganska ungt datum och infördes först vid Peter II s kröning. Hans far Peter den store hade denna " monomakh-cap" som liknade en kon och i mongolisk stilutformning. Således kan inte det finskryska ordet karonka härledas till den grekisk-romerska traditionen. Som vi tidigare sett hämtades uttrycket ifrån en svit i kortspel. 

Den makedoniska härskarens krona, gjord av skytiskt guld. Skyterna var en gammal nomadstam som levde i det moderna Ukrainas södra territorium.

Som ett resultat av Alexander den stores segrar och erövringar fanns det gott om guld i Grekland. Enligt historiska berättelser har kransen sitt ursprung i antikens Grekland och Rom, där medlemmar av det grekisk-romerska samhället skulle hantverka ringformade prydnadsföremål kallade "kronor" av färska löv och kvistar.

Den romerske kejsaren Julius Caesar bar alltid en triumferande krona med lagerkrans.

Kejsar Napoleon Bonaparte med lagerkranskrona.

Kronan koronan har som sin yttersta symbol den aura som antogs finnas runt de heligas huvud och avbildningar av jungfru Maria.

Här en koruna - krona i Kievan Rusriket alltså dagens Ukraina.

En kvinna i Kievan Rus bar en krona (korun, koruna, krans) på huvudet, och en gift kvinna bar ett handduksliknande plagg som var draperat över en rikt dekorerad solid krona gjord av dyrt tyg, korun som höll hennes hår stadigt.

Denna bloggtext kommer att uppdateras.

Krönt i Godby den 23 februari år 2025

Johan G. Granlund