Handens heliga tecken

 Se handens heliga tecken

I denna blogg kan även olika gästförfattare publicera sig, det har hänt tidigare. Nu ger jag turen till min hustru Irina Granlund som här skall berätta om de olika tecken vi ibland kan se så kallade heliga män och kvinnor gör inom kyrkokonsten. Det i dag bland ungdomen populära "djävulstecknet" är bara ett av dem och som nu har en helt annan betydelse och används inom helt andra förhållanden.

Irina eller som det i hennes pass står Iryna är bördig ifrån Ukraina och satte sin fot för första gången här på Åland den 23 september år 2021. Vi gifte oss i november samma år och hon heter numera Granlund. Hennes tidigare namn var Khaled och flicknamnet var Levchuk. Irina publicerar sig gärna även på Facebook men hennes namn kan tyvärr där inte skrivas med latinska bokstäver emedan denna organisation Facebook tekniskt förbjuder en sådan ändring så namnet finns för evigt med kyrilliska bokstäver. 

Inina har en gedigen universitetsutbildning inom konst, antik och design samt kyrkohistoria. Hennes kunskaper förde henne in i Ukrainas television kanalerna 1 och 2 och där arbetade hon i 12 år närmast inom programblocket "Den glömda världen". Programmen var internationellt omfattande. De kunde innehålla inslag om Tor Heyerdals forskningsresor, kannibaler i den karibiska övärlden, samebefolkningen på Nordkalotten, samurajernas stridskonst, valarna i Atlanten och vikingarnas färder till Amerika. 

Jag var under min korta tid i Kiev med som åskådare i studion då två inslag bandades. Bandningen går så till att en programledare ställer olika frågor och Irina besvarar dem i två timmars tid. Från dessa intervjuer klipps sedan in korta sekvenser som sedan redigeras in i olika programpunkter, därför kan även i dag kan hennes inslag återfinnas i olika nyproducerade program. Oj, kan någon väninna skriva till henne från Bulgarien, jag såg dig nyss i ett program!

För tre år sedan väckte jag Irinas intresse för att publicera sig i julboken Sanct Olof . Jag tycker du skall skriva om handens olika tecken som jag själv funderat på i många år. Vad betyder dessa undrade jag många gånger. Artikeln ingick så i Sanct Olofs utgåva år 2024 och vi kan nu publicera innehållet här. Var så goda!

- Både när vi besöker gamla och moderna kyrkor ser vi vackra bilder ur Bibelns berättelser. De berättar om Jesu Kristi jordeliv, hans lärjungar, apostlarna och de olika helgonen. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med ikoner och bilder i ortodox tradition i våra kyrkor. Om man tittar noga på ikonerna kan man se att handgesterna varierar för de personer som avbildas på ikonerna. I den ortodoxa ikontraditionen har varje handgest sin egen innebörd och betydelse. 

En ikon är en helig kristen målning fylld med mening och betydelse. Den är föremål för strikta skrivregler, så kallad religiös kanon, alltså rättesnören, regler.

Ikonen skildrar alltid verkliga, inte fiktiva personer och händelser i den heliga kristna historien. Ikonen vill understryka sambandet med historien. Den försöker förmedla både det inre tillståndet hos de avbildade helgonen och samtidigt skildra de olika händelser som är kopplade till gesternas symbolik.

Handgesterna intar en betydande plats på ikoner med Jesus Kristus, apostlarna, jungfru Maria och helgonen. En ikonmålare skildrar aldrig sitt motiv "bara som det faller sig" som en godtycklig sak, utan varje detalj i bilden av fingrarna på ikonen är symbolisk och har sin egen ursprungshistoria. 

Under århundradernas förlopp har en viss kanon utvecklats i beskrivningen av helgonens handgester. Några av personernas handgester har en uråldrig betydelse och härstammar från det antika Rom.

I det verkliga livet kan vi av handgester gissa oss till personens känslor, önskningar, tankar och humör. Detsamma gäller inom ikonkonsten. Ikonen ger en bild av de känslor helgonen uttrycker. men förutsättningen är att bilden förklaras korrekt. När man betraktar en ikon, en avbildning av Jesus Kristus ser vi hans välsignande gest. Högra handens fingrar är böjda till välsignelse och formar de grekiska bokstäverna iota (1) och chi (x), det vill säga begynnelsebokstäverna i Jesus Kristus. 

Om man granskar den traditionella bysantinska ikonen kommer man inte att finna den gesten där, utan vi kommer att upptäcka att Kristi hand har en något annorlunda gest: tummen och lillfingret möter varandra och de övriga fingrarna är oböjda. Enligt historikerna symboliserar denna gest inte en välsignelse utan Frälsaren avbildas medan han håller ett tal. Även förkristna porträttmålare introducerade denna gest för  att indikera början på ett offentligt tal. Redan i det gamla Assyriern, Egypten och Indien var det brukligt att använde fingrarna för att återge ansiktsuttryck och för att förstå talaren, Man kan även i Medelhavsområdet under antiken ana denna tradition. Då grekiska och romerska talare steg upp i talarstolen bjöd de till tystnad med en speciell gest: för att fånga uppmärksamheten höjde de sin hand med böjda fingrar och under hela talet gestikulerade de på ett speciellt sätt.

Den Gudstalande handen 

Så välsignar ortodoxa präster och biskopar än i dag: handens fingrar är böjda så att de bildar bokstäverna ICXC - de första och sista bokstäverna i namnet Jesus Kristus. Pekfingret och långfingret bildar ett C. Tummen korsas med ringfingret till bokstaven X och lillfingret är bokstaven C. detta tecken kallas också "Malax" efter ett ord i grekiskan som beskrev denna gest på 1500-talet. 

Föreställ dig en ikon av Frälsaren. Troligtvis kommer du att komma ihåg Jesu välsignelsegest på ikonerna. Fingrarna på Kristi högra hand eller helgonet är böjda på ett sådant sätt att de liknar de grekiska bokstäverna I och X, som betyder "Jesus Kristus".

Den sataniska bocken

I dag förknippas den här gesten med rockkonserter och uppfattas ibland som en satanisk symbol. I antiken hade den en helt annan betydelse; då betydde den alltid "var extra uppmärksam". På ikonen indikerar pekfingret i denna gest Frälsarens gudomliga natur, och lillfingret indikerar den mänskliga naturen.

Jag talar 

Pek och  långfingret böjs upp. Lillfingret och ringfingret böjs och pressas mot handflatan. Tummen höjs antingen helt enkelt upp eller trycks mot ringfingret. Denna gest betyder direkt tal, talets ögonblick.

 Maria av Egypten, 344-421 e.Kr, med korslagda händer

Detta är en bild av ett kors. Med denna gest uttrycks tillhörigheten till Jesus Kristus och bekännelsen till hans död på korset. Med en sådan gest skrivs till exempel ofta den ärevördiga Maria av Egypten. I den ortodoxa kyrkan är det även brukligt att korsa armarna vid emottagandet av nattvarden.

Händerna ihop, Guds moder, "Mjuka upp onda hjärtan"

Handflatorna är vända mot varandra. Ännu i dag lägger vi intuitivt händerna i denna gest och vänder oss till Gud och de heliga i bön. Sedan urminnes tider har innebörden av denna handposition inneburit bön. Du kan se denna gest på ikonen för Guds moder, den står för, "Mjuka upp onda hjärtan".

Handen på hjärtat betecknar den innerliga bönen som har kännetecknat helgonets liv

Bilden av en hand på hjärtat är en återgivning av innerlig bön. Det betyder att detta helgon tillbringade lång tid i bön till Jesus. Innerligheten kan likställas med de gamla eremiternas tillbedjan.

Maria från Magdala med ett myrrakärl i händerna

Vad helgonet håller i handen spelar en speciell roll. Utifrån det kan man se på vilket sätt helgonet förhärligades eller vilken tjänst hen utförde på jorden. Sankta Maria Magdalena, en av kvinnorna som kom till Jesu kropp med myrra, avbildas med ett myrrakärl i händerna. 

Två öppna händer och ibland avbildas händerna med öppna handflator upphöja mot himlen, som i Guds Moder-ikonen bredvid. Gesten berättar för oss att Guds Moder ber för hela mänskligheten om nåd för alla människor.

Vissa forskare menar att denna gest signalerar mottagande av nåden, andra ser gesten som en bön och vädjan till Gud.

Genom att känna till dessa gester som används i ikoner i ortodox tradition, kommer du att kunna förstå den dolda innebörden i de synliga tecknen. Ikonerna blir mer innehållsrika. Förutom gesterna är ikonmåleriet fullt a andra viktiga symboler. Ett exempel som redan nämnts är att föremålen som helgonen håller i händerna som bär på betydelse. Ett annat är användningen av olika färger i kläderna och andra detaljer i östortodox ikonografi. Ju mer du vet om gesterna desto mer kommer du att förstå av de tankar som Jesus och helgonen genom tiderna vill förmedla till oss. Du kommer förmodligen också att få ett större intresse för allt det heliga och för skildringarna av Jesu liv och helgonens budskap.

Irina Granlund här presenterad med namnet Iryna Khaled i ett av programmen i Ukrainas television kanal 2 + 2

Källor; Författarens personliga arbetsarkiv samt Marcus Fabius Quintilianus som är författare till den mest kompletta läroboken " Institutio Oratoria" vad gäller gesterna i den grekisk-romerska världen.

I Godby den 25 augusti år 2025

Irina Granlund

Nedtecknat och som idégivare

Johan G. Granlund

Olvon i hagen

En dag då jag och min hustru Irina vandrade runt i området runt Sunds kyrka hajade Irina till och sade; oj oj här är ju kalina! Har ni kalina på Åland ? Varför inte det frågade jag, vi har ju de flesta lövträd och buskar här som finns i Norden, ja många fler skröt jag. 

Då vi sedan for hemåt samtalade vi i bilen och fortsatte hela kvällen om vår upptäckt. Vi brukar gilla att spåna på ord och dess härledning emedan många ukrainska och svenska ord liknar varandra men här fanns ingen likhet. Men frågade jag, vad heter olvon på ryska? Jo kalinka sade hon. Men vad i världen det är ju en sång med Viktor Klimenko! Kalinka kalinka kalinka moja. Jag knappade in låten på Youtube och lyssnade.

Olvonbusken i närheten av Sunds kyrka och bloggredaktören som här beundrar dess blommor. Visst hade jag hört talas om olvonet, den finns ju i en fin visa vid namn "Visa i midsommartid", som börjar: Du lindar av olvon en midsommarkrans.... Den skulle ju finnas med bland de sju blommor den unga mön plockade under midsommaren. 

Irina berättar vidare att i den ukrainska kulturen finns otaliga berättelser och lyriska sånger, ja mytiska drömmar om samma olvonbuske med sina vita kantblommor och blodfärgade bär med hjärtformade kärnor. Det är då frågan om den bärförande varianten vid namn skogsolvon och som är Ukrainas nationalträd. Den trivs bäst i vattenrika områden och i närheten av bäckraviner och vattenkällor, man kan finna den i lundar och på ängar. I djupa skogen ser man den sällan. Busken sprids inte via fåglar och vind utan via sina rotsystem.

För att få den att växa i trädgården måste den planteras. Man finner den i närheten av gamla gårdar och torp, invid kyrkor och kapell. Intill kyrkor kan den finnas både på östra och på västra sidan. Dess bär har den blodröda färgen, dess kärnor har hjärtats form.

I den ukrainska folktron finns olvonet med i de flesta av livets skeden. Ja, man går så långt att man säger: Utan olvon inget Ukraina, den är en symbol för hela landet. Den hänger med i livets alla skiftningar, vid vaggan, under uppväxtåren och  ungdomstiden, i det äktenskapliga livet, på ålderdomen och invid graven.

Olvonbärets ukrainska namn "kalina" kommer ifrån det protoslaviska ordet "kality" som betyder att temperera och värma, för dess likhet med det glödheta järnets färg vid smide. 

En gång i tiden representerade olvonet universums födelse och var en symbol för den brinnande treenigheten: solen, månen och gryningen. Dess namn symbolik finns i tecknet för evigheten - cirkeln som en liggande åtta.

Olvonblomman finns med i fästmansgåvan, på broderade dukar och på kläden då den symboliserar ömhet, kärlek och familjelycka, och därför kallas olvonträdet bröllopsträd. Den finns inflätad i brudkronan där den symboliserar den rena oskulden och den flickaktiga skönheten och kvinnligheten. De älskande tu skall svära sin tro på en dikesbro byggd av olvongrenar. Talmannen i äktenskapsarrangemangen bär med sig en olvonkvist.

Olvonet symboliserar även moderligheten, ja busken själv och bären är barnen. Den är en symbol för hemmet, för föräldrar och hela släkten. En sådan buske nära barndomshemmet är inte bara en skönhet utan fungerar även som hemmets beskyddare.

I kyrkan berör prästen med en olvonkvist kyrkobesökarens bröst och bringa. Vid dopet lägges olvonkvisten i dopfuntens vatten. På den dödes kista ligger olvonblomster och i kistan kan ingå olvonvirke. 

I strid var bågskyttens båge och pilar av olvon. Den är en symbol för mod, för den som i striden ger sitt liv för fäderneslandet. I Ukraina är den en symbol för äkta kosackblod.

Då man på nätet slår upp en fråga om olvonet och ess spår i vår gamla folktro får man märkligt nog inga svar. Berättelser om olvonet lyser här i vår kalla nord totalt med sin frånvaro Däremot finns den i "Vår flora" uppräknad bland alla andra buskar i en lund och på en löväng. Vi får kort och gott veta att dess vetenskapliga namn är Viburum opulus och är en buske som blir två till fyra meter hög. I en gammal ordlista såg jag att man kallade dess bär kalvbär och i en annan björkbuske. Någon påstod att de är giftig och att man rekommenderade intag av högst tio bär och att man bör vara beredd på läkarbesök om man åt flera än så. Senare tids forskning har dock visat att detta inte överensstämmer med verkligheten. 

På finska kallas busken "koiranheisipuu". Detta enligt en sägen från Karelen där man funnit att hundar äter av de frusna bären. Den finske folklivsskildraren Elias Lönnrot har berättat att man där gjorde vinäger och konjak av bären.

Likör tillverkad av olvonbär i Ukraina

I Ukraina ingår olvon produkter på frukost- och kvällsbordet, i fest och vardag. Ja den är även en bland hemapotekets produkter. Irina berättar följande; Viburnum är en riklig källa för framställning av olika dryckesprodukter och tinkturer. Dess unika egenskaper gör att dessa drycker inte bara är behagliga till smaken utan också användbara för hälsan. Dessa tinkturer innehåller en enorm mängd vitaminer och olika spårämnen såsom järn, mangan och kalium. 

Paj med olvonbär

Förfäderna kände till de helande egenskaperna hos olvonet och använde dem inte bara i sin behandling, utan även som läcker fyllning i pajer och piroger. Det var en fröjd för de ukrainska hemmafruarna att samla in viburnumbär efter den första frosten. Det är just då efter infrysningen som den karaktäristiska bitterheten försvinner och den fina smaken framträder. De gamla recepten på dessa produkter är bevarade och överföres från mormor till mor och barn. 

Jag hade förmånen att i julboken Sanct Olof år 2024 få beskriva olvonets underbara historia och Irina  gav mig mängder av information om detta bär.

Lindat i Godby den 23 augusti år 2025

Johan G. Granlund